Den mörknande framtid är vår

av Lars Wedin Nyligen hade jag, inför ett föredrag, anledning att tänka igenom dagens situation som följd av kalla kriget och omvälvningarna som följde i spåren av Murens fall. Det är slående hur dåtidens ”Eurofori” nu har ersatts av den djupaste pessimism. Faktum är att dagens situation nog är den farligaste på mycket längre. För […]

Mot väpnad konflikt VI

av Johan Wiktorin, avdelning I Det har gått fem månader sedan sist och det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande. Den föregående uppföljningen från april hittar du här. Ny skattning 160918 Slutsats: Trenden fortsätter […]

Krigsvetenskap förr och nu?

av Magnus Haglund Det är flera intressanta frågor som presenteras på KKrVA hemsida och som uppges vara slutsatser av de studier som bedrivits i akademins projekt. Tyvärr innehåller de ambitiösa slutsatserna inte den framåtsyn, som jag tycker att de borde ha, men framför allt – och som man dessvärre gjort i Sverige sedan 1960-talets inledning […]

Den norska kopplingen

Sammanfattning

Norge och Sveriges underrättelsetjänster förefaller tagit influenser av varandra i organiserandet, av dess motståndsrörelser, dels vilka uppgifter som funnits, dels vilka enheter som funnits. Utvecklingen har närmast följt varandra i tid, om än att några har legat något år framför ibland. Dock förefaller det ej funnits någon koordinering mellan de båda staternas organisationer, vilket får bedömas skulle föranlett vådabekämpning av dess personal i händelse av att det kalla kriget blev en väpnad konflikt.

Analys

När man sitter och söker information för olika inlägg, händer det då och då att man finner information kring andra intressanta områden. Detta är ett sådant inlägg, vilket kommer beröra likheter och olikheter mellan de svenska och norska organiserade motståndsrörelsen. Den norska historikern Olav Riste(1933-2015), berör den organiserade norska motståndsrörelsen dels i sin bok The Norwegian Intelligence Service 1945–1970, dels med en artikel i Journal of Strategic Studies.

Varför är då de norska uppgifterna, rörande dess organiserad motståndsrörelse, intressant? Främst av den anledningen att de Skandinaviska underrättelsetjänsterna var tätt sammanflätade efter andra världskriget, särskilt den svenska och norska.1 Det gör, i sig, att det troligtvis går att dra vissa slutsatser, i brist på offentliga svenska dokument inom detta område.

Förberedelserna för den norska organiserade motståndsrörelsen och arbetet med att upprätta den förefaller påbörjats under 1948.2 Den inslagna strategin förefaller inledningsvis varit att skapa en renodlad organisation som skulle skicka underrättelser rörande förhållandena i Norge. Planen var att upprätta cirka 50 sändarplatser över hela Norge, detta gick under täcknamnet Saturn.3

Parallellt med ”Saturn”, upprättades ytterligare ett nätverk, med täckbenämningen ”Jupiter”, som syftade att skydda viktig industri i Norge. Dess uppgifter var tvådelad, dels skulle de skydda mot infiltration, dels skulle de skydda mot sabotage.4 I sammanhanget är det intressant att notera, den av Försvarsstaben med LO och SAF genomförda åsiktsregistreringen, som blev känd i och med IB, förefaller ha startat under inledningen av 1950-talet. Den syftade till att skydda svensk industri och möjliggöra import av amerikansk teknologi.5

Under slutet av 1948 fick den norska underrättelsetjänsten direktiv om att upprätta en väpnad motståndsrörelse. Denna organisation skulle kunna genomföra sabotage och jägarstrid mot högvärdiga mål inom ockuperade områden i Norge. Den norska underrättelsetjänsten såg framför sig grupper om två (2) till fyra (4) man, som hade förhandslagrad utrustning inom sitt avdelade område, organisationen kom att benämnas Rocambole.6

Med hänsyn till de ökade spänningarna mellan Sovjetunionen och Norge, kom organisationen redan börja upprättades under 1949. Det beslut som fattades var att 15 stycken 5-manna (kontra 4-manna) grupper skulle upprättas under året. Dock skulle enbart gruppchef och signalist utbildas initialt. I slutet av 1949, kom en revidering av det fattade beslutet ske, organisationen skulle nu växa upptill 45 grupper.7

Taktiken man kom att välja, var en där grupperna inledningsvis skulle hålla sig dolda. Därefter skulle de påbörja inhämtning inom sina respektive områden. Grupperna skulle inneha en underhållssäkerhet om 12 månader. På order skulle de övergå till en aktiv fas8 d.v.s. påverka motståndaren. De erfarenheter som dragits från ockupationen några år tidigare, kom att inarbetas. Vad avser ledning av organisationen, skulle kunna ledas antingen från icke ockuperat område i Norge eller från Storbritannien, om hela Norge skulle bli ockuperat.9

Organisationen förefaller 1951, bestå av kadern till 27 stycken grupper. Utplaceringen av upplag i norra Norge, förefaller nästan vara färdigt.10 Året innan hade man identifierat svårigheter att rekrytera personal i Finnmark, då de lämpliga kandidaterna redan var upptagna av andra organisationer som sorterade under, underrättelsetjänsten.11

Bild 1. Organisation av norsk motståndsverksamhet.
Parallellt med dessa belysta organisationer, kom ett ytterligare antal organisationer uppstå under 1950-talet. Det var bl.a. ”Lindus” som var ett renodlat inhämtningsnätverk. Därtill ”Grupp 33” som enbart skulle rapportera flygplans- och fartygsrörelser och ”Grupp 45” som skulle genomföra metrologiskrapportering. En annan intressant enhet som upprättades var ”Grupp 74” vars uppgift var att genomföra evakuering av särskild norsk och allierad personal vid inledningen av en konflikt. Därtill upprättades ett flyktnätverk för nedskjutna allierade flygare under täcknamnet ”Blue Mix”.12

En av de mer intressanta enheterna som grundades var en form av ”fria jägarförband”. Denna organisation började skapas 1953 och dess chefer kom främst tas ur ”kompani Linge”. Planen var att upprätta 20 fria jägarförband, respektive enhet skulle bestå av ca 20 personer, totalt skulle organisationen bestå av 375 man. Organisationen skulle finnas över hela Norge. Uppgiften var att påverka järnvägar, oljeledningar, hamnar, flygfältet o.dyl. I sammanhanget är det intressant att notera under hur lång tid dessa ”fria jägarförband” skulle verka, vilket förefaller varit upptill två år, på ockuperat område.13

Bild 2. Geografiskt område för fria norska jägarförband i Sverige.
Men det mest intressanta, ur ett svenskt perspektiv, med dessa ”fria jägarförband” var planeringen för fem av förbanden. Fem av de 20 förbanden skulle agera på svenskt territorium, inom en triangel av OSLO – STOCKHOLM – Södra Sverige. Vilken del av södra Sverige som avsågs framgår ej, men troligt är minst till Göteborg.14 Därtill förefaller den norska underrättelsetjänsten, understött uppbyggnaden av en form av organiserad motståndsrörelse, i Finland under 1950-talet.15

Den svenska organiserade motståndsrörelsen, staybehind, förefaller grundats i juni 1949 av statsminister Tage Erlander. Praktiskt att genomföra detta ålades dock direktören Alvar Lindencrona.16 Ledningen av organisationen skulle dels kunna genomföras nationellt ifrån Dalarna,17 dels ifrån Storbritannien i händelse av att hela Sverige blev ockuperat.18 Organisationen förefaller varit operativ vid 1954.19

Intressant att notera är att i tid skiljer sig utvecklingen av de båda nationernas, Norge och Sverige, utveckling av sina organiserade motståndsrörelser ytterst lite. Den norska organisationen förefaller dock utvecklats snabbare än den svenska, 1951 i Norge och 1954 i Sverige. Dock berör ej Holmström i sina uppgifter hur utbyggd den svenska var 1954, vilket kan innebära att den och den norska, mycket väl kan ha varit jämbördiga. I sammanhanget är det även värt att notera uppbyggnaden av hur ledningen skulle kunna genomföras, dels nationellt, dels i exil.

Sverige likt Norge förefaller planerat innästling av fria jägarförband, på andra nationers territorium. I Sveriges fall finns det beskrivet hur tidigare fallskärmsjägare inordnade i underrättelsetjänsten skulle flygtransporteras och fällas med fallskärm inom området KAJANA – IVALO. Deras uppgift var att genomföra inhämtning, sabotage och utgöra sambandsgrupper.20 I sammanhanget är det intressant att notera att del av den norska organiserade motståndsrörelsen även förberedde att agera inom samma område (IVALO) som Sverige.21

I sammanhanget är det intressant att notera den organisation enl. Holmström, som hade till uppgift att evakuera det svenska kungahuset, delar av regeringen och den diplomatiska kåren i Sverige i händelse av krig, nämligen ”Adelsfanan”,22 förefaller ha likheter med den norska organisationen ”Grupp 74”. Således ytterligare en likhet mellan hur Norge valt att genomföra sina förberedelser och i Sverige.

Bild 3. Organisation av svenska motståndsverksamhet.
Utöver de redan nämna svenska organisationerna, så fanns t.ex. ”Flygenhet 66”, en enhet som skulle transportera dels fria jägarförband, dels kunna bistå evakuering och/eller genomföra transport av personal.23 Därtill skall det funnits en marinenhet, där uppgifterna ej specificeras, samt en markenhet som benämndes ”gränsgångare”,24 oklart om detta var de fallskärmsjägare som skulle luftlandsättas i Finland eller om dessa hade en annan uppgift.

Någon ytterligare sektionering förefaller ej genomförts i Sverige, av det nu publicerade källor som finns, på motsvarande sätt som i Norge, där de olika uppgifterna bröts ut till ett större antal organisationer. Den svenska organiserade motståndsrörelsen förefaller således, både kunna genomföra inhämtning, sabotage och agera flyktnätverk, under ett och samma ”paraply”.25 Detta är något som kommer beröras längre ned i inlägget.

I Sverige såsom Norge, förefaller de renodlade motståndsorganisationerna främst rekryterats med en kader, för att sedan kunna växa. Med kader anses här att chefer och signalister var uttagna och utbildade, övrig personal skulle tillkomma och/eller rekryteras i ett senare skede.26 Vilket i sig är klokt, då exponeringsrisken av organisationen blir mindre och därmed risken för att den skall avslöjas.

Finns det då likheter mellan den svenska organiserade motståndsrörelsen och den norska. Ja otvetydigt gör de det, dels i tid när de började upprättas dels i organiserandet och uppgifterna som ålades dem. Vad som dock är intressant är den stora bristen på koordinering mellan Norge och Sverige i detta fallet, Sverige hade observatörsstatus i NATO planeringsråd för motståndsrörelser,27trots det så förefaller man t.ex. ej koordinerat verksamheten i IVALO.

Det andra exemplet är de norska fria jägarförbanden som skulle agera i södra och mellersta Sverige. Problematiken kring detta får ses som överhängande om ingen koordinering har genomförts. Risken för s.k. vådabekämpning d.v.s. norska och svenska förband skulle bekämpa varandra i tron att den ena eller andra är motståndaren, får ses som hög, om det ej koordinerats, något som ej framkommer.

En annan intressant skillnad är den tydliga sektionering som Norge genomfört avseende de olika verksamhetsområdena, kontra Sverige, där en större mängd uppgifter förefaller ålagts en organisation, kontra den norska modellen. Fördelen med den norska modellen är givetvis sektioneringen av information, uppgifter och personal. Skulle organisationen avslöjas så tar de med sig mindre del och inte en större del, som risken hade kunnat vara i det svenska fallet.

Dock blev endera landet ej ockuperat under det kalla kriget, varpå dessa brister ej kom att vara avgörande på något sätt. I sammanhanget är det värt att Sverige skall ha avvecklat den organiserade motståndsrörelsen under de inledande åren av 2000-talet. Fortsatt förefaller norsk underrättelsetjänst ha en sådan uppgift att lösa i händelse av krig. Således torde ett mer värde fortsatt finnas av liknande organisationer även i vår nuvarande tid.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:

  
1.   Bristen, vad som går att utläsa genom öppna källor, på koordinering hade troligtvis renderat i vådabekämpning av både svenska och norska förband, då dess verksamhet på främmande territorium skulle genomförts.

2.     Den tydliga sektioneringen av de norska organisationerna, torde varit ett bättre vägval för de svenska, av vad som går att utläsa genom öppna källor hur vi valt att organisera i Sverige.

3.  Tidsmässigt förefaller de båda organisationerna följts åt, dock förefaller de ej haft någon större samordning mellan sig, som tidigare nämnts, dock uppvisar de stora likheter, varvid man får anta att den ena har givit influenser till den andra.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Nationalencyklopedin 1(Svenska)

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Petersson, Magnus. The Scandinavian Triangle: Danish-Norwegian-Swedish military intelligence cooperation and Swedish security policy during the first part of the Cold War. Journal of Strategic Studies 29 no. 4 (2006): 607-632.

Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway . Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1002-1003.

Slutnoter

1 Petersson, Magnus. The Scandinavian Triangle: Danish-Norwegian-Swedish military intelligence cooperation and Swedish security policy during the first part of the Cold War. Journal of Strategic Studies 29 no. 4 (2006): 611.

2 Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway

. Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 999.

3 Ibid, 999, 1001.

4 Ibid. 1001.

5 Agrell, Wilhelm. IB. Nationalencyklopedin. 2016. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ib (Hämtad 2016-08-23)

6 Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway

. Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1002-1003.

7 Ibid. 1003-1005.

8 Ibid. 1006.

9 Ibid. 1005.

10 Ibid. 1008.

11 Ibid. 1007.

12 Ibid. 1009-1010, 1012.

13 Ibid. 1017.

14 Ibid. 1017.

15 Ibid. 1018.

16 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 392-393.

17 Kanger, Thomas. Hedin, Oscar. Stay behind – hemliga armén (DN Söndag). Thomas Kanger. http://kanger.se/artiklar/stay-behind-hemliga-armen-dn-sondag/(Hämtad 2016-08-24)

18 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 413.

19 Ibid. 394.

20 Ibid. 326.

21 Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway

. Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1018.

22 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 305.

23 Ibid. 324.

24 Ibid. 325.

25 Ibid. 396-397.

26 Ibid. 411.

27 Ibid. 401.

Säkerhetspolitikens Plan A och Plan B

av Mats Bergquist Under senare års Nato-debatt har motståndare till medlemskap nästan alltid hänvisat till den tvåhundraåriga obrutna tradition av neutralitet eller, numera, alliansfrihet Sverige representerar. En sådan framgångsrik politik överger man inte utan vidare. Anhängarna av medlemskap brukar på motsvarande sätt hävda att denna tradition inte alls är så obruten som det sägs; särskilt […]

Försvaret dubbelt upp – nu!

  av Lars Wedin Sverige har nu uppenbarligen valt att liera sig med USA. I stället för att bli en jämställd partner i Nato knyter vi oss till en stormakt vars intressen inte nödvändigtvis är våra. Det senaste halvåret har vårt förhållande till Nato varit föremål för en intensiv och välgörande debatt. Denna har innehållit […]

Nytt läge – Del 2 "Korridoren till Baltikum"

Sammanfattning
Rysk A2/AD, Anti-Access/Area Denial, förmåga i södra Östersjön, omintetgör NATO förstärkningar till de baltiska staterna dels via sjötransporter dels via lufttransporter, via södra Östersjön, i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO. A2/AD förmågan skapar i dagsläget en korridor till Baltikum, norr om Gotland, denna korridor utgör i dagsläget livlinan till de baltiska staterna i händelse av en konflikt. Denna korridor förutsätter att man dels kan utnyttja det svenska fastlandet dels att Gotland ej ockuperas.
Analys
I det förgåendeinlägget, identifierades att dels mellersta och norra delen av Östersjön blivit mer strategiskt viktigt, dels Svenskt territorium i form av det svenska fastlandet blivit mer strategiskt viktigt, men vad innebär det i praktiken, det är vad detta inlägg skall försöka beröra. Detta inlägg kommer således bli ett mer hypotetiskt inlägg då vi försöker se in i framtiden.
Bild 1. Nuvarande och kommande A2/AD förmåga i Kaliningrad Oblast.
Då södra Östersjön i praktiken redan i fred behärskas av Ryssland m.h.t. dess A2/AD förmåga,1 ger det i hand, att NATO samt Ryssland måste skapa nya planer för hur en möjlig konflikt, mellan de i dagsläget både antagonisterna,2 kan utvecklas. Den svenska debatten har ofta cirkulerat kring Gotland och dess strategiska placering, Gotlands strategiska placering kan ej förnekas, men ur ett A2/AD perspektiv är Gotland redan överspelat, då man redan nu indirekt kan påverka den platsen.
Bild 2. ”Tomrum” norr Gotland.
Ur ett Ryskt perspektiv handlar således Gotland om att kunna täcka det tomrum som uppstår norr om dess placering, utifrån nuvarande och kommande fjärrbekämpningsförmåga.3 Ur ett NATO perspektiv handlar det om att förneka Ryssland förmågan att täcka detta tomrum, som de facto i dagsläget utgör livlinan till Baltikum i händelse av en konflikt mellan de båda antagonisterna. Vad avser Gotlands strategiska värde, har det berörts tidigare på denna blogg och andra bloggar, men vad som föga berörts är det tomrum som finns norr om dess geografiska placering.
Detta tomrum, norr Gotland, möjliggör för NATO stridskrafter att tillföra resurser till de baltiska staterna dels via luften dels via havet. Under förutsättningen att svenskt territorium kan utnyttjas som ett transitområde. Således den som äger Gotland kan antingen förneka eller möjliggöra förstärkningar till de Baltiska staterna, vilket är den egentliga strategiska frågan, därav blir mellersta och norra Östersjön ett mycket strategiskt område, då södra Östersjön redan i fred är ”förnekat” NATO.
Inleder vi med sjötransporter för NATO så kommer, mest troligt, intransportpunkten vara Göteborgshamn, och uttransport området kommer vara från Norrköpingsområdet och norrut m.h.t. räckvidder på rysk fjärrbekämpningsförmåga, inom ramen för dess A2/AD-förmåga i Östersjöregionen. Transporterna mellan väst- och östkusten kommer troligtvis i huvudsak ske på järnväg då det är det snabbaste sättet att transportera en stor mängd, tung materiel, mellan två platser. Sårbarheten i det svenska järnvägsförbindelserna exemplifieras bra av den brand som uppstod i Göteborg, 13FEB2016, som kraftigt minskat effekten hos järnvägstransporterna.4
Vad avser lufttransporter så kommer de bedömt passera in över Sverige vid Göteborgsområdet, eller norr om, därefter ut vid Stockholms området, för att därefter fortsätta vidare in mot Estland, sett till, teoretisk, räckvidd på SA-21 systemen som finns i Kaliningrad Oblast. Dock uppstår problemet för NATO luftstridskrafter när de närmar sig Estland eller någon av de övriga baltiska staterna, då ryskt luftvärn från ryskt territorium kan påverka de baltiska staternas luftrum. Givetvis kan man tillämpa låghöjdsflygning för att t.ex. undgå luftvärnssystem, dock krävs mer bränsle samt sannolikheten finns fortfarande att man kan bli påverkad.
Ovanstående resonemang kring NATO styrketillförsel bygger på att antingen NATO har en förvarning kring en möjlig konflikt. Varpå man ej vill ta risken att transportera förband och materiel inom ett område som kan påverkas, varpå Sverige blir det naturliga alternativet. Eller en konflikt har påbörjas och NATO förband lyckas fördröja en rysk framträning så länge, att förband kan transporteras över Östersjön till de baltiska staterna. Därutöver bygger det på att Gotland ej besätts av Ryssland.
Bild 3. ”Korridoren till Baltikum”.
Således, på det svenska fastlandet blir Göteborgshamn, järnvägsförbindelserna mellan öst- och västkusten, mest troligt västra stambanan, samt utskeppningshamnarna från Norrköping och norrut till Stockholm, strategiskt viktiga i händelse av en konflikt, mellan NATO och Ryssland. Varpå man kan säga att det svenska fastlandet utgör en korridor till Baltikum. Denna korridor till Baltikum kan påverkas på två (2) sätt, antingen besätts Gotland av ryska stridskrafter eller så utnyttjas ryska sjöstridskrafter norr Gotland för att påverka dels fartygstransporter dels lufttransporter.
Det kommer således bli en kapplöpning om dels Gotland dels ”korridoren till Baltikum” av både NATO och Ryssland, i händelse av en konflikt mellan de två antagonisterna. Denna kapplöpning pågår redan nu i fred, i form av diverse olika utspel och förslag. Hur det kan te sig vid ett än mer försämrat säkerhetspolitiskt läge är oklart, dock vet båda parter Sveriges historia att vi vid olika tillfällen vikit ned oss för krav, när det varit konflikter i vårt närområde, vilket gör att påtryckningar mot Sverige med militära maktmedel i bakgrunden får ses som troliga, i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöregionen.
Därav blir det s.k. värdlandsavtalet ur NATO perspektiv mycket viktigt att få till, ur det ryska perspektivet så underlättar det markant om värdlandsavtalet ej röstas igenom. För ser man ur NATO perspektivet kommer det krävas omfattande förberedelser för att kunna få till en korridor till Baltikum, för att undvika den ryska A2/AD förmågan i södra Östersjön. Ur det ryska perspektivet krävs det dock ej så omfattande åtgärder för att i händelse av en konflikt kunna påverka denna korridor till Baltikum, även om värdlandsavtalet med NATO röstas igenom i Sveriges riksdag.
Ur Rysslands perspektiv när det kommer till det svenska fastlandet, innebär det att man bl.a. måste:
  • Kunna påverka Sverige så att transporter av NATO stridskrafter ej tillåts i händelse av ett försämrat säkerhetspolitisk läge. Detta kan göras på ett flertal olika sätt, den gemensamma nämnaren är bedömt att militära maktmedel kommer finnas i bakgrunden, för att få svenska beslutsfattare att säga nej till en möjlig NATO förfrågan kring utnyttjande av svenskt territorium.
  • Säkerställa redan i fred, dels att man har så pass goda underrättelsenätverk, så man kan få underrättelser rörande vilka fartyg samt vad som transporteras in i Göteborgshamn i händelse av en konflikt. Dels krävs det att man kan följa transporternas rörelser längs det svenska järnvägsnätet till utskeppningshamnar på östtkusten. Avslutningsvis kunna avgöra när och var ilastning samt utskeppning från östkusten kommer ske.
  • Med aktiva metoder, kunna påverka in- och utskeppningshamnar, bedömt med olika former av fjärrstridsmedel. Därtill kunna påverka järnvägsförbindelserna mellan in- och utskeppningshamnarna, bedömt med specialförband och/eller illegala underrättelsenätverk, eller offensiv cyberkrigföring.
Ur NATO perspektiv när det kommer till det svenska fastlandet, innebär det att man bl.a. måste:
  • Kunna säkerställa inskeppning till Göteborgshamn, d.v.s. att förflyttningen ej, på något sätt, hindras. Därefter måste urlastning kunna ske utan hinder i hamnen. Då den svenska marina förmågan på västkusten i princip är obefintlig kommer det åligga NATO enskilt att säkerställa den förflyttningen. Därtill med en nästan obefintlig svensk luftvärnsförmåga, så måste luftvärn tillföras Göteborgsområdet av NATO länderna för att kunna skydda Göteborgshamn mot fjärrbekämpning.
  • Säkerställa på liknade sätt skyddet av utskeppningshamnarna på östkusten med luftvärnsförmåga, för att kunna skydda dessa mot fjärrbekämpning. Därutöver måste bedömt en stor del av NATO marina kapacitet i Östersjön avdelas för att skydda transporterna mellan den svenska östkusten och den baltiska kusten. Denna typ av transport kommer bedömt bli ett prioriterat mål, att bekämpa, för de ryska luft- och sjöstridskrafterna i Östersjön.
  • Säkerställa baseringsmöjlighet av NATO luftstridskrafter på svenskt territorium, för att kunna skydda transporter över Östersjön. Därutöver även kunna utnyttja luftstridskrafterna för att kunna skydda de baltiska staterna. Då de kommer vara ytterst sårbara mot bekämpning om de är baserade i antingen Baltikum eller i de östra delarna av Polen.
  • Antingen med svenska förband eller NATO förband kunna skydda järnvägstransporter från väst- till östkusten. Samt skydda i- och urlastningsplatser för järnvägstransporterna gentemot fjärrbekämpning, vilket troligtvis enskilt blir ett NATO problem, då återigen den svenska luftvärnsförmågan i princip är obefintlig.
Slutsatser
Tre generella slutsatser blir:
  1. För att kunna undgå rysk A2/AD förmåga blir det svenska fastlandet avgörande för NATO om de skall kunna tillföra förband till de baltiska staterna. För att kunna genomföra luft- samt sjötransporter genom ”korridoren till Baltikum” kommer det krävas, av NATO, omfattande förberedelser i Sverige, därtill måste förband redan i fredstid ur NATO stridskrafter predestineras, i dess planering, mot en sådan uppgift för att kunna möjliggöra den.
  2. För att NATO skall kunna lyckas med detta får det nog ses som en grundförutsättning att värdlandsavtalet röstas igenom i riksdagen. Ur ett ryskt perspektiv underlättas situationen givetvis om det ej röstas igenom. Dock så får man bedöma att Ryssland med ytterst små medel, då främst asymmetriska sådana, kan påverka ”korridoren till Baltikum”, så att det som minst uppstår förseningar i transporterna, i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO.
  3. ”Korridoren till Baltikum” i mellersta och norra Östersjön, som uppstår genom den Ryska A2/AD förmågan i södra Östersjön, kan bedömt som helhet omintetgöras i händelse av en ockupation av Gotland. Till del kan korridoren påverkas genom en frambasering av ryska sjöstridskrafter i mellersta och norra Östersjön i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO, om man ej ockuperar Gotland.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Army Recognition 1, 2(Engelska)
Defense News 1(Engelska)
Navy Recognition 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Sveriges Television 1, 2(Svenska)
TASS 1(Engelska)
Slutnoter
1Sveriges Television. Olsson, Jonas. Amerikansk toppgeneral varnar: Ryssland kan blockera Östersjön. 2015. http://www.svt.se/articles/amerikansk-toppgeneral-varnar-ryssland-kan-blockera-ostersjon/Hämtad 2016-02-14
Defense News. Bodner, Matthew. NATO Deputy SecGen: Russia’s Anti-Access/Area-Denial Build-Up Is Biggest Worry. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/policy-budget/leaders/interviews/2016/02/13/nato-deputy-secgen-russias-anti-accessarea-denial-build-up-biggest-worry/80343130/Hämtad 2016-02-14
2Reuters. Emmott, Robin. Nasralla, Shadia. Russia warns of new Cold War as east Ukraine violence surges. 2016. http://www.reuters.com/article/us-ukraine-crisis-minsk-idUSKCN0VM0L6 Hämtad 2016-01-14
3Navy Recognition. Russia To Deploy K-300P Bastion Mobile Batteries With Yakhont Antiship Missiles in Arctic in 2015. 2015. http://www.navyrecognition.com/index.php?option=com_content&task=view&id=2776Hämtad 2016-02-14
Warfare.be. SS-C-1B REDUT/SS-C-* RANZHIR COASTAL DEFENSE. 2015. http://warfare.be/db/linkid/2487/catid/312/Hämtad 2016-02-14
TASS. Iskander-M missile system crews begin drills in Russia’s Western Military District. 2015. http://tass.ru/en/defense/847326Hämtad 2016-02-14
4Sveriges Television. Vaccari, Cecilia. Tågförseningar lång tid framöver. 2016. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/tagforseningar-lang-tid-framover?cmpid=del:pd:ny:20160213:tagforseningar-lang-tid-framover:nyhHämtad 2016-02-14

Regeringens inriktning till Försvarsmakten – handlingsfrihet, vad innebär det?

av Frank Rosenius I det senaste försvarsbeslutet lyfter regeringen fram krav på handlingsfrihet[1] när det gäller inriktningen för det militära försvaret. Uppgiften uppfattar jag som ny m h t hur den uttrycks, men också överraskande. Jag har heller inte sett några kommentarer kring vad regeringen avser och vill uppnå. Ser vi ett nytt strategiskt tänkande, vill regeringen […]

Grodmän, Illegalister och Stödnätverk – Del 1

Inledning
Denna inläggsserie kommer handla om de mer ljusskygga verksamheterna som förekom, under det kalla kriget, i vårt land. De har till del berörts tidigare på denna blogg, men de förtjänar vissa fördjupningar, framför allt, för att kunna utveckla resonemang, kring hur denna form av verksamhet, kan bedrivas i vår nuvarande tid. Detta inledande inlägg kommer fokusera på den rapporterade grodmansverksamheten i samband med främmande makt/makters ubåtsoperationer mot vårt land under det kalla kriget. Nationalitetsfrågan kommer ej beröras i detta inlägg, då man kan konstatera att dels länder i Östersjöregionen hade förmågan under det kalla kriget för genomförande av dessa operationer dels hade flertalet NATO länder samt Sovjetunionen förmågan, varav det ej ensidigt går att utpeka någon nation.
Sammanfattning
Främmande makt/makter har sedan mitten/slutet av 1960-talet genomfört inhämtning på svenskt territorium med hjälp av grodmän. Det övergripande målet har bedömt varit informationsinhämtning syftandes till krigsplanläggning samt krigsförberedelser mot Sverige. Den främmande makten eller makterna har varit villiga att ta väldigt höga risker för att nå sitt mål. Bedömt är denna verksamhet fortsatt en metod som en främmande makt eller makter kan tänkas utnyttja för att genomföra informationsinhämtning mot viktiga objekt i Sveriges kustnära områden.
Analys
Under hösten 2015, fattades det beslut av regeringen att, till del, avhemliga en tidigare kvalificerat hemlig handling, ”Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987”. Denna handling berör bl.a. främmande makts grodmansverksamhet. Informationen i denna handling gör att man till del kan börja värdera andra uppgifter som publicerats, främst av tidigare militär personal, rörande grodmansverksamheten.
Den första rapporterade grodmansobservationen, som kan tänkas härledas till främmande makts undervattensverksamhet, är från 1969,1var och hur denna observation genomfördes är fortfarande sekretessbelagt, men fenomenet är således inte nytt och var inte heller nytt under 1980-talets ubåtsjakter.
Intressant att notera i sammanhanget, är en till Sverige avhoppad Sovjetisk fartygskapten under inledningen av 1970-talet, som delgav uppgifter, om hur ha, hade transporterat dykare från hamnar i Baltikum, för att släppa dessa nära den svenska kusten.2 Frånstedt, nämner även att Säkerhetspolisen innan detta, hade fått uppgifter om dykare i skärgården men inga båtar i närheten, här får det förutsättas att det ej fanns landförbindelse till dessa platser där observationerna genomfördes.
Dessa två uppgifter, torde innebära att främmande makts grodmansverksamhet, riktad mot Sverige, måste påbörjats under senare del av 1960-talet, givetvis kan det skett tidigare än så. Men, säkerhetspolisen förefaller fått rapporter om det under den tidsrymden, Försvarsmaktens första rapporterade observation är från 1969. Så före slutet av 1960-talet kan det ej rört sig om någon systematisk verksamhet, än mindre någon större omfattning, som verksamheten genomförts av främmande makt.
Totalt mellan 1969 till 1982 inrapporterades 13 händelser3 som kunde tyda på att främmande makt hade genomfört undervattensverksamhet med grodmän i svenska vatten. Någon särskild bedömning förefaller ej genomförts i den nu avhemligade rapporten för perioden 1969-82, jämfört med 1995 års ubåtskommission, där även en bedömning genomförs. Samtidigt är det fullt möjligt att en bedömning, kan finns gömd, bakom de fortsatt sekretessbelagda delarna i rapporten från 1987.
Men vad är det då för observationer som genomförts under perioden 1969-82? I den avhemligade rapporten beskrivs hur en tillsyningsman vid ett tillfälle 1975 rundar en udde, varpå han där ser en dykare lämna en kobbe, observationsavståndet är ett tiotal meter. I det aktuella området fanns ett kustartilleribatteri.4Kommendören av 1. Graden, Nils-Ove Jansson, beskriver i sin bok, Omöjlig Ubåt, två händelser under perioden 1969-82, avseende grodmansverksamhet.
Den ena observationen är från 1973, då en yrkesofficer som sitter post i anslutning till en strandkant, helt plötsligt observerar hur en dykare stiger upp ur vattnet vid strandkanten. Precis när dykaren skulle ta av sig cyklopögat, hälsar officeren han välkommen upp ur vattnet, då han trodde det var en svensk attackdykare, dykaren vände sig då om och hoppade ned i vattnet.5

Bild 1. Observationer vid Skramsö 1973, 1975.
Den andra observationen är från 1975, under en beredskapsövning vid Musköbasen, upptäcker en dubbelpost vid ett väl maskerat postställe, hur en dykare kliver upp ur vattnet. Dykaren upptäcker inledningsvis inte dubbelposten, när han väl upptäcker dem så kastar han sig snabbt ned i vattnet och försvinner.6 Båda dessa observationer genomfördes på Stora Skramsö, observationen vid 1973 genomfördes på dess södra del och den vid 1975 på dess norra del. Stora Skramsö ligger precis vid Muskö basen.
Under den formativa perioden (1969-1982) för grodmansverksamheten, förefaller verksamheten dels varit ringa i omfattning mtp. antalet inrapporterade observationer. Dels varit inriktad mot skyddsvärda objekt såsom baser och befästningar. Givetvis kan verksamheten varit högre, men ser man till den övriga undervattensverksamheten under den aktuella tidsperioden,7så är den även ringa i sin rapportering. Därför kan man förutsätta att det ej varit en utbredd verksamhet. Vilken metod för intransport av grodmännen som varit dominerande går ej att avgöra mest troligt är det en kombination av ubåt och fartyg. Av fartyg kan det, bedömt, dels vara fartyg med utländskt flagg dels med svenskt flagg.
Bild 2. Fördelning av observationer, 1981-94.
I ubåtskommissionens rapport från 1995, berörs grodmansverksamheten till del, varav den kanske viktigaste informationen, inte är redovisningen av olika händelser, utan en sammanställning av antalet observationer mellan 1981 till 1994. Antalet inrapporterade observationer är 239 stycken.8 Dessa har bedömts utifrån en sexgradig skala. Under 13 år, perioden 1969-82, genomförs lika många observationer av grodmän som år, kontra de 13 åren mellan 1981-94 då 239 rapporter inrapporteras. Vilket innebär en 18-faldig ökning. Dock ökar den övriga undervattensverksamheten markant också,9 varvid det är en relativt naturlig förklaring att verksamheten med grodmän även bör ha ökat under samma period.
Försvarsmakten rapporter 1983 till regeringen att det troligtvis ingår grodmansverksamhet inom ramen för den genomförda systematiska undervattensverksamheten av främmande makt,10 som man börjar få en bild av. Detta bör ses som den officiella tidpunkten, när man förstår, att främmande makt systematisk även utnyttjar grodmän för sin verksamhet på svenskt vatten. Därtill, rapporterar man även att den genomförda, grodmansverksamheten av främmande makt, förefaller vara riktad mot skyddsvärda föremål.
Fortfarande är fenomenet med grodmansverksamhet inom ramen för främmande makts undervattensverksamhet i huvudsak okänd utanför Försvarsmakten, troligtvis även inom Försvarsmakten. Detta kommer ändras radikalt, vid den medialt väldigt uppmärksammade ubåtsjaktoperationen som genomförs i Karlskrona skärgård, under februari och mars månad 1984.11 Vid denna ubåtsjaktoperation kommer dykare för första gången rapporteras av media.12 Detta kommer föranleda en ökning i rapporteringen, av grodmansverksamhet, de kommande åren.13
Men vilka observationer genomförda man innan ubåtsjaktoperationen 1984 i Karlskrona skärgård? Den 27SEP1983 observerar en tillsyningsman tre (3) grodmän vid minspärrtroppen på Lerskär. En (1) grodman befann sig vid strandkanten och två (2) i vattnet. Grodmännen förefaller genomfört någon form av mätning, då en mätlina utnyttjades. Tillsyningsmannen kunde observera dykarna, under cirka tio (10) minuter,14 innan grodmännen upptäckte han och dessa dök.15 Detta var förövrigt samma tillsyningsman som genomförde en observation 1975, som nämnts tidigare, samt en observationen 1969, bedömt den första. Observationen kom att föranleda en särskild utredning som genomfördes av dåvarande chefen för statens haverikommission, Göran Steen, enligt utredningen så rörde det sig mest troligt om att främmande makt var verksam vid minspärrtroppen.16
Vid ubåtsjakten i Sundsvall, under april-maj månad 1983,17nämner Bo Theutenberg i sina memoarer att rykten går om att grodmän syns i land, varpå han skriver ett PM kring det folkrättsliga agerandet i händelse av att dessa skulle infångas.18Troligtvis har grodmän varit verksamma på Alnö, då UD folkrättsligt ansvarige väljer att skriva ett PM om det, dock nämns Alnö ej i ÖB avhemligade rapport.
Bild 3. Geografiskt område för observation vid Almö.
Därefter inträffar Almö. Den 29FEB1984 observerar en postering i bildförstärkare hur en grodman kliver upp ur vattnet och påbörjar framryckning på land. Detta föranleder att polisen larmas och en hundförare med hund sätts in för att spåra grodmannen. Hundpatrullen får upp ett spår från stranden, som går vidare till ett torn på Almö, därefter går spåret spikrakt, västerut, över ön, till stranden på öns västra sida, där det slutar.19Den 03MAR1984, observeras ånyo en grodman vid Almö, denna gång på isen, en yrkesofficer tillsammans med sina soldater, observerar dykaren genom bildförstärkare och observerar dykutrustning på honom. Observationen föranleder att man öppnar verkanseld mot grodmanen.20 Ett flertal andra incidenter och observationer inträffar även på Almö. I ÖB avhemligade rapport, tillsätter man hög tillförlitlighet, till observationerna på Almö.21
Utöver observationer säkrades även ett antal bevis på Almö. Bland annat upptäckts en långvågsantenn, samt nedgrävd nödproviant.22Därutöver säkras även fotavtryck från en trolig dykarsko, samt en filmrulle som gömts i tornet på ön.23 Hundars förmåga prövades även efter ubåtsjakten, för att verifiera om de verkligen kunde spåra en dykare, som förflyttat sig över land, detta löste de utan problem.24
Vid en övningen i Stockholms skärgård, 1985, observerar en postering vid ett större förrådd för sjöminor, vad som förefaller vara en ytsimmande grodman. Observationen genomförs under 15 minuter av grodmannen, vid posteringen finns dokumentationsutrustning tillhanda. Fotografier tas, varvid bilderna senare visar en grodman som troligtvis förflyttade sig på ett undervattenstransportmedel.25
Bild 4. Geografiskt område för observation vid Gålö.
I Stockholms skärgård, maj 1986, närmare bestämt vid Gålö, observerar en fågelskådare tidigt på morgonen, hur två (2) grodmän kommer upp ur vattnet, cirka 150 meter från hans position. Fågelskådaren har både dubbelkikare samt observationskikare till handa, han noterar hur de båda grodmännen försvinner in i skogen, förloppet tog cirka en (1) minut. Kort därefter kommer grodmännen tillbaka och försvinner med sin dykutrustning ned i vattnet. Fågelskådaren går till sin parkerade bil, då dyker en annan bil upp vid parkeringen och en man försvinner in i skogen, kort därefter kommer mannen tillbaka med ett mindre bylte, bredvid platsen där grodmännen gick upp samt där mannen vid parkeringen försvann in i skogen, går en kraftledningsgata.26
Ovanstående exempel från 1970-talet och framåt är några av de exempel, som finns omskrivna kring den grodmannsverksamhet, som främmande makt förefaller bedrivit i svenska vatten. Grodmannsverksamheten förefaller under 1980-talet främst skett i samband med annan undervattensverksamhet,27 i exemplet från 1985 där ett fotografi togs, fanns dock en civil fritidsbåt i anslutning till platsen, som kan tänkas varit involverad i verksamheten.28Verksamheten förefaller främst bedrivits mot viktiga försvarsinstallationer såsom kustartilleribatterier, minstationer o.dyl.29
Vad syftade då allt detta till? Bedömt handlade det främst om att genomföra informationsinhämtning, för krigsplanläggning och krigsförberedelser av främmande makt. Då huvuddelen av de rapporterade observationerna är vid eller i anslutning till viktiga militära installationer, blir det, den logiska slutsatsen. Men varför inte utnyttja civila? Bedömt låg många av installationerna till så att det skulle vara svårt, därtill fanns under det kalla kriget militära skyddsområden, där patrullering trots allt genomfördes, varav man var tvungen att kunna förklara sin närvaro som svensk medborgare och som utländsk ägde man ej tillträde. Detta ger i hand, att grodmän blir en metod att ta till.
Dessutom ville man bedömt bekräfta installationerna och få noggranna mätvärden, trots en möjlig tillgång till satellitspaning. Maskering och skenmål visade sig, t.ex. under flygkriget på Balkan, vid 1990-talets andra hälft, kunna lura även de mest avancerade system i den västerländska arsenalen, något som fortfarande gäller. En mindre del av verksamheten kan omfattat intransport av materiel för dels stödnätverk dels underrättelseoperatörer i Sverige, där andra metoder bedömdes som osäkra. Transportmetoder för att få grodmännen till det geografiska området, för att lösa sin uppgift, förefaller varit dels ubåt dels fraktfartyg möjligtvis även civila fartyg.
Är då utnyttjandet av grodmän något som fortfarande skulle fungera i dagsläget? Onekligen skulle det göra det, verksamheten torde till och med numera förenklats, markant, för en främmande makt, de militära skyddsområdena är borta. Skyddspatrulleringen vid känsliga objekt har troligtvis nedgått i samma takt som Försvarsmaktens storlek krympt, på tillgänglig personal, vilket även underlättar.
Slutsatser
Tre generella slutsatser:
  1. Verksamheten förefaller genomförts från mitten/slutet av 1960-talet och fortsatt intill det kalla krigets slut. Det är således en verksamhet med långsiktig planering som måste haft ett specifikt syfte över tiden i dess genomförande. Givetvis kan verksamheten stundtals skiftat karaktär, men det övergripande syftet bakom den torde varit informationsinhämtning i syfte till krigsplanläggning samt krigsförberedelser.
  2. Man kan definitivt säga att främmande makt genomfört militära operationer på svensk mark, vilket de facto grodmansverksamheten blir, under det kalla kriget. Ett dolt krig, kan man således säga, genomfördes på svensk mark, under den sista delen av det kalla kriget. Där motståndaren förefaller varit benägen att ta väldigt höga risker för att lösa sin uppgift, då verksamheten bevisligen fortsatte trots verkanseld, av marktrupp, mot grodmän.
  3. Bedömt är utnyttjande av grodmän fortfarande något en främmande makt som kränker svenskt territorium kan utnyttja som inhämtningsmetod. Då maskering och skenåtgärder fortsatt med mycket enkla medel kan lura väldigt avancerade sensorer som genomför inhämtning. Därav kommer inhämtning med mänskliga sensorer kommer vara en viktig del för en främmande makt som genomför krigsplanläggning och krigsförberedelser mot vårt land.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska Elitförband. Stockholm: Fischer & Co, 2013.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Falun: ICA bokförlag, 2013.
Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg: Nils-Ove Jansson Förlag, 2014.
Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015.
SOU 1983:13. Att möte Ubåtshotet: Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.
SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan.
Theutenberg, Bo. Dagbok från UD Volym 1. Skara: Solveigs Tryckeri, 2012.
Slutnoter
1Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
2Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Falun: ICA bokförlag, 2013, 77.
3Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
4Ibid.
5Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 56-57.
6Ibid, 58-59.
7Försvarsdepartementet. SOU 1983:13 Att möte Ubåtshotet: Ubåtskräniningarna och svensk säkerhetspolitik. Stockholm: Jernström Offsettryck AB, 1983, 87.
8Försvarsdepartementet. SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-94. Stockholm: Norstedts Tryckeri AB, 1996, 197.
9Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 219.
10Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
11Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 169, 172.
12Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 62.
13Ibid, 64.
14Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
15Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 60.
16Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
Försvarsdepartementet. SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-94. Stockholm: Norstedts Tryckeri AB, 1996, 197.
17Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 161.
18Theutenberg, Bo. Dagbok från UD Volym 1. Skara:Solveigs Tryckeri, 2012, 218.
19Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 23-27.
20Ibid, 60-62.
21Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 62.
22Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska Elitförband. Stockholm: Fischer & Co, 2013, 120.
Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 105.
23Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 75, 80.
24Ibid, 105.
25Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 63.
26Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 64-66.
27Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 64.
28Ibid, 63.

29Ibid, 64.

Gästinlägg: Försvaret – ett vanskött ”särintresse”; försvarspolitiska beslut i historisk belysning



Nedanstående gästinlägg är författat av Olof Holm, professor i Management och Kommunikation. Han har verkat som forskare och lärare vid Stockholms Universitet, Försvarshögskolan, Polishögskolan, Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet Han är docent i Ekonomisk Politologi (statsvetenskap med ekonomisk inriktning) vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Professor Olof Holm är även reservofficer i flottan och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet. Han har publicerat flera artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet, senast nr 1/2013.  


Artikeln är ursprungligen publicerad i KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) nr 3, 2015, sid 273-288.

/ Skipper

——————-

Föreliggande artikel belyser den svenska försvarsmaktens fortlöpande försvagning. Denna process har med få undantag fortgått under närmare ett sekel. Min utgångspunkt är att studera skeendet utifrån försvarspolitiska riksdagsbeslut och att följa förändringarna med försvars­maktens andel av BNP som mått. För överskådlighet och konkretion har framställningen begränsats till att skildra den centrala innebörden i varje beslut och dess huvudsakliga konsek­venser. En begränsning som innebär att nog så väsentliga aspekter, händelser och konsekven­ser inte kunnat medtas. Den kvalificerade läsaren kan antas ha överseende med den bristen. Översikten syftar till att ge läsaren ett historiskt perspektiv på förändringsförloppet och att därigenom kunna sätta in den svenska försvarsförmågan i nutid, i en situation där förhållan­dena i vårt närområde har förändrats med en förhöjd internationell hotbild.


Rysslands annektering av Krim, det pågående kriget i Ukraina, den ryska militära upprustningen, inte minst avseende den marina slagkraften, de baltiska staternas och Polens inträde i Nato, de över­vägan­den som görs av den finska regeringen är några exempel. Också i Sverige sker ett gradvis närmande till organisationen, dock utan att ett fullt medlemskap synes vara politiskt möjligt med nuvarande regeringskonstellation. En avslutande analysmodell sätter in det skildrade sammanhanget i ett mer teoretiskt perspektiv följt av reflektioner och slutsatser.

Överbefälhavaren klargjorde 2012 att Sverige kan militärt försvaras under en veckas tid under förut­sättning att fienden anfaller på en begränsad plats. Den bedömning ÖB då gav uttryck för har varken han eller någon annan reviderat även om sporadiska försök görs av Försvarsmaktens egen reklambyrå att putsa upp bilden. ÖBs uttalande kan tolkas som en beskrivning av den faktiska situationen, som ett skrämskott, som bara ett medialt utspel i syfte att initiera en seriös debatt om Sveriges säker­hets­po­li­tik, hotbilden och vårt försvar. Om vi antar att ÖB menar allvar och är sanningsenlig är emellertid den omedelbara slutsatsen att Sverige står försvarslöst. 

Försvarsbesluten och deras konsekvenser

Vägen till detta tillstånd är lång och kantad av en rad beslut. Vi skall här ge en kort beskrivning av stegen fram till dagens situation. En logisk utgångspunkt är de omedelbara följderna av första världs­kriget slut.

Den försvarsutredning, som tillsattes 1919 (regeringen Edén) lade fram sitt betänkande 1923 inne­bärande en sänkning av försvarsanslaget med 34 procent jämfört med 1914. Partierna gjorde skilda bedömningar av det kommande läget och Sveriges behov av ett militärt försvar. Social­demok­ra­terna såg framför sig en varaktig och stabil period av fred, ett läge som knappast motiverade ett försvar dimensionerat för att slå tillbaka ett omfattande överraskningsangrepp. Under överskådlig tid behöv­des i Sverige ett neutralitetsförsvar mot gränskränkningar.

Ett framtida storkrig i Europa skulle sannolikt föregås av en längre period av försämrade inter­natio­nella relationer och då ge tid för nödvändig upprustning. Endast högerpartiet bedömde Sovjetunionen som ett långsiktigt hot mot Sverige.

Försvarsbesluten 1925 och 1936

1925 års försvarsbeslut, fattat den 26 maj, trädde i kraft den 1 januari 1928. Sverige nedrustade över hela linjen. Armén reducerades till fyra fördelningar. Kustflottans äldre fartyg utrangerades samtidigt som nyanskaffning reducerades. Flera av kustartilleriets förband lades i reserv, andra avvecklades. Flygvapnet uppstår som en själv­ständig vapengren och består inledningsvis av femtiosju plan, över­tagna från armén och marinen. Beslutet kom att gälla fram till 1936 då riksdagen den 11 juni fast­ställde den nya inriktningen innebärande en ökad kostnadsram från 118 till 148 miljoner kronor, ca 25 pro­cent. Anslaget till det svenska flygvapnet ökades från 11 till 28 miljoner, d v s 154 procent. Arméns resurser ökades från fyra till sex fördelningar. Flottan ökade något och 1937 upprättades KA3 och 1939 KA4. Betydande förändringar genomfördes av Försvarsmaktens övergripande organisation. Försvarsstaben samt Armé- och Flygstaberna upprättades1936 och ersatte den året därpå avvecklade Generalstaben. 1936 års försvarsbeslut kom att gälla fram till 1942.

Vid krigsutbrottet 1939, var den svenska försvarsmakten dåligt utrustad och dåligt samövad (Holm2013). Genom krigs­hän­del­serna i september och Sovjetunionens angrepp på Finland bildades en samlingsregering under Per Albin Hanssons (S) ledning.

Försvarsbeslutet 1942

Den av regeringen tillsatta försvars­kommis­sionen föreslog omfattande kvantitativa och kvalitativa förstärkningar avförsvaret. Flera viktiga riksdagsbeslutfattades under 1940: arméns krigsorganisation skulle dubbleras, flygvapnet skulle under tiden fram till och med 1946 tillföras flygplan och kryssare skulle levereras från Götaverken. En i stort enig riksdag fastställde den 17 juni 1942, FB42, den så kallade femårplanen, en kraftigt ökad kostnadsram med 600 miljoner kronor mer än vad som bedömts vara ramen 1936. På central nivå inrättades militärområden (Milo-indelningen), armén utökades med två fördelningar. Flygvapnets kostnadsramökades med 154 procent och tillfördes fem flottiljer. Marinens organisation bestod med utökad satsning på befälskadrar.

Per Albin Hansson dolde sanningen om den svenska beredskapen
”Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam.
Vi har intet otalt med andra, vi känna icke någon fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt.
Vår beredskap är god”
(Per Albin Hanssons beredskapstal på Skansen den 27 augusti 1939, tretton dagar innan den tyska inmarschen i Danmark och Norge)

Försvarsbeslutet 1948

En djupt splittrad försvarsutredning, tillsatt 1945, hade misslyckats med att utarbeta ett hållbart under­lag, vilket bidrog till att försvarsministern Allan Vougt inför 1948 års försvarsbeslut inte presenterade ett fullständigt förslag, utan endast riktlinjer för fortsatt utredande av krigsmaktens framtida, där flyg­vapnet förutsattes kraftigt förstärkt. Regeringen hade försatts i ett dilemma och tillsatte 1955 en bered­ning ledd av Torsten Nilsson och kunde 1958 presentera ett propositions­underlag. Den så kallade Prag­kuppen 1948, Koreakriget 1950-53, Ungern­revolten 1956och kärnvapenhotet kom att prägla den svenska försvarsdebatten och det försvarsbeslut som fattades av riksdagen den 4 februari1958.

Försvarsbeslutet 1958

Beslutet innebar en omfattande omfördelning. En mindre reducering av armén och en kraftig för­svag­ning av marinen gav möjlighet att kraftigt upprusta flygvapnet. Attackflyget fick en nyckelroll också som ersättare av flottans tyngre enheter, kryssare och jagare. Det totala försvarsanslaget skulle årligen räknas upp med 2,5 procent. Också detta beslut fattades med stor majoritet, samtliga fyra stora partier stod eniga bakom beslutet där nu samhälls­eko­nomiska, statsfinansiella och, inte minst, försvars­industriella aspekter spelade stor roll. Utveckligen av kärnvapen i Warszawapakten och i Nato, terror­balansen, betydelsen av the second-strike-capability (se även Kissinger 1962) kom att utgöra försvars­beslutets klangbotten. Ett framtida krigsscenario bedömdes innebära ett krig utan fronter, med stora krav på rörlighet och skydd och där kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar skulle ha avgörande betydelse För armén innebar försvarsbeslutet tillförsel av en ny stridsvagn. Inför beslutet studerades tre alternativ: en amerikansk (M60 Patton), en tysk (Leopard1) och den svensktillverkade StridsvagnS. Svensk neutralitets- och arbetsmarknadspolitik avgjorde valet. Mellan 1967-71 tillfördes pansar­trupperna 290 exemplar av Stridsvagn S Under den kommande beslutsperioden1958–1963, påverka­des uppsättningen armébrigader av försvarsbeslutet. Fem infanteribrigader utgick 1958 helt och hållet ur krigsorganisa­tionen. Genom en mindre avveckling av flygflottiljer frigjordes utrymme för moder­nisering av vapnet genom införandet av Saab 32 Lansen och 35 Draken. Härutöver beslutades att till­föra ytterligare trettioen baser och därmed uppgå till sjuttio. Vid denna tid utgjordes det svenska flyg­vapnet av typerna J29 Tunnan, A32 Lansen, J34 Hawker och J35 Draken och var internationellt ett av de starkaste.1958 års försvarsbeslut innebar för marinen en budgetminskning från 18 till 12 procent. Än allvarligare på längre sikt var missgreppet att ytstridsenheterna med ubåtsjaktkapacitet fasades ut och ersattes av mindre attackfartyg, som dock inte utrustades för lokalisering och bekämpning av ubåtar. Den svenska ubåtsflottan bestod vid denna tid av 18 fartyg och 12 under ombyggnad eller planering (Marinkalender1961). Beslutet innefattade också projekt Sjöormen som ett led i utveck­landet av ubåtsvapnets effektivitet och utökat verksamhetsområde. 1958 års försvarsbeslut uppfattades på flera håll som ett stort framsteg, försvaret framstod som vinnare som dock visade sig vara en pyrrusseger (Björeman 2011,s.24)

Försvarsbeslutet 1963

I januari 1962 presenterade ÖB Torsten Rapp underlaget för 1963 års försvarsbeslut avseende perio­den fram till 1968. Han förutsatte årliga kostnadsökningar med 3,5 procent, en ökning i paritet med den dåvarande BNP-ökningen, främst motiverad av materiel­kostnadsutveckling, i första hand av­seende Draken och den nya Stridsvagn 103. ÖBs bedömning var att Krigsmakten med den dåvarande storleken skulle kunna möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt terri­torium och att en kust- och gränsinvasion av större omfattning och i samband med insatta luftlandsätt­ningsföretag samtidigt skall kunna avvärjas och att Sverige då förutsattes förfoga över egna kärn­vapen. Samtidigt fördes ett kostnads/intäktsreson­emang: det svenska försvaret skulle vara tillräckligt starkt för att en angripares möjliga utbyte inte skulle svara mot den nödvändiga insatsen. 1963 års försvarsbeslut innebar att armén utökades med pansarbrigader och den bandvagnsförsedda så kallade Norrlands­brigaden, bandkanoner, rörliga robotförband med Robotsystem 68 Blood­hound. Flygvapnets Lansenplan ersattes successivt av 35 Draken, som tillsammans med luftförsvars­systemet Stril -60 ansågs vara Västeuropas starkaste jaktförsvarssystem.

Flottans jagare avvecklades successivt, inrikt­ningen från 1958 års beslut kvar stod med övergång till lättare enheter, motortorpedbåtar, patrull- och torpedbåtar.

Försvarsbeslutet 1968

Försvarsbeslutet 1968 är historiskt avgörande ur två aspekter. Den ena gällde ekonomin. Social­demo­kraterna hade beslutat stoppa den årliga uppräkningen av den så kallade teknikfaktorn på två procent. Den andra aspekten var politisk.1968 års beslut fattades enhälligt av Socialdemokraterna och Vänster­partiet Kommunisterna.

Härigenom bröts traditionen att försvarsbeslut fattades av de fyra demokratiska partierna. Beslutet var ett säkerhetspolitiskt misstag och fick långtgående konsekvenser. En successiv nedrustning av det svenska försvaret inleddes. Flygvapnets beställningar av Viggenplanen halverades, bombflyget av­vecklades eftersom anskaffningen av kärnvapen stoppades.

Marinens anslag hade tidigare skurits ned, nu halverades antalet fartyg. Arméns sedan femtiotalet påbörjade mekanisering avbröts. Flygvapnet var det vapenslag som först drabbades av en förbandsavveckling.

Försvarsbeslutet 1972

Försvarsbeslutet 1972, FB72, fattades den 29 maj detta år. Krigsmakten skall i fortsättningen benäm­nas Försvarsmakten. Nedmonteringen av det svenska försvaret fortsätter i ökande takt. Den ekono­miska bakgrunden är i korthet följande. Den föregående tjugoårsperioden, 50- och 60-talen, de så kallade rekordåren, var Sveriges ekonomiska tillväxt närmast unik i västvärlden med en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,9 procent under tjugo års tid. Men omkring 1970 stagnerade svensk ekonomi. Den genomsnittliga tillväxten under perioden ända fram till början av 1990-talet sjönk till 1.48 procent per år medan den för OECD som helhet uppgick till 2.72 procent (2,61 procent för den europeiska delen). Verkningarna av oljekrisen1973sloghårt mot intjäningsförmågan i det Svenska näringslivet. Samtidigt rullade välfärdssystemen på i hägnet av de gångna decenniernas glansdagar. Politiken inriktades inte på det svenska försvaret. Den generella svenska försvarskapaciteten offrades. Nu gällde det att värna privat köpkraft, utbyggd barnomsorg med flera offentliga åtaganden. Med minskande intäkter och ökande kostnader blev den självklara följden att statens upplåning ökades och uppgick vid mitten av årtiondet till 70-80 procent av BNP (Holm 2002). Detta är bakgrunden till FB72. Flera beslut fattades med allvarliga konsekvenser. CM Bengt Lundvall föreslog att ett antal fregatter och landskapsjagare skulle byggas om och moderniseras. Palmes regering ogillade förslaget och angav i beslutet att ubåts­jakt skall skötas med andra medel än militära trots att rekognosering och utspaning av svenska marina baser varit känd sedan 1960-talet (Jansson 2015). Konsekvenserna av det aningslösa och olyckliga beslutet visade sig snart nog med 1980-talets ubåtskränkningar och särskilt U-137:ans grundstötning.

Flottan ansågs endast behöva resurser till invasionsförsvaret och eftersom man genom det ekonomiska försvaret hade lagrat stora råvaruförråd behövdes inte försvaret av sjövägarna. Feltänkandet i detta av­seende har belysts av Rask (2015). Också i detta avseende begick man ett säkerhetspolitiskt miss­grepp. Den marina tyngdpunkten försköts mot kust- och landförsvar. Två pansarbrigader avveckla­des och flygvapnets attackflygsystem nedprio­riterades, medeltunga divisioner ersattes av lätta, SK 60, vapnets effekt minskades. Försvarsbeslutet stöddes enbart av socialdemokraterna, som dock fick Vänsterpartiet kommunisternas röster i voteringen. Förutom beslutet i sig tillkom kostnader för löner, material, höjda arbets­givaravgifter och ändrade principer för hyressättning, som legat utanför den ekonomiska ramen. Strävan att behålla en relativt stor organisation bidrog till kvalitets­försämring i de militära förbanden.

Försvarsbeslutet 1977

Med försvarsbeslutet 1977 fortsatte nerdrag­ningarna av försvaret. Beslutet avsåg perioden fram till 1982 och innebar en ny brytning med de fyra borgerliga partierna. Nya ramar framtvingade ned­skärningar, dels genom en minskning med 2500 anställda och bantning av den centrala administra­tionen. Flera arméfördelningar, flygflottiljer och regementen avvecklades genom beslutet. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1975/6- 1981/2 till i genomsnitt 3 procent (Försvarsdeparte­mentet).

Försvarsbeslutet 1982

Den 4juni 1982 fattade riksdagen försvars­beslut FB82, ett beslut med femårig räckvidd. Nu förestod omfattande personalminskningar utöver de som redan under 1970-talet genom­förts (6000 officerare och civilanställda). Försvarsmakten stod nu inför målet att spara 10 miljarder fram till 1992, perso­nalneddragning med 5800 personer och omfattande omstruktureringar, som skulle drabba utbild­nings­förbanden En rad förbandsnedlägg­ningar följde inom armén. Genom att flygvapnet tillfördes Saab 37 Viggen halverades antalet flottiljer, all pågående verk­samhet vid tre stycken flottiljer, som antagits varit avvecklade sedan tidigare försvarsbeslut avslutades. Inför beslut om Flygvapnets nya stridsflyg­plan uppdrog regeringen åt FMV att utvärdera tre amerikanska alternativ; jaktflyg­planet F-16, det tyngre, tvåmotoriga attack­planet F/A-18A/B och ett lågprisalternativ F-5G, främst avsett för USA-allierades flygvapen. Ett svenskt alternativ uppstod genom tillkomsten av Industrigruppen JAS, bildad för att utveckla ersättaren till SAAB 37 Viggen. Resultatet blev att riksdagen med 172 röster mot 167 beslutade välja det kombinerade jakt- attack- och spaningssystemet SAAB 39 Gripen. Besparingarna inom försvaret drabbade främst marinen. Grundutbildningen vid KA4 avvecklades liksom Nya varvet i Göteborg. Skolor omlokaliserades till Karls­krona. Sex Spicabåtar skulle ersättas av nya robotfartyg. Nyare enheter utrustades med den svenskutvecklade sjömålsroboten RB 15 samt beställdes två min­röj­ningsfartyg. Genom upptäckten att ubåtsjaktförmågan var avvecklad tilldelades marinen 200 miljoner extra för ytbevakning och ubåtsjakt. Regeringen betonade ubåtarnas betydelse men likväl reducerades antalet till tolv, en minskning från 1970-talet från 20 enheter. Försvarets andel av BNP för perioden 1981/2-1987/8 föll från 3 till 2.6 procent.

Försvarsbeslutet 1987

Den fortgående kvantitativa försvagningen av det svenska försvaret, den stegvisa nermonteringen, har fortgått oavbrutet. Men med 1987 års försvarsbeslut inträffar en kvalitativ förändring av hela det för­svars- och säkerhetspolitiska läget. Propositionen antogs med stor majoritet av riksdagen den 2 juni. 307 ledamöter röstade för regeringen förslag. 1984 års försvarskommitté hade lagt fram ett enigt be­tänkande gällande säkerhetspolitiken, trots att det vid denna tid pågick en starkt inflammerad politisk strid om denna fråga. Betänkandet var det första som inget nämnde något om att en angripares hu­vud­motståndare skulle kunna tänkas ingripa till svensk fördel. Det antyddes alltså att svenskt territorium och luftrum kunde ställas till NATO:s förfogande. Huvuddragen i beslutet kan sammanfattas: neutra­litetspolitiken och alliansfriheten ligger fast, militär samverkan med andra stater i krig är uteslutet, krigsplaneringen skall utgå från att angrepp med kort förvarning, svensk mobilisering har inte kunnat genomföras. Funktioner inom flygvapnet och marinen prioriteras, särskilt JA 37 Viggen, produktion av kustkorvetter (Göteborgsklass), minröjnings­fartyg (Landsortsklass) och ubåtar (Västergötlandsklass). Efter mobilisering uppgick den svenska försvarsmakten till omkring 850000 man inom ramen för en i huvudsak oförändrad organisation, under ledning av Högkvarteret och sex milostaber. Armén omfattade tjugonio brigader, etthundranittio fält-och lokalförsvars­bataljoner, marinen hade bland annat fyra patrullbåtsdivisioner, fyra torpeds-/robotbåts/kustkorvettdivisioner, två ubåtsdivisioner förutom två minfartyg, fjorton minröj­ningsfartyg och ett mindre antal minsvepare och helikoptrar.

ÖB Lennart Ljung betecknade beslutet som ett trendbrott, ett säkerhetspolitiskt vägval och att neutrali­tetspolitiken stöds av ett starkt försvar. Men så infann sig realiteterna. Försvarets rationaliserings­institut hade funnit att ekonomiska resurser saknats för genomförande av beslut fattade redan under 1970- och 1980-talen. ÖB hade 1986 begärt extra anslag på 900 miljoner, vilket initierat utredningen. Dåvar­ande planeringschefen i försvarsstaben, Owe Wiktorin, hade funnit att försvarsmakten befann sig i ekonomisk kris, en situation han beskrev under Sälenkonferensen1988. För­svarsministern Roine Carlsson kom att godta uppgifterna och meddelade året därpå i Storlien att det skulle 1987 ha behövts en ramökning på 12-13 miljarder för att beslutet skulle att fått den av riksdagen avsedda innebörden. Beslutet var alltså grovt under­finansierat, en situation som Carlsson överlät till försvarsutred­ning­en1988. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1987/8-1993/4 till 2.4 procent (SIPRI). Det som nu hade inletts var början till en fortgående ekonomisk misskötsel och underfinansiering av det svenska försvaret, uppgivandet av värnplikten och att vi inte längre skulle ha ett existensförsvar.

Försvarsbeslutet 1992

Försvarsbeslut FB92 offentliggjordes den 24 januari, gällande perioden fram till 1997. Den nytillträdda regeringen Bildt med Anders Björck som försvarsminister stötte omedelbart på problem. Social­demo­kraterna lade fram ett eget förslag baserat på partiets tidigare utarbetade förslag. Ny demokrati hade nu fått en vågmästarroll och lade fram en regeringskritisk motion. Propositionen omarbetades, en ny ver­sion presenterades i juni, nu med viss anpassning till Ny Demokrati, som dock i huvudsak stod bakom propositionen. Socialdemokraternas huvudlinje innebar en förstärkning av den civila försvarsförmågan på bekostnad av den militära. Man förordade regementsnedläggningar, avveckling av ett par flyg­flottiljer och den svenska finanskrisen nådde kulmen 1992, vilket medförde förhandlingar med social­demokraterna om statsbudgeten, vilket ledde till avveckling av ett par flygflottiljer och omfördelningar inom marinen. Inriktningen av försvarsmakten betonade materiell förnyelse och modernisering. För armén gällde mekanisering och förnyelse av stridsvagnar, inköp av tyska Leopard och Stridsfordon 90, för flygvapnet att JAS39 Gripen ersatte Draken och Viggen. Marinen skulle fullfölja införandet av kustkorvett typ Göteborg, nya minjaktfartyg typ Landsort och beställning av nya ubåtar, klass Gotland. Den måhända största konsekvensen av försvarsbeslutet var att krigsorganisationen blev synlig, det vill säga att Försvarsmaktensspeglade krigsorganisa­tionen. Arméfördelningar och brigader hade tidigare endast funnits i krigsorganisationen. Genom denna förändring blev de från 1 juli 1994 kaderorganise­rade krigsförband inom respektive militärområde. Försvarets genomsnittliga andel av BNP uppgick till 2.3 procent med en svagt fallande tendens för att 1997 stanna vid 2.1 procent.

Försvarsbeslutet 1996

Försvarsbeslut 1996 kom att fattas i två etapper, dels den 6 december 1995 och dels den 13 december 1996. Det övergripande målet bantning men också en också en helt annan inriktning. Muren hade fallit1989 och Sovjetunionen hade upplösts1991. Det säkerhetspolitiska läget föreföll helt förändrat. Det kalla kriget hade nu avslutats, Sovjetunionen stod som förlorare; stjärnornas krig hade fått den ryska björnen på fall. Drömmar vävdes om den eviga freden, något starkt försvar som skulle hejda och slå anfallet från öster behövdes inte längre. Försvars­beslutet 1996 innebar det första steget bort från invasionsförsvaret till ett mindre men mer kvalificerat anpassningsförsvar, redo att möta nya hot. Den svenska armén förfogade vid mitten 1990-talet över omkring 450 tusen man, varav 100 tusen i hem­värnet, organiserade i 16 infanteri-, jägar-, Norrlands-, pansar- och mekaniserade brigader, sju artilleri­regementen och ett hundratal bataljoner. Viktigare vapensystem hade börjat komma ut till förbanden bl. a ett flertal stridsvagnar. Men konsekvenserna av beslutet innebar att flera orter och städer förlorade sin militära anknytning, arbetstillfällen och andra sociala följder. Sammanfattning av nedläggningen följder visar för armén del att antalet brigader reducerades till tretton, försvars- och arméfördel­nings­staberna reducerade från trettiotvå till nitton. Flyget stridsflygdivisioner minskade från sexton till tretton, det lätta attackflyget flygbasbataljonerna reducerades från tjugofyra till sexton. Marinens antal ubåtar minskades från tolv till nio, rörliga kustförsvarsförband behölls men antalet fasta förband halver­ades. Med 1996 års försvarsbeslut har grunden lagts för nästa steg. Samtidigt har nu försvarets andel av BNP sjunkit till 2 procent.

Det nya årtusendet – orosmolnen hopas men ”vi har ett bra försvar…”

Försvarsbeslut 2000 kan sägas vara den största omorganisationen av det svenska försvaret sedan 1925. Försvarsminister är Björn von Sydow (S) och ÖB Owe Wiktorin. Beslutet är en fortsättning på den in­slagna vägen, Sveriges militära förmåga minskas radikalt, ett stort antal staber och förband avvecklas, Sverige nedrustar. Under en kort period 2000-03 fullföljer ÖB Johan Hederstedt förbands­slakten. Försvarsgemensamma enheter som avvecklas är bl.a. Norra, Mellersta, Södra och Gotlands militär­kommandon, Östra, Norra och Södra arméfördelningarna samt Armé- Flyg­vapen- och Marincentra. Armén blir av med nio infanteriregementen, sju infanteri- och Norrlandsbrigader och sex mekani­se­ra­de brigader, fyra artilleriregementen, fem luftvärnsförband och två trängkårer. Flygvapnets Norra, Mellersta och Södra kommandon läggs ner liksom F10, F16 och två helikopterbataljoner. Marinens fyra marin­kommandon avvecklas liksom kustartilleri­regementena KA2, KA3 och KA4 (KA1 omorganiseras till Amf1). Vad som återstår efter beslutet och fram till 2004 är följande krigsförband: Ett högkvarter med insats­ledning, fyra militärdistriktsstaber, en armé­divisionsstab, sex armébrigad­ledningar, sexton mekaniserade- och fyra luftvärns­bataljoner, sex stadskyttebataljoner, fyra Lv- och fyra underhållsbataljoner. Av marinen återstår en ubåtsflottilj med fem ubåtar, en minkrigs­flottilj, två ytstridsflottiljer med sammanlagt tolv fartyg och en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner. Härutöver åtta JAS 39-Gripendivisioner och två helikopterbataljoner, varav en med markoperativ och en med sjöoperativ inriktning, härtill kommer nationella skyddsstyrkor, inkluderande bland annat tolv markstridsbataljoner och hemvärn. Försvarets andel av BNP har nu ytterligare minskat och är nu 1.7 procent.

Försvarsbeslutet 2004

Den 16 december 2004 fattar Sveriges Riksdag det sista försvarspolitiska beslut med innebörd att ominriktningen från invasions- till insatsförsvar fullföljs.

De båda besluten 2000 och 2004 medför den största avvecklingen av det svenska försvaret sedan 1925. Militärdistrikten avvecklas, Gotlands i december 2004, de Norra, Mellersta och Södra i december 2005. Armén reduceras med fyra regementen och fem utbildningsbataljoner. Bland annat avvecklas P18 på Gotland och P10 i Strängnäs. I övrigt sker omlokaliseringar av flyg- och marin­förband. Driftvärnet avvecklas den 30 juni 2005 och personal överförs till övriga delar av Hemvärnet. Försvarets andel av BNP har nu minskat ytterligare till 1.4 procent. Konsekvenser för försvarsmakten är att det årliga försvarsanslaget skärs ned med fyra miljarder. Avvecklingen av ubåtsskyddet inleds, arméns brigadstruktur upplöses, ett tjugotal arméförband läggs ned. Av Flygvapnet återstår åtta flyg­strids­divisioner och åtta basbataljoner. Efter nedläggning av samtliga marinkommandon, KA2 och KA3 och det sista fartygsförbandet på västkusten, 18. Patrullbåts­divisionen i Göteborg, är allt vad som återstår av den svenska marinen tolv ytstridsfartyg, sju minröjningsfartyg, fem ubåtar och två KA-regementen. Nu överges invasionsförsvaret. Försvarsberedningen kommer till slutsatsen att den ryska militära förmågan de kommande tio åren kommer att ha mycket begränsad förmåga att genomföra större militära operationer. Vi skall nu verka i det internationella samman­hanget. ”Försvaret av Sverige börjar i Afgha­nistan” anger ÖB Håkan Syrén, utnämnd 2004. De internationella insatserna anges nu som normerande och styrande för försvarsmakten och personalförsörjningen. I riksdagen hade Göran Persson deklarerat att Sverige skulle verka för upprättandet av en multinationell insats­styrka i EU:s regi, vi skulle gå i spetsen i kampen mot folkmord, massmord och etnisk rensning genom aktivt engagemang för FN och EU på Balkan, i Afghanistan och i Västafrika. Det blev nu Syréns upp­gift att fullfölja ominriktningen men därmed också motvilligt driva vidare utvecklingen av det svenska försvaret ner i underfinansiering och till ett militärstrategiskt vacuum. 2006 tar allians­regeringen över makten. Mikael Odenberg utses till försvarsminister. Problemen med försvarets underfinansiering fortsätter och fördjupas. Regeringen avser att skära ytter­ligare fyra miljarder från försvaret. Odenberg fortsatte inriktningen mot de internationella insatserna men framstod som anhängare av ett nationellt försvar, stödd av försvarsindustrin.

Odenberg går – Tolgfors tar över

Problemen med finansieringen fördjupades och ledde till motsättningar inom regeringen. Den 5 sep­tember 2007 avgick Odenberg och ersattes av den tidigare handelsministern och vapenvägraren Sten Tolgfors, (2007-2012). Hans upprepade budskap var att Sverige har ett bra försvar, vi skall satsa internationellt och försvaret skall alltid vara tillgängligt, men hans uppgift var att fortsätta alliansens reduceringslinje. Regeringen meddelade den 13 oktober 2008 att ingen nedläggning av förband kommer att äga rum förrän försvaret har fått ordning på ekonomin genom att skära i ma­terielanslagen fram till och med 2011. Konsekvensen är att en rad verksamheter avbryts, bland andra renovering av strids­fordon 90 och stridsvagn 122, utveckling av aktivt pansar (AAC), materiel för flygunderstöd av mark­förband (Close Air Support), luftvärnsrobot till korvett Visby, vidareutveckling av robotsystem 17.

Försvarsbeslutet 2009

Försvarsbeslut 2009, den så kallade inrikt­ningspropositionen 2008 (från början FB 2008) skjuts upp med hänvisning till hur Georgien­konflikten kunde påverka Sveriges försvars­behov och fattades den 16 juni 2009. En väsentlig förändring är det formella av­skaffandet av värnplikten, införd 1901. Värn­pliktsförsvaret skulle ersättas av ett yrkesförsvar. Från och med 1990-talet inkallades endast en liten del, det kalla kriget hade i praktiken upphört med Sovjetunionens sammanbrott 1991. Eftersom hot­bilden nu hade minskats och någon krigsrisk inte ansågs föreligga, kunde man spara pengar. Beto­ningen av försvarets internationella inriktning förstärks. Fler skall kunna användas snabbare både nationellt och internationellt. Uppdel­ningen mellan en nationell och en inter­nationell insats­orga­ni­sa­tion upphör. Alla skall kungöra både i och utom landet. Säkerhet skall byggas genom nordiskt sam­arbete och med EU. Läget 2009 är att endast en tredjedel av insatsorganisationens omkring 50 tusen man, fördelade på åtta manöverbataljoner, kan an­vändas för insats. Flygvapnet består av 100 JAS Gripen och Marinen av sju korvetter, fem minröjningsfartyg fyra ubåtar och en amfibie­bataljon. Enligt Försvarsmaktens förslag ska 28 tusen personer finnas i stående och kontrakterade förband, den grund­läggande soldatutbildningen ska vara frivillig men om beredskapen så kräver skall totalförsvars­plikten tillämpas. Hemvärnet förstärks och får en viktigare roll i försvaret av Sverige och kommer totalt att bestå av 22 tusen personer och ingå i insatsorganisationen. Väsentliga delar av materielen för den be­slutade organis­ationen saknas på grund av underfinans­ieringen, som nu blivit akut. Det svenska försvaret befinner sig nu på bataljonsnivå, dess andel av BNP uppgår 2009 till 1.2 procent.

Orosmolnen hopar sig. Den ryska militära upprustningen uppmärksammas i media, bland annat den stora militärövningen Zapad 2009. En ny rysk militärdoktrin presenteras, man betonar vikten av att kunna skydda ryska medborgare utanför Rysslands gränser och understryker vikten av informa­tions­krigföring. 2011 aviserar Ryssland 20-procentiga årliga ökningar av försvarsanslagen samtidigt som USA och Europa skär ned försvarskostnaderna. De ekonomiska problemen fördjupas stadigt och får alltmer medialt genomslag. I en stort uppslagen artikel konstateras att ”Försvaret allt närmre total kollaps” (SvD 20120430).

Enveckas-försvaret…

Den 31 december 2012 uttalade sig ÖB Sverker Göranson i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand”. På frågan om Sverige angrips från två håll, klarar vi det? Svarar ÖB ”Nej, då klarar vi oss inte speciellt länge. Därefter är vi beroende av hjälp utifrån, dock oklart varifrån”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade Göransons uttalande om Sveriges försvarsförmåga med att ÖB likt andra myndighetschefer är orolig för försvarets ekonomi på sikt. Också försvarsminister Karin Enström (2012-2014) avfärdar ÖB med synpunkten att det inte är ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar. Hon anger vid upp­re­pade tillfällen att Sverige har ett bra försvar. Landets statminister inför nu ett nytt synsätt på ett av statens kärnuppdrag, att svara för rikets yttre säkerhet. Han betecknade försvaret som ett särintresse, som ett bland andra och att det i den politiska rollen handlar om att väga av olika intressen mot var­andra. Det en vill ha påverkar också en annan. Därför måste den som kräver ökade försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården? (DN 2013 01 29). Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det är fel i sak. Rikets yttre säkerhet har aldrig varit ett särintresse, det är ett av statens kärnområden och skall bestämmas av den rådande hotbilden. Uttalandet uppfattades som också som en förolämpning av många som valt att inom och utom landet varit beredda att offra sitt liv i försvaret av riket.
ÖB:s uttalande avsåg ett militärt angrepp. Ett hot som under senare tid fått ökad aktualitet gäller terrorist­angrepp. Det är en fråga om när, inte om Sverige drabbas av en sådan attack, en händelse som i första hand är en polisiär angelägenhet. Våren 2015 möjliggjorde en lagändring att polisen kan begära militärt understöd, såväl sjö- som luftstridskrafter och marktrupp. Härmed kan också polisens nationella insatsstyrka snabbt förflyttas. Men förutsättningarna för en effektiv terrorist­bekämpning är samövade resurser, från ledning till operativ nivå på fältet. Brister i detta avseende har framhållits av bl. a Wiklund (SvD. 2015 07 25). Flera skäl kan finnas bakom bristande övnings­verk­samhet, bl. a ett politiskt betingat motstånd med hänvisning till händelserna i Ådalen 1931 som av miljö­partister och vänsterpartister anses väga tyngre än Sveriges förmåga att försvara sig mot nutida terroristangrepp. Härtill kommer att den politiska oppositionen i Sverige upphört att verka.

Analys och slutsatser

Försvaret har hamnat i fokus i samband med Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim. Sveriges försvarsandel av BNP är nu den lägsta i närområdet och kan antas sjunka ytterligare till strax under 1 procent de närmsta åren. Regeringen med stöd av alliansen, utom Fp, presenterade i april 2015 inriktningen för Försvarsmakten. Innebörden var att myndig­heten tillförs 10,2 miljarder för åren 2016-20. Men likväl kvartstår försvarets underfinans­iering. FOI:s beräkningar visar att försvarets andel av BNP kommer att minska från 1,15 procent och understiga 1 procent och är den lägsta bland de nordiska länderna (Norge och Finland båda 1,4 procent, Danmark 1,3 procent). Polen satsar 1,9 och Estland 2 procent av sin BNP på försvaret. Sveriges andel är för närvarande 1 procent (Hultqvist DN 2015 08 31). En ökning till 1,4 procent skulle innebära en anslagshöjning med 40 procent på den officiella budgeten 42 miljarder och medföra en budget på 56 miljarder. Samtidigt har det säker­hets­politiska läget försämrats. Det finns skäl att misstro Sveriges förmåga att bidra till stabilitet och säker­het. Regeringen har hittills avvisat medlemskap i Nato. Alliansfriheten har historiskt inneburit ett starkt försvar. Nu är vi alliansfria utan ett starkt försvar i en situation där folkförsörj­ningen kan lam­slås inom några dygn, en ny säkerhetspolitisk oordning växer fram i Europa och vi står inför växande terroristhot. Den svenska beredskapen har gång efter annan visat sig otillräcklig, senast i samband med den stora skogsbranden sommaren 2014 (Skogsbrands­utredningen/Aud Sjökvist). Utredningen kon­staterar ett antal närmast katastrofala brister: Avsaknad av riskbedömning, räddningstjänsten saknade såväl GPS-utrustning som upp­daterade kartor, planlöst jagande efter elden, oklar positionsbestämning, lagkrav på gemensam insats följdes inte länsstyrelsen underlät att agera, ledningsmodellen fungerade inte. Det samlade är intrycket är oklara ansvarsförhållanden och en utbredd inkompe­tens (se Holm 2013).

Vi fokuserar här på några helt centrala kritiska faktorer av avgörande betydelse för det försvars­poli­tis­ka beslutsfattandet. Strukturella skeenden och förändringar kan förstås genom att man betraktar det som sker i ett förändringsperspektiv, det historiska perspek­tivet. Försvarmaktens organisatoriska anpass­ning möjliggörs genom att konflikter bedöms på politisk/strategisk nivå.

Genomgången av försvarsbesluten fattade under flera decennier visar på en systematisk nedgång av Sveriges försvarsförmåga, oavsett vilken regering som styrt landet. Skeendet kan bedömas utifrån ett antal begrepp och sambanden dem emellan.

Att korrekt analysera för att förklara och förstå förändringar och deras konsekvenser för­utsätter både historisk insikt och teoretisk medvetenhet. Och genom insikt om konflikters karaktär i kombination med god teori skapas förutsättningar för beredskap, kompetens- och materielutveckling. Den föreställningsram vi här utvecklat kan åskådliggöras med modellen nedan.

Figur 1 Analysmodell

I modellen anges sambanden mellan de fyra teoretiska begreppen (de omgivande ellipserna) som alla utgör förutsättningar för realistiskt beslutsfattande (ellipsen i centrum). De utgör också förutsättningar för korrekt analys och den organisatoriska anpassningen av försvarets samlade resurs (rektanglarna). De tre grövre pilarna illustrerar de huvudelement som är direkt avgörande för försvarets faktiska förmåga, kvantitativa och kvalitativa utveck­ling Analysen baseras på ett antal iakttagelser. Det finns en växande motsättning mellan Ryssland och väst, en konflikt som är djupgående och både ekono­misk, militär men också ideologisk. Putin har annekterat Krim, söker militärt hindra Ukrainas närmande till EU, rustar upp, uppträder alltmer aggressivt i Östersjöområdet. I detta sammanhang finns anledning att särskilt uppmärksamma de ryska planerna på stridsövningar i Barents hav med del­tagande av tre Murmanskbaserade, kärn­vapenbestyckade strategiska ubåtar av Borej­klass. Fartygen har tillförts den ryska flottan 2013 och 2014 och är utrustade med vardera sexton interkontinentala bal­listiska missiler. Ytterligare enheter är planerade att byggas fram till 2020. Ubåtarna är av just den typ, som utgjorde grunden i den nukleära andra-slags-förmågan (se SvD 20150803, O.Nygårds).
Svensk försvarspolitik, så som den kommer till uttryck genom fattade riskdagsbeslut, präglas av en rad av tillkortakommanden och misstag. Oförmåga att bedöma strukturella skeenden, man har bortsett från militära realiteter med konsekvensen bristfällig organisatorisk an­passning. Bristande historisk och teoretisk medvetenhet har lett till svag analys och oförmåga eller ovilja att inse förändringars innebörd. Sårbarhet har därför ökat inför ekonomiska och militära hot, otillräcklig be­redskap inför terrorism, sabotage och digitala attacker.

Med utgångspunkt från en försämrad säker­hetspolitisk situation i svenskt närområde skisserar Rask och Granholm (TiS 4/2014, 321-324) några huvuddrag i en svensk militär återtagning av militär för­måga. En huvudpunkt är förmåga att genomföra samtidiga opera­tioner i Östersjön, Öresund och Västerhavet. Den militärstrategiska nivån öppnar för ökad samverkan mellan marin-, flyg- och mark­stridskrafter. Flottans basering utökas till att också innefatta Stockholms och Göteborgs­områdena. Ubåtsvapnet skall utökas till att omfatta modernisering av tre enheter av Gotlandsklassen samt att be­ställningen av generation A26 utökas till 5-6 enheter istället som nu två. Integrationen med sjö­över­vakningssystemen förutsätts utvecklad. Visby­korvetterna förses med modern luftvärnsrobot och sjö­målsrobotsystem. Samtliga beställda helikoptrar typ 14 utrustas för ubåtsjakt och havsövervakning. De summerar: ”Omvärlden tvivlar idag på vårt lands försvarsförmåga och därmed på vår förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet i vår region. Det kan leda till att vi alltmer marginaliseras och att fram­tida kriser i vårt närområde kan komma att hanteras utan vårt hörande. Det är ett läge vi snabbt måste ta oss bort från.” (a.a.).

Försvarsbesluten utgör grunden för försvarets kapacitet och förmågeutveckling. Under de senaste fyrtio åren har försvarsandelen av svensk ekonomi minskat från 3 till 1 procent, det vill säga en minsk­ning med 67 procent. Ökat samarbete med Nato och Finland främst avseende sjöoperativ förmåga är centralt med tanke på Östersjöns strategiska betydelse för Nato och för Ryssland liksom att förstärka den militära kapaciteten på västkusten.

Det finns anledning att analysera den försvarspolitiska situation Sverige hamnat i utifrån ett mer strategiskt, internationellt och politiskt perspektiv.

Den svenska linjen har varit den Reinfeldt bekräftade med sitt tal om försvaret som ett ”särintresse”; den politiska ledningen i Sverige har, oberoende av politisk färg, behandlat landets yttre säkerhet som en inrikespolitisk budgetregulator. Sverige har, ännu så länge, valt att stå utanför Nato, en hållning som legat i linje med den nationella och internationella strävan att framställa landet som särskilt fredsälskande. Historiskt har denna linje, främst företrädd av socialdemokratin med stöd av vänster­partier och i nutid av ett miljöparti med rötterna i pacifistiska föreställningar. Tendenser till en ändrad hållning är märkbara genom Centerpartiets och Kristdemokraternas inlägg i debatten (t ex Lööf m.fl. SvD 2015 09 01).

Från amerikanskt håll understryks om ett närmare samarbete med NATO och framhålls den svenska militära operativa dugligheten (NATO:s överbefälhavare i Europa, generalen Philip Breedlove i DN 2015 08 07 samt senator John McCain i SvD 2015 08 20).

Genom raden av försvarspolitiska beslut har vi försatt oss i den sämsta av situationer. Allianfriheten förutsatte ett starkt svenskt försvar. Nu står vi utan allians men också utan det starka försvaret. När vi officiellt var neutrala kunde vi samverka med NATO. Nu brister vår kapacitet att ta emot militär insats från den enda part som har både vilja och förmåga att militärt bistå Sverige.

Den yttre säkerheten är ett av varje stats kärnområden. Det är försvarsmaktens uppgift. Hur denna dimensioneras, inriktas, utrustas, tränas och samverkar inom landet och tillsammans med andra länder förutsätter både politiska och militärstrategiska överväganden och beslut.

Knäckfrågan är låsningen i NATO-frågan. Den kan bara lösas genom en blocköverskridande överenskommelse där ett fullt medlemskap och ansvarstagande i NATO ter sig som den enda realistiska lösningen. Det vänskapliga närman­det mellan öst och väst efter kalla krigets slut kan visa sig vara en illusion. Putin definierar sin makt i en växande konflikt med väst (Cohen SvD 2015 07 26). Ett nytt, antagonistiskt och – inte minst – även religiöst färgat, konfliktscenario mellan öst och väst men också mellan religiös terrorism och sekulär värld kan vara under uppsegling. Sveriges beredskap måste utgå från en existerande och inte minst, en digitalt skärpt hotbild, inte från dogmer från det icke existerande kalla krigets dagar.

ÖB bör tala klarspråk. Det har han kunnat göra förut. I sin egenskap av myndighetsföreträdare i det uppkomna läget bör, och kan han, offentligt redovisa två förhållanden: dels relationen mellan det uppdrag regering och riksdag gett försvarsmakten och anslagna medel och dels försvarsmaktens bedömning av konsekvens­erna för myndigheten av medlemskap i NATO respektive fortsatt utanförskap. 

Källor:

Björeman,C. (2011) Försvarets förfall. Carl Björeman och Santérus Förlag, Stockholm.

Cohen,R. Den ryska kontrarevolutionen. DN 2013 01 29.

Wiklund (SvD. 2015 07)

Sjökvist, A. (DN 2015 07 31, Skogsbrandsutredningen)

Försvarsdepartementet.

Holm.O. (2002) Strategisk marknadskommunikation – teorier och metoder. Liber, Malmö.

Holm, O. (2013) Om beredskap och rationell ignorans. Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1 (75-85), Kungliga

Örlogsmannasällskapet.

Hultqvist, P. ”Sveriges militära samarbete med USA måste fördjupas” DN Debatt 2015 08 31)

Jansson, N-O. (2015) Omöjlig ubåt. Stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska

läget under 1980-talet. Med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjöhistoriska Samfundet samt

Sune Örtedahls Stiftelse.

Kissinger, H.A. (1962) Försvar och utrikespolitik, Amerka vid skiljvägen. Förlags AB Hörsta, Malmö.

Lööf,A. m.fl. ”Därför bör vi gå med i Nato nu” SvD 2015 09 01.

Marinkalender 1961.

Rask,B.,Granholm, N. Är vi herrar i vårt eget hus? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 4/2014 (321-324).

Rask, B (2015) Sveriges sjöfartsberoende – var är skyddsresurserna? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, (111-119).

SIPRI

Nygårds.O (SvD 20150803).

(SvD 20120430).

Wikipedia

Wiklund, N. ”Skipper” (2015) Ur takt med tiden. Föredrag hållet på Försvarshögskolan 15/4.

Wiklund, N. ”Skipper” (SvD. 2015 07)

Hur länge kan icke-samordningen få fortsätta?



Jag har vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang tagit upp frågan rörande utökad samordning och sammanslagning av Försvarsmakten (läs Marinen) och Kustbevakningen. Det är oerhört märkligt att detta är en fråga som ingen politiker verkar förstå, och att verksamhet till sjöss därför tillåts fortgå i parallella spår år efter år, utan att några åtgärder vidtas.

Min bedömning av situationen är att våra politiker saknas tillräckligt kunskap om de båda myndigheternas verksamhet och således vilka samordningsvinster som skulle kunna åstadkommas om man valde att organisera verksamheten på ett helt annat sätt, dvs. göra kustbevakningen till en del av marinen.

I dag larmar Kustbevakningen om personalbrist. Anledningen är att Kustbevakningen inte tog in någon ny personal, så kallade aspiranter, under åren 2009, 2010 och 2014 på grund av dålig ekonomi. Det innebär att KBV i dag saknar tio procent av personalen. Samtidigt rapporterar SR om att samma sak gäller i Försvarsmakten, dvs. personalbrist men här av en helt annan omfattning i numerär. Vi har alltså två myndigheter inom försvars- och säkerhetssektorn som har problem med både personal och ekonomi.  Kustbevakningen har fått ökade anslag för att klara verksamheten, men frågan är hur länge det räcker. Försvarsmakten fick hälften av det man såg som ett minimum i det senaste försvarsbeslutet och den omfattande materielproblematiken är elefanten i rummet som ingen vill prata om just nu…

Trots dessa realiteter så kan man fråga sig varför det så uppenbart saknas politisk insikt att se de stora samordningsvinsterna man skulle kunna erhålla genom att införliva Kustbevakningen som en del i marinen? 

Men till saken hör att den politiker som lyfter frågan i samtal med Kustbevakningen kommer att få ett helt annat svar. Man är från KBV sida fullständigt allergiska mot tanken på att bli en del av marinen.  När utredaren Jan Hyllander redovisade sin maritimutrdening som föreslog att man borde överväga en sammanslagning så regerade man inom Kustbevakningen både starkt, och på ett märkligt sätt.

– Men vadå överlappande arbetsuppgifter? Jag har jobbat här sedan myndigheten var ny och i Kustbevakningen sedan 1980. Jag kan inte komma på en enda överlappande arbetsuppgift, säger regionchefen för Kustbevakningen i Göteborg, Bengt Fernlund och brister ut i ett skratt åt sitt egen konstaterande.

Även andra chefer inom kustbevakningen uttalade sig i samma anda. Avdelningschefen på Kustbevakningen Dan Thorell är även han mycket skeptisk till utredningen och hävdar att man redan har ett mycket bra samarbete med marinen, så ur den aspekten behövs ingen sammanslagning.

Vilket samarbete Thorell avser, förutom det mellan Sjöcentralerna och KBV-flyget, och att marinen levererar sjölägesbild H24 till Kustbevakningen är det nog få som känner till? Det intressanta, eller rättare sagt olyckligt och skrämmande i sammanhanget är att en statlig utredning (Maritim Samverkan SOU 2012:48) totalt har ignorerats. Inte en enda av utredarens föreslagna åtgärder har genererat någon åtgärd i rätt riktning. På regeringens webbsida sammanfattas utredningen enligt följande.

Det är utredarens bedömning att svenska staten saknar en samlad strategisk överblick av de sjöverkande myndigheternas maritima verksamhet. Därmed blir det svårt att driva en samlad långsiktig strategisk inriktning och utveckling av myndigheterna. Den bristande överblicken beror bland annat på att den maritima verksamheten är fördelad på ett stort antal myndigheter som lyder under flera olika departement. De ordinarie besluts- och styrningsprocesserna inom och mellan Regeringskansliet och myndigheterna förefaller otillräckliga för att skapa en tydligare strategisk inriktning.

Men några åtgärder har alltså inte vidtagits. istället vidtog nuvarande regering ytterligare en åtgärd för att försvåra samverkan, nämligen att flytta KBV från försvarsdepartementet till justitiedepartementet(!) Kustbevakningen kämpar dessutom emot med näbbar och klor och hävdar att slutsatserna är felaktiga och att det inte finns en enda överlappande arbetsuppgift…

Men det är givetvis inte sant. Det finns ett flertal punkter där Försvarsmakten och Kustbevakningen har överlappande uppgifter, men som absolut inte är samordnade. Om detta har jag skrivit tidigare här.  Att bedriva verksamhet parallellt med två maritima myndigheter kan aldrig vara kostnadseffektivt. Det har i stort sett alla förutom Sverige och Tyskland insett. Fördelarna med att införliva KBV som en del av Marinen är givetvis många, men de kanske viktigaste är:

– Samordning av parallella verksamheter. KBV övertar sjöövervakningsuppgiften (H24) så att Marinens stridsfartyg kan ägna sig åt att öka förmågan till väpnad strid.

– Samordning av fartygsbeståndet. KBV har en omfattande fartygsflotta som kan merutnyttjas på ett betydligt bättre sätt. I dag sker nära nog noll samverkan mellan fartyg ur marinen och Kustbevakningen.  Man möter varandra ute på havet och den ena har inte en aning om vad den andra sysslar med. Mer skrämmande exempel finns, men som inte lämpar sig för skrift.

– Samordning inom personalområdet. Vi har idag två maritima myndigheter med personal i stab- lednings- och logistik/underhållsorganisationer. Här finns en stor samordningspotential om man vill. Det finns även stora möjligheter att omskola personal som är färdig med stridsfartygstjänst till att bli kustbevakare. Det skulle ge en betydligt bättre nyttjandegrad av de investeringar man har gjort i varje individ avseende kostsamma utbildningar (nautiker, sjöingenjörer och tekniker).

Jag noterar även att KÖMS i sitt yttrande till tidigare nämnd maritimutredning föreslår en sådan samordning.

KÖMS bejakar utredarens förslag att överväga att skapa ett samlat sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. KÖMS inser att det finns en stor politisk sprängkraft i detta förslag i Sverige men att nuvarande situation inte långsiktigt är hållbar ur en rad aspekter. Utredaren belyser på ett tydligt sätt dessa i sin utredning (rekrytering, utbildning, infrastruktur (hamnar etc.), fartygsanskaffning, havs- övervakning mm.) dvs. en rad frågor där det borde finnas mycket att vinna på att skapa ett samlat sjöförsvar. KÖMS föreslår att regeringen snarast tillsätter en utredning med uppgift att föreslå former för, samt hur och när ett samlat sjöförsvar ska kunna realiseras. Som en modell bör den av Norge valda lösningen prövas särskilt.


Det är ytterst anmärkningsvärt att man från politisk nivå varken vill se, och än mindre ta tag i detta. Alliansregeringen som tillsatte maritimutredningen valde att helt ignorera utfallet. Regeringen Löfvén valde att ta ytterligare ett steg – åt fel håll – genom att flytta Kustbevakningen till ett annat departement vilket går stick i stäv med rekommendationerna.
Begreppet ”att sila mygg och svälja kameler” har sällan varit mer passande.

————————————–

Som kuriosa i sammanhanget kan man även betrakta turerna runt Kustbevakningens fartyg KBV 003 Amfitrite i Karlskrona. redan 2012 började det planeras för att fartyget skulle in i örlogshamnen.

”Marinen har börjat muddra för en plats i örlogshamnen ….. Om det känns bra för oss och det passar örlogsbasen kan det bli hennes nya kajplats.”

Men det skulle dröja mycket länge innan man förtöjde där. Man har lagt stora summor på muddring och senare på att bygga om och förlänga en hel kaj för att Kustbevakningen skulle acceptera sin nya förtöjningsplats. Sommaren 2013, dvs ett år senare skrev media att det snart var dags. Men trots det var man inte särskilt entusiastiska utan såg det mer som prov och försök.

”Då ska vi låta 003 provligga vid kajen för att se om det passar oss. Det är en länge planerad försöksverksamhet.”

Ytterligare ett och ett halvt år senare, dvs i december 2014 så skrev media att en flytt nu är nära, men inte heller denna gång blev det något av den saken.
Det skulle dröja nästan ytterligare ett år, nämligen till september 2015 innan det hände något. Då skrev media att Amfitrite hade flyttat in till örlogshamnen.
Men den vistelsen blev inte långvarig, trots alla mudderarbeten och trots den för Kustbevakningen nybyggda kajen. För plötsligt kom man på att bottendjupet inte var tillräckligt. man lämnade således sin nybyggda kajplats och gick tillbaka till den gamla i handelshamnen igen.

”Fartyget flyttades till marinbasen för att man ville öka säkerheten runt fartyget, men det visade sig att vattendjupet inte var tillräckligt stort vid den nya kajplatsen. Hade vattenståndet blivit lägre hade det stora fartyget riskerat att fastna när man skulle rycka ut vid larm, skriver Blekinge Läns Tidning.”


Nu förhåller det sig på det viset att det nämnda grundet (på 5,5 meters djup) inte på något sätt var nytt. Det återfinns i alla sjökort, dessutom fritt tillgängligt via Eniro webben. Som navigatör med över 15 års erfarenhet så kan jag inte riktigt se problemet. På bilden nedan (sjökortsutdrag från Eniro) illustreras inseglingen till/från den aktuella kajplatsen. Det ligger även en mätvektor som visar att passgen mellan 6-meterskurvorna är 97 meter bred, och man går där på rak kurs till/från kajplatsen. 
KBV 003 Amfitrite har ett normalt djupgående på fem meter, är 81 meter lång och 16 meter bred. Vid passage på rak kurs har man således 2,5 fartygsbredders marginal på varje sida. Det finns således även utrymme att passera på tvären med åtta meters marginal i för och akter, även om det inte är en manöver att rekommendera.
Min enda bedömning av alla dessa turer, sammantaget med den tidigare uttryckta oviljan till mer samarbete och än mindre till en sammanslagning, är att man från KBV sida helt enkelt har en allmän ovilja att samlokaliserar med marinen. Huruvida detta stämmer överens med verkligheten lär vi aldrig få veta, men tidigare samordningsförsök avseende lokaler för utbildning har även det runnit ut i sanden.
Jag konstaterar att det verkar vara fritt valt ämne huruvida man ska samordna sig eller inte, eftersom politikerna inte ställer några krav inom just detta område samtidigt som man är väldigt detaljerad i styrningen inom andra områden. Är det ren och skär okunskap?
————————-
För övrigt så passar jag på att tipsa om att läsa mina krönikor från föregående vecka i både BLT och i SvD om ni inte redan har gjort det.



Jihadister från Sverige i mer än 20 år

IS-jihadisternas flagga, även använd av Al-Shabab och Boko Haram.

Jihadister från Sverige har varit den grupp i vår nya bok Svenskar i krig 1945-2015 som stått i störst medialt fokus under 2015. Ännu har dock inte två av bokens kanske viktigaste avsnitt tagits upp i medierna.

Jihadister från Sverige är inte alls något nytt fenomen. Den förste svenske medborgaren att stupa för jihad gjorde det 1993, alltså för mer än tjugo år sedan. I min och Lennart Westbergs föregående bok, som utkom 2004, tog vi i slutet upp det nya grundmotivet dvs. jihad. I vår nya bok ägnar vi ett kapitel åt jihadisterna och berättar då, med stöd av flera andra författares forskning, om förhistorien till dagens utveckling.

Den andra aspekten som hittills belysts väldigt sparsamt är att det inte bara är från Göteborg, Malmö och Stockholm som jihadister har kommit utan även från mindre orter i Västergötland och norrländska orter som Umeå.

Obs dock att vår bok även skildrar svenska frivilliga i Koreakriget, Algerietkriget, Biafrakriget, Vietnamkriget, Balkankrigen, Ukrainakriget och mindre kända krig och konflikter efter 1945.

Idag, den 23 november, är sista svarsdag för att beställa boken via Pennan & Svärdet.

Gästinlägg: Svensk sjöminröjning



Dags för ett nytt gästinlägg! Den här gången författat av kommendörkapten Jonas Hård af Segerstad i ett ämne som jag vill påstå näst intill helt har saknats i debatten, nämligen tankar runt svensk sjöminröjningsförmåga. Jag bedömer att debatten i detta ämne kommer att ta fart inom kort när det innebörden av att våra fem minröjningsfartyg av Kosterklass inom några år kommer att falla för åldersstrecket och därmed kommer att fasas ut, har sjunkit in. Som alla vet är Försvarsmaktens materielplan extremt ansträngd och det finns inte ens närmelsevis de pengar som krävs för att materielförsörja beslutad organisation. Minns det ofinansierade materielberget som för något år sedan bedömandes uppgå till 50 miljarder kronor, och det har knappast minskat.  Men nog om framtida problem. Läs istället Jonas syn på läget här och nu, dagens uppgifter och framtida vägval inom ett för Sverige och svensk sjöfart viktigt område.

/ Skipper

————–

Jag vill gärna inleda med att instämma i hyllningskören med anledning av Skipperbloggens femårsjubileum! Efter några vinkar om att det ”seriöst behöver bloggas om minkrig” och Skippers vänliga ”stående inbjudan” att skriva på bloggen, tar jag den kastade handsken och ger här några tankar på vad som kan vara värt att tänka på för den svenska sjöminröjningen och några vägval den kommer att stå inför. Sjöminering är ett viktigt kapitel för sig, så det berör jag endast indirekt och återkommer möjligen senare med ett separat inlägg om det.

Dagens organisation

Den svenska sjöminröjningsförmågan består idag av fem minröjningsfartyg av Kosterklass och två röjdykarfartyg av Spåröklass vilka är organiserade vid varsin minröjningsdivision på 3. resp. 4.sjöstridsflottiljen. Röjdykardivisionens EOD ASU (Explosive Ordnance Disposal – Area Surveillance Unit) använder bl.a. självgående sonarer och är en viktig del av förmågan. I malpåse befinner sig minröjningsfartyget Styrsö samt de avrustade Landsort och Arholma. Det finns idag inte längre någon stor mobiliserade minkrigsorganisation med hjälpminsvepare, hjälpminfartyg etc.

Kvantitet?

Detta sagt vill jag redan nu göra klart att denna artikel inte kommer ge sig in i några diskussioner om kvantitet. Det finns tillräckligt med blogginlägg och debatter som jag uppfattar fastnar i mer eller mindre konstruktivt klagande över att mängden system/fartyg/flygplan/fältmössor/GSS-T etc. är för liten i förhållande till uppgifterna. De argumenten är dessutom urgamla. I en Marinnytt från 1960-talet såg jag t.ex. hur det där framställdes att om vi skulle ha färre än tjugo jagare och fregatter skulle samhället i princip gå under direkt. Det gjorde det inte och jag tror det har gjort beslutsfattare förhållandevis resistenta mot just den argumentationen.

Jag har naturligtvis som krigsförbandschef en ganska klar uppfattning om förbandets storlek och dimensionerande uppgifter; om kritiska förbandsmassor etc, men av lätt insedda skäl varken kan, ska eller kommer jag beskriva detta på en öppen blogg. Syftet med denna artikel är dessutom ett annat, nämligen att resonera kring hur den svenska sjöminröjningen kan se ut oavsett om det sedan blir en, hundra, eller tiotusen enheter som bygger upp förmågan.

Hur definiera förmågan?

Förmågor måste alltid utgå från slutsatserna av ingångsvärdena: Uppgift – Hot – Miljö. Detta är viktigt att tänka på och särskilt viktigt när man jämför sig med t.ex. andra länders förmågor och materiel. Skiljer sig något av de tre ingångsvärdena, är det alltså mycket möjligt att den bäst lämpade förmågan kommer se helt annorlunda ut. Till detta kommer mer svårmätbara men påtagliga faktorer: tradition, organisation, möjligheterna att vidmakthålla en viss förmåga både materiellt men, vilket ofta glöms, även övnings- och utbildningsmässigt. Vi ska inte skaffa förmågor som vi inte har råd att använda eller tid att öva med. I tider av snabb teknisk utveckling, där inte minst på undervattenssidan den civila marknaden är drivande, måste vi också fråga oss vilka tekniksprång vår försvarsmakt mäktar med att ta? Det kan vara lockande att köpa något fantastiskt, men tråkigt när det slutar som en dyr grej på hyllan… Det man inte övar med regelbundet, har man inte nytta av i den skarpa situationen.

Uppgift

Den svenska sjöminröjningens uppgifter är helt knutna till det som på den tydliga tiden kallades för operationsavsikten ”Skydd av vår rörelsefrihet, vår verksamhet och våra förband” (TR FL 5:43), inom vilken minröjningsföretag ryms. Våra egna marina enheter måste kunna röra sig fritt i våra basområden, in och ut ur skärgården och till underhålls-/bastjänstnoder. Arméförband, i första hand mekaniserade, artilleri och underhållsförband, är beroende av sjötransporter för att ta sig mellan fastlandet och Gotland, vilket det ju råder en fenomenal konsensus om att det är viktigt. Som importberoende land vet de som har kroppen rättvänd i förhållande till havet om att en störning i importsjöfarten snabbt får stor påverkan på rikets försörjning. Händelsen hösten 2005 när resterna av en mina utlagd april 1918 stängde Göteborgs hamn i mindre än ett dygn och effekterna på samhällsförsörjningen visar att detta inte är någon hypotes eller svartmålning. Jag kommer som sagt ovan inte gå in på någon kvantitetsdiskussion och diskutera hur många av alla uppgifter man kan lösa samtidigt, utan det är viktigt att komma ihåg vilka uppgifter som bestämmer vad vi måste ha förmåga att kunna göra.

Hot

Sjöminan är ett finurligt vapen. Ofta framställs den som ett enkelt vapen som vem som helst kan nyttja för bestrida fienden herravälde till sjöss. Det är sant att sjöminor är betydligt mindre kostsamma och komplexa och att de kräver mindre resurser än t.ex. rymdvapen, kryssningsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Man ska däremot inte förenkla sjöminan alltför mycket. En gammaldags kontaktmina, t.ex. den som landades i Göteborg 2005, väger med ankare hundratals kilo, kräver transportresurser på land, visst underhåll, ett rejält fartyg och en del kunskap för att få fälld på ett effektivt sätt. De modernare sjöminorna är nästan uteslutande avståndsminor, där det definitivt krävs en hel del kunnande för att klargöra och lägga ut på ett sätt som gör dem farliga för de tilltänkta målen och samtidigt helst svåra att röja. Till skillnad mot hemmagjorda bomber, t.ex. vägbomber på land, är det ofta betydligt svårare att själv snickra ihop saker som ska fungera effektivt under vatten.

Av vikt är dock att komma ihåg att även med fabriksinställningar är en modern avståndsmina mycket farlig mot fartyg utan motmedel, vilket visades i Persiska Viken 1991 när två amerikanska fartyg minsprängdes, trots att det visade sig att de irakiska minorna till och med i flera fall var så felaktigt klargjorda att de knappt fungerade. Svensk sjöminröjning måste dock utgå från att minhotet kan komma från en mycket kvalificerad aktör, som har förmåga att använda avancerade minor på ett kompetent sätt. Kan vi det, kan vi också hantera enklare och mindre kvalificerade minhot från t.ex. fanatiker vars vilja överträffar kunnandet.

Utmaningar och vägval för sjöminröjningen

Förenklat menar jag att de utmaningar och vägval som sjöminröjningen står inför har två dimensioner: graden av specialisering, d.v.s. ska vi ha plattformar som är specifikt framtagna för minröjning, ska det vara flerfunktionssystem där minröjningsförmåga är en av flera färdigheter eller något däremellan? Den klassiska fiskeminsveparen eller de första minjaktfartygen av Tripartite-klass kan sägas vara representanter för det förra, svengelskt benämnt ”dedikerade minröjningsfartyg”, vår svenska Koster-klass är fullt ut dimensionerade för minröjning men med t.ex. ovanligt god lednings- och självförsvarsförmåga för fartygstypen är ett steg i riktningen mot flerfunktion. Korvett Visby är flerfunktion, där jag vågar påstå att minröjningsförmåga nog främst är av s.k. ”punch through”; man tar sig ut ur eller genom ett minfält med egna resurser och skyddad av sin låga signatur, vilket gör fartyget oändligt mycket svårare att slå ut med minor. Rena flerfunktionsfartyg verkar tekniskt möjliga att konstruera och det är lätt att se dem som flexibla lösningar. Men historien verkar visa hur svårt det är att verkligen få nytta av denna flexibilitet. Det danska Standardflex-konceptet är ett närliggande exempel. Min bestämda uppfattning är att det är farligt med övertro på universallösningar om man inte har en väldigt tydlig bild av hur alla dessa förmågor nyttjas och hålls på hög nivå. Om detta gör mig till cyniker, skeptiker eller realist får framtiden utvisa.

Den andra dimensionen är graden av automatisering, vilket ofta är intimt förknippat med mottot ”No man in the minefield”. Skolan som förespråkar att minröjning huvudsakligen ska utföras utan att bemannade plattformar behöver befinna sig i minfarligt område framhåller fördelarna med modern teknik och de stora möjligheter som autonoma farkoster står för. I den diskussionen vill jag dock peka på vikten av att göra en distinktion mellan automatiska, autonoma och fjärrstyrda system. Frågan som alltid behöver besvaras när den diskussionen förs är var närmaste människa ska befinna sig? På land? På ett fartyg ”i närheten”? I så fall, vad är det för fartyg? Om människan ska vara ”utanför minfältet”, hur vet man i förväg var det ligger? Vid flera föredragningar från industrin eller från vetenskapsmän förblir dessa frågor så pass obesvarade att åtminstone ett litet land som Sverige bör avvakta intill någon annan tagit de första stegen i denna obanade terräng innan vi själva gör det.

Personligen följer jag alltså den kloka devisen som Konrad Adenauer gick till val på 1957: ”Keine Experimente!” Vad ska vi då göra, tycker divisionschefen? undrar kanske någon. Den som inte utvecklas överlever inte, förstår även jag och framhåller framförallt den snabba teknikutvecklingen inom självgående sensorer, syntetisk aperturteknik och deras stora möjligheter som lämpade att utforska i syfte att utgångsbasera dem på våra minröjningsfartyg och i våra landbaserade EOD-grupper. Idag kan även relativt enkla självgående sonarsystem med hög noggrannhet söka av havsområden, för att utöka verkansområdet och för att komplettera traditionella fartygssystem – inte ersätta dem! Och eftersom vi inte vet i förväg var minfälten ligger är måste våra minröjningsfartyg KUNNA gå in i dem och där undanröja det fientliga hotet. Ska någon göra det, är det dessa fartyg. En lite ovanlig aspekt är månne det moraliskt nedbrytande i att konstruera system som bygger på att man kategoriskt undviker kontakt med fienden. Man måste kunna välja att söka strid.

Min åsikt är också att avståndsminsvepning, d.v.s. att styra ut akustisk, magnetisk och annan energi i vattnet för att lura minor i ett område att detonera, uteslutande bör göras från fjärrstyrda eller autonoma system och att dessa system ska kunna kontrolleras både från minröjningsfartygen och från t.ex. landstationer, i enlighet med vad t.ex. Anders Widén skriver i TiS 2015/2. Det grundläggande kravet måste dock alltid vara att effektiviteten ökar om ett system tillförs.

Systemen måste vara så pass lätthanterliga att de tydligt spar tid genom att ge möjligheten att göra flera saker samtidigt. Det moderna minhotet och den svenska undervattensgeografin gör att vissa minor kommer vara omöjliga att hitta med minjakt, vissa omöjliga att svepa. En mina som är immun mot båda teknikerna och samtidigt effektiv mot sitt mål, tror jag däremot är betydligt sällsyntare. Därför är vår förmåga att kombinera olika sensor- och verkanstyper nyckeln till framgång – inte hur toppsuperavancerad varje teknik är i sig. Den hydroakustiska minjakten är inom överskådlig framtid kärnan i vår minröjningsförmåga, men kompletterad med andra tekniker blir den mycket svår att överlista och tvingar en fiende att anpassa sig mycket mer efter oss än annars. Och att agera för att ta och behålla initiativet är en klok regel.

Jonas Hård af Segerstad är ubåtsjakt- och minröjningsofficer och chef för 42.minröjningsdivisionen sedan 2013.

Gästinlägg: Michael Zell



Med anledning av gårdagens 5-årsjubileum så kommer jag under den närmaste tiden publicera ett antal gästinlägg från intressanta personer. Först ut blir Michael Zell som är ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) sedan ett år tillbaka.

Michael Zell har bakgrund i flottan som reservofficer och den militära tjänstgöringen skedde huvudsakligen inom ubåtsvapnet. Michael har varit VD för SPP, Handelsbanken Liv, Handelsbanken Finans samt Stadshypotek. Fram till sin pensionering var han chef för bankens verksamhet i Kina.


Med anledning av just försvarsdebatt så rekommenderar jag er alla att läsa Wisemans blogginlägg från gårdagen. Det finns tyvärr några få, men mycket högljudda personer, som önskar kväsa den fria debatten, något som är ytterst olyckligt nu när vi äntligen har fått en öppet debattklimat inom och utanför Försvarsmakten. Tack och lov kommer dessa röster inte från HKV utan från personal på lägre nivåer p.g.a missnöje med innehållet i bland annat denna debattartikel.

/ Skipper



—————————————-

Vi som länge deltagit i försvarsdebatten kan konstatera att de senaste åren inneburit en utveckling som till bredd och djup vida överstiger vad vi upplevt tidigare. Vem kunde tro att den skulle föras främst av civila företrädare, av journalister och redaktörer, såväl i dags- som affärspress, ja till och med SVT driver frågan om inte försvarets reduktion varit för snabb och dramatisk. Allt detta utan de tidigare så frekvent förekommande högljutt klagande pensionerade amiralerna eller generalerna inom hör- eller synhåll!

Det är lätt att tro att detta enbart beror på omvärldsutvecklingen. Med det dramatiskt annorlunda säkerhetsperspektivet idag, först efter Georgien 2008 men framför allt efter annekteringen av Krim och den fortsatta ryska retoriken mot väst i allmänhet och länderna runt Östersjön i synnerhet. Och visst, det är ett huvudskäl. Men det senare förhållandet är dock bara ett drygt år gammalt och vi hade en livaktig debatt redan före Krim.

Jag vill i hög grad gottskriva den framväxten till våra försvarsbloggare. De har betytt mycket för att lyfta upp frågor, och genom sin påtagligt odiskutabla närhet och kunskap, varit svåra att runda för dem som velat undvika debatten. Inledningsvis också särskilt intressanta genom sin anonymitet.

Jag är för egen del särskilt tacksam för ”Skipper”. Det kan lätt tolkas som ett lika vänligt som självklart uttalande två flottister emellan, men det går djupare än så. Försvarsmakten präglas av armén. Jag säger detta helt utan värdering, det är en följd av dess numerär, i sin tur en grund för rekryteringen av de flesta högre militära chefer. Flygvapnet med sin betydelse för försvarsindustrin med nu senast JAS Gripen, tar också en naturlig plats. Marinen har haft lite svårare att hävda sig, förstärkt av konsekvenserna av sina i sammanhanget olyckliga flyttar från de centralorter som Stockholm och Göteborg naturligen utgör. Just därför har Skipper betytt mycket för att sätta fokus även på marinen.

Egentligen är det lite märkligt att det ska behövas. Sverige är i alla de i detta sammanhang relevanta avseenden som definierar oss som nation, inkl de livsviktiga handelsvägarna, en ö. Vi har vänliga Norge i ryggen längs en del av vår västra sida och ett allt tätare samarbete med Finland längs den i förhållande till kustlinjen korta landremsan i nordost. Men våra gränser går i helt dominerande omfattning över, på och under vatten. Skulle vi dessutom väga in den trafik som passerar denna vattengräns, återstår inte mycket landgräns av betydelse. Ändå har vi en marin vars situation inte uppmärksammas. Att ta vattenvägarna för självklara utan några egna åtaganden i närheten av den betydelse de har, kallas ’seablindness’. Först när vi är rejält utsatta blinkar vi till och ser det vi borde sett långt tidigare. Detta är mycket viktiga frågor för en de facto så marin nation som Sverige är.

Därmed har du på ett mycket påtagligt sätt hedrat dig själv och ditt yrke, Niklas! Du har också medverkat till Kungl. Örlogsmannasällskapets syfte ”att följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Jag kan konstatera att detta erkännande inte bara stannat vid vackra ord. Du tilldelades vår guldmedalj förra året, och detta år har du invalts som ordinarie ledamot i akademien. Jag hälsar dig varmt välkommen!

Grattis på 5-årsdagen, Skipper! Du har gjort en avgörande insats, och du behövs de kommande fem åren också. Förmodligen en bra bit till dessutom…

Michael Zell
Ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet

Mera om försvarsproblemen kring Gotland – Nato agerande

av Helge Löfstedt Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. På bloggsidan har också ledamoten Frank Rosenius i […]

Farligt vilseleda Sveriges folk om neutraliteten

av Ingolf Kiesow Försvarare av alliansfriheten brukar hävda att neutralitetspolitiken har tjänat Sverige väl. Det är förvisso sant och det förtjänar att framhållas. Däremot är det inte relevant som argument för fortsatt alliansfrihet. Det finns tre begrepp som är särskilt relevanta för diskussionen om alliansfrihet, nämligen alliansfrihet, neutralitet (som dessutom har minst två olika betydelser) […]

Arga Akademikern – Certifieringshysteri

av David Bergman Datasalen på kasernens vind är varm och kvalmig. Vi har suttit här länge och jag är otålig. Någonstans därute övar en kollega med mina soldater, jag borde vara med dem istället för att sitta framför en dator. Men ordern från kompani- och bataljonschefen har varit lika tydlig som obeveklig: Alla officerare på […]

Det sårbara samhället – vad hände med Totalförvaret?

Detta inlägg publicerades första gången i november 2014. Tidsangivelser är uppdaterade så att de stämmer med dagens datum. Tråkigt nog är inlägget lika aktuellt idag. Lite har dock hänt, mer om det i slutet på inlägget.

När man idag söker efter begreppet ”Totalförsvaret” så hittar man på Försvarsmaktens hemsida följande definition: ”Totalförsvaret är de organisationer och myndigheter som ska hantera Sveriges territoriella försvar. I totalförsvaret ingår Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarets materielverk, Försvarshögskolan samt räddningstjänst, polis och sjukvård.”

På Wikipedia hittar man en rätt vinglig definition och på Försvarsdepartementets hemsida hittar man ingen definition alls. På MSB:s hemsida hittar man några bildspel som ger träff på ”Totalförsvaret” men ingen definition.

Bäst definition hittar man på Säkerhetspolitik.se: ”Totalförsvaret ska kunna möta alla de hot som kan uppstå mot Sverige, bidra till att hantera och förebygga kriser i omvärlden och hävda vår territoriella integritet. Totalförsvaret ska också försvara Sverige mot väpnat angrepp, värna civilbefolkningen och säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna vid ett väpnat angrepp eller krig. Det civila försvaret omfattar hela samhället med alla dess funktioner som måste fungera under kris och krig. Kommuner, landsting, länsstyrelser, statliga myndigheter, många företag och organisationer har viktiga uppgifter inom det civila försvaret.”

Ibland verkar det som att personalen på de myndigheter som lever närmast krig och kris, alltså Försvarsmakten och MSB har svårt att se helheten. Allt för många anställda är på tok för djupt nere i detaljnivån för att uppfatta interdependensen mellan samhällets sårbarheter.

Angreppet

Föreställ dig att en annan stat vill angripa Sverige. Det måste inte vara ett fullskaligt militärt angrepp, tvärtom är s.k. asymmetrisk krigföring förmodligen lämpligare och mer sannolik. Den som är ansvarig för det angreppet skulle förmodligen få ett tydligt avgränsat uppdrag. Det uppdraget kan lyda något i stil med ”projicera makt och generera destabilisering i sådan omfattning att Sverige väljer att stå utanför NATO samt lämna EU”. Det är inte ett orimligt mål för angriparen – som självklart inte kan vara något annat land än Ryssland.

Vilken metod väljer man? Är det verkligen lämpligast att slå mot det angripna landets allra spetsigaste och hårdaste delar? Kanske, om det krävs för att uppfylla omfattningen på den maktprojektion man anser sig behöva.

Men är det inte enklare, billigare och snabbare att försöka påverka det politiska beslutsfattandet och beslutsviljan genom att vända sig emot de mjukare delarna? Allra helst de som är helt oskyddade. Det kan röra delar av Försvarsmakten, försvarsnära myndigheter och försvarsindustrin men främst delar av det civila samhället och särskilt logistik och försörjning, inte minst energiförsörjning.

Och är det inte allra bäst om det inte märks att det är Ryssland som ligger bakom aktiviteterna? Det är rimligen lättare att gömma sig i civilsamhället och skapa passande identiteter och avsändare än att ta sig genom filter och förbi paranoida individer på militära förband och staber eller försvarsnära myndigheter.

I Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin från 2011 beskrivs begreppet ”hybridkrigföring” – något som blivit närmast ett mediabuzzword efter invasionen av Ukraina. I doktrinen betonas ”globaliseringens betydelse för influenser, kommunikation, ledning och stöd”. Ha det med dig när du läser nedanstående.

Försvaret

I Försvarsmakten finns FMLOG. Denna organisationsenhet utgör gränsytan mellan Försvarsmaktens förbandsdelar och FMV inklusive de civila leverantörerna (privata företag). FMLOG har närmare 2000 anställda och finns överallt där Försvarsmakten bedriver verksamhet plus ett antal andra ställen där man bedriver förråds- och depåverksamhet.

I FMV återfinns sedan årsskiftet 2012/2013 alla verkstäder som Försvarsmakten använder, ett stort antal förråd, bl a centralförrådet i Arboga med den gamla reservmaterielförsörjningen som varit ute i industrin och vänt men nu är åter i FMV.

Detta är exempel på mjuka delar inom försvarsfamiljen och till detta kommer vapen- och ammunitionsindustri.

Men kanske är det ännu intressantare att titta närmare på fyra andra områden, samtliga tillhörande det civila samhället — nämligen traumasjukvården, livsmedelsförsörjningen, transport- och åkerinäringen samt drivmedelsförsörjningen.

Trauma- och akutsjukvård

Arméöverläkare Magnus Blimark publicerade i maj 2014 en uppsats som beskriver den svenska sjukvårdens förmåga att hantera akut skadade. Och för drygt två år sedan gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra den s.k. traumautredningen eller ”Regeringsuppdrag – Traumavård”. En delredovisning av utredningen genomfördes i juni i år och slutredovisningen kommer i juni 2015 (tillägg: vi har ännu inte sett någon publicering). Försvarsmakten deltar. Det är främst Breivik-händelserna i Norge som triggat uppdraget.

Sammantaget kan man skönja en förfärande bild av kapacitetsbrist inom landstingen vad gäller förmåga att hantera ett stort skadeutfall. Ett krig som skulle innebära stora skadeutfall på flera platser i landet kan redan nu avfärdas som en omöjlig uppgift. I personaltabellerna på stabsplatser runt om i riket skulle statusen mycket raskt övergå från skadad till död.

Ja, du läste rätt. 469 operationssalar totalt i riket! Efter mobilisering – 475. Tillhör du också dem som inte visste att Sverige inte längre har några fältsjukhus? Försvarsmakten kan sätta upp två större förbandsplatser med kapacitet enligt ovan.

Livsmedel

Officeren Filip Båverud skrev under officersprogrammet en uppsats om den svenska livsmedelsförsörjningen.

På de inledande sidorna kan man läsa följande: ”Sverige har försatt sig i en sådan situation att Sverige inte längre kan försörja sin befolkning i händelse av kris/krig. Det vill säga att om Sveriges gränser stängs, har Sverige ej förmåga att försörja sin befolkning mer än några dygn.”

På några decennier har Sveriges livsmedelsproduktion minskat med en tredjedel. Sverige producerar drygt hälften av det livsmedel Sverige konsumerar. Efter EU-inträdet avvecklades livsmedelsberedskapen. I förtexten till lag om ransonering och prisreglering (2009:69) framgår att det har bedömts som osannolikt att Sverige skulle utsättas för ett enskilt militärt angrepp inom överskådlig tid. EU-samarbetet och unionens utvidgning ökar säkerheten i Europa. Det globala ömsesidiga beroendet samt den omfattande internationella handeln ger goda möjligheter till tämligen ostörd handel, skriver man…

Försvarsmakten i sin tur är helt beroende av den civila försörjningskedjan från producent till förädlingsindustri, packning och fram till avlämningsplats. Fältkok finns i bra omfattning men hjälper föga om livsmedlen inte kommer fram.

Olja

Energimyndigheten har ansvar för att övervaka lagring och distribution av drivmedel och bränsle för Sverige som nation. Importörer, säljare och förbrukare av olja (d v s oljehandeln samt större industrier och kommunala kraftvärmeverk) är enligt lag skyldiga att hålla beredskapslager för att trygga tillgången under svåra försörjningskriser för olja.

Men hur är det ställt med det egentligen? 1985 togs beslut att beredskapslagren skulle avvecklas. Redan 1998 upphörde myndigheten Statens oljelager. 2006 fanns bara ett 40-tal kvar att lägga ner och 2009 var samtliga anläggningar avvecklade. Kravet enligt Energimyndigheten är att Sverige skall hålla 90 dagars lager. Men de få bergrum som fortfarande är i drift är privatägda och rymmer definitivt inte 90 dagars oljeförbrukning. De tre tankarna i Brofjorden rymmer totalt 2,3 miljoner m³, men används idag bara till 20%. Var finns Sveriges beredskapslager av drivmedel? Om svaret innehåller meningen ”rullande lager” så blir det underkänt. Varför? Fortsätt läsa…

(Tillägg – för att bättre förstå hur dagens beredskap är uppbyggd – läs Mikael Tolls inlägg här på Reservofficersbloggen)

Transporter

Transportstyrelsen, Trafikverket och Åkeriföretagen har under senare år i varierande grad börjat studera transportnäringens betydelse för samhällets robusthet. En sammanställning som vid det här laget börjar bli en klassiker är den som Sveriges Åkeriföretag gjorde 2011 som beskriver i stort vad som skulle hända Sverige om alla lastbilar slutade rulla. Här finns den i sin helhet. Notera särskilt konsekvenserna dag 4 och 5.

Sammanfattning:

Dag 1
• Mjölk och färskt bröd tar slut
• Morgontidningen uteblir för många
• Sjukvården får brist på rena textilier
• Avfallshanteringen blir problem inom sjukvården
• Brev och paket kan inte skickas
• Brist på vissa läkemedel på apoteket
• De flesta varorna i Systembolagets sortiment tar slut
• Värmeproduktionen upphör
• Industriproduktionen tvingas stänga
• Kommunens anläggningsarbeten stannar
• Äldreomsorgen får problem att ordna mat

Dag 2
• Apoteket stänger
• Färskvaror tar slut i livsmedelshandeln
• Brist på diesel på tankstationerna
• Restauranger får problem med sopor
• Risk för störningar i kollektivtrafiken

Dag 3
• Avloppsslam blir ett problem
• Mjölken kan inte längre tas om hand ute på gårdarna
• Brist på drivmedel börjar märkas på bensinstationerna
• Hotellgäster kan inte räkna med rena lakan
• Skolmaten består nu av rester och torrfoder
• Lärarna uppmanar barnen att ta med egen mat

Dag 4
• Allt drivmedel är slut på tankstationerna
• Busstrafiken ställs in
• Flygtrafiken ställs in
• Sopor på gatorna

Dag 5
• Dricksvattnet blir otjänligt
• Brist på livsmedel
• Många fordon får ställas i brist på drivmedel
• Hotellen stänger i brist på insatsvaror
• Skolmaten är nu helt slut
• Industriproduktionen står stilla

Ovanstående drabbar naturligtvis även Försvarsmakten. Leveranser av drivmedel, livsmedel, reservdelar och utbytesenheter till Försvarsmakten genomförs av civila transportörer oavsett om det är fred, kris eller krig. Vad händer om en chaufför eller ett åkeri inte vågar köra fram förnödenheter till Försvarsmakten?

Informations och kommunikationssystem

Utöver eländet ovan så tillkommer naturligtvis konsekvenserna av bortfall i våra informations- och kommunikationssystem. Vad händer om internet och mobiltelefoni lägger av? Fast telefoni, GPS och den nationella elförsörjningen är stabilare system men lokala elavbrott påverkar annat än hushållen. Det är väsentligt för vatten- och drivmedelsförsörjningen och ett stort antal stödsystem.
Beställningar av läkemedel, hantering av kontanter, transaktionsinformation, koordinering av transporter etc är idag beroende av att internet och mobiltelefoninätet är igång. Hur länge är en mobilmast igång utan elström? Har varje mast ett reservkraftverk?

Vad gör politiker och statens olika myndigheter med beredskapsansvar?

Du som svensk skattebetalare har rätt att kräva att politiker och myndigheter tar ansvar för skyddet av dig och din familj. Detta är grunden i relationen mellan medborgare/skattebetalare och politiker/stat. Dina förfäder överlät skyddet av dig till staten en gång i tiden. Det är sannolikt väsentligt mycket bättre än att få ”skydd” av krigsherrar, klanledare och stormän. Men det bygger på att staten levererar sin del. Annars urholkas statens legitimitet. Och vem tjänar på det? (Rätt svar: Putin)

Fundera nu ett varv till. Om du är politiker och vet om ovanstående – hur mycket maktprojicering och destabiliserande aktiviteter från rysk sida krävs för att du skall överväga att inte ta beslut som riskerar att öka den ryska maktprojiceringen och destabiliseringsaktiviteterna?

I morgon när du vaknar har ännu ett oförklarligt strömavbrott gjort att tåget mellan Stockholm och Göteborg stått stilla i sex timmar. Eller så har Försäkringskassans hemsida legat nere några dagar så att folk inte får ut sin sjukersättning eller pension. Eller så har det inte gått att beställa läkemedel pga. problem med Apotekstjänst server. Eller så har kryptosporider upptäckts i grundvattnet utanför någon större svensk stad. Eller så har en mindre sprängladdning detonerat i en förort till Stockholm. Eller så har någon förirrat sig in på ett skyddsobjekt. Eller så… etc.

Och detta utöver ryska kränkningar av svenskt luftrum och svenska farvatten, omfattande militära övningar i Östersjön, övning av kärnvapentriaden, jätteövningar med ryska förband i Asien där man excellerar i att på dagar förflytta trupp med järnväg kors och tvärs över Ryssland.
Det krävs modiga politiker för att våga fatta beslut i den här politiska miljön.

TILLÄGG 2015-09-04

Vad har hänt under de ca 10 månader som passerat sedan inlägget publicerades?

Inte så mycket tråkigt nog. Däremot har risken för en nationell kris ökat markant. Vi har beskrivit hur en sådan kris skulle kunna te sig i ”Omfall EDMUND”. Det inlägget har nu lästs av fler än 10 000 personer.

MSB fick regeringens uppdrag att utreda hur staten skall kunna hålla samman krisberedskaps och krigsplaneringsfrågor med alla berörda myndigheter utspridda på så många departement. De fick uppdraget i april 2013 och delredovisade utfall i september 2013. Av MSB delredovisning framågår:
– hur arbetet inom samverkansområdena enligt förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap bedrivs och kan utvecklas med avseende på de i förordningen angivna bevakningsansvariga myndigheternas planering och andra förberedelser inför höjd beredskap,
– förutsättningarna för statliga myndigheter att lämna stöd till Försvarsmakten inom ramen för arbetet med totalförsvaret, samt
– hur planeringsarbetet inom områdena samhällets krisberedskap och civilt försvar bedrivs och kan utvecklas med fokus på samverkan mellan de berörda myndigheterna och Försvarsmakten.

Men detta verkar inte ha lett någonstans. På ett seminarium i våras visade FOI nedanstående nedslående slides. Klickar du på bilderna så ser du att det ordagrant står: ”Få (om ens några) myndigheter och länsstyrelser har genomfört planering för krigsorganisering av sin verksamhet” och sedan (ännu värre!): ”Begränsad planering i fråga om antagonistiska hot generellt”.

På bild nr 2 står det ”ingen styrning eller uppföljning trots att uppgifter och ansvar aldrig försvunnit”.

I den försvarspolitiska inriktningspropositionen som kom i våras återfinns den vaga formuleringen: ”En sammanhängande planering för totalförsvaret säkerställs genom planeringsanvisningar till   berörda myndigheter”. Var finns dessa planeringsanvisningar? Vem ger ut dem? Ingen som vet…

Förslagsvis går vi med i NATO och lär oss t.ex. något av NSPA (Nato Support Agency) om hur man kan tillmötesgå näringslivets önskemål för att uppfylla kraven på förmågan som skattebetalarna förväntar sig – utan att det kostar särskilt mycket mer. Även britterna har modeller för det.

Detta och mycket annat arbetar vi med i Totalförsvarsstudien som i bästa fall publiceras till jul.

Våra oförsvarade kärnkraftverk

av Lars-Eric Marting För 4 år sedan genomförde MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) en övning, Samö 2011, där Oskarshamns Kärnkraftverk utsattes för en terroristattack . Fem terrorister sköt ihjäl fyra personer och sprängde sig in i reaktor 2, orsakade totalt elbortfall, vilket omöjliggjorde kylning av reaktorn. Resultatet blev radioaktivt utsläpp, som påverkade området mellan Karlskrona […]

Som nyttigast är man när man inte själv förstår

I förra veckan höll det ryska mc-gänget Nattvargarna (Notjnije Volki) sin årliga ”Bike-show”. I år, liksom förra året, hölls showen i Sevastopol på det annekterade Krim. Dessa shower har genom åren alltid varit mycket påkostade och med ett starkt ryskt (till och med sovjetiskt) patriotiskt tema, där samarbetet med den ryska staten och militären är mycket omfattande. Exempelvis brukar man nyttja ryska örlogsfartyg som både rekvisita, fasader och för att köra i land motorcyklar och andra fordon.

Nattvargarna är inte vilket mc-gäng som helst. Som andra mc-gäng håller de på sin beskärda del av brottslighet, men de har också kommit att stå president Putin mycket nära. Gängets ledare, Alexander Zoldostanov, även känd som ”kirurgen”, har blivit en personlig vän till president Putin och dyker regelbundet upp på Putins tv-sända frågestunder. 2011 anlände Putin personligen till det årets ”Bike-show” på motorcykel.

Kirurgen och Putin vid ett evenemang i Volgograd 2013. Foto kremlin.ru via Wikimedia Commons

I förra veckan blev det allmänt känt i Sverige att det svenska hårdrocksbandet Sabaton spelat under årets upplaga av ”Bike-show”. Sabaton är ett mycket populärt svenskt hårdrocksband med många historiska och militära inslag i sina texter. Bandet är också mycket populärt bland Försvarsmaktens personal och 2008 förärades den svenska insatsen i Tchad en egen låt. Sabaton anser inte att det finns något kontroversiellt i detta utan att det var som vilken spelning som helst för deras fans och med ett tema (årets tema var 70 år sedan Sovjetunionens seger över Nazityskland) som passade deras profil. Man anser sig överhuvudtaget inte ha något med politiken att göra.

Under den gångna veckan har jag fört en av tidsmässiga skäl sporadisk diskussion på Twitter med Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman, som är av åsikten att Sabaton inte kan och inte ska ta några politiska hänsyn då musiken står över sådant. Det är en åsikt som jag inte fullt ut håller med om, särskilt inte i detta fall. Diskussionen ledde förmodligen senare fram till denna ledarkrönika av Cwejman.

Jag tror varken Sabaton eller Cwejman har förstått vare sig vilka Nattvargarna är eller deras roll i den ryska informationskrigföringen, i det här fallet främst avsedd gentemot den ryska befolkningen. Nattvargarna har under alla år tagit på sig en roll för att stärka den ryska patriotismen och är sedan flera år också samordnade med den ryska statens egna ansträngningar på området – därav de täta banden med militären och president Putin, samt att deras shower direktsänds i tv. Den som sett en av dessa shower inser omedelbart att detta skådespel, närmast i klass med en OS-invigning när det gäller resurser och koreografi, inte är något Nattvargarna betalat för och ordnat själva. Även om det varit tydligt i tidigare shower, så gick detta faktum inte att blunda för i förra årets upplaga och då särskilt inte heller gruppens roll i informationskrigföringen.

I förra årets ”Bike-Show” som visas ovan, var temat Majdan och den ryska interventionen i Ukraina. Showen börjar med att visa ett fredligt samhälle där barn och kvinnor leker där lugnet avbryts av flyglarm. Det visas sedan hur något gror under ytan i form av den ukrainska nazismen. Nazisterna börjar sedan marschera i form av ett hakkors samtidigt som publiken får höra rösterna av Hitler, Obama och Merkel. I rekvisitan i bakgrunden ser vi det amerikanska riksvapnet på händerna som styr de nazistiska marionetterna samt pyramiden, det allseende ögat och dollartecknet från dollarsedlarna. Därefter utbryter strider mellan ”stackars” obeväpnade kravallpoliser och nazister, samt lynchningar. Något senare får man se hur ”ukrainska frihetskämpar” i östra Ukraina tar över stridsfordon från regeringen och påbörjar ”befrielsen”. Efter halvtimmeslång glorifiering av den ryska sidan i Ukraina, dessutom väl tajmad att sammanfalla med den reguljära ryska arméns offensiv i östra Ukraina som vände kriget, övergår sedan showen till uppvisning av motorcyklar m.m. genom att dessa anländer genom stävportarna på ett landstigningsfartyg.

Detta är alltså kontexten för den typen av evenemang som Sabaton valt att delta i och det bakomliggande syftet med dessa. Adam Cwejman frågade mig om det med mitt resonemang inte var så att ”band som spelade i DDR på stora kulturevenemang, deltog de i propagandasatsningar?” Visst kan man tolka det så, men det är ändå en stor skillnad mellan det Sabaton deltagit i och exempelvis Metallicas spelning i Moskva under veckan. Sabaton har valt att delta i ett evenemang med en klart olämplig kontext, anordnad av intressen som för ett informationskrig inte bara mot den egna befolkningen utan även mot Sverige och övriga Västvärlden, samt på en annekterad plats där Sverige och EU har sanktioner (om än inte inom kultursektorn). Emedan Metallica kan stå rakryggade och säga att man spelade på sina egna villkor för sina fans, har Sabaton medvetet eller omedvetet låtit sig utnyttjas såväl av den ryska propagandamaskinen som i informationskrigföringen. Har man gjort detta omedvetet och fortfarande inte förstår vad det är man gjort, ja då finns det ett rätt passande sovjetiskt uttryck för detta.

Det går inte att komma undan med att säga att ”jag/vi bryr oss inte om politik”. Det är nämligen så för vissa av oss i samhället att politiken bryr sig om oss och vill använda oss som redskap för att uppfylla mål som inte alltid är så behjärtansvärda. Förstår man inte det, så blir naturligtvis effekten ännu bättre.

DTSR P4