januari 2017 – Sida 2 – Försvarsbloggare

Gästinlägg: "Världens farligaste däggdjur"

Efter mitt inlägg om Patgb 360 roll i det nationella försvaret har en mycket konstruktiv och intressant diskussion följt här i kommentarsfältet, på Facebook och kanske framförallt på Twitter. Jag fick kort efter publikation kontakt med officerare från 12. motoriserade skyttebataljonen, som uppskattade inlägget och kände att de ville ge sin syn på saken! Hela syftet med blogginlägg som de här är ju att uppmuntra diskussion och utöka den gemensamma kunskapsbanken, så självfallet bifalles deras önskan! Nedan följer därför ett gästinlägg skrivet av officerare ur 12.motskbat:

EDIT: Skribenterna har efter publicering bett mig att förtydliga att vissa formuleringar inte skall ses som tecken på att man på något vis vill distansera sig från 71.motskbat som också är en motoriserad skyttebataljon med Patgb 360. De båda förbanden har idag ett gott samarbete enligt skribenterna, och detta är man noga med att vårda. Formuleringar såsom ”den enda infanteribataljonen i riket”, m.m., skall endast läsas i ljuset av att man känner en stor stolthet kring det förbandsarv man har med sig, och den historik som finns på just Livgardet. SLUT EDIT.

Det var med stort intresse som vi följde diskussionerna kring Herr Flax blogginlägg gällande Patgb 360 roll i det nationella försvaret. Vi upplever dock att fortsatt finns okunskap kring förbandstypen, därav detta inlägg.

Vid årsskiftet 2015/2016 lades den 7. lätta skyttebataljonen, som var ett samarbete mellan LG och K 3, ned och ur askan uppstod bl.a. den 12. motoriserade skyttebataljonen. Rötterna innan dess spåras till den tidigare Gardesbataljonen och ytterligare längre tillbaks i tiden till Livgardesbrigaden som lades ner år 2000. 12. motskbat är numera den enda infanteribataljonen i riket. Att Patgb 360-bataljonen således skulle vara en ny förbandstyp håller vi inte med om. Infanteriförband med nästan identiska uppgifter som vår bataljon har det historiskt funnits många av i Sverige.

Bataljonen består idag av en stab, ett stabs- och understödskompani, tre skyttekompanier och ett trosskompani. Delar av stabs- och understödskompaniet och trosskompaniet är bemannat med heltidsanställda soldater. Huvuddelen av bataljonen bemannas med deltidsanställda soldater.

Bataljonen lämpar sig väl för strid i svår terräng t.ex. tät skog eller bebyggelse. Vi strider nästan uteslutande avsuttet och nyttjar Patgb 360 för transport och har då skydd mot splitter och finkalibrig eld. På bataljonen finns utöver burna pansarvärnsvapen även bandvagnsburna PV-robotar i form RB 55. Ett arbete med att införskaffa ett nyare system pågår för närvarande, men hur långt man kommit här låter vi vara osagt. Bataljonen förfogar givetvis även över egna granatkastare. Båda dessa förmågor är av stor vikt för infanteriets strid.

Patgb 360, som tillfördes i.o.m. bataljonens uppsättande, är ett mycket bra fordon (om än med vissa barnsjukdomar) med en förvånansvärt god framkomlighet även i terrängen med tanke på dess storlek och att det är hjulgående. Ett bepansrat fordon är dock inte automatiskt ett stridsfordon och det är olämpligt att anfalla uppsuttet. Vi ser våra fordon som transportmedel och inte krigsmaskiner.

Med hänsyn till bataljonens sammansättning och fordon lämpar den sig även väl för den typen av utlandsinsatser som Armén varit involverad i under de senaste 15 åren exempelvis i Kosovo, Afghanistan och nu i Mali.

En av bataljonens stora fördelar är den operativa rörligheten där vi, utan tillförda resurser, kan transportera oss långa sträckor i relativt hög hastighet med våra egna fordon. Men bataljonen är uppbyggd kring världens farligaste däggdjur – människan. I infanteriet är det i första hand människan som är vapnet!

Bataljonen löser sina uppgifter genom att ta oförsvarad eller lätt försvarad terräng och från stridsställningar nedkämpa motståndaren med direkt och indirekt eld, samt minor. Vi är väl lämpade att genomföra den svenska krigsklassikern fördröjningsstrid och detta är även något bataljonen prioriterar när vi övar förbandet. Då nästan hela infanteriet har lagts ner under de senaste 20 åren har stor kunskap om vad denna typ av förband är lämpad för gått förlorad. Vi får ofta uppfattningen att många tror att fördröjningsstrid handlar om att skyttegruppen lägger sig på linje 123m från vägen, skjuter sina pansarskott på första bästa fientliga fordon och sen flyr planlöst. Krigslist, assymetriskt uppträdande och förmågan att taktikanpassa är något som måste övas på flera nivåer. Nedlagd förmåga tar tid att återta, men det är ju sen gammalt.

Bataljonen kan vara farlig för de flesta motståndartyper men är dock inte ett slagkraftigt anfallsförband a’la pansarförbanden och ser man på och behandlar bataljonen som sådan blir den inte långvarig. Infanteriet ställer högre krav på planering och att nyttja terrängen till sin fördel för att kunna vara på förhand. Ofta tillskrivs även optroniska sensorer en närmast övernaturlig förmåga att upptäcka mål på väldigt långa avstånd under alla möjliga förhållanden och terrängtyper. Vår erfarenhet säger att en avsutten motståndare som har god ljud-, ljus- och spårdisciplin och uppträder fältmässigt även är svår att upptäcka med moderna hjälpmedel.

Som vi tolkar det har diskussionen efter Herr Flax eget inlägg gått i två riktningar.

En där man diskuterar vad motskbat skall, kan och bör lösa för uppgift, samt en där frågeställningen är om Patgb 360 skall/bör ha en annan beväpning.

Så vilka uppgifter bör motskbat lösa, och behövs det en annan beväpning för detta?

För många inom infanteriet kan det summeras ned till vilket arv vi har och vilket synsätt det medför.

Vad, på respektive manöverbataljon i brigaden, anser man är det som fäller avgörandet och vad är huvudvapnet? Är det vagnen/fordonssystemet eller skyttet?

För oss är det skyttesoldaten, -gruppen, -plutonen och –kompaniet, utrustat med PV-vapen och minor med understödjande indirekt eld. Fordonet är ett sätt att slippa gå onödigt långt dit vi ska verka och det medger att vi får med oss mer av ovanstående. Det är, enligt oss, den stora skillnaden i synsätt mellan pansar- och infanteriförbanden. Således är ny beväpning på Patgb360 en icke-fråga för oss. På samma sätt ser inte vi ett fordonsmonterat PV-robotsystem som avgörande. Betänk att fordonet är 3x4x9m stort. Det dräller inte med bra eldställningar för ett fordon av den storleksklassen.

Hur kan man då tänka inom ramen för brigaden?

Motskbat har en hög rörlighet. Vi tar oss långt och snabbt utan tillförda resurser. Vi har nästan dubbelt så många soldater som en pansarbataljon. Vi kan tidigt gå mot eventuell luftlandsättning eller landstigning, fastställa i vilken riktning fienden anfaller i och påbörja fördröjning av densamme. Allt för att vinna tid för brigadens mer slagkraftiga bataljoner att tilltransportera sig och framförallt att gå i rätt riktning. För till skillnad mot motskbat tar det betydligt längre tid att marschera ett pansarförband längre sträckor. Vidare kan vi i brigadens strid återigen med hög hastighet genomföra omfattning och ta oss in på djupet av motståndaren.

För att stävja eventuella diskussioner om att UAV och hemvärn kan lösa den uppgiften; UAV kan fastställa i vilken riktning fienden anfaller men inte vinna tid. HV är inte, och har inte, tillräckligt kvalificerad personal, materiel eller tid för att fördröja i tillräcklig omfattning. Däremot kan de fylla en viktig roll mot de logistikförband som möjliggör fiendens fortsatta anfall.

De motoriserade skyttebataljonerna är förband som lämpar sig att i Sverige ha en hög beredskap och som snabbt kan sättas in mot fienden med kvalificerade vapensystem. Vi kan vinna den dyrbara tiden brigaden behöver för sin uppmarsch. Är det några förband i armén som borde prioriteras vad det gäller heltidstjänstgörande personal är det därför 12. bat, 31. bat och 71. bat. Dessa förband har identiska eller snarlik organsation, stridsteknik och hög operativ rörlighet.

Vidare skulle vi vilja lämna läsarna med att fundera över följande:

Hur ser en luftlandsättning ut?
Hur ser den ut innan, under och efter genomförd luftlandsättning?
Vilka resurser kommer fienden att avdela i området?
Kommer sambandssystem fungera? Om inte, hur ska vi leda förband och rapportera till högre chef så att denne kan fatta rätt beslut?
Sverige är stort till ytan. Bara i Mälardalen finns det flertalet lämpliga luftlandsättnings-platser. Hur ser vi till att vi brigaden/brigaderna anfaller i rätt riktning?
När brigaderna väl påbörjar marsch mot anfallsmålet, hur långt ska de banda och vilken medelhastighet håller de?
Hugger man huvudet av luftlandsättningsormen så kommer kroppen att sprattla, men inte mycket mer.

/Infanteristerna, 12.bat

Full fart i Sälen?

Reflektion

Dagens industri (DI) framför i en artikel 04JAN2016att inga ytterligare budgetmedel kommer tillföras Försvarsmakten innan 2021. Viceordföranden i Försvarsutskottet, Åsa Lindestam (S), uttalar sig även i DI:s artikel, där hon framför att Försvarsberedningens analysfortfarande är giltig, här får man anta att hon då åsyftar omvärldsutveckling och de rekommenderade åtgärderna som i stort blev det fattade försvarsbeslutet, fortfarande är tillfyllest. Som DI påtalar i sin artikel, har de flesta politiska partierna i närtid kommit med olika försvarspolitiska utspel, som sig brukar inför Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen.

Utifrån dessa utspel som skett i närtid, vill jag påtala ett antal saker,

Åsa Lindestam har helt rätt i att närområdesutvecklingen har gått i en negativ riktning sedan 2008, dock vill jag påstå att det började t.om. innan 2008. Vad som dock blir penibelt för samtliga försvarspolitiker är vad som framförs i Försvarsberedningens rapport inför Försvarsbeslutet 2008, ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland. (s. 36)”. Totalförsvarets Forskningsinstitut publicerade en rapport månaden efter den väpnande konflikten i Georgien 2008, där ”Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas. (s. 3)”
När väl försvarsbeslutet för 2008 fattades, under 2009, hade både den väpnande konflikten i Georgien samt händelserna kring Bronsstatyn i Tallinn inträffat. Således om man skulle varit trogen mot sin egen politiska analys och lyssnat på FOI, borde det försvarsbeslut som nyss är fattat kommit redan 2008, för någon egentlig höjning av Försvarsmaktens effekt uppstod ej i och med 2008 års Försvarsbeslut.
Samtliga parter d.v.s. både politiker och befattningshavare inom Försvarsmakten samt andra totalförsvarsmyndigheter, har sedan 2014, d.v.s. när Försvarsberedningens analys presenterades, kontinuerligt framfört att säkerhetsläget blir sämre och sämre, således har vi en kontinuerligt nedåtgående trend i vårt närområde vad avser säkerhetssituationen. Det blir då väldigt svårt att hävda att Försvarsbeslutet eller Försvarsberedningens analys på något sätt taktar gentemot vår nuvarande närområdesutveckling.
Sverige har fem militärstrategiskt viktiga områden, dessa är Norra Sverige, Mälardalsregionen, Gotland, Öresund och Göteborgsregionen. Samtliga dessa områdens strategiska vikt har ökat sedan försvarsberedningens rapport presenterades 2014. Det är, dels den försämrade närområdesutvecklingen, dels framförandet av nya vapensystem i närområdet som orsakat denna ökning av den strategiska vikten hos dessa fem områden. Dock är det för de antagonistiska parterna vikten av dessa områden har ökat. Sett ur ett NATO perspektiv krävs svenskt territorium för att effektivt kunna förstärka och försvara de baltiska medlemsstaterna. Ur ett ryskt perspektiv kommer man vilja påverka dessa områden i händelse av en konflikt, för att ej möjliggöra förstärkning eller försvar av de baltiska staterna.
Sverige som militärt alliansfri stat har i dagsläget, ur ett markperspektiv, enbart två brigader men fem militärstrategiskt mycket viktiga områden, som otvivelaktigt kommer bli indragna i en konflikt mellan NATO och Ryssland, på olika sätt och vis. Därtill ur ett markperspektiv så har styrkebalansen med all tydlighet förändrats under de senaste 18 månaderna. NATO har påbörjat förstärkning i vårt närområde med fyra stycken bataljonsstridsgrupper. Ryssland å sin sida har upprättat en stridsvagnsarmé samt ytterligare två divisioner och ett stridsvagnsregemente och sedan tidigare en motoriserad brigad i Alakurrti inom det västra militärdistriktet, det vill säga det militärdistrikt som ligger närmast Sverige.
Således har både styrkeförhållandena och säkerhetssituationen förändrats till det sämre i vårt närområde. Fortsatt så får våra egna förband anses vara oövade då en stor del av förbanden fortsatt har stora mängder pliktpersonal i sina personallistor. Där det får anses att en övervägande majoritet ej genomfört repetitionsutbildning än mindre i helt förband. Dock skall samtliga förband inom tidsrymden för detta försvarsbeslut genomföra krigsförbandsövning, varvid förhoppningsvis denna pliktpersonal även omfattas, annars kommer det bli svårt att uppnå målsättningen, högre operativ effekt, som anses vara det enskilt viktigaste under detta försvarsbeslut
Militär förmåga tar tid att bygga upp, ett värde som oftast förs på tal är 10 år vilket är rimligt såsom vid styrkeuppbyggnad då både soldater och officerare måste utbildas från grunden och samövas. På samma sätt tar det tid att införa nya system, effekt uppnås inte förrän ett antal år senare då taktiskt uppträdande måste utvecklas därefter övas, för att en effektökning skall ske. Således att vända en negativ spiral tar tid, om det innefattar utökade förbandsvolymer eller införsel av nya system.

Vad vill jag då ha sagt med ovanstående? Oaktat hur mycket det framförs förslag och kritiseras från respektive håll och kant, så fortsätter omvärldsutvecklingen i en klar och tydlig negativ utveckling och vi måste parera detta. Detta innebär både på kort och lång sikt måste det vidtas åtgärder. Således hjälper det inte att imorgon fatta beslut om att återupprätta x-antal brigader, den effekten av ett sådant beslut har vi tidigast om 10 år.

Vad skall då göras? Jag håller fullt med Försvarsministern att fattat beslut skall genomdrivas, utifrån ovanstående resonemang avseende tidsförhållanden, dock vet han och alla andra att det är underfinansierat. Skall beslutet verkligen få effekt måste mer medel skjutas till inom nuvarande försvarsbeslutsperiod. Carl Bergqvist alias Wiseman sammanfattade det mycket bra vad som måste göras på kort och lång sikt i tre stycken Tweets 1, 2, 3. Utöver Carls förslag som jag fullt stödjer, skulle jag vilja tillägga att den uppgift avseende förbandsreserven som Försvarsmakten erhållit i regleringsbrevetför 2017 bör omskrivas och iståndsättande bör ske redan under 2017 av förbandsreserven, dock kräver alla dessa åtgärder ekonomiska medel.

Så kära politiker om ni nu någon gång skall göra något rätt när det kommer till den nationella säkerhetsstrategin tillför då mer medel, för ni kan ej missat att omvärldsutvecklingen går i en negativ riktning och förefaller kunna gå i en än mernegativ riktning. Så sluta med sandlådementaliteten kring vem som gjorde vad under 00-talet och komma med pompösa förslag, börja med att ge Försvarsmakten de medel som de facto krävs för att verkställa nuvarande beslut. Det kommer ge er handlingsfrihet, för att genomföra Försvarsberedningens arbete inför nästa försvarsbeslut, där det bedömt kommer krävas en ökning av förbandsvolymen.

Have a good one! // Jägarchefen

”Väst” inför 2017; Först handelskrig och sedan vad då?

av Ingolf Kiesow I USA skall en nyvald president träda till makten. Hans uppfattning om världen stämmer varken med uppfattningen hos majoriteten av den egna befolkningen eller uppfattningen hos människorna i Europa, Japan och Sydkorea, med andra ord i det som kallas för ”Väst.” En Trump-doktrin? Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från […]

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje […]

Patgb 360 i det nationella försvaret?

För en tid sedan deltog jag som inbjuden gästdeltagare i en fältövning anordnad av FHS, inom ramen för HSU(Högre StabsofficersUtbildning) och deras studenter. Den berömda pendeln hade då börjat svänga tillbaka, och vi hade åter börjat diskutera om och skola oss i konsten att försvara Sverige, i Sverige, mot en högteknologisk och numerärt överlägsen angripare.

Fältövningen pågick i en vecka, och var mycket uppskattad. Både av mig personligen och av deltagarna i stort! Deltagarna kom huvudsakligen ur arméns förband och staber, med mig som ett av några undantag. Under en av dagarna hamnade min seminariegrupp i diskussioner där vi värderade våra egna arméförband mot en potentiell framtida angripare.

Fokuset i gruppens diskussioner hamnade ganska fort på Stridsvagn 122(Strv 122) och Stridsfordon 9040(Strf 9040), och hur dessa kommer att stå sig i en framtida stridsmiljö. Naturligt, eftersom det är dessa typfordon som är stommen i Arméns markstridsförband. Efter en stunds bollande tillförde jag ett resonemang kring det fordon som då var under införande i Försvarsmakten, nämligen Pansarterrängbil 360(Patgb 360), och de motoriserade skyttebataljoner som dessa skulle komma att ingå i.

Jag menade att vi inte fick avfärda dessa förband i det nationella försvaret, trots att de huvudsakligen införts pga. behov för utlandsstyrkorna. Fordonen saknade förvisso den eldkraft som Strv 122 och Strf 9040 gav, men tillförde däremot en inbyggd förmåga till taktisk och operativ rörlighet som saknades på 122/90-förbanden. Detta kunde vara en faktor som definitivt gjorde den till ett intressant och användbart spelkort i ett nationellt försvar, särskilt med tanke på den lilla försvarsmakt vi har. Armén måste kunna flytta på sig mellan olika operationsområden. Patgb 360 medgav detta, påstod jag.

I detta resonemang blev jag avbruten av en annan inbjuden gästdeltagare, en mycket erfaren och högt uppsatt officer. Han konstaterade kort att Patgb 360 saknar relevant beväpning för att möta angriparen och att den därmed inte kunde tillföra särskilt mycket. Med dessa korta formuleringar uppfattade jag att han tyckte att diskussionen därmed var avslutad.

Jag nöjde mig inte med det, utan svarade att eldkraften omöjligen kan vara den enda faktorn att ta hänsyn till när man ska bedöma duellvärden på förbandsnivån. Ett resonemang kring eld-rörelse-skydd tedde sig lite väl banalt i sammanhanget, så jag förtydligade inledningsvis att jag självklart inte menade att vi skall ersätta våra mekaniserade bataljoner med motoriserade skyttebataljoner. Därefter upprepade jag att vi ändå måste kunna se nyttan med denna förbandstyp. Patgb 360-bataljonerna kan för egen maskin ta sig mellan t.ex. Revingehed och Göteborg/Stockholm, med relativt väl bibehållet stridsvärde. Detta är något som är svårare för de bandgående 122/90-bataljonerna. Dessutom påstod jag att en avsutten skyttebataljon som fått några timmar på sig att förbereda ett försvar definitivt kan ge en mekaniserad angripare en hel del huvudvärk.

Meningsutbytet avslutades med att min meningsmotståndare retoriskt frågade mig; ”Ja, de kanske kan vara först på plats, men vad kan de egentligen göra när de väl kommit fram?” Jag valde att inte fortsätta diskussionen där. Dels för att det kändes obekvämt när en såpass erfaren och högt uppsatt officerskollega kategoriskt avfärdade mina resonemang, dels för att ingen annan i gruppen gav sig in i diskussionen.

Min uppfattning är att Patgb 360 som fordonssystem har ett dåligt duellvärde mot fientliga stridsvagnar och pansarskyttefordon. Det kan man konstatera genom en snabb okulär besiktning. Om man använder Patgb 360 som ett Strf 9040 i sin strid så kommer man oundvikligen åka på nöten, om angriparen är beväpnad med något tyngre än en BMD.

Men det faktum att ett felnyttjande av en förbandstyp gör att du förlorar, kan omöjligen göra förbandstypen oanvändbar i ett nationellt försvar? Huvudvapnet för 360-bataljonerna är inte dess fordon, utan de vapensystem som finns i dem. Soldater, kulsprutor, pansarvärnsvapen, minor och system för indirekt eld. Detta, kombinerat med den möjlighet till snabbhet i manövern som Patgb 360 ger, kan skapa ypperliga förband för de som kan använda dem på rätt sätt. Det hela bör alltså vara en såpass enkel fråga som taktik anpassad för förbandstypen, samt utbildning och övning för förbandets personal?

Givetvis finns det många förbättringsmöjligheter i 360-förbanden för att vi ska kunna få ut största möjliga duellvärde! Men att avfärda dem för att de inte har några fordonsmonterade eldrör eller är bandgående, är att se på ett infanteriförband ur ett pansarförbandsperspektiv! Det kanske är oundvikligt att det blir så efter att infanteriet i praktiken har varit nedlagt i 15 år, men det är ganska osmickrande för den som gör det.

Patgb 360 ger oss motoriserade infanteriförband med hög skyddsnivå och mycket god rörlighet över ytan. Det ger oss inte pansarskytteförband med hög eldkraft och hög terrängframkomlighet. Men jag menar att denna diversifiering av Arméns förbandspark ger oss fler verktyg i lådan och därigenom större potentiell handlingsfrihet.

Genom att kombinera 360-bataljonernas rörlighet och förmåga att tidigt uppträda i viktig nyckelterräng, med 122/90-bataljonernas väl utvecklade terrängframkomlighet och eldkraft kan vi skapa en asymmetri som för angriparen kan bli ytterst kämpig att möta!

Konsultskolan 2

Konsulter inom försvarssektorn debatteras understundom i sociala media. Mycket sällan kommer dock röster inifrån konsultleden eller ens beställar- och projektorganisationerna, något som ger brister i helheten. Det tänkte vi göra en ansats för att råda bot på.Det första inlägget handlade om konsultverksamhet i stort: Konsultskolan 1

I detta inlägg ska vi försöka ge en bild om hur det kan vara och kanske ge några svar på frågan om varför personal i FM lämnar och i stället blir konsulter.

Att lämna
För en officer innebär det en hel del att lämna Försvarsmakten och bli civil. Det är en livsstilsförändring som inte är helt enkel. Flera vänner har varit ute och vänt i det civila, steget har varit för stort.
Ofta lyckas officerare väldigt bra i det civila. De är duktiga, ansvarsfulla och hälsosamma lagspelare som har förutsättningar att lyckas i de flesta sammanhang.

Många företag i branschen har enheter med fd FM-anställda och en nybliven civilist har lätt att smälta in i teamet. Många har fd officerare i chefsroller med mycket gott resultat, något som jag tidigt upptäckte och beskrev i ett inlägg.

Kompetenssynen
I tjänsteföretag är personalens kompetens allt. Det är själva varan som som säljas, företagets raison d’etre. Företaget anstränger sig ofta för att skapa goda förutsättningar för personalen i syfte att attrahera och behålla den. Förutsättningar handlar inte bara om villkor utan även om vidare-/fortbildning och att hitta lämplig utveckling i uppdrag.

Skillnaden mot offentlig förvaltning är stor i hur den enskildes kompetens värderas. Här har offentlig förvaltning massor att lära av privat sektor.
Efter flera skolor, utbildningar och tjänstgöringar i Försvarsmakten hade jag skaffat mig en förhållandevis bra kompetens. Det innebar dock ingenting positivt för mig. Tvärtom innebar det att mina möjligheter till rörlighet inom myndigheten minskade. ”Kan ej avvaras” var utfallet vid personalförsörjningsnämnder. Det gav heller inte något mer i lönekuvertet eftersom myndighetens löneboxar inte tar höjd för sånt.

När jag sen blev civil konsult var mitt kompetensområde något efterfrågat och mitt inflytande inom området ökade markant. Det var en av de största positiva överraskningarna för mig; helt plötsligt var jag värd något.

Effektivitet
Detta berördes i det första inlägget men jag lägger ut texten en aning här.

Jag jobbar betydligt fler dagar per år som konsult än vad jag gjorde som officer. Semestern är kortare och jag har inte kompensationsledigt för övningsdygn. Övertid förekommer men det skiljer i stort en arbetsmånad per år jämfört med min tidigare officerstjänst.

Mycket arbete som görs kan göras på distans då arbetsverktygen är ämnade för det. Det är allt från mötesbokningar, onlinemöten till ändamålsenliga nätverk men framförallt förtroende och ansvar för att uppgifter utförs.

De stödsystem som används är effektiva och enkla och det finns en stödorganisation som säkerställer att jag kan ägna mig åt arbete. Administrationen är ett minimum för mig som konsult.

Om linjechefen kallar till möte och det krockar med ett kundmöte (motsv) så är det självklart att kunden går före. Nu sker inte det ofta på vårt företag men det är uttalat att kunds verksamhet går före.

Kundnytta är i fokus eftersom företaget lever på det och så även jag. Är jag inte nyttig och effektiv så är jag inte inte intressant för kunden och därmed inte heller för min arbetsgivare.

Detta är en en tungt vägande faktor för en driven person; möjligheten att vara effektiv.

Villkor
Lönen lyftes ganska bra när jag blev civil. Nu var inte jag dåligt betald i FM, enligt min uppfattning, men det innebar ändå ett bra tillskott relativt sett (Om jag hade gjort riktigt många övningsdygn i FM hade jag kunnat komma upp i samma lön och då med mer ledighet att ta ut, men också med betydligt mer ansträngning).
Framförallt blev löneutvecklingen de första åren god.
Lönen för mig motsvarar i princip en senior flygvapenmajor med fackmannakompetens.

I övrigt är inte villkoren något särskilt att skriva hem om.
Resepolicy finns och den är normal. Vi bor på avtalade hotell på tjänsteresor. Resor utomlands ger olika villkor beroende på om det är till konfliktzon eller inte.
Friskvårdsbidrag och fritidsklubb är en del av paketet. Möjlighet till personalleasing av bil finns också.

Ett avgörande villkor är möjligheten att själv disponera sin tid. Det gör det sociala livet mycket lättare. Det är inte alltid görligt utan det beror på projektets behov men allt som oftast går det.

Nackdelar
Det finns nackdelar av att gå från officer till konsult inom försvarssektorn också. Det är viktigt att poängtera. Förutom det uppenbara med mindre ledighet och inga höstmiddagar i mässdräkt så finns det även annat:

Från att vara en myndighetsperson blir man i vissa sammanhang bespottad representant för Mammon. Inte sällan ligger det ren och skär avundsjuka och okunskap bakom dåligt bemötande. Det förekommer en del hårda ord från Försvarsmakten (väldigt sällan FMV). I nästa stund kan FM:s representanter dock bli väldigt mjuka i framtoningen då de antingen behöver hjälp eller själva vill ha jobb utanför staketet.

Som konsult får man inte ta formella beslut i myndighetsärenden. Det kan vara frustrerande, något som de flesta med stabserfarenhet kan relatera till. Det är en nödvändig kontrollfunktion men får negativa konsekvenser för konsultens effektivitet.

Informationsspridningen är också en negativ parameter i vissa fall. Som konsult äger du ibland inte tillgång till all information som du skulle vara betjänt av. Det är inte så vanligt men det förekommer. Det kan tex röra delar av en upphandlingsfas där kommersiell sekretess hindrar insyn. Självklart men ändå.

Pressen att debitera kan vara jobbig men de flesta vänjer sig och när man väl är etablerad är det ingen stor sak.

Känslan av sammanhang. Den är stark för en officer och minskar när man blir civil. Jobbar man inom försvarssektorn finns den kvar i viss omfattning men den är inte riktigt lika stark. Det kan kompenseras med reservofficerstjänstgöring.

Sammanfattningsvis
vill jag påstå att för många är det positivt att växla från officer till konsult, inte för alla men för många. Jag vill också påstå att det ger stor samhällsnytta att det finns en karriär för fd officerare utanför staketet där staten kan få ut mer av kompetensen för denne.

Vissa officerare, och för all del GSS, gör sig kanske bättre som civila konsulter än som heltidstjänstgörande krigsmän? Det innebär inte att de inte har passat i sin tidigare tjänst men var sak har sin tid.

Det känns bra att ens kompetens tas tillvara på, både av företaget och av kunderna. Här är privat sektor bättre än Försvarsmakten. FM:s personalhantering tvingar ut folk som skulle ha kunnat fortsätta i grönt/blått.

Att utan gnäll kunna kombinera vardagsjobbet med aktiv reservofficerstjänstgöring är också bra, för alla parter. Dels kan jag tjänstgöra utan dåligt samvete, dels får FM kontinuitet av sina RO och, dels får FMV konsulter med bra förankring i slutkundens (FM:s) verksamhet. Win-Win-Win alltså.

Det dåliga med att vara konsult inom försvarssektorn är att man inte är en del av den inre officerskretsen längre och dessutom måste tänka på vad man har på sig.
Det bästa är att man ges möjlighet att vara uppskattad, effektiv och fortsatt bidra till den verksamhet man en gång anslöt sig till; försvaret av Sverige.

Konsultskolan 1

Varför anlita konsult
Äger du din bostad? Om svaret är ja, har du då heltidsanställda hantverkare? Bedömt är ditt svar nej, för du anlitar förmodligen hantverkare för att utföra tjänster vid behov. Det rör sig om olika kompetenser för olika behov.
Det fungerar på samma sätt inom konsultsektorn. Kunder anlitar de kompetenser som de har behov av. Det är ingen skillnad om det är ett företag eller myndighet som är kund.
Olika konsulter har olika kompetenser och löser olika uppgifter inom olika projekt. Ofta är projekten parallella och konsulten jobbar ömsom i det ena projektet, ömsom i det andra. Man jobbar parallellt och inte seriellt.

Konsulter i FMV
FMV är en ramstyrd upphandlingsorganisation som omöjligen kan hålla alla behövda kompetenser inhouse. Det skulle tarva en enorm organisation och omfattande medel för kompetensförsörjning.
I stället tar FMV stöd av Försvarsmakten och av konsulter.

Det förekommer sk resurskonsulter som inte är kopplade till projekt utan som täcker behov som borde lösas med fast anställd personal. Resurskonsulter är dock tämligen ovanliga, det vanliga är tjänstekonsulter som utför specificerade uppdrag inom projekt.

Konsulter inom FM och FMV upphandlas med säkerhetskyddsavtal SUA, när så är påkallat. Det innebär att konsulten nagelfars säkerhetsmässigt precis som den anställda personalen.

Kostnad
Oftast anges timkostnad som den stora boven i dramat. Eftersom en konsult ofta tjänar lite mer än en statligt anställd utgår man från att det per automatik är dyrare att anlita en konsult. Vad som sällan diskuteras är effektivitet.
En normal konsult har inte sju veckors semester och mängder av övningsdygnskompensation att ta ut utan jobbar fler dagar per år jämfört med en officer (som är den vanliga måttstocken). En konsult har heller inte så begränsande arbetsformer, tre timmars obligatorisk fys per vecka, personalorienteringar och dylik omfattande ”brusverksamhet”.
Därför kan en konsult vara mer effektiv.

Timpriser för konsulttjänster i försvarssektorn varierar men uppfattningen är att de flesta tror att de är högre än vad de egentligen är. Upphandlingsmetoderna har lett fram till ett priskrig med låga timpriser som följd. Priser ner mot 550:-/h förekommer. Vanligare är dock att de är närmare 1000:-/h.

Kompetens
Tjänsteföretag är måna om sin personals kompetens. Det är trots allt den som de livnär sig på. Företagen skickar kontinuerligt sin personal på utbildning och arrangerar också egen kompetenshöjande verksamhet. Det ökar attraktiviteten både hos kunder och personal.

FMV (och FM genom FMV) söker ofta militär kompetens. Tidigare fanns i FM:s grundorganisation ett överskott av officerare med uppgift att stötta FMV. Nu är det överskottet i princip borta. I stället anlitas fd officerare som är anställda av konsultföretag.

Flera företag har avtal med Försvarsmakten för tjänstgöring, så att man kan uppnå en växelverkan där respektive organisation får mervärde. Tjänst i Försvarsmakten ses som kompetenshöjande åtgärd. En reservofficer kan genomföra en övning och direkt efter återgå till ordinarie arbete, utan tvingande uttag av kompledigt.
Många av försvarskonsulterna är reservofficerare varvid de kan nyttjas i krigsförbanden vid behov.

Uppgifter
Inom materielprojekten har konsulter en uppsjö olika uppgifter. Det kan röra sig om att ta fram underhållslösningar, skriva handböcker, göra kravinsamlingar, föra mötesanteckningar, packa materielsatser, utbilda slutanvändare, mm mm. Vad som ska utföras specificeras i tjänstespecifikationerna i avropet.
Vad konsulten inte gör är att utöva myndighet. Projektledare och beslutsfattare är alltid personal ur respektive myndighet. Konsulter är stödjande.

Det är upp till var och en att dra sina egna slutsatser av ovanstående. Inlägget syftade till att påvisa vissa delar som mycket sällan tas upp i debatter. Man bör givetvis diskutera om FM och FMV bör öka ramarna för att hålla kompetens inhouse men då bör man utgå från de egentliga behoven och förutsättningarna, inte utgå från att hela företeelsen med konsulter är av ondo.
Allt är inte bra idag, men det finns en hel del bra saker med försvarskonsulter. En bra sak är att FMV och FM kan använda kompetens som annars hade gått till helt andra branscher.

Hur det är att vara konsult kommer att avhandlas i kommande inlägg.

Mest läsvärda böckerna från 2016

En ovanligt läsvärd bok om svenska soldater och konflikter i modern tid.

Eftersom Ett halvt år, ett helt liv både utgör gripande militärhistoria och en ovanligt lyckad självbiografisk bok anser jag att den är den mest läsvärda nya boken i mina hyllor. Jag tror också att intresse för militärhistoria INTE behövs för att kunna läsa Magnus Ernströms bok med stor behållning. Mer exakt varför boken är synnerligen lyckad kräver en poddintervju med författaren – och en sådan kommer också under 2017 genom Pennan & Svärdet.

Vad gäller nästa bok, Vid dödens portar av Patrik Berghäll, så tänker jag helt enkelt citera ur den – det och författarens förra bok (I fjärrpatrullerna) bör räcka som motivering:

”…patrullen vandrade närmare 500 kilometer och överlevde i 20 dagar utan proviantpåfyllning […] livnärde sig på svamp och bär samt på två karelska vildrenar som de lyckades fälla. Enligt patrullrapporten gick stövlarna sönder efter 300 kilometer. Uniformsjackorna höll för slitaget, men inte byxorna.”

Tilläggas bör bara att Vid dödens portar inte handlar om de ”vanliga” finska fjärrpatrullmännen utan om det finska flygvapnets fjärrpatrullavdelning, Avdelning Hartikainen. Bildmaterialet är också fantastiskt, och aldrig tidigare publicerat.

På delad tredjeplats kommer som av en händelse två böcker som bägge utspelar sig i nutiden och den nära framtiden (men relevant militärhistoria tas upp i böckerna). Björn Anderssons och Tommy Jeppssons Bricka i ett stort spel beskriver på ett kusligt initierat sätt ett hotscenario med fokus Gotland, medan Stefan Olssons Vilseledning är en oundgänglig bok för den som vill förstå den krigföring som var ständigt aktuell under 2016 och sannolikt lär bli lika viktig under 2017. För beslutsfattare inom medier och försvaret borde läsning av dessa två böcker vara högprioriterad.

Under 2016 utkom det enligt min åsikt ovanligt många högintressanta militärhistoriska böcker men här syns bara mina topp tre.