Författararkiv: Jägarchefen

Den 23JUL2018 publicerade The Wall Street Journaluppgifter att delar av det amerikanska elnätet hade blivit utsatt för dataintrång. Intrånget skulle, dels genomförts mot isolerade nätverk, dels varit så pass kvalificerat att strömförsörjning hade kunnat stängas av. Enligt officiella uttalanden från Amerikanska tjänstemän skall det varit en rysk grupp knuten till den ryska staten som genomfört intrången.¹

Under våren 2017, framkom även uppgifter om misstänkta intrångsförsök i bl.a. datornätverk för elförsörjningen hos de baltiska staterna. Intrången skulle påbörjats vid 2015, enligt de anonyma källor som uttalat sig i ärendet till media, misstänks intrången genomförts av Ryssland. Intrången misstänks, dels utgjort kartläggning, dels utgjort förberedelser för att kunna avbryta elförsörjningen inom de baltiska staterna.²

Det tydligaste exemplet, just nu, på hur datoriserade intrång kan påverka elförsörjning går att spåra till Ukraina den 23DEC2015. Där cirka 80,000 personer blev strömlösa under cirka sex timmar, vid ett IT-angrepp mot tre eldistributörer. Enligt den undersökning som företogs hade förberedelser för angreppet påbörjats cirka ett halvår innan det genomfördes. Utöver att påverka strömförsörjningen överbelastades även kundtjänsterna hos de drabbade företagen, varvid felanmälningar avseende strömavbrottet förhalades till företagen och de svävade initialt i ovisshet om vad som hade skett. Med anledning av att angreppets utformning var av sådan art att det ej skulle uppmärksammas av personalen som övervakade elsystemen.³

Vad avser svenska förhållanden framkom uppgifter avseende intrångsförsök mot det svenska elnätet, vid uttalanden under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2017. Enligt Försvarets Radioanstalt (FRA) skall förberedelser genomförts för att kunna påverka det svenska elnätet av främmande makt/makter.⁴I sammanhanget är det intressant att notera en bild som FRA visade vid Dagens Industris informationssäkerhetskonferens i november 2016.

Bilden utgjordes av en satellitbild utvisande Sverige och dess närområde, där del av de IT-angrepp som hade genomförts mot Sverige under en månad var geografiskt representerade.⁵ I de stora hela är det svårt att dra några egentliga slutsatser kring vad som grafiskt utvisas på FRA bild. Dock kan möjligtvis vissa slutsatser dras kring vad som utvisas i inlandet av de norra delarna av Sverige.

De stora ödemarksområden som finns i inlandet av norra Sverige gör det något enklare att identifiera känslig infrastruktur. Utifrån den av FRA uppvisade bild skulle delar av de IT-angrepp som geografiskt utvisas kunna varit riktat mot elförsörjning och då främst mot vattenkraftverk alternativt de större ställverk som finns vid dessa. Vissa av dessa vattenkraftverks geografiska positioner förefaller korrelera med FRA uppvisade bild. Varvid det får anses som minst vara möjligt att så är fallet. Detta utgående från uppgifterna som delgivits, dels vid Dagens Industris säkerhetskonferens, dels vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen januari 2017.

Vad avser effekterna av avbrott i elförsörjningen i Sverige vid s.k. gråzonsproblematik, berörs det översiktligt av FOI i Typfall5: Utdragen och eskalerandegråzonsproblematik från 2018.⁶ Därtill sammanfattar den tidigare Generaldirektören för Svenska kraftnät, Mikael Odenberg, det mycket bra vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2017, med att mycket av det normala samhällslivet skulle bryta samman om elsystemet skulle slås ut.⁷

Många av konsekvenserna mot elförsörjningen vid s.k. gråzonsproblematik är desamma under en väpnad konflikt ffa. mot civilsamhället. Dock tillkommer några områden vid en väpnad konflikt som ej berörts i någon nämnvärd omfattning i den svenska debatten.

Utgående från att vissa positioner som FRA uppvisat kan utgöras av vattenkraftverk i norra Sveriges inland, får det anses som möjligt att dessa vattenkraftverk utgörs av de som ligger längst upp i vissa älvdalar av Norra Sverige. Därvid kan det i händelse av att en främmande makt erhållit möjligheten att ta kontroll över styrsystem genom intrång, ses som fullt möjligt att de t.ex. skulle kunna reglera vattenflöden från dessa vattenkraftverk.

Vilket i praktiken kan innebära att en kedjereaktion skulle kunna skapas genom att öppna upp t.ex. dammluckor högst upp i en älvdal för att påverka hållfasthet hos dammar längre ned i en reglerad älvdal och därmed ytterst få dammar att brisera och vattenbelägga områden. Alternativt att kontroll tagits av samtliga vattenkraftverk längs en älvdal och därmed kan samtliga dammluckor öppnas samtidigt för att vattenbelägga en älvdal.

Vad det även innebär är att t.ex. infrastruktur för rörlighet längs med en älvdal kommer påverkas såsom broar för fordons- och järnvägstrafik. Antingen kommer dessa raseras eller dess hållfasthet påverkas markant varvid det får ses som möjligtatt de ej kan nyttjas. Därmed påverkas framförallt rörlighet i nord-sydlig riktning, samtidigt avreglas även stridsfältet.

Liknande tankar fanns under det kalla kriget, dock bedömdes det då vara mer troligt att en motståndare skulle nyttja flygbekämpning mot infrastruktur. Dock bedömdes angreppen kraftsamlas till en av älvdalarna för att erhålla maximal effekt, därmed skulle förbandstillförsel till norra Sverige försvåras från södra Sverige.⁸ I dag påverkas både förbandstillförsel i nordlig och sydlig riktning maa. förmågor som enbart finns i norr och enbart i söder för att kunna kraftsamla till brigad.⁹

Vad avser vattenbeläggning av områden för att försvåra framryckning för en part, är det även något som funnits i svenska försvarsplaner.¹⁰ Vilket tyder på att det skulle kunna vara ett effektivt sätt att avregla stridsfältet som tidigare berörts. Det skulle även kunna nyttjas som en form av utpressningsvapen av en motståndare som har möjligheten att genomföra det, ffa. inom ramen för s.k. ”gråzonsproblematik”. Där en motståndare skulle kunna lägga fram ett ultimatum, gör si annars vattenbelägger vi en av era älvdalar och förevisar t.ex. med att öppna upp dammluckorna i en av dammarna längst ned i en älvdal.

Avslutningsvis, detta kan säkert te sig orealistiskt för vissa, tyvärr får det nog anses vara högst realistiskt att det skulle kunna ske en påverkan gentemot, dels vårt elnät, dels de faciliteter som skapar elektriciteten till vårt elnät. Vad som skiljer Sverige mot många länder är att huvuddelen av våra faciliteter som producerar elektricitet även kan nyttjas som en form av ”vapensystem” mot oss, då det ej i huvudsak rör sig om kolkraft eller vindkraft, utan vattenkraft och kärnkraft som i sig har en inneboende kraft, en kraft som tydligt kan nyttjas för att påverka oss.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsmakten 1(Svenska)

Reuters 1, 2, 3(Engelska)

Sveriges Television 1(Svenska)

The Wall Street Journal 1(Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Twitter 1(Svenska)

Hugemark, Bo. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.

Dagens media- och informationslandskap har paradoxalt nog ökat möjligheterna, trots det ökade utbudet av information, för genomförande av kognitiv krigföring d.v.s. påverkan av den mentala bilden och förståelsen om vad som sker runt i kring oss. Därmed kan t.ex. beslutsfattande påverkas. Kognitiv avregling d.v.s. att avskärma delar eller stor del av en population för information syftande till att möjliggöra för en aktör att skapa egna handlingsmöjligheter får ses som fullt genomförbart i Sverige, såväl i fred, kris som krig. Andra metoder inom kognitiv krigföring får ses som fullt möjliga att genomföra och torde öka behovet av ett omfattande och robust psykologiskt försvar i Sverige bortom motverkande av propaganda o.dyl.

I boken ”Anti-Access Warfare” belyser den amerikanske författaren och tidigare officeren samt professorn SamJ. Tangredi¹olika aspekter samt historik kring vad som kommit att benämnas i engelsk terminologi Anti-Access/Area Denial (A2/AD) och i svensk nomenklatur avregling. Den tydligaste redogörelsen avseende hur den svenska Försvarsmakten väljer att se på begreppet avregling framförs i den slutliga redovisning av perspektivstudien 2016-2018.

Avregling och avreglingszon beskrivs i perspektivstudien med att en motståndare, ”etablerar antingen egen kontroll i området, bestrider motståndarens kontroll eller skapar betydande osäkerhet. Detta genomförs med fjärrstridsmedel mot mark-, sjö- och luftmål liksom med telekrigföring eller cyberattacker”.²Utifrån Tangredi’sbelysning av militära aspekter kring avregling, överinstämmer den svenska beskrivningen av begreppet till del. En förklaringsmodell avseende avregling som framförs i boken är att avregling syftar till att skydda en tyngdpunkt, en annan förklaringsmodell är att det kan ses som en mur som skyddar en omgivning, ytterligare en är att förhindra en motståndare från att komma in i ett operationsområde.³ Där det sistnämnda främst överinstämmer med hur perspektivstudien beskriver avregling.

Vad som gör Tangredi’s bok intressant är att den belyser avregling i ett större perspektiv och med andra aspekter. Där det tydligaste är att avregling i sig kan utgöra en del av en nationell säkerhetsstrategi, där avregling bl.a. kan genomföras på det ekonomiska, diplomatiska och politiska planet,⁴ d.v.s. områdena inom begreppet DIME (Diplomati, Information, Militär, Ekonomi). Vilket får anses skilja sig markant mot hur avregling och avreglingszoner beskrivs i perspektivstudien. Därmed krävs även ett annat förhållningssätt till begreppet, då det t.ex. skulle kunna innebära att ett veto i FN säkerhetsråd skulle kunna vara en del i en avregling, och ett större strategiskt tänkande på sikt.

I den internationella men även svenska debatten kring avregling, är det främst den tydliga och renodlade militära aspekten som berörs och ej avregling utifrån diplomati, information eller ekonomi. I sin bok beskriver Tangredi även ett intressant område vilket han väljer att benämna kognitivavregling, vilket får anses falla inom begreppet Information i DIME. Detta delbegrepp inom ramen för avregling utgår från att en nation kan tänkas gå bortom det traditionella renodlade kinetiska konceptet, som berörts i de tidigare stycket, kring avregling.⁵

Den kognitiva avreglingen kan liknas med hur en motståndare tillämpar, radiotystnad, emittertystnad och s.k. smygteknologi för att kunna påverka en motpart, fast på det kognitiva planet. Praktiskt innebär det att information undanhålls med olika metoder, för att påverka det mentala planet hos en motståndare. Tangrediväljer i sin bok att exemplifiera kognitiv avregling med Nordkorea. Där ytterst lite information, dels kommer ut om de faktiska förhållandena i landet, dels ytterst lite information kommer in i landet avseende förhållandena runt i kring dem. Därtill är det enligt Tangredi främst totalitära stater som kan tänkas ta till sig kognitiv avregling, enligt Tangredi.⁶ Tyvärr utvecklar inte Tangredibegreppet i någon större omfattning, varvid nedanstående är mina tankar kring ämnet.

En annan form av kognitiv avregling borde även Kinas s.k. ”storabrandvägg” eller den ”gyllene skölden” kunna klassificeras som. Där den egna befolkningen undanhålls viss information på internet. Dock är det inte enbart Kina som tillämpar större eller mindre restriktioner av internet för sin egna befolkning. Däremot är de ett av de tydligaste exemplen.⁷Vad som dock inte berörs av Tangredii sin bok är hur en stat skulle kunna tänkas tillämpa kognitiv avregling bortom sin egna befolkning utan i stället mot en motpart. Varvid kognitiv avregling kan ses som ett tvåsidigt verktyg d.v.s. antingen nyttjas mot den egna befolkningen, eller en motpart. Vilket detta inlägg kommer försöka belysa.

En viktig faktor är att särskilja kognitiv avreglingfrån andra begrepp såsom desinformation, propaganda m.m. De tidigare nämnda begreppen får främst ses som metoder för att påverka det kognitiva planet i syfte uppnå något. Emedan kognitiv avregling får anses vara ett högre syfte att uppnå med hjälp av olika metoder.

Det yttersta syftet med kognitiv avregling börfrämst vara att förhindra en motpart att ta del av information eller att förvanska information och därmed skapa egna handlingsmöjligheter, på motsvarande sätt som den kinetiska versionen kring avregling syftar till att etablera egen kontroll eller bestrida kontroll över ett fysiskt geografiskt område, för att möjliggöra egna handlingsmöjligheter. Därutöver bör information ej ses som synonymt med internet, om än att en stor del av dagens informationsinhämtning av enskilda sker där. Däremot får det ses som troligt att det är enklast att utöva kognitiv avregling på internet i dagens samhälle.

Paradoxalt nog får det anses vara lättare i vår nutid att uppnå en kognitiv avregling utifrån hur det svenska medielandskapet utvecklats,⁸men även förändringen i infrastruktur för att förmedla information,⁹ samt dess sårbarheter.¹⁰ Därtill hur information värderas eller inte värderas bidrar till att en kognitiv avregling kan uppnås.¹¹ Dock är det troligtvis en tydlig skillnad i tillvägagångssätt för att uppnå en kognitiv avregling vid en väpnad konfliktkontra ett tillstånd där en icke-väpnad konfliktråder.

Utöver själva medielandskapets utveckling i Sverige, har mängden informationskällor ökat markant i jämförelse med t.ex. 1980-talet då en viss revolution skede med satellitbaserade tv-sändningar som t.ex. ökade mängden nyhetskanaler, men det kan ansetts varit hanterbart för den enskilda individen. Nu måste en individ i en än större omfattning sortera information och bedöma källors trovärdighet. Där den mänskliga förmågan att sålla och bedöma information får anses vara något tvivelaktig, vilket kommer beröras längre fram i inlägget.

Vid en väpnad konflikt torde en antagonistisk stat välja att påverka de in- och utgående internetförbindelserna som existerar till Sverige. Det vill säga stänga av den tydligaste informationsvägen som den svenska befolkningen nyttjar. Påverkan mot mobiltelefonnätet kan även anses vara relativt enkelt, ffa. när det framkommit information avseende främmande makt/makters försök till intrång och eventuellutplacering av s.k. ”skadlig kod” i system för strömförsörjningen.¹² Kinetiska åtgärder kan även genomföras för att påverka strömförsörjningen,¹³ en kombination skulle troligtvis nyttjas vid en väpnad konflikt för att säkerställa verkan. Vilket skulle innebära att mobilnätet, trots reservkraft, efter ett tag kommer sluta fungera helt eller till stor del.

Ett dylikt scenario skulle troligtvis påverka nyhetsförmedlingen i Sverige. Varvid en kognitiv avregling skulle kunna uppstå. En slutsats blir därmed att ett av de mer avgörande medierna för att undvika en sådan avregling får anses vara radio. Vilket tydligt accentueras i Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps broschyr ”Om krisen eller kriget kommer”. Där de två översta punkterna under rubriken kommunikation avseende hemberedskap utgörs av radio med batteri eller vev och bilradio.¹⁴

På sikt skulle det även uppstå problem med det mediet maa. strömförsörjning antingen i bil eller radio om det enbart drivs med batteri. Varvid tidningstryckerier troligtvis kommer bli avgörande, för att förmedla nyheter. Framför allt då batterier i händelse av en väpnad konflikt eller ett utdraget och tydligt gråzonsläge kommer bli en bristvara. Då dessa troligtvis kommer behövas för Försvarsmaktens och andra statliga myndigheters behov.

Mängden tidningstryckerier förefaller dock minskat under hela 2000-talet, hur stor mängd som finns i Sverige i dag förefaller dock vara något svårare att fastställa.¹⁵ Vid en låg mängd av tidningstryckerier får det ses som troligt att dessa skulle utgöra ett möjligt mål vid både gråzonsagerande samt skymningsläge av en antagonistisk stat. Därmed skulle informationsspridningen på sikt, vid en väpnad konflikt, kraftigt försvåras.

Ovanstående är enbart några exempel hur en kognitiv avregling kan genomförs under en väpnad konflikt, ytterligare metoder finns för att skapa denna. Vad som kan konstateras är att med ytterst få medel, får det anses vara möjligt att uppnå en kognitiv avregling av det svenska samhället.

Vad avser nyttjandet av kognitiv avregling i en icke-väpnadkonflikt får det ses som troligt att det genomförs i ett s.k. gråzonsläge, här avses begreppet gråzonutifrån beskrivningen i Försvarsberedningens skrivelse Ds 2017:66.¹⁶ Ett antagande som kan göras vid ett gråzonsagerande, icke-väpnad konflikt, med kognitiva avregling är att det nyttjas för att, dels avleda, dels förändra inriktningar i en nation som utsätts för det.

Vid en icke-väpnad konflikt får det anses troligtutifrån hur den svenska befolkningen tar emot nyheter, att en antagonistisk stat eller stater försöker styra nyhetsflöden på s.k. sociala medier.¹⁷ Genom att hålla borta nyheter som påverkar säkerhetspolitiska områden som är intressanta för den antagonistiska staten, skulle en s.k. kognitiv avregling kunna uppnås, åtminstone på del av populationen. Dock skulle den del av populationen som kognitivt avskärmats kunna nyttjas för att så misstro hos del av sina följare/vänner på sociala medier, varvid en dubbel effekt uppnås, dels avskärmas en del av populationen, dels polariseras en del av populationen, vilket i sak skulle gynna ett övergripande mål.

Motsvarande effekt kan observeras inom begreppet ”filterbubbla” där algoritmer anpassar sökresultat på t.ex. sociala medier eller i sökmotorer för en användare utifrån vad denne har sökt på tidigare, ”gillat” m.m.¹⁸ Varvid en individ kan hamna i en självpåtagen kognitiv avregling utifrån sina aktiviteter på internet. En inneboende psykologisk kognitiv avreglering finns även i det mänskliga psyket i form av konfirmeringsbias. Det vill säga att enbart vara uppmärksam på information som bekräftar den egna uppfattningen.¹⁹ Den s.k. ”filterbubblan” förstärks troligtvis av konfirmeringsbiaset människan har. Inom ramen för detta torde även den s.k. inramningsteorin spela in d.v.s. beroende på hur ett budskap, eller fakta väljs att presenteras, kommer mottagaren av informationen tolka det på olika sätt.²⁰

Dessa saker tillämpas på olika sätt av mediebolag, sociala medier m.fl. redan idag därtill har människans psykologiska profil inbyggda svagheter som även kan nyttjas på olika sätt. Varvid även om det kan kännas främmande att någon skulle kunna försöka styra flöden på sociala medier för en individ, får det ses som högst troligtatt det genomförs. Därutöver kan en individ påverkas i olika riktningar genom de egna inbyggda svagheterna i människans psyke för att skapa en självpåtagen avregling.

Utgående från hur det svenska medielandskapet förändrats och förminskats, får det anses vara möjligt att en antagonistiskt stat skulle kunna försöka påverka eller rekrytera de individer som avgör vad som skall publiceras. Vilket i praktiken innebär att försöka rekrytera s.k. ”inflytelse agenter”. En sådan placerad inflytelse agent skulle utifrån sin position,²¹kunna bidra till att skapa en kognitiv avregling inom ett eller flera säkerhetspolitiska områden, för den antagonistiska staten. En annan variant skulle givetvis vara att försöka överta en eller flera av mediakoncernerna. Eller att på olika sätt påverka t.ex. säkerhetspolitiska journalister, vilket det finns väldigt få av i Sverige. Syftande till att ej framföra säkerhetspolitiska nyheter i allmänhet, eller specifika säkerhetspolitiska nyheter.

En annan metod skulle kunna vara att skapa filtrerade nyhetstjänster, det vill säga en tjänst där användaren självmant väljer vilka nyheter denna vill ha del av och övriga nyheter filtreras bort. Sett vilka valfrågor den svenska befolkningen anser vara viktigast i årets val, 2018,²² skulle en sådan filtrering troligtvis göra att det säkerhetspolitiska området skulle filtreras bort hos en stor del av populationen.

Ytterligare en metod skulle kunna vara att skapa s.k. blockeringslistor på sociala medier.²³ Detta skulle kunna syfta till att stänga ute individer med inflytelse och påverkansmöjligheter som berör säkerhetspolitiska områden där en antagonistisk stat har intressen. Detta i sig skulle troligtvis inte bidra till någon större kognitiv avregling, men i samverkan med andra metoder inom ramen för en kognitiv avregling skulle det kunna ha en bidragande effekt.

En annan metod skulle kunna vara att skapa fysiska händelser för att genomföra kognitiv avregling, inom ramen för ett gråzonsagerande. Ett exempel på detta skulle vara att påverka uttaget av kontanter eller medge att kontanter går att ta ut, utan täckning,²⁴i stor skala över hela landet. Vilket skulle belasta olika samhällsfunktioner men troligtvis även belasta beslutsfattare som ev. inte skulle orka hantera eller identifiera sekundära händelser som kan ha en än större påverkan. Ytterligare metoder finns, i praktiken är det enbart fantasin som sätter begränsningar och vår egen samhällsutveckling.

Vad innebär då allt detta? Det enkla svaret är att begreppet avregling inte enbart kan ses som en kinetisk företeelse, utan det även kan vara icke-kinetisk. Utifrån ett historiskt perspektiv är det inget nytt, parallellen går osökt att dra till den censur som t.ex. tillämpades i Sverige under andra världskriget gentemot media.²⁵Vilket utifrån det genomförda resonemanget kan anses vara en form av kognitiv avregling. Dock var det den egna staten som tillämpade det. I det informationssamhälle som vi dag lever i, får det ses som möjligt för en utomståendeaktör (statlig eller icke-statlig) att påverka det på ett sådant sätt att antingen grupper eller sakfrågor kan ”censureras”, redan i djupaste fred.

Vilket för oss in på det svåra svaret. Kognitiv avregling i sig kan vara ett syfte att uppnå för en aktör. Men det i sig får anses vara ett stridssätt inom ramen för s.k. kognitiv krigföring.²⁶Vilket innebär att det troligtvis finns andra stridssätt för att påverka en nation på det kognitiva planet. Ett exempel på stridssätt skulle kunna vara att som aktör placera sig mellan två grupperingar och uppvigla dessa mot varandra, utan dess vetskap. Där liknelsen går att göra med ett eldöverfallssätt, mot en väg, där det pågår dubbelriktad underhållstrafik och en grupp genomför eldöverfall mot två underhållskonvojer samtidigt i en längre kurva och dessa i sin tur vådabekämpar varandra när de skall påverka gruppen som genomfört eldöverfallet, s.k. ”inbördeskrig”.²⁷

Ett annat stridssätt skulle kunna vara att genomföra vad som benämns ”Menuett” i kinetiska sammanhang innebär det att en enhet genomför eldöverfall från fyra olika håll i syfte att påverka och desorganisera en motståndare i största möjliga mån.²⁸Omvänt i kognitiv krigföring skulle det kunna vara att ”överbelasta” en stat eller ledning med ett stort antal händelser, desinformation o.dyl. för att skapa en maximal kognitiv belastning och därmed antingen genomför en kognitiv avregling eller skapa förutsättningar för andra handlingsmöjligheter.

Utifrån en icke-väpnad konflikt skulle agerandet även vara asymmetriskt tilltalande för en svagare aktör, gentemot en starkare. Vilket även skulle kunna genomföras av icke-statliga aktörer till del, dock får det ses som troligt att mer omfattande och avancerade metoder enbart kan tillämpas av statliga aktörer maa. kunskap samt kostnad som torde krävas. Därtill kommer mer omfattande och avancerade metoder behöva förberedas innan de tillämpas då bakgrundsdata, profilering m.m. skulle behöva genomföras och inte kan påbörjas då behovet uppstår, då en aktör i sådant fall skulle hamna i en efterhandssituation.

Sammantaget får det anses troligt att det krävs ett omfattande psykologiskt försvar bortom förmåga att t.ex. identifiera och stå emot propaganda. Då dagens informationssamhälle tydligt medger kognitiv krigföring genom olika stridssätt på informationsarenan såväl i fred, kris som krig, där kinetiska och icke-kinetiska metoder kan nyttjas.

Avslutningsvis ett stort tack till ett antal personer, ingen nämnd ingen glömd, som haft tålamodet att besvara frågor inom ämnesområdet och läsa igenom texten.

Avreglingsbegreppet bör utökas till att även omfatta informationsarenan, då den troligtvis går att avregla i olika omfattning. Den kognitiva avreglingen kan genomföras såväl i fred, kris som krig. Det högre syftet med en kognitiv avregling är troligtvis att skapa handlingsmöjligheter för den aktör som genomför det. Den kognitiva avreglingen utgör troligtvis ett av flera stridssätt inom ramen för kognitiv krigföring. Den kognitiva krigföring förbereds troligtvis redan innan ett faktiskt behov uppstår. Därtill bör olika uppmärksammade fall av desinformation m.m. ses ur begreppet DIME eller PMESII (Politiskt, Militärt, Ekonomiskt, Socialt, Infrastruktur och Information) för att tydligt avgöra vad syftet kan ha varit med tillämpandet av olika metoder inom ramen för en eventuell kognitiv krigföring.

Have a good one! // Jägarchefen

Allabolag 1(Svenska)

Bloomberg 1(Engelska)

Computer Sweden 1(Svenska)

Expressen 1(Svenska)

Federation of American Scientists 1(Engelska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Institutet för mediestudier 1(Svenska)

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 1(Svenska)

National Defence Academy of Latvia 1(Engelska)

Norrländska Socialdemokraten 1(Svenska)

Psychology Today 1, 2(Engelska)

Regeringen 1, 2(Svenska)

Statens medieråd 1(Svenska)

Svenska Dagbladet 1, 2(Svenska)

Sveriges Radio 1, 2(Svenska)

Sveriges Television 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Svenska)

The Guardian 1(Engelska)

The Washington Post 1(Engelska)

U.S. Naval War College 1(Engelska)

Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004.

Försvarsmakten. Anvisningar för fallskärmsjägare. Stockholm: Försvarsmakten, 1976.

Tangredi, Sam J. Anti-access warfare: countering A2/AD strategies. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 2013.

Finlands president, Sauli Niinistö, uttalade sig den 28JUN2018 avseende det kommande toppmötet mellan USA President, DonaldTrump, och Rysslands President, Vladimir Putin, i en rad olika frågor. Bland annat uttalade sig Finlands President om säkerhetsläget i Finlands närområde. Där han bl.a. påtalade att spänningarna i Östersjöområdet ökat över tiden och att Finland är oroad avseende detta, samt att han skulle lyfta den frågan vid det planerade toppmötet. Detta syftandes till att klarlägga om det fanns något sätt för att minska spänningarna.¹I sammanhanget är det värt att notera skillnaden i hur den finska presidenten uttrycker sig kontra de olika svenska uttalandena om ett s.k. ”nytt normalläge”.

Vad avser toppmötet förefaller bedömare ej se att något substantiellt genombrott kommer ske mellan de två länderna (USA och Ryssland).² Vilket får ses som högst troligt, däremot bör faktorn avseende den Amerikanska Presidenten tas i beaktande. Där toppmötet mellan USA President och Nordkoreas s.k. ”högsta ledare”, Kim Jong-un, tydligt kan exemplifiera detta, i och med att USA plötsligt valde att avbryta viss övningsverksamhet med Sydkorea på den Koreanska halvön,³där beslutet ej förefaller diskuterats i någon större krets innan det togs.⁴ Därtill agerandet av den Amerikanska Presidenten vid G7 ländernas toppmöte i Kanada,⁵men även uttalanden om NATO i samband med Sveriges Statsministers, Stefan Löven, statsbesök i USA.⁶ Varvid en slutsats förefaller bli att dagsformen eller tidigare inflytelser kan spela en stor roll för hur USA President väljer att agera.

Vilket gör vissa av NATO ländernas oro inför, dels det kommande NATO toppmötet, dels USA Presidents toppmöte med Rysslands President i Helsingfors förståelig. Detta innebär även att toppmötet mellan USA President och Rysslands President, mycket väl kan få avgöranden om än på ett sätt som internationella bedömare ej tänkt sig. Därutöver visar det på vilka osäkerhetsfaktorer som just nu råder kring hur den internationella ”spelplanen” kan utvecklas. Troligt är att den som förstår sig på USA President bäst och har en tydlig agenda, kan påverka det till sin fördel.

Detta nyckfulla beteende av USA President skapar givetvis frågetecken om hur mycket värda den Amerikanska Försvarsministerns, JamesMattis, uttalande är avseende att USA står på Sveriges sida i händelse av en kraftigt försämrad säkerhetsutveckling i vårt direkta närområde och i värsta fall ett väpnat angrepp mot Sverige.⁷ Därtill skapar det frågetecken kring det samarbete vi inlett sedan maj 2018,⁸ men även strategiska materielinköp såsom ett eventuellt inköp av Patriot systemet från USA.⁹ Sett till det säkerhetsläge som utvecklats på den Koreanska halvön under de senaste åren, blir frågan befogad mtp. USA President agerande den senaste månaden.

I förhållande till detta blir vissa uttalanden och ageranden av medlemsländerna i den Europeiska Unionen förståeliga.¹⁰Vad som särskilt bör beaktas är det gamla uttrycket ”ingen rök utan eld”, dessa uttalanden och ageranden kommer inte för intet, utan för att andra inofficiella uttalanden och ageranden har genomförts från amerikansk sida, som antingen varit riktade mot Europeiska länder eller framförts mot europeiska länder. Vilket skulle kunna exemplifieras med Norge, dock inte ett medlemsland i den Europeiska unionen, där USA President ansåg att de ej ansträngde sig tillräckligt för att stärka NATO, men något som även framförts till andra länder.¹¹

I förhållande till detta blir det väldigt intressant att notera den amerikanska ambassadören till Estlands entledigande på egenbegäran under den gångna veckan, V826.¹² Vilket indikerar att relationerna i den transatlantiska länken ej är tillfyllest. Då en ambassadör, under två olika administrationer, väljer att avgå, mitt under ett kallt krig (här divideras det kraftfullt om det är ett kallt krig eller ej, men sett till de konfrontationer som pågår påminner det i mångt om vad som tidigare definierades som det kalla kriget) p.g.a. hur den politiska agendan förs av den styrande administrationen indikerar det att något ej står rätt till. ffa. då det är i ett ”frontland” i det nya kalla kriget.

Om nu den Amerikanska Presidenten är på väg att förändra USA förhållningssätt till NATO och Europa uppstår en intressant frågeställning, hur skulle det gå? Inledningsvis går det att konstatera att om USA skulle förändra sitt förhållningssätt skulle det troligtvis få grava påverkningar för NATO ländernas underrättelse- och ledningsstruktur, där USA får anses bidra på ett tydligt sätt maa. sina olika tekniska förmågor. Men det som även uppstår är en omvänd ”Life-line lost” jämfört med Sverige som under 1980-talet ”avvecklade” sin livlina mot USA, förefaller nu USA under den nuvarande administration se att samarbetet med Västeuropa skall ske på andra premisser än tidigare. Vilket på olika sätt kan förändra de säkerhetsstrukturer vi tidigare tagit för giviet.

Urvattnas de Amerikanska säkerhetsgarantierna, dels mot Sverige, dels mot NATO, kommer det uppstå ett säkerhetsvakuum, som kommer att fyllas av olika aktörer. Sett till vår direkta närområde, blir det således än mer tydligt att det i ett eventuellt frånfall av Amerikansk ”närvaro” krävs det av Sverige att vi tar ett störreansvar för den säkerhetspolitiska situationen. Likt vi gjorde från 1950-talet och framgent, för att skapa en säkerhetspolitisk stabilitet på Nordkalotten.

Oaktat vilka Sveriges säkerhetspolitiska vägval må bli efter riksdagsvalet 2018, framstår det således allt mer tydligt att ”själv är bästedräng”. Just nu förefaller det råda ett säkerhetspolitiskt ”gungfly”. Varvid det blir än mer tydligt att det som benämns som utgiftsområde 6 i budgetpropositionen (Försvar och samhällets krisberedskap) bör stärkas substantiellt. Som militärt alliansfritt land har Sverige inte längre råd att ”chansa” på avtal som eventuelltkan tänkas stärka vår säkerhetspolitiska position i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge. Då det är tydligt att ingångna avtal ej längre är värda något i det storpolitiska rummet.

Således får Försvarsmaktens perspektivplanering inför 2035 ses som fullt rimlig, med en avvikande uppfattning vilket är tidsförhållandet. De förmågor som Försvarsmakten anser att Sverige behöver, måste finnas på plats långt tidigare än 2035. Dock får det ses som något problematiskt att uppnå alla dessa innan den tidsplanens mål 2035. Men för att ta ett säkerhetspolitiskt ansvar men även garantera Sveriges säkerhet och oberoende kommer det troligtvis krävas att dessa målsättningar uppnås tidigare än 2035, utifrån den nuvarande utvecklingen.

Have a good one! // Jägarchefen

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)

Dagens Nyheter 1(Svenska)

Foreign Policy 1, 2, 3(Engelska)

Reuters 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)

Sveriges Radio 1(Svenska)

Sveriges Television 1(Svenska)

The Guardian 1(Engelska)

The Times 1(Engelska)

The Washington Post 1(Engelska)

Den 18JUN2018 publicerade Federation of AmericanScientists uppgifter avseende en trolig uppgradering av det enda identifierade kärnvapenförrådet i Kaliningrad Oblast.¹Vad avser kärnvapen i Kaliningrad Oblast rör det sig sannoliktom taktiska kärnvapen som kan nyttjas på t.ex. det nu tillförda Iskander systemet, men även t.ex. Kalibr systemet på Bujan-M korvetter, men även andra vapensystem baserade i Kaliningrad Oblast.² Således rör det sig mindre kärnvapenladdningar med en mer begränsad räckvidd kontra de strategiska kärnvapensystemen Ryssland även förfogar över.

I sammanhanget är det intressant att notera uppgifter som indikerat att kärnvapen eventuellt transporterats tidigare till Kaliningrad Oblast och förvarats där under 2000-talet.³ Vilket i sådant fall antingen skulle kunna indikera att det finns fler kärnvapenförråd i Kaliningrad Oblast, som ännu inte identifierats genom öppen inhämtning för att förvara de eventuellt befintliga kärnvapnen under renoveringen av förrådet. Alternativt att de eventuella taktiska kärnvapnen som transporterats till Kaliningrad Oblast transporterats därifrån under tiden för renoveringen av kärnvapenförrådet, eller ännu tidigare.

De taktiska kärnvapnen skall vara placerade i centrala lager och under ansvar av det 12. Huvuddirektoratet.⁴ Enligt en uppgift har detta tolkats som större lager, vilket det i Kaliningrad Oblast ej betraktas som.⁵ Enligt en annan uppgift från inledningen av 2000-talet, skall dessa taktiska kärnvapen spridas ut till förbanden, från dessa centrala lager, i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge.⁶ Utgående från detta skulle det kunna innebära att det ej finns några taktiska kärnvapen i Kaliningrad Oblast. Utifrån Kaliningrad Oblasts geografiska placering skulle det dock kunna innebära att kärnvapen placerats där kopplat till tidsfaktorn och möjligheterna att transportera dessa i händelse av att ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, från ett centralt lager.

Vad avser 12. Huvuddirektoratet är det intressant att notera att de ingick i den första beredskapskontrollen 2013,⁷ vid återupptagandet av dessa kontroller sedan Sovjetunionens upplösning. Det 12. Huvuddirektoratet förefaller övat förflyttning av kärnvapenstridsspetsar från centrala lager till mindre förvaringsplatser under denna beredskapskontroll. Möjligenförflyttade de bl.a. kärnvapenstridsspetsar till de förvaringsplatser som finns i anslutning till de förband som skall kunna nyttja taktiska kärnvapen.⁸ Vad avser renodlade kärnvapenövningar i Kaliningrad Oblast, förefaller sådana genomförts, något den tidigare chefen för US Army Europe, General Ben Hodges, berörde vid en presskonferens i december 2015.⁹

Är det då något anmärkningsvärt att Ryssland moderniserar en förvaringsplats för taktiska kärnvapen och genomför övningar med sina kärnvapenförband? Nej i grunden är de inte det. Ryssland har kärnvapen varvid det ingår som en del i deras militärstrategiska doktrin. Vad som dock är intressant är fokuseringen som sker på bärsystem för taktiska kärnvapen i den diskussion som förekommer. Här är t.ex. Iskander systemet ett typexempel. Att Ryssland förfogar över ett flertal olika bärsystem för taktiska kärnvapen är inget okänt, däremot är det anmärkningsvärt att det ej diskuteras mer kring den mindre typen av taktiska kärnvapen, benämns populärt som slagfältskärnvapen eller stridstekniska kärnvapen vilket kommer vara termen som nyttjas i inlägget, som Ryssland, förefaller, förfoga över. Vilket detta inlägg kommer fokusera på.

Den första officiella indikationen avseende innehav kring ryska stridstekniska kärnvapen, förefaller skett i samband med den debatt som uppstod under 1990-talet avseende s.k. ”reseväskekärnvapen” och om Ryssland, dels hade sådana, dels hade kontroll över dessa. På den ryska sidan drev AleksandrLebed, dels militär, dels Rysslands nationella säkerhetsrådgivare, att Ryssland eventuellt hade förlorat kontroll över ett antal av dessa taktiska  mindre kärnvapen. Enligt andra ryska uttalanden hade inte Ryssland några sådana stridstekniska kärnvapen.¹⁰ Enligt Aleksandr Lebedskall det rört sig om kärnvapenladdningar om ca ett kiloton som varit avdelade till ryska specialförband som kunde bäras och detoneras av en individ.¹¹

Enligt Amerikanska uppgifter skall en stridsteknisk kärnvapenladdning utvecklats och tilldelats förband i Sovjetunionen, dock krävdes det minst två personer för att kunna förflytta och nyttja denna.¹²Utgående från laddningsvikt o.dyl. samt mängden personer som minst krävdes för nyttjande av det beskrivna stridstekniska kärnvapnet, påminner det väldigt mycket om de s.k. ”Green Light” grupper som USA hade hos sina specialförband under det s.k. kalla kriget. Dessa grupper skulle innästla en motståndares område i händelse av en väpnad konflikt och placera ut kärnvapen, vilket förefaller haft en laddningsvikt om cirka ett kiloton.¹³

Enligt den ryske avhoppade GRU officeren Stanislav Lunev, skall det rört sig om två typer av  stridstekniska kärnvapen. Den ena RA-115s skall ha varit för bruk på land och RA-115-01s skall ha varit för bruk under vatten. Enligt honom skall dessa kärnvapen vägt mellan 22 och 27 kilo. Enligt honom kunde dessa vapen även nyttjas av ryska specialförband.¹⁴ Detta korrelerar väl med den amerikanska vikten på dess bärbara kärnvapenladdning som skall ha varit kring 26 kg. Det Amerikanska vapensystemet förefaller även kunnat nyttjas under vatten likt dess ryska motsvarighet.¹⁵

I sammanhanget är en artikel i den ryska militärteoretiska tidskriften ”militära tankar” från 1995 avseende nyttjandet av specialförband intressant. I denna så framförs att vikten av striden på djupet som ökat under de senaste decennierna manat på en teknisk utveckling som bl.a. gett förbanden stridstekniska kärnvapen.¹⁶ Detta skulle till del kunna styrka Stanislav Lunevs uppgifter. Vad avser StanislavLunevs uppgifter har det framförts kritik mot dessa bl.a. har den amerikanska federala polisen, Federal Bureau ofInvestigation, uttalat sig kring dem och anser att han överdrivit vissa delar.¹⁷ Dock förefaller det inte specificerats vilka delar.

Vid ett uttalande 2001 av chefen för det 12. Huvuddirektoratet framkom att Ryssland hade stridstekniska kärnvapen som vägde 30 kilo och mindre. Enligt denne skall det röra sig om 84 stycken. Därutöver framkom att de antingen var förstörda eller under mycket hård bevakning och kontroll. Själva uttalandet blir något motstridigt utifrån faktorn förstörda och/eller under hård kontroll.¹⁸Vad som dock är intressant med uttalandet är att själva vikten på de stridstekniska kärnvapnen är i närheten av Stanislav Lunevs uppgifter.

Under det östra militärdistriktets strategiska övning 2010, Vostok-2010, förefaller en simulerad kärnvapenminanyttjats i det avslutande skedet av övningen. Detta skulle kunna indikera att Ryssland övade på hur taktiska mindre kärnvapen kan nyttjas för att få stop på en större anfallsrörelse.¹⁹Här skall dock beaktas att det troligtvis rör sig om något som är större i konstruktion än en klassisk stridsvagnsmina. Dock är det ett antagande utifrån hur de amerikanska stridstekniska kärnvapnen var konstruerade under det kalla kriget.²⁰Således kan det antas att Ryssland åtminstone vid 2010, förfogade över stridstekniska kärnvapen maa. det genomförda övningsmomentet.

Varför är då detta intressant? Åtminstone intill 2010 förefaller Ryssland sett ett behov av att vidmakthålla stridstekniska kärnvapen som ett vapensystem. Varvid det får ses som troligtatt dessa vapensystem då ingick i rysk krigsplanläggning. Utgående från det teoretiska ramverk som uppstått avseende s.k. nukleär deeskalering av en militär konflikt, får det ses som troligtatt dessa vapensystem skulle kunna fylla en viktig roll. Om än att det ryska övningsagerandet utifrån s.k. nukleär deeskalering förefaller varit i den högre skalan av kärnvapen, kontra dessa stridstekniska system.²¹

Att det ses som minst troligt att Ryssland skulle kunna tillämpa s.k. nukleär de-eskalering accentueras tydligt i den amerikanska kärnvapenstrategin, Nuclear Posture Review, från 2018. Vad som även är intressant är att USA förefaller överväga att införskaffa stridstekniska kärnvapen, dock framgår inte med vilken form av bärsystem, för att kunna erhålla en graderad verkan kopplat till nukleär de-eskalering.²²Nukleär de-eskalering berörs i en artikel från 1999 i den ryska militärvetenskapliga tidskriften militära tankar. Denna de-eskalering förefaller, utifrån artikeln, kunna genomföras i olika nivåer. Den första nivån förefaller vara att genomföra en ”demonstrativ insats” med en kärnvapenladdning mot ett isolerat geografiskt område som är obebott såsom ett ökenområde eller vattenområde,²³ här kan säkert fjäll och annan ödemark även omfattas.

Den andra nivån skall vara att genomföra en ”hot-demonstration”, då insätts kärnvapen mot t.ex. knutpunkter, tanken med denna nivå är att hålla ned förluster på motståndarsidan men påverka denne i det huvudsakliga operationsområdet. Den tredje nivånär ”hot”, då insätts kärnvapen mot en motståndares förband i en operationsriktning för att påverka utgången i en annan. Den fjärde nivån är ”hot-straff” det innebär koncentrerat insättande av kärnvapen mot en motståndares förband i en eller flera operationsriktningar. Den femte nivån innebär ”hot-vedergällning” det innebär ett större insättande av kärnvapen mot flertalet mål i operationsområdet för att förändra utgången av den militära situationen. Den sjätte och sista nivån är ”vedergällning”, vid denna nivå insätts flertalet kärnvapen inom hela krigsteatern.²⁴

Utgående från de tre första nivåerna, torde stridstekniska kärnvapen vara ett lämpligt alternativ att nyttja. När det främst rör sig om platser där det i förväg går att utplacera stridstekniska kärnvapen. Den tredje nivån torde även kunna vara vad som övades under Vostok-2010 med kärnvapenminor. De övriga nivåerna torde, dels kräva större kärnvapenladdningar, dels andra bärsystem för att kunna insätta dem utifrån tankarna kring respektive nivå. Utgående från tankegångarna kring nukleär de-eskalering kan det även förklara varför Ryssland så sent som 2010 förefaller haft stridstekniska kärnvapen.

Här blir det även intressant att fundera på om t.ex. de ryska specialförbanden fortsatt har stridstekniska kärnvapenladdningar och i sådant fall hur övas det? Ingår det som en del i t.ex. övningarna med den ryska kärnvapentriaden, vilket skulle kunna vara möjligt mtp. de olika nivåerna inom ramen för nukleär de-eskalering och hur de skall kunna påverka över olika ytor. Ett annat alternativ är ett separat övningsmoment. Därutöver torde nyttjandet av specialförband tillsammans med stridstekniska kärnvapen utgöra ett möjligt alternativt troligt val vid de två första nivåerna som berörs kring nukleär de-eskalering.

Varför är då detta viktigt? Som skrevs tidigare sker en fokusering främst på bärsystem, såsom Iskander, dock förefaller inte hela spektrumet av kärnvapen som kan nyttjas belysas. Stridstekniska kärnvapen torde, som berörts, fylla en viktig del i teoribildningen bakom nukleär de-eskalering då syftet är att eskalera för att deeskalera men fortfarande inte övergå till en renodlad kärnvapenkonflikt. Vilket gör att det får ses som ytterst märkligt att dessa taktiska mindre kärnvapen ej belyses i den västerländska debatten, trots att de så sent som 2010 förefaller haft en plats i rysk krigföringsförmåga. Därtill förefaller det finns en reell möjlighet att stridstekniska kärnvapen kommer börja spela en allt viktigare roll, utgående från de tankegångar som framförs i den amerikanska kärnvapenstrategin.

Varvid det blir viktigt att kärnvapenfrågan lyfts fram på ett helt annat sätt än i dag. Då vi nu eventuellt går mot en tid med förändrade tankegångar kring synen på kärnvapen, krävs det att det belyses från strategisk nedtill stridsteknisk nivå i t.ex. vår övningsverksamhet på motsvarande sätt som skedde under det s.k. kalla kriget.

Have a good one! // Jägarchefen

Federation of American Scientists 1(Engelska)

James Martin Center for Nonproliferation Studies 1(Engelska)

Sveriges Television 1(Svenska)

The Foreign Policy 1(Engelska)

The Jamestown Foundation 1(Engelska)

The New York Times 1(Engelska)

The San Diego Union-Tribune 1(Engelska)

The Washington Times 1(Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2, 3(Svenska)

U.S. Department of Defense 1, 2(Engelska)

Lunev, Stanislav. Through the Eyes of the Enemy. Washington, DC: Regnery Publishing, 1998, E-bok.

Det ryska utrikesministeriets talesperson Maria Zacharovauttalade sig den 15JUN2018,¹avseende den norska begäran om bl.a. ökad amerikansk truppnärvaro i Norge utifrån en rotationsbasis.² Enligt det ryska utrikesministeriets talesperson, kommer denna ökning av amerikansk trupp underminera förtroendet mellan de båda länderna.³ Den ryska ambassaden i Norge uttalade sig även i frågan den 14JUN2018. De hävdar att detta norska initiativ, är ovänligt och kommer ej gå förbisett utan konsekvenser.⁴

Inledningsvis är det i intressant att notera, än en gång, hur det ryska utrikesministeriet å ena sidan anlägger en typ av retorik, oftast något nyanserad, och å andra sidan dess ambassader anlägger en annan retorik, oftast hårdare. Då det börjar utgöra något av ett modus operandi får det anses som minst möjligtatt det utgör ett sätt att skapa osäkerhet kring Rysslands officiella linje. Vilket skulle kunna pressa en mottagare av ett budskap, då den inte vet vart Ryssland officiellt står i en sakfråga.

I sammanhanget är det även intressant att notera den beredskapskontroll som den ryska Norra Marinen påbörjade den 13JUN2018. Denna övning skall enligt den ryska marinen vara den största på 10 år för den Norra Marinen och skall pågå under cirka en veckas tid.⁵ Därtill blir den än mer intressant då den påbörjades dagen efter att den norska regeringen officiellt delgav att de önskade en ökad amerikansk truppnärvaro i sitt land.⁶ Därutöver var det en oannonserad övning då det var en beredskapskontroll. Vilket skulle kunna innebära att det finns en möjlig koppling mellan beredskapskontrollen, den norska regeringens delgivande och de ryska utrikespolitiska uttalandena i frågan avseende ökad amerikansk truppnärvaro i Norge.

Här kan det påpekas att sådana kopplingar inte skulle kunna uppnå någon effekt, om det inte vore för att det finns ett troligthistoriskt exempel som involverar Norge. Under planeringsarbetet utav förhandslagring av amerikansk marinkårsmateriel i Norge under slutet 1970-talet, skall den Sovjetiska ambassadören i Norge gjort ett uttalande, i december 1979, avseende ett eventuellt positivt norskt beslut till förhandslagring. Uttalandet skall ha varit att Sovjetunionen skulle veta hur de skulle agera vid ett sådant beslut, samt hur de skulle kunna skapa problem för Norge.⁷

Kort efter detta uttalande kom den norska regeringen avbryta samtalen med USA avseende förhandslagring. Några månader senare kom den norska regeringen delge att förhandslagring för den amerikanska marinkåren skulle ske i centrala Norge, emedan förhandslagring av en norsk regementsstridsgrupp skulle ske i norra Norge.⁸ Enligt en svensk säkerhetspolitisk utredning skall beslutet avseende vart förhandslagringen skulle ske, bero på att en mer nordlig placering hade kunnat upplevas för provokativ gentemot Sovjetunionen.⁹Huruvida den sovjetiska ambassadörens uttalande, det norska avbrytandet av samtalen med USA och därefter beslutet om vart förråden skulle placeras hänger ihop är något oklart, men det får ses som troligt.

Detta innebär även att att det finns en historisk erfarenhetför Ryssland, i hur säkerhetspolitiska ageranden gentemot Norge kan genomföras, för att åtminstone uppnå en partiellframgång. Vilket skulle kunna förklara de två olika uttalandena, å ena sidan ett nyanserat från det ryska utrikesministeriet som huvuddelen av den internationella pressen främst citerar därmed omvärlden i stort tar notis om. Å andra sidan ett mer skarpt uttalande från den ryska ambassaden i Norge, där det får ses som troligt att främst norsk och nordisk press citerar och givetvis den norska regeringen analyserar och eventuellt tar viss hänsyn till. Uttalandet från den 14JUN2018 kan till del anses likna det sovjetiska uttalandet från december 1979.

Utgående från de ryska utrikespolitiska uttalandena gentemot Norge, kan den ryska Norra Marinens beredskapskontroll, utgöra s.k. militära maktmedel ibakgrunden. Syftandes till att förstärka de genomförda uttalandena från, dels utrikesministeriet, dels ambassaden. Sammantaget skulle detta kunna utgöra ett typexempel på strategisk signalering syftandes till att försöka påverka.

Have a good one! // Jägarchefen

RAND Corporation 1(Engelska)

Regeringen 1 (Svenska)
Regjeringen 1(Norska)

Reuters 1(Engelska)

The Independent Barents Observer 1, 2(Engelska)

⁴ The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Russia says U.S. Marines in Norway destabilises situation. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/06/russia-says-us-marines-norway-destabilises-situation(Hämtad 2018-06-17)

Den 12JUN2018 rapporterade både svensk och internationell media att Norge hade för avsikt att, dels förlänga det avtal som fanns mellan dem och USA avseende rotation med amerikansk trupp i Norge till fem år, dels utöka mängden amerikanska soldater, upptill 700 stycken, som ingår i dessa rotationer. Skälet till denna ökning, förefaller utifrån vad som sagts, vara ett ökat behov av samövning men även utbildning och träning i vintermiljö, för både NATO länder men även USA. Det framkom även att de amerikanska soldaterna skulle baseras på ytterligare en ort, i dagsläget är de baserade i Værnes. I framtiden kommer de även vara baserade iSetermoen.¹

Detta är det avslutande inlägget i serien bortom rikets gränser (1, 2). Historiskt har det gått att spåra en obruten linje hur svenska jägarförband från mitten av andra världskriget, minst intill mitten av 1980-talet skulle agera bortom Sveriges gränser. Detta inlägg kommer belysa olika faktorer som även i dag kan tänkas vara värda att beakta. Trots vårt närområde ser annorlunda ut, därtill att de säkerhetspolitiska faktorerna är fundamentalt förändrade i förhållande till när den berörda planering genomfördes.

Det sistnämnda, det vill säga de säkerhetspolitiska faktorerna, bör vara det första som berörs då det sätter själva kontexten. Utåt skulle Sverige under det kalla kriget vara alliansfritt i fred och neutralt i krig.¹ Denna uttalade inställning har t.ex. i två större arbeten falsifierats.² Vad som, troligtvis, inte kunde göras var att upprätta färdiga planer på regeringsnivå mellan två stater om att svenska förband skulle insättas i ett tidigt skede på en annan nations territorium.³ Dagens säkerhetspolitiska realitet skulle dock medge det, därtill får det anses att t.ex. Sveriges solidaritetsförklaring,⁴ mer eller mindre frammanar det.

Utifrån solidaritetsförklaringen skulle jägarförband utgöra ett ypperligt bidrag, dels för att kunna stödja i vårt närområde med t.ex. direkta stridsinsatser, dels skulle det medge att vi själva erhåller en lägesbild som minst inom ett begränsat geografiskt område, beroende på storleken av insatta förband. Därtill utgör jägarförband s.k. ”lätta förband” vilket snabbt kan förflyttas med olika transporthjälpmedel och förbanden som sådana har en hög inneboende uthållighet. Dock utgör inte jägarförband en ”dussin vara” utan är numera en mer exklusiv resurs, därtill är jägarförband som förbandstyp ett ”lagt kort ligger” d.v.s. placeras förbanden på en specifik plats är dess rörlighet inte hög, utan måste de förflyttas tar det tid bl.a. på grund av att de agerar på ett av motståndaren behärskat område. Något en högre chef måste ha i beaktande.

Bortom solidaritetsförklaringen, har Sverige ingått avtal avseende försvarssamarbete med ett flertal länder i vårt närområde. Dessa avtal skulle tillsammans med solidaritetsförklaringen kunna utgöra en hävstång till en gemensam planering avseende hur t.ex. svenska jägarförband skulle kunna nyttjas i olika konfliktscenarier, får att erhålla en ömsesidig effekt hos båda parter i ett ingånget avtal. Detta skulle medge samma effekter som berördes i stycket ovan avseende solidaritetsförklaringen.

Ytterst skulle detta även skapa en mer fördelaktig position för Sverige. Då en konflikt i vårt närområde onekligen skulle involvera Sverige,⁵ antingen omedelbart eller på sikt. Ett tidigt insättande skapar som tidigare berörts en förmåga att, dels inhämta information som bidrar till en situationsförståelse. Dels en förmåga att tillsammans med en annan part påverka en motståndare och eventuellt på sikt enskilt påverka en motståndare och dennes högvärdiga mål. Detta kan anses vara själva essensen av varför vi t.ex. under det kalla kriget planlade att gå in på t.ex. finskt territorium. Syftande till att tidigt erhålla information samt kunna påverka de högvärdiga målen, tidigare än när en motståndares tätförband skulle stå djupt inne på svenskt territorium. Vilket troligtvis hade varit fallet om jägarförbanden enbart skulle agerat på svenskt territorium.

En debatt som ofta framträder är Sveriges behov av fjärrbekämpningsförmåga. I dag utgörs den faktiska fjärrbekämpningsförmågan av flygvapnets möjligheter att påverka en motståndare med dess i dag operativa vapensystem, vilket tyvärr inte kan ses som en reell fjärrbekämpningsförmåga. Bortom flygvapnets porté utgör enbart special- och jägarförband Sveriges enda möjlighet att påverka en motståndare. I en högintensiv konfliktmiljö mot en högteknologisk motståndare, kommer troligtvisportéen som det svenska flygvapnet kan agera inom begränsas, varvid special- och jägarförbanden blir än viktigare.

Special- och jägarförbanden skall ej ses som en ersättare till faktisk fjärrbekämpningsförmåga, denna behövs även utan snarare skall de två förbandstyperna ses som ett komplement. En annan viktig aspekt är även den mängd förband som kan tänkas bindas för att skydda ett bakre område, vid blotta vetskapen om att special- och jägarförband kan tänkas vara verksamma där. Detta i sin tur kan tänkas innebära att förband som skulle kunnat agerat som frontförband istället upptas för att skydda och bevaka ett bakre område. Påbörjas detta på ett stort djup kommer det gradvis binda fler och fler förband efterhand som en motståndares anfallsrörelse genomförs, vilket även kommer sänka hans anfallskraft. Detta kan även tänkas utgöra en del i skapandet av s.k. tröskeleffekt.

Som tidigare berörts är både special- och jägarförband något av ett lagt kort ligger. Påbörjas en uppgiftslösning, kan inte dessa förbandstyper snabbt börja lösa en ny uppgift i en annan riktning. Det vill säga handlingsfriheten är kraftigt beskuren när denna typer av förband väl börjar lösa en uppgift. Detta i kombination med att varken special- eller jägarförband utgör någon dussinvara, krävs noga övervägande innan de väljs för att påbörja en uppgiftslösning. Utgående från uppgiftslösning bortom Sveriges gränser, krävs ett än mer noggrant övervägande då dessa förband i sådant fall kommer få stora svårigheter i händelse av ett en konflikt fysiskt även skulle påverka svenskt territorium. Framförallt avseende understöd i olika former, de skulle troligtvis i praktiken bli fullkomligt avskurna varvid en långsiktig planering krävs.

Utifrån agerandet under det kalla kriget förefaller det i dagsläget inte framkommit att Sverige tillsammans med andra nationer hade en gemensam planering avseende jägarförbands nyttjande på annan nations territorium. Detta hade i händelse av en väpnad konflikt kunnat innebära att en stor mängd problematiska situationer hade uppstått, allt från strider till folkrättsliga förvecklingar. Detta kan givetvis omhändertagits i samband med att förbanden skulle insättas via olika kommunikationskanaler, varvid den politiska och militära ledningen kanske hade förutsatt ett godkännande från berörd nation eller nationer.

Det säkerhetspolitiska landskapet ser i dag annorlunda ut. Varvid en gemensam planering skulle vara möjlig att genomföra på förhand. Därutöver behöver den inte vara särskilt detaljerad och omfattande ffa. utifrån hur ett väpnat angrepp, dels kan gestalta sig, dels utvecklas. Vad som skulle underlättas är intransporter, minskade risker för vådabekämpning, underhållstjänst, uttransporter m.m. Sannolikheten för att dylika företag, som planerades under det kalla kriget, med en gemensam planering skall lyckas är avsevärt större än utan. Med de omfattande samarbeten Sverige har i dag med länder i vårt närområde, skulle detta vara fullt möjligt att genomföra. Under förutsättning att den politiska och militära viljan finns för det.

Avslutningsvis, den planering som fanns under det kalla kriget avseende nyttjande av jägarförband bortom Sveriges gränser kan även anses vara aktuell i dag. Nyttjande av special- och jägarförband utanför Sveriges gränser skulle bidra till en ökad situationsförståelse, möjlighet att påverka högvärdiga mål, binda förband som ev. bidrar till att minska en motståndares anfallskraft. Det skulle även skapa en s.k. ömsesidig effekt och ev. bidra till att skapa tröskeleffekt. De av Sverige ingångna försvarssamarbeten skulle möjliggöra en betydligt mer effektiv planering men även genomförande av sådana företag kontra de uppgifter som till dags datum framkommit om den planering som fanns under det kalla kriget.

Have a good one! // Jägarchefen

Svenska Dagbladet 1, 2(Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017.

Från mitten av det andra världskriget till åtminstone inledningen av 1980-talet förefaller det funnits en planering för insättande av svenska jägarförband bortom rikets gränser. Planeringen under det kalla kriget visar på att de olika ledningsnivåerna, taktisk, operativ och strategisk förefaller haft egna dedikerade resurser för både inhämtning men även strid med jägarförband bortom rikets gränser. Ur ett militärteoretiskt perspektiv är det intressant att notera hur de olika ledningsnivåerna förefaller haft en tydlig förståelse för nyttan men även behovet med jägarförbanden, annars torde inte en sådan känslig planering tagits fram, än mindre i vissa fall rekognoserats för redan i fredstid.

I det förra inläggetberördes planläggningen för svenska jägarförband under det andra världskriget, i händelse av en väpnad konflikt, att verka i, dels i Norge, dels i Finland. Detta inlägg kommer beröra de uppgifter som framkommit kring den planläggning som fanns under det kalla kriget avseende jägarförbands strid på framförallt finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt d.v.s. scenariot angrepp över landgränsen. En viktig faktor som måste beaktas, är att den skrivna litteratur som i dag finns, dels kommer från avhemligade handlingar ffa, från den tidigare delen av det kalla kriget, dels härstammar ur muntlig historia framför allt den senare delen av det kalla kriget och ej faktiska dokument, varvid det krävs ett källkritiskt förhållningssätt till informationen. Vad avser jägarförbands nyttjande utgår informationen från böcker där bl.a. citat från f.d. Överbefälhavaren General Bengt Gustafsson och chefen för K 4 och sedermera Kalix Försvarsområde Överste Per Mohlin, nyttjats.

Utvecklingen av den svenska jägartjänsten men även jägarförband kom framskrida efter andra världskrigets slut och de inledande decennierna av det kalla kriget. Vad avser själva tjänsten förefaller både de allierades erfarenheter under det andra världskriget omhändertagits, men även de finska erfarenheterna. Det sistnämnda får ses som mest tongivande i utvecklingen av den svenska jägartjänsten,¹ troligtvis var det en konsekvens av den större mängd frivilliga svenskar som stred i Finland, kontra med de Allierade, men även de historiska banden mellan länderna kan ha spelat in.

Sett till den uppgift som de fria jägarförbanden hade utanför Sveriges gränser,² förefaller även dessa följt med de svenska jägarförbanden under det kalla kriget, men intressant nog även vissa brigadspaningsförband.³ Här kan eventuellt de jägarplutoner som brigaderna hade intill 1960-talet som därefter blev spaningsförband,⁴ haft en viss inverkan. Det vill säga spaningsförbanden övertog de uppgifter som brigadens jägarförband hade innan, som eventuellt de fria jägarförbanden i förlängningen hade haft.

I sammanhanget fria jägarförband är det intressant att notera en artikel från 1991 i Dagens Nyheter, där likheterna mellan de fria jägarförbanden och den organiserade motståndsrörelsen som byggdes upp efter det andra världskriget på Sveriges Statsministers, TageErlander, initiativ.⁵ Huruvida det fanns likheter är en annan fråga, dock är det intressant att notera hur en eventuellt historisk koppling kan ha funnits mellan verksamheterna och hur de senare kan ha utvecklats i olika riktningar.

Av de i dag publicerade offentliga uppgifter förefaller en planering från 1952 för FO 67, Kalix Försvarsområde, vara det första dokumentet som faktiskt påvisar att svenska (Norrlands)jägarförband under det kalla kriget, skulle lösa uppgifter i Finland i händelse av en väpnad konflikt. I det fallet rör det sig om två jägarplutoner som skulle genomföra spaning mot, dels Saukkola (här avses troligtvis Saukkolankuja) – Rovaniemi, dels Tervola – Kemi. Därtill skulle denna inhämtningsuppgift redan under fredsförhållande förberedas.⁶Det vill säga, troligtvis genomfördes viss form av rekognosering för uppgiftens lösande.

Den fredsmässiga rekognosering förefaller även genomförts under 1970-talet i Finland för norrlandsjägarförbanden.⁷Under inledningen av 1980-talet förefaller en inriktning funnits att kunna verka med cirka 80 stycken norrlandsjägargrupper på finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt. Därutöver hade dessa grupper även ett inhämtningsområde som sträckte sig ned till Uleåborg.⁸ Utgående från att varje norrlandsjägargrupp, vid den tidpunkten, bestod av 8 jägarsoldater, skulle det totalt rört sig om cirka 640 jägarsoldater. En norrlandsjägarbataljon 85 bestod av totalt 580 jägarsoldater och av 36 norrlandsjägargrupper.⁹ Totalt skulle 7 stycken Norrlandsjägarbataljoner gruppera längs den svensk-finska gränsen.¹⁰ Här blir ett rimligt antagandeatt respektive norrlandsjägarbataljon skulle avdela ett antal jägargrupper för denna uppgift på finskt territorium.

Således förefaller det finnas en obruten linje från inledningen av 1950-talet, och före de det andra världskriget, till åtminstone inledningen och/eller mitten av 1980-talet. Där en faktisk planering finns avseende nyttjande av svenska norrlandsjägarförband på finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt. Utifrån nu kända uppgiftsområden, förefaller djupet bortom riksgränsen som dessa Norrlandsjägarförband skulle agera på var mellan 70-80 km in på finskt territorium. Fokusområde förefaller varit de vägsystem på finskt territorium som gick mot den svenska riksgränsen.

Dock var det inte enbart Norrlandsjägarförband som skulle agera på finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt. De svenska fallskärmsjägarna skulle även agera på finskt territorium. Här förefaller det funnits två planeringar. Den enaförefaller varit att i ett tidigt skede sätta in fallskärmsjägarpatruller med fordon, som skulle innästla på finskt territorium. Den andra förefaller varit att med flygplan genomföra intransport och fällning med fallskärm på finskt territorium. Inriktningen förefaller varit att kunna placera dessa fallskärmsjägarpatruller djup intill den sovjetisk-finska gränsen.¹¹

Vad avser fallskärmsjägarnas eventuella uppgifter, bör även de patruller med fallskärmsjägare som fanns, åtminstone under det kalla kriget, inom den militära underrättelsetjänstens mobiliseringsorganisation beröras. Dessa patruller förefaller bestått av tre personer och innehaft uppgifter såsom spaning, sabotage och samband.¹² En uppgift gör gällande att dessa enheter bl.a. skulle verka i området av Kajana och Ivalo området.¹³ En annan uppgift gör även gällande att förband ev. skulle insättas på sovjetiskt territorium,¹⁴här omnämns ej dessa tremannapatruller explicit, men det får dock ses som möjligt att det är dessa som avses. Då de ordinarie fallskärmsjägarpatrullerna skulle kunna insättas på ett djup till den finsk-sovjetiska gränsen.

Dock var det inte enbart norra Finland svenska jägarförband skulle insättas i. Enligt vissa uppgifter skall en särskild, troligtviskvalificerat hemlig, plan tagits fram för att nyttja både fallskärmsjägare och kustjägare på Åland. Huvuduppgiften förefaller varit att genomföra inhämtning på Åland, givetvis kan det även planerats för stridsföretag eller utgjort s.k. beredduppgifter.¹⁵ Vad avser svenska kustjägarförband på Åland ter det sig naturligt, maa. dess inriktning. Vad som dock är intressant att notera är att i både Anvisningar förFallskärmsjägare från 1976 samt i FallskärmsjägarreglementeFallskärmsjägarpatrull från 1998 finns instruktioner för hur förbandet skall agera vid t.ex. in- och utnästling med båtar o.dyl. samt agerande i skärgård/kust.¹⁶

Vad gör då allt detta intressant? Det förefaller funnits ett taktiskt, operativt och strategiskt tänkande kring hur jägarförband skulle nyttjats i händelse av en väpnad konflikt under det s.k. kalla kriget. Detta accentueras tydligt i hur de olika förbandstyperna var tänkt att användas. Brigadspaningsförband skulle placeras på ett djup, olika jägarförband bortom dem och den militära underrättelsetjänstens enheter bortom jägarförbanden. Vilket i praktiken innebär att en överlappning skedde av det taktiska, operativa och strategiska djupet samt de olika ledningsnivåerna (taktisk, operativ och strategisk) hade dedikerade resurser på djupet för sin verksamhet.

En viktig, och troligtvis primär, uppgift förefaller varit genomförande av inhämtning. Vilket i sig inte är anmärkningsvärt, då en av de viktigare uppgifterna torde varit att fastställa en motståndares koncentrations- och anfallsriktning innan denne passerar den svenska gränsen. Syftande till att kunna placera egna förband såsom norrlandsbrigaderna på adekvata platser.

Här kan det tänkas att tremannapatrullerna på vad som kan ses som strategiskt djup, gav inriktningen för vart fallskärmsjägarpatrullerna skulle insättas. Dessa gav i sin tur inriktning vart norrlandsjägargrupperna skulle placeras och avslutningsvis brigadspaningsförbanden. Detta skulle ge aktuell information för att möjliggöra en adekvat planläggning samt en heltäckande inhämtningskedja för de olika ledningsnivåerna.

På det operativa och taktiska djupet förefaller även stridsföretag planerats. Vilket i sig inte är anmärkningsvärt. Dock kan det antas att dessa stridsföretag torde varit inriktade mot vad som i dag benämns högvärdiga mål. Då risktagningen för dessa enheter på t.ex. operativt djup vid strid blir väldigt höga och en adekvat sjukvårdskedja får ses som svåruppnådd. Trots risktagningen blir strid på sådant djup förståelig, då det kommer röra sig om olika målval som kan tänkas ge väldigt hög effekti den samlade striden om de nedkämpas alt. bekämpas. Då det skulle rört sig om kår- och/eller frontförmågor som det oftast finns begränsad mängd av. Detta i sin tur går att härleda till de tankegångar som Överste Nils Ivar Carlberg la fram vid Fallskärmsjägarskolans grundande 1952.

Avslutningsvis, ur ett militärteoretiskt perspektiv är dessa planer inte anmärkningsvärda. Det får snarare ses som ett sundhetstecken att de har funnits. Hade indikationer uppstått på att ett väpnat angrepp över landgränsen var en möjlighet, hade det krävts som minst att inhämtning påbörjats gentemot den hotbilden. Varvid en större mängd inhämtningsresurser hade krävts, därav att den planering som berörts ovan, troligtvis funnits. Därtill om ett väpnat angrepp sågs som en realitet, hade det krävts utplacering av enheter i ett tidigt skede för att kunna påverka en motståndare på ett adekvat sätt. Sen utgjorde det troligtvispå det politiska planet ett väldigt känsligt ämnesområde, vilket är fullt förståeligt.

Under det kalla kriget förefaller det funnits en planering för att kunna verka på taktiskt, operativt och strategiskt djup, bortom Sveriges gränser, med olika svenska jägarförband. Detta får ses som en väldigt framsynt planering då det skulle möjliggjort, dels inhämtning för att kunna placera våra brigader i ett gynnsamt läge för att kunna möta ett väpnat angrepp över främst den svenska landgränsen. Dels kunna genomföra stridsföretag mot en motståndares begränsade resurser, som framförallt finns på djupet, och därmed skapa gynnsamma förutsättningar för den samlade striden med t.ex. de svenska brigadförbanden.

Have a good one! // Jägarchefen

Dagens Nyheter 1(Svenska)

Nationalencyklopedin 1(Svenska)

Ekman, Sten. Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr: befästningarna, fasta artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2013.

Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017.

Försvarsmakten. Anvisningar för Fallskärmsjägare. Stockholm: Försvarsmakten, 1976.

Försvarsmakten. Fallskärmsjägarreglemente Fallskärmsjägarpatrull. Stockholm: Försvarsmakten, 1998.

Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010.

Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.

Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.

Nelsson, Bertil. Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus, 1993.

1942 skapades de fria jägarförbanden. Dessa förband skulle kunna agera utom rikets gränser i syfte att verka mot olika målval. Syftet med striden förefaller varit att höja den taktiska samt operativa effekten i händelse av ett väpnat angrepp. Den framsynthet som den svenska Försvarsstaben såg under det andra världskriget med nyttan av jägarförband, förefaller till del fallit i glömska. Då det i dagens taktiska och operativa diskussioner sällan berörs. Då de mer avgörande målvalen vid inledning av en väpnad konflikt ej kommer finnas på svenskt territorium utan, bortom vårt eget territorium. Vilket ytterst kan påverka utgången av en väpnad konflikt.

Detta är det första inlägget i en serie om tre, som kommer beröra hur svenska jägarförband skulle insättas utanför rikets gränser i händelse av en väpnad konflikt. Det första inlägget kommer beröra andra världskriget vilket kan ses som den formativa perioden. Det andra inlägget kommer beröra det kalla kriget och det avslutande tredje inlägget kommer beröra hur erfarenheterna från de två tidigare perioderna, kan appliceras i vår egen nutid.

En av de mer intressanta historierna i svensk krigsplanläggning rör hur svenska förband och i synnerhet jägarförband skulle agera utanför svenskt territorium. Under årens lopp har ett flertal böcker publicerats som i olika omfattning berör detta område, från andra världskriget till det kalla krigets slut. Vilket gör att det finns ett underlag att utgå från, för att akademiskt beröra detta. Då det även i våra dagar kan finnas ett beröringsområde till det som tidigare förutsågs och planerades för.

Ett avgörande årtal för utvecklingen av de svenska jägarförbanden och jägarstriden förefaller varit 1942. Under inledningen av detta år kom Arméns taktiska anvisningar (TA) utvidgas med ett avsnitt kring det s.k. fria kriget samt begreppet fria jägartrupper infördes i begreppsfloran. Denna utvidgning av de taktiska anvisningarna ger att förband som splittras och hamnat bakom fiendens front, skall fortsätta striden som fri jägartrupp eller ansluta sig till sådan förut organiserad. Uppgiften som tas upp inom ramen för det fria kriget var att försvåra för en motståndarens underrättelse, sambands– och underhållstjänstoch i övrigt tillfoga denne skador och förluster.¹

I detta sammanhang är det intressant att jämföra hur det fria kriget beskrivs i dagens gällande taktiska anvisningar, vilket Arméreglemente taktik (AR Taktik) får ses som det närmsta jämförbara reglementet till TA. Vid en jämförelse av beskrivningen kring det fria kriget och målvalen som förordas i, dels tankarna från 1942, dels i den senaste utgåvan av AR Taktik är de mer eller mindre identiskt.² Här är det även intressant att jämföra beskrivningen av fria kriget i den publicerande anvisningen för fria kriget från 1944,³samt hur dagens moderna jägarstrid beskrivs.⁴ Även här är det i huvudsak likheter, om än att terminologin/nomenklaturen skiljer sig åt.

Utöver de generella anvisningarna för det fria kriget, kom det även upprättas fria jägarförband 1942, i ett antal av de då organiserade militärområdena. Därtill, vilket är synnerligen intressant, kom vissa av dessa fria jägarförband få till uppgift att verka utanför svensktterritorium, i Norge och Finland, vid en väpnad konflikt. Intressant är även de stödpunkter, för att nyttja nutida terminologi, som planerades för dessa fria jägarförband. Tanken förefaller varit att splittrade svenska förbanden skulle föras till dessa platser, för att där inordna dem under de fria jägarförbanden för att fortsätta striden i form av det fria kriget, Vad som även är intressant att notera, är att det fanns tankar om att även medföra utrustning för att kunna organisera s.k. ”friskaror”, bland civilbefolkningen.⁵

De målval de svenska fria jägarförbanden i Norge och Finland blev tilldelade var bl.a. broar, staber, förråd, drivmedelsupplag, radiostationer, flygplan, flygplatser, luftvärn, järnväg m.m.⁶Värt att notera är även att hänsyn togs till hur de reguljära förbanden skulle agera vid ett anfall in i Norge, då var målvalen för de fria jägarförbanden av sådan karaktär att de skulle försöka skapa en s.k. avregling av stridsfältet för att möjliggöra de egna förbandens anfallsrörelse, emedan förhindra en fientlig påverkan av den. Totalt fanns 50 förstahandsmål i Norge, men enbart 7 stycken i Finland.⁷ Jämförs målvalen med mer nutida jägarförband, så överinstämmer de väl med de tilltänkta mål som t.ex. Fallskärmsjägarna skulle verka mot, som minst, mellan perioden 1952-70.⁸

Vad avser målvalen, är det intressant notera hur, dels Försvarsstaben skulle tillgodose militärområdena med information kring dem, dels är det intressant att notera att i minst ett militärområde skulle även vägvisare avdelas ur högkvarteret.⁹ Här kan det antas att det är den dåvarande militära underrättelsetjänsten i form av C-byrån som hade till uppgift att inhämta denna information främst genom utfrågning av medborgare som kom till Sverige, men även eventuellt avdela personal till de fria jägarförbanden för vägvisning, sett till den verksamhet som de bedrev under det andra världskriget.¹⁰

Historiskt är det intressant att notera hur den svenska Försvarsstaben förefaller tagit fasta på den verksamhet som t.ex. de Allierade bedrev med olika former av rädföretag men även annan verksamhet för att påverka Tyskland. Därtill förefaller de även tillmätt verksamheten en hög grad av både operativ men även taktisk effekt. Då de själva påbörjade planläggning för att verka både i Norge samt Finland i händelse av en väpnad konflikt. Här torde Överste Nils-Ivar Carlborgs ord från 1952, främst accentuera fördelarna, ”Ju längre bakom fiendens front man kommer, desto mer lönande mål finns det”.¹¹ Det som indirekt även sägs är desto mer lönade mål, desto merpåverkan. Härvid blir agerandet på ett större djup vilket t.ex. ett agerande i Norge hade varit under andra världskriget fullt naturligt, då det skulle ge stor effekt.

Sett till de målval som var prioriterade hade det, om företagen lyckats, gett en hög grad av utdelning. Vad som kanske är mest intressant och vad jag personligen kan uppleva saknas i både den öppna taktiska men även operativa diskussionen är hur jägarförband motsv. kan nyttjas för att skapa fördelar till manöverförbanden. Tydligt är att åtminstone under det andra världskriget såg de som planerade framför sig att jägarförbandens strid t.ex. skulle kunna avregla stridsfältet för att möjliggöra manöverförbandens strid. Utgående från de taktiska diskussioner som förs på våra skolor vid nivåhöjande utbildningar, ges inte de tankegångarna något utrymme d.v.s. det berörs inte hur, dels försvarsgrenarna, dels stridskrafterna bidrar till att skapa den samlade operativa effekten.

Därtill förefaller vad som numera benämns som striden på djupet, haft ett helt annat genomslag i de taktiska och operativa tankegångarna. Möjligtvis hade detta färgas av erfarenheterna från Finlands strider men även de Allierades. Dock är det intressant att notera skillnaden mellan tankegångarna under andra världskriget och vår egen nutid. I dag finns det ytterst lite publicerat som öppen information kring fördelarna med de förband som agerar på ett av motståndaren behärskat område. Utan diskussionen handlar snarare om dessa förbanden kan underställas någon av brigaderna, kontra vad de, de facto kan genomföra för att lösa striden och höja den samlade operativa effekten.

Avslutningsvis, stor del av denna krigsplanläggning samt förbandsuppbyggnad som genomfördes kom efter andra världskrigets slut, tre år efter dess uppbyggnad, att läggas i malpåse och i huvudsak avvecklas. Dock kom det säkerhetspolitiska läget återaktivera tankarna och planerna från det andra världskriget med de fria jägarförbanden och då för att kunna verka in i Finland i händelse av en väpnad konflikt. Något nästa inlägg i denna serie kommer beröra mer omfattande, då det nu finns relativt omfattande litteratur publicerad inom ämnesområdet.

Utgående från det tänkande som förefaller funnits under andra världskriget, förefaller de taktiska och operativa fördelarna med jägarförbands nyttjande varit mer framsynta än vad de är i dag i den allmänna taktiska och operativa debatten. Därtill förefaller de givits mer utrymme i den öppna diskussionen. Insättandet av svenska förband utom rikets gränser i händelse av en väpnad konflikt kan säkert te sig kontroversiellt i visa kretsar, dock fullt realistiskt och praktiskt sett till en väpnad konflikt. Då en motståndares mer sårbara delar initialt ej kommer befinna sig på svenskt territorium utan på något av våra grannländers området, vid ett väpnat angrepp över landgränsen.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsmakten 1(Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Ekman, Sten. Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr: befästningarna, fasta artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2013.

Försvarsmakten. Fallskärmsjägarreglemente Fallskärmsjägarpatrull. Stockholm: Försvarsmakten, 1998.

Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013.

Hugemark, Bo (red). Nya fronter?: 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.

Lantförsvarets kommandoexpedition. Anvisningar för fria kriget. Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1944.

Palm, Thede. Några studier till T-kontorets historia. Stockholm: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 1999.

Stiftelsen Fallskärmsjägarskolans historia. Arméns fallskärmsjägarskola. D. 1: 1952-1991: en jubileumsbok. Karlsborg: Stift. Fallskärmsjägarskolans historia, 1992.

Historiskt har det s.k. fria kriget funnits i den svenska Försvarsmakten sedan 1940-talet. Därutöver har det s.k. ”fortsatta motståndet” funnits sedan minst 1990-talet. Det ses som en realitet att förband kommer bli avskurna i händelse av en väpnad konflikt. Dessa förband skall övergå till det fria kriget. För att höja effekten av det s.k. fria kriget, bör något av de förband som i dag har uppgifter på det av en motståndare behärskat område erhålla en tilläggsuppgift i form av att organisera de förband som blivit avskurna. Det förbandet bör även ges uppgiften att organisera eventuella ”friskaror” i det fortsatta motståndet. Detta skulle, dels höja den operativa effekten, dels bidra till att skapa tröskeleffekt.

I en intervju, 2016, påtalar Sveriges Överbefälhavare, General MicaelBydén, ”Om vi av någon anledning skulle stå ensam som land så lovar jag att Försvarsmakten kommer att göra allt vi kan ned till sista man eller kvinna som står med vapen i hand”.¹Ett uttalande som jag ställer mig fullt bakom, allt annat vore orimligt. Detta uttalande tangerar även ett intressant ämnesområde som berörts ett antal gånger på denna blogg, nämligen det friakriget.

Inledningsvis krävs en belysning av vad det s.k. fria kriget är. Enligt Handbok Armé – Begrepp och förkortningar innebär fria kriget, ”Strid som syftar till att störa och försvåra motståndarens verksamhet på djupet i områden somerövrats av denne och som genomförs när ordinarie ledningsförhållanden och förbandsstruktur har upphört att fungera samt när tidigare uppgifter inte kan lösas”.²

Arméreglemente Taktik (AR Taktik) beskriver översiktligt fria kriget på följande sätt, ”Avskurna förband, som inte har kontakt med högre chef och inte kan lösa sin ordinarie uppgift, övergår till fria kriget. Den tidigare inleddastriden på motståndarens djup fortsätter. Alla förband som lämnas kvar i områdesom behärskas avmotståndaren, skall kunna störahans verksamhet. Striden genomförs i mindre enheter, i regel grupp och pluton”.³ Nationalencyklopedin definierar som följer, ”fria kriget förs med kvarblivna, ofta splittrade enhetereller särskilt utbildadeoch utrustade markstridsförband inom av fiendentaget område”.⁴

Således går det att dra slutsatsen att det fria kriget innebär att striden förs på det av en motståndare behärskat område. Där de ordinera ledningsförhållandena upphört att fungera och/eller förbandsstrukturen har upphört att fungera, för våra förband. En tidigare inledd strid på motståndarens djup skall fortsätta. Det sistnämnda får antas vara riktat mot de förband som har ordinarie uppgifter på ett av motståndaren behärskat område, dock kan dessa förbands ledningsförhållanden eller förbandsstrukturer även upphöra att fungera varvid de i ett sådant fall skall övergå till det fria kriget.

AR Taktik ger även en inriktning om målval, det vill säga vilka typer av system eller förband de som genomför det fria kriget skall inrikta sig mot.⁵ Handbok Markstrid Pluton har även ett tresidigt avsnitt kring striden på djupet,⁶därtill ger AR Taktik även vissa riktlinjer avseende hur striden skall föras, den skall vara okonventionell samt överraskande.⁷ Därutöver förordas att striden skall samordnas till tid, rum och målval.⁸ Vilket i taktik är att se som ledord och inte unikt för det fria kriget. Dock blir detta desto svårare på ett av motståndaren behärskat område ffa. om det finns flera oberoende enheter inom ett geografiskt område. Därtill för att få effekt bör striden samordnas med den övriga förbandens strid, vid stridslinjen.

Vilket för oss fram till första delen av detta inlägg. Det går att konstatera, hur det från högsta nivå uttalas att striden skall fortsätta oaktat vad. Detta filtreras vidare ned till våra taktiska reglementen och stridstekniska handböcker. Därtill går det även att konstatera hur det bland markarenans reglementen och handböcker ses som en realitet, att förband kommer splittras samt befinna sig på det av motståndaren behärskat område.

Alla som har genomfört en värnpliktsutbildning åtminstone en bit in på 1990-talet eller en officersutbildning intill inledningen av 2000-talet torde känna igen sig avseende det fria kriget.⁹Huruvida så är fallet i skrivande stund får ses som oklart. Min uppfattning är att det i dag ej avdelas någon form av tid på bred front för detta område, i form av utbildning. Varken som teoretiska diskussioner eller praktiska övningar för en stor del av markstridsförbanden. Trots det förefaller ses som högst troligtatt enheter kommer bli avskurna och hamna på ett av motståndaren behärskat område, i händelse av en väpnad konflikt.

Nu propagerar jag inte för ytterligare en ”pålaga” bland alla övriga ”utbildningspålagor” som finns för våra markstridsförband, i form av att införa en obligatorisk fria kriget utbildning. Däremot kan jag anse att cirka två sidor i Arméreglemente taktik samt tre sidor i Handbok markstrid pluton är något i underkant, som förberedelse inför det fria kriget. Där syftet med de totalt fem sidorna får antas vara att skapa en teoretisk förståelse, för de krav som ställs på ett förband vilket ej har som huvuduppgift att verka på på det av en motståndare behärskat område. Om det, dels ses som ett troligt scenario, dels ses som det sista motståndet gentemot en motståndare bör vi kunna prestera en mer omfattande anvisning för det fria kriget.

Vad som även är intressant i detta, är en historisk tillbakablick. Den moderna svenska jägartjänsten kan anses skapats med de s.k. ”friajägarförbanden” som upprättades under andra världskriget. Dessa förband hade bl.a. till uppgift att verka utom rikets gränser,¹⁰ något ett annat inlägg kommer återkomma till. En annan väldigt intressant uppgift denna förbandstyp hade, var att samla de enheter som av olika anledningar hade hamnat på det av en motståndare behärskat område och leda dess strid, det vill säga det fria kriget. De skulle även kunna organisera friskaror (motståndsceller av civila).¹¹

AR Taktik nämner, som tidigare nämnts, att det fria kriget skall samordnas till tid och rum,¹² detta kan genomföras med en chef som tagit befälet över fler delar än sin egen som befinner sig i det av motståndaren behärskade området. Ett annat alternativ skulle kunna vara likt de fria jägarförbanden under andra världskriget, att någon av de förbandstyper som de factoskall verka på det s.k. djupet erhåller en sådan uppgift d.v.s. att redan i fred utbildas för att kunna leda striden, för de förband som blivit kvar i det av en motståndare behärskat område. Därtill skulle de även kunna utbilda andra på det av motståndaren behärskade området för striden där.

Det sistnämnda finns offentligt, mig veterligen, enbart explicit omskrivit¹³ i en förhandsutgåva till ett ejpublicerat jägarreglemente som ingick i serien JägarreglementeArmén vilket skulle publicerats under inledningen av 2000-talet. I dess häfte 7 som berör Norrlandsjägarbataljon 2000, framkommer det att, ”Bataljonen skall kunna stödja, organisera och/eller leda andra (splittrade, kvarlämnade) förband och frivilliga (civila m m) på alla sätt som folkrätten medger”. Därtill framkommer det att, ”Om delar av annat förband påträffas, skall detta underställas den områdesansvarige chefen eller lämpligt befäl för fortsatt lösande av uppgift, i regel jägarförbandschefen”, samt ”Detta förband skall utbildas i jägarstrid och överlevnad. Förbandet bör tilldelas jägarsoldater och befäl för att leda och utbilda grupperna (motståndscellerna). På så sätt ökar uthålligheten hos hela enheten och en enhetlig ledning (cheferna talar samma språk) säkerställs”.¹⁴

Således går det att identifiera en historisk linje från 1940-talet till slutet av 1990-talet avseende uppgiften fortsatt motstånd. Huruvida de svenska jägarförbanden de facto hade detta som en uppgift under perioden däremellan eller om det låg i träda under det kalla kriget är oklart, då de öppna reglementena för jägarförbanden från den senare delen av det kalla kriget ej ger någon vägledning kring detta område. Dock som tidigare nämnts förefaller åtminstone Norrlandsjägarbataljonen blivit tilldelade detta som en uppgift i slutet av 1990-talet maa. skrivningen i det ej publicerade reglementet, dock lades Norrlandsjägarbataljonerna ned 2000 varvid detta tänkande förefaller fallit i glömska.

En möjlighet till varför detta omnämns i förhandsutgåvan till detta reglemente, kan ha varit den gradvisa avvecklingen av den organiserade motståndsrörelsen som påbörjades under 1990-talet och som enligt en uppgift definitivt skall ha avvecklats under inledningen av 2000-talet.¹⁵ Då förhandsutgåvan även nämner att Norrlandsjägarbataljonerna skall ta, ”Möjligheten att organisera civila i särskilda motståndsceller skall tas tillvara. Detta kräver dock högsta sekretess och kontroll för att cellerna skall kunna operera inom civilt område. Verksamheten leds av jägarbefäl i tät samverkan med motståndsledare”.¹⁶

I detta sammanhang är det intressant att notera hur Norrlandsjägarbataljonerna mer eller mindre började organiseras gentemot liknade huvuduppgifter som de amerikanska specialförbandsgrupperna hade vid inledningen av 1990-talet.¹⁷Det vill säga att kunna genomföra stridsföretag, informationsinhämtning samt leda och organisera fortsatt motstånd.¹⁸Nu gick inte utvecklingen i den riktningen, utan utvecklingen kom istället gå mot enbart strid och till del informationsinhämtning,¹⁹för arvtagaren till Norrlandsjägarbataljonerna.

Vilket för oss fram till själva essensen med detta inlägg. Sett till dagens freds- samt krigsorganisation²⁰ och det rådande säkerhetsläget i vårt närområde.²¹ Därtill sett till Sveriges stora geografiska yta, borde ett återtagande av uppgiften fortsatt motstånd, vilket ovanstående faller under i svensk nomenklatur, utgöra ett prioriterat område. Även om ett tydligt förbandsåtertagande skulle påbörjas efter nästa försvarsbeslut, gentemot 2035 som perspektivplanen förespråkar,²²kommer det i skrivande stund vara 17 år innan det helt eller delvis realiseras. Vilket får anses vara en väldigt lång tid innan någon reell effektökning sker.

Genom att tilldela något av de förband som redan nu har sin huvuduppgift på det av motståndaren behärskat område uppgiften fortsatt motstånd som en sekundär huvuduppgift, skulle troligtvis vår egen samlade effekt i händelse av ett väpnat angrepp öka. Då det skulle utgöra en s.k. förmågeförstärkare.²³Detta skulle, troligtvis, även bidra till den s.k. tröskeleffekten,²⁴ då en motståndare kommer veta att det finns förband som kommer organisera ett fortsatt motstånd, med de implikationer detta har avseende den mängd förband som måste avdelas för att skydda en motståndares verksamhet.²⁵

Här skulle det kunna argumenteras för att detta bör vara en uppgift för Särskilda operations gruppen (SOG). Något jag ej skulle ifrågasätta, dock agerar det förbandet på den strategiska nivån,²⁶ samt utgör ett s.k. ”Tier 1” förband.²⁷ Vilket oftast innebär att det inte finns någon större personell massa,²⁸ något det troligtvisskulle krävas för att lösa liknade uppgifter på t.ex. det svenska fastlandet och ej ett begränsat geografiskt område såsom Gotland. Därtill torde handledning av avskurna förband samt upprättande av eventuella motståndsceller på svenskt territorium vid ett väpnat angrepp ej ses som en strategisk uppgift, utan snarare en operativ. Varpå uppgiften snarare bör tilldelas någon av de andra förband som redan nu agerar på det s.k. djupet.

Vid en översiktlig översyn hur t.ex. US Army Special Forces avser bedriva s.k. fortsatt motstånd på en motståndare behärskat område, går det att konstatera att själva verksamheten är komplex.²⁹ Det vill säga det kan inte ses som troligtatt t.ex. en grundutbildningsomgång skall kunna behärska både strid eller inhämtning på djupet därtill även lösa uppgiften fortsatt motstånd. Det innebär att denna verksamhet bör vara förbehållen kontinuerligt tjänstgörande personal. Då personalen kan lösa sin ordinarie huvuduppgift efter genomförd grundutbildning och därefter tillförs en sekunder uppgift i form av fortsatt motstånd.

Efterhand som den kontinuerligt tjänstgörande personalen avslutar sin anställning bör dessa krigsplaceras inom tidvis tjänstgörande eller pliktbaserade delar inom det förband som har det fortsatta motståndet som uppgift. Syftandes till att höja förmågan för genomförande av fortsatt motstånd inom hela förbandet.

En mer omfattande beskrivning samt anvisning avseende det s.k. fria kriget bör tas fram. Då det ses som en realitet att förband kommer bli avskurna och isolerade på det av en motståndare behärskat område, i händelse av en väpnad konflikt. Därtill bör som minst teoretiska diskussioner börja föras avseende det fria kriget på de officersutbildningar som genomförs och helst praktiska övningar i det. Något av de förband som skall lösa uppgifter i det av en motståndare behärskat område, bör tilldelas uppgiften fortsatt motstånd i syfte att skapa, dels höjd operativ effekt, dels tröskeleffekt.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsmakten 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Svenska)

Regeringskansliet 1, 2(Svenska)

Svenska Dagbladet 1(Svenska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Department of the Army. Doctrine For Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 1990.

Department of the Army. Special Forces Unconventional Warfare Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2003.

Department of the Army. Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2014.

Eriksson, Gunilla & Pettersson, Ulrica (red.) Special operations from a small state perspective: future security challenges. Cham: Springer International Publishing, 2017.

Försvarets läromedelscentral. Infanteri- och kavallerireglemente, Jägarförband. Stockholm: Chefen för armén i samarbete med Försvarets läromedelscentral, 1987.

Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000.

Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013.

Försvarsmakten. Handbok Armé – Begrepp och förkortningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.

Försvarsmakten. Handbok Markstrid – pluton. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.

Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010.

Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.

I april 2017, skall enligt officiella, ryska, uppgifter, den 14. Armékåren upprättats i det norra militärdistriktet (MD N).¹Denna armékår förefaller under sitt första år haft en relativt låg profil i nyhetsrapporteringen från det ryska försvarsministeriets informationstjänst. Officiellt förefaller inga större övningar inom ramen för armékåren genomförts, vid en genomgång av den specifika rapporteringen för MD N under 2017. Historiskt finns det dock en diskrepans mellan vad som rapporteras och vad som de facto genomförs, varvid kårövningar kan ha genomförts under 2017, något inlägget återkommer till.

När den mediala bevakningen var som mest omfattande kring den ryska Östersjömarinens avlyssningar på internationellt vatten i Östersjön vid inledningen av april månad 2018,²förefaller den 14. Armékåren påbörjat sin första, officiella, armékårsövning. Den 04APR2018 publiceras en artikel att personal ur de två motoriserade brigaderna inom MD N påbörjat en beredskapskontroll inom ramen för en stabstjänstövning för den 14. Armékåren. Övningsledaren var chefen för den ryska Norra Marinen,³ Amiral Nikolaj Evmenova tillika chef MD N.⁴

Enligt övningsscenariot skulle den 14. Armékåren avvärja ett angrepp på ryskt territorium genomfört av den s.k. konventionellamotståndaren. Det övergripande syftet med stabstjänstövningen för armékåren skall ha varit att utveckla och höja ledningsförmågan inom armékåren i en kontinuerligt föränderlig stridsmiljö samt öka förmågan avseende nyttjandet av bl.a. obemannade flygande farkoster och nya vapensystem. Övningen skall även utgjort kontroll avseende uppnådd utbildningsnivån under vinterutbildningsperioden.⁵ Den 05APR2018 publiceras ytterligare en artikel, där det beskrivs hur personal ur en motoriserad brigad avvärjt ett angrepp från den konventionella motståndarens jägar- alternativt specialförband.⁶

Detta är de enda publicerade uppgifterna avseende den kårövning som skall ha genomförts under inledningen av april månad 2018. Den låga graden av publicitet kring den 14. Armékåren är intressant att notera, i jämförelse med t.ex. den 11. Armékåren i Kaliningrad Oblast. Dock kan en förklaring finnas i den korta tid som den 14. Armékåren varit upprättad,⁷ därtill den begränsade mängden förband som den förefaller bestå av.⁸ Vad som dock kan anses vara något anmärkningsvärt är den begränsade rapporteringen kring övningen den 04APR2018 mtp. hur andra beredskapskontroller rapporteras inom t.ex. det västra militärdistriktet (MD V). Därtill är det intressant att övningen startade samtidigt som Östersjömarinens avlysningar i södra Östersjön blev aktiva.

Dock får det ses som möjligt att ytterligare en övning genomförts på kårnivå, för den 14. Armékåren. Inom ramen för övning Zapad-2017 övades bl.a. försvar mot landstigningsföretag inom MD N vid övningsfältet Pumanki den 18SEP2017. Detta var de enda officiellt rapporterade markstridsmomentet MD N genomförde under övning Zapad-2017. Vid denna övning förefaller dock förbandet utgjorts av 61. Marininfanteribrigaden,⁹ som ej ingår i den 14. Armékåren. Dock fanns indikationer på att den markbaserade övningsverksamheten var större än det som delgavs officiellt. En misstanke som kom att stärkas när chefen för de ryska luftlandsättningstrupperna visade sig vara i Murmansk Oblast, då han skadades vid en trafikolycka den 19SEP2017.¹⁰

De misstankar som fanns avseende en mer omfattande markövning inom MD N under Zapad-2017, bekräftades när den norska underrättelsetjänsten delgav sin årsrapport för 2017, i mars 2018. Vid en efterföljande genomgång för Oslo Militære Samfunnutvecklade chefen för den norska underrättelsetjänsten vad det hade omfattat. Enligt den norska underrättelsetjänsten skulle bl.a. Iskander förband framgrupperat nära den norska gränsen under Zapad-2017. Men även större markförband (mekaniserat infanteri och luftlandsättningsförband) hade förflyttats på väldigt kort tid, till Kolahalvön med flyg och järnväg. De ryska väpnade styrkorna skulle även vidtagit passiva och aktiva åtgärder för att dölja sin verksamhet.¹¹ Hur stor förbandsmassa som förflyttades till Kolahalvön under Zapad-2017, delgavs ej.

Troligtvis rör det sig om mer än brigad storlek (4 – 5,000 man) vad avser förflyttningen till MD N, när chefen för den norska underrättelsetjänsten påtalar att det var första gångensedan det kalla krigets slut som omfattande ryska förbandsförflyttningar genomförs till Kolahalvön.¹²Som minst torde förbandsvolymen varit större än de förband som tillfördes vid den beredskapskontroll som genomfördes 16-21MAR2015 där förband förflyttades till MD N (cirka 2,000 man).¹³ Här blir det återigen intressant att notera avsaknaden av officiell rysk rapportering kring denna verksamhet.

De till vardag markbaserade förbanden inom MD N och främst på Kolahalvön bör belysas för att skapa en kontext, de posteringar som finns utplacerade i den Arktiska övärlden kommer ej beröras. Den 14. Armékåren förefaller i skrivande stund enbartbestå av 80. och 200. Motorskyttebrigaden.¹⁴ Övriga markstridsförband som finns inom MD N utgörs av 61. Marininfanteribrigaden, 420. Marina Spetsnazbrigaden, 536. Kustrobotbrigaden, 186. Televapencentrat och 180. Ingenjörsbataljonen.¹⁵ Därutöver tillkommer ett antal markförband ingående i 45. Flyg- och luftförsvarsarmén.

De ryska Arméerna/Armékårerna har i grunden ingen generisk sammansättning, dock finns vissa grunddrag kring hur de är utformade. De består av en eller flera manöverförband såsom motorskyttebrigader eller stridsvagnsbrigader. Därtill kan de innehålla en ledningsbrigad, en logistikbrigad, en luftvärnsbrigad, en spaningsbrigad, en broläggningsbrigad, en artilleribrigad, ett ingenjörregemente och ett CBRN regemente.¹⁶Markrobotbrigader, såsom Iskander systemet, ingår även i Arméerna/Armékårerna.¹⁷

Utgående från de grunddrag som finns, förefaller det vara relativt storabrister innan den 14. Armékåren kan anses utgöra en komplett Armékår. Vissa indikationer finns på att ytterligare förband kommer tillföras MD N och möjligtvis den 14. Armékåren. Bland annat har diskussioner förts om upprättande av en spaningsbrigad, därtill ytterligare ett manöverförband, den 82. Motorskyttebrigaden.¹⁸ Dock förefaller ingen information publicerats om eventuell tillförsel av understödjande enheter, såsom ledningsförband, logistikförband m.m. Här finns möjligheten att sådana delar tillförs ur andra militärdistrikt,¹⁹såsom det centrala militärdistriktet (MD C) som får anses utgöra Rysslands strategiska reserv.²⁰

I de ryska militärdistrikten leder militärdistriktschefen sina markförband via arméerna eller armékårerna i militärdistriktet.²¹Då en större mängd markförband förefaller ombaserats till Kolahalvön under övning Zapad-2017, manöverförband och markrobotförband som organisatoriskt finns under Armé och Armékår, kan det ses som troligt att den 14. Armékåren under Zapad-2017 genomförde en kårövning. Den eller de tillförda luftlandsättningsenheterna stod möjligtvis under militärdistriktschefens ledning maa. att de utgör en strategisk resurs.

Avsaknaden av rapportering kring den 14. Armékårens övningsverksamhet har berörts ett antal gånger i detta inlägg. Selektiv rapportering är på intet sätt unikt avseende de ryska väpnade styrkorna då det utgör en form av informationssäkerhet.²² I sammanhanget bör det påtalas att Arktis utgör ett av tre prioriterade geografiska områden, de två andra är Östersjöregionen och Svarta havsregionen. De två sistnämnda geografiska områdena har även tillförts armékårer.²³ Jämförs rapporteringen mellan de tre områdena kan det anses finnas fog för att hävda, att det genomförs en selektiv rapporteringavseende markstridsverksamheten inom MDN. Därtill kan agerandet under övning Zapad-2017 även tillföras detta, som stärker bilden av ett försök att döljaden förmågeuppbyggnad som sker samt bibehålla ett fokus hos de västliga länderna gentemot Svarta havsregionen och Östersjöregionen. Här skulle eventuellt avlyssningarna i Östersjön vid inledningen av april 2018, kunnat utgöra en distraktor för att fästa uppmärksamheten mot Östersjöregionen när kårövningen påbörjades inom MD N. På motsvarande sätt som medias fokuseringen under Zapad-2017 främst var riktat mot Östersjöregionen och ejmot vad som skede inom MD N.

Vad avser fortsatt förmågeuppbyggnad har det bl.a. framkommit uppgifter att den 200. Motorskyttebrigaden kan komma tillföras en luftlandsättningsbataljon för att höja förmågan vad avser lösande av uppgifter över större områden.²⁴ Därtill har det även framkommit information att eventuellt den 200. eller 80. Motorskyttebrigaden skall ökas upp till divisions storlek.²⁵Här skall tilläggas att dagens ryska divisioner är något mindre än de sovjetiska, en rysk motoriserad division bedöms bestå av cirka 8,000 soldater emedan en sovjetisk motoriserad division bestod av cirka 13,000 soldater.²⁶ Varvid det ej rör sig om en omfattande ökning. Därtill förefaller MD N tillföras markrobotförband av typen Iskander innan 2020 utgång.²⁷Detta skulle kunna öka sannolikheten för upprättandet av en spaningsbrigad inom MD N maa. det invisningskompani som eventuellt finns inom spaningsbrigaderna.²⁸ I sammanhanget är det även intressant att notera hur en bedömning gör gällande att i händelse av att en spaningsbrigad upprättas inom Kaliningrad Oblast, skulle detta kunna indikera mer offensiva operationer,²⁹denna möjlighet bör även beaktas avseende MD N.

Vad avser övningsverksamhet under 2018, får det ses som möjligtatt övningsverksamheten kommer vara hög från slutet av kvartal två och hela kvartal tre och del av fyra med markstridsförbanden i MD N maa. NATO övningen Trident Juncture som genomförs mellan augusti och december 2018 i mellersta Norge, där det aktiva skedet främst är i slutet av oktober och inledningen av November.³⁰Detta kommer möjligtvis föranleda ytterligare ombaseringar av Iskander förband till MD N men även förbandsförflyttningar till MD N likt de under Zapad-2017. I sammanhanget är det värt att belysa att den ryska Norra Marinen även förefaller vara delaktiga i årets ryska strategiska övning Vostok-2018,³¹ som främst är till för att öva det östra militärdistriktet (MD Ö). Detta skulle i sig kunna innebära att delar av markstridsförbanden ur MD N även kommer övas under Vostok-2018.

Avslutningsvis, den ryska styrkeuppbyggnaden inom MD N förefaller till del ske inobscura. I vissa fall rapporteras verksamhet, främst avseende de posteringar som upprättas i den Arktiska övärlden. Vad avser t.ex. styrkeuppbyggnaden och övningsverksamheten på Kolahalvön förefaller rapporteringen vara kraftigt begränsad. Arktis utgör ett för Ryssland viktigt område, härvid kan det ses som möjligtatt de försöker binda västliga resurser i andra områden, såsom Östersjöregionen, emedan de själva gradvis ökar sin förmåga i det område de anser vara dess primära på sikt.

Have a good one! // Jägarchefen

Institute for the Study of War 1(Engelska)

Jägarchefen 1, 2(Svenska)

Lenta 1(Ryska)

Oslo Militære Samfund 1(Norska)

RIA Novosti 1, 2(Ryska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)

Svenska Dagbladet 1(Svenska)

TASS 1, 2 (Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Verdens Gang 1(Norska)

Zvezda 1(Ryska)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, E-bok, 2017.

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991.

Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017.

Sovjetunionen och dagens Ryssland hade och har troligtvis ett välutvecklat tänkande samt system för hur sitt bakre område skall försvaras mot t.ex. jägar- och specialförband. Detta omfattar, dels särskilt avdelade förmågor för att lösa försvaret, dels en inneboende förmåga hos samtliga förband som uppträder i det bakre området. Sett till dagens svenska Försvarsmakt bör en ökad diskussion ske kring hur vi skall kunna skydda våra förbindelsevägar o.dyl. för att möjliggöra att våra brigader skall kunna koncentreras till olika områden, men även hur logistiken för dessa skall kunna skyddas d.v.s. vår eget bakre område och bakre tjänst. Detta får anses vara ett eftersatt område i den öppna svenska taktiska och operativa debatten.

Ett intressant ämnesområde, om än ett som inte berörts i någon större omfattning rent historiskt, är hur Sovjetunionen valde att organisera försvaret av det s.k. bakre området med dess bakre tjänst bl.a. transport- och underhållstjänsten under perioden för det kalla kriget. Detta är möjligtvis ett område som bör studeras mer ingående ur svenska förhållanden, då just försvaret av det egna s.k. bakre området är något som till del får anses vara eftersatt.

Tack vare den omfattande mängd av handlingar som avhemligats av den amerikanska underrättelsetjänsten, Central Intelligence Agency, kan en relativt god bild erhållas av hur Sovjetunionen tänkte försvara sitt bakre område, framförallt när vissa av dessa handlingar utgör tidigare Sovjetiska reglementen. Inledningsvis kommer detta inlägg beskriva hur Sovjetunionen tänkte försvara sitt bakre område, därefter kommer nutida exempel som publicerats av det ryska försvarsministeriets informationstjänst belysas och slutligen kommer vissa paralleller dras till svenska förhållanden.

För att förstå kontexten med försvaret av det bakre området samt den bakre tjänsten krävs en enklare belysning av den tidigare Sovjetiska militära strukturen. Sovjetunionen hade indelat världen i ett flertal s.k. krigsskådeplatser, Teatr Voenny Destvij (TVD), dessa krigsskådeplatser var i sin tur indelade i en eller flera strategiska riktningar, den strategiska riktningen kunde ses som en “korridor”. Inom respektive strategisk riktning kunde en eller flera operationsriktningar finnas, inom operationsriktningen löstes uppgifter med en s.k. front som bl.a. kunde bestå av en eller flera arméer. Del av den fredstida militärdistriktsstaben kom även utgöra stommen för fronstaben, vid de gränsnära militärdistrikten var dess chef ofta frontbefälhavare.¹ Dagens Ryssland har fortsatt militärdistrikt,² en tydlig skillnad med de nutida militärdistrikt är dock att de är försvarsgrensgemensamma kontra de tidigare.³ Fortsatt förefaller strategiska och operativa riktningar finnas,⁴ varvid det kan ses som möjligt att front konceptet, åtminstone till del, består.

Det sovjetiska logistiksystemet var ett framåtriktat system, såsom det nuvarande ryska även är, där den högre nivån hade till uppgift att lösa logistiken för den underställda. Praktiskt innebar det att t.ex. Armékårernas logistikförband transporterade fram drivmedel o.dyl. till divisionerna osv. Logistiken var och är indelad i strategisk, operativ och taktisk nivå. Den strategiska nivån omfattar alla centrala underhållsbaser, den operativa nivån omfattar underhållsförband, baser och anläggningar för fronter, militärdistrikt, arméer m.m. Den taktiska nivån omfattar underhållsförband, baser och anläggningar för lägre förband d.v.s. division och nedåt.⁵

Tjänsten och mängden förband i t.ex. en fronts bakre område anpassades utifrån frontens uppgift men även den aktuella krigsteatern. Huvuduppgiften för den bakre tjänsten var, samt troligtvisär, att säkerställa tillförseln av materiel i alla dess former samt dess punktliga leverans till de underställda förbanden, säkerställa transportlinjers funktion, reparera skadad materiel, omhänderta skadad och sjuk personal, genomföra olika former av bortförsel samt organisera utnyttjandet av lokala medel.⁶

För att leda den bakre tjänsten, fanns/finns en chef för det bakre området. Till sitt förfogande hade/har vederbörande även en stab. Avdelandet av en särskild chef för det bakre området, skulle/skall möjliggöra för förbandschefen att fokusera på den konkreta uppgiften som förbandet erhållit. Uppbyggnaden av denna funktion fanns/finns ned till regementsnivå. Staben tog/tar fram en plan för att, dels kunna lösa den faktiska uppgiften förbandet hade, dels de uppgifter de erhållit från dess högre nivå avseende den s.k. bakre tjänsten.⁷

Chefen för det bakre området var/är även ansvarig för skyddet av verksamheten inom det området. I ett hemligt sovjetiskt reglemente från 1963 framgår det tydligt vilka uppgifter chefen för det bakre området för en front hade avseende skyddet. En stor del fokuserar på hur verksamheten och förband skall skyddas gentemot olika former av massförstörelsevapen. Men skydd gentemot konventionella vapen och olika former av agerande i det s.k. bakre området berörs även. Jämförs de hemliga uppgifterna gentemot ett öppet amerikanskt reglemente från 1984, förefaller det vid den tidpunkten fortsatt vara detsamma i agerande.⁸

Vad avser det konventionella försvaret av det bakre området, skulle förbanden i det bakre området ansvara för skyddet av dess egna grupperingsplatser och verksamhet. Därtill skulle den s.k. andra echelongens förband nyttjas i stor omfattning i försvaret av det bakre området. Andra medel som skulle/skall nyttjas var/är maskering, skenmål, nyttjande av dåliga siktförhållanden för att genomföra verksamhet m.m. Den sovjetiska säkerhetstjänstens förband men även inrikesministeriets förband skulle även stödja försvaret av det bakre området, både vid defensiva men även offensiva operationer.⁹ I nutid får det ses som möjligt att även det ryska nationalgardet kan lösa sådana uppgifter.

Därutöver fanns, under tiden för Sovjetunionen, även ett särskilt avdelat skyddsförband, av divisions storlek, för skyddet av en fronts bakre område. Denna enhet skulle skydda viktiga grupperingsplatser med tillhörande enheter, men även skydda viktiga transportvägar. Därtill skulle detta skyddsförband vidta åtgärder i det bakre området för att bekämpa subversiv verksamhet men även jägar- och specialförband. Den ställföreträdande chefen över det bakre området skulle tillsammans med chefen för den särskilt avdelade skyddsenheten planera lösandet av förbandets uppgifter.¹⁰

I sammanhanget är det intressant att notera hur både den sovjetiska säkerhetstjänstens förband men även inrikesministeriets förband skulle kunna genomföra skydd av det s.k. bakre området. Varvid dessa två myndigheters förbandstyper eller enhet ur de sovjetiska väpnade styrkorna, kan ha utgjort detta skyddsförband. En annan möjlighet är att det även kan ha varit en kombination av de tidigare nämnda myndigheterna som utgjorde detta skyddsförband.¹¹

Det sovjetiska försvarsministeriet publicerade under det kalla kriget skriften ”militära tankar”, i minst tre artiklar, från 1960-talet, berörs olika former av åtgärder som de sovjetiska väpnade styrkorna kunde tänkas vidta för att skydda det bakre området mot jägar- och specialförband. En viktig faktor att ta i beaktande är att detta är tankegångar och förslag för att driva utvecklingen framåt och att skapa diskussion.

I en av artiklarna konstaterar författarna att det är omöjligt att genomföra en effektiv strid gentemot jägar- och specialförband i det bakre området utan en fungerande inhämtningsförmåga, gentemot dessa förbandstyper. Här förefaller författarna se framför sig en kombination av både tekniska men även olika former av mänsklig inhämtning i ett integrerat system, för att kunna upptäcka jägar- och specialförband som genomför innästling till det bakre området. Fokuset av inhämtningen skall enligt författarna läggas mot troliga framryckningsvägar mot de mest troliga målvalen. Författarna konstaterar även att stora områden ej kan bevakas av förband, varvid jägar- och specialförband troligtvis skulle nyttja dessa för innästling. I dessa områden föreslår författarna att helikoptrar och flygplan skall genomföra övervakning.¹²

I samma artikel föreslås även att varje division kontinuerligt skall genomföra rörlig spaning med fordon med två till tre enheter i de mest troliga riktningarna jägar- och specialförband kan komma, i en radie av 25 till 30 kilometer från viktiga områden. Andra åtgärder som även föreslogs var att utplacera lyssnarposter, förbereda eldöverfall längs troliga framryckningsvägar, nyttja värmekameror och andra tekniska hjälpmedel samt skapandet av hinder. Författarna föreslår även att vägar, rörledningar o.dyl. skall patrulleras med hjälp av fordon. Intressant att notera är även att televapenförband föreslås att användas för att kunna lokalisera och bekämpa jägar- och specialförband i det bakre området.¹³

Svårigheten att skydda det bakre området belyses väl i en annan artikel, där det konstateras att en front kommer ha minst två koncentrationsjärnvägar och minst tre till fyra koncentrationsvägar och flertalet sidovägar samt sidojärnvägar, därtill hundratals kilometer rörledningar för att transportera fram drivmedel. Därutöver belyses hur små friktioner i detta transportsystem kan påverka frontens förmåga att verka. Denna artikel ser kvarlämnade/splittrade förband, luftlandsättningsförband samt jägar- och specialförband som den huvudsakliga motståndaren i det bakre området.¹⁴

I en tredje artikel anser artikelförfattaren att det får ses som troligtatt jägar- och specialförband kommer inrikta sig mot markrobotförband, ledningsplatser, underhållsbaser, transportvägar o.dyl. I denna artikel läggs även fram möjligheten att radiofyrar kan utplaceras för att leda in t.ex. attackflyg mot viktiga mål i det bakre området. Denna artikel tar även upp vikten av att kunna genomföra signalspaning och lokalisering av sändare i det bakre området, den belyser även svårigheten i att kunna lägesbestämma s.k. snabbsändare.¹⁵

En stor del av dessa faktorer som belystes av artikelförfattarna ovan, förefaller implementerats. I ett amerikanskt specialförbandsreglemente från 1990, beskrivs övergripande vilka åtgärder en motståndare (här tas Sovjetunionen upp), kan tänkas genomföra mot dess enheter. Vilket är de metoder som beskrivits hitintills. Det får anses vara troligt att de som beskrivit hotbilden, utgått från fler källor än de tre artiklar som belysts ovan i detta inlägg, samt konkreta bevis på agerande utifrån den motståndarbeskrivning som beskrivs har identifierats.¹⁶

Hur ser då åtgärderna ut som de ryska väpnade styrkorna förefaller vidta i dag, för att skydda sitt bakre område? De som följer det ryska försvarsministeriets nyhetsrapportering på mer frekvent basis, torde noterat hur det relativt ofta beskrivs att olika stödförband övat åtgärder mot jägar- och specialförband. Varvid det får ses som troligt att principen att alla förband i det bakre området skall kunna verka mot dessa förbandstyper fortfarande är gällande. Några exempel från 2014 och framåt kommer belysa detta.

Vid en övning 2014 i Kaliningrad Oblast övade både de ryska luftlandsättningsstyrkorna samt marininfanteri åtgärder mot jägar- och specialförband, troligtvis som skyddsförband. Här förefaller televapenförband nyttjats för att lokalisera den spelade motståndaren, därefter skall bearbetning av informationen genomförts, för att därefter genomföra ett insättande av skyddsförband i syfte att neutralisera motståndaren.¹⁷

Vid en övning 2017 för ett ledningsförband i MD V, framkommer det att förbandet även skall öva skydd av sin egen grupperingsplats gentemot jägar- och specialförband.¹⁸ Samma år vid en övning för ett markrobotförband i MD V, beskrivs hur förbandet även skulle öva sig i försvar mot jägar- och specialförband.¹⁹Motsvarande information framkom även för ett ingenjörsförband vid en övning i juni 2017.²⁰

Andra nutida exempel på hur åtgärder för skydd av det s.k. bakre området genomförs är användning av obemannade flygande farkoster längsmed framryckningsvägar men även grupperingsplats för att identifiera hot, upptill 20 km bort.²¹ Här förefaller även dessa farkoster nyttjas för att genomföra elektronisk störning för att skydda transporter.²²Spaningsförband förefaller även nyttjas för att söka upp och neutralisera jägar- och specialförband.²³

Den ryska militärpolisen förefaller även ha uppgifter att t.ex. skydda ledningsplatser med t.ex. tekniska sensorsystem,²⁴ men även strida mot jägar- och specialförband.²⁵ Därutöver nyttjas hundar för bevakning,²⁶ samt troligtvisäven för spårning. Här kan det antagas att åtminstone delar av den ryska militärpolisen löser liknande uppgifter som de svenska militärpolisförbanden genomförde under 1990-talet och del av 2000-talet mot jägar- och specialförband.²⁷

För att rekapitulera hur ser och såg skyddet ut i det bakre området? Olika former av inhämtningsplattformar förefaller nyttjas för att indikera om fientliga jägar- och specialförband finns i det bakre området. Dessa plattformar torde främst utgjöras av luftfarkoster (flygplan, helikoptrar samt obemannade flygande farkoster) samt signalspaning. Därutöver nyttjas observationsplatser för att indikera om förband framrycker i troliga framryckningsstråk mot skyddsvärda mål. Rörlig patrullering genomförs även längs troliga framryckningsstråk. Vid indikation på att fientliga jägar- och specialförband finns inom det bakre området insätts kvalificerade markstridsresurser mot dessa förband i syfte att neutralisera dem. Hundar nyttjas troligtvis för bevakning men även spårning. Därutöver har samtliga förband inom det bakre området viss förmåga att verka mot jägar- och specialförband.

Varför är då detta intressant ur en svensk synvinkel? Sett till hur de svenska arméförbanden i dag är fredsgrupperade,²⁸konstateras relativt omgående att det kommer rör sig om väldigt långa förflyttningssträckor för att föra samman arméförbanden till brigader. Inom ramen för dessa förflyttningar torde förbanden på ett eller annat sätt kunna bli påverkad av en motståndares jägar- och specialförband inom ramen för t.ex. en gråzon eller skymningsläge. De resurser som finns i dag får anses vara kraftigt begränsade för att både kunna skydda för totalförsvaret viktiga objekt men även mobiliseringen och förflyttningen av t.ex. arméförbanden till koncentrationsområden och infrastruktur inom ramen för denna förflyttning.

Inom ramen för den nyligen publicerade perspektivstudien, ser Försvarsmakten framför sig en ökning av säkerhetsbataljonerna,²⁹vilket får anses vara direkt nödvändigt för att kunna skydda våra egna bakre områden mot fientliga jägar- och specialförband. Dock skulle jag vilja påstå att det även krävs en ökad diskussion kring hur skyddet av vårat bakre område skall genomföras. Då det normalt inte är något som berörs inom ramen för t.ex. taktik på markstridsarenan. Skyddet av våra bakre områden bör inte ses som något specifikt kopplat till säkerhetsbataljonerna, vilket det lätt kan bli vid diskussioner, utan snarare bör det vara något samtliga markstridsofficerare som lägst skall ha en förståelse för. Därutöver bör samtliga förband ha en inneboende förmåga att kunna verka mot fientliga jägar- och specialförband inom vårat eget bakre område.

Det får ses som högst troligt att de tidigare omnämna teknikerna och taktikerna som Sovjetunionen tillämpade för att skydda det bakre området fortsatt är gällande i Ryssland, utifrån den rapporterade övningsverksamheten. Därtill får det ses som högst troligt att nya tekniska plattformar nyttjas för skyddet av det bakre området. En kombination av tekniska och mänskliga plattformar nyttjas för att indikera vart jägar- och specialförband kan tänkas befinna sig, därefter insätts mer kvalificerade markstridsresurser mot dessa förband i syfte att neutralisera dem. Samtliga förband i det bakre området har, som lägst viss, förmåga att skydda sin egen verksamhet gentemot jägar- och specialförband.

Hur försvaret av vårt eget, svenska, bakre område skall gå till bör belysas i högre grad på skolor och centra, då det främst blir en fokusering kring brigadens försvars- eller anfallsstrid. Trots förståelsen finns för vikten av logistik och rörlighet i det egna bakre området.

Have a good one! // Jägarchefen

Central Intelligence Agency 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)

Defense Intelligence Agency 1(Engelska)

Försvarsmakten 1, 2(Svenska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11(Ryska/Engelska)

State Security Department of the Republic of Lithuania 1(Engelska)

Department of the Army. The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington, DC: Department of the Army, 1984.

Department of the Army. Doctrine For Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 1990.

Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999.

Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005.

Dagens, 29MAR2018, säkerhetspolitiska nyhet förefaller vara den eventuella ryska övningsverksamheten som kommer genomföras i Östersjön under V814 närmare bestämt mellan 04ARP2018 och 06APR2018. Där det mest spektakulära får anses vara att Ryssland går utanför vad som är deras normala övningsområden. Något som är fullt legalt, då det genomförs på internationellt vatten. Dock genomförs detta inom svensk,¹ lettisk och polsk flyginformationsregion (FIR).²Vilket gör att dessa länder ansvarar för flygtrafiken inom området som den eventuella övningsverksamheten genomförs. Detta kommer även medföra att sjötrafik i de aktuella områdena eventuellt kommer omdirigeras, för att ej utsättas för fara av den eventuella övningsverksamheten.

Ett antal möjligheter kan finnas till varför Ryssland väljer att genomföra denna, eventuella, övningsverksamhet utanför dess traditionella övningsområden. I Dagens Nyheters artikel, av MikaelHolmström, belyser ett antal intervjuade olika möjligheter till avlysningarna, t.ex. tas det försämrade säkerhetsläget och den ökade övningsverksamheten i Östersjöregionen upp som en möjlighet. Men även möjligheten att den 152. Markrobotbrigaden i Kaliningrad Oblast, nyligen utrustad med Iskander systemet,³kan tänkas genomföra en provskjutning.⁴ I skrivande stund, den 29MAR2018, finns dock ingen varning utfärdad över Kaliningrad Oblast som tyder på robotskott mot något av de aktuella områdena i Östersjön, detta kan givetvis ändras.

En avgörande faktor som jag dock anser förbises av de som uttalat sig är att detta ytterst handlar om signalpolitik. Hade Ryssland velat genomföra detta tidigare hade de valt att genomföra det, tydligen har ingen situation uppstått innan som framtvingat detta agerande. Varvid det får ses som troligt, på gränsen till sannolikt, att de 27 länder som förklarade totalt 122 ryska diplomater persona non grata (PNG) under V813,⁵ inräknas de 23 som tidigare förklarades PNG i Storbritannien⁶ rör det sig om 145 stycken, utgör den egentliga orsaken till den ryska signalpolitiken i Östersjöregionen under den kommande veckan, V814.

Vad som vill uppnås, får dock ses som höjt i dunkel. Dock kan en grundläggande tes vara att Ryssland anser sig påverkad utav magnituden av omvärldens reaktion, varvid de vill visa sig starkffa. i sitt direkta närområde då det är där som de, defacto kan bli påverkad, därutöver utgör Östersjöregionen en av två tydliga kraftmätningsområden, mellan Ryssland och Europa samt USA.⁷ Oaktat om det avfyras Iskander robotar i något av de tre målområdena eller enbart genomförs en klassisk militär styrkedemonstration, får det anses vara viktigt att länderna i Östersjöregionen ej låter sig påverkas av det. Då syftet, som tidigare nämnts, eventuellt kan vara att Ryssland vill visa sig stark och därmed med en militär maktdemonstration vill påverka de angränsande länderna.

Avslutningsvis får det som troligtatt Ryssland på olika sätt vill påvisa att de kontrollerar sitt direkta närområde. Vilket i praktiken kan innebära att Ryssland ej genomför någon form av verksamhet, då dessa förbudsområden, som tidigare nämnts, kommer framtvinga en omläggning av civil samt militär flyg- och fartygstrafik. Därtill skapar spekulationerna i sig kring vad som kan vara på gång en oro, varvid syftet i sig kan uppnås, det vill säga visa sig stark. Varvid Clausewitz tes om växelverkan får avsluta detta inlägg, det får ses om högst troligt att den eventuella övningsverksamheten är ett svar på de 145 ryska diplomater som blivit förklarade persona non grata runt om i världen.

Have a good one! // Jägarchefen

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)

Cable News Network 1(Engelska)

Centre for Analysis of Strategies and Technologies 1 (Ryska)
Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)

Regeringen 1(Engelska)

Twitter 1, 2(Svenska)

Historiskt har stridsvagnsförband funnits organisatoriskt både hos de ryska luftlandsättningstrupperna samt dess marininfanteri. Under 2018 förefaller två stridsvagnsbataljoner upprättas inom de ryska luftlandsättningstrupperna. Därutöver kommer eventuellt stridsvagnsförband upprättas under 2018 inom marininfanteriet, ett formellt beslut är fattat och tillförsel av stridsvagnar inväntas bedömt under 2018, ett kompani förefaller redan vara upprättat inom den 40. Marininfanteribrigaden. Totalt rör det sig inom marininfanteriet om fyra stridsvagnsbataljoner när uppbyggnaden är genomförd, en bataljon per marininfanteribrigad. Denna tillförsel torde främst inom luftlandsättningstrupperna ha bäring mot dess användande som snabbinsatsstyrka främst mot en irreguljär motståndare. På motsvarande sätt kan det ses inom marininfanteriet om än att det finns en tydligare koppling där mot dess uppgifter i händelse av en reguljär väpnad konflikt.

Den ryska tidningen Izvestija publicerade under vecka V812, den 21 respektive 22MAR2018, tre mycket intressanta artiklar avseende tillförseln av stridsvagnar till de ryska väpnade styrkorna. Artiklarna berör hur de ryska luftlandsättningstrupperna samt de ryska marininfanteribrigaderna kommer tillföras stridsvagnsbataljoner. Båda förbanden får anses vara s.k. lätta förband i grunden, om än att luftlandsättningstrupperna och marininfanteribrigaderna haft stridsvagnar tidigare, vilket gör tillförseln av stridsvagnar intressant att belysa, med vilka fördelar respektive nackdelar samt möjligheter detta kan ha.

Enligt Izvestija, skall de ryska luftlandsättningstrupperna vid utgången av 2018 upprättat stridsvagnsbataljoner. Transport av dessa stridsvagnar skall ske med hjälp av transportflygplan, dock skall de ej luftlandsättas med fallskärm, järnväg samt tungtransportfordon. Enligt Izvestija skall det ryska Försvarsministeriet informerat tidningen att det är den 7. respektive 76. Luftburna divisionen i Novorossijsk, södra militärdistriktet (MD S), respektive Pskov, västra militärdistriktet (MD V), som skall tillföras dessa stridsvagnsbataljoner.¹

I slutet av 2016 upprättades stridsvagnskompanier inom dessa två luftburna divisioner men även inom 11. (Sosnovyj Bor), 31. (Uljanovsk), 56. (Kamysjin) och den 83. (Ussurijsk) Luftburna brigaden. Historiskt har stridsvagnsförband funnits inom luftlandsättningsstyrkorna vid tre tillfällen. Det förstatillfället var 1963 när en stridsvagnsbataljon upprättades inom den 98. Luftlandsättningsdivisionen vid gränsen mot Kina i Amur Oblast, bataljonen kom att avvecklas 1966. Det andratillfället var vid 1982 inom den 103. Luftburna divisionen som då var stationerad i Kabul, Afghanistan. Denna bataljon kom att finnas intill den Sovjetiska utmarschen från Afghanistan 1989. Det tredjetillfället stridsvagnsförband upprättades inom de ryska luftlandsättningstrupperna var 1995, som en konsekvens av det första Tjetjenienkriget. Då upprättades ett stridsvagnsregemente bestående av 94 stycken T-72 stridsvagnar, detta regemente kom att upplösas 1996.²

Enligt de ryska militära experter som Izvestija tillfrågat skall tillförseln av stridsvagnsbataljoner till de ryska luftlandsättningsstyrkorna tydligt öka de uppgifter som kan tänkas lösa. Därutöver nyttjas luftlandsättningstrupperna mer som motorskytteförband i vissa konflikter, varvid de måste kunna nedhålla en motståndare med överlägsen eldkraft.³Detta harmoniserar med hur luftlandsättningstrupperna utgör kärnan i de snabbinsatsstyrkor som Ryssland utvecklat,⁴ och fortsatt utvecklar. Dock går det givetvis se ett användande av denna förmåga vid konventionella lokala och regionalakonflikter.

Enligt Izvestija skall även de ryska marininfanteribrigaderna tillföras stridsvagnsbataljoner, det formella beslutet har fattas, vad som inväntas nu är tillförsel av stridsvagnar. Under tiden för Sovjetunionen hade marininfanteribrigaderna i västra Sovjetunionen stridsvagnsbataljoner och i Stilla Havsmarinen hade den 55. Marininfanteridivisionen ett stridsvagnsregemente. Det sovjetiska marininfanteriet var utrustade med T-55, T-55M och PT-76 stridsvagnar. Vid tidpunkten för Sovjetunionens upplösning och därefter kom stridsvagnsförbanden inom de ryska marininfanteribrigaderna att upplösas.⁵

Precis som med luftlandsättningsstyrkorna kom stridsvagnsförbandens frånvaro inte vara särskilt länge hos det ryska marininfanteriet. I den tillfälligt uppsatta 77. Marininfanteribrigaden vid den Kaspiska flottiljen, som sattes upp specifikt för att strida i det andra Tjetjenienkriget, kom en stridsvagnsbataljon upprättas. Dock kom denna avvecklas när den 77. Marininfanteribrigaden upplöstes, 2009-2010. I december 2017 förefaller ett försök genomförts vid den 40. Marininfanteribrigaden i Petropavlovsk-Kamtjatskij, Kamtjatka kraj, med ett stridsvagnskompani bestående av T-80BV stridsvagnar. Försöket förefaller varit lyckat och visat på vikten att stridsvagnar finns vid försvar av kustområden, men även vid utvidgning av s.k. brohuvuden efter genomförd landstigning samt vid expeditionära operationer, såsom i Syrien.⁶

Enligt Izvestija skall den 40. Marininfanteribrigaden samt 61. Marininfanteribrigaden tillföras T-80BV stridsvagnar och de övriga marininfanteribrigaderna skall tillföras T-72B3 stridsvagnar. Premisserna för detta förefaller bl.a. varit att den 40. och 61. Marininfanteribrigaden skall kunna verka i kallare klimat varvid T-80BV gasturbinmotor skall ha utgjort ett viktigt urvalskriterier, trots sin höga bränslekonsumtion. Enligt Izvestija skall de ryska väpnade styrkorna i närtid motta en uppsättning om cirka 150 stycken T-72B3 stridsvagnar, varvid del av dessa bedömsöverföras till någon eller några marininfanteribrigader.⁷Härvid får det ses som möjligt att en eller flera stridsvagnsförband (kompani alternativt bataljon) upprättas under 2018 inom det ryska marininfanteriet.

Vad avser det ryska marininfanteriet är det värt att notera, hur de använts som kvalificerat infanteri vid ett flertal konflikter under hela 2000-talet, Tjetjenien, Georgien, Ukraina och Syrien.⁸Vilket troligtvis även utgör en anledning till varför stridsvagnar organisatoriskt tillförs marininfanteribrigaderna, på motsvarande sätt som luftlandsättningsstyrkorna nu tillförs stridsvagnar. Värt att poängtera är även att de ryska landstigningsfartygen och båtarna, redan nu kan transportera stridsvagnsförband,⁹ varvid det ej krävs någon tillförsel av specialtonnage, för genomförande av transport.

Vilka marininfanteribrigader som först kommer tillföras stridsvagnsbataljoner, får ses som en öppen frågeställning. Dock torde det vara möjligt att det rör sig om den 336. Marininfanteribrigaden inom Östersjömarinen och/eller 810. Marininfanteribrigaden inom Svarta havsmarinen. Sett till de två Luftburna divisionernas stridsvagnsbataljoner som är inom samma geografiska område, som de omnämnda marininfanteribrigaderna.¹⁰Därutöver är det de två geografiska områden som utgör de tydligaste spänningsområdena mellan Ryssland och de Europeiska länderna samt USA.¹¹ Därtill är detta förband som enligt Izvestija skall tillföras T-72B3.¹²

Att marininfanteribrigaderna tillförs stridsvagnsförband, får i de flesta sammanhang ses som förståeligt sett till hur dessa förbandstyper är tänkt att användas oaktat nation. Vad som dock är mer intressant är tillförseln till de ryska luftlandsättningstrupperna. Här får det ses som troligt att det främst är kopplat till dess utnyttjande som kvalificerat infanteri, främst i strider mot irreguljära motståndare. Varvid dess uppgifter som snabbinsatsstyrka gör stridsvagnstillförseln förståelig.

Dock kan det givetvis finnas tillfällen vid en konventionell lokal eller regional konflikt där luftlandsättningstruppernas stridsvagnsförband kan fylla en funktion. Det första är t.ex. vid inledningen av en snabbt eskalerad konflikt i Rysslands gränsområden. Då skulle det kunna tänkas ett scenario där det genomförs luftlandsättningar på det nära djupet, samt stridsvagnsförbanden genomför ett snabbt framträngande till de luftlandsatta förbanden som därefter håller det geografiska området till traditionella manöverförband har tagit terräng intill dem. Här skulle det gå att argumentera för att det lika väl bör kunna avdelas stridsvagnsförband till luftlandsättningstrupperna. Dock är det alltid bättre att ha förband organisatoriskt hos sig, då det förenklar planering samt vänjer chefer vid nyttjandet av olika förmågor samt förenklar stående omfallsplaneringar.

En annan intressant faktor som bör beaktas, är hur de ryska luftlandsättningstrupperna under hösten 2017 genomförde landstigningsövningar i Arktis. Dock kom den styrkan ur 106. Luftlandsättningsdivisionen, som i dagsläget ejförefaller ha tillförts något stridsvagnsförband.¹³Givetvis finns möjligheten att andra delar ur luftlandsättningstrupperna har fått utbildning i landstigning. Detta utgör givetvis ytterligare en faktor att ta i beaktande till varför stridsvagnar tillförs luftlandsättningstrupperna, då det till del förefaller finnas ett tänkande att även kunna nyttja de som marininfanteri i händelse av en konflikt.

Fördelarna med att tillföra stridsvagnar organisatoriskt, kan främst anses ligga inom området att förbanden vänjer sig vid dess användande på alla nivåer, utöver den ökade eldkraften. Därutöver behöver inte stridsvagnsförband underställas, vilket kan skapa friktioner då chefer ej har full förståelse för dess stridstekniska och taktiska användande. Nackdelen torde främst ligga inom luftlandsättningstrupperna då det får ses som troligt att stridsvagnsförbanden kommer komma in sent, maa. hur snabbrörliga de övriga delarna av luftlandsättningstrupperna är utifrån sin luftlandsättningsförmåga. Inom marininfanteriet torde detta ej utgöra en begränsning då stridsvagnarna kan transporteras tillsammans med övriga fordon, dock tar de större plats och vikt varvid det kan medföra begränsningar i hur mycket tonnage som kan medföras per landstigningsomgång.

Tillförseln av stridsvagnsbataljoner till de ryska luftlandsättningstrupperna samt till del marininfanteriet får i huvudsak anses ha en koppling till nyttjandet av förbanden som snabbinsatsstyrkor vid konflikter mot irreguljära motståndare. Det accentueras främst i fallet med luftlandsättningstrupperna, sett till dess operativa användande i konventionella konflikter. Dock finns tillfällen då stridsvagnsförbanden till del kan tänkas nyttjas i en konventionell konflikt för luftlandsättningstrupperna och definitivt för marininfanteriet.

Have a good one! // Jägarchefen

Centre for Analysis of Strategies and Technologies 1(Engelska)

Izvestija 1, 2, 3(Ryska)

Jägarchefen 1(Svenska)

Regeringen 1(Svenska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)

Den 20MAR2018, delgav det ryska försvarsministeriets informationstjänst att en mindre jägar- alternativt specialförbandsstyrka om cirka 50 soldater skall ha intransporterats till de båda öarna Hogland och Tyterskär. Intransporten skall ha genomförts med Mi-8AMTSH helikoptrar ur det ryska arméflyget inom det västra militärdistriktet (MD V). Efter genomförd intransport skall enheterna genomfört informationsinhämtning med bl.a. understöd av obemannade flygande farkoster, därtill skall de hindrat en konventionell motståndares framryckning. Sambandstjänst skall även övats över realistiska avstånd med ordinarie tilldelade sambandsmedel, där den konventionella motståndaren även skall ha genomfört signalspaning mot jägar-/specialförbandet. När uppgiften var löst skall förbandet uttransporterats med helikoptrar. Totalt skall fyra helikoptrar nyttjas för uppgiftens lösande.¹

Denna övning är intressant ur ett flertal aspekter. I svensk media har tidningen Expressen belyst den, ur perspektivet att de ryska förbanden på Hogland och Tyterskär skall ha nyttjat obemannade flygande farkoster, samt att obemannade flygande farkoster har observerats i samband med tidigare svenska övningar. Därtill att den svenska Armén i samband med denna ryska övning genomförde övning Vintersol i Boden området tillsammans med bl.a. delar ur amerikanska marinkåren.² Vad övning Vintersol och den ryska jägar- samt specialförbandsövning har för samband utvecklas ej av tidningen. Övningen har även belysts av EestiRahvusringhääling,³ vilket är Estlands statliga public service mediebolag. Deras rapportering var mer eller mindre en återupprepning av det ryska försvarsministeriets publicerade information.

Att estländsk media väljer att belysa övningen är full förståeligt maa. Hoglands och Tyterskärs geografiska position i förhållande till Estland. Dock blir det mer intressant att svensk media väljer att belysa den. Dock får sambandet mellan övning Vintersol i Boden området och den ryska jägar- och specialförbandsövningen i Finska viken med obemannade flygande farkoster, anses vara något långsökt. Vad de båda mediabolagen dock missar, men gör övningen intressant är hur och varför jägar- samt specialförband nyttjas.

Jägar- och specialförbandens strid och inhämtning är främst för att understödja en högre chefs plan. Sett till jägarförband är det främst högre taktisk och operativ nivå och för specialförband främst den operativa och strategiska nivån, som skall stödjas. Detta är relativt generiskt oaktat nation. Således kan och bör ej jägar- och specialförbandsövningar ses som isolerade händelser, utan de bör alltid sättas in i en större kontext, vad och varför övar de vid denna tidpunkt är en fråga som bör ställas.

Detta sammanhang kan finnas i den ryska 6. Arméns påbörjade övning med cirka 3,000 soldater den 19MAR2018.⁴ Vad som är intressant i detta sammanhang är att det påtalas att det är Armén som övar d.v.s. en operativ nivå. Därutöver är det sedan ett antal år känt att den ryska 6. Arméns operativa riktning är mot de baltiska staterna samt del av Finland.⁵ Detta gör att kontexten till jägar- alternativt specialförbandsövningen går att finna. Därmed inte sagt att det explicit var en övning gentemot öarna Hogland och Tyterskär som övades, sett till 6. Arméns operativa riktning. Då både in- och uttransport metoden utgjordes av helikopter kan det mycket väl varit riktat mot något annat geografiskt område inom ramen för 6. Arméns operativa riktning. Vad som talar för att det handlar om en annan geografisk plats är hindrandet av framryckning, sett till Hoglands och Tyterskärs geografiska utformning.

Vilket förband som nyttjats är desto svårare att fastställa, då de ryska jägar- och specialförbanden förefaller genomgå en omfattande reformering i dagsläget.⁶ Detta gör att det kan vara något av Spetsnazkompanierna på brigadnivå eller Spetsnazbataljonerna på arménivå som nyttjats eller för den delen någon av de två Spetsnazbrigaderna som finns inom MD V, då det enbart nämns att enheten skall ha kommit ur MD V.

I sammanhanget bör det nämnas att den ryska marinens antidiversionsförband, även övergått till att lösa mer offensiva uppgifter. De skall kunna lösa offensiva uppgifter i kustnära miljö.⁷ Detta innebär att det maritima antidiversionsförbandet baserat i Khronstadt, mycket väl kan ha varit det som nyttjats inom ramen för denna övning sett till antalet deltagare i övningen och geografiskt avstånd.

Avslutningsvis, denna övning bör ses utifrån den övningsverksamhet som pågår just nu inom de västra delarna av MD V, vilket det finns skäl till att återkomma i ett senare inlägg, då det finns ett antal mycket intressanta moment som övats under de senaste tiden som möjligtvishör samman i en större kontext kontra de isolerade övningsmoment som rapporteras. Därtill är det intressant att notera hur ofta begreppet ”den konventionella motståndaren” nyttjats i rapporteringen av de ryska väpnade styrkornas övningsverksamhet under de senaste 6 till 12 månaderna.

Have a good one! // Jägarchefen

Expressen 1(Svenska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2(Ryska)

Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)

Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017.

Att Sverige hamnar i det säkerhetspolitiska rampljuset sker titt som tätt, dock berörs det oftast i sammanhanget avseende svenskt territoriums strategiska läge i händelse av en regional konflikt. Sverige hamnade dock tydligt i rampljuset den 17MAR2018. När det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zakharova, i en intervju för den ryska statliga tv-kanalen Rossija-24påstod att bl.a. Sverige kunde vara en av ursprungskällorna till det kemiska stridsmedel, Novitjok, som nyttjades vid förgiftningen av den utväxlade ryske GRU officeren Sergej Skripal och dotter. Enligt Zakharova skall Sverige tillsammans med ett antal länder även bedrivit intensiva studier av substanser från Novitjok projektet.¹

I sammanhanget är det även intressant att notera hur dagen innan, den 16MAR2018, publicerade den statliga ryska nyhetsbyrån TASS, ett uttalande av Rysslands Ambassadör i Nederländerna men även dess sändebud till Organisationen för förbud mot kemiska vapen, som arbetar med att upprätthålla konventionen mot kemiska vapen och har sitt säte i Haag. I detta uttalande nämns även Sverige, som ett av länderna som har bedrivit omfattande forskning sedan 1990-talet intill nu, avseende Novitjok samt den substans som nyttjades i Storbritannien mot den avhoppade GRU officeren bl.a. skulle kunnat härröra från Sverige.²Detta uttalande förefaller dock inte uppmärksammats, i någon nämnvärd omfattning, i Sverige.

Uttalandet den 17MAR2018 fick Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, att offentligt bemöta påståendet. Där hon kraftigt tillbakavisade den enligt henne oacceptabla och ogrundade anklagelsen från Ryssland.³Utöver den offentliga kommentaren från Utrikesministern kom även Rysslands ambassadör i Sverige, ViktorTatarintsev, kallas upp till Utrikesdepartementet (UD) den 20MAR2018. I syfte att förklara de enligt Utrikesministern helt grundlösa anklagelserna samt förklara varför Ryssland försöker dra in Sverige.⁴ Därutöver påtalade Utrikesministern att sådant uppförande lämpar sig ej mellan länder som har bra politiska och diplomatiska kontakter.⁵ Vilket i sak är intressant att notera, då Rysslands ambassadör för mindre än ett år sedan ansåg att förbindelserna mellan Sverige och Ryssland var allt annat än goda.⁶

Efter det genomförda mötet på UD, mellan Rysslands ambassadör och utrikesrådet Anna-Karin Eneström, uttalade sig den ryska ambassadören till Expressen att Zakharovas utspel ejskall ha varit någon officiell förklaring utan enbart en gissningfrån hennes sida. Vidare nämner ambassadören att FOI skyddsforskning i Umeå, kan ha varit en anledning till denna gissning.⁷ Inom ramen för s.k. skyddsforskningen tillåts viss framställan, i liten skala och omfattande restriktioner, av olika kemiska stridsmedel för att kunna pröva skyddsutrustning o.dyl.⁸ I sammanhanget är det väldigt intressant att Rysslands ambassadör vid mötet även skall ha framfört att Sverige och Ryssland var tvungen att jobba mycket hårt på att förbättra de bilaterala relationerna mellan de två länderna.⁹

Ett flertal faktorer blir intressanta i detta sammanhang kring denna ”gissning”. Inledningsvis får det ses som intressant hur Rysslands sändebud till Organisationen för förbud mot kemiska vapen men även Ambassadör i Nederländerna först uttalar sig kring Sverige (16MAR2018). Därefter uttalar sig, det ryska utrikesministeriets talesperson avseende Sverige (17MAR2018), med en dags mellanrum där sändebudet är först ut och därefter talespersonen. Om sändebudet samt ambassadör hade gjort sitt uttalande efter talespersonen, hade viss logik funnits, då utrikespolitiska linjer, vanligtvis, ”dikteras” av länders huvudstäder och inte av ambassadörer och sändebud. Denna ”gissnings” affär mellan Sverige och Ryssland torde dock vara utagerad iom. mötet på svenska UD den 20MAR2018.

Därefterär det synnerligen intressant att notera diskrepansen i synen på de bilaterala relationerna mellan Sverige och Ryssland. Att relationerna mellan Sverige och Ryssland har varit dåliga sedan 2014 får ses som ett faktum.¹⁰ Varpå Sveriges utrikesministers uttalande om goda politiska och diplomatiska kontakter blir väldigt intressant då Rysslands Ambassadör en dag efter Utrikesministerns uttalande menar på att de båda länderna måste anstränga sig för att förbättra de bilaterala relationerna. Det tyder ej på goda politiska och diplomatiska kontakter mellan länderna.

Vad som återigen får anses aktualiseras, avseende synen på de bilaterala relationerna mellan Sverige och Ryssland, är chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänstens uttalande den 19DEC2017. Vid detta tillfälle framfördes att Sverige var ett deltagande land i ett icke-deklarerat hybridkrig gentemot Ryssland, drivet av USA.¹¹Sverige kom beröras i kontexten av att försöka skapa revolutionära grupperingar inom emigrantstrukturer.¹² Vilket även får ses som en väldigt allvarlig anklagelse, riktad mot Sverige. En anklagelse som mig veterligen ej bemöts offentligt av Sverige på något sätt. Bortsett från att Sveriges Utrikesminister, mer eller mindre relativiserade bort det hela, när det berördes vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2018.¹³

Slutligen, får det ses som anmärkningsvärt att Sverige inom loppet av tre månader utav Ryssland, dels blivit beskylld för att delta i ett icke-deklarerat hybridkrig gentemot Ryssland, dels setts som ett möjligt land där ett kemiskt stridsmedel kan ha kommit från för att förgifta en utväxlad GRU officer i Storbritannien. Därtill att det förefaller råda diametralt skilda bilder av hur de bilaterala relationer är mellan Sverige och Ryssland beroende på vilket av länderna som uttalar sig. Detta gör att frågetecken uppstår i hur, dels Ryssland väljer att se på Sverige, dels Sverige väljer att se på Ryssland. Vilket ej får anses vara en bra kombination vid en tid av spända säkerhetspolitiska förhållanden i vårt direkta närområde.

Have a good one! // Jägarchefen

Dagens Industri 1(Svenska)

Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)

Expressen 1(Svenska)

Sveriges Television 1, 2(Svenska)

Svenska Dagbladet 1, 2(Svenska)
Regeringskansliet 1 (Svenska)

TASS 1, 2 (Engelska, Ryska)

Twitter 1(Engelska)

Youtube 1(Svenska)

I rysk media berördes den 02MAR2018 en mycket intressant övning som det ryska nationalgardet, Rosgvardija, genomfört som ett led i förberedelserna inför en övning som senare skall/skulle genomföras i norra Ryssland samt Arktis. Övad personal skall ha varit specialförbandssoldater ur nationalgardet. Soldaterna skall ha genomfört övning i höghöjdshoppning och övat på att glidflyga ett flertal kilometer med fallskärmssystemet ”Stajer”. Det intressanta i denna förövning var att förbandet skall ha mött upp en stödgrupp när de väl landat som understödde med fortsatt transport vidare mot lösande av uppgiften.¹

Utnyttjande av s.k. vingfallskärmar för förflyttning i lufthavet är inget nytt. Vad som dock är intressant är att det ryska nationalgardet specialförband utnyttjar det som en intransportmetod för lösande av uppgifter. Sett till Rysslands stora yta är det dock inte förvånansvärt, då det möjliggör en snabb förflyttning av personalen med hjälp av transportflyg och fallskärm. Dock är fallskärmshoppning även när det kommer till nyttjande av s.k. vingfallskärmar väderberoende där det främst är sikt och vind som är styrande, oaktat typ av uppgift, i fred eller krig, som skall lösas.²

Tekniska hjälpmedel kan givetvis förenkla och möjliggöra förflyttning i lufthavet under vissa förhållanden. Något som Izvestija, berör i en artikel den 09MAR2018. Enligt Izvestija skall jägar- och specialförband inom de ryska väpnade styrkorna tillföras ett digitalt stödsystem som möjliggör att enskild fallskärmshoppare och förbandschef skall kunna följa förbandet genom lufthavet, men även erhålla förslag på åtgärder utifrån rådande förutsättningar. I samma artikel nämns uthoppshöjder om 10-11 km över havet och möjlighet att glidflyga cirka 50 km genom lufthavet.³ Dessa siffror är inte orimliga utan snarare fullt troliga beroende på vilka förutsättningar som råder.⁴

Vad som blir något avvikande i övningen är understödet med skotertransport. Givetvis går det att tänka sig ett scenario där jägar-/specialförband ur nationalgardet inom ramen för ett inrikesscenario transporteras in snabbt med transportflyg, genomför höghöjdshoppning för att ta sig mot en mötesplats och där intransporteras för att senare lösa en strids- och/eller inhämtningsuppgift. Dock är mängden friktionersom är förenat med ett sådant genomförande relativt omfattande, varpå det ej bör ses som ett s.k. standardförfarande, utan är snarare något som passar sig bättre på film än verkligheten vid lösande av uppgifter inrikes. Det hade varit enklare att nyttja skoter hela vägen fram, då de ändå fanns i närområdet för att minska friktionerna. Dock skall inte metoden förringas på något sätt. Det finns givetvis situationer där ett scenario kan uppstå och grunden för jägar- och specialförband är att öva en mängd olika metoder som kan tänkas komma att utnyttjas vid något tillfälle för att ffa. skapa överraskning.

Däremot skulle jag vilja påstå att denna metod mer lämpar sig för agerande i ett s.k. skymningsläge.⁵ Det vill säga ett större tidsfönster finns, flertalet dagar, för att effektivt kunna nyttja fördelarna med höghöjdshoppning, utifrån metrologiska förutsättningar, för att dolt ta sig fram till en punkt genom lufthavet. Kontra tidskritisk verksamhet såsom antiterroroperationer. Rosgvardija har även territorialförsvar som en av sina uppgifter att lösa.⁶ Härvid kan det även ses som möjligt att dess jägar-/specialförband även skall kunna lösa mer offensiva uppgifter, bortom territorialförsvar, i händelse av en väpnad konflikt.

Sett till ett skymningsläge och väpnad konflikt lämpar sig denna metod främst att tillämpa i de områden som Ryssland har direktangränsande landområde till. Då en ordinarie flygrörelse inom eget område skulle kunna dölja uthopp av jägar-/specialförbandstrupp på hög höjd som förflyttar sig i lufthavet. Givetvis finns möjligheten i nyttjande av civila flygplan i civila flygkorridorer, något som t.ex. ett amerikanskt specialförbandsreglemente tar upp.⁷ Men även den avhoppade sovjetiska GRU officeren Viktor Suvorov (Vladimir Rezun), tar  indirekt upp detta i sin bok Spetsnaz från 1980-talet.⁸

I detta sammanhang blir de finska uppgifterna om ryska inköp av markområden samt olika faciliteter mycket intressanta, med möjligbäring mot säkerhetsintressen.⁹ Ett begränsat antal av dessa faciliteter skulle kunna utgöra möjligastödpunkter för jägar-/specialförband i ett skymningsläge. Varvid det går att se ett möjligt scenario att genomföra innästling genom höghöjdshoppning och utnyttja lufthavet som ett transportmedel för att ta sig förbi ett gränsområde. Därefter möter t.ex. stödagenter eller tidigare innästlad personal upp med skotrar som finns i området och transporterar den med fallskärm innästlade personal till stödpunkten för förberedelser, eller vidare mot den faktiska uppgiften.

Historiskt har s.k. skymningslägen varit relativt långa,¹⁰ varvid ett lämpligt tidsfönster, utifrån metrologiska förhållanden odyl, för genomförande av en dylik innästling innan en möjligväpnad konflikt uppstår får ses som trolig. Detta får ses som ett mer möjligt scenario än nyttjande av dylikt förfarande vid en antiterroroperation, som oftast, historiskt, varit tidskritisk verksamhet då det mer handlar om reaktiv kontra proaktiv verksamhet.

Have a good one! // Jägarchefen

Izvestija 1(Ryska)

RIA Novosti 1(Ryska)

TASS 1(Ryska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2(Svenska)

YLE 1, 2(Svenska)

Department of the Army. Special Forces Military Free-Fall Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2005.

Försvarsmakten. Fällnings- och fallskärmsreglemente. Stockholm: Försvarsmakten, 1997.

Försvarsmakten. SäkI Fsktj 07. Stockholm: Försvarsmakten, 2007.

Hugemark, Bo (red). Urladdning: 1940 – blixtkrigens år. Stockholm: Probus, 1990.

Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989.

Historiskt har s.k. illegalister funnits en lång tid. Det kalla krigets avslut har på intet sätt avbrutet verksamheten med illegala underrättelseofficerare i olika målländer. Nya har tillförts och gamla som redan infiltrerades under det kalla kriget har fortsatt sin verksamhet. Det försämrade säkerhetsläget sedan 2008, har möjligtvis även inneburit att verksamheten med illegala underrättelsestrukturer fått en förnyad aktualitet. Då en nations underrättelsetjänst plötsligt kan stå utan s.k. legala underrättelseofficerare i händelse av t.ex. omfattande utvisningar. Därutöver har troligtvis möjligheten att infiltrera illegalister ökat under det senaste decenniet maa. de omfattande flyktingströmmar som uppstått p.g.a. konflikter m.m. Dock utgör illegala underrättelseofficerare en begränsad del, varpå andra former av underrättelseofficerare ej skall bortses.

Inledningsvis skall det klargöras att ett flertal länder nyttjar sig av s.k. illegalister. Dock förefaller det i den öppna litteraturen samt nyhetsrapportering främst vara ryska framgångar och motgångar inom detta område, som berörs. Ett av de mer intressanta fallen rörande s.k. illegalister under 2000-talet är ej den ring av illegalister som arresterades i USA 2010. Dessa illegalister var i inledningen av sin verksamhet d.v.s. de hade ej lyckats knyta några viktiga källor till sig som kunde förse dem med information av signifikant underrättelsekaraktär.¹ Detta var dock ej fallet med det, inledningsvis sovjetiska därefter ryska, illegalistpar i Tyskland som greps 2011.² Dock förefaller detta illegalist fall, kommit i skymundan från det större fallet i USA, trots att skadan de orsakade troligtvis var markant större än vad de 10 illegalisterna sammanlagt i USA under sin tid där, lyckades förorsaka.

Det tyska illegalistparets s.k. legend, falska identiteter,³var Andreas och Heidrun Anschlag, vid gripandet av dem var deras ålder enligt legenden 51 respektive 45 år. Deras verkliga förnamn förefaller varit Alexandr och Olga, vad deras efternamn var/är förefaller ej framkommit. De båda illegalisterna hade täcknamnen Pitrespektive Tina i de meddelanden som utbyttes mellan dem och den ryska utrikes underrättelsetjänsten, SVR, i Moskva som i vissa sammanhang benämns Tsentr (Centrum).⁴

Vart startar då historien om det tyska illegalistparet? Enligt den s.k. legenden för Andreas, skall han blivit född i Argentina 1959 och Heidrun i Peru 1965. I de båda länderna fanns och finns en tysk och österrikisk diaspora vars rötter går att spåra tillbaka till 1800-talet.⁵ Därutöver utvandrade tyskspråkiga, efter andra världskrigets slut till Sydamerika.⁶Ur perspektivet svårigheter att spåra om det verkligen kunde stämma,⁷ får det anses varit ett klokt drag att använda den tyska diasporan i Sydamerika, som täckuppgift. Vad som dock skulle kunnat dra uppmärksamhet till dem, hade varit de delar ur Nazityskland som tog sin tillflykt till Sydamerika efter andra världskrigets slut.⁸ Vilket hade kunnat föranleda en fördjupad granskning av dem, vid misstanke om anknytningar till dessa.

Enligt den tyska åklagaren skall den sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten KGB, betalt en lokal tjänsteman i staden Wildalpen, Österrike, en muta i nuvarande penningvärde om 200 Euro i oktober 1984 för att mantalsskriva Andreas Anschlagdär, utifrån sin legend. Därefter kom även Heidrun att mantalsskrivas i Österrike. Därefter kom paret även viggas i Österrike, innan de kom att flytta till Västtyskland.⁹Således var Österrike ett s.k. legaliseringsland för illegalisterna, där de skulle erhålla ett fysiskt medborgarskap för att till del dölja sitt falska medborgarskap som de kom till legaliseringslandet med.¹⁰

Paret kom att flytta till Aachen i Västtyskland, först Andreas 1988 och Heidrun 1990. Utåt kom Andreas påbörja studier i maskinteknik och Heidrun kom att vara hemmafru. I den bevisföring som den tyska åklagaren la fram, förefaller det påvisats att paret hade påbörjat sin underrättelseverksamhet 1988 och eventuellt tidigare. Paret kom 1991 få en dotter, varvid de flyttade till Meckenheim i närheten av Bonn. Slutligen kom paret att bosätta sig i Marburg 2010, där deras dotter även studerade i närheten.¹¹

Paret skall enligt grannar levt ett tystlåtet liv, ej varit engagerad i några föreningar o.dyl. och ej haft något egentligt umgänge, en granne uppger att han aldrig såg Andreas. Dock förefaller de i vissa fall haft ett märkligt uppträdanden som uppmärksammats av deras grannar, om än att de ej kunde koppla det till konspirativ verksamhet. Heidrun skall t.ex. frekvent talat i telefon utomhus oaktat årstid, hon skall även setts under tidiga mornar lämna sitt hus, med en stor träningsväska trots att hon ej tränade i någon träningsklubb motsv.¹²

Vilka uppgifter paret kan ha löst mellan 1988 intill dess gripande 2011 är något höjt i dunkel, medierapporteringen har fokuserats på den källa, Raymon Valentino Poeteray, de drev inom det Holländska utrikesdepartementet mellan 2008 och 2011. Men enligt åklagaren skall de förmedlat hundratalet EU och NATO dokument under årtionden, varpå andra källor möjligtvis även fanns, alternativt att de utgjorde en förbindelsepunkt d.v.s. förmedlade andra illegalla underrättelseofficerares information. Dock är det som nämnt höjt i dunkel, då paret hade börjat förstöra den sparade dokumentation de hade framtill 2008.13 Kopplat till att paret hade börjat förstöra dokumentation, är det synnerligen intressant att notera hur Tsentr, hade varnat paret om att de kunde vara röjda, varvid de hade påbörjat åtgärder för att exfiltrera åter till Ryssland.¹⁴

Paret förefaller fått en ersättning om 8,000 – 12,000 Euro i månaden av SVR för sitt arbete. Därutöver erhöll Andreas lön från den firma i södra Tyskland som han var anställd vid inom ramen för sin täckidentitet.¹⁵ Således skulle den operativa driften av detta illegalistpar som minst kostat närmare 1,000,000 svenska kronor per år. Vilket i sammanhangen får ses som en låg kostnad mtp. vilken vikt SVR förefaller tillmätt dem.¹⁶Därtill är det svårt att värdera information som tillskansas via konspirativa metoder. Troligtvis är det dock, som tidigare nämnts, en väldigt kostnadseffektiv verksamhet, kopplat till det som vinsterna kan bli.

Hur avslöjades då detta illegalist par? Här förefaller rapporteringen gå isär, enligt en uppgift skall den tyska polisen erhållit information via Österrike,¹⁷ enligt en annan uppgift skall information erhållits via USA,¹⁸avseende parets konspirativa verksamhet. Vad som dock förefaller vara klarlagt är att SVR, som tidigare nämnts, kom att varna paret om att det tyska kontraspionaget hade fattat misstanke om dem,19 något som kommer beröras ytterligare längre ned. Andreas Anschlag och Heidrun Anschlag kom 2013, dömas till 6½ års fängelse och till 5½ års fängelse.²⁰ Heidrun kom att släppas ur fängelse 2014,²¹ och Andreas 2015.²²

Vad använde sig då paret av för modus operandi i sin verksamhet? Så kallade fältbrevlådor förefaller nyttjats av paret för att både lämna men även hämta materiel.²³Enkelt beskrivet är en fältbrevlåda en punkt någonstans som är förberedd för att dolt kunna lämna och hämta materiel det kan t.ex. vara en ihålighet i ett träd, utrymme på en offentlig toalett osv. Instruktioner för sin verksamhet förfaller de som minst erhållit via kortvågssändningar,²⁴ troligtviss.k. nummersändningar. Vilket Heidrun Anschlag förefaller mottagit när hon greps av tysk polis 2011.²⁵

Därutöver förefaller paret även lämnat meddelanden till SVR i kommentarsfält på internet under förutbestämda videoklipp hos videotjänsten Youtube. I detta sammanhang är det även värt att nämna hur de 10 illegalisterna i USA utnyttjade internet. De tillämpade steganografi, i bilder som antingen skickades eller placerades på olika hemsidor, för att kommunicera.²⁶ Vad som kanske är mest intressant är den satellitkommunikationsutrustning som paret hade till sitt förfogande och den tyska säkerhetstjänsten lyckades beslagta vid gripandet. Utrustningen skall ha varit inbyggd i en datorväska, där t.ex. antennen var inbyggd i en flik på väskan. Paret skall erhållit utbildning på kommunikationsutrustningen i bl.a. Sankt Petersburg. Till utrustningen kom även två programvaror, dekrypteringsprogramvara med benämningen ”Sepal” och krypteringsprogramvara med namnet ”Parabola”.²⁷Metoden förefaller varit att få instruktioner via kortvågssändningar och därefter skicka information via satellit. Vilket i sammanhanget får anses vara klokt då satellitkommunikation medger säkrare förbindelse men även en högre överföringshastighet kontra kortvågskommunikation.

Vad går då att lära av detta fall? Inledningsvis är det intressant att notera att SVR, som tidigare nämnts, förefaller erhållit kännedom att det tyska paret var avslöjade.²⁸Detta kan givetvis kunnat noteras på ett flertal olika sätt. Ett sätt kan ha varit att antiövervakningsåtgärder vid t.ex. fältbrevlådor givit i hand att de var under övervakning av den tyska säkerhetstjänsten. Ett annat antagande kan givetvis varit att SVR har/hade en informatör hos den tyska säkerhetstjänsten, varvid de genom informatören fick information om ett stundande gripande. Oaktat förefaller den tyska operationssäkerheten brustit någonstans, då SVR fick kännedom om att paret troligtvisvar avslöjade.

Därefterär nästa intressanta perspektiv, hur kunde paret avslöjas? Tidigare berört i inlägget, skall ett tips från antingen USA eller Österrike utgjort startpunkten för undersökningen. Signalspaning förefaller även utgjort en grund för att påbörja en undersökning.²⁹ Dock får det ses som svårt att lokalisera illegalister i demokratiska stater. De 10 illegalister som avslöjades i USA 2010, förefaller blivit avslöjade av en rekryterad amerikansk agent som arbetade inom SVR’s avdelning för illegalister. Vilket förklarar hur den amerikanska säkerhetstjänsten kunde gripa en sådan stor mängd illegalister.³⁰Därutöver förefaller han varit agent under en längre tid, då spaningarna mot illegalisterna i USA redan påbörjades under inledningen av 2000-talet.³¹

Den avhoppade ryska agenten, skall vid avrapportering tagit upp SVR användning av latinamerikanska bakgrunder för skapandet av legender,³² varpå det skulle kunna vara en inledande ledtråd för den tyska säkerhetstjänsten. Dock får det anses vara osedvanligt snabbt agerat att kunna lokalisera ett par illegalister inom ett år, utifrån en sådan begränsad ledtråd. Kan då samme individ suttit på kunskap om både illegalist operationer i USA men även Tyskland? All form av underrättelse- och säkerhetstjänst bygger på strikt sektionering av information, varpå det får anses smått osannolikt att en individ skall haft information om operationer på två skilda kontinenter och länder, kring något så känsligt som illegalister. Dock finns givetvis möjligheten att han hört eller sett information, som skulle kunna knytas till det tyska illegalist paret.

Dock visar det trots allt på en viktig sak, trots det datoriserade samhälle som vi lever i, förefaller illegalister fortsatt vara svåra att spåra, utan kännedom inifrån den nation som insatt dylika underrättelseofficerare i ett land. I det tyska fallet men även med de 10 ryska illegalisterna som avslöjades 2010 i USA, skulle det kunna argumenteras för att de kom innan olika former av system upprättades för att enklare kunna spåra säkerhetshotande verksamhet i olika former, främst som en konsekvens av terrordåden mot USA den 11 September 2001. Dock blir det argumentet något haltande med tanke på de terrordåd som lyckats genomföras av olika terrororganisationer i t.ex. Europa, de senaste åren. Kan dylika organisationer agera, får det ses som högst troligt att statliga aktörer på olika sätt kan upprätta illegala underrättelsenätverk.

Möjligheterna att infiltrera med illegalister kan t.o.m. ha ökat under det senaste decenniet. Sett till de globala flyktingströmningarna som uppstått, under de senaste 5-10 åren. Förmågan som statlig aktör inom ramen för dessa flyktingströmningar dölja infiltration med illegalister får anses vara god. Den svenska Säkerhetspolisen har bl.a. varnat för möjligheten att individer som kan tänkas utgöra ett säkerhetshot, kan nyttja flyktingströmmar för att ta sig in i Sverige.³³ Nu utgör säkerhetshot ett vitt begrepp, som både skulle kunna omfatta underrättelseverksamhet, terrorrelaterad verksamhet men även annat.

Slutligen, i samband med arresteringarna av de 10 illegalisterna i USA och i dess kölvatten, framfördes argument om att verksamheten med illegalister var förlegad form samt SVR i och med den stora mängden arresteringar hade antingen tappat förmågan eller att den amerikanska säkerhetstjänsten hade ökat sin förmåga att upptäcka dem.³⁴ I efterhand torde det sistnämnda kunna avfärdas, då det förefaller varit en agent som avslöjat illegalisterna i ett tidigt skede.

Finns det då något behov av denna form av verksamhet fortsatt? Här skulle jag hävda att så är fallet. Utifrån de säkerhetspolitiska spänningar som nu råder, torde illegala underrättelsenätverk vara mer aktuellt än någonsin. Själva grundtanken under det kalla kriget var att dessa illegala nätverk skulle trädda i verket när de legala underrättelseofficerarna inte längre kunde verka av olika skäl, främst i en kris- eller krigssituation.³⁵Dock kan saker och ting snabbt vända varvid ett illegalt nätverk kan vara väl investerad tid och pengar, att ha i beredskap.

Exempel på det skulle kunna vara om en liknande situation som den brittiska Operation FOOT skulle uppstå. Detta var namnet på den operation som den brittiska säkerhetstjänsten iståndsatt och resulterade i att 105 Sovjetiska underrättelseofficerare och individer med koppling till underrättelseverksamhet som officiellt fick vistas, inom ramen för diplomatisk verksamhet, i Storbritannien kom att utvisas. Detta kom att kraftigt skapa ett avbrott i den Sovjetiska underrättelseverksamheten.³⁶ Här skulle det kunna ses som möjligt att något dylikt skulle kunna inträffa, varvid t.ex. ett underrättelsenätverk med illegalister skulle kunna träda in och överta källhantering m.m.

Historiskt har bl.a. Tore Forsberg,³⁷ men även Willhelm Agrell,³⁸berört illegalister som verkat i Sverige. Dock är det under perioden av före och under andra världskriget samt det tidiga kalla kriget. I detta sammanhang är det intressant att notera att Säkerhetspolisen under inledningen av 1980-talet genomförde en större utredning avseende möjlig illegalistverksamhet i Sverige, den s.k. Illegalistutredning 80. Syftet med denna utredning var att klarlägga om ett antal individer i Sverige kunde utgöra s.k. illegalister.³⁹ Vad utfallet av denna utredning blev är fortfarande höjt i dunkel,⁴⁰ därutöver är Säkerhetspolisen mycket sparsam, med rätta, avseende vilken information som släpps i utredningen, när den begärs ut inom ramen för offentlighetsprincipen.

Avslutningsvis, sett till att det historiskt har funnits illegalister i Sverige, samt, som minst, misstänkts funnits illegalister i slutskedet av det kalla kriget i Sverige. Får det ses som möjligt att så fortfarande är fallet. Fallet Andreas och Heidrun Anschlag påvisar att de illegalister som infiltrerades under slutskedet av det kalla kriget, fortsatt kom att verka under både den s.k. ”stora oredans tid” i Ryssland, men även därefter. Vilket blir en viktig faktor att ta fasta på, trots de stora prövningar som Ryssland gick igenom under 1990-talet valde de ej att avveckla denna typ av operationer, vilket troligtvis fortsatt innebär att det genomförs.

Utnyttjandet av illegala underrättelseofficerare och uppbyggnad av illegala underrättelsenätverk inom ramen för olika målländer, får fortsatt anses ha en hög aktualitet. Med anledning av det tydligt försämrade säkerhetsläget, skapar dylika strukturer en möjlighet att fortsatt kunna bedriva informationsinhämtning i händelse av omfattande utvisningar eller andra åtgärder som nationer kan vidta för att hindra s.k. legala underrättelseofficerares verksamhet. Dock torde mängden illegala underrättelseofficerare ej vara omfattande i jämförelse med legala. Då tiden för att utbilda dem är mycket lång och framför allt möjligheten att finna lämpliga individer i sig torde vara begränsad.

En viktig faktor kopplat till att det enbart finns en begränsad mängd illegalister att tillgå, är att övriga metoder som kan tillämpas ej skall förglömmas. Mystiken kring illegalister gör att mycket fokus hamnar på de, men t.ex. underrättelseofficerare under halvofficiell täckmantel som kommer inresande under någon vecka, för att lösa en specifik uppgift torde utgöra en större utmaning då det är markant enklare, för en underrättelsetjänst att tillämpa kontra illegalister.

Have a good one! // Jägarchefen

British Broadcasting Corporation 1, 2, 3, 4(Engelska)

Daily Mail 1(Engelska)

Der Spiegel 1, 2, 3(Engelska)

Deutsche Welle 1, 2, 3(Engelska)

Federal Bureau of Investigation 1, 2 (Engelska)

Liberty University 1(Engelska)

MI 5 1(Engelska)

RAND 1(Engelska)

Reuters 1(Engelska)

Riksdagen 1(Svenska)

Sky News 1(Engelska)

Säkerhetspolisen 1(Svenska)

TASS 1(Engelska)

The New York Times 1(Engelska)

The Guardian 1(Engelska)

U.S. Department Of Justice 1(Engelska)

Den norska underrättelsetjänsten publicerade den 05MAR2018 sin årliga fokus rapport som, dels berör händelser från 2017, dels berör eventuella framtida händelseutvecklingar inom olika områden som påverkar norska säkerhetsintressen.¹ Rapporten är intressant ur mer än det som berörs i detta inlägg, varvid det kommer finnas skäl att återkomma till den i senare inlägg. I samband med att denna rapport publicerades, berördes även tre mycket intressanta fall, avseende ryskt militärt agerande gentemot Norge under våren 2017, i form av simulerade anfall mot norska mål.²

Det första simulerade ryska anfallet mot norska mål genomfördes den 24MAR2017 gentemot en radaranläggning på Varangerhalvön, närmare bestämt i Vardö. Totalt skall 9 ryska flygplan (av typen SU-24 och MIG-31) deltagit i det simulerade angreppet som genomfördes. Det andra simulerade anfallet inträffade den 22MAJ2017 vid en flottövning nordväst om Senja i Troms, där deltog totalt 12 ryska flygplan (av typen MIG-31, SU-24, SU-34 och TU-22M) i det simulerade angreppet. Det tredje simulerade anfallet inträffade den 27MAJ2017, gentemot installationer i Bodö området samtidigt som flygövningen Arctic Challenge Exercise 2017 (ACE’17) genomfördes, mängden flygplan skall totalt varit 9 stycken (av typen IL-78, SU-34 och TU-22M).³

Utgående från det första och det tredje simulerade anfallet, får det anses vara ett något märkligt val av system. Då det rör sig om fasta installationer, där dess läge sedan länge torde varit känt men, kanske, viktigast även inmätt. Varvid mer långräckviddiga indirekta bekämpningssystem hade kunnat väljas, vilket Ryssland troligtvis även skulle göra i händelse av en väpnad konflikt. Exempel på dylika system kan vara den mark- och sjöbaserade 3M14 kryssningsroboten, eller de luftburna kryssningsrobotarna Kh-101 och Kh-555.⁴ Vilket t.ex. skulle möjliggöra avfyring av kryssningsrobotar från och över centrala Ryssland gentemot fasta mål i Norge, troligtvis väl utanför t.ex. västlig radartäckning. Härvid får det ses som troligt att det ryska agerandet rörde sig om en militär demonstration.

Det andra simulerande anfallet torde vara av mer reguljär karaktär och profilriktig, då det utgjorde anfall mot sjömål utanför den norska kusten, troligtvis i samband med övningen EASTLANT’17. Där målen ej är av statisk karaktär och måldata krävs för att kunna påbörja ett anfall med olika vapensystem. Sen huruvida avstånd o.dyl. var korrekta eller om det valdes att flyga närmre än vad som kan ha varit brukligt, som en demonstration, framkommer ej ur de publicerade uppgifterna kring det simulerade anfallet.

Vad gör då detta intressanta? För det första är det synnerligen intressant att notera skillnaden mellan den svenska och norska Försvarsmakten. Den norska talar öppet om ryska simulerade anfall mot norska mål, emedan den svenska t.ex. ej berört den s.k. ryska påsken,⁵ mig veterligen, i något offentligt sammanhang. Dock bekräftade den svenska Säkerhetspolisen eventuelltatt det hade inträffat, i samband med en intervju vid publiceringen av dess årsbok 2014, där simulerade ryska flyganfall under 2013 ansågs vara en del i ryska krigsförberedelser mot Sverige. I sammanhanget är det intressant att notera hur Säkerhetspolisen talar om flera simulerade flyganfall.⁶Det hela blir än mer anmärkningsvärt då NATO 2015 i dess årsrapport öppet skriver att det rörde sig om simulerat kärnvapenangrepp mot Sverige.⁷ Berörs inte dylika former av incidenter öppet blir det svårt att motivera i tal och skrift om försämrat säkerhetsläge. Det går att göra utan att röja olika former av inhämtningsförmågor samt bedömningar.

För det andra är det även intressant att Ryssland tydligt agerat gentemot två övningar, varav den ena var övning ACE’17 där Finland var ansvarig nation för genomförandet samt bl.a. Sverige och Norge deltog i, samt Kallax utgjorde en av tre baser i övningen.⁸Varpå Carl Bergqvists fundering på Twitter, kring vad som kan ha hänt längs den finska gränsen under samma tidsperiod blir intressant.⁹ Men det blir även intressant ur ett svenskt perspektiv, kan någon form av maktdemonstration även genomförts mot Sverige under samma tidsrymd, kanske dold för allmänheten men detekterbar för svenska underrättelse- och/eller säkerhetsmyndigheter? Därutöver utgjorde Bodö huvudbas under övningen, varvid det kan ha varit så att det enbart skede ett simulerat angrepp vilket var mot den platsen. Frågan är dock befogad utifrån det den norska underrättelsetjänsten redovisat.

För det tredje, är detta intressant ur begreppet påverkan med militära maktmedel i bakgrunden. Möjligtvis har Ryssland påvisat sitt missnöje kring verksamheten som genomförts, genom att arrangera motövningar vid t.ex. ACE’17 och EASTLANT’17. Vilket indirekt blir ett sätt att visa att man ej anser att verksamheten skall genomföras och därmed agerar med sina egna militära maktmedel för att få den att avbrytas på sikt. Dock får det ses som föga troligt att de kommer få t.ex. Norge att avbryta sin övningsverksamhet inom ramen för sitt NATO medlemskap, dock kan det skicka ett budskap till andra länder som givetvis observerar vad som sker runt omkring sig.

För det fjärde, vilket kanske gör det hela mest intressant är ett uttalande av ordföranden i NATO militära kommitté, General Petr Pavel, i Washington under V810 där han beskriver att NATO ej sett något aggressivt beteende av Ryssland gentemot de baltiska staterna eller i Svarta havet regionen, avseende ryska flygningar och kränkningar. Detta framlades i samband med att kränkningar av de baltiska staternas luftrum berördes av General Pavel.¹⁰ Härvid blir de norska uppgifterna mycket intressanta, för om något får de berörda flygningarna mot Norge anses vara aggressiva. Men är agerandet mer aggressivt mot Norge än mot de baltiska staterna, trots att Östersjöregionen framhävs som en friktionsyta,¹¹ mellan Ryssland och de Västliga länderna och dess organisationer? Detta skulle i sådant fall innebära en tydlig fokusförskjutning.

Oaktat går det att konstatera att temperaturen i relationerna även ökat på Nordkalotten, något som i sig inte är oväntat utifrån de senaste årens händelseutveckling, som även berörts på denna blogg ett flertal gånger, senast i samband med årssummeringen för 2017. Ur ett ryskt perspektiv är det ej anmärkningsvärt att de agerar, dels utifrån mängden av dess nukleära andraslagsförmåga som är baserad vid Nordkalotten,¹²dels framtida ekonomiska vinningar som kan gå att utvinna genom de fossila bränslen som finns lagrade i området.¹³ Vilket även ytterst kommer påverka svenska säkerhetsförhållanden, både i närtid och på sikt.

Have a good one! // Jägarchefen

Center for Strategic and International Studies 1, 2(Engelska)

Dagens Nyheter 1(Svenska)

Federation of American Scientists 1(Engelska)

Forsvaret 1(Norska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Military.com 1(Engelska)

Norsk rikskringkasting 1(Norska)

Russian strategic nuclear forces 1(Engelska)

ScienceDaily 1 (Engelska)

Svenska Dagbladet 1(Svenska)

Sveriges Radio 1(Svenska)

The Independent Barents Observer 1(Engelska)

Twitter 1(Svenska)

Verdens Gang 1(Norska)

Den 22FEB2018 genomförde Säkerhetspolisen sin öppna och årliga verksamhetsredovisning för året 2017. Presskonferensen i sig fokuserade främst på olika aspekter kring det stundade riksdagsvalet i Sverige, utifrån de olika sektionernas områden. Utifrån en säkerhetspolitisk aspekt mellan stater, var nog ett uttalande av Daniel Stenling vid presskonferensen det mest intressanta där han bl.a. påtalar att, ”Ryskt spionage utgör fortfarande det största underrättelsehotet mot Sverige. Detta beror på att Ryssland finns i Sveriges direkta närområde och kan kopplas till en potentiellmilitär konflikt”.¹Häri uppstår en intressant frågeställning hur ordalydelsen ”potentiell militär konflikt” skall värderas.

Inleder vi med ordet potentiell, beskrivs det enligt Svenska Akademins Ordbok som, möjlig, slumrande, latent.²Nationalencyklopedin beskriver ordet på samma sätt.³Detta kan tyckas vara ordklyveri dock finns det ett syfte med det, för att kunna sätta ordet i en kontext. Säkerhetspolisen ser det alltså som möjligt att en militär konflikt kan uppstå. Detta blir viktigt att ta fasta på ur ett retoriskt perspektiv, vilket granskas av många officiella bedömare i våra grannländer, hur ser den svenska säkerhetstjänsten på omvärldsutvecklingen i dess officiella kommunikation. Ofta, men inte alltid, brukar det som kommuniceras vid dessa former av presskonferenser och officiella skrifter, ”nagelfaras” mer än en gång om det kan kommuniceras eller ej, dels ur sekretessaspekter dels ur ställningstaganden.

Vari ligger då det intressanta? Minst vid årsredovisningen 2014 och 2015 samt vid en intervju med den f.d. chefen för Säkerhetspolisen, Anders Thornberg, i slutet av 2017, nyttjades ejordalydelsen ”potentiell militär konflikt”, utan då användes uttrycken ”krigsförberedelser”, och ”förbereder militära operationer”, i samband med att rysk underrättelseverksamhet på svenskt territorium berördes.⁴ Givetvis kan ”potentiell militärkonflikt” vara en omskrivning av de tidigare nyttjade orden. Då det Säkerhetspolisen indirekt framförde med värdeorden ”krigsförberedelser” och ”förberedermilitära operationer” är att Ryssland i någon strategisk kontext, ej utesluter att en väpnad konflikt med Sverige kan uppstå, eg. ”potentiell militär konflikt”.

Dock blir nyttjandet av ”potentiell militär konflikt” en tydlig retorisk förändring även om innebörden indirekt varit densamma, sett till den ovan nämnda retoriska historiken som nyttjats av Säkerhetspolisen, under nästan fyra års tid. Denna retoriska förändring har troligtvis noteras av våra grannländer. Därutöver behöver krigsförberedelser och förbereder militära operationer per se ej innebära potentiell militär konflikt. Skillnaden numera med den retoriska förändringen är att det utan omsvep sägs att en militär konflikt ej kan uteslutas, sen med vilken sannolikhet den ligger inom går ej att värdera, när själva ordvalet ej följer, åtminstone, gängse militära bedömningsgrader.

Vad som kan ha gett upphov till den retoriska förändringen, går heller ej att utläsa varken i den senaste publicerade årsboken eller av presskonferensen där den presenterades av Säkerhetspolisen. En möjlighet kan vara att de tidigare omnämnda krigsförberedelserna har fortgått över sådan lång tid att värderingen blir att de kan kopplas till en potentiell militär konflikt. En annan möjlighet kan vara att dessa förberedelser har ändrat karaktär vilket t.ex. skulle kunna vara att de övergått från varit renodlad inhämtning till vissa fysiska förberedelser av olika slag. Ytterligare en möjlighet kan vara att information via inhämtning har erhållits som ger i hand potentiell militär konflikt m.m.

Detta i sak aktualiserar återigen debatten från Folk och Försvars Rikskonferens 2018, där Sveriges Statsminister, StefanLöfven, och Utrikesminister, Margot Wallström, kraftigt vände sig mot Försvarsberedningens slutsats,⁵att ”Ett väpnat angreppmot Sverige kan inte uteslutas”.⁶När säkerhetspolisen nu nämner ”potentiell militärkonflikt” i samband med rysk underrättelseverksamhet riktad mot Sverige, blir det en tydlig diskrepans mellan vad å ena sidan Regeringen säger och å andra sidan, Försvarsberedningen och Sveriges säkerhetstjänst säger. Framförallt då Regeringen bör fått mer utförlig information av Säkerhetspolisen kring innebörden av ”potentiell militär konflikt”, när och innan det tas upp på en öppen och officiell presskonferens.

Avslutningsvis, ordförändringen behöver inte innebära att en förändring de facto skett. Är det en förändring, innebär ”potentiellmilitär konflikt” ej akut krigsrisk. Det kalla kriget varade i nästan 50 år, om något får det anses att det rådde förutsättningar för ”potentiellmilitär konflikt” under den tidsepoken. Nu övergick inte det kalla kriget till ett varmt krig mellan supermakterna, sunt förnuft fick råda, om än att det kalla kriget även tog sig uttryck i form av proxykonflikter där det ej kan sägas att sunt förnuft rådde. För att nyttja ett uttryck som användes under Säkerhetspolisens presskonferens går det dock onekligen att konstatera att ett nytt normalläge råder, åtminstone retoriskt.

Have a good one! // Jägarchefen

Nationalencyklopedin 1(Svenska)

Regeringen 1(Svenska)

Svenska Akademiens Ordbok 1(Svenska)

Svenska Dagbladet 1(Svenska)

Sveriges Radio 1(Svenska)

Sveriges Television 1, 2(Svenska)

TV 4 1(Svenska)