Författararkiv: @38aaringen

En av de goda konsekvenserna av att leva i ett demokratiskt samhälle är förekomsten av fri press. Man behöver inte anstränga sig för att hitta exempel på konsekvenserna av motsatsen till detta tillstånd.

Jag konsumerar mycket media, prenumererar på fem papperstidningar och drar gärna en lans när någon tycker att journalisters möjligheter att göra sitt jobb bör inskränkas. När jag i arbetet kommer i kontakt med journalister ser jag att det är många med mig som uppskattar journalistikens intresse för vårt verksamhetsområde. Vi försöker ge en så rättvisande bild av verksamheten som är möjligt. Normalt är det sekretess som förhindrar att vi ger ytterligare information.

Allt detta bygger på ett förtroende för varandras yrkesroller. Om allmänheten uppfattar att det förekommer myndighetsmissbruk, korruption och oegentligheter i offentlig verksamhet är det medias uppgift att belysa detta. En helt rimlig konsekvens är att förtroendet för myndigheten minskar.

Om allmänheten uppfattar att media överträder sitt uppdrag och slött hänvisar till allmänintresse, rundar allmän rättsuppfattning eller ”jagar klick” på ett negativt sätt kommer förtroendet för media att minska. Detta är allvarligt, då uppgiften att kritiskt granska bygger på förtroende.

När Expressen meddelar i nära realtid var och hur militära enheter opererar urholkas förtroendet för media. Ingen utom försvarsmakten och motståndaren har behov av den informationen.

När DN friades i HD efter att ha fotograferat skyddsobjektet Berga under pågående underrättelseoperation (ubåtsjakt) urholkas förtroendet för media. Jag har inte sett DN:s chefredaktör kommentera vad allmänintresset av bilderna skulle bestå i.

När GP berättar om att en identifierbar person tjänstgör på vad jag bedömer vara en skyddad befattning urholkas förtroendet för media. Vidare riskerar familjen en förändrad hotbild och förbandets framtida operationer äventyras. Möjligen måste personen omplaceras till annan befattning. Inget i denna information bidrar till förståelsen för det aktuella fallet.

När Expressens chefredaktör kl 00.30 efter en uppenbarligen hastigt förberedd ”pressträff” läxar upp polisen på Twitter för att ge för lite information urholkas förtroendet för media. Twittertråden rekommenderas i sin helhet då chefredaktören förtjänstfullt tar diskussionen med flera av de som reagerat, vilket jag tycker är berömvärt och nödvändigt i sammanhanget.

Att schablonmässigt hänvisa till allmänintresset i ovanstående fall håller inte enligt min uppfattning. Det är för dåligt. Precis som ett beslut om att sekretessbelägga information ska kunna motiveras vid sekretessbedömningen och i efterhand bör publicistiska beslut kunna motiveras mer utförligt och begripligt än så.

Några fiktiva exempel:

DN har uppgifter om missförhållanden på sjöstridsflottiljen på Berga. Dokumenterar detta och publicerar efter att man gjort en noggrann bedömning om försvarssekretess onödigtvis röjs. Detta faller rimligtvis inom allmänintresset och är enligt min mening försvarbart. Grundlagen är överordnad skyddslagen.

DN tar bilder på fartyg och militära installationer för att illustrera en artikel som mest består av spekulationer från mediasugna ”experter”. Inget allmänintresse föreligger. Bilderna riskerar att röja försvarssekretess, åtminstone kan inte DN avgöra detta. Brott mot skyddslagen har begåtts.

Parallellerna till ”tårtningar” och liknande ofredande av politiker och dess konsekvenser för den s.k. öppenheten är slående. Av operativa skäl riskerar vi att hamna i minskad öppenhet och lågt förtroende för journalistkåren och dess ansvariga utgivare. Detta förlorar myndigheten på, då den får svårare att nå ut till allmänhet och uppdragsgivare med korrekt information. Detta förlorar media på, då ett normalt förhållande till myndigheten riskeras med mindre information som följd. Detta förlorar allmänheten på, då allt som blir kvar i media blir sensationsjakt, spekulationer, roliga videoklipp och ”Så blir vädret i juni, juli och augusti”.

Låt inte klick-jakten bli överordnad journalistiken. Mycket står på spel de närmaste åren.

Med början 1 april meddelade försvarsministern att moderaterna föreslår tidigarelagd anskaffning av långräckviddigt luftvärn.

Samma dag presenterades Riksrevisionen en rapport om statsmakternas ekonomiska styrning av försvarsmakten. Bland annat redovisades att materielanskaffningen ligger 30-50 miljarder kronor back under den kommande tioårsperioden.

2 april meddelade så försvarsministern att man avbryter TKMS-upphandlingen av ubåten A26 och istället går vidare med Saab. Dessutom att man ökar antalet ubåtar till fem (mod av samtliga Gotlandsubåtar, två st A26). Goda nyheter. Min farhåga är dock att man köpt en dam medan alla bönder offras. I en mycket ansträngd övningsekonomi måste helt enkelt anslagen öka för att nå kvalitet på befintliga förband. Hur mycket ska då anslaget ökas för att hantera både materielskulden och tillkommande kostnader för lv-robot och ubåten?

Bortsett från dessa funderingar så gör jag tummen upp för detta innebär att moderaterna tar intryck av debatten. Ökat antal enheter i marinen är avgörande för rationalitet, uthållighet och tröskelförmåga. Ersättning av det gamla systemet Hawk är nödvändigt för tröskelförmåga och skydd av infrastruktur.

Under pågående Ukraina-kris har det inte saknats politiker, debattörer, twittrare och andra som samlats under stridsropet ”Försvara Gotland!”. Man menar bland annat att det åter ska finnas grundutbildningsförband på ön. Många vill också se kustartilleri, kustrobot eller luftvärnsrobotar permanent grupperade i Östersjön. Mycket av det här är lätt att sympatisera med men det riskerar att bli en lätt poäng utan att det är rationellt ekonomiskt eller operativt. ÖB har ju visat måttlig entusiasm inför denna plötsliga uppställning bakom en ny Gotlandsbrigad, förmodligen för att han ser riskerna med att bryta om den underfinansierade IO14 mot något annat ännu mer underfinansierat. Det är ju också så att eventuella förband på Gotland måste skyddas genom system av system. Exempelvis måste markstridskrafter skydda ett luftvärnsförband eller ett sjömålsbekämpande förband.

Jag spelade schack med min son igår och det slog mig hur spelpjäserna kompletterar varandra så att den starkaste pjäsen ensamt inte kan uträtta så mycket som en bra uppställning av de mindre starka pjäserna. ”Damerna” Aster 30, Patriot, permanent flygdetachement, kustartilleri eller pansarregemente i Visby är stora satsningar som i sig vore användbara men kanske inte är rätt väg att gå. Om mindre kostsamma bönder, springare och löpare står rätt och inte offras i ett inledningsskede kan vi uppnå en avsevärd tröskeleffekt. Jag bedömer dock att de kostsamma luftvärnssystemen är helt nödvändiga för detta, varför jag återkommer till detta.

Expressens Anna Dahlberg skriver i mitt tycke bra saker om nationellt försvar av främst Gotland kontra den enligt henne enda rimliga vägen; återförsäkring via ett Nato-medlemskap. Ett fyndigt citat som återkastar skuggor på försvarsbesluten 2000 och 2004 är ”armén består av små utspridda öar i en sista salut för regionalpolitiken”.

Vidare, ett mycket viktigt stycke: ”Den enda som försöker hålla emot kursändringen är pikant nog ÖB själv, Sverker Göranson. Det kan bero på att han inser några fundamentala sanningar. Någon miljard extra hit eller dit gör inget nationellt försvar. Om vi på allvar ska bygga upp en trovärdig egen försvarsförmåga handlar det om tiotals miljarder i höjda försvarsanslag. Det finns ingen som helst politisk beredskap för detta. Den vägen är för alltid stängd. Uppgiften handlar därför om att bygga säkerhet tillsammans med andra, det vill säga i praktiken med Nato. De fromma förhoppningarna om att Norden eller EU skulle erbjuda alternativa vägar framåt är vid det här laget grusade.”

Detta fångar kärnan i problematiken. Politiskt skulle en satsning på en miljard årligen verka handlingskraftigt och sannolikt medge något vasst vapensystem på fem till tio års sikt som bevis för detta. Problemet är att ett luftvärnsrobotsystem inte är en ny försvarsdoktrin, och den nuvarande doktrinen (ingen formell allians, försvara en plats åt gången i hela riket med egen organisation)  ärligt talat känns rätt överspelad. Som bekant är ju materielunderskottet klart större än att kunna åtgärdas med ett begränsat ekonomiskt tillskott.

Operativt rörliga styrkor till lands, sjöss och i luften som kan användas i samverkan med Nato, inom och utom riket bör vara det vi bygger för framtiden. Dessa kan användas över ytan för att möta en regional kris, eller expeditionärt i exempelvis våra grannländer eller krishärdar i fjärran länder.

Att bryta om i grundorganisationen genom att flytta förband till Gotland ser jag som förödande för möjligheterna att behålla den kompetens som finns i försvarsmakten. Kompetens som är helt avgörande om vi ska kunna växa i en ekonomi med högre ambition. Tidigare flyttar av förband visar entydigt på svårigheter att få huvuddelen av personalen att flytta med. Det bör således undvikas in i det sista. Eventuella förändringar bör med andra ord vara nyuppsättningar av förband på befintliga garnisonsorter (ekonomiska och operativa samverkansvinster) eller nedläggning av ej operativt relevanta förband, i den mån sådana återstår.

Kort sagt vill jag satsa på att återta en del av den redundans som fanns inbyggt i det gamla militära och civila försvaret.

Några förslag:

• För att hantera hotet från fjärrbekämpningsmedel måste luftvärnssystem med kapacitet att skydda civil och militär infrastruktur och förband anskaffas. Ett Nato-medlemskap kan överbrygga den tidsperiod som kommer krävas för att finansiera och förbandssätta detta.
• Förstärk samhällets redundans mot påfrestningar. IT-säkerhet, energi- och livsmedelsförsörjning och annat kan inte helt bygga på det som är bäst ur marknadsekonomisk synvinkel. Detta är nödvändigt också för försvarsmakten.
• Säkra förmåga till operativ rörlighet för de förband vi disponerar. Detta kräver både verkan, skydd och rörlighet och kan exempelvis omfatta bromateriel samt sjö-, mark- och lufttransportresurser. Utökade baseringsmöjligheter eller skydd för flygvapnet är ett annat exempel.
• Tillåt försvarsmakten att öka personalramen så att insatspersonal kan verka i högre grad i sin ordinarie befattning. Mycket tid går till stödverksamhet som vakttjänst vid slott och kasernvakt samt instruktörstjänst som innebär frånvaro från ordinarie övnings- och insatsverksamhet.
• Riktade avgångsåtgärder för äldre officerare kan underlätta övergången till IO14 genom att frigöra lönemedel till yngre personal, men kostar, och måste få kosta, pengar.
• Påbörja omedelbart planering för att ta emot och stödja västliga stridskrafter (Nato).
• Ledande politiker kan visa ledarskap och påbörja opinionsbildning för att på ett par års sikt kunna ansöka om Nato-medlemskap med tillräckligt stöd av folket. Om vi varit med i Nato hade våra politiska och militära ledare sammanträtt med 28 allierade under denna kris.

Sammanfattningsvis är detta inte de mest spektakulära satsningarna, men förtjänar enligt min mening både övervägande och finansiering.

Uppdaterat 14-03-09 kl 22.13: För tydlighetens skull ska inte ovanstående tolkas som att Gotland inte är helt centralt för vår territoriella integritet, och även för operationer i östersjöområdet. Dock tror jag inte på idén att sätta upp stående förband på en plats som försvarsmakten i det närmaste lämnat.


Uppdaterat 14-03-10 kl 21.38: Generalmajor Karlis Neretnieks skriver för Kungl Krigsvetenskapsakademien. Måste-läsning.

I ett kortfattat pressmeddelande från FMV står att SAAB uppdras att ”undersöka förutsättningarna för en konsoliderad försörjningsstrategi av undervattensområdet”.

Samtidigt skriver Blekinge läns tidning (BLT) att ”Thyssen Krupp Marine Systems … föreslår att Kockums blir centrum för utveckling av små ubåtar mot att Thyssen får tillgång till svensk ubåtsteknologi som är världsledande.”

Det är bra att steg tas mot att det utvecklingsarbete som staten finansierat förräntas i leverans av faktiska enheter, särskilt när övriga nybyggnads- och moderniseringsprojekt av stridsfartyg tycks ligga på is. Det finns dock en mängd frågor att ställa kring detta.

BLT skriver uppmärksamt (min kursivering): ”Kommer svenska staten med regering och riksdagens försvarsutskott acceptera att vi bygger hälften så stora ubåtar – under tusen ton? FMV och politikerna är svaret skyldiga. Vad klarar sådana ubåtar för att värna våra kuster?”

Frågan är relevant. Det finns en anledning till att A26-projektet ser ut som det gör. Delvis kan det vara exporthänsyn, men min bedömning är att ubåten är mycket lämplig för svenska förhållanden. Det gör dock att den storlek och kapacitetsmässigt konkurrerar internt med de andra ubåtar (typ 214 och 216) TKMS (Thyssen Krupp Marine Systems) offererar, bland annat till Australien. Det borde inte ligga i svenskt intresse att köpa en mindre ubåt, för att i praktiken diversifiera en utlandsägd produktportfölj.

Hur kunde vi hamna i det här läget? Det finns enligt min mening en förklaring i hur man ser på marknaden. Man vill av ekonomiska skäl betrakta försvarsmaterielanskaffning som vilken annan verksamhet som helst. Försvarsmaterielanskaffning lämpar sig emellertid illa för marknadsekonomiska principer utan har inslag av planekonomi. Mitt första exempel är att de flesta länder styr beställningar till industri som finns inom det egna landet. Vidare förekommer de facto byteshandel genom ett utbrett system med motköpsaffärer. Slutligen måste utvecklingen av nya produkter ofta  finansieras av statliga aktörer. Internationella ägarförhållanden är självklart en ytterligare faktor som komplicerar detta spel.

När då ett land (svenska staten) förfogar över teknologi (humankapital, patent mm) och infrastruktur (varv med maskinpark) för att bygga ubåtar avhändar sig kontrollen till marknadsaktörer (Howaldtswerke-Deutsche Werft, HDW och senare TKMS) så har man enligt mitt förmenande sålt inte bara tillverkningskapacitet och ägarandelar, utan också handlingsfrihet. Hur komplicerat detta är visar denna utmärkta artikel i Affärsvärlden från december 2013.

Om konungariket Sverige år 2014 vill styra över sin ubåtsanskaffning utan att marknaden påverkar borde man säkrat upp detta redan 1989 då statliga Karlskronavarvet AB gick samman med det (sedan 1979) statliga Kockums AB. 1999 blev Kockums ett helägd dotterbolag till HDW. Sedan januari 2005 ingår HDW i ThyssenKrupp-koncernen. Att ett stort internationellt företag agerar för att rationalisera sin produktportfölj är inte konstigare än att Volvo lägger ner produktionen av en av sina bilmodeller. Att svenska staten då inte för avkastning på sin utvecklingsinvestering är en ovidkommande konsekvens på marknaden.

Tidigare när staten för sin yttre säkerhet velat tvinga marknaden i en viss riktning har man använt sig av ”beredskapskontrakt” som förekom inom stora delar av samhällssektorn under det kalla kriget (och förmodligen tidigare). Företag uppdrogs att mot betalning förrådshålla för samhället viktiga varor samt vidmakthålla kompetens att utföra vissa tjänster. När civilförsvar och invasionsförsvar nedmonterades räknade man med att inte behöva dessa varor och om de ändå skulle behövas antogs att marknaden skulle tillhandahålla detta ändå. Fredsrationalitet före säkerhet och redundans med andra ord. Om nu ubåtsteknik ska göras till ett strategiskt intresse måste antingen staten starta ubåtsvarv eller betala marknaden för att lösa detta.

Det har förekommit uppgifter om att SAAB ska ta över svensk ubåtstillverkning och ovan nämnda beställning av studie stärker den teorin. Nu är det ju inte bara att ta över en verksamhet av den komplexiteten. Varvet har ju sålts! Priset för att köpa tillbaka det lär bli marknadsmässigt och då tillgång (ett varv) och efterfrågan (bedömt hög) styr innebär det att SAAB och/eller staten kommer få ta fram den tjocka plånboken. Även om Kockums inte ger stor avkastning för närvarande finns stor potential bland annat i den australiska ubåtsaffären. Dessutom, SAAB är ju inte heller en planekonomisk aktör, så om SAAB senare köps upp av en ägare med ubåtar i produktportföljen kan vi om ett antal år stå inför en liknande situation igen.

Det ska bli mycket intressant att följa detta. Sannolikheten för att staten, ensamt eller via ombud, tar över Karlskronavarvet bedömer jag som låg. Mer sannolikt att man förlikas om en väg framåt, som då tycks innebära att A26 förändras för att kunna erbjudas andra kunder än 214/216-typerna.

Uppdaterat 14-02-27, kl 16.40: SvD uppger nu att FMV avbryter förhandlingarna med TKMS och går vidare med SAAB. Vidare skriver Ny Teknik att det i praktiken redan kan vara klart att SAAB ges uppdraget att realisera A26. Den korta tiden som studien uppges ta (en dryg månad) stödjer detta.

Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: Ny Teknik fortsätter sin intensiva bevakning av SAAB/TKMS/FMV-situationen. Förutom förväntade uttalanden från SAAB att de har kompetens och bara ska driva en studie i detta skede, samt från TKMS-personal att de är de enda som kan bygga ubåtar är det anmärkningsvärt att Louise Bjarke på FMV säger att ”A26 är inte aktuell längre. Det finns inga förutsättningar att lägga någon beställning på varken A26 eller halvtidsmodifieringen av Gotlandsklassen på TKMS AB. Nu ska vi i stället titta på nästa generations ubåtar och den studien har vi lagt på Saab att göra.”

För övrigt funderar den här bloggen på vad en eventuellt struken A26 och Gotlandsmod innebär för övriga modifieringar som försvarsmakten avser göra (på TKMS), d.v.s. de olika modifieringar av korvetterna Göteborg, Kalmar, Gävle och Sundsvall. Det blir alltmer uppenbart att ubåtsaffären är det som blockerar regeringsbeslutet och beställningen av dessa modifieringar.



Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: SvD Perspektiv


Uppdaterat 14-03-10, kl 21.28: DI och Ny Teknik om personalrörelser. Det verkar onekligen som om både insatta i affären och SAAB ser potential i SAAB-byggda ubåtar. Utländska varv har nämnts. Den svenska affären kan möjligen bli värd mer om antalet ubåtar blir fler än två.

Uppdaterat 14-03-13, kl 19.41: Sydsvenskan om dragkampen mellan TKMS och SAAB.

Uppdaterat 14-03-17, kl 21.40: DI och SvD med det senaste. SAAB ökar trycket och det skulle inte överraska om det snart kommer ett fast pris från TKMS. Men är det för sent? Tror att regeringen bestämt sig för att åtminstone kortsiktigt ta kontroll över detta, med SAAB som ombud.



Uppdaterat 14-03-18: http://www.di.se/artiklar/2014/3/17/massflykt-fran-kockums-till-saab/


Uppdaterat 14-03-23 http://www.expressen.se/kvp/ledare/wollstad-beskedet-alla-gatt-och-vantat-pa/


Det jag har svårt att se är varför Saab skulle vara en ägare som långsiktigt säkrar undervattensförmågan. Även Saab kan köpas upp i ett fientligt övertagande. Om staten gick in med en majoritetsandel i ett nytt företag, med Saab som kompetensbärare och minoritetsdelägare kan det bli så.


Uppdaterat 14-03-25, kl 22.27: @klart_skepp tipsar om dagens artikel om ubåtsverksamheten: Ny Teknik

Uppdaterat 14-04-02, kl 22:23 Så meddelar försvarsministern i SvT att TKMS-affären avslutas och att man går vidare med Saab som ny leverantör. Dessutom att moderaterna ser behov av fem ubåtar (god nyhet). Några frågor infinner sig: Vad händer om en utländsk aktör köper Saab? Hur snart kommer modifieringen av Gotlandsklassen och nybyggnationen av A26 igång? Hur finansieras den femte ubåten?

Johan Forsell, m, skriver på Twitter ”Vi får två nya & tre modifierade ist för fem äldre. Stor tydlighet kring att vi kommer tillföra nödvändiga medel.” Risken är att denna ökning av ambitionen i IO14 tillsammans med den igår utlovade anskaffningen av långräckviddig lv-robot blir underfinansierad. I så fall blir de sten på börda i en ansträngd försvarsekonomi. Om rejält med medel tillförs (mångmiljardbelopp, inget tvivel om det) är det två mycket kompetenta tröskelförsvarssystem som tillförs.

Hösten 2013 meddelade finska marinen att två enheter i Kiisla-klassen skrotas efter att man inte hittat någon köpare. Det är intressant att Finland haft en ubåtsjaktpatrullbåt mellan mitten på 80-talet till för ca fem år sedan. De tillhörde Gränsbevakningen fram till 2004.

Storleken är klart större än vår Kaparen-klass, och besättningen den dubbla. Vad jag kunnat utröna hade de varken VDS eller andra ubåtsjaktvapen än antiubåtsraket RBU-1200 och sjunkbomber. Detta måste varit en avsevärd begränsning med tanke på de korta räckvidder skrovfasta sonarer har i våra farvatten. Man kan dock anta att de var uthålliga ubåtsjaktenheter och en bra resurs för upprätthållande av finsk territoriell integritet.

Som mitt förra inlägg beskriver tror jag att en realistisk lösning för att kunna anskaffa nya stridsfartyg till marinen vore en billigare plattform än ett flerfunktionsfartyg av större korvettstorlek.

I ett tidigare inlägg resonerade jag kring att om TI gjordes till dimensionerande uppgift för försvarsmakten skulle det bli uppenbart att marinen behöver öka i numerär, särskilt med anledning av stora behov för resurskrävande ubåtsskyddsverksamhet och sjöfartsskydd. Egentligen behövs ökade resurser redan för dagens marina uppgifter.

Jag avser här utveckla resonemanget från TI-inlägget om utförandet av en patrullbåt lämplig för ubåtsjakt i trånga farvatten (inte nödvändigtvis inomskärs, utan snarare ”littorals”, ”brown waters”).

Resonemanget bygger på följande antaganden:

• Förmåga till undervattensstrid är fortsatt relevant de närmsta 25 åren.
• Incidentberedskap ska upprätthållas över, på och under ytan.
• Svensk undervattenskompetens är ännu hög sedan 1990-talet och kan fylla en viktig nisch bland de länder som Sverige avser samarbeta med.
• Ett antal plattformar i kostnadsspektrat 1-1,5 miljarder som byggs under efterhand under ett antal år är intressant, dels ur kostnadssynpunkt (styckpris), dels för att försvarsindustri förlagd till Sverige kan stödjas. Detta bör vara av intresse politiskt och militärt. 

Förutsättningen skulle alltså vara att satsa på en verkligt kompetent organisation för att upprätthålla territoriell integritet. Den rent krigförande förmågan skulle då förslagsvis lösas i samverkan med Nato (medlemskap). Att uthålligt hantera kränkningar och kriser i närområdet samt vid ett krigsfall samordna stridskrafterna med övriga länder i närområdet (Finland, Nato) kunde vara en rimlig ambition för ett land som inte är berett eller förmår att vidmakthålla eller återupprätta ett invasionsförsvar.

Jag föreslår alltså en division om åtta ubåtsjaktpatrullbåtar. Av dessa bör en enhet kunna hållas till sjöss över tid, i likhet med dagens bevakningsbåtar. Det skulle möjliggöra att en kränkande ubåt ständigt skulle riskera att möta en övad, beväpnad och skicklig motståndare. Efter larmning av fler enheter skulle ett starkt förband av kvalificerade enheter kunna avvisa kränkningen. Jag undviker begreppet inomskärs ubåtsjakt, då det lätt leder tanken enbart till miniubåtar, dykarfarkoster och sabotageförband. Detta förband skulle ha god förmåga att verka även utanför baslinjen.

Varför då en patrullbåt?
Skälen är fyra:

1. Fler-funktionsfartyg är kostsamma per enhet. Enligt kam Engevall kostar en korvett runt 2-3 miljarder styck. Förvisso kan man hävda att de totalt sett blir billigare eftersom man får ut mer funktion per skrov, men när enheterna blir för få blir sårbarheten i kvantitet kännbar.
2. Bemanningen på ett flerfunktionsfartyg blir omfattande och det kan vara svårt att öva alla funktionerna till tillfredsställande nivå. Exempelvis behöver en Visby-besättning hantera utbildning inom ubåtsjakt, ytstrid, luftförsvar och minröjning. Därtill tillkommer alla stödfunktioner som navigation, manöver, helikopteroperationer, skyddstjänst, samband, underhållstjänst och så vidare. Listan kan göras längre.
3. Efter att patrullbåt typ Kaparen och flera andra fartygssystem togs ur tjänst lades ner finns få enheter tillgängliga för den ubåtsjakt i trånga farvatten som bedrevs mellan 1982 (Hårsfjärden) och 1992 (Hävringe). Här anser jag att ett förmågeglapp uppstått. Korvetterna har möjlighet att bedriva ubåtsjakt i trånga vatten, men är mer lämpade för territorialhavet utanför baslinjen. Det är också där de behövs bäst (sjöfartsskydd, ubåtsjakt).
4. Att få relativt sett fler enheter i marinen skulle avsevärt förbättra möjligheten att kostnadseffektivt personalförsörja skolor, staber, teknisk organisation och annan nödvändig kringverksamhet.

En svensk version av ubåtsjaktpatrullbåt skulle förslagsvis ha följande karakteristiska egenskaper:

• Sensorer, lednings- och sambandssystem: 
• Skrovfast sonar (HMS) för spaning och klassificering av ekon.
• Sänkbar sonar (VDS) för att kunna spana under de skikt som uppstår i vattenvolymen när salthalt och temperatur varierar, vilket särskilt är fallet i Östersjön.
• Spaningsradar för ytmålsspaning, främst mot små mål (master).
• Elektrooptisk sensor för att kunna spana, upptäcka och identifiera objekt.
• Passiva sonarbojar.

Samtliga sensorer måste ha fullständig dokumentationsmöjlighet för efteranalys.

• Ledningssystemet måste vara väl integrerat med övriga ubåtsjaktenheter (korvetter, helikoptrar, minröjningsfartyg) med avseende på dataöverföring.
• Ett modernt geografiskt informationssystem bör vara integrerat i ledningssystemet för att maximera utnyttjandet av tillgänglig information.
• Talkrypto för telefoni.

• Framdrivning:
• Framdrivningsmaskineriet måste vara tillräckligt tyst för att möjliggöra att man överraskar en ubåt. Samtidigt behöver toppfarten vara minst 20 knop för att kunna genomföra rimligt snabba taktiska och operativa förflyttningar. Det skulle kunna innebära att huvudmaskineriet kompletteras med ett elektriskt eller ett hydrauliskt system med en mycket tyst förbränningsmotor som elförsörjer ett lågfartsmaskineri.

• Vapensystem:
• Torped bedömer jag även framöver vara grundläggande för en ubåtsjaktenhet. Erfarenheterna av torpeder producerade i utlandet är inte helt positiva och en torped 46 (nyutveckling) skulle höja insatsförmågan avsevärt på alla aktuella plattformar (korvett, ubåt, hkp 14 och patrullbåt).
• Kan inte en torped insättas på grund av djupförhållanden, insatsregler eller liknande bör ett framåtskjutande vapen finnas tillhands. Flera av marinens insatser som var närmast att träffa under åttio- och nittiotalets incidenter var med AU-granat (ELMA) och sjunkbomb. Det säger något om spaningsräckvidder och de sätt man får kontakt med främmande undervattensverksamhet. En modern variant av ELMA var ASW-601 som kunde riktas, eleveras och därmed inriktas på sonarkontakten. Den äldre varianten inriktades mot framförpunkt genom fartygsmanöver, en inte helt enkel uppgift.
• Sjunkbomb. Billigt vapen med hög signaleffekt. För att nå högre träffsannolikhet fälls många bomber av flera enheter. Investeringen begränsas i princip till att sätta en räls på däck och köpa spännband. 
• Många kommer att argumentera att fartygen måste ha en allmålskanon med tillhörande eldledning. Det är möjligt, men då stiger pris och storlek på besättningen och en del av poängen med idén går förlorad.

• Övrigt:
• För att bedriva uthållig ubåtsskyddsverksamhet, kanske uppåt sex veckor med passiv spaning måste besättningen ha drägliga förläggningsförhållanden. Två till fyra-mannahytter, väl tilltagna gemensamma utrymmen (mässar) och möjlighet att gå i tre-skift vid låg verksamhet är exempel på enkla konstruktionslösningar som höjer uthålligheten avsevärt.
• Bedömt skulle ett fartyg om ca 50 meter och 350 ton kunna härbärgera ovanstående utrustning och medge en besättning på runt 27 man.
• Chef
• 2x Vaktchefer
• 2x Ledningssystemoperatör
• 2x Radar/stridsledningsoperatör
• 2x Ubåtsjaktofficer
• 2x HMS/passiv sonaroperatör
• 2x VDS-operatör/passiv sonaroperatör
• 3x Maskinister, inkl Chief
• 3x Systemtekniker
• 2x Kockar/sjukvårdare
• 2x Manöverofficerare
• 4x Rorgängare/Utkik/EO-spanare

Storleksmässigt hamnar fartygen därmed i närheten av Koster-klassen. Besättningens storlek hålls ned av att det är ett en-funktionsfartyg. Styckpriset borde motsvara ett minröjningsfartyg, enligt kam Engevall runt en miljard SEK. Det tycker jag borde vara en rimlig investering för ett importberoende land av vår storlek.

Uppdaterat 2014-01-21: Jag har blivit uppmärksammad på att jag missat en väsentlig tjänstegren, nämligen systemteknikerna. Lägger till det ovan.

Kan det vara så att så länge HDW (”Karlskronavarvets” ägare) och regeringen inte kommer överens i A26-affären vill man inte lägga andra beställningar på varvet? Det ska bli spännande att en dag ta del av vilka avvägningar som görs och för närvarande omfattas av försvars- och kommersiell sekretess.

I det fortfarande läsvärda och aktuella gästinlägget ”Flottiljamiral Thomas Engevall om Visbyprojektet och den framtida marinen” från 2012 hos Skipper beskriver den nuvarande konteramiralen vad han kallar ”Fåtalsproblematiken” som följer (mina kursiveringar): 

Marinens uppgifter ur foldern Marinens utveckling:

• Försvara Sverige, värna svenska intressen och främja säkerheten genom insatser i Sverige, i närområdet eller globalt.

• Upptäcka och avvisa kränkningar av eget territorium och värna Sveriges suveränitet och nationella intressen utanför territoriet.

• Vid behov stödja övriga samhället.

• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.

• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.

• Till största del utgöras av stående förband.”

Lejonparten av uppgifterna ovan löste den lätta flottan som var operativ mellan 1985 och ca 2000. Undantaget var de globala uppgifterna. Ytstridsflottan bestod av sex korvetter, tolv robotbåtar och sexton patrullbåtar. Samtliga var bestyckade med sjömålsrobot och en mängd fartyg ingick i ubåtsskyddet. Uthålligheten skapades genom numerär och stödfunktioner. Tröskeleffekten som var en bärande princip i skalförsvaret uppnåddes bland annat genom en hög förmåga att bekämpa fientliga sjöstridskrafter och transporttonnage. Detta möjliggjordes genom god förmåga till snabba operativa förflyttningar mellan olika kustavsnitt, effektiva vapen och övriga system, risktagning och offensivanda.

När vi nu verkar går mot en framtid med fem eller sju korvetter bör man ställa sig frågan hur man uthålligt möter kränkningar eller strider mot en kvalificerad motståndare med så låg numerär. Koncentration till ett prioriterat kustavsnitt blir förmodligen svaret, alternativt eller kompletterat med samordning med allierade stridskrafter. Det senare var ju fallet redan under efterkrigstiden, vilket exempelvis Mikael Holmström beskrivit i ”Den dolda alliansen”. Den som kan sjötaktik vet att enstaka enheter sällan är taktiskt relevanta. Normalt krävs alltid förband av enheter, gärna med kompletterande system. Mot allt detta kan man invända att kustförsvarsoperationen är osannolik, på gränsen till otänkbar. Försvarsministern har emellertid själv i sitt svar på Peter Jeppssons interpellation talat om att införandet av sjömålsrobot på version fem höjer effekten av Visby-systemet. Detta uttalande bör kunna tolkas som att uppgiften kustförsvarsoperation kvarstår. Kort sagt, det är oroväckande få enheter i dessa scenarion, även beaktat att Visby har signaturanpassning som trumfkort.

Christer Hägg har förtjänstfullt redogjort för problematiken med för låg numerär i texten Den hotbildsbefriade flottan. Han skriver bland annat om Kanada att ”minst sex ubåtar behövdes för att hålla systemet igång under dess livscykel avseende personal (rekrytering, utbildning, vidmakthållande och karriärvägar) samt teknisk support (varvs- och reparationsresurser, underhåll, reservdelar, modifieringar mm) och samtidigt hålla hög tillgänglighet för operativa uppgifter.” Även stycket om marinhelikoptrar beskriver problematiken med låg numerär. Jag avstår från att försöka skriva något bättre eller ytterligare om detta, Christers text är relevant och välskriven.

Hur ska den tekniska kompetensen att utveckla, anskaffa, producera och stödja korvettsystem kunna försörjas med bara fem tekniker i varje befattning? För att ha rätt kompetens i hela systemet inklusive materielverket behöver vi förenklat ha fler än fem andremaskinister, ”chiefar”, systemtekniska officerare och så vidare.

”Dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga. Den sjöoperativa helikoptern ska utvecklas till en integrerad del av marinstridskrafterna, främst i ubåtsjakt och ytmålsbekämpning på långa avstånd, men även i sjöövervakning.”

Även om säkerhet nu och i accelererande grad i framtiden byggs med andra (läs Nato och Finland) kvarstår likväl hävdande av territoriell integritet som en uppgift som knappast kan outsourcas. Det talar för att utveckla system som stödjer hävdandet av territoriell integritet i lägre konfliktnivåer.

I ett kommande inlägg sjösätter jag en idé till en alternativ plattform för att kunna fortsätta nyanskaffa fartyg i en liten ekonomi.

Efter gårdagens med Twitter-mått mätt dramatiska utveckling där bloggen Wiseman´s wisdoms nyckelperson C bekräftade att Ofogs påstående från i tisdags om hans identitet var korrekt slog det mig att småfiskar på webben som jag själv kan visa solidaritet med Wiseman genom att också kasta anonymiteten. Ju fler som debatterar, bloggar, twittrar öppet desto mindre dramatik om de stora namnen avslöjas eller väljer själva att köra öppet.

Själv erkänner jag gärna att det varit bekvämt att twittra eller blogga anonymt, främst för att eventuella felaktiga slutsatser eller missförstånd inte ska inverka negativt på min yrkesroll. Lite överdrivet kanske, men bara för att man är paranoid innebär inte att man inte är förföljd…

Hur som helst, Jason Diakité fick ju stöd av andra under hashtaggen #jagärjason. Andra tyckare tyckte att det borde varit #jagärintejasonmenstöderhonom eller nåt liknande. Det hela urartade direkt till en meta-debatt. Det är inte lätt.

Alltså;
Jag är David Lindberg, örlogskapten i Marinen. #JagStöderWiseman

Avslutningsvis vill jag bara skriva det uppenbara. Kör vidare Wiseman, debatten behöver dig.

På den nya norska bloggen ”Forsvars- og sikkerhetsbloggen” redovisas den beställning av ett större stödfartyg (eg. underhållsfartyg) som Norge gjort och som beräknas levereras under 2016. Det är en affär på runt 1,3 miljarder norska kronor, en ansenlig summa.

Det verkar också vara ett mycket kapabelt skepp som levereras och som både norska marinen och andra mariner kommer att ha stor nytta av. För att effektivt operera med fregatter (Norge har fem enheter) behöver man en bunkerförmåga som kan flyttas närmare operationsområdet än närmsta rimligt säkra hamn. Fregatterna kan operera varhelst det behövs och utgör exempelvis stommen i de internationella styrkor som tryckt ner piratverksamheten utanför östra Afrika. De stora ytor som skall övervakas där innebär att ett fartyg som kan bunkra fregatter till sjöss är en avsevärd faktor för att maximera effekten från varje enskild fregatt. Självklart kan olika nationers fartyg bunkra från samma enhet, innebärande att det kan räcka med en tanker i området för att drivmedelsförsörja ett större antal (6-8) fregatter. Samma princip gäller naturligtvis i Norska havet och Barents hav.

Sjukvårdskapacitet för 48 patienter, landningsmöjlighet för (tung) helikopter och förläggningsmöjligheter för 116 personer utöver ordinarie besättning är egenskaper som borgar för ett användbart fartyg.

Bloggen tar också upp problem med att bemanna de fem fregatterna (även korvetter och minröjningsfartygen) och ställer sig frågan om detta fartyg kan förvärra tillgängligheten på befintliga plattformar, sannolikt p.g.a. att fartyget måste bemannas över tiden.

Några kommentarer: 

Vissa anser att svenska marinen bör anskaffa fartyg av fregattstorlek, bl.a. för att lösa uppgifter på världshaven, men även för att de anser att kapaciteten är hög på ett så stort fartyg. Det rör sig då om sjöduglighet, möjlighet till ”äkta” ombordbasering av helikopter, kraftfulla sensorer och vapensystem. De ökade logistikkrav i en flotta med större skepp illustreras dock väl av blogginlägget, likaså problem relaterade till personalåtgången. Jag är också tveksam till att fregatter skulle höja svenska marinens operativa effekt jämfört med en lättare flotta (med relativt sett fler enheter). Norska farvatten och norska operativa uppgifter skiljer sig en hel del från svenska motsvarigheter och det som är lämpligt för Norge kan mycket väl vara något helt annat än det som är lämpligt för Sverige.

Marinen ville tidigare anskaffa två stridsstödfartyg, men reducerade sedan ambitionen till två stödfartyg. Tyvärr saknades politiskt stöd för dessa anskaffningar. Se Marinbloggen, och de utförliga kommentarer som Marinen lämnat i ämnet. Skipper och Skipper igen har förstås bevakat ämnet sedan några år.

Skulle man då vilja ha en logistikpjäs på 26000 ton? Jo, det vore utmärkt i många avseenden, och definitivt i lägre hotnivåer. Min huvudsakliga fundering är om resurserna för att skydda en så värdefull resurs som ett större stödfartyg finns i en flotta (den svenska) med sju korvetter som var och en verkligen behöver utnyttjas optimalt. Att gömma ett fartyg på 26000 ton i svensk skärgård känns inte realistiskt, medan att flytta fartyget långt från operationsområdet motverkar hela syftet med fartyget. I Norge gäller ett annat läge. Alliansen kan skapa det skydd som krävs för att leverera framskjutet underhåll även i högre hotnivåer.

En lämpligare lösning för svenska marinen vore ett mindre fartyg (än det norska), med viss förmåga till självskydd (luftvärnssystem) och större sannolikhet för att kunna döljas i svensk skärgård och infrastruktur. För att kunna ge erforderlig mängd bunker, förlägga personal och lagra och hantera förnödenheter krävs ändå en relativt stor plattform.

Enligt materielplanen är det livstidsförlängning av Carlskrona och vidmakthållande av Trossö som gäller.  Carlskrona bör då den strategiska situationen medger utgöra huvudalternativ för operationer långt borta. Trossö stödjer då ”ständigt” nationella operationer.

Nåväl, det är intressant att se vilka lösningar andra länder väljer och anser sig ha råd med, samt hur geostrategi och allianser påverkar operativa och därmed materiella behov.

Ett tankeexperiment.

Om följande antaganden vore korrekta:

1. Försvarsmakten har ett underskott på materiel-sidan om runt 40 miljarder på en tio-årsperiod.

2. Rysslandrustar medan Sverige i vart fall inte upprustar.

3. Sverige och framför allt Gotland är strategiskt intressant i tänkbara framtida konflikter.

4. Inget parti med kraft att driva ett regeringssamarbete är intresserat av att öka anslagen betydelsefullt eller ansöka om Nato-medlemskap.

5. Nato artikel 5 är enbart förbehållet Nato-medlemmar. Partnerskapsländer åtnjuter inget skydd, endast övningsmöjligheter.

Då skulle man kunna hävda att försvar mot väpnat angrepp är en uppgift som svenska försvarsmakten inte är dimensionerad för att lösa, givet styrkeförhållandena gentemot Ryssland och förutsättningarna för att snabbt kunna motta militärt understöd från vänligt sinnade organisationer eller nationer.

Vilken försvarsmakt får man då?

Man skulle kunna tänka sig en expeditionär styrka för att i operationer ledda av FN eller Nato lösa militära uppgifter utom rikets gränser. Det vore i princip en prolongering av de senaste nio årens (sedan försvarsbeslut 2004) inriktning för Försvarsmakten. Frågan är om folket vill finansiera detta koncept med svårförklarade nytto-effekter för riket. Denna organisation skulle troligen inom en tio-årsperiod förlora kapaciteten att försvara någon del av riket och sannolikt få svårigheter att upprätthålla effektiv territoriell integritet (TI).

Man skulle också kunna tänka sig en militär organisation ägnad enbart åt uppgiften territoriell integritet, vilket ligger i linje med ”alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Tanken är intressant som ett alternativ till detsom många menar att insatsförsvaret blivit, en expeditionär styrka med ringa invasionsförsvarsförmåga. Kanske vore det mer realistiskt att ominrikta organisationen till att skapa robust territoriell integritet? Med detta menar jag hög sannolikhet för att upptäcka och ingripa effektivt mot kränkningar i fred och neutralitet. Många länder har just en sådan nivå på sin försvarsmakt, dock ofta kompletterade med medlemskap i en stark allians. Nato-landet Tjeckien har exempelvis 14 hyrda Gripen-plan

Hur skulle en sådan organisation kunna vara uppbyggd och vad skulle den kosta?

Varför territoriell integritet?

Territoriell integritet måste upprätthållas i luftrummet, på sjöhavet och på markterritoriet. Ifrågasätts den blir det stökigt (googla förslagsvis på Altmark, ubåtskränkningar eller division Engelbrekt). Visar den sig helt innehållslös blir det ett maktvakuum som andra nationer kommer känna sig tvingade att fylla alternativt se som en möjlighet att fylla.

Luftterritoriell integritet

I luften bör ett relativt litet flygvapen kunna hävda territoriet intill dess stridshandlingar inleds, förutsatt att det har tillräckligt vass spets. Det kan röra sig om kanske 40 stridsflygplan, ett antal baser spridda över riket (Såtenäs, Ronneby, Uppsala, Luleå, Visby) samt luftburna och fasta sensorer för förvarning och övervakning. Med rätt baseringsmöjligheter borde Gripen C/D vara relevant i ett tiotal år från nu. Allt bygger dock på att flygplanet har en tillräckligt kvalitativ jaktrobot som kan medföras på och klarar incidentuppdrag. Det senare kan innebära att ett mer långräckviddigt flygplan (Gripen E/F) skulle vara mer effektivt då vapenlast och räckvidd är gränssättande även vid incidentuppdrag. Incidentberedskapen skulle då den görs till huvuduppgift lämpligen upprätthållas H24året om.

För att kunna stödja flottans uppgift sjöfartsskydd behöver sjömålsbekämpningskapacitet vidmakthållas.

Luftvärnet skulle behöva inriktas mot att försvara flygbaserna mot kryssningsrobotar samt ett fåtal samhällsviktiga anläggningar som kärnkraftverk och försvarsinstallationer. Detta skulle i sig kräva investeringar.

Helikopterverksamheten inriktas mot huvuduppgifter på sjöterritoriet. Transportkapacitet för att transportera trupp vidmakthålls då den stödjer markterritoriell integritet.

Kostnaden för dessa luftoperativa system bör ligga i nivå med dagens anslag, med tanke på anskaffningsbehovet på luftvärnssidan kontra minskningen av antalet stridsflygplan.

Markterritoriell integritet

På markarenan skulle en armé med endast TI-uppgift påminna mycket om hemvärnet. Vissa uppgifter skulle kräva mycket hög kvalitet (stöd till polisen m.a.p. terrorist-bekämpning, CIED, spaningsförband) medan andra skulle kunna medge relativt låga kostnader per enhet och därmed finnas gripbar över ytan. Förmåga till mekaniserad strid skulle sannolikt avvecklas. Vad gäller markterritoriell integritet på Gotland kan en hårdare kapacitet vara nödvändig för att erhålla nödvändig tröskeleffekt, även innan strider inleds.

Det säger sig självt att en armé utan kapacitet till mekaniserad strid skulle kosta avsevärt mycket mindre än armén i IO14.

Sjöterritoriell integritet

Till sjöss skulle TI-uppgiften kunna lösas med en kombination av dagens sju korvetter, fem ubåtar, sju minröjningsfartyg och ett antal tillförda patrullfartyg och minröjningsfartyg. Ubåtarna löser samma uppgifter som i dagens organisation. Amfibiekåren skulle i likhet med armén reduceras men delar av den skulle fortsatt behöva stödja flottan (undervattensstridssystem och bevakningsbåtskompaniet). Vid krigsutbrott i närområdet kompletteras uppgiften för flottan med sjöfartsskydd, en mycket resurskrävande uppgift som i sig motiverar sjömålsbekämpande system och luftvärnsrobot på fartyg. Sjöfartsskydd förutsätter som tidigare nämnts också att flygvapnet förmår skydda sjövägarna.

Ytövervakningen hanteras med fasta sensorer och rörliga enheter som kan ingripa vid incidenter. De rörliga enheterna bör alltid ha enheter till sjöss, förslagsvis en på västkusten och en på syd och ostkusten. Två vedettbåt typ Kalmar tillförs genom modifiering av befintlig materiel.

Den stora utmaningen ligger under vattnet. För att effektivt kunna hävda integriteten under vattnet behöver inomskärs ubåtsjaktförmåga återtas genom att vapensystem för undervattensmål på inre vatten tillförs. Ett antal patrullfartyg för uppgiften behövs, gärna en modern variant av patrullbåt typ Kaparen, men utan ytattack- eller luftförsvarsförmåga. Bedömt skulle en division av åtta sådana fartyg kunna utgöra en tillräcklig bas för att kunna övervaka över tid och ingripa kraftsamlat vid behov. Dessa skulle behöva skrovfast och sänkbar sonar (VDS), passiva sonarbojar, framåtskjutande vapensystem (ELMA ny?) och eventuellt torped. Besättningarna borde kunna hållas runt 25 personer i likhet med Kaparen-klassen, då de endast behöver leva upp till sjösäkerhetskrav och undervattensuppgifter. Sammanfattningsvis skulle de bli kostnadseffektiva enheter med hög tröskeleffekt för en motståndare under vattnet.

Vidare behöver utomskärs ubåtsjaktförmåga vidmakthållas och utvecklas genom tillförsel av ny torped. Alla sju korvetter och båda vedettbåtarna behöver därför VDS och torped.

Självklart måste flygvapnets tunga helikoptrar kunna användas för ubåtsjakt både inom- och utomskärs. Även radarspaning blir en prioriterad uppgift.

Ett antal fasta installationer kan utgöra uthålliga och kostnadseffektiva sensorer inom ubåtsskydd.

Antalet minröjningsfartyg ökas till runt 14. Syftet är att skapa kontroll över undervattensdimensionen genom kartering och minsökning, därigenom kunna upptäcka och röja mineringar och hålla de viktigaste sjövägarna öppna.

För att effektivt stödja sjöoperativ verksamhet behövs marina installationer (baser) på väst-, syd- och ostkusten. En mindre kapacitet är önskvärd även på Norrlandskusten.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis skulle en organisation helt inriktad på TI se radikalt annorlunda ut än dagens IO14. Huruvida IO14 klarar de uppgifter som ålagts försvarsmakten kan andra bedöma bättre än denna skribent. Dock bedömer jag att trovärdig territoriell integritet kan upprätthållas på detta sätt utan en anslagsökning från nuvarande nivå, vilket är intressant ur flera aspekter.

Det skulle hantera det stora gap som av många initierade upplevs finnas mellan uppgifter och resurser. Här är länkar egentligen överflödiga. Läs inlägg under våren 2013 på valfri försvarsblogg, eller varför inte någon av generalerna Neretniekseller Gustafsson.

Exemplet understryker behovet av att söka en lösning på den underfinansiering av försvarsmakten som många menar är rådande. Om TI vore dimensionerande uppgift skulle sannolikt nuvarande anslagsnivå vara helt på sin plats. Med avsevärt större uppgifter än så stärks argumenten för ett Nato-medlemskap till att vara det enda rimliga för att klara försvarsmaktens uppgifter.

Det stora skiftet i resursfördelning som jag menar skulle behöva ske mellan främst armén och flottan är inte ägnat att antyda att armén inte är relevant i IO14, (tvärtom vill jag se en återuppbyggd stark markstridsförmåga) utan skall ses som ett utryck för sjöstridskrafternas omfattande och komplexa uppgifter inom TI och markförbandens relativt mindre omfattande uppgifter.

En så stor omställning av försvaret skulle förstås skapa en mängd nya problem. Kan man rekrytera till sådan verksamhet? Vad är värdet av TI om man inte kan följa upp den med strid i högnivåkonflikt? Hur mycket kostar själva omställningen?

Vad gör man då med sin TI-försvarsmakt om (mot all förmodan) kriget kommer? Ja, då får man väl samordna sina kvarvarande stridskrafter bäst möjligt med den styrka som eventuellt beslutar sig för att gå i strid med motståndaren. Ungefär som vi får lov att göra med nuvarande organisation, inte sant?

Civila säkerhetsföretag får efter ett beslut i riksdagen skydda svenskflaggade fartyg med vapen. Beslutet har föregåtts av mycket begränsad debatt men är ändå kontroversiellt. Varför?

Bakgrund:

Idag tog riksdagenställning till det lagförslag som möjliggör för svenskflaggade fartyg utom EES-områdetatt ha beväpnad personal ombord, i praktiken civila säkerhetsföretag. 23 miljöpartister och en socialdemokrat röstade mot, medan övriga ledamöter röstade ja.

Under förra helgen har Sveriges radio rapporterat om problematik med beväpnade säkerhetsvakter ombord på handelsfartyg, mer specifikt vid Adenviken och i Indiska oceanen.

11 jemenitiska fiskare påstås ha dödats av beväpnade säkerhetsvakter.

Reportagen har sänts i Studio Ett och Konfliktoch är gjorda av Lotten Collin och Daniel Öhman.

I programmet beskrivs hur jemenitiska fiskare ska ha blivit beskjutna från passerande handelsfartyg. Det antyds också att säkerhetsvakter ska ha skjutit för nöjes skull, att de skjuter en stor mängd skott mot fiskebåtar som blir manöverodugliga på grund av personella eller materiella skador och slutligen kör in i fartygssidan under kontinuerlig eldgivning. En av incidenterna ska ha involverat ett norsk-flaggat fartyg där VD:n för rederiet inte verkar intresserad av att diskutera händelsen med Sveriges Radio. Inte heller den norska åklagaren verkar ha lagt mycket energi för att undersöka uppgifterna. Slutligen beskrivs en händelse där ett norskt örlogsfartyg besvarat eld och dödat jemeniter. I sakens natur ligger att alla dessa påståenden är svåra att utreda, men Collin och Öhman lyckas verkligen beskriva problematiken och göra troligt att det finns grund bakom påstående.

I en intressant del av programmet beskriver kk Håkan Nilsson ett resonemang om problematiken med att organisationer utom statlig kontroll ges tillåtelse att ytterst använda våld. Han beskriver också en pragmatisk uppfattning att norska och svenska fartyg bör kunna ha privata säkerhetsföretag ombord, då värdegrunden är sådan att man kan förvänta sig att detta fungerar. 

Enligt propositionen 2012/13:78 rör det sig om runt 16 fartyg som är svenskflaggade och går utanför närområdet, alla tillhörande samma rederi.

Miljöpartiet har motioneratom att avslå propositionen om ny lag, och för i motionen ett intressant resonemang om våldsupptrappning, privata säkerhetsföretag och möjligheten att Försvarsmakten skulle kunna lösa säkerheten med ombordplacerad personal, något som de menar är föga utrett.

Marininspektören Jan Törnkvist har, bland annat när han var chef för EU:s Task Force i området, uttryckt sina reservationer mot användningen av beväpnade säkerhetsvakter.

http://www.officersforbundet.se/portal/pls/portal/docs/1/52008.PDF

Radioprogrammet och miljöpartiets invändningar väcker en del intressanta frågor.

Finns risk för att säkerhetsföretagen bekämpar oskyldiga och mörkar det inträffade?

Det är onekligen ett gemensamt intresse för befälhavaren, besättning och civila säkerhetsvakter att minimera risken för fartyget. Detta riskerar att öka sannolikheten för bekämpning av oskyldiga och om så sker blir anmälningar av brott mindre sannolika.

En felaktig bekämpning av tredje part är å ena sidan relativt lätt att dölja, å andra sidan besvärlig juridiskt och ekonomiskt. Risk föreligger att ett oseriöst rederi eller en oseriös skeppare väljer att inte rapportera händelser som går att dölja och som, om de rapporterades, skulle skapa oönskade problem för rederiet, befälhavaren och säkerhetsföretaget. På militära fartyg finns en helt annan uppföljning och krav på dokumentation. Jag påstår att det är svårt till omöjligt att mörka inträffade incidenter för militära enheter.

Svaret på frågan är ja.

Har militär personal bättre möjlighet att bedöma vem som är pirat än vad civila säkerhetsföretag har?

Fiskare och andra sjöfarare som manövrerar runt fartyg eller uppehåller sig vid fartygsstråk kan lätt misstas för pirater eller terrorister. Exempelvis har många sjöfarare vid Afrikas horn automatkarbiner ombord för att kunna försvara sig mot rån. Visst fiske sker i anslutning till trafikstråken och dessa fiskares uppträdande är snarlikt det som pirater använder när de spanar efter potentiella mål. Militära fartyg som ingriper mot misstänkta pirater har ofta säkrat bevis för piratverksamhet genom flygspaning eller regelrätt bordning av farkoster. Att på avstånd och från en relativt låg observationshöjd se vad som finns i båtar på hundratals meters avstånd är svårt eller omöjligt. Civila säkerhetsföretag som opererar ombord på handelsfartyg har alltså svårare att observera innehåll i båtar som närmar sig eller passeras och löper därmed större risk att klassificera farkosten som ett hot.

Detta resonemang gäller dock inte fullt ut militär personal som sätts ombord på handelsfartygen som möjligen står i samband med militära fartygsförband. Gör de inte det torde observationsmöjligheterna vara i det närmaste identiska med de civila säkerhetsföretagen.

Svaret på frågeställningen är alltså: Under vissa omständigheter och alltid när örlogsfartyg utgör ledningsplattformen.

Ökar risken för att proportionalitetsprincipen åsidosätts om civila säkerhetsföretag används?

Privata säkerhetsföretag (”contractors” som Academi, tidigare Xe och Blackwater) har historiskt visat att de i vissa lägen tenderar att använda övervåld. Detta förekommer även bland militära förband, men de har då normalt varit utsatta för hård press i form av förluster eller liknande. Avsaknad av ett verksamt disciplinärt system samt stora möjligheter att undgå granskning och lagföring torde öka risken för att oproportionellt våld används. De berättelser från Jemen som sändes i programmet Kaliber ger stöd för att ”värdegrunden” ibland brister bland dessa entreprenörer.

Som anfördes i Kaliber strider beskjutning av fiskare mot norsk och svensk värdegrund. Så är det troligen även om det kan vara magstarkt att hävda att svensk och norsk värdegrund är bättre än andra länders. Man kan dock fråga sig vad som händer på ett svensk-flaggat fartyg som tar ombord en styrka med veteraner från krigszoner, kanske utan utbildning i folkrätt och värdegrund och även förråade genom åratals vistelse i konflikthärdar. Författaren till denna blogg tror att det blir en svår situation för den befälhavare som har en sådan styrka ombord att begränsa våldsanvändningen till självförsvar. Sker övertramp torde även befälhavaren kunna lagföras varför det inte ligger i hans intresse att rapportera det inträffade. Vem skall få veta något? Kommer något fram kan man alltid hävda att det var pirater som besköts. Ett militärt disciplinsystem kan bland annat användas för att minska frekvensen av individuella initiativ som kan skada operationen. De privata säkerhetsföretagens disciplinsystem torde begränsas till risken att inte få förnyat uppdrag, ett litet problem för en person verksam i en värld med ökande efterfrågan på säkerhetstjänster.

Svaret på frågan är ja, troligen.

Varför uppstår ett behov av att anlita civila säkerhetsföretag?

Inom en stat har staten våldsmonopol och utövar detta främst genom polis och krigsmakt. På internationellt vatten finns inget sådant monopol (utom mot piratverksamhet!) och då ytorna är enorma och militära resurser ändliga uppstår ett maktvakuum som olika aktörer kan utnyttja. Pirater, naturligtvis, men även privata säkerhetsföretag. De kommersiella intressena är lika stora på det fria havet som inom staters jurisdiktion, innebärande att rederierna vill skydda sina intressen. Uppfattas det då som att tillgängliga militära styrkor inte är tillräckliga kommer man ordna säkerheten på andra sätt. Här är det även värt att nämna de ”flytande vapendepåer” som används för att kringgå bestämmelser som förhindrar att vapen tas iland i hamnar. Man lägger helt enkelt vapenförrådet till sjöss. Den neddragning av militära styrkor som sker i väst kommer att accelerera utvecklingen, enligt min bedömning.

I propositionen talas mycket om att skeppsdagboken skall visa vilka vapen som tas ombord. Fokus verkar ligga på det faktum att icke-statliga aktörer tillåts förfoga över relativt tunga vapen som karbiner och kulsprutor. Bra så men det vore önskvärt med ett resonemang om hur man säkerhetställer att säkerhetsföretagen agerar seriöst. Bland annat borde noggrann dokumentation borde vara ett krav. Militära fartyg förväntas dokumentera vapeninsatser och även de händelser och beslut som leder fram till dem. Problemet här är att om ingen rapporterar händelsen finns ingen anledning att kräva in dokumentation.

Vad hade konsekvensen av ett nej i riksdagen blivit?

Möjligen utflaggning av vissa eller alla de svenskflaggade fartygen, men mer troligt krav från rederiet att få militär personal ombord under de passager som görs i högriskområden (Främst Adenviken, Indiska oceanen och Malackasundet, men även Västafrika). Huruvida detta varit en möjlig uppgift för den svenska försvarsmakten kan man diskutera, men så länge antalet svenskflaggade fartyg utanför EES-länderna inte ökar lavinartat bedömer jag att det vore möjligt. Särskilt i ljuset av neddragningen av Afghanistan-styrkan.

Vad kan konsekvenserna av dagens beslut bli?

Förhoppningsvis ökad säkerhet för svenskflaggade fartyg och besättningar. I värsta fall incidenter där svenskflaggade fartyg och besättningar blir delaktiga i bekämpning av civilpersoner som inte är pirater. Det är nu upp till rederierna, Transportstyrelsen och skepparna att rätt aktörer ges uppdrag på fartygen.

För ytterligare fördjupning, läs bland annat Lars Bergqvists utmärkta artikel i Tidskrift i sjöväsendet.