Eftertankens kranka blekhet för yrkesförsvaret (uppdaterat 13.30)

Inför att värnplikten skulle göras vilande och yrkesförsvar skulle införas var vi ett antal som varnade för det nya systemet och framförallt det mindre genomtänkta att göra ett omedelbart byte utan gradvis övergång.

Inte helt oväntat har det ju också uppstått omfattande problem med personalförsörjningen. Försvarsmakten och regeringsföreträdare vill gärna framhålla det stora antalet sökande till den grundläggande militära utbildningen. Vad som är ”en sökande” har varit ämne för kritik tidigare, då det visade sig att alla som på internet begär att få mer information hemskickad räknas som sökande. Förre försvarsministern Sten Tolgfors ville enbart tala om antalet sökande medan många av oss andra ville fokusera på kvaliteten på de sökande och framförallt hur många soldater det är som sedan avser att stanna den tid det krävs för att personalförsörjningsekvationen ska gå ihop. I det underlag som Försvarsmakten lämnade till Regeringen angavs att en snittid på 6 års tjänstgöring skulle krävas.

De sista åren med värnplikt, där i princip endast de som frivilligt ville göra värnplikten ryckte in, hade Försvarsmakten ca 10 % avhopp bland soldaterna (enligt Pliktverkets årsredovisningar). I den senaste rapporteringen från Försvarsmakten visar det sig att 35 % av de som ryckt in på den grundläggande militära utbildningen hoppar av. Då ska man betänka att detta endast är personer som HELT frivilligt har sökt sig till utbildningen. Det verkar finnas en viss diskrepans mellan verklighet och de förväntningar som byggts upp innan inte osannolikt utifrån den information man fått. 30-procentiga avgångar är dock i högsta grad jämförbart med situationen i Danmark och Nederländerna.

Än mer problematiskt är det att det verkar som att ytterst få soldater och sjömän avser att stanna så pass länge att man kan nå en genomsnittlig tjänstgöringstid på 6 år för de kontinuerligt tjänstgörande. Det verkar till och med som att man ska vara tacksam om någon stannar ens 6 år.

Ett viktigt mått på personalförsörjningsreformens resultat blir därför vad den genomsnittliga tjänstgöringstiden idag i BÄSTA fall kan bli eftersom vi ännu inte haft yrkesförsvar i sex år. Var hamnar man idag om de GSS/K som idag fortfarande tjänstgör i Försvarsmakten stannar sina 8 år?

Billigare och bättre

När det nya personalförsörjningssystemet lanserades i slutet av 00-talet byggde det i mångt och mycket på det holländska systemet. Budskapet till den politiska nivån hade i flera år varit ”billigare och bättre”. Det skulle vara billigare med att ha anställda soldater och sjömän än värnpliktiga och de skulle därtill bli mycket bättre när i år efter år kunde ägna sig åt sin huvudsyssla istället för att mucka när de stod på topp.

En starkt bidragande faktor utgjordes också av att personalen skulle anställas med tjänstgöringsskyldighet även i internationella insatser. De värnpliktiga var man tvingad att frivilligt rekrytera och anställa i Utlandsstyrkan. Försvarsmakten hade vid den här tiden internationella insatser som huvudsaklig fokus i enlighet med den ”Långtbortistandoktrin” som antogs i och med försvarsbeslutet 2004 (FB 04). Det är också utifrån den doktrinen som insatsorganisation 2014 med dess anställda soldater och sjömän togs fram.

Som alltid när något utlovas vara både billigare och bättre ska man dra öronen åt sig – särskilt när det rör försvarsfrågor. Försvarsbudgeten var efter FB 04 lika hårt ansträngd som decenniet innan och utan att lova något som var både billigare och bättre hade det varit svårt att få igenom förslaget. Det innebar att man i det föreslagna systemet inte bakade in något av alla de funktioner och premier som andra länder med yrkesförsvar använder sig av för att få det att fungera.

När diskussionen inför värnpliktens avveckling (den är på pappret vilande) var i full gång, var vi flera som varnade just för att det skulle krävas både högre löner och premier för att locka soldaterna och att ett yrkesförsvar skulle bli dyrare. För detta fick vi utstå hård kritik. Det skulle ju inte behövas. Framförallt skulle det inte bli dyrare utan billigare än värnpliktssystemet.

Attraktionshöjande åtgärder

Idag börjar vi skönja facit. Precis som med så många andra lösningar som utlovats vara både billigare och bättre har det visat sig att verkligheten inte var så enkel som utlovades. De mycket låga lönerna för soldater och sjömän där städpersonalen från Samhall haft högre löner, höjdes under förra hösten ingångslönen till lägst 18 000 kr. Sverige hade också lagt sig på de lägsta lönenivåerna som andel av nationell genomsnittslön jämfört med andra västländer med yrkesförsvar. Ett risktagande då Sverige i mycket lägre grad än andra nationer med yrkesförsvar har en arbetarklass att rekrytera från.

Fortfarande återstår dock att vidta andra åtgärder än lön. Johan Forssell (m) föreslår på SvD Brännpunkt idag vissa åtgärder i form av premier för att behålla soldaterna och sjömännen och få Försvarsmakten att framstå som en attraktiv arbetsgivare. När man läser artikeln slås man direkt av tanken ”hur kan detta överhuvudtaget ha kommit som en överraskning?”. All information om hur det såg ut i andra västländer fanns ju redan innan personalförsörjningen reformerades. Man ska dock bära i åtanke att det av oklar anledning var så bråttom med personalförsörjningsreformen att riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande togs ett år innan den parlamentariska utredningen var färdig. Först två år efter att beslutet tagits togs de grundläggande stegen mot en lämplig lagstiftning för att möjliggöra ett system med heltidsanställda men tidvis tjänstgörande soldater och sjömän.

Jag instämmer i många av de förslag som Johan Forssell för fram – och de är ju också så naturliga. Unga människor som vill ta ansvar för sin framtid tar av naturliga skäl med i sina beräkningar vad yrket ger dem för bas att stå på senare i livet. Vilka utvecklingsmöjligheter finns? Vad får jag med mig ut i det civila livet? Hur påverkar detta mina möjligheter till en civil utbildning/yrke?

Allt detta som sagt fullt naturligt och något som de flesta andra länder redan erbjuder just för att kunna rekrytera och behålla sin personal. En stor fråga de senaste åren har varit boende för soldaterna. Även detta en erfarenhet från utlandet där soldater i princip alltid kan räkna med att det finns boende tillgängligt i anslutning till basen. Ändå tog det till i år innan man i Stockholm fick fram särskilda soldatbostäder då soldaterna med sina löner har mycket svårt att konkurrera på stadens bostadsmarknad.

Forssell talar i sin artikel om andra länder som erbjuder civil utbildning under tjänstgöringen, t ex Portugal där tjänstgörande kan studera upp till en dag i veckan. Detta liksom den brittiska modellen där det sista halvåret i den tjänstgörandes kontrakt avsätts för ”civil omskolning” även innefattande ”coachning” förbereder för det civila. Då är det viktigt att man är ärlig och tar de nackdelar detta innebär för Försvarsmakten i form av minskad tjänstgöring. Vissa förband omtalar att man idag har soldater som lär sig snabbare, medan vissa andra förband med mer kvalificerade uppgifter vittnar om att det idag kommer att ta 3-4 år att nå till samma utbildningsståndpunkt man tidigare nådde på dryga året med värnpliktiga, till följd av de begränsningar som följer på 40 h arbetsvecka och ekonomiska begränsningar i form av övningsdygn etc. Ska då än mindre tid avsättas för huvudtjänsten får det naturligtvis följder.

Vem ska betala?

Åtgärder som t ex förtur på högskoleutbildningar, avgångs- eller kontraktspremier etc är beprövade instrument och skulle enligt min mening sannolikt öka yrkets attraktionskraft. Detta är också av stor vikt för Försvarsmaktens vacklande folkförankring. Den stora frågan blir vem som ska betala för dessa åtgärder för att öka attraktiviteten i yrket. Att höja lägstalönen till 18 000 kr innebar höjda lönekostnader bara för soldater och sjömän på 185 miljoner kr. Till det ska sedan läggas att övriga löner i Försvarsmakten behöver justeras för de höjda soldatlönerna. Varför bli förste sergeant för 20 000 kr/mån när man som sergeant kan få 21 000 kr/mån?

Avgångar under utbildningen på 30 % istället för budgeterade 15 % innebär ett ökat rekryteringsbehov på 850 individer. Likaså ökade kostnader på 245 miljoner. Visar det sig att soldaterna stannar bara 4 år i snitt istället för 6 år tillkommer ytterligare 325 miljoner kr. Dessa är bara de kortsiktiga kostnaderna och lägg märke till att de är ÅRLIGA. 

Till år 2019 när IO 14 skulle vara infört skulle alltså det ackumulerade beloppet vara från i år vara 1470 + 1950 + 1110 (1000 kr högre lön än ursprunglig planering) = 4530 miljoner kr.

Långsiktigt räknar FOI med också ytterligare kostnader för att t ex möjliggöra en mer omfattande storlek på soldatutbildning än vad som tidigare beräknats.

Tilläggas ska också att nuvarande situation är värre än vad FOI 2010 omtalade som ”worst-case”-scenario, dvs att GSS/K tjänstgjorde i snitt 6 år och med 10 %-iga avgångar per år bland soldaterna och 30 % avhopp under utbildning. Detta skulle medföra att 6 % av varje åldersklass skulle behöva rekryteras – dvs 2 % över vad till och med USA mäktar med.

Till ovanstående ska vi då nu lägga kostnaderna för premier och civil utbildning, vilket ska hjälpta till att ta ner ovanstående ovälkomna utgifter. Vem ska betala dessa premier och utbildningsåtgärder?

Att försvarspolitikerna och Regeringen är av åsikten att de ska trollas fram ur liggande försvarsbudget håller jag för troligt. I så fall får vi ytterligare en omfattande minuspost att lägga till det faktum att nuvarande försvarsbudget är underfinansierad med 1-1,5 mdr kr årligen från 2015-2019 bara när det gäller verksamhet enligt Försvarsmaktens budgetunderlag från våren 2012. Adderar man materielbehoven för att iståndsätta IO 14 hamnar man runt 75 mdr kr totalt.

Att yrkesförsvaret blivit rejält mycket dyrare än vad som först utlovades kan man lugnt konstatera. Vi närmar oss alltså med stormsteg de internationella nivåerna där lönekostnader utgör ca 50 % av försvarsbudgetarna, från att tidigare ha varit runt 30 %.

Smakar yrkesförsvaret så mycket som det kostar?

Nu har vi baxat yrkesförsvaret ända hit (för att travestera Kjell-Olof Feldt) och jag ser ingen anledning att avskaffa det, utan snarare bör man införa de premier och utbildningsfördelar som Johan Forssell omtalar. Frågan är dock om det verkligen är lämpligt eller ekonomiskt möjligt att behålla ett fullständigt yrkesförsvar eller om man likt Norge istället inte skulle införa en allmän värnplikt omfattande både män och kvinnor, men liksom tidigare även i Sverige framförallt inkalla de frivilliga, men fortsatt ha yrkesanställda förbandsdelar. Man kan inte komma undan de samhälleliga fördelarna som ett värnpliktssystem medför i form av uppföljning av befolkningens hälsoutveckling men framförallt en ökad folkförankring och hur unga lär sig arbeta med andra unga ur andra delar av samhället som man aldrig annars skulle träffa. Det är civilt meritvärde om något. Jag håller det inte alls för otroligt att vi inom några år åter har en partiell värnplikt.

FOI pekar också på att det enda land i världen som klarar av att rekrytera så stor andel av befolkningen till sitt försvar som man har beräknat göra i Sverige är USA. 

Då ska man komma ihåg att Sverige och USA har vitt skild demografi och att USA har en försvarsbudget på över 4 % av BNP där mycket stora delar går just till personalkostnaderna.

Att situationen är som den är idag är huvudsakligen Försvarsmaktens fel då man levererat ett undermåligt underlag byggt på önskningar, inte bara från den egna myndigheten men även från den politiska nivån. Ansvaret är dock politiskt, då det är där beslutet fattats. En utredning värd namnet, liknande FOI:s rapport, och som hade genomförts INNAN riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande och fullt ut övergå till yrkesförsvar, hade sannolikt räddat situationen.

En sak är i vilket fall som helst glasklar. Det kommer att krävas ytterligare pengar för att finansiera yrkesförsvaret oavsett om man väljer att acceptera höga avhopp eller att motverka dem.

I detta inlägg har använts kalkyler från FOI rapport om personalförjningen ”Friviliga soldater istället för plikt”. Så här tyckte fd försvarsminister Sten Tolgfors då. Man ska också betänka att Sten Tolgfors alltid betraktade värnpliktiga som engångsartiklar. Repetitionsövningar och beredskap var inget som förekom i vokabulär eller jämförelser.


Uppdatering 13.30: För övrigt kan åter konstateras att varken försvarsministern eller Försvarsberedningens ordförande har kommenterat följderna av den mycket stora ryska beredskapsövningen för svensk försvarspolitik. Den sistnämnda har dock idag en debattartikel i Sundsvalls Tidning där hon skriver om just vikten av bygga soldatbostäder. Vän av ordning vill dock påpeka att det från Sundsvall är ca 25 mil till närmaste militära förband.

Putins tålamod inte precis stort

Artigheterna avklaras på 14 sekunder, sen är det upp till bevis. Putin på Sachalin vid Japan efter att nyss ha suttit i miniubåt vid Hogland i Finska viken.

Idag kom nyheten ut på allvar, att den nu pågående ryska beredskapsövningen i Centrala och Östra militärområdena är historiskt stor. Efter några dagars tystnad rapporterar nu medier som BBC, CNN, TIME, SvD och AB om övningen. En liten detalj i den kanske dock väger mer än alla deltagande stridsvagnar?

Jag hade idag förmånen att i Studio Ett få delge min medförfattare Joakim von Brauns slutsats att vad gäller tiden efter 1945 är den nu pågående övningen endast överträffad av 1967 års Dnjepr-övning (Lars Wilderäng kom också fram till Dnjepr). Mellan den nu pågående och 1967 års alltså ingen militärövning som varit större. Joakim har kommit fram till fler slutsatser men jag hade inte möjlighet att i radion redogöra för alla. Så låt mig här berätta om en till, Vladimir Putins väpnade styrkor har nu inte bara kommit upp i sovjetisk övningsstorlek, de har även nått en övningsfrekvens som är minst lika god som den sovjetiska.

Väl att märka är att övningen 1967 inte var någon oförberedd övning. Bara i år har Ryssland alltså satt igång tre stora beredskapsövningar. Mer om Joakims och mina rön om förmåga till snabba insatser i vår kommande bok Ryska elitförband, som släpps i höst.

För att återvända till den nu pågående övningen tror jag bestämt inte på ABC:s/AP:s påstående om 5000 deltagande stridsvagnar. Här spökar det klassiska felet att kalla alla pansarfordon för stridsvagnar. 1000 stridsvagnar och 4000 övriga pansarfordon är imponerande nog. Men kanske viktigare än dessa är något som filmklippet ovan tydliggör. Det är väl ingen nyhet att Putins tålamod inte är särskilt stort men genom att i ena stunden utforska Finska viken i miniubåt och i nästa inspektera rekordövningen på Sachalin, intill Japan, visar Putin att hans rastlöshet inte minskat. Artigheterna vid hans inspektioner har väl aldrig avklarats så snabbt som idag. Det dröjer bara några sekunder efter ankomsten (sätter fot på marken 0:36), så sätter han igång (0:50) som en otålig rektor förhör sina elever. Presidenten frågar inte om tjafs, han vill ha militära detaljer, genast. Kanske borde man ha denna otålighet i åtanke när man betänker Putins militära och geopolitiska mål?

I övrigt har Wiseman redan tagit upp hur underskattad den logistiska sidan av sådana här övningar är och som bonus får man en sammanfattning av ”ryska påsken”. Slutligen, här är källan till försvarsminister Carl Haglunds citat från förra veckan: ”Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation.”

"En kaotisk situation där försvarets trovärdighet ifrågasätts"

”Jägarchefen”bloggen med samma namn publicerade igår ytterligare ett mycket läsvärt inlägg. Denna gång om hur vi hittills lyckats med att inta insatsorganisation 2014 med anledning av personalförsörjningsbekymren och problemen med att organisationen aldrig övas. Det är något som även berörts på denna blogg, då de delar av organisationen som inte besatts med anställd personal fortsatt kommer att utgöras av värnpliktig personal grundutbildad innan 2010. Denna värnpliktiga personal kommer aldrig att repetitionsutbildas, vilket gör att Försvarsmaktens förmåga ”här och nu” fortsatt är ihålig. Obegripligt, men så är det.

Det tidigare talet från regeringshåll om att ledorden ”här och nu” skulle gälla eftersom ”ett krig kunde vara över på vecka (Sten Tolgfors), har alltmer förbytts i samma retorik som gällde för den socialdemokratiska regeringen inför och efter försvarsbeslutet 2004, att tiden finns för återtagning. Det är nu inte längre lika viktigt med uppfyllnad av förband och förmågor. Det ”här och nu” som skulle låta som mobilisering på några dagar och som i själva verket varit något helt annat, framstår alltmer som det mer eventuella 360 dagar eller 3 år som nyttjades hårt i FB 04. Det är svårt att tolka den officiella retoriken och finansieringsplanerna på annat sätt. Ett intryck som ytterligare förstärkts under Almedalsveckan.

Jägarchefen beskriver väl de logistiska ”utmaningarna” att överhuvudtaget samla de geografiskt vitt spridda och singulära förbanden i Sverige till en fungerande sammansättning den dag de skulle behöva användas. Något som såväl försvarsminister och överbefälhavare duckat för i Almedalen. Vidare ges en bra exemplifiering av hur det nuvarande personalförsörjningssystemet kan fungera när förare Andersson bestämmer sig för att jobberbjudandet på Ikea trots allt lockade mer, samt svårigheterna med att någonsin öva med ett riktigt förband större än ett kompani.

Till finska YLE sade Finlands försvarsminister Carl Haglund nyss så här:

”Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation, där försvarets trovärdighet ifrågasätts, enligt försvarsminister Haglund.”

Haglund besökte förra veckan Almedalen och mötte bland andra utrikesminister Carl Bildt då försvarsminister Karin Enström var på besök i Moskva. Man kan så här i efterhand fundera över vad som dryftades i Almedalen och hur Haglund egentligen uppfattade sitt besök där.

Återigen kan konstateras att valet att rakt av avskaffa värnplikten (för att citera Försvarsdepartementet) var det absolut sämsta som kunde göras. Återigen sågade man av den gren man satt på när det försvarsträdet skulle beskäras. En gradvis övergång till yrkesförsvar hade varit en klokare modell, men den klokaste hade varit att satsa på en blandmodell. Ett beprövat koncept från andra länder.

Viktigast av allt. Båda dessa varianter hade också i mycket högre grad hjälpt till att behålla försvarets folkförankring. Det är inte något man behöver fundera så mycket på i vare sig Danmark, Norge eller Finland.

Senare idag ett inlägg i debatten mellan Skipper och Staffan Danielsson.

Gästinlägg: Signalen vi alla längtar efter

Försvarsmakten är dess människor. Går det framåt så beror det på människorna. Står det still beror det också på dem. Ser vi egentligen varandra?

Jag kom runt ett hörn inne på Kavallerikasernen f.d. K 1, där Livbataljonen ur Livgardet är förlagd, och träffade på några soldater ur Livkompaniet: perfekt klädda i fältuniform med stridspackning, mössorna käckt på svaj, glada och energiska. Det syntes tydligt att var och en av dessa verkligen vill vara soldat. Runt omkring dem rådde den beredvillighet och den goda ordning, som bara finns i ett kompani där stämningen är god, befälet erfaret och kamratandan hög. Dessa muntra soldater, som så många debattörer skyggar inför, har faktiskt en bättre utstrålning än mången yrkesofficer, förmodligen för att de vill emedan officerarna inte längre vill.

Många av oss yrkesofficerare drömmer oss tillbaka till den alltmera avlägsna, och därför skimrande värnpliktstiden. Några av soldaterna jag såg, skulle måhända sorterats bort vid värnpliktsmönstringen till detta Försvarsmaktens äldsta kompani, men är nu dess stam, i likhet med generationer av yrkessoldater före dem, ty Livgardet har nästan alltid varit bemannat av sådana. Alla stora fältherrar, moderna och äldre anser att viljan hos soldaterna betyder tio gånger så mycket som härens egentliga storlek. Och fältherrar vet, att motsatsen också gäller. Vi äldre yrkesofficerare vet dessutom, att mängder av trupptricks, genvägar till kunskap och effektivitet vid stridsskjutningar, invecklade logistikkedjor och stridsfordonshantering tog ett yrkesliv i anspråk att bygga upp, och att våra lärare, andra yrkesofficerare också de ägnat hela sin mannakraft att utveckla dem, och vi vill inget hellre än föra dem vidare.

Men läget och stämningarna i Försvarsmakten gör, att dessa erfarenheter till stor del nu går förlorade för den nya generationen, då många av yrkesofficerarna ur värnpliktsarméns stam har tappat modet; männen som skapade och vidmakthöll den svenska arméns dyrbaraste juvel: hemligheterna bakom stridsskjutningsmetodiken, vilken upprätthölls genom ett socialt mönster där man litade på dem som skulle göra jobbet, och utan alltför stor inblandning av administratörer. Den nya generationens soldater i samförstånd med den generationens truppofficerare och se – världens främsta armé. Där en rejäl övningsserie med en stor teambuilding och behövs, sätter systemet idag endast in hugg och slag: ”galonera om dig din dj…l– annars!” Ingen ära, ingen offentlighet ingenting, så varför skulle vi truppofficerare låta oss degraderas – och föra vidare våra erfarenheter? Riksdag och Regering kräver bättre statistik och vissa grader, men vad angår det oss? (Det skulle man ha tänkt på tidigare. Man skapade gradinflationen, och alla som slapp undan från den tröttsamma värnpliktiga truppen kunde bli befordrade bortom all sans, som det kom att visa sig såhär efteråt. Men vad bidrog dessa befordringar till egentligen till annat än inflation?)

Vi gav vårt liv åt det militära och nu trampar man på oss. Vem är nu denne man som ställt till allt det här? Rör det sig om någon enskild person eller en grupp? – Det är den militära summan av det långa röda sjuttiotalet. Fenomenet finns inom de flesta myndigheter: poliser som inte kan, vill eller får rycka ut men som alltid måste gå på möten; en sjukvård med världens största läkartäthet men utan tillräckliga vårdplatser; elever som bränner ner dussintals skolor varje år; gator och vägar fulla av sådana hål vi såg i det nedlagda DDR eller en biståndsmyndighet med större budget än Försvarsmakten själv, där ingen vet vart pengarna går och ännu mindre dess effekt, men som är noga med internrepresentationen på femtusen kronor per anställd och år. Konsulter skär överallt guld med täljknivar. Fenomenet gradinflation tycks drabba administrationen ännu värre med stora konsekvenser för oss alla i det att administrationen är central: tankesätt och system framväxta i en förrådsställd massarmé har skapat osammanhängande processer, beslut som inte kan följas, befattningshavare med motstridiga rent av konkurrerande mandat och möten, möten, möten. ”Mycket skrik men lite ull!”, sa gumman när hon klippte grisen. Mången erfaren stabsofficer förtvivlar, men kan ensam ingenting göra.

Men ännu en tid kan stämningen i den militära personalen vändas, tror jag, men varken genom mutor, hugg eller slag. Allt prat om att återinföra värnplikten handlar antagligen om ett rop på hjälp. Tusentals yrkesofficerare på trupp och i staber längtar efter en signal. Ge signalen och det nya och det gamla smälter ihop till ett! Vänd stämningen och vi får världens bästa Försvarsmakt – på ett år! Men efter det långa sjuttiotalet synes det omöjligt. Ingen militär vågar samla oss till musik under fanorna och befordra kaptener och majorer till fanjunkare, överstelöjtnanter till förvaltare. Man förmår inte längre, att tala till oss som militärer. (Vem skulle klara något sådant?) Nej, på det långa röda sjuttiotalets manér sker allt hånfullt snäsigt och med hugg och slag genom skrivelser – utan ära eller offentlighet – och med mycken lismande snusförnuftighet för att döva känslan av ohederlighet.

Måste det vara så här? Ja tyvärr. Det tycks så. Vi yrkesofficerare, statens mest lojala och hängivna tjänare som syntes överallt i offentligheten, då vi ständigt var klädda i uniformer avsedda att dra uppmärksamheten till oss, trängdes bort från denna offentlighet så grundligt, att vi nästan inte klarar att samlas på en vanlig kaserngård utan att ängsligt se oss över axeln. Men ledarna för den skränande hopen som skrämde och hånade oss, har för länge sedan dragit sig tillbaka till välbetalda jobb i organisationer och verk, medan vi står kvar med en gnagande känsla, att de civila är oss överlägsna, i det de civila ju sysslar med riktiga jobb, medan vi bara har lekt. Men nu, med yrkessoldaternas ankomst, vore det möjligt att återuppbygga vår självkänsla – tillsammans med dem. Vi har ingenting att skämmas för längre: våra utlandsinsatser bevisar att vårt hantverk är det rätta. Intresset hos varje enskild soldat visar, att tillvaron på trupp i värnpliktsarmén inte var så dålig trots allt.

Ge signalen, och vi är beredda, liksom vi var då ubåtarna kom, då det bosniska kriget startade, Makedonien, Kosovo, Liberia, Tchad, Adenviken, Afghanistan och nu Mali. Kan signalen ges?

Göran Mellblom

Rekrytering – del 2: Inte bara soldater och sjömän

2014 som blev 2019 är nu 2023

Svenska Dagbladet och Sveriges Radio rapporterade igår om Försvarsmaktens budgetunderlag 2014 att beräkningarna nu tyder på att Insatsorganisation 2014 inte kommer att kunna intas till 2019 som planerat. Det datum som nu prognosticeras är 2023, det vill säga 10 år efter organisationens datum, med hänsyn till den tröga rekryteringen av tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Därmed fallerar datumet 2019 på benet personalförsörjning. För att inte benen materiel och övning också ska haverera krävs omfattande anslagstillskott, vilket dryftats i tidigare inlägg och på senare även i media.

Beskedet om svårigheterna inom personalförsörjningen kommer inte som en överraskning för somliga av oss. Vissa av oss ”negativa försvarsbloggare” har sedan starten varnat för att den mycket hastiga och digitala övergången till ett yrkesförsvar inte tagit höjd för rekryteringssvårigheter och Försvarsmaktens bristande attraktionskraft hos i dagens samhälle. Framförallt har vi varnat för risken att anställda soldater och sjömän inte stannar de 6 år som krävs för att personalförsörjningssystemet ska gå ihop, utan lämnar i förtid då lön, arbetsuppgifter och målsättningar inte överensstämt med förväntningarna. Ända sedan yrkesförsvarets start har vi matats med information från försvarsministrarna om hur bra det nya personalförsörjningssystemet fungerar, medan erfarenheterna på fältet inte alltid varit lika positiva.

Situationen inom personalförsörjningen är fortsatt mycket bekymmersam. I sitt underlag till den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 angav Försvarsmakten att under 2013 skulle motsvarande två bataljonsstridsgrupper finnas tillgängliga. I regleringsbrevet för 2012 hade dock målet skjutits bortåt. Nu handlade det om en stridsgrupp sammansatt av lägre förbandsenheter från hela landet från 2013 och först 2014 om en stridsgrupp med kärna ur en och samma bataljon.

En oövad organisation

Till dess att hela organisationen är fullt uppfylld med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater 2023 (om nu ens det datumet håller?) utgörs utfyllnaden med tidigare utbildade värnpliktiga. Detta är ett reellt problem på många sätt.

För det första är det 2023 minst 13 år sedan dessa värnpliktiga ryckte ut. I bästa fall är det ännu längre sedan, då de sista årens värnpliktiga i regel gavs en sämre utbildning än sina tidigare kollegor.

Under hela tiden fram till att de sista värnpliktiga fasas ut kommer de aldrig att repetitionsutbildas. Det skulle helt enkelt inte se bra ut och inte takta med den bild av det nya personalförsörjningssystemet som såväl politisk nivå som Försvarsmakten vill framhålla. Det ena problemet blir då att förbanden aldrig kan samövas. Det andra problemet blir utbildningsståndpunkt avseende den stora mängd ny materiel som införs i Försvarsmakten.

Att en svensk regering skulle ge sitt godkännande till att inkalla krigsplacerade värnpliktiga för repetitionsutbildning liknande den som föreskrivs i dokumenten i form av GMU och KMU, sex månader innan ett eventuellt krigsutbrott är oerhört svårt att se.

Repetitionsutbildning av värnpliktiga skulle dock förmodligen medföra den positiva effekten att flera av de värnpliktiga får en nytändning och skulle kunna tänka sig en anställning som tidvis tjänstgörande soldater – utöver de positiva effekterna såsom att Försvarsmakten för en gångs skull skulle få samtränade förband. Den nu liggande ekonomin tillåter dock varken en dylik repetitionsutbildning och samträning av mixförband idag, lika lite som en övning av IO 2014 då organisationen intagits år 2023.

Haltande officersrekrytering

En mycket allvarlig aspekt av problemen i personalförsörjningen är problemen i officersrekryteringen. Till årets antagning inkom drygt 270 ansökningar. Visserligen var årets antal platser på officersutbildningen reducerat till 100 (varav 20 platser uppdragsutbildning av piloter) av ekonomiska skäl och det faktum att antalet officerare ska minskas. Det är ändå en dramatisk skillnad mot värnpliktens sista år 2010, då 1600 sökte officersutbildning. Inom något år ska åter över 200 officerare utbildas årligen och då är det inte hållbart med så få och så ”dåliga” sökande som nu är fallet. För att hålla en någorlunda nivå på utbildningen bör antalet sökande i förhållande till platser överstiga 3 till 1. Jämför man med Polisen så hade man där förra året ca 13 000 sökande till ca 800 platser. Det är uppenbart att här föreligger avsevärda brister.

Officersyrkenas identiteter är idag allvarligt hotade. Sedan värnpliktens avveckling och även dessförinnan då vissa värnpliktsinriktningar försvann till följd av anklagelser om ”grå arbetskraft” försvann vissa tjänsteinriktningar från ungdomars medvetande. Dessa yrken är nu svårrekryterade då ingen marknadsföring mot enskilda officersyrken genomförs i Försvarsmakten idag. All rekrytering hanteras numera av Försvarsmaktens HR-centrum i Stockholm, där man har svårt att se behovet som upplevs ute på förbanden. Enskilda initiativ, som t ex senast från kadetter på Karlberg möter kalla handen. Därtill söker man inte längre till en specifik inriktning, utan det är ett centralt officersintag (med undantag av pilotutbildningarna) och inriktning mot en speciell tjänstegren görs senare under utbildningen. Man utbildas alltså från början mot att bli inte officer, inte att bli t ex infanteriofficer. Målbilden blir därmed än svårare att se för den eventuellt sökande.

Ett annat problem med dagens rekryteringsform som ej föregåtts av en värnplikt är hur Försvarsmakten ska kunna säkerställa kvaliteten på de sökande och att de sökande hamnar rätt. När officersutbildningen tidigare föregicks av 10,5 mån värnplikt kunde den sökandes befäl under denna tid bilda sig en mycket god uppfattning om den sökandes lämplighet som officer. Idag sker detta via några få dagars enklare tester och intervjuer. Sannolikt kommer vi inom några år se ett kraftigt ökande behov av en ny uttagningsprocess. Skipper har tidigare berört problemet med marinkadetter som inte har en aning om vilka anlag de har för sjösjuka eller hur de gillar att vara på sjön. Resultatet blir att Försvarsmakten lägger stora belopp på en individ som i slutänden är oanvändbar i organisationen och troligtvis slutar sin utbildning, samtidigt som individen kunnat ägna dessa år av sitt liv åt något annat.

En svag officersrekrytering är ett minst lika stort problem som bristen på soldater och sjömän. Utan officerare finns inte personal som ska leda förbanden. Utan ett inflöde på nya officerare kommer dräneringen av äldre officerare att bli ett svårt problem, då prioriteringen inom myndigheten i högre grad kommer att göras mot administrativa uppgifter, då det är dessa som är mätbara och kännbara i vardagen. Kunskapsöverföringen blir också lidande varpå hjulet måste återuppfinnas på nytt som i så många fall redan till följd av 00-talets ”strategiska time-out”.

Däritll innebär organisation 2014 att Försvarsmakten inte har en tillväxtpotential. Det blir oerhört svårt att vid behov skapa en tillväxt ur denna organisation då den inte har beräknats med några reserver för att kunna möjliggöra tillväxt till en större organisation eller förbandsersättning. Varken antalet officerare eller soldater och sjömän har dimensionerats för något annat än att hålla en krigsorganisation. Vanligt förekommande företeelser såsom sjukdom, utbildningar, föräldraledigheter, tjänstledigheter för att inte nämna rekryteringsproblem gör att organisationen aldrig kommer att kunna vara uppfylld.

Lika lite som vi har råd med att inte få förbanden uppfyllda med soldater och sjömän har vi råd med en officersbrist och inte heller ett sämre chefskap till följd av för få sökande. Ett första steg bör vara att återinföra identiteterna i officersyrkena och att tillåta riktad rekrytering. På längre sikt måste Försvarsmaktens folkförankring kraftigt stärkas för att det nuvarande personalförsörjningssystemet ska fås att fungera. I flera års tid har man nu pratat om Försvarsmakten som ”varumärke”, men varumärket verkar dock ha blivit allt mer skamfilat. Tyvärr verkar det svårt att återta en bred folkförankring utan att återinföra någon form av värnpliktssystem. Utan folkförankring, ingen fungerande rekrytering.

Eftertankens kranka blekhet

Förmodligen börjar nog allt fler politiker och chefer i Försvarsmakten känna för yrkesförsvaret och IO 2014 såsom Kjell-Olof Feldt inför löntagarfonderna. Yrkesförsvaret är idag lika ideologiserat som värnpliktsförsvaret var för 30 år sedan. Att nu återgå till ett renodlat värnpliktsförsvar tror jag inte på. Däremot verkar det sannolikt att Sverige inom fem år följt i Norges fotspår och återtagit delar av värnpliktssystemet. I sådana fall har vi åter varit del av en mycket kostsam parentes i den svenska försvarspolitiken.

Det är nu alltså först 2023 som Sverige kan anses ha ett ”en-veckasförsvar”, med tanke på prognosen för personalförsörjningen i budgetunderlaget för 2014. Frågan kvarstår – vilket försvar har vi idag och fram till 2023?


Media: FT

Curt Johansson förde befäl över far och son

Frid över major Curt Johanssons minne.

Som framgår av minnesrunan på SMB:s huvudsida har major Curt Johansson avlidit. Han gjorde en ovanligt strong insats för svenskt försvar och var medgrundare av stiftelsen SMB. Själv kommer jag alltid att minnas honom främst för att han utbildade både min far och mig.

Som framgår av bilden längst ner i minnesrunan tillhörde Johansson på 40- och 50-talet flygvapnet. Det var då han var närmsta chef för min far, närmare bestämt då min pappa gjorde sin värnplikt 1953-54 på Flygkrigshögskolan. Rätt exakt 35 år senare hade jag förmånen att under några dagar utbildas av samme man, men då inom armén. Liksom min far minns jag Johansson som en ordentlig och vänlig instruktör. Med tanke på Johanssons långa karriär skulle det förvåna mig om vi är unika, min far och jag. Alltså, har även du och din far utbildats av Curt Johansson – lämna gärna en kommentar.

Sent ska syndaren vakna

Debatten om vad Försvarsmakten kan eller inte kan har gått hög de senaste veckorna. Men än så länge så har våra folkvalda politiker fortsatt med samma retorik som vanligt de senaste åren. Att hålla budgeten är målet snarare än vad man får för pengarna.

Men kanske börjar vi se en förändring? I varje fall så börjar de skruva på fötterna. Men, följer politikerna bara med i debattens ström, eller har de verkligen från djupet börjat ångra sina synder?

Folkpartiledaren, Jan Björklund börjar i varje fall erkänna att mycket har gått fort men fel i de senaste årens politiska styrning.

– Vi har sänkt vår nationella försvarsförmåga under 20 års tid. Det har varit avsikten med politiken. Både försvarsbesluten 2004 och 2009 har haft totalt fokus på internationella insatser. Jag ska inte skylla på någon annan, jag har precis samma ansvar som alla andra, säger Jan Björklund som slår fast:

– Nu är det dags för självkritik och omtänkande. Vi behöver en starkare nationell försvarsförmåga.

Slopandet av den svenska värnplikten skedde utan större allmän debatt, till skillnad från länder som t.ex. Österrike. Björklund föreslår nu ändring. Inte helt tillbaka till värnplikten, men till ett system som medger större numerär vid behov.

– Vi har byggt upp en organisation som blir väldigt dyr, ändå är enheterna för få, kritiserar Jan Björklund som vill se färre yrkessoldater, men fler och större arméförband.

– Vi ska inte gå tillbaka till värnplikten – men vi ska återgå till ett mobiliseringssystem med en mindre kärna av heltidsanställda soldater och en ganska stor numerär av reservister som kan mobiliseras vid höjd beredskap. Det är mer kostnadseffektivt. Många andra länder har det så, påpekar Jan Björklund.

Bra, men jag är rädd för att det är på tok för sent. En större omsättning av personal kräver att fler soldater utbildas per år och då behövs det fler grundutbildningsplatser. D.v.s. fler officerare, specialister och gruppbefäl som avsätter sin tid mellan insatserna för att utbilda soldater i.s.f. att tränas inför nästa insats. Frågan är om Försvarsmakten klarar av att backa ett steg tillbaka? Det jag i första hand vill se är att Försvarsmakten har en sådan numerär att man kan hjälpa till i fredstid.

I dag står Sverige utan ett effektivt luftvärn som kan skydda storstäder mot flyg- och missilangrepp. Därför vill Björklund ha nytt luftvärn av typ Patriot-missiler – senast insatta vid Turkiets gräns mot Syrien.

– En möjlighet är att köpa in Patriot-systemet från USA. Patriot på Gotland skulle påtagligt öka svårigheterna för andra länder att i en hotfull situation gå in i svenskt luftrum.

Tanken på att öka förmågan hos luftvärnet är bra, även om jag inte direkt tror på Patriot. Det är en robot som börjar få några år på nacken. Luftvärnet ska redan få markversionen av Flygvapnets IRIS-T. Det är en bra medeldistansrobot som dock kräver visuell kontakt med ett mål. Fördelen är att Luftvärnet och Flygvapnet kan dela på logistiken och eventuell kan robotar som flugits slut på flygplanen kunna återuppstå som luftvärnsrobotar. Dock så behövs en allvädersrobot med bra prestanda. Det som ofta missas i debatten är att moderna hotsystem kan avfyras på mycket långa håll. Alltså är det inte bara flygplan på hög höjd som måste kunna bekämpas, utan även kryssningsrobotar med hög fart på låg höjd.

Sedan får man inte glömma att luftvärn och jaktförsvar står sig slätt utan en bra radarledning som kan upptäcka, identifiera och leda insatser. Här måste mobila lösningar tas fram då fasta radaranläggningar i dagsläget är mycket enkla mål.

Det är därför svårt att peka ut enskilda punktinsatser där förbättringar ska ske. Ett försvar är en helhet där enstaka klossar inte fungerar utan stöd av de övriga.

Men bara det att våra politiker börjar erkänna sina misstag och är beredda på bot är en bra bit på vägen. Får jag föreslå 10 Ave Maria och 10 Fader vår?

Debatt?

I Österrike pågår just nu för fullt debatten om värnpliktens vara eller icke vara. För att lösa frågan så planeras en folkomröstning.

I folkomröstningen i Österrike står två alternativ. Det första lyder: Vill ni att en yrkesarmé och ett avlönat frivilligt socialt år införs? Den andra frågan är: Vill ni att värnplikten och civiltjänstgöringen bibehålls?

De senaste undersökningarna pekar på att närmare hälften av väljarna vill ha kvar det nuvar-ande systemet medan cirka 40 procent vill avskaffa värnplikten. Regeringen i Wien är lika splitt-rad som befolkningen.

Socialdemokraterna har gjort en kovändning och vill införa en yrkesarmé från och med 2014, medan borgerliga ÖVP har svängt lika dramatiskt och i dag hävdar att värnplikten inte bara är en del av Österrikes identitet utan också effektivare och billigare.

För en yrkesarmé talar enligt försvarsminister Norbert Darabos att massarméer var nödvändiga under det kalla kriget när Sovjetunionen var det största hotet. Dagens hotbild består däremot av cyberkriminalitet, internationell terrorism och stater där det råder kaos.

När samma besluts togs i Sverige så var det med en total avsaknad av debatt. Någon folkomröstning var det aldrig ens fråga om.

SR hade ett reportage om Wiseman för några dagar sedan. I detta reportage frågar man sig varför försvarsbloggarna fått sådan betydelse. Allan Widmans analys är att debatten förs hos bloggarna i avsaknad av andra intresserade media.

Kanske är det så att i fredestid så för försvarsmakterna världen över en sakta men säkert insomnande tillvaro. Varför lägga ner pengar och intresse på något som synbarligen inte används?

Den dag det smäller till brukar tongångarna och intresset ändras. I Österrike så levde Flygvapnet under många år en anonym tillvaro. Befolkningen var mest irriterad över buller och kostnader. Man nöjde sig med begagnade J 35Ö Draken från Sverige med två 30 mm automatkanoner som enda beväpning. Sedan så kom 1991 krisen i forna Jugoslavien med flyktingströmmar och beskjutning över gränsen. Helt plötsligt så ändrades tongångarna. Österrikes Draken uppgraderades för att bära jaktrobotar. Österrikiska piloter utbildades i Sverige på JA 37 Viggen som ett steg mot anskaffning av Gripen. Som alla vet så blev det inte så. Det politiska beslutet blev anskaffning av begagnade Eurofighter från Tyskland. NATO- och grannlandet vägde politiskt sett tyngre än lilla neutrala Sverige.

Det är nog detta som finns färskt kvar i österrikarnas minnen och som leder till att debatten nu tas. Sverige har varit förskonad från krig i snart 200 år. Händelser under världskrigen och Kalla Kriget har sopats under mattan. Detta ska vi givetvis vara glada för, men det leder också till att kunskapen för att föra en allvarlig debatt i många fall saknas. Någon folkomröstning kan det aldrig bli. Den skulle bli lika effektiv som den om högertrafik eller avveckling av kärnkraft. Där hade i varje fall politikerna kunskap nog att ta bättre beslut än gemene svensk. Frågan är om de har det i försvarsdebatten? Det är kanske här som avvecklingen av Värnplikten har sin största förlust. Förr så hade i varje fall stora delar av den manliga befolkningen en viss insikt som innebar att de kunde prata om försvarsfrågor. Om några år så kommer detta minne vara borta och debatten ännu sämre.

Se även Wiseman och Skipper.