Månatliga arkiv: juli 2012

Under våren skulle jag några dagar tjänstgöra vid Artilleriregementet. En tid innan fick jag dock förfall och meddelade bataljonschefen. Någon inryckning ägde inte rum.

En tid efter den tilltänkta tjänstgöringen fick jag ett lönebesked som angav att jag intjänat 0 kr i lön. Jag såg löneavin som ett uttryck för ordning och reda samt som en välkommen bekräftelse av mitt anställningsförhållande.

Några veckor senare erhöll jag ett krav från FM Logistik på ett par tusenlappar. Dessa hade felaktigt utbetalats till mig som lön och skulle nu bli föremål för återkrav. En faktura skulle skickas.

Eftersom jag inte mindes någon löneutbetalning ringde jag min bank. Denna uppgav att något belopp motsvarande den påstådda löneutbetalningen inte inbetalats till mitt lönekonto de senaste tre månaderna.

Jag tog nu kontakt med HR Direkt. Efter viss väntan i telefonen talade jag med en ung handläggare som efter vissa kontroller slog fast att utbetalning skett till annan bank. Jag hävdade då att jag sedan länge hade automatisk överföring till min egen bank.

Till sist gav jag mig och ringde den andra banken, till vilken utbetalning skulle ha skett. Inte heller den banken kunde se att det påstådda beloppet inkommit till mina konton där.

Nytt samtal till HR Direkt och ny väntan. Samma handläggare som tidigare konstaterade att man skulle undersöka saken vidare. Han fick mitt mobilnummer och skulle återkomma inom några timmar. Efter nu snart två veckor har han ännu inte återkommit.

Istället anlände i veckan ett handskrivet brev från den lokala löneenheten som under rubriken ”Fel uppstått” bad om ursäkt. Jag skulle bortse från eventuell faktura och ärendet sades nu vara avslutat. Det enda som oroar mig är att brevet inleddes med ”Beklagar att det blev fel när du hade varit inne och tjänstgjort”. Någon tjänstgöring blev som bekant inte av…

Sådana här saker händer. Också i den bästa av familjer. Finns heller ingen direkt anledning att klaga på bemötandet. Men denna solskenshistoria kan också vara uttryck för en större och tuffare brottningsmatch mellan människa och system inom myndigheten. Vem vinner den? 

Allan Widman 

Lennarth Pettersson, med förflutet som flygvapenpilot samt en militär karriär upp i genariltetet men även en civil chefserfarenhet och dessutom en gång elitidrottsman, har kommit ut med sin bok ”Vinnande Ledarskap”. Grunderna för lyckat och framgångsfullt ledarskap brukar definieras kring ett antal begrepp såsom, öppenhet, lyssnande, delegerande, prestigelöshet med mera, med mera. Så även inledningsvis här. Men det som gör den här boken intressant är att författaren får ihop en syntes av alltihopa där resultaten blir en begriplig och användbar handledning för vilken chef som helst, oavsett nivå och oavsett hur duktig denne anser sig vara. Författarens bakgrund som elitidrottare har även används för att belysa vikten av att träna på att vara en vinnade ledare och att all träning tar sin tid. Det som också utmärker boken i positiv riktning är att den är lättläst med ett enkelt vardagsspråk, befriad från försök till akademisering. Boken är komprimerad med flera exempel från författarens olika chefspositioner samt innehåller helt nya grepp inom chefsutbildningen, nämligen praktiska övningar istället för de traditionella teoretiska föreläsningsmodellerna. Boken är tunn, men det som ska vara med finns där, dessutom är det ett genidrag, om det nu var medvetet, att göra boken tunn vilken manar till läsning ganska omgående istället för volymer på tre-fyra hundra sidor vilket för med sig att den presumtive läsaren lägger undan den till ett bättre tillfälle, som vanlitvis aldrig kommer. Till slut, omslaget är intressant, här poserar författaren framför en J 32 B Lansen, ett flygplan han aldrig flög som pilot. Kanske det var Lansen som var målet men det blev bara Draken och Viggen. Sammanfattningsvis läsvärd och användbar som studiebok inom all typ av ledarutbildning.

Ja, det blev en lång vecka i Almedalen. Och händelserik. ÖB kom ordentligt ut med den långsiktiga obalansen. Han påminde om tidigare artikulerade behov från 2015 och 2019 för materiel respektive insatsorganisation och lade sedan till förmågelyftet.

Det senare har ju tidigare inte erkänts som någon ekonomisk börda för FM. På Berga, tidigare under våren, uttalade ÖB att han inte behövde flytta en krona i materielplanen före 2020 på grund av E/F. Nu hette det att ”dessutom” tillkommer ett förmågelyft JAS Gripen.

Det har ju spekulerats mycket om prislappen. Vissa uppgifter har vidarebefordrats till försvarsutskottet, men jag har valt att inte ta del. Prislappar i dessa sammanhang är något av rörliga mål och det – som jag som riksdagsledamot – inte kan använda i debatten blir bara uppgifter till förfång.

Frågan är dock vem som specificerar? Är det Schweiz som kräver ombyggt skrov för extra inre bränsle? Eller är det Nederländerna (som just sagt interimistiskt nej till JSF) som vill ha hangarfartygsförmåga? Brasilien har just skjutit upp sitt anskaffningsbeslut ytterligare sex månader. Hur mycket utrymme i utvecklingen kan de fortfarande göra anspråk på?

Ursprungligen var det just svenska, operativa behov som dimensionerade Gripen. Det ledde till att ett antal små och mellanstora länder med begränsade, ekonomiska resurser slog till. Kanske skulle vi strunta i att snegla på andra och själva bestämma utifrån egna, upplevda behov? Det har fungerat förut.

Att som svensk general sätta sitt namn under något som befinner sig i perpetuum mobile är att begära mycket, men det är nog inget mindre än just det som nu avkrävs dem.

Ett alternativ vore att hantera utvecklingskostnaden som ett villkorslån med mycket förmånlig ränta från Riksgälden. Saab/Investor får låna X antal miljarder för utveckling och behöver endast återbetala om exporten når upp till visst värde. En sådan lösning skulle i alla fall hålla FM skadelös.

Allan Widman