Kategoriarkiv: Statsflyget

Vem bestämde egentligen att statsflyget skulle vara billigt för regeringen?



Det är nu länge sedan det producerades några blogginlägg. Motivationen har tyvärr varit allt för låg under en tid, men plötsligt händer det. Dagens inlägg kommer kortfattat att avhandla kostnaderna för statsflyget, en fråga som avhandlat op den här bloggen flera gånger tidigare, men som plötsligt blivit aktuellt igen med anledning av SvD "granskning" av försvarsminister Peter Hultqvist.

Tidningen publicerade härom dagen en artikel i ämnet, "Regeringsflyg går back 227 miljoner – drabbar Försvaret".

Artikeln är ett sidospår på den i mina ögon något märkliga "granskning" eller kanske rättare sagt jakt på försvarsminister Hultqvist. Senast handlade det om granskningen som fick rubriken "safariresa med regeringsplanet". Tidigare har det handlat om lägenheter, värnplikt, nobbad av Nato osv. Tyvärr verkar det i huvudsak handla om att leta fel hos försvarsministern än att granska försvarspolitiken.

I artikeln om statsflyget konstaterar dock SvD mycket riktigt att Försvarsmakten inte närmelsevis erhåller en faktisk kostnadstäckning när man flyger statsråd ur regeringen runt i världen. I artikeln skriver man att:

Försvarsmakten har fortfarande inte fått in alla underlag för kostnader i samband med den veckolånga tjänsteresan, men uppskattar att det rörde sig om det dubbla i förhållande till den ersättning man har rätt att ta ut av försvarsdepartementet: 10 800 kronor per flygtimme, vilket innebär ett totalt minus på 275 000 kronor just för den resan.


Det här är en betydligt större fråga en en enstaka resa till Afrika. Moderaternas försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark som är intervjuad av SvD i artikeln konstaterar helt riktigt att ovanstående faktum är orimligt och har utöver det ställt en skriftlig fråga till försvarsministern huruvida regeringen avser se över kostnaderna för statsflyget.

Min fråga till försvarsminister Peter Hultqvist är följande:
Har försvarsministern för avsikt att se över vilka kostnader dagens organisation av statsflyget innebär för Försvarsmakten och om prissättningen är rimlig utifrån de utgifter som statsflyget innebär för Försvarsmakten?


Det är glädjande att frågan lyfts fram och granskas, men i sammanhanget bör man gå lite djupare och ställa sig frågan varför Försvarsmakten enbart får debitera 10 800:- per flygtimme, och vem som har fattat beslutet?

Bakgrunden till den låga avgiften som får debiteras kan nämligen härledas till den tidigare moderatregeringen. Beslutet fattades och undertecknades personligen av statsminister Fredrik Reinfeldt! 

Underlaget går att finna i statsflygförordningen (SFS 1999:1354). I denna förordning kan vi bland annat utläsa att en ändring skett som träder i kraft 2013-01-01 
I de fall statschefen eller den högsta civila ledningen är beställare ska Försvarsmakten ta ut avgifter för flygning med statsflyget med högst 10 800 kr per flygtimme.


Ändringen har sitt ursprung i SFS 2012:894 daterat 2012-12-06 undertecknat av statsminister Fredrik Reinfeldt som således var den som fastställde den orimligt låga ersättningsnivån 10.800:-/timme.

I det sammanhanget är det även värt att notera följande. Fram till 2010 fick Försvarsmakten debitera 14.500:- per timme, d.v.s. en högre avgift! Även om inte den summan täckte kostnaderna fullt ut så var den trots allt ca 25% högre än idag. Moderatregeringen beslutade att statsflyget skulle bli billigare för regeringen trots att drivmedel och övriga faktiska kostnader ökade. Finns det något annat statligt utgiftsområde som hanteras på samma sätt? 

Som av en ren händelse så sammanfaller den drastiska reduceringen av kostnaderna med det besparingskrav inom regeringskansliet som regeringen stod inför samma år. En konsekvens av besparingspaketet skulle enligt dåvarande finansminister Anders Borg innebära att 300 tjänster inom regeringskansliet måste tas bort, något man givetvis var stark motståndare till. 

Här kan man bara spekulera, men baserat på erfarenheter från det förhållningssätt som Nya Moderaterna vid den tiden hade till försvaret, ett lågvattenmärke inom moderat försvarspolitik, så var det förmodligen ett mycket enkelt beslut för firma Reinfeldt/Borg att spara in en del av dessa pengar på att betala mindre för statsflyget, och flytta den kostnaden till att belasta särintresset Försvarsmakten. Huruvida det verkligen förhåller sig så låter jag dock vara osagt.

Med fakta på bordet är det således inte rätt att skylla frågan på nuvarande regering, man har ärvt ett riktigt dåligt beslut. Det hade nu varit lätt att peka finger åt Hans Wallmark (m) som har synpunkter på något som hans eget parti ligger bakom. Men istället bör vi se det hela som ett led i att Moderaterna, nu under en ny och mer försvarsfokuserad ledning och talesperson, börjar ta försvarsfrågan på allvar igen. Den som tvekar på Wallmarks uppriktiga engagemang bör läsa hans artikel "tid för klarspråk om försvaret" publicerad i SvD januari 2015 där Wallmark tar ett tydligt avstånd från partiets tidigare hantering och skönmålning av försvarsfrågan.

Sammanfattningsvis kan man då konstatera följande:


- Det är regeringen Reinfeldt som ligger bakom den orimligt låga kostnadsersättningen för statsflyget som Försvarsmakten tillåts debitera, som inte alls täcker de faktiska kostnaderna.

- Det är nuvarande regering under ledning av Stefan Löfven som kan göra något åt problemet och tillse att Försvarsmakten erhåller full kostnadstäckning i syfte att inte låta dessa kostnader urholka försvarsanslaget.


Kuriosa:

Wiseman gjorde 2012 en beräkning på statsflygets drivmedelskostnad och kom då fram till följande:

Normal räckvidd för en Gulfstream IV är i tid 8 timmar + 1 timmes reserv vilket ger ett timpris endast för drivmedlet på drygt 17 200 kr, det vill säga 6400 kr eller 60 % över det pris Regeringen fastställt att Försvarsmakten får fakturera beställaren. Därefter ska tillägg göras för landningsavgifter, personalkostnader, underhåll med mycket mera. Det borde ge en fingervisning om med vilken enorm rabatt regering och kungahus flyger med statsflyget.



DN uppmärksammar statsflyget

Statsflygets senaste tillskott Gulfstream G550 vid leveransen 2011. Foto Försvarsmakten


Glädjande nog har DN Ekonomi granskat statsflygverksamheten och visar på diskrepansen mellan det pris Försvarsmakten får debitera regeringskansliet och den egentliga timkostnaden.

DN tar dock endast upp kostnaden för bränsle och underhåll, vilket i år ska uppgå till ca 19 000 k/h, medan regeringen bara tillåter Försvarsmakten att debitera 10 800 kr/h. Detta är dock inte den fulla kostnaden med tanke på att personalkostnaderna inte är inräknade. Statsflyget är en verksamhet som näst intill uteslutande bedrivs för att betjäna kungahuset och regeringskansliet och därmed torde även personalkostnaderna debiteras kunden, på samma sätt som ett privat bolag skulle göra om tjänsten köptes därifrån. De flygvärdinnor som betjänar statsflyget är därtill inte anställda av Försvarsmakten utan hyrs in.

Vidare är det så att Försvarsmakten endast erhåller ersättning om kunden finns ombord. Det vill säga att om kunden åkt kommersiellt till Washington, men vill åka statsflyget hem så utgår ingen "framkörningsavgift" i form av kostnaden för att flytta flygplan och besättning från Bromma till Washington. Ej heller erhåller Försvarsmakten någon ersättning för kostnaden att besättningen måste sova över i Washington för att erhålla nattvila inför flygningen tillbaka.

Med tanke på det ökade trycket på statsflyget och fåtalet flygplan händer det att ett flygplan plötsligt är trasigt vid en beställd flygning. Då åligger det Försvarsmakten att köpa in tjänsten utifrån för att garantera att kunden kan genomföra sin resa. Det ska understrykas att detta inte kostar några 10 800 kr/h utan marknadspriset som ligger någonstans runt 100 000 kr/h. Detta hände exempelvis i vintras när Carl Bildt skulle resa från Bryssel och flygplanet fick ett tekniskt fel. Jag har ännu så länge inte hört något annat än att Försvarsmakten fick ta den notan på över €70 000.

Till DN säger regeringskansliets informatör att Försvarsmakten har medel i budgetpropostitionen för att kunna genomföra statsflyguppgiften, men kan inte svara på om anslaget är ökat för att täcka de ökade kostnader för försvaret.

Vad man kan konstatera är att i övrig statlig verksamhet när modellen med köpare/säljare av tjänster appliceras, är det viktigt att det även finns ett visst avkastningskrav, ofta motiverat med att det ska sporra rationalisering. Så verkar ej vara fallet med statsflyget. Här har istället den avgift Försvarsmakten får ta ut sjunkit över åren samtidigt som kostnaderna ökat. Avgiften som får debiteras idag är enligt uppgift densamma som på 90-talet. Intressant nog så sammanfaller den största prissänkningen med att oppositionen 2011 fick igenom ett besparingskrav på regeringskansliet. Förra året gjorde Försvarsmakten enligt årsredovisningen ett underskott på drygt 102 miljoner kr på statsflyget.


Modellen med köpare och säljare av tjänster inom offentlig sektor syftar ytterst till att sänka kostnader. Om den verkligen gör det kan diskuteras. En grundförutsättning för modellen är dock att man är transparent i redovisningen och trogen modellen. Kostar det 100 000 kr per flygtimme för Försvarsmakten att tillhandahålla tjänsten statsflyg så är det den kostnaden som ska debiteras och vara synlig.

- "Det är nästan lite planekonomi över det hela", säger Kent Härstedt (s) till DN. Nej, det är en planekonomi, men man försöker fortfarande leka marknadsekonomi.


Tidigare inlägg om statsflyget:
Hur man osynligt sparar i en försvarsbudget
Uppföljning av statsflyget
Att leka affär med skattebetalarnas pengar

Hur man osynligt sparar i en försvarsbudget

Som officer får man ofta frågan hur det kan komma sig att vi får så lite försvarseffekt för pengarna och att så mycket pengar blir så lite. Det är en rimlig fråga. Detta inlägg kommer att ta upp några aspekter på varför pengarna tenderar att rinna iväg.

Lokalkostnader
Den första aspekten är det som Amanda Wollstad belyser i sin ledarartikel i Kvällposten idag. Ett ämne som varit uppe flitigt här på WW, nämligen interndebiteringen inom de statliga myndigheterna där Fortifikationsverket ”hyr ut” Försvarsmaktens egna byggnader till Försvarsmakten och det för dyra pengar. Utöver aspekten att byggnaderna en gång skänktes till Fortifikationsverket precis som Wollstad skriver så är det så idag att Försvarsmakten när det gäller nya byggnader idag, budgeterar och finansierar dessa varefter de sedan skänks till Fortifikationsverket som då kan börja ta ut hyra. Hyra är ofta i storleksordningen sådan att man på några få år har betalat lika mycket i hyra som kostnaden för byggnationen.

Med tanke på Fortifikationsverkets avkastningskrav gentemot staten så spelar det ingen större roll om Försvarsmakten försöker minska på sina fastigheter till yta och antal. Priset stiger omedelbart på de andra varvid ingen besparing skett för Försvarsmakten annat än att man blivit mer trångbodd. 1997 betalade Försvarsmakten 1,7 mdr kr (2,1 mdr kr 2012 års värde) i lokalkostnader. 2012 betalade Försvarsmakten närmare 2,5 mdr kr i lokalkostnader, trots att antalet förband runtom i landet och därmed byggnader och fastigheter, minskat med runt 90 %. Känns det som en vettig utveckling? Inte ens privatbostäder i Stockholm kommer i närheten av den här prisutvecklingen.

Närmare 6 % av Förvarsmaktens budget går alltså till att betala låtsashyror till en annan myndighet som har till uppgift att leverera avkastning tillbaka till statskassan. Med andra ord ett förtäckt anslagssparande. En rimlig fråga är också om inte Försvarsmakten borde fått större del av de intäkter som Fortifikationsverket gjort sedan 1994 på att sälja Försvarsmaktens byggnader när förband runtom i landet avvecklats. Fortifikationsverket jämför gärna sin effektivitet med andra offentliga fastighetsbolag, vilket blir något snedvridet. Frågan är varför offentliga fastighetsbolag redan från första början ska gå med vinst på offentlig verksamhet, till exempel Sveriges näst största fastighetsbolag Akademiska Hus som förra året gjorde en vinst på 3 mdr kr som istället kunde ha gått till just utbildning.

Nu har regeringens utredare föreslagit att man ska gå ett steg längre vad gäller de fastigheter Försvarsmakten hyr, vilket även Wollstad tar upp i sin artikel. Ingen kan på allvar tro att detta kommer att leda till billigare lokalkostnader för Försvarsmakten. Snarare tvärtom, varvid ännu större delar av försvarsbudgeten kommer att gå tillbaka direkt till statskassan istället för att leverera försvarseffekt. Det man förlorar på karusellerna, tar man igen på gungorna, bara det att karusellerna här utgörs av de några hundra miljoner i ökad försvarsbudget som regeringen storstilat lovat, medan gungorna utgörs av den nya statliga fastighetsförvaltningen.


Förhalade materielprojekt
Den andra aspekten är ett annat dolt anslagssparande som Alliansregeringen blivit mästare på. Nämligen att ej fatta beslut om redan budgeterade investeringar. I sitt underlag för kommande år lämnar Försvarsmakten, liksom övriga myndigheter, varje år in att man vill genomföra vissa investeringar, vilka då är budgeterade av myndigheten. Det kan vara allt från att köpa fordon, till att bygga ett nytt flygledartorn och hangarer på en flygflottilj till att renovera äldre materiel som ska livstidsförlängas. Det är alltid lika intressant att spåra liknande investeringar bakåt och se hur många år de har budgeterats. Satsningar det senaste året som Regeringen har slagit sig för bröstet för som exempelvis renoveringar av infrastruktur på flygflottiljerna F 17 och F 21 för att dessa fortsatt ska kunna fungera som flygplatser, renovering av stridsvagnar och så vidare, är alla exempel på projekt som Försvarsmakten varje år avsatt pengar i budgeten för att genomföra, men där Regeringen underlåtit att fatta beslut om att genomföra investeringen. Regeringen har nämligen i sitt regleringsbrev fastställt att alla investeringar över 200 miljoner kr har myndigheten inte själv rätt att besluta om.

Sålunda går dessa belopp år efter år tillbaka till statskassan igen för att sedan nästa år åter tillföras i budgeten där de skulle kunna användas för att bekosta materielprojektet de avsatts för – om regeringen bara fattar ett beslut. Just ett projekt av detta slag har den socialdemokratiske riksdagsmannen, tillika tidigare marinofficeren Peter Jeppson nu frågat försvarsministern, vilket Skipper belyst i ett inlägg. När ska regeringen fatta beslut som att modifiera korvetterna HMS Göteborg och Kalmar till vedettbåtar för att ersätta de 7(!) bevaknings- och vedettbåtar som tas ur tjänst inom kort. En rimlig fråga, minst sagt.

Konsekvensen blir här för Försvarsmakten att man år efter år får avsätta pengar för materielprojekt, då pengarna när de inte utnyttjas går tillbaka statskassan istället för att läggas på hög på Försvarsmaktens egna konton. För Finansdepartementet är det ypperligt. Samma pengar kan användas gång på gång och Försvarsbudgeten blir i realiteten lägre än vad den ser ut att vara på pappret.


Statsflyget
En av Försvarsmaktens uppgifter är att stå för statsflyget, det vill säga passagerarflygplan i Flygvapnet som framförallt till uteslutande används för att transportera kungahuset, regeringen och till del försvarsledningen. I krigstid ska dessa flygplan också användas till persontransporter inom myndigheten. Även om statsflyget har jag skrivit flera gånger på WW och det kommer att komma ytterligare inlägg vad det lider.

Statsflygsverksamheten genomförs enligt statsflygförordningen och regleringsbrevet, med en stark hierarkisk ordning avseende vem som får nyttja flygplanen. Kostnaden för flygningarna som ”kunderna” utanför Försvarsmakten ska betala har också bestämts av Regeringen till 10800 kr per timme. Det är ca 90 % under marknadspris och mycket långt under vad man skulle få betala om man gick till ett flygbolag som tillhandahåller motsvarande tjänster. För bara några år sedan var timkostnaden 14000 kr per timme, men sänktes till 10700 kr härom året för att sedan stiga med en hundralapp. Den som då och då tankar sin bil vet att bensinpriserna stigit en hel del genom åren och är idag dubbelt så höga som på 90-talet. Detta gäller även priserna för jet-bränsle. Stigit har självklart även löner och så vidare.

Tydligen gäller dock den omvända trenden för statsflygverksamheten. Den blir billigare och mycket så eftersom timkostnaden på 90-talet, trots flygplan som var billigare i drift, var betydligt högre än dagens kostnad.

Som lök på laxen får också Försvarsmakten endast ersättning för den resa som ”kunden” beställt. Är det så att utrikesminister Carl Bildt med stab åker till Washington med reguljärt flyg och sedan bestämmer sig för att åka statsflyget hem så får Försvarsmakten endast ersättning för den tid kunden är ombord. ”Framkörningsavgiften” från Stockholm till Washington, besättningens hotellkostnader etc i Washington är inget som kunden betalar utan detta tas direkt ur försvarsbudgeten. För statsflygverksamhetens rena driftskostnader gick Försvarsmakten back 60 miljoner kr 2012. Som jämförelse kan nämnas att denna summa skulle kunna finansiera den årliga flygvapenövningen decenniet ut.

I och med den nuvarande mycket trånga ekonomiska situationen för Försvarsmakten där övningar i år och nästa år stryks eller bantas till höger och vänster, är nu inte heller Försvarsmaktens regionala transportflygplan Saab 340 tillgängligt för vanlig verksamhet. Den lilla flygtid som finns kvar är nu reserverad för VIP-flygningar, varvid förbanden istället för dyrare pengar får resa med Norwegian, SAS, SJ och andra aktörer – alternativt inte resa alls med alla de långsiktiga konsekvenser detta kommer att medföra.


Produktivitetsavdraget
Liksom övrig förvaltning räknas Försvarsmaktens budget ner med ca 1-2 % per år i enlighet med produktivitetsavdraget. Detta är ett sätt att kräva kontinuerlig rationalisering i offentligt förvaltning. Det rimmar dock mycket illa med en verksamhet där Riksdag och Regering fastställer att myndigheten ska ha ett visst antal anställda, flygplan, fartyg etc. Likväl dras detta varje år av, även vid en prolongerad ekonomi. För en myndighet med lönekostnader på ca 12 miljarder kr är det alltså ca 200 miljoner kr per år som försvinner och måste täckas genom neddragningar på annat såsom övningar och icke anskaffad materiel.


Det är några exempel på hur det går till att förbruka en försvarsbudget på annat än försvarsförmåga.


Uppdatering 16.30: Som förtydligande även om det borde vara underförstått. Ovanstående är inte de enda anledningarna till varför mer försvarseffekt ej erhålls ur försvarsbudgeten utan det finns desto mer att gräva ur.