Författararkiv: Allan Widman

Beredning

Denna vecka börjar försvarsutskottet sin beredning av JAS Gripen E. Bland annat ingår en offentlig hearing nu på torsdag.

Får påtagligt många mail om förmågelyftet just nu. Man kan nästan tro att regeringens förslag kom som en överraskning för många försvarsintresserade. Men så kan det väl knappast vara? Redan 2005 skrevs ”Flyg- och Rymdindustrin – En del av det innovativa Sverige” uppe på Näringsdepartementet. Förutsättningarna för Gripens långsiktiga vidmakthållande beskrevs med följande meningar:

”Fortsatt anpassning av Gripen för att möta nya operativa krav utgör en väsentlig del i en sådan verksamhet. Dit hör till exempel ökad räckvidd, uthållighet, integration av nya vapensystem, nästa generations radarteknologi och framdrivning”.

Ibland klagas det på att försvarspolitiken inte drivs långsiktigt och med tillräckligt brett stöd. Här har dock ingetdera brustit.

Vi har också börjat få klarhet i projektets konsekvenser. I förra veckan skrev SvD om Försvarsmaktens påstådda svårigheter att behålla gamla, betalda C/D när NG anländer. Enligt Flygvapnet orkar man inte detta. Frågan kan ses i två olika tidsperspektiv.

För det första handlar det om sammanlagd numerär efter ett genomfört förmågelyft. Blir uthållighet och handlingsfrihet lidande om antalet plattformar halveras? För det andra; hur kommer tillgängligheten till stridsflyg att se ut under tiden som generationsskiftet genomförs? Alla som följt sådant på andra områden och historiskt inom det spetsiga flyget vet att s.k tillfälliga nedgångar i förmågan kan bli följden (Jfr Hkp 14 i FB 04).

För mig är det viktigaste måttet på förmågan alltid flygtidsuttaget. Givet att vi talar om ”skarpa” flygtimmar ger det besked om många delfunktioner: Flygförarna övas, stridsledningen, plattformarna samt kortsiktig förmåga till underhåll och reservdelsförsörjning. Detta måste det hållas uppsikt över.

En tredje faktor rörande C/D är ju även att AB Sverige i avtal med ett antal andra länder förbundit sig till ett långsiktigt vidmakthållande av just C/D.

Det finns många viktiga frågor att ställa kring förmågelyftet, både enskilt och i ett vidare försvarssammanhang.


Allan Widman

Beprövad stridsduglighet

Genom FM Org 13 har officerare, med erfarenhet av skarpa insatser utomlands, plötsligt funnit sig placerade på lägre befattningar i insatsorganisationen.

Redan den första veteransoldatutredningen, som jag ledde 2007-08, konstaterade att tjänstgöring i skarpa insatser borde vara tydligt meriterande vid viss befordran och en förutsättning för att komma ifråga för högre tjänster inom myndigheten. Närmast ordagrant fördes detta förslag in i den proposition som riksdagen ställde sig bakom.

Motivet var naturligtvis att de som ska leda och utbilda soldater själva bör ha personlig stridserfarenhet. I enskilt fall handlar det om kompetens, soldaternas förtroende och – varför inte -erkänsla. Ytterst är detta också en förutsättning för att uppnå bästa möjliga effekt av vårt försvar, såväl där ute som nationellt.

Därför frågade jag nyligen försvarsministern vilka åtgärder hon var beredd vidta för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen.

Hon upprepar i sitt svar vad regering och riksdag tidigare ställt sig bakom beträffande den internationella insatsen som merit och tillfogar att det är myndigheten som självt beslutar om placeringar i insatsorganisationen. Helt förutsägbart.

Mer intressant är dock avslutningen på svaret: ”Som myndighetschef ansvarar överbefälhavaren för att insatsorganisationen – med utgångspunkt i gällande bestämmelser om statlig anställning – bemannas på ett sådant sätt att Försvarsmakten uppfyller de operativa militära krav riksdagen har ställt”. Jag tolkar detta som att ministern erinrar om att bemanning ska ske på ett sätt som är optimalt utifrån insatsorganisationens användbarhet – helt enkelt utifrån förmågan till väpnad strid.

När ÖB på Newsmill skriver att den nya bemanningsprincipen INTE ska tillämpas vid förband som planeras för internationell insats ställer han sig i realiteten bakom samma princip; när det verkligen gäller ska den beprövade stridsdugligheten äga företräde.

Ett ofta upprepat mantra de senaste åren har varit ”samma förband borta som hemma”. Det är en sak att detta, såväl materiellt som personellt, aldrig fullt ut kan genomföras, men kan någon förstå varför principen ska överges just i den nationella kontexten?

Allan Widman

      

 

Vår beredskap

Har idag publicerat följande artikel i tidningen NU. Eftersom inte alla läser följer den även här:

I en kommentar till budgetpropositionen beklagade professorn i internationell ekonomi, Lars Calmfors, att Sverige saknade ett fungerande försvar. Detta faktum utgjorde enligt honom ett långsiktigt risktagande.

Sammanhanget och avsändaren förknippas normalt inte med säkerhetspolitik. Men på ett sätt är det kanske naturligt att en ekonom, ställd inför den globala, ekonomiska krisen och allt vad den innebär av politisk anspänning, känner uppriktig oro. Konstigt vore det knappast.

I vårt närområde protesterar baltiska länder mot ryska truppkoncentrationer nära deras gränser. I samma veva åker den ryske generalstabschefen till Helsingfors och varnar Finland för ett alltför nära samarbete med Nato. Ett budskap som nog även kan vara riktat till andra, små alliansfria stater…

I Norge har Stortinget under sommaren varit inkallat för att diskutera bristerna i den civila beredskapen i samband med 22 juli-attentatet. Jens Stoltenberg behövde inte avgå, men fick grundligt be om ursäkt. I Sverige har dock intresset för att dra lärdom av händelserna i Oslo varit svalt.

Socialstyrelsen konstaterade i alla fall att Sverige aldrig kunnat sätta in lika många helikoptrar för medicinsk evakuering som Norge gjorde för att hjälpa offren på Utöya. Dessutom råder stor juridisk osäkerhet om militär kunnat användas för vakthållning i en motsvarande svensk situation. Säkert är dock att sådant stöd inte övats på många år. Och den s.k beredskapspolisen har just avvecklats.

Sveriges civila och militära beredskap lämnar en del i övrigt att önska. Folkpartiet Liberalerna är skyldigt att uppmärksamma och avhjälpa detta. Att beredskapen primärt ligger på moderata departement får inte vara en ursäkt.

Försvarsmakten meddelar att den framtida krigsorganisationen inte fullt ut kommer att intas förrän i slutet av detta årtionde. Fem år efter den tidpunkt riksdagen fastställt. Det duger inte. Myndigheten bör påminnas om att våra krigsförband ska vara bemannade och samövade senast till utgången av 2014.

Därtill måste regelverket ses över så att militär personal, på samma sätt som i Norge och Danmark, kan lämna stöd till samhället vid civila kriser. Att utesluta sådana resurser så fort det finns risk för våld eller tvång mot enskilda gör nu stödet meningslöst.

En ny beredskapspolis bör utredas. Den kan antingen byggas upp separat eller som en del av hemvärnet. Oavsett hur många ordinarie poliser vi får kommer de aldrig att räcka till i extrema krissituationer.

Särskilt besvärande är bristerna i helikoptervapnet. Förmågan till luftburen ubåtsjakt har gått förlorad och det är osäkert om den kan återupprättas. En ständigt minskande flygtid för flygförarna innebär också allvarliga begränsningar.

För närvarande har Sverige en handfull medeltunga helikoptrar som får operera över öppet hav. En ny Estonia-katastrof skulle inte kunna mötas med tillnärmelsevis de resurser som var möjliga 1994. Polisen saknar förmåga att på egen hand lufttransportera den Nationella Insatsstyrkan, men tycks inte beredd att be Försvarsmakten om hjälp.

Att till hela samhällets fromma nyttja befintliga resurser kräver politisk tydlighet och en återgång till ordningen med territoriellt ansvariga militära och civila chefer som ständigt samverkar. Inom ramen för det så kallade totalförsvaret fanns detta ända in i vårt århundrade.

Kjell-Olof Feldt yttrade en gång att en bra regering har tur. Kanske hade han rätt. Men varje bra regering ska nog utgå från motsatsen.
 
Allan Widman

Klartecken

Ställde för ett par veckor sedan fråga om helikopterverksamheten på Såtenäs. Enligt uppgift var FM i färd med att avveckla denna. Trots att en utredare så sent som i Almedalen ansåg att myndigheten borde ta tillbaka flyg- och sjöräddningen i egen regi. Ett förslag som ännu ej ens hunnit remissbehandlas.

Det tydliga svaret från försvarsministern var att om avveckling skulle ske är det regeringen som äger beslutet. Alltid något.

Idag har jag ställt följande fråga angående FM Org 13:

”Internationella insatser som merit för veteransoldater

Vid den nyligen genomförda omstruktureringen inom försvaret har ett stort antal meriterade truppbefäl, flera med väl vitsordad tjänstgöring i Afghanistan, placerats i lägre befattningar än de tidigare innehaft i insatsorganisationen.

I proposition 2009/10:160 skrev regeringen i sin bedömning: ”Försvarsmakten bör låta tjänstgöring i internationella insatser få större betydelse för viss befordran och för att komma ifråga för högre befattningar inom myndigheten.”

För Försvarsmaktens framtida kompetensförsörjning torde det vara oerhört viktigt att de idag mest erfarna truppbefälen inte hamnar på tjänster, som hindrar dem från att i framtiden konkurrera om tjänster som kompanichef och liknande.

Vad avser ministern vidta för åtgärder för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen?”
 
I morgon blir det Gripen-seminarium på Armémuseum. Jag avser utveckla mina tankar om förmågelyft. En sak är dock klar. På min tydliga fråga har FML nu – i ÖB:s närvaro – givit klartecken till regeringens förslag på kända villkor. Så var det med det.
 
 
Allan Widman

På rätt väg?

Lite av betydelse har inträffat sedan Almedalen.

Likväl kom nyligen FM:s delårsrapport för andra kvartalet. En smula överraskande är att medan antalet GSS/K och OFF ökar i antal så minskar antalet SO, RO och GSS/T. Planeringen har väl varit den rakt motsatta?

Sant är att en anslagshöjning för FM är oundviklig, men myndigheten tycks inte helt tillvarata alla möjligheter att för egen del minska den ekonomiska obalansen…

Särskilt tråkigt är också att notera attityden till RO: Som sagt minskar de i antal, ”dock i en något långsammare takt än vad som planerats”. Därtill anges att från och med 2013 kommer endast RO med placering i FM Org 2013 att redovisas. Engagemanget är uppenbart inte längre tillräckligt för att orka redovisa dessa anställda i statistiken.

Allan Widman

Solskenshistoria

Under våren skulle jag några dagar tjänstgöra vid Artilleriregementet. En tid innan fick jag dock förfall och meddelade bataljonschefen. Någon inryckning ägde inte rum.

En tid efter den tilltänkta tjänstgöringen fick jag ett lönebesked som angav att jag intjänat 0 kr i lön. Jag såg löneavin som ett uttryck för ordning och reda samt som en välkommen bekräftelse av mitt anställningsförhållande.

Några veckor senare erhöll jag ett krav från FM Logistik på ett par tusenlappar. Dessa hade felaktigt utbetalats till mig som lön och skulle nu bli föremål för återkrav. En faktura skulle skickas.

Eftersom jag inte mindes någon löneutbetalning ringde jag min bank. Denna uppgav att något belopp motsvarande den påstådda löneutbetalningen inte inbetalats till mitt lönekonto de senaste tre månaderna.

Jag tog nu kontakt med HR Direkt. Efter viss väntan i telefonen talade jag med en ung handläggare som efter vissa kontroller slog fast att utbetalning skett till annan bank. Jag hävdade då att jag sedan länge hade automatisk överföring till min egen bank.

Till sist gav jag mig och ringde den andra banken, till vilken utbetalning skulle ha skett. Inte heller den banken kunde se att det påstådda beloppet inkommit till mina konton där.

Nytt samtal till HR Direkt och ny väntan. Samma handläggare som tidigare konstaterade att man skulle undersöka saken vidare. Han fick mitt mobilnummer och skulle återkomma inom några timmar. Efter nu snart två veckor har han ännu inte återkommit.

Istället anlände i veckan ett handskrivet brev från den lokala löneenheten som under rubriken ”Fel uppstått” bad om ursäkt. Jag skulle bortse från eventuell faktura och ärendet sades nu vara avslutat. Det enda som oroar mig är att brevet inleddes med ”Beklagar att det blev fel när du hade varit inne och tjänstgjort”. Någon tjänstgöring blev som bekant inte av…

Sådana här saker händer. Också i den bästa av familjer. Finns heller ingen direkt anledning att klaga på bemötandet. Men denna solskenshistoria kan också vara uttryck för en större och tuffare brottningsmatch mellan människa och system inom myndigheten. Vem vinner den? 

Allan Widman 

Perpetuum mobile

Ja, det blev en lång vecka i Almedalen. Och händelserik. ÖB kom ordentligt ut med den långsiktiga obalansen. Han påminde om tidigare artikulerade behov från 2015 och 2019 för materiel respektive insatsorganisation och lade sedan till förmågelyftet.

Det senare har ju tidigare inte erkänts som någon ekonomisk börda för FM. På Berga, tidigare under våren, uttalade ÖB att han inte behövde flytta en krona i materielplanen före 2020 på grund av E/F. Nu hette det att ”dessutom” tillkommer ett förmågelyft JAS Gripen.

Det har ju spekulerats mycket om prislappen. Vissa uppgifter har vidarebefordrats till försvarsutskottet, men jag har valt att inte ta del. Prislappar i dessa sammanhang är något av rörliga mål och det – som jag som riksdagsledamot – inte kan använda i debatten blir bara uppgifter till förfång.

Frågan är dock vem som specificerar? Är det Schweiz som kräver ombyggt skrov för extra inre bränsle? Eller är det Nederländerna (som just sagt interimistiskt nej till JSF) som vill ha hangarfartygsförmåga? Brasilien har just skjutit upp sitt anskaffningsbeslut ytterligare sex månader. Hur mycket utrymme i utvecklingen kan de fortfarande göra anspråk på?

Ursprungligen var det just svenska, operativa behov som dimensionerade Gripen. Det ledde till att ett antal små och mellanstora länder med begränsade, ekonomiska resurser slog till. Kanske skulle vi strunta i att snegla på andra och själva bestämma utifrån egna, upplevda behov? Det har fungerat förut.

Att som svensk general sätta sitt namn under något som befinner sig i perpetuum mobile är att begära mycket, men det är nog inget mindre än just det som nu avkrävs dem.

Ett alternativ vore att hantera utvecklingskostnaden som ett villkorslån med mycket förmånlig ränta från Riksgälden. Saab/Investor får låna X antal miljarder för utveckling och behöver endast återbetala om exporten når upp till visst värde. En sådan lösning skulle i alla fall hålla FM skadelös.

Allan Widman

Historien

Av utrymmesskäl har en del av frågorna och svaren klippts ut. Allt finns på riksdagens hemsida.

Fråga 2005/06:1857 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund (s)

Visbyklassen

Vad ämnar försvarsministern vidta för åtgärder så att en korvett ur Visbyklassen snarast kan insättas i en multinationell sjöstridsstyrka och som del av en fredsstödjande operation?

Svar på fråga 2005/06:1857 om Visbyklassen

Försvarsminister Leni Björklund

Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta så att en korvett ur Visbyklassen snarast kan insättas i en multinationell sjöstridsstyrka och som del av en fredsstödjande operation.

Det första fartyget av Visbyklassens fem fartyg planeras bli operativt under 2008. Samtliga fem fartyg planeras vara operativa 2010.

Fråga

2008/09:398 Provskjutning med robotsystem 15 från Visbykorvett

av Allan Widman (fp) till försvarsminister Sten Tolgfors (m)

Svar på fråga 2008/09:398 Provskjutning med robotsystem 15 från Visbykorvett

Försvarsminister Sten Tolgfors

Provskjutning av robot 15 från en korvett av Visbyklassen ingår i slutförandepaketet och är en del av den validerings- och verifieringsprocessen av robotsysteminstallationen som Försvarets materielverk kommer att göra innan Försvarsmakten kan överta fartygen.

Fråga

2009/10:297 Provskott av robot 15 före leverans av Visbykorvett till Försvarsmakten

av Allan Widman (fp) till försvarsminister Sten Tolgfors (m)

Försvarsministern har den 18 december 2008 svarat mig:

Provskjutning av robot 15 från en korvett av Visbyklassen ingår i slutförandepaketet och är en del av den validerings- och verifieringsprocess av robotsysteminstallationen som Försvarets materielverk kommer att göra innan Försvarsmakten kan överta fartygen.

Vad avser försvarsministern att vidta för åtgärder så att ett provskott med robot 15 genomförs innan leverans sker av den första korvetten av Visbyklassen till Försvarsmakten?

Svar på fråga

2009/10:297 Provskott av robot 15 före leverans av Visbykorvett till Försvarsmakten

Försvarsminister Sten Tolgfors

Allan Widman har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder så att ett provskott med robot 15 genomförs innan leverans av den första korvetten av Visbyklassen sker till Försvarsmakten?

I mitten av december 2009 kommer de första två korvetterna av Visbyklass att tillföras insatsorganisationen och kommer att kunna användas i marinens insatsverksamhet. Förmågan till kvalificerad ytstrid, ubåtsjakt och minröjning kommer, i takt med att fler fartyg tillförs, att successivt öka. Provskjutning med robot 15 ingår som en del i den successiva förmågeökningen.

Fråga

2010/11:138 Visbykorvetterna

av Allan Widman (FP) till försvarsminister Sten Tolgfors (M)

Den svenska Försvarsmakten tog för snart ett år sedan leverans av de två första Visbykorvetterna utan att dessa först visats kunna avfyra sitt huvudvapen: robot 15.

Strax innan dess uttalade försvarsministern, i skriftligt svar på fråga från undertecknad, att ”provskjutning med robot 15 ingår som en del i den successiva förmågeökningen”.

Mot denna bakgrund vill jag nu fråga försvarsministern vilka åtgärder han är beredd att vidta för att besked ska kunna ges om vid vilken tidpunkt provskott genomförs.

Svar på fråga

2010/11:138 Visbykorvetterna

Försvarsminister Sten Tolgfors

Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att besked ska kunna ges om vid vilken tidpunkt provskott genomförs.

Jag har vid två tidigare tillfällen fått liknande frågor från Allan Widman (2008/09:398 och 2009/10:297) om robot 15 och korvetter typ Visby.

I mitten av december 2009 tillfördes de första två korvetterna av typ Visby Försvarsmaktens insatsorganisation. De har sedan dess använts av marinen och deltagit i flera internationella övningar. Förmågan till kvalificerad ytstrid, ubåtsjakt och minröjning kommer, i takt med att fler fartyg tillförs, successivt att öka. Provskjutning med robot 15 ingår som en del i den successiva förmågeökningen.

Skott kom!

Enligt flera oberoende källor uppges en Visbykorvett idag ha avlossat ett provskott med RBS 15. Några närmare detaljer är ännu inte kända, men det hela anges som ”lyckat”.

Nu väntar vi på BOA.

Allan Widman

Giv akt!

Hade idag följande krönika i Blekinge Läns Tidning, något som kanske inte alla läser, men som sammanfattar min syn på förra veckans nyheter:

Ännu när den stora förbandsslakten pågick under det sena 90-talet hände det att officerare efter nedläggning drog vidare till andra förband. Så är inte längre fallet. Man stannar på den ort där maka eller make har ett arbete och barnen går i skolan. Varje förbandsavveckling numera leder till svåra kompetensförluster för försvaret. Officerare, som i enskilda fall, utbildats och övats för tiotals miljoner kronor stiger helt sonika av.

Därtill ska läggas att Sverige tills vidare avsagt sig möjligheten att med plikt rekrytera soldater. Ska Försvarsmakten kunna locka dem till sig, oavsett om det tjänstgör på hel- eller deltid, är det nog en förutsättning att verksamheten bedrivs brett över landets yta. Koncentrerat till ett fåtal orter kommer försvaret inte att synas och därmed heller inte att engagera. Först slår detta mot rekryteringskraften, men senare också mot folkförankring och försvarsvilja.

Den PM från Finansdepartementet som antyder att förbandsnedläggningar kan bli nödvändiga för att finansiera beställningen av ett nytt stridsflygplan ska ses som en partsinlaga. Redan 2008 slog Alliansens partiledare, med statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen, fast att förbandsnedläggningar inte är nödvändiga. Tills partiledarkretsen kommer överens om något annat är detta alltjämt regeringens politik.

Överbefälhavarens tydliga krav på två ytterligare miljarder årligen kan inte uppfattas på annat sätt än att det är vad som krävs för att finansiera ett nytt JAS. För samtliga bedömare torde det vara uppenbart att om en sådan beställning aktualiseras redan nu sker det främst av hänsyn till industrin, och inte till svensk försvarsförmåga. I så fall måste regering och riksdag höja försvarsanslaget i motsvarande mån.

Vi befinner oss nu i ett omställningsskede. Under några år har det talats om en ökad osäkerhet till följd av rysk, militär upprustning och en alltmer auktoritär, politisk ledning. Efter generalstabschefen Makarovs uttalanden nyligen i Helsingfors råder det inget som helst tvivel om att Ryssland avser att slå mynt av sin – som man själv uppfattar det – stärkta position. Små, alliansfria länder har all anledning att ta sig i akt och värna om det nationella försvar som finns kvar.
Allan Widman