Till min oförställda glädje ser jag på kollegan Wisemans blogg att den tidigare chefen för Luftvärnsregementet Lv6, Överste Lennart Klevensparr engagerat sig i debatten om Sveriges luftvärnsutveckling. Och vad kan inte passa bättre i början på ett år än att blicka bakåt på åren som gått för att kunna sia om vad som komma skall?
Om vi tittar tillbaka till mitten på 1990 talet så ser vi Försvarsbeslut -96 som en vattendelare i Svenskt Försvar. Här påstås att vi lämnar ”Invasionsförsvaret” till förmån för ”Anpassningsförsvaret”. I inledningen av Proposition 1995/96:12 kan vi läsa:
”I dagens säkerhetspolitiska och militärstrategiska situation finns ingen tänkbar angripare med omedelbar tillgång till förband lämpade för omfattande angrepp mot vårt land. Sverige skall dock även i dagens situation ha en betryggande förmåga att möta sådana militära angrepp, som trots allt skulle kunna inledas.
Inom några år skulle befintliga militära resurser i vår omvärld kunna sättas i stånd, och därmed skulle det skapas förmåga att genomföra ett angrepp i större skala. Om en sådan utveckling äger rum, måste det svenska försvarets krigsduglighet kunna höjas på ett betryggande sätt i minst motsvarande takt.
Mycket talar för att krig i en svårförutsägbar framtid skulle karakteriseras av att kvalificerad militärteknik och strategiska insatsstyrkor kommer till användning. Därför bör den svenska försvarsplaneringen långsiktigt i första hand inriktas på förmåga att möta angrepp med strategiska insatsstyrkor.
Det kan emellertid inte uteslutas att en mera omfattande förmåga till anfall över landgräns och hav skulle kunna växa upp i vårt närområde. Även om detta enligt militära bedömningar skulle ta lång tid, måste vi planera för att möta det genom tillväxt i ett försvar, som i första hand är utformat för att möta strategiska insatsstyrkor.
Luftförsvaret och vår förmåga att behålla luftherraväldet över vårt land är av särskild betydelse i alla tidsperspektiv. Det kräver dessutom mycket lång tid att införa nya avancerade flygsystem. Flygstridskrafterna måste därför utformas och dimensioneras i ett långt tidsperspektiv.
Den svenska försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska produkter till det svenska försvaret har fortsatt ett mycket stort försvars- och säkerhetspolitiskt värde. De långsiktiga materielbehoven måste säkerställas. Inhemsk kompetens måste bevaras på de försvarspolitiskt mest värdefulla teknikområdena. Det är vidare betydelsefullt att försvarsindustrin behåller och utvecklar kompetens genom utlandssamarbetet.
Till följd av svårigheten att förutsäga den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld måste totalförsvaret – och då i första hand det militära försvaret – på ett betryggande sätt kunna anpassas efter förändrade hotbilder. Detta är en central tanke i regeringens förslag.
Samma realpolitiska analys, som styr besparingen på försvarsutgifterna idag, måste styra kravet på beredskap och förmåga hos försvaret att kunna anpassa sig till morgondagens situation.
Den bedömda hotbilden skall alltid styra Sveriges rustningsnivå. Förmåga till anpassning efter ett förändrat säkerhetspolitiskt läge måste därför prioriteras i Sveriges försvarsplanering. Ingen nation utformar sitt försvar utifrån ett hypotetiskt värstafallsscenario.
Både vår egen och andra länders historia visar att det av flera skäl kan vara svårt att i tid skönja och reagera på politiska och militära förändringar, som borde leda till ökad försvarsförmåga. En åtgärd av central betydelse i regeringens förslag är därför att skapa ett trovärdigt och effektivt system för förvarning om förändringar i hotbilden och tolkningen av förvarningssignaler.
Vid sidan av en planerad höjning till full krigsduglighet inom högst ett års tid skall det finnas konkreta planer för tillväxt och förstärkning av det militära försvaret, om det säkerhetspolitiska läget försämras. Dessa planer skall baseras på löpande planering och kontroll av den säkerhetspolitiska utvecklingen.
Våra svenska erfarenheter från tiden mellan de båda världskrigen visar hur avsevärda brister i just detta avseende kan få förödande konsekvenser. När regering och riksdag sent omsider anvisade mera pengar till försvaret, saknades genomtänkta militära planer för hur pengarna skulle användas.”
Man påstår att hotet mot Sverige är lågt men att luftstrids- och fjärrstridskrafterna kan verka i korta tidsförlopp till skillnad mot de mark och marinstridskrafter som krävs för ett en regelrätt invasion. Det första skulle vi ha hög materielberedskap för att snabbt kunna växa i, de andra skall vi ha planer att möta ett större hot än det som bedöms kunna sättas upp nu.
Det finns en vilja att ”Växa i kostymen” igen enligt proposition 1996/97:4som utgjorde försvarsbeslutets andra del
Långsiktig anpassningsförmåga
Långsiktig anpassning innebär att krigsorganisationens förmåga förändras så den kan möta framtida hot. Detta kan – om hotbilden förvärras – innebära att organisationen behöver utökas, att den måste ges nya egenskaper för att kunna möta nya angreppsformer, att dess beredskapsegenskaper behöver förändras, att viktiga system måste modifieras för att kunna fungera i nya motmedelsmiljöer etc. Det är viktigt att inse att vi inte kan förutsäga och än mindre föreskriva vilka anpassningskrav som kan komma att bli aktuella i framtiden.
Krigsorganisationen och verksamheten för att utveckla den bildar en grundläggande plattform för den långsiktiga anpassningsförmågan. Den är grunden för personalens kompetens både när det gäller att utbilda individer och förband, att utveckla taktiskt och operativt tänkande och att integrera ny materiel i organisationen. Anskaffningen av materiel för krigsorganisationen ger vidare förutsättningar för vidmakthållandet av kompetenser i Sverige och därigenom för den framtida fortsatta materiella förnyelsen genom att utvecklings- och tillverkningsresurser beläggs.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen en något större krigsorganisation än vad inriktningen i försvarsbeslutets första etapp angav. Regeringen anser det vara enklare och snabbare att utöka eller förändra markstridskrafterna genom att komplettera eller fylla upp flera brigader som inte är fulltaliga jämfört med att etablera helt nya förband. Bibehållandet av vardera en patrullbåts- och flygdivision utöver inriktningen ger en långsiktig handlingsfrihet att omsätta en större organisation.
Tillgången till kompetent personal kommer att vara en begränsande faktor särskilt vid en utökning av organisationen eller om anpassningsåtgärder företas i ett läge då kraven på insatsberedskap har ökats. Regeringen har därför bedömt att ca 300 yrkesofficerare bör finnas utöver krigsorganisationens direkta behov. Det förändrade sätt att utnyttja reservofficerare och annan personal som behandlas i kapitel 13 bidrar även till anpassningsförmågan.
Viss materiel som inte erfordras för den reducerade krigsorganisationen kan bibehållas i materielberedskap. Försvarsmakten har förslagit att bl.a. artilleri- och luftvärnspjäser, ledningsmateriel, moderna kustförsvars-anläggningar och materiel för lätta attackdivisioner bibehålls. På sikt kan det bli aktuellt att bibehålla JA 37-flygplan på motsvarande sätt. Regeringen vill dock särskilt betona att denna metod endast bör utnyttjas om två villkor är uppfyllda, nämligen dels att materielen har en tillräckligt lång återstående livslängd, dels att kostnaderna är låga.
Grundorganisationen utgör en av förutsättningarna för anpassning. Värdet ligger emellertid snarare i den verksamhet som bedrivs och i kvalificerad utrustning som simulatorer än i sådana fysiska tillgångar som ofta förknippas med grundorganisationen såsom förläggnings- eller administrationsbyggnader. Det grundorganisationsförslag som redovisats i kapitel 11 har inte givits någon generell överkapacitet för att öka anpassningsförmågan. Däremot har de olika utbildningsplattformarnas egenskaper, främst möjligheten att förändra verksamhetens karaktär eller att utöka verksamheten, påverkat förslagets utformning.
Vid sidan av satsningen på militär personal utöver krigsorganisationens direkta behov satsar regeringen de största ekonomiska resurserna på att säkerställa möjligheterna att tillföra ny, liksom att utnyttja och modifiera befintlig materiel, samt att säkerställa den teknologiska kompetensen. Förutom riktade satsningar mot sådana teknikområden som gynnar en generell materiell anpassningsförmåga, bör även en inhemsk kompetens inom ubåts- samt krut- och explosivämnesindustrin säkerställas under försvarsbeslutsperioden.
Den viktigast förändringen är dock en ny syn på internationellt samarbete. Den säkerhetspolitiska utvecklingen medger nu att försvarets materielförsörjning bör kunna ske i nära samarbete med andra länder. Ett ökat och fördjupat försvarsmaterielsamarbete skapar enligt regeringen förutsättningar för tillförsel av ny materiel, även i tider när den internationella efterfrågan är stor.
Kostnader
Det är inte möjligt att göra en exakt uppskattning av kostnaderna för att skapa en tillräcklig anpassningsförmåga. I många fall är behovet av anpassningsförmåga ett av flera skäl till att en åtgärd vidtas. Regeringen beräknar emellertid att drygt 500 miljoner kronor kommer att satsas årligen på åtgärder som i huvudsak syftar till att öka anpassningsförmågan. I denna summa ingår särskilda satsningar på forskning och teknikförsörjning, utökat antal yrkesofficerare och utökad krigsorganisation med ca en tredjedel av totalbeloppet vardera.
Vår omvärld ansågs alltså så pass osäker att regeringen valde att föreslå en större krigsförbandsmassa än vad Försvarsmakten ansåg sig behöva för stunden.
Grundorganisationsförband utan tydlig koppling till krigsförbanden såsom Artilleri och Luftvärn avvecklas efter att det kan anses att de inte längre bedriver rationell utbildning. Konkret avvecklades Bl.a. Lv4 i Ystad, A1 i Linköping, A4 i Östersund, Ing1 i Södertälje, S2 i Karlsborg men man hade fortfarande en rad luftvärnsförband i riket tillsammans med sex stycken stridsflygflottiljer som utbildade och vidmakthöll 13 stridsflygdivisioner och 16 basbataljoner.
Visst skulle man kunna anse att beslutet är underfinansierat och drevs igenom med en ekonomisk optimism. Men för oss som varit med ett tag i Försvarsmakten framstår förbandsmassan i Fb96 som det som en stormakt skakar fram jämfört med dagens/år 2019.s
”Enveckas försvar”. Tittar vi tillbaka på den här tiden så ser vi att det hot som Ryssland utgjorde då inte var lika stort som det hot Ryssland kan utgöra nu och inte tillnärmelsevis jämförbart med det hot Ryssland kan utgöra vid år 2020 och bortom. Trots det så ska vi möta det hotet med tre stridsflygdivsioner när vi för 17 år sedan ansåg att vi behövde 13 stridsflygdivisioner och
13 stridsflygdivisioner 16 basbataljoner. För 17 år sedan ansåg vi oss behöva 22 luftvärnsbataljoner, nu behöver vi 2 luftvärnsbataljoner.
J.K Nilsson