Författararkiv: Allan Widman

Att Nato inrättar nya, mindre kommandocentraler i östra och centrala Europa, och att USA nu överväger att leverera vapen till ukrainarna, får Moskva att hota med inget mindre än krig. Putin vill pröva den västerländska demokratin. Han anar att den klemat bort oss, att folklig oro ska få främst  EU-ländernas ledare att tveka, om inte annat så av omvalsskäl.

Det är nu en prövningens tid. I den bästa av världar hade säkerhetsrådet i FN redan beslutat om en kapitel 7 insats och uppmanat alla medlemmar att ställa militära resurser till förfogande för ett land som drabbats av efterkrigstidens mest tydliga folkrättsbrott. Men FN – och särskilt dess säkerhetsråd -är till sin natur dysfunktionellt.

Min tro är att det inte blir lättare sedan. Det är nu som väst måste sätta hårt mot hårt. Eftergifter ökar bara insatserna när Ryssland tar nästa steg. Jag hoppas att USA går från ord till handling ifråga om materiellt stöd till Ukraina. Vi kan naturligtvis inte bidra i samma utsträckning, men vi kan stödja principen om att varje fri och självständig stat har rätt till självförsvar.

När vi under finska vinterkriget här hemma utbrast att ”Finlands sak var vår” handlade det inte bara om våra gamla band. Det var också ett uttryck för att vi kunde drabbas på samma sätt som våra bröder, oaktat proklamerad neutralitet. I den meningen är Ukrainas sak just nu också vår.

Allan Widman

Regeringen Löfven kvarblir tills vidare i Rosenbad. En överenskommelse har ingåtts mellan sex partier om hur Sverige ska kunna regeras när -som nästan alltid varit fallet – en majoritetsregering inte kunnat bildas. Överenskommelsen ersätter den praxis som tidigare funnits mellan partierna att rösta på sina egna budgetförslag, men inte på andras.

Man kan tycka vad man vill om överenskommelsen. Och många gör det, vilket är bra. Men den är nu ett faktum som, för åtminstone en tid, håller den nuvarande regeringen kvar vid makten. Och det i sin tur betyder att de förhandlingar som påbörjades redan före julen om den kommande inriktningspropositionen på visst allvar nu kan fortsätta.

Det är, enligt min bedömning, mycket tillfredsställande att arbetet med inriktningspropositionen inte blir en regeringsintern fråga. Försvarsfrågan ska inte utlämnas till förhandlingar mellan ministern å ena sidan samt Miljöpartiet och Vänstern å den andra.

För och under helgerna har det varit intressant att följa stridskraftschefernas bloggande. Marinchefens inlägg har tidigare kommenterats. Efter honom har flygvapenchefen nu i flera inlägg kommenterat olika aspekter av hans ansvarsområde. I skrivande stund återstår ännu ett, som jag förstår, framåtsyftande perspektiv.

Generalmajor Bydén fastslår redan inledningsvis att under 2015 ska Hkp 10 definitvt avvecklas. Därtill ska två Tp 84 (av totalt åtta) ställas i malpåse. Han uppehåller sig därefter länge kring svårigheterna för våra insatsdivisioner att ta sig ut på krigsbaserna. Ja, han konstaterar helt enkelt att det inte är något FV idag klarar…

Mycket utrymme får även övergången till Gripen E. De politiska nivåerna har öppnat upp för att E inte måste bygga på återanvändning av komponenter från C/D. Av flygvapenchefens resonemang framgår det dock tydligt att oron för att övergången kommer att leda till minskad tillgänglighet till spetsigt stridsflyg i en mycket osäker tid. Likväl ställer han sig, tolkningsvis, inte främmande för tanken att i närtid leasa ut ytterligare plan till Brasilien.

Jag uppskattar sannerligen när höga officerare är uppriktiga om försvarets bekymmer. Hur ska annars något kunna åtgärdas och ökade resurser motiveras? Det enda som förbryllar är väl hans sammanfattning ”att FV aldrig varit bättre än nu”.

Det finns nog skäl för riksdagens försvarsutskott att begära detaljerad information om hur stridsflyget ska kunna hållas kvantitativt och kvalitativt tillgängligt de närmaste tio åren.

Gott Nytt År

Allan Widman

Det är med viss bävan man följer TT-nyheterna under denna helg.

Till en journalist sade jag häromdagen att innan sommaren hände det en incident eller kränkning en gång i månaden, under hösten en gång i veckan och den senaste tiden har det varit var och varannan dag. Det är mot den bakgrunden man inta kan befria sig från tanken att även jul- och nyårshelgerna kommer att bjuda på ovälkomna överraskningar.

Men så här långt tycks allt gott och väl. Låt oss hoppas att det fortsätter.

Förhandlingar pågår över blockgränserna. Det är väl eftertänksamhetens kranka blekhet som gör sig påmind. Inom en vecka kommer besked om nyval (tycker att ”extraval” är ett knöligt ord) eller inte. Sannolikt har försvarsområdet lite att vinna på det. Och man kan väl generellt fråga sig vad som blir annorlunda efter ett sådant?

Med en tillönskan om en God och Fröjdefull Jul till Er alla

Allan Widman

Ja, så levererar den pålitilige försvarsministern ett klart besked från regeringens sida:

Detta svar är helt i enlighet med det konstitutionella regelverket. Peter Hultqvist anger tydligt att från regeringens sida har inte getts några begränsande instruktioner. Gott så.

I den senare delen av texten finner man möjligen ändå ett svar på hur försvarsministern för sin del ser på den tolkning som han inte får göra på förvaltningsmyndighetens vägnar: Han konstaterar att ”IKFN-förordningen gäller enligt sin lydelse”.

Från någon officiell företrädare för FM föreligger ännu inget svar. Kan vi med vapenmakt endast ”tvinga upp” ubåtar eller kan vi vapenmakt, och utan föregående varning, hindra den ”från att bedriva verksamhet”?

På mängder av försvarsbloggar diskuteras frågor om vår förmåga att motstå antagonistiskt, militärt våld. Ämnet är mångfacetterat och mycket intressant. Men om man ska vara nogräknad är det nog så att en sådan diskussion blir subsidiär i förhållande till frågan om när, hur och var ett sådant försvar får upptas?

Allan Widman

Marinchefen Jan Thörnqvist skriver i sitt Julbrev till Marinens personal om  att ”Förståsigpåare”, journalister och självutnämnda experter kommer försöka så tvivel i vår verksamhet. Eftersom Julbrevet avslutas med en fotnot som länkar till IKFN Handbok 2014 och Marinchefen ger läsanvisning till; ”skrivningen under punkt 66 – 70 på sidan 27 och 28, som handlar om Ubåt inom svenskt territorium, Ubåt inom territorialhavet och Ubåt inom inre vatten” antar jag att bland annat undertecknad är tänkt som adressat.

Tråkigt nog hänvisar Marinchefen inte till bilagorna i slutet av handboken. På sidan 125-126 står nämligen följande att läsa just där:

vilket innebär att lagen om europakonventionens tillämpning är relevant i sammanhanget.
Lagtext (som beslutas av Regeringen) är överordnad förordningstext (som beslutas av Regeringen).
Detta innebär att IKFN-förordningens bestämmelser måste tolkasi ljuset av relevant lagtext, i det
här fallet
lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

utländskt statsfartyg, statsluftfartyg, militärt fordon eller militär personal kan betraktas
som en form av frihetsberövande. Vad avser ett fartyg eller luftfartyg som ska avvisas från
territoriet så
är det frihetsberövat på så sätt att det har förlorat sin rörelsefrihet, och är
skyldiga att följa anvisad kurs från Försvarsmakten. Vid tillämpningen av IKFN-förordningens
bestämmelser om användande av vapenmakt i fredstid (dvs. inte vid ett väpnat
angrepp mot riket, se nedan) innebär detta bl.a. att:

Vapenmakt vid ingripanden som riskerar att medföra dödlig utgång får endast tillgripas

senare skede kunna vidta rättsliga åtgärder (15 § 1 stycket, IKFN-förordningen”.

Det tycks således som om handboken menar att Europakonventionen om mänskliga rättigheter ska tillämpas på främmande, militära farkoster på svenska inre vatten. Och att nämnda konvention (som förvisso utgör svensk grundlag) kan sätta IKFN ur spel.

Ja, jag är inte någon expert på området. Kanske ska främmande militär som kränker svenskt territorium åtnjuta skydd av Europakonventionen?

Det som är helt klart är dock att IKFN:s 15 §, om att ubåten ska hindras från att bedriva verksamhet och att vapenmakt får tillgripas utan förvarning, skiljer sig från konstaterandet i handboken sid 126, att ingripanden som riskerar medföra dödlig utgång endast får tillgripas om det är ”absolut nödvändigt i syfte att tvinga upp en ubåt från undervattemnsläge på inre vatten”.

Jag ställer inte frågor i riksdagen för att misstänkliggöra Försvarsmakten. Jag är intresserad av att det blir kristallklart vilka åtgärder vår militära personal får tillgripa för att freda vårt lands gränser. Och ett sådant förtydligande av Sveriges regering synes på sin plats.

Allan Widman

Gästinlägg:


Allan Widman ställde i november en fråga till Peter Hultqvist rörande kommande JAS 39 E förmåga att bära svenskkrypterad kommunikationsutrustning:

Bakgrund

Tidigt valde Försvarsmakten dessutom en väg, som visade sig bli en återvändsgränd, att de nya interoperabla förmågorna inte skulle utvecklas i befintliga stridsledningscentraler utan i ett ny gemensam ledningscentral, GLC/NOC, sprungen ur ”landvinningarna” av det nätverksbaserade försvaret NBF. De gamla centralerna skulle avvecklas innan den nya var färdig …

Därefter rullade debatten på i medier och bloggar och inte minst inom Försvarsutskottet och på Försvarsdepartementet.

För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem 

Försvarsministern hänvisar till interoperabel flygstridsledning och vad är då det? Det finns ett antal hörnpelare och dessa är (Nato benämning):

Alla dessa förmågor var nödvändiga för den NATO-koalition som genomförde insatsen över Libyen 2011 där även Sverige deltog med ett förband (JAS 39 C/D). Problemet för svensk del var att en mängd av dessa förmågor ännu inte var implementerade i de tekniska system som ingick i det svenska förbandet. En mängd problem löstes dock efterhand på plats med stöd av koalitionspartners bla Link 16. De största problemen för svensk del var avsaknaden till ett ledningssystem (ICC) och möjligheten till störskyddat och krypterat tal (HQII/Secure Voice).

Vilket är då läget i Försvarsmakten idag vad gäller interoperabel förmåga:

Parallell svensk kommunikationslösning

Att samtidigt ha parallella system i drift och från stund till annan växla mellan dessa är ingen enkel ekvation att lösa. Regelverk och avtal tillåter inte detta. Att ha två olika systemkonfigurationer, oavsett om det gäller JAS 39C/D, luftvärnsförband, fartyg och stridsledningscentraler som skall samverka, är fullt möjligt men är besvärligt att hantera och förmodligen mycket kostnadsdrivande att realisera.

Idag tilldelas Försvarsmakten krypton från annat land eller organisation till de system vi använder. Detta gäller även vid nationell verksamhet med enbart svenska stridskrafter, t.ex. vid övning och utbildning, men även vid hävdande av rikets gränser – det vi ofta kallar incidentberedskap. Gällande avtal innebär att vi inte äger rätt att tillverka eller använda egna kryptonycklar. För en helt nationell operation med svenska stridskrafter i t.ex. Östersjön innebär det att risken för sekretessförluster ökar markant, då länder eller organisationer som har tilldelats samma kryptonyckel som vi kan ”avlyssna” de använda systemen.

Problemen och kostnaderna för detta skall dock inte underskattas.

I ett för Alliansen måhända oförmånligt läge kommer expeditionsministären Löfven att kalla till extraval den 22 mars.

På mitt politikområde har de rödgröna ännu inte riktigt behövt bekänna färg. Peter Hultqvist säger rätt saker och utstrålar desamma. Att han indirekt minskar FMs budget med 150 Mkr nästa år till följd av slopade rabatter på ungdomsarbetsgivaravgifter har inte riktigt trängt in. Inte heller att
Finansdepartementet avser att ta FXMs anslag och springa. Med följden att FM, inom ram, återfår ansvaret för exportstödet.

Visst, det är några ynka hundra miljoner, men som alla vet är FMs rörliga kostnader begränsade. Effekten på övningsverksamhet och incidentberedskap kommer att bli betydande.

Den nu sittande regeringen har haft begränsad tid. Det medges. Likväl har den på utgiftsområde 6 så här långt bara inneburit ytterligare sten på bördan. Retoriken till trots.

Extraval innebär med all sannolikhet ett stando. Försenad inriktningsproposition. Radioskugga över de föga valvinnande försvarsfrågorna. Och totalt förakt för en växande Nato-opinion.

Ja, nu blir det återigen Ni som avgör.

Allan Widman

Just hemkommen från Finland. På Hanaholmen utanför Helsingfors debatterade det svenska och finska försvarsutskotten ett fördjupat samarbete länderna emellan rörande försvar och säkerhet. Det gick väl sådär.

För två veckor sedan sade Peter Hultqvist på Medelhavsmusseét i Stockholm att Finland skulle kunna utnyttja svenska krigsbaser och krigsförtöjningsplatser inom ramen för svenskt-finskt samarbete. Jag frågade om den möjligheten skulle finnas även för den händelse Finland befann sig i krig? På detta svarade försvarsministern tydligt att ”detta är ett fredstida samarbete”.

Min tro är att Finland inte avser att satsa ett vitten på ett samarbete som förutsätts upphöra i händelse av krig. Och kanske är det innerst inne så att Sverige vill allt samarbete, utom just detta. I så fall kan ju den uppblåsta retoriken avskrivas som luftpastejer. Något som knappast ens duger till att lura den svenska menigheten att det finns alternativ till Nato…

På samma konferens svarade den svenska och den finske marinchefen att den stora svårigheten för länderna att inte vara med i Nato bestod i att man under övningar inte fick tillgång till krypteringsnycklarna till ombord på örlogsmännen installerade Länk 22. Svensk och finsk kommunikation skulle alltid matas in av behörig personal från annat Nato-land.

På samma tema skrev jag en enkel fråga i förra veckan:

Svensk statsmakt beställer utveckling och serieleverans av JAS 39E.

Som varande ett modernt stridsflygplan fungerar JAS 39E som ett komplext system av system. Delarna bygger upp helheten avseende både hård- och mjukvara också för funktionen krypterad kommunikation för stridsledning av flygplan i luften från marken, varför kravställning också i detta avseende bör tas med redan från början.

– Vad avser statsrådet vidta för åtgärder, så att till Försvarsmakten levererade exemplar av stridsflygplanet JAS 39E innehåller telekommunikation, som sekretesskyddas med nationell rådighet över medlen härför?

Allan Widman

Igår fick jag följande svar:

Allan Widman har frågat mig vad jag avser vidta för åtgärder, så att till Försvarsmakten levererade exemplar av stridsflygplanet JAS 39 E innehåller telekommunikation, som sekretesskyddas med nationell rådighet över medlen härför.

 Min fråga blir ju inte direkt besvarad, men den omkringliggande argumentationen känns inte direkt uppmuntrande. Ska Sveriges ensidiga beroende av en organisation vi inte tillhör, och vår regering inte heller vill tillhöra, bara förstärkas?

Allan Widman

I förra veckan fick jag möjligheten att hålla högtidstalet på Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Det följer här.

För ett drygt år sedan motionerade jag om behovet av att även öva Riksdagens krigsdelegation. Det avslag min motion fick gick i stort ut på att någon krigsrisk inte förelåg och att övningar därför föreföll överflödiga.

Jag påpekade att försvarsplanering nu återupptagits inom FM och att riksdagen kunde tjäna som ett högre föredöme. Dock föll motionen på det s.k. hälleberget. Av den anledningen blev det naturligt att med en ny mandatperiod och, mot bakgrund av det sistlidna årets händelseutveckling, upprepa motionen. Till min stora glädje har nu krigsdelegationen bestämt sig för att just öva.

Detta måste välkomnas. Det osannolika, väpnade angreppet inom överskådlig tid, framstår inte längre som lika osannolikt,

Allan Widman

Idag debattare på Aftonbladet. Kan inte säga att jag var synsk. Många ville berätta.

Mot bakgrund av det tryck som Ryssland nu utövar mot det svenska luftrummet kan man inte utesluta att det som misstänks hända under ytan i Stockholms skärgård är en fortsättning på samma politik. Om så, måste Sverige ta höjd för något vi länge varit förskonade ifrån.

Att återfå en förmåga till ubåtsjakt motsvarande vad vi hade på 80-talet kommer att kräva lång tid och mycket pengar. Men vare sig detta, eller det faktum att det är svårt att nå framgång med sådana operationer, är giltiga argument för att vi inte gör vårt yttersta. Att försvara sitt territorium är inte bara en rättighet, utan också en skyldighet för stater som gör anspråk på att erkännas som självständiga.
Oavsett ett eventuellt framtida medlemskap i Nato måste vi se om vårt eget försvarshus. Då kan inte nästa års försvarsbeslut handla om de 5,5 miljarder i anslagsökning som Försvarsberedningen föreslog i våras. För den nivån är bäst före datum redan passerat. Ytterligare ett antal miljarder måste i närtid avdelas för det som tidigt levererar förmåga; övningar, utbildning, beväpning och ett försvar av Gotland.

Har idag publicerat följande i BLT.

Onsdag och torsdag samlas politiker, tjänstemän och massmedia till försvars- och säkerhetspolitisk konferens i Karlskrona. Som namnet antyder ligger tonvikten för detta mångåriga evenemang på säkerhet och utveckling i och runt Östersjön.

För fem år sedan hade jag förmånen att tala på Pax Baltica. Under rubriken ”måttlig till dålig sikt” varnade jag för utvecklingen i Ryssland och efterlyste såväl svenskt medlemskap i Nato som bättre insatsförmåga hos flygvapnet och marinen.

Allt eftersom åren har gått får man nog säga att sikten österut har klarnat. Kriget i Georgien 2008 har fått sin efterföljd i Ukraina och nu är hela Europa, för att inte säga hela västvärlden, djupt oroade över Rysslands strategiska avsikter.

Vladimir Putin har flera mål med sin aggressiva politik. Det mest uppenbara är att återskapa en rysk maktsfär som omfattar hela för detta Sovjetunionen och – kanske – delar av det som utgjorde den övriga Warszawa-pakten. Primärt handlar det inte om att erövra territorium, utan om att stoppa pågående integration med väst.

Med frusna konflikter som i t.ex. Ukraina, Georgien och Moldavien förhindras effektivt anslutning till EU och Nato. I ett nästa steg ökar sedan påtryckningarna om anslutning till den av Ryssland skapade Euroasiatiska handelsunionen. Denna har mycket lite att göra med frihandel och ekonomisk utveckling, men desto mer med påtvingat säkerhetssamarbete under rysk överhöghet.

Därtill syftar Putins politik till att säkra hans egen ställning i Ryssland. För något år sedan var det en minoritet av det ryska folket som ville se honom som återvald president 2018. Genom att måla upp fiender i väst och i Ukraina har detta helt förändrats. Varje steg som tagits på Krim och i Ukraina har ökat Putins popularitet. 

Den ryske presidentens uttalanden om att landet hotas av USA och Nato framstår i väst som absurda. Men denna världsbild har han på kort tid lyckats förankra hos stora delar av den ryska befolkningen. Och känslan av utsatthet nyttjas nu för att snabbt begränsa det som finns kvar av mänskliga rättigheter och öppenhet i det ryska samhället.

Den fientliga retoriken mot utlandet och allt som inte är ryskt har skapat stor handlingsfrihet för det ryska ledarskapet. Samtidigt kan inte heller Putin undgå att se att det är ett monster han skapat, ett monster som hela tiden måste utfodras med mer misstro, mer hat och fler konflikter. 

Med stor beslutsamhet har USA och EU riktat ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Successivt kommer dessa öka trycket mot landet. Till sist blir frågan inte bara om Putin vill ändra sin politik, utan om han då kangöra det?

                    Allan Widman

Det har varit en något omtumlande vecka i svensk utnämningspolitik. Särskilt på försvarsområdet. Som bekant finns det olika filosofier. Leni Björklund handlade om att oväntat utse någon som saknar i stort sett varje erfarenhet av utgifstområde 6 och som därtill inte hade något intresse. Den rakt motsatta infallsvinkeln representeras utomordentligt väl av Mikael Odenberg. Hungrig, insatt och utan varje förutsättning att ”pleed deniability”. Jag gör inte anspråk på någon prognosförmåga, men vi vet hur det senare exemplet föll ut…

Generallöjtnant Jan Sahlestrand tillhör väl också veckans överraskningar. Han är extremt kunnig och energisk och har alla förutsättningar att skapa rådrum för Peter Hultqvist. Men samtidigt som FML måste vara en del av lösningen är den också – någonstans – en del av problemet. Det är många av Jan Sahlestrand undertecknade dokument i HKV som står i konflikt med det som nu förväntas av vår nye försvarsminister…

Jag vill gärna tacka för alla de lyckönskningar och gratulationer som jag erhållit från olika håll de senaste dagarna. Vet inte riktigt hur det gick till, men tänker fortsätta i tangentens riktning. Några har undrat om jag ska upprätthålla bloggandet? Mitt svar har varit; ja! Om försvar och säkerhet på allvar ska bli en angelägenhet för det svenska folket så behövs det mer av öppenhet och transparens, inte mindre. Bara om Putins metoder och avsikter blir kända kommer viljan och sedan förmågan till försvar att återställas.

Ja, det har varit en vecka av oväntade val och utnämningar. Sammantaget måste jag tolka det som att den djupa statens företrädare nu börjat inse att det finns ett verkligt hot mot vårt nationella oberoende.

Allan Widman

kommer att vara sämre för försvaret än den som nu sitter. Det är det enda som är riktigt säkert i valrörelsens sista timmar. S, eller rättare sagt Peter Hultqvist, må ha goda intentioner, men dessa kommer snabbt att malas ned av hans partikamrater och alla de olika ismer som krävs för att bilda en rödgrön regering.

Det blir ingen värnplikt, inget Nato och inga ökningar av försvarsanslaget. Jag brukar inte tala illa om mina politiska medtävlare och gör det inte nu heller. Det är ren och sakligt grundad produktupplysning.

Vi kan alla önska förändring. Och den önskan förvrider lätt vår verklighetsuppfattning. Vad som helst måste vara bättre? Men det är det inte. När Jonas Sjöstedt lovar höjda försvarsanslag sent i en valrörelse – vad är det som driver honom? Fruktan för fosterlandet eller doften av Rosenbad? Hans partivänner uttrycker ”förståelse” för Rysslands känsla av omringing, vilket Lars Ohly (V) och Walter Mutt (MP) gjorde i Lund i onsdags. Eller, för att vara övertydlig, citerar jag Torbjörn Björlund (V), försvarspolitisk talesperson; ”vi måste komma ihåg att inte ett enda skott föll vid annekteringen av Krim”. Så talar man i oträngt mål.

Ni har säkert alla redan röstat. Men, om inte, tänk Er noga för. Önskan om förändring kan komma att slå in…

Allan Widman

För tredje gången försöker Kronofogdemyndigheten visa det före detta ryska konsulatet i Stockholm för exekutiv försäljning, men blir inte insläppta. Vad innebär uttrycket suveränitet för en stat? Det är nog hög tid att visa vem som bestämmer innanför våra gränser och att svensk lag fortfarande gäller.

Allan Widman

I slutet på förra veckan besökte jag Gotland. Under ett knapp timmes besök på F 17 G hann jag se incidentroten och en rote Hkp 15 lyfta. I den livliga trafiken deltog även Kustbevakningen, när ett av deras Dash 8 Q-300 lågsniffade över Visby flygplats.

Översterlöjtnant Thomas Nilsson vittnade om ett numera mycket högt arbetstempo på detahementet och en brist på flygtekniker för tillsyn. Det är ju inte bara så att det generellt är ont om flygtekniker, det är nog än svårare att hitta denna vara just på Gotland. Min tro är att vi behöver öppna upp för lärlingsspåret på flygteknikersidan. Den nuvarande utbildningen är mycket lång och innehåller också många militära element.

Kanske vore det en möjlighet att låta gotländska ungdomar med viss teknisk utbildning börja med praktik på Kallax eller Såtenäs för att sedan återföras till ön. Detta strider säkert mot en mängd interna föreskrifter och mot kravet på utbildning i den militära disciplinen. Men mitt i vår nuvarande försvarsbyråkrati måste man ju fråga sig vad som är viktigast? Att vi flyger eller att vi fortsätter vår korrekta vandring mot akademisering och formalisering av det militära skrået?

Från Ronneby möts jag av nyheten att man nu begär att placera sex personer från flygverkstaden på specialistofficersbefattningar så att de även fortsatt kan komma försvaret till godo. Initiativet är lovvärt och nu får vi se vad HKV prioriterar. Kartan eller verkligheten?

Besökte även Slite. Har tidigare fått besked om att tillfällig basering av örlogsfartyg där äntligen skulle vara klar några efter att vi lämnade Fårösund. Dock kunde jag ej se några spår av Försvarsmakten. Byggnationen av övernattningsmöjligheter, vapenkasuner och stängsel hade inte påbörjats och stor osäkerhet om FM:s planer rådde. Är det bytet av bevakningsbåtarna som spökar, dvs att det i fortsättningen blir korvetter som ska sköta sysslan eller är det något annat som hindrar denna viktiga och utlovade etablering?

Av den nyss påbörjade GMU:n på Gotland är mindre än en handfull bofasta på ön. Detta är oroande, då det bästa försvaret på Gotland är det som bemannas av gotlänningar. I avvaktan på att de stora partierna bestämmer sig för att vi nu med plikt måste komplettera vårt militära försvar borde varje vapenför man och kvinna nu erbjudas GMU på Gottland. En sådan aktiv uppmaning borde ha viss effekt.

Valrörelsen går nu in i sitt slutskede. På onsdag besöker jag LSS i Uppsala och Signalregementet i Enköping. På torsdag försvarsdebatt på UI i Stockholm.

Allan Widman

Före ett inlägg om Gotland följer här en artikel publicerad i dagens GP. Alla har kanske inte den tidningen. Medskribenter är mina goda vänner Adam Cwejman (FP), riksdagskandidat i Göteborg, och Jasenko Selimovic (FP), fd statssekreterare.

Från Fjärran Östern till Afrikas västkust pågår i dag krig. Det kan vara ett kallt krig med utprovning av massförstörelsevapen som på Koreahalvön. Det kan vara en huggsexa om olja och gas som i Sydkinesiska sjön. Eller det kan vara skoningslösa inbördeskrig som i Afghanistan, Irak, Syrien, Israel, Palestina, Libyen, Centralafrikanska Republiken, Mali och Ukraina. I dessa konflikter är grannländer i samtliga fall inblandade, på en eller flera sidor. För Sverige – som ett av världens mest globaliserade länder – innebär detta att säkerheten markant försämrats under de senaste åren.

Trots att hoten blivit fler och mera allvarliga lyser fundamentala frågor om vår nationella säkerhet med sin frånvaro i den politiska debatten. Särskilt gäller detta vårt beroende av Nato.

Folkpartiet är inte det enda partiet som vill att Sverige blir medlem i Nato. Det är i själva verket bara riksdagens två extrempartier: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, som tydligt motsätter sig att Sveriges relation med Nato fördjupas. För alla övriga riksdagspartier ses Nato som svaret på snart sagt varje försvars- och säkerhetspolitisk utmaning. Om målet då inte är medlemskap framstår ju detta som en smula märkligt.

Folkpartiet är dock ensamt om att offentligt vilja diskutera Sveriges ökande beroende av Nato med dem som detta berör; nämligen väljarna. Övriga gör det bara när de är tvingade därtill. Inte ens händelserna i Georgien och Ukraina har kunnat förändra detta. Men om vi inte ens under ett valår berör Sveriges uppenbara behov av hjälp att bygga säkerhet, hur ska då ett långsiktigt och folkligt förankrat stöd för denna politik kunna upprätthållas?

Det är endast tillsammans med Nato:s medlemsstater som försvarsansträngningar, för Sveriges fortbestånd som fri och oberoende demokrati, är meningsfulla. Ensam är inte stark. EU är inte och kommer heller inte att bli en försvarsallians. Till och med innan Kol- och Stålunionen bildades fanns Nato på plats med ledningsresurser och försvarsplanering.

I bred parlamentarisk enighet förbereder nu Sverige för ett avtal om Host Nation Support med Nato. Det handlar om den rättsliga och praktiska grunden för att möjliggöra tillförsel av utländska militära resurser till Sverige i kris, beredskap och krig. Om detta står i överensstämmelse med vår alliansfrihet är närmast en akademiska fråga. Sveriges vägval är i dag att militärt försvara sig tillsammans med Nato:s medlemsstater och Finland. Detta bekräftas av gårdagens regeringsbeslut om ett avtal som gör det möjligt att förbereda för militär hjälp från Nato.

De stater som kan tänkas överföra militära resurser inklusive förband för att försvara Sverige och Finland ligger alla väster om oss, vid Nordsjön och på andra sidan Atlanten. Polen och Tyskland är resursstarka stater, som i första hand vid en kris kommer att behöva förstärka Baltikum till lands och i luften. Utan säkrad tillgång till vår största hamn i Göteborg kommer vi inte att kunna tillföras militära resurser i annat än närmast symbolisk omfattning.

Tillförsel av militär materiel och personal över havet förutsätter understöd. Det handlar både om baserat luftförsvar och luftburen ubåtsjakt i form av helikoptrar och flygplan. Utan att sådana resurser finns på plats – utländska och/eller svenska. I ljuset av ett förestående avtal om Host Nation Support med Nato behöver nödvändig infrastruktur för detta säkras. Bäst görs detta från Sävebasen som på nytt behöver bli en del av Försvarsmaktens krigsorganisation. I fredstid går det utmärkt för militärt och civilt flyg att samsas.

Göteborgs garnison har, trots nedläggningen av amfibieregementet 2004, fortsatt att växa. I grunden beror detta på stadens attraktivitet för unga människor, som numera frivilligt söker sig till det militära försvaret. Befolkningsunderlaget räcker gott och väl till att lokalisera ytterligare militär utbildning hit. Och från Handels, Chalmers och hela Göteborgs universitet finns goda möjligheter att också rekrytera reservofficerare till ett starkare västsvenskt försvar.

Göteborg ligger helt enkelt rätt i tiden.

Det tycks råda förvirring kring hur händelseutvecklingen i östra Ukraina ska definieras. Om något tvivel rått innan, måste detta nu vara förbi. Ryssland har satt igång en fullskalig, militär invasion av ett grannland till våra grannar och det kan inte betecknas som något annat än krig i Sveriges närområde.

En del av oss har varnat för Ryssland och det är lätt att tro att man nu vill utbrista i ”var vad det vi sa”. Personligen känner jag bara djup sorg över att storskaligt militärt våld återigen utbrutit i vår del av världen. Det är svårt att tro att de rules of engagement som diskuterats så mycket under Natos operationer i Afghanistan på motsvarande sätt blir ett huvudbry för Vladimir Putin. Det mänskliga lidandet i det som nu förestår kommer att bli fruktansvärt.

Har tillbringat dagen på Gotland, vår mest strategiska landsända. Hade tänkt skriva om mina iakttagelser där, men förstår hur smått det framstår, en dag som denna.

Allan Widman

I veckan som gick skrev jag även en artikel i Blekinge Läns Tidning tillsammans med vårt kommunalråd i Karlskrona, Börje Dovstad. Även denna artikel publiceras nu här:

Allan Widman

Tillsammans med de goda vännerna Mikael Juul Sörensen och Torbjörn Ekelund publicerade jag följande artikel i förrgår. För ordnings skull kommer den nu också här: