Allan Widman – Sida 4 – Försvarsbloggare

Inte nämnvärt?

Så är riksdagen på nytt igång. I gårdagens regeringsdeklaration nämnde statsministern inte det militära försvaret. Det är tämligen ovanligt, särskilt som regeringen nu föreslår en ramhöjning med 200 Mkr nästa år som successivt ökar till en halv miljard år 2017. Detta är bra, men inte tillräckligt. Anslagshöjningen kan nu fungera som ett golv för försvarsberedningens slutrapport i vår och det efterföljande försvarsbeslutet.

Läser med oro Officerstidningens artikel om skadefrekvensen under GMU. Före inryckning hade 19 procent av männen någon form av kroppslig åkomma, att jämför med 31 procent vid utryckning. Motsvarande siffror för kvinnor var 31 respektive 66 procent under 2011. Att var tredje kvinna utvecklar någon form av fysiska besvär under dessa drygt tre månader är ohållbart, både mänskligt och rekryteringsmässigt.

Generellt pekar mycket på att FM försöker trycka in väldigt mycket på de numera dryga tre månader utbildningen varar. För det andra framstår det som huvudlöst att kvinnor ska bära lika tung packning som de män som i snitt väger tjugo kilo mer. Om vi inte är beredda att erkänna att det finns genomsnittsliga skillnader t.ex. i mäns och kvinnors fysiska kapacitet, kommer det påstått ökade kvinnliga intresset för FM snart att falna.

Många har irriterat sig på att statistiken beträffande GMU inte uppdaterats på FM:s hemsida på över ett och ett halvt år. Jag framförde klagomål personligen till ansvarig befattningshavare om detta med följd att – såvitt jag kan notera – all statistik nu försvunnit, även den gamla. Tids nog måste det väl ändå redovisas hur många av de sökande till GMU som till sist fortsätter i myndigheten.

Ett annat stort problem rör ju ledtiderna för sökande till GMU. Att en ung människa behöver vänta många månader från ansökan till inryckning leder till stora bortfall. Det händer mycket på ett halvår för en ung människa. I förrgår besökte jag Nederländerna i veteranpolitiska angelägenheter. Där har man bestämt att det högst får dröja en månad från anmälan tills dess utbildning påbörjas.

Minskade ledtider och färre avhopp förutsätter nog etableringen av ett centralt boot-camp. Då kan GMU pågå kontinuerligt samt under mer ordnade och ensade former. I Nederländerna kan grundläggande utbildning till och med anordnas för enskild inryckande. Borde vara möjligt även för oss.

Vi har en, säger en begränsad marknad för rekrytering av villiga och vapenföra unga svenska medborgare. Om den vanvårdas genom besvikelser, orimliga skadeutfall eller tappat tålamod är den frivilliga personalförsörjningen illa ute.

Allan Widman

Boföring, en kreativ konst?

I dagarna kom den senaste utredningen om försvarsfastigheterna. Bland annat föreslås att Statens Fastighetsverk och Fortifikationsverket läggs ned och att en ny myndighet inrättas med ett samlat ansvar för de fastigheter staten ska behålla.

Det som ej behålls ska antingen överföras till statliga bolag eller avyttras på marknaden. Till den förstnämnda kategorin föreslås garnisonerna i Arvidsjaur, Halmstad, Enköping, Umeå, Kungsängen, Käringberget, Skövde och Revinge att föras. Det är en beaktansvärd andel av det svenska försvaret.

Så långt är väl allt väl, men sedan kommer det som oroar: Utredningen för omfattande resonemang om hur hyressättningen av försvarsfastigheterna ska regleras. Fastigheterna ska värderas och ligga till grund för ett avkastningskrav. Man diskuterar olika modeller – som alla har det gemensamt att det kan ge stora utslag på FMs lokalkostnader.

Hur denna utredning hanteras i regeringskansliet förtjänar stor uppmärksamhet de kommande månaderna. I den nuvarande ”hyresmodellen” för FM är självkostnadsprincipen fundamentet. Trots det bör väl också nämnas att den egna kassan i Fortverket enligt årsredovisningen för 2010 uppgår till nära trekvarts miljard.

För mer än sju år sedan skrev jag, på förekommen anledning, följande interpellation till den dåvarande försvarsministern Leni Björklund (s):

den 24 april 2006

Interpellation 2005/06:363 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund (s)

Försvarsmaktens hyror

Riksdagens revisorer gjorde 2002 en genomgång av Fortifikationsverkets och Försvarsmaktens hyresrelationer. I början av 90-talet infördes som bekant ett beställar- och utförarsystem som innebar att Fortifikationsverket och försvarets fastigheter separerades från Försvarsmakten. Genom den nya modellen skulle effektiviteten i lokalnyttjandet höjas till båtnad för både Försvarsmakten och statskassan.

Redan vid revisorernas genomgång stod det klart att Fortifikationsverket tog ut för höga hyror. Vid tidpunkten för rapporten hade ett resultat på 564 miljoner kronor redan ackumulerats hos myndigheten. Strax därefter drogs medlen in till statskassan av Finansdepartementet.

Riksdagens revisorer reagerade starkt mot förfaringssättet och hänvisade till att riksdagen ”betonat att självkostnadshyra bör vara den självklara utgångspunkten i de fall hyresgästen har begränsade alternativ och är beroende av en statlig hyresvärd”.

Våren 2006 har Fortifikationsverket arbetat upp ett nytt eget kapital. Nu handlar det om drygt 955 miljoner kronor. Enligt regleringsbrevet till Fortifikationsverket för 2006 ska myndigheten nu betala in delar av sitt överskott till statskassan.

Innebörden blir att de medel som riksdagen anslår till försvaret tas hem bakvägen till statskassan via Fortifikationsverkets överhyror. Försvarsmakten har i princip bara en leverantör av lokaler och kan inte värja sig.

Mot bakgrund av vad som anförts vill jag fråga försvarsministern vilka åtgärder hon är beredd att vidta för att säkerställa att riksdagens uttalande om självkostnadshyra blir gällande för Försvarsmaktens lokalutnyttjande?

Allan Widman

Putte gör ingen glad

I våras fick svenska folket besked om att ryskt flyg ägnade sig åt avancerade övningar in mot svenskt luftrum. Det faktum att Sverige inte hade någon beredskap att gå upp och möta ryssarna ådrog sig mycket uppmärksamhet. Det ryska agerandet diskuterades inte i samma utsträckning. Den polske utrikesminister kritiserade dock den ryska övningen. Även den lettiske försvarsministern uttryckte oro för att Ryssland, som han menade, övar för att kunna skära av hjälp till Baltikum från väst.

Vladimir Putin tillför nu det ryska försvaret enorma resurser. Under de kommande tre åren ökar försvarsanslagets andel av BNP från 2,9 till 3,9 procent. Inget land på jorden rustar lika snabbt. Parallellt med detta fortsätter en negativ politisk utveckling i landet.

Den gångna sommaren har svenska politiker och folkrörelser med rätta reagerat mot det hårdnande klimatet för sexuella minoriteter i Ryssland. Under VM i friidrott i Moskva målade höjdhopperskan Emma Green-Tregaro sina naglar i Pride-färger för att visa sin avsky över regimens agerande. Den legendariska, ryska stavhopperskan Isinbayeva kritiserade svenskans ”brott” mot Rysslands lagar.

VM i friidrott är inte det enda stora sportevenemanget i Ryssland de kommande åren. Redan nästa år blir det ju Olympiska vinterspel i Sotji. Putin satsar under några år stort på att internationella idrottstävlingar ska hållas i Ryssland.

Den gångna sommaren har Ryssland även givit asyl åt Edward Snowden. Den tidigare NSA-anställde, som i USA misstänks för brott, får nu en rysk fristad på villkor att han inte gör några ytterligare avslöjanden som skadar amerikanska intressen. Följden blev som bekant att Barack Obama ställde in ett planerat besök i Moskva och istället reste till Stockholm. Affären har naturligtvis försämrat de redan dåliga relationerna mellan USA och Ryssland. Å andra sidan har Putins ”ståndaktighet” stärkt hans ställning, både i Ryssland och bland likasinnade vänner utomlands.

Ja, den så kallade ryska påsken fick stor momentan uppmärksamhet i Sverige, men problemet är att den inte på allvar sätts in i ett större sammanhang.

Vad vi nu ser i vårt östra grannskap är en politisk, militär och ekonomisk stormakt som spelar på nationalism och revanschism. Samtidigt utser ledarskapet i praktiken sig självt. Det finns ingen organiserad, politisk opposition, ingen pressfrihet eller rättsstatlighet. Därmed står heller inte de ryska vapnen under demokratisk kontroll.

Attackerna på landets sexuella minoriteter ska ses som ett uttryck för de goda relationerna mellan regimen och den ortodoxa kyrkan i Ryssland. I den har Putin försäkrat sig om en tung bundsförvant. Hans tuffa retorik mot USA och EU har säkert också ett folkligt stöd. Än så länge tyder det mesta även på att Putin kan fortsätta att garantera bröd och skådespel till det ryska folket. Sammantaget sitter han och hans närmaste säkert i sadeln.

När försvarsanslagen snabbt ökar kommer också den ryska närvaron och övningarna att öka i t.ex. Östersjön. Med vad som närmast kan betecknas som automatik leder detta till ytterligare incidenter och kränkningar av andra länders territorium.

Det är naturligtvis svårt att idag se ett storskaligt krig utbryta i Europa, men det saknas inte tecken som borde oroa långt fler.

Allan Widman

Veteraner ger folkförankring

Få verksamheter är så centrala för det svenska samhället som dess militära försvar. Därmed berör snart sagt varje del av Försvarsmakten hela det svenska folket. Det gäller såväl om personalförsörjning sker genom lagreglerad plikt eller frivillig rekrytering på arbetsmarknadens villkor. Det gäller såväl de insatser som görs internationellt som de som är begränsade till svenskt territorium. Försvarsmakten finns till för Sverige.

I ett land som levt i fred i två hundra år finns sällan personliga minnen av säkerhetspolitikens mer tragiska dimensioner. Detta till skillnad från i våra grannländer där hotet om existentiell utplåning varit en realitet som traderats från individ till individ i generation efter generation.

Det är bekymmersamt att Göteborgs universitet i sina SOM-undersökningar stadigt visar att svenska folkets förtroende för försvaret är markant lägre än för andra jämförbara myndigheter inom statens kärnverksamhet som polisen och domstolarna. Redan i kommentarerna 2007 skriver SOM-institutet: Polisen har en förtroendeskapande närhet till medborgarna som försvaret saknar. Och sedan dess har inte kontaktytorna mellan försvaret och resten av samhället vidgats. Snarare tvärtom.

Det är därför positivt att Sveriges andra största stad tillförs två sjukvårdskompanier med 278 befattningar från Skövde. Gamla Skaraborgs län är nog idag ett av ytterst få landsändar där Försvarsmakten fortfarande är en del av den samhälleliga vardagen med en naturlig roll som för inte så länge sedan fanns i de allra flesta svenska residensstäder. En mycket stor del av Sveriges potentiella rekryter finns i de större städerna därför måste Försvarsmakten verka och synas i städer som Göteborg, Malmö, Uppsala och Norrköping. Det är synnerligen tveksamt om Försvarsmakten bör krympa sin närvaro över landet ytterligare.

Reklam kan inte ersätta personliga nätverk. En kampanj i media kan definitivt resultera i temporär uppmärksamhet och generera omedelbar respons. Men för sin uthålliga position har Försvarsmakten förlitat sig på nätverk av likasinnande med gemensamma intressen. Tack vare tidningen Värnpliktsnytt, salig i åminnelse, så har en betydande del av Sveriges journalistkår en grundläggande kännedom om militärt försvar. Valen till värnpliktsriksdagar och värnpliktsråd har kontinuerligt skolat ledare till samtliga politiska partier och Försvarets tolkskola har varje år försörjt utrikesdepartementet med aspiranter till diplomatutbildningen. Under epoken med tiotusentals reservofficerare fanns det knappast en företagsledning, oavsett bransch, som inte hade åtminstone en reservofficer. Allt detta är nu borta.

Om svenska folkets förtroende för försvaret ska kunna återställas, så måste föregångsmän och dito kvinnor med sitt föredöme få visa vägen. Världsmästare som Stellan Bengtsson och Ingemar Stenmark gjorde värnplikt på sitt sätt i den tidens idrottsplutoner. Alldeles oavsett hur bra soldater de hann bli mellan alla permissioner för internationella tävlingar, så visade de med sitt exempel att försvaret var viktigt. Det är en roll som idag kanske bara fältartisterna har lyckats fortsätta utan avbrott.

I alla de stater som liksom Sverige valt en All-Volunteer-Force är det veteranerna som är föredömena, för att inte säga hjältarna. Statsmakterna lyfter fram sina veteraner och folken kan identifiera vad som förkroppsligar den egna statens värden och därmed dess varaktiga existensberättigande.

Allan Widman

World Veteran Federation

Dagen före försvarsberedningens rapport gavs jag möjligheten att adressera delegaterna i World Veteran Federations Peace and Security Summit i Stockholm. Anförandet följer nedan. Öppnar samtidigt upp för synpunkter ocg frågor kring Försvarsberedningens rapport.

Veterans and victims of war have ample experience of what happens when politics fail. Be it a traditional international war between states or an internal violent clash of conflicting interests inside a country. The consequences of a failure to mobilize sufficient leadership to reach out to competing forces before hostilities have become more or less irreversible more often than not means large scale suffering for generations to come.

If human civilisation is anything, it is institutions and methods that in preconceived and agreed ways handle human fragility and vanity. Negotiations however tedious are almost always to be preferred to violent means.

The United Nations and the World Veteran Federation are two such institutions that strive to make the world a little bit more orderly and peaceful. As such they both deserve our full support.

I’m but a national parliamentarian from Sweden’s third biggest city Malmö situated in the Southern part of the country. If you’ve seen a televised musical contest recently you might just know of this town right across the narrow strait from Copenhagen.

It is my duty as an elected representative to defend the liberal values in which I believe and which got me elected. But I and my colleagues in Parliament must differentiate between policy, which we might or might not agree upon, and our fundamental obligation to express solidarity and a great deal of appreciation for the individual service rendered by all personnel military or civilian who in often difficult circumstances did their best to carry out Swedish official policy in conflicts abroad.

The same holds true to the families and relatives of those who serve in foreign countries. Their wellbeing at home is a prerequisite for those deployed men and women to do a good job in an often far away and dangerous place.

I’m not going to give you a complete list of what Sweden has or has not done for veterans. Whatever we have done has clearly been inspired by neighbouring countries with a far longer and more profound experience of caring for veterans and their relatives. We don’t, at least not yet, have a Veteran Centre such as Baereia in Norway or a Veterans Institute as in the Netherlands. Furthermore I’m not an official government representative and thus should not try to speak as one.

Rather than that, I will try to explain my own personal view on Sweden’s relations to the European Union and NATO and the potential importance that veteran affairs possibly can play for the multinational integration of defence efforts in this part of the world.

Sweden is a member-state in the European Union and a partner to NATO, but foremost Sweden as any other state is a Nation-state. The armed forces of Sweden are ultimately designed and financed for the protection of Swedish sovereignty. This doesn’t mean that Sweden believes in splendid isolation when it comes to defence matters and this has probably never been the case. But we Swedes have been quite apt at propagating the illusion of neutrality. The defence of Scandinavian territory and Scandinavian interests will, as almost always has been the case, be a common effort of many likeminded free and independent nations. This is why the European Union and NATO matter so much for our country.

Concepts such as Pooling and Sharing and Smart Defence have since some time been tried by the European Union and NATO respectively. I will not dismiss these commendable efforts and the highly desirable results which have been promised. Even so it is my firm belief that these top-down programmes will have to be complemented by more of a bottom-up or why not citizen-oriented approach. Veterans and their relatives clearly should be able to play a crucial role reaching out across borders. Veteran Affairs should be a central task for the High Representative of the European Union for Foreign Affairs and Security Policy and likewise for the Secretary General of NATO.

You have all yesterday experienced the inauguration of a National Swedish Veteran Monument on the occasion of the International Day of the United Nations Peacekeepers. It is my hope that this monument will serve Sweden and international peacekeeping for many decades yet to come.

This doesn’t mean that all has been done for veterans in Sweden. Let me just finally mention three clear and pressing examples of what in my opinion Sweden as a nation-state needs to address. These are the lack of:

– an official national medal of recognition for distinguished service,
– recognition also of veterans which have served before 1992 and
– a memorial for Sweden’s hereto only Secretary-General of the United Nations. Dag Hammarskjöld died in the very pursuit of human rights and Peace in an armed conflict in Congo more than fifty years ago.

I wish you all a constructive Peace and Security Summit and look forward to the declarations you are going to adopt here in Stockholm.

Allan Widman

Vägen som gör mödan värd…

I början av veckan kort besök i Norrbotten. Vädret på topp, stämningen mera blandad.

Inte minst arbetstagarorganisationerna uppehöll sig mycket kring PRIO. Den minnesgode vet ju att när debattens vågor gick höga i augusti-september hette det att man skulle vara tillbaka i normala gängor redan vid årets slut. Så är det inte när första kvartalet nu lider mot sitt slut. Och nu tar förbanden spjärn inför fortsättningen, nämligen utvecklingsfas 5 och 6…

Någonstans på den långa färden upphör resmålet att vara det väsentliga. Istället är det resan i sig, själva processen, som hamnar i förgrunden. Deltagarna bryter ständigt ny mark och berikar sina kunskaper. Och snart har man glömt att det finns några som troget väntar vid en perrong.

I Norrland bekräftades till del det bristande intresset för rekryteringen av GSS/T. Invändningarna hade jag redan hört. ”De kan sluta precis när de vill” och ”finns det egentligen något intresse för att vara tidvis tjänstgörande”?

Jag förnekar inte svårigheterna, men fokus från myndighetens sida borde istället ligga på hur kan vi behålla dem och utnyttja det engagemang som ändå finns? Vissa tankar har dykt upp på premier och olika uppdrag att undersöka detta har redan lagts ut. Det kan nog vara bra, men sannolikt behöver tidvis tjänstgörande också bindas upp på det sätt som skett för reservofficerare. Våra premier var inte bara bakåt- utan även framåtsyftande. Om vi kort efter utbekommande av en premie lade av ledde detta till en rak återbetalningsskyldighet. Även detta måste övervägas.

Det finns även skäl att fråga sig om soldater verkligen är anställningsbara efter bara tre månaders GMU? Måhända skulle värnpliktsförmånerna kunna förlängas till att även omfatta befattningsutbildningen. Nettoavkastningen på utbildningsinvesteringarna skulle snabbt öka för myndigheten.

Försvarsmakten har fått en tydlig uppgift av riksdag och regering att rekrytera och anställa ett stort antal tidvis tjänstgörande soldater. Att då som svar ifrågasätta viljan hos svensk ungdom kan visa sig farligt. Det kan tolkas som att de uppväxande släktena inte har ett intresse av ett svenskt försvar. Och så vill man väl ändå inte att det ska tolkas?

Allan Widman

Som man frågar får man svar

När FM i bilagorna till underlaget gällande Regeringsbeslut 7 redovisade att antalet GSS/T kommer att vara uppfyllt först 2023 uttalade jag mina tvivel om myndighetens vilja att rekrytera sådana.

Min grund för detta antagande är givetvis inte bara den uppskjutna tidsplanen, vilket konteramiralen Odd Werin hävdar på FM:s blogg, utan även det faktum att myndigheten inte heller i övrigt framstått som så angelägen.

När kollektivavtalet med Officersförbundet tecknades gällande långa visstidsanställningar för GSS/K lyftes överhuvudtaget inte frågan om GSS/T i förhandlingarna. Detta trots att det rimligtvis skulle varit långt enklare för den fackliga motparten att acceptera ett sådant avsteg än för heltidstjänstgörande.

De möjligheter som arbetsrätten allmänt ger ifråga om visstidsanställningar har heller inte varit aktuellt att nyttja. Möjligen kan man även dra slutsatser om myndighetens syn från hur man valt att vårda och nyttja andra tidvis tjänstgörande personalkategorier; t.ex. reservofficerarna.

Odd Werin bekräftar egentligen mina antaganden när han i sitt inlägg sedan tillfogar följande: ”Frågan tycker jag är mer befogad att ställa om killar och tjejer, i tillräcklig omfattning, vill anta utmaningen att bli tidvis tjänstgörande soldater?” Formulerad på det sättet ska frågan underförstått besvaras med ett nej!

Beroende på händelseutvecklingen kan jag om några veckor tillföra ytterligare stöd för min tro att intresset för tidvis tjänstgörande personal är mycket litet.

GSS/T skulle kombinera det bästa från plikten med frivillighetens fördelar. Kostnadseffektivitet och därmed en anständig numerär. Civil kompetens in i vårt militära försvar och inbyggd karriärväxling när tjänsten var slut. Många ambassadörer verksamma med folkförankring.

Tror man verkligen att den enskildes och samhällets förståelse kommer att vara större 2023 än den är idag?

Allan Widman

Utvecklingstungt?

Mycket hinner hända på ett par veckor.

Undertecknad har hunnit leverera ett delbetänkande om att veteran- och anhörigstödet nu ska bli en del av den frivilliga försvarsverksamheten, dvs också kunna uppbära statligt stöd. Till fromma för alla dem som på rikets uppdrag sätter sin säkerhet på spel för andras.

FM har konstaterat att man om några år behöver 4,5 miljarder i årlig anslagsökning. Höjda anslag är oundvikligt, men samtidigt måste medelshanteringen också bli mer ansvarsfull. Varken PRIO eller Hkp 14 levererar. Detsamma kan sägas om de hundratals miljoner som fortsatt pumpas in i obegriplig och förvirrad masskommunikation.

Levererar gör tydligen inte heller Visbykorvetterna. Navy Skipper kom verkligen ut i ett av sina senaste blogginlägg: ”Så frågan man bör ställa sig är om våra Visbykorvetter någonsin kommer att kunna betraktas som fullt ut operativa med alla sensorer och vapensystem som en gång var tänkta innan hela fartyget faller för åldersstrecket?”

Frågan är mycket befogad och kanske mera av ett påstående. Denna gång gäller det ubåtsjaktsystemet som nu faller för åldersstrecket (det kan ju knappast vara utslitet?) och dessutom synes mycket svårintegrerat med stridsledningssystemet. Ja, nog kunde man redan 2008 ana att Visbyprojektet skulle bli mycket utvecklingstungt som det var. Aldrig förut har någon nation försökt att tränga in så många uppgifter i ett så litet skrov och med en så begränsad serie.

I veckan var jag inne på FMV:s hemsida och läste på nytt om Visby. Den tekniska beskrivningen avslutas med ”Som plattform kommer Visby fortsätta att utvecklas”. Det är nog ett löfte som kan tas för gott…

Av den nyss publicerade årsredovisningen framgår Visbysystemet gångtimmar de senaste åren.

2010 gav 1894 h
2011 gav 1487 h
2012 gav 878 h

Allan Widman

Pappersförband

Det påstås att Försvarsdepartementet inte kan förses med siffror beträffande uppfyllnaden i insatsorganisationen. Myndigheten menar att systemen inte medger det. Om några veckor ska årsredovisningen komma. Då måste ändå antalet anställda GSS/K respektive T anges. Den uppmärksamme har även sett att statistiken över påbörjade och avslutade GMU:are under lång tid inte uppdaterats på hemsidan.

Sammantaget ger detta en oroande bild av IO 14:s uppbyggnad. Om inget annat fungerar får väl en beprövad metodik tillgripas: Generallöjtnanten Lars-Erik Englund genomförde på sin tid en inventering av Norrlandsskyttebrigadernas mobiliseringsförråd. Resultatet lär ha varit talande.

På samma sätt finns all möjlighet för vakthavande på HKV att när som helst sända ut en order om uppställning av anställda soldater på var och en av de över trettio fredstida enheter som ingår i basorganisationen. Efter avbockning sänds resultaten tillbaka till HKV för sammanställning. När sedan luckorna i våra insatsförband fastställts bör krigsplaceringsordrar omgående skickas till senast utbildade och lämpliga före detta värnpliktiga.

Jag vet – det blir pappersförband, men också det är bättre än inga förband alls.

Att se till att IO 14 blir uppfylld med frivilligt rekryterade och soldater som tidigare utbildats med plikt skapar en bottenplatta. Dels vårdar det den option om återtagen värnplikt som riksdagen givit regeringen i uppdrag. Dels bringas viss ordning inför det fortsatta arbetet, en fast utgångspunkt.

I veckan fick jag en inbjudan till seminarium med Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Seminariet ska handla om IO 14:s ”styrka och brister” och huruvida insatsorganisationen kan ”leva upp till de uppgifter som regering och riksdag har slagit fast”. Det är synnerligen oroande att en så respekterad aktör i försvarsdebatten inte förstått att det är högst osäkert huruvida insatsorganisationen ens levereras. Vare sig 2014 eller 2019.

Allan Widman

Regeringen styr riket

Tage Erlander påstås en gång ha sagt att om man vill att något ska komma till allmän kännedom bör det hemligstämplas, om man tvärtom vill hålla det hemligt bör man berätta om det i Riksdagens kammare. Utifrån denna logik återges nedan min fråga om IO 14 till försvarsministern under gårdagens frågestund:

Anf. 46 ALLAN WIDMAN (FP):

Herr talman! Den 14 januari 2010 fattade regeringen ett beslut om inriktningen av Försvarsmakten. I det beslutet sägs att den nya insatsorganisationen ska vara utvecklad senast vid utgången av år 2014. Vid höjd beredskap ska samtliga förband då vara tillgängliga inom en vecka. Därtill anges att samtliga förband över tiden ska vara välövade samt kompletta i fråga om materiel och personal.

Försvarsmakten har inte anmält något behov av ökade anslag före utgången av år 2014, och min fråga till försvarsministern blir därför om hon bedömer att Försvarsmakten kommer att leverera en insatsorganisation i enlighet med regeringens beslut.

Anf. 47 Försvarsminister KARIN ENSTRÖM (M):

Herr talman! Tack även för denna fråga! Detta är en väldigt viktig del. Själva huvudsyftet med försvarsreformen är naturligtvis att få en ny insatsorganisation som fungerar och som är just det tillgängliga, flexibla och användbara försvar som vi efterlyser.

Det vi vet är att Försvarsmakten redan i dag har en bättre operativ förmåga än vad den hade 2006 när alliansregeringen tillträdde.

Det är en process och en planläggning utifrån Försvarsmaktens sida hur man ska kunna göra en uppfyllnad inte bara av personal och inte bara av materiel utan just det som skapar försvarsförmåga, nämligen en fungerande organisation. Då måste alla dessa delar – organisation, materiel och personal på plats – finnas färdiga. Det vi vet är att det på personalsidan med det nya systemet kommer att dröja några år efter 2014.

Anf. 48 ALLAN WIDMAN (FP):

Herr talman! Den nya insatsorganisationen är inte betydelselös. Det är den organisationen som enligt överbefälhavaren ska göra det möjligt att försvara landet under en vecka.

Nu får jag inte ett alldeles tydligt svar från försvarsministern på min fråga, men av det jag hör drar jag slutsatsen att det inte framstår som helt säkert att insatsorganisationen kommer att levereras i tid.

Då är min fråga naturligen: Vilka åtgärder är regeringen och försvarsministern beredda att vidta för att leverans ska ske?

Anf. 49 Försvarsminister KARIN ENSTRÖM (M):

Herr talman! Inte minst Allan Widman själv är väl medveten om bakgrunden till beslutet och genomförandet av beslutet. Det har varit viktigt att Försvarsmakten via olika typ av lagstiftning men också andra reformer som vi har gjort för att få resurser från stödverksamheter ska kunna omfördela dem till det som bygger förmåga. Det är naturligtvis insatsorganisationen.

När man byter personalförsörjningssystem tar det tid. Det kommer att ta tid att få full bemanning med det nya systemet. Om vi talar om fram till 2019 kommer insatsorganisationen till del att vara uppfylld, men det är då ur den värnpliktskull som fortfarande finns kvar.

Jag uppfattar att insatsorganisationen kommer att vara uppfylld, däremot inte med de nya verktygen, det vill säga personalförsörjningen, fullt ut.

Johannes 8:32

Försvarsbloggarnas historia handlar om ett övergripande dilemma. Antingen hemlighålla våra brister och därigenom visa lojalitet med den verksamhet vi är en del av. Eller att avslöja och genom detta möjliggöra ett åtgärdande. Faktum är att denna blogg tillkom som ett resultat av avslöjandet att vi tappat förmågan att hemligt och säkert leda vårt eget stridsflyg. Samtidigt var det många som tadlade öppenheten. Även om jag är långt ifrån säker på att detta vitala förmågeglapp överbryggats tillhör jag dem som är övertygad om att medborgarna i vårt land hellre ska hållas vetande än ovetande.

Idag har jag på lunchekot uttalat att ÖB:s slutsatser inte kan ha överraskat någon som följt den svenska försvarsdebatten. På bloggarna var man väl snarare av åsikten att ÖB:s bedömning var optimistisk. Och ändå torde de flesta förstå att motståndskraft mot väpnade angrepp knappast entydigt kan anges i dygn och timmar. Det finns alltför många okända faktorer.

Det är förvisso inte svårt att finna skäl för ansvarsutkrävande bland Sveriges generaler, men det bör knappast ske på grund av att de har modet att säga som det är.

Allan Widman

Lysande exempel

Jag har ånyo tjänstgjort ett par dagar som reservofficer. I ljuset av det och mina övriga kontakter med myndigheten slås jag av hur snabbt allting gått. När jag en gång utbildades vid Infanteriets Officershögskola i Halmstad fanns reglementen för samtliga truppslag ner till plutons- eller gruppnivå. Varenda kadett visste hur ett skyttekompani skulle se ut i termer av befattningar och förbandsbestämmande materiel. Och på de KFÖ:er (riktiga sådana) man tjänstgjorde fanns personal och materiel i huvudsak att tillgå. Det var begripligt och verkligt.

Nu är känslan att vi startar om från ruta ett (1). Det kan naturligtvis vara spännande och lärorikt, men kommer att ta mycket lång tid. Och hur säkrar vi effektivitet och enhetlighet? Mina erfarenheter har lett mig till att tro att vi inte enbart behöver få tillbaka vapengrenschefer utan också truppslagsinspektörer. De senare med ansvar för kompetensen inom sina respektive pastorat; såväl fortbildning av personal som säkerställandet av relevanta och uppdaterade reglementen. Om detta har jag tidigare ställt frågor, men inte fått några tillfredsställande svar.

Några dagar in i Sälen försökte man som alternativ till ”veckoförsvaret” lansera begreppet ”enhaubitsförsvaret”. Men som de flesta vet höll inte detta epitet för närmare granskning.

Detta hindrar emellertid inte att materielproduktionschefen Leif Nylander i senaste Försvarets Forum brinner för internationella materielsamarbeten och anser att just ”haubitsen Archer är ett lysande exempel”.

För övrigt önskar även jag Överbefälhavare Sverker Göranson god bättring.

Allan Widman

Ansvarsutkrävande

Så är nu Sälen över.

Folkpartiet Liberalernas förslag om att RBS 70 ska tillföras det gotländska försvaret har fått lite uppmärksamhet. Tanken är enkel. Det som är betalt, fungerande och fortfarande modernt ska till obetydlig kostnad höja tröskeln i vår strategiskt viktigaste, men mest avrustade, landsända.

Nej, RBS 70 på Gotland ska inte bekämpa luftmål. Det skulle på ett oacceptabelt sätt hota flygsäkerheten. Men att avstå från en rell bekämpningsförmåga, därför att man utgår från att arméstridskrafterna inte följer centrala säkerhetsföreskrifter, är inte rimligt.

Skälet till detta inlägg är att en kommentator på denna blogg frågat vad undertecknad egentligen gjort för försvaret. Jag har undvikit att svara på detta, eftersom det känns obekvämt att recensera egna insatser.

Likväl kommer här en lista över vad jag engagerat mig för.

Avvecklingen av NBF. Det är högst osäkert om detta lett till slutlig framgång, men möjligen har det blivit lite svårare att skinna vårt försvar och saklöst försöka underminera återstoden av fungerande stridsledning.

Avvecklingen av Hästveda. Ja, jag är nog beredd att tillskriva mig en del av äran av att detta förband ännu inte lagts ned.

Helikoptrar. Att rädda Hkp 4 gick inte. Däremot tillfördes det svenska bidraget i Afghanistan helikoptrar för MEDEVAC. Det i sin tur ledde till att nya fungerande Black Hawks anskaffades till försvaret. De kommer att få stor betydelse också för det nationella försvaret och krisberedskapen.

Veteranpolitiken. Sedan den 1 januari 2011 har Sverige en sammanhållen veteranlagstiftning. Den handlar bland annat om rätt till tidsobegränsad rehabilitering för veteraner, stöd och information till anhöriga samt ett ökat erkännande.

Det är naturligtvis omöjligt att i kollektiva beslutsystem leda i bevis vad enskilda gjort eller inte gjort. Jag skulle naturligtvis inte försökt

Allan Widman

Tänt var det här

Så lider också detta år mot sitt slut. ÖB uttalar i SvD att vi (förutsatt ett begränsat angrepp i en riktning) har förmåga att försvara oss under sju dagar. Sedan måste hjälpen komma.

Uttalandet blottställer svensk försvars- och säkerhetspolitik. Resursknapphet i kombination med bristande politisk styrning under årtionden har lett oss till en situation där den militära alliansfriheten inte ens är nominell. Det går alldeles utmärkt för en sittande ÖB att nu säga detta offentligt.

Och här är vi nu. Pressad på från vilket håll hjälpen ska komma landar generalen till slut i exemplet Norge. Det är fullt förståeligt. EU kan inte och Nato känner sig inte skyldigt att hjälpa oss. Det förklarade Anders Vogh Rassmusen mycket tydligt tidigare i höstas under ett besök i Stockholm. Då återstår alltså Norge. Exemplet understöds av att Sverige minsann i en torrövning skickat hälften av sina stridsflyg för att hjälpa Norge mot en låtsad moståndare…

ÖB förstår givetvis de politiska implikationerna av sina uttalanden, men det hindrar honom inte. Det inger respekt, eftersom uttalanden av detta slag inte brukar göras förrän efter pensioneringen.

Dagens artikel i SvD har alla förutsättningar att bli en riktigt nyårssmällare i knäet på försvarsberedningen. I sin säkerhetspolitiska bedömning blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att komma runt Sverker Göranssons övertydliga slutsatser. Tänt var det här.

Gott Nytt År

Allan Widman

Stresstest

Kärnkraftens betydelse för vårt samhälle kan knappast överskattas. Efter höstens stresstester avslöjades i mitt tycke pinsamma förhållanden ifråga om säkerheten och den ständiga oviljan till samarbete mellan viktiga myndigheter. Hade en debattare om detta i Expressen på Lillejul, men serverar här en något längre version.

En God Jul till alla, men särskilt till dem som på Sveriges uppdrag vaktar långt borta.

Allan Widman

Den 9 oktober tog sig närmare ett sjuttiotal personer in på kärnkraftverken i Forsmark och Ringhals. Greenpeaces stresstest av säkerheten runt svensk kärnkraft utfördes av medborgare från en lång rad av länder. Det finns skäl att tro att aktionen föregåtts av en omfattande planering gällande resor, förberedelser och genomförande. Rimligen måste minst ett hundratal personer utbytt information över telefon och Internet under månader. Trots detta synes våra underrättelsemyndigheter inte ha haft en aning om planerna.

Sanningen är att ingen myndighet har ett specifikt och uttalat ansvar för just underrättelser avseende kärnkraftssäkerhet. Detta trots att t.ex. lagen om signalspaning medger kartläggning av allvarliga yttre hot mot samhällets infrastrukturer. Nu var det aktivister från Greenpeace som med virkade toppluvor cyklade omkring bland reaktorerna. Nog så illa, men tänk om denna organisation infiltrerats, eller om det helt enkelt varit en terrororganisation med målet att tillfoga oss en miljömässig och ekonomisk katastrof?

EU har kritiserats för att de lagliga stresstesterna av europeiska kärnkraftverk inte innehåller scenarier där flygplan – med eller utan avsikt – riskerar krascha mot anläggningarna. Än värre är dock att det saknas flygförbudszoner över de svenska kärnkraftsverken. Försvarsmakten behöver stödja polisen både med luftövervakning och möjligheter att ingripa mot potentiella hot från luften. Såvitt bekant förekommer inga övningar eller andra förberedelser för en sådan samverkan. I den senaste tjänstemannautredningen, som genomfördes för ett par år sedan, reserverade sig representanten från Rikspolisstyrelsen mot varje medverkan från Försvarsmaktens sida. Att slippa samarbeta synes viktigare än en förbättrad säkerhet.

Polisflyget består idag av sex lätta helikoptrar fördelade över olika landsändar. En snabb inflygning av Nationella Insatsstyrkan till något av våra kärnkraftverk kräver stöd från Försvarsmaktens helikoptrar. Aviserat inköp av nya polishelikoptrar kommer knappast att förändra detta behov.

Respektive länspolismyndighet är ansvarig för brottslig verksamhet riktad mot kärnkraften. Till stöd finns allmänna råd utfärdade av Rikspolisstyrelsen. Men eftersom dessa inte är bindande så varierar, enligt Strålsäkerhetsmyndigheten, beredskapen mellan de olika kärnkraftslänen.

Vi behöver kärnkraften. Den är klimatsmart och kostnadseffektiv. Utan den stannar Sverige, bokstavligen. Efter den 11 september 2002 tillsattes en kärnkraftssäkerhetsutredning av den dåvarande regeringen. Till mycket liten del kom den att handla om skyddet mot avsiktliga intrång och angrepp. Den resulterade inte i någon ny lagstiftning.

Tiden har nu kommit att på allvar se över säkerheten. En sådan översyn kan inte begränsas till industrin och dess tillsynsmyndigheter. Det behövs ett helhetsgrepp som involverar skydd, samordning, underrättelser, beredskap och samtliga berörda myndigheter.

Det ensamma och fulla ansvaret

Peter Neppelberg anser det viktigast att göra rätt. Wiseman börjar nu undra om vi inte gjort fel. Jag vet ärligt talat inte, men detta är vad jag sade i debatten…

Herr talman! Jag är den första att skriva under på att det behövs ett lyft av den svenska luftförsvarsförmågan. Detta kan naturligtvis åstadkommas på många olika sätt. Ett sätt som jag gärna hade sett varit fallet är att det beslut som vi i dag ska fatta hade föregåtts av en bred offentlig utredning om det framtida svenska luftförsvaret.

En sådan utredning hade haft förutsättningarna att identifiera de brister, de svaga länkar, som finns i delsystem och delfunktioner i det som sammantaget utgör det svenska luftförsvaret. Om vi hade engagerat oss för en sådan utredning hade vi snabbt sett att det behövs ett lyft i beväpningen i det svenska flygvapnet. Det är ett faktum att det svenska flygvapnet i dag förfogar över fler flygplan än vad det förfogar över radarjaktrobotar.

Det är också en sanning att vi inte längre har förmågan att med markrobotar bekämpa mål på marken. Medan grannländer rustar sig med mycket tunga verkansdelar i sådana robotar går Sverige mot friglidande med begränsad verkan.

Det är också uppenbart att vi hade behövt ett lyft av vår förmåga att stridsleda de flygplan som ingår i flygvapnet. Förmågan att säkert och hemligt från marken leda dessa i luften är ännu långt ifrån återställd. Det är också uppenbart för den som är intresserad av historiska perspektiv att vi behöver ett lyft vad gäller flygtidsuttaget. Flygtidsuttaget låter tekniskt och tråkigt, men det finns ingen enskild faktor som bättre beskriver den kompetens som våra flygförare har vid varje givet tillfälle.

En luftförsvarsutredning hade naturligtvis också kunnat avslöja andra svagheter. Låt mig parentetiskt nämna det markbaserade luftförsvaret, som utgör ett utomordentligt viktigt skydd för flygplan på marken. Låt mig också nämna det så kallade krigsbassystemet, som numera bara är en spillra av sitt forna jag.

Det är viktigt att ständigt komma ihåg att det yttersta målet med luftförsvarsverksamhet är att ge verkan i ett fientligt mål. Vi måste också förstå att den ambitionen hotas av brister i delsystem, beväpning, flygtrim, underhåll, skydd, infrastruktur. Kedjan, herr talman, är aldrig starkare än dess svagaste länk. Därför, herr talman, hade jag personligen gärna sett att en luftförsvarsutredning hade föregått den debatt som i dag sker.

Visst är det dock så att även plattformar, det vill säger flygplan, behöver lyfta sin förmåga från tid till annan. Även detta, kan man konstatera, kan göras på olika sätt. Det kan göras successivt, med mellanliggande utvärderingar och med beaktande av den tekniska utveckling som hela tiden pågår. Det kan också, herr talman, göras i ett enda svep med siktet ställt 30 år in i framtiden. Då ska man dock vara medveten om de ekonomiska, tekniska och strategiska risker sådana beslut kan innebära.

Beredningen har inte varit så omfattande som man kunde önska, och det finns två frågor jag tycker behöver belysas i den debatt som återstår.

Den ena gäller de länder till vilka Sverige har exporterat den så kallade C/D-versionen i dag. Det är mer än en handfull. Senast i veckan kunde vi läsa att Tjeckien nu förhandlar med den svenska staten om en fortsatt leasing av sina 14 flygplan till ett fast pris mellan 2014 och 2024. Vi vet att Sydafrika har gjort en ny investering som de menar ska vara under väsentligt längre tid än Sverige har för avsikt att flyga C/D-maskinerna.

Min fråga är: Om det är så att vi ska tillhandahålla och vidmakthålla C/D för våra exportländer, vem kommer att få bära kostnaden för detta efter 2024 då C/D-versionen enligt planerna ska försvinna ur den svenska flygtidsproduktionen? Jag misstänker, herr talman, att svaret på frågan kan vara Försvarsmakten. I så fall behöver naturligtvis detta också lyftas i diskussionerna.

Den andra frågan jag har och som jag menar måste belysas handlar om optionen avbeställning. För det fall där Schweiz inte fullföljer en anskaffning av E-versionen före 2014 har svenska staten en möjlighet att avbeställa flygplanen. Det är bra att det är på det sättet, men å andra sidan vet vi att vi har en pressad leveransplan. Redan 2017 ska det börja hända saker här.

Frågan är då: Hur vårdar man och vidmakthåller man optionen om avbeställning om vi samtidigt tvingas att tidigt ta på oss stora utvecklingskostnader? Även denna fråga borde bättre belysas i debatten.

Den svenska regeringen har i sin vishet sagt att de marina stridskrafterna och flygstridskrafterna i första hand ska verka i vårt närområde. Jag tycker att detta är ett klokt uttalande. Det är med dessa stridskrafter, med fjärrstridskrafterna, vi har möjlighet att på ett mycket tidigt stadium möta en fiende på väg mot vårt land. Vi har också med dessa stridskrafter förutsättningar att göra det i ett läge som är synnerligen ogynnsamt för en fiende, nämligen på eller under ytan eller genom lufthavet.

Samtidigt är de flesta av oss medvetna om att förmågelyft tar tid. Låt mig bara kort nämna två exempel: kustkorvetter och helikoptrar. Här finns materielprojekt som på grund av olika svårigheter har förlängts långt fler år än vad som är rimligt. Följden har blivit att våra förmågor på dessa områden har sjunkit under det att generationsväxlingarna skett.

Flera talare har varit inne på frågan om rysk upprustning. Den är ett faktum. Ryssland går nu från att satsa ca 3 procent av BNP på sina stridskrafter till att satsa närmare 4 procent de kommande åren. När det gäller den politiska utvecklingen delar jag i och för sig Peter Rådbergs uppfattning; det finns ingenting som tyder på att Ryssland med sina resurser skulle hota Sverige i dag. Jag kan dock samtidigt konstatera att såvitt angår demokratisk utveckling går den för närvarande i helt fel riktning.

Det faktum att stormakter i vår närhet rustar, tillsammans med en oklar politisk utveckling, utgör ett risktagande. För dessa risker måste Sverige naturligtvis ta höjd. Det ger sammantaget en större osäkerhet om den säkerhetspolitiska framtiden, och de förmågenedgångar som ofta är förenade med generationsskiften gör att det beslut som fattas i dag inte kan betecknas som annat än djärvt.

De kommande åren tror jag att man behöver uppställa ett antal tydliga krav för generationsväxlingen eller övergången till ny teknik. Det första kravet är naturligtvis att betalda, fungerande C/D-flygplan inte avvecklas förrän de nya E-flygplanen är på plats, är operativa och har fått sina vapen integrerade. Men jag kan till detta gärna också lägga att det i det förslag regeringen nu har riktat till riksdagen inte finns några förslag på att avveckla C/D-versionen i det svenska flygvapnet.

Om vi får en försämrad omvärldssituation, herr talman, är det min förhoppning att vi ska behålla så många C/D-flygplan vi över huvud taget kan. Dessa plattformar blev operativa fullt ut i det svenska flygvapnet 2004, och de har som någon tidigare påpekade många goda år kvar. De representerar också viktiga säkerhetsresurser för Sverige.

Kanske allra viktigast är ändå frågan om flygtidsuttaget. Historiskt har det sjunkit, herr talman, sedan jag trädde in i denna kammare 2002. Det är mycket problematiskt, för det finns ingen enskild faktor som berättar så mycket om vår luftförsvarsfråga som just en flygtimme. När en flygtimme noteras i protokollet vet vi nämligen att klargöringen har övats, att underhållet fungerar och att stridsledningen har varit i gång. Vi vet att våra flygförare har höjt sin personliga kompetens. Därför, herr talman, är det hit vi behöver rikta vår uppmärksamhet under de kommande tio år då generationsväxlingen pågår.

Herr talman! Flera tidigare talare har varit inne på att det beslut vi i dag fattar är stort, långsiktigt och djupt allvarligt. Jag har ingen avvikande uppfattning. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att detta är det största beslut denna generation försvarspolitiker är med och fattar. Den som påstår att detta är ett lätt beslut tror jag inte riktigt håller sig till sanningen.

Mot bakgrund härav är det dock viktigt att slå fast att alla de som nu deltar i detta beslut – vår regering och samtliga de partier i denna kammare som i dag eller möjligen vid nästa voteringstillfälle ställer sig bakom förmågelyftet – är de som ensamt och fullt har det politiska ansvaret för luftförsvarsförmågan fram till 2040-talet. I denna krets av ansvariga personer ingår givetvis också jag. Det vill jag gärna framhålla.

Varför säger jag då detta? Jo, jag säger detta därför att en resa nu avslutas och en annan resa påbörjas. Den ska pågå i 30 år, och det är under dessa 30 år vi alla har ett ansvar för att nu vårda detta beslut. Vi ska se till att vi får ett system av system som är i balans och se till att vi uppnår det som är det yttersta ändamålet med våra flygstridskrafter – en krigsduglig, beprövad bekämpningsförmåga.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag på samtliga av betänkandets punkter utom punkterna 3, 7 och 8.

Allan Widman

Inte allt, men något

Under hösten har illavarslande nyheter pumpats ut om personalförsörjningen, både vad avser tillfälligt och kontinuerligt tjänstgörande soldater och sjömän samt specialistofficerare och tillfälligt tjänstgörande dito. Föga förvånande har det visat sig allra svårast att rekrytera GSS/T. Regelverken har förvisso kommit på plats alltför sent, men jag bedömer även att intresset för att rekrytera dessa soldater varit som minst från myndighetens sida.

Inte heller PRIO ger anledning till munterhet. Under våren sades att de problem som uppstått bland annat i reservdelsförsörjningen inom flygvapnet och armén skulle vara så gott som borta vid årets slut. Nu är vi där.

Rykten gör även gällande att PRIO inte på ett tillfredsställande sätt kan redovisa bemanningen av insatsorganisationen. Därför är kunskaperna om hur långt man kommit begränsade. Detsamma gäller naturligtvis möjligheterna att i tid bemanna IO14. Enligt regeringens beslut av den 14 januari 2010 ska denna vara intagen senast vid utgången av 2014 och ”komplett ifråga om materiel och utbildad personal samt välövad”.

På ett seminarium på Folk och Försvar för snart två år sedan uttryckte konteramiral Odd Werin att beslut om förmågelyft JAS 39 Gripen förvisso var viktigt, men att FM:s allra främsta prioritet var att få IO14 på plats. Nu blev inte ordningen sådan.

Jag skulle gärna se en komplett manöverbataljon. Bemannad, utrustad och övad. Jag tror på exemplets makt och på att ett sådant snabbspår både skulle vara lärande och bra för moralen. På samma sätt tror jag att nationellt försvar inte i ett sammanhang kan etableras över hela vårt land utan att det måste ske styckevis och väl avgränsat. Gotland erbjuder en sådan möjlighet och innebär sannerligen att man börjar i rätt ände.

Vi kanske inte kan göra allt på en gång, men vi borde börja med att göra något.

Allan Widman

Försvar och idealism

Hägringar uppstår främst som en följd av stora umbäranden och ett pressande klimat. Önskan efter räddning blir så intensiv att omdömet och sinnena fördunklas…

Ibland brukar man säga att politiken inte lyckats med att formulera de nationella intressen som bland annat Försvarsmakten enligt senaste inriktningsbeslutet har att understödja. Det må vara rätt, men samtidigt har knappast försvars- och säkerhetspolitiken lidit brist på särintressen.

Vid försvarsbeslutet 2004 lades en lång rad av utbildningsförband ned. Då pågick riksdagens försvarsdebatt under två hela dagar. Närmare var tredje riksdagsledamot äntrade talarstolen. 2009, när det principiella beslutet om frivillig personalförsörjning togs tillsammans med en ny insatsorganisation, var bara försvarsutskottets ledamöter i kammaren. Slutsatsen är att försvarspolitiken i huvudsak inte är ideellt driven på så sätt att förmåga – vare sig den är nationell eller internationell – står i centrum.

Jag brukar inte alltid yvas över det egna lagets insatser. Men det får inte hindra mig från att, när skäl finns, betvivla den politiska oppositionens avsikter. Här och nu finns det många befintliga och hotande förmågeglapp respektive brister i svenskt försvar. Det som socialdemokraterna adresserar är emellertid något annat.

Därtill ska läggas de principiella skillnaderna mellan regeringsansvar och opposition. I det senare fallet är ju partier mer eller mindre förhindrade att genomföra sin politik. Erfarenheten talar dock för att när partier i oppositon inte övertrumfar regeringens anslag lär de heller inte göra det i majoritet.

En gång var svensk försvars- och säkerhetspolitik på djupaste allvar. Det operativa trycket utifrån tvingade fram snåla lösningar på verklig förmåga. När vår omvärld nu förändras till det sämre kommer det också till sist att förändra politiken. Ännu tycks dock tiden inte mogen.

Allan Widman

Allvarligt menat?

Peter Hultkvist (S) vill minska anslaget för internationella insatser med 300 Mkr per år till förmån för finansieringen av stridsflygsutvecklingen.

Enligt min mening är det en icke-fråga. Liksom Försvarsmakten har socialdemokraterna accepterat förmågelyftet på de villkor som presenterades redan i augusti. Och kanske var det då man skulle lyft finansieringen om den verkligen var viktig?

Därtill ska läggas att den största osäkerheten knappast gäller hur de sista procenten av denna satsning ska finansieras, utan snarare hållbarheten i den bedömda totalkostnaden om 90 miljarder. Och att Sverige med detta verkligen får en kvalificerad plattform i tillräckligt antal som vi också har råd att flyga, beväpna och stridsleda. Om specificeringen av grundflygplanet JAS 39 Gripen E vet vi, som bekant, ännu föga.

Peter Hultkvists förslag tyder dock på viss politisk fingertoppskänsla. Nu är det uppenbart konjunktur för att växla in solidaritet med de mindre lyckligt lottade mot ökat plåtbockande här hemma. Såväl IF Metall som försvarsindustrin måste vara belåtna.

Det finns i grunden ingen motsättning mellan skarpa insatser utanför rikets gränser och nationell försvarsförmåga. Vi åkte inte till Balkan och Afghanistan för att öva oss, men likväl hade tillståndet i Försvarsmakten varit långt sämre dessa insatser förutan.

Socialdemokraterna har sedan länge odlat föreställningen att vi måste välja; därute eller här hemma. Mot denna bakgrund var det nog minst lika viktigt att föreslå en besparing på internationella insatser som att stärka finansieringen av JAS 39 Gripen E.

Allan Widman

Ömsesidighet

I dagens Aftonbladet ”avslöjar” Natos generalsekreterare att försvarsalliansen inte kommer att försvara Sverige i händelse av väpnat angrepp. Inget kunde vara mer självklart. Kollektiv säkerhet bygger på ömsesidighet – rättigheter och skyldigheter för alla inblandade. Washingtonfördragets artikel 5 kan enbart tillämpas på dem som uttryckligen omfattas av denna. Alliansfrihet är också allianslöshet.

Ifråga om svenskt medlemskap i Nato har ytterst lite hänt sedan 90-talet. Vare sig det operativa närmandet eller hotbilden har förmått stimulera den politiska mognadsprocessen. Visst försöker vi bygga säkerhet genom samarbete på många olika sätt: NORDEFCO, pooling and sharing och air-surveillance är bara några namn på kärt barn. Men även här sker det ofta på ett löst och oförpliktigande vis.

Inte minst sistnämnda exempel är ett tydligt uttryck för hur svenska, säkerhetspolitiska ansträngningar framstår som enkelriktade och ideella. Att inte ställa motkrav på den som tar emot hjälp kan naturligtvis uppfattas som ädelt, men riskerar samtidigt att förringa värdet av den hjälp som erbjuds. Det som inte har ett pris, kanske heller inte skattas så högt?

Vän av ordning frågar sig nu vad Island i gengäld skulle kunna bistå oss med? Ja, varför inte hjälp med bemanning av Kustbevakningen eller metrologer till flygvapnet. Viktigast är inte vad en motprestation består i utan just den ömsesidighet som den rymmer.

Att vara för ett svenskt medlemskap i Nato innebär inte att man är motståndare till solidaritet med Norden och EU. Tvärtom är Nato genomkorsat av liknande bi- och multilaterala åtaganden. Däremot bör man inse att utanförskapet i Nato alltid kommer att vara förenat med viktiga begränsningar i samarbetet med dess medlemmar.

Allvaret i solidaritetsförklaringen måste också understrykas genom tydlig ömsesidighet och konkreta förberedelser. I Finland sker detta t.ex. genom att träffa avtal om Host Nation Support med Nato och att som komplement delta i NRF.

För övrigt oroas jag denna dag över nyheten om att Hemvärnet på Gotland riskerar att stå utan bataljonschef efter årsskiftet. Enligt TT har ingen sökt tjänsten.

Allan Widman