Författararkiv: Jägarchefen

The Wall Street Journal publicerade under den gångna veckan (V618) två (1, 2) artiklar med den avgående SACEUR,Supreme Allied Commander Europe, General Philip M. Breedlove. En stor del av de båda artiklarna åtgår till att beskriva vad som kan benämnas som ett ”underrättelsehaveri”, då det gäller både USA och NATO förmåga att förstå och förutsäga Rysslands agerande. DevinNunes (rep.), ordföranden i den Amerikanska kongressens underrättelsekommitté, har beskrivit detta som det största underrättelse misslyckandet sedan den 11 september 2001, vilket ger en aning om magnituden av underrättelseunderläge man bedömer befinna sig i.

Dock påtalar SACUER att man besitter viss underrättelseförmåga på den strategiska nivån avseende Ryssland, såsom om dess kärnvapenförband o.dyl. Dock får man nog anse att de saknar en relativt stor inhämtnings- samt bedömningsförmåga även på den strategiska nivån, då man gång på gång har misslyckats att förutse Rysslands agerande. Till underrättelsetjänsternas försvar så får man nog se det som relativt svårt att förutse, då det är en så begränsad mängd individer i Ryssland som fattar de avgörande besluten, så att förutse blir mycket svårt, om man t.ex. ej har en källa inom denna cirkel.

I sammanhanget vad avser strategisk inhämtningsförmåga, kan det vara värt att påtala att Försvarets Radio Anstalt, FRA, kände till att en konflikt var på väg att utbryta i Georgien2008, genom dess riktade inhämtning mot det ryska ledarskiktet. Detta kom att avslöjas i kölvattnet av Edward Snowdens läckta information. Huruvida Sverige fortfarande besitter denna förmåga får ses som oklart, avslöjandet torde dock föranlett ett höjt ryskt säkerhetsagerande kring hur information förmedlas. Dock stärker det tesen, att man inom USA och NATO, förefaller sakna strategisk inhämtningsförmåga avseende Ryssland.

Vad man helt öppet erkänner, är att man allvarliga brister i vad det gäller att följa den underrättelsevärda verksamheten på operativ och taktisk nivå. Vilket bedömt hör samman med att man vid kalla krigets höjdpunkt hade ca 13,000 analytiker som bearbetade inhämtad information avseende Sovjetunionens agerande, för tre (3) år sedan hade man cirka 1,000 analytiker som bearbetade den inhämtade informationen avseende Ryssland. Med den minskande mängden analytiker så krävs det, givetvis, en prioritering på vilken information som inhämtas samt bearbetas. Dock förefaller man nu hamnat i en tydlig efterhandssituation, ”pendelslaget” kring ”kriget mot terrorn” gjorde att fokus på andra händelseutvecklingar tappades.

Varför är detta då värt att ta notis om? Det man öppet erkänner är att man har allvarliga brister över hela spektrumet i vad det gäller att inhämta och tolka samt därmed förutse vad Ryssland har för avsikter men även förmågor. I sammanhanget kan det då vara värt att betänka argument som framförts att de ledande skiktet i Ryssland ej agerar utefter någon tydlig strategi. Vilket jag skulle vilja påstå är ett ”pseudoargument”, ytterst få saker skede utan någon plan under t.ex. Sovjetunionens tid, de som styr Ryssland idag är arvtagare till mycket av den Sovjetiska ledningsfilosofin, som trots allt byggde på övervägda beslut, om än att dessa beslut kunde te sig svårförståeliga ur ett västlig perspektiv.

Besitter således inte NATO och USA förmågan som de hade under det kalla kriget, att inhämta än mindre bearbeta information på strategisk, operativ och taktisk nivå. Blir det således ett ”pseudoargument” att hävda att Ryssland ej agerar utefter en plan, för de facto vet man inte det. Vad som dock är det mest allvarliga är att man riskerar, fortsatt de närmsta åren, hamna i en konstant efterhandssituation. Dels riskerar man att missförstå signaler som mer eller mindre öppet skickas om vad som kan vara på väg att ske. Dels riskerar man att missa signaler och ageranden som kan ge information som gör att man kan förutse händelser.

Avslutningsvis, underrättelsetjänster brukar benämnas som den ”första försvarslinjen” då det är dessa organ som skall ge både civila och militära beslutsfattare ett sådant underlag att man kan agera rationellt och i förhand fatta beslut. I dagsläget förefaller man inom stora delar av de västliga länderna sakna denna ”försvarslinje” vilket gör att man är ett väldigt ”öppet mål”, för att använda en fotbollsterm.

Have a good one! // Jägarchefen

Dagens Nyheters intervju med Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, torde inte undgått någon säkerhetspolitiskt intresserad. Huvudfokus i den svenska debatten så här långt har varit kring ordvalet ”militärtekniska åtgärder” i händelse av att Sverige skulle välja att söka medlemskap och upptas i NATO. Sveriges Statsminister, Stefan Löfven, Utrikesminister, Margot Wallström, samt Försvarsminister, Peter Hultqvist, kom att bemöta detta, med huvudbudskapet att Sverige väljer sin egen säkerhetspolitiska inriktning som oberoende stat, vilket är ett helt korrekt och riktigt agerande från deras sida.

Uttalandet av Rysslands Utrikesminister är i sig inget nytt, Rysslands Premiärminister, Dmitrij Medvedev, uttaladesig i liknade termer, dock inte att militärtekniska åtgärder skulle vidtas, redan 2013. Rysslands Ambassadör, ViktorTatarintsev, i Sverige gjorde 2015 även ett uttalandedär han menade på att ett Svenskt medlemskap i NATO skulle få militära konsekvenser. Under 2015 uttaladesig bl.a. Ryska Utrikesministeriets talesperson, Maria Zacharova, även i frågan om Sverige och NATO, där hon menade på att det skulle föranleda motåtgärder från Ryssland om Sverige skulle gå med i NATO.

Finland har även fått liknande framstötar, om än ur mitt skrivande svenska perspektiv, förefaller de vara färre. Den ryska Presidentens personliga sändebud, Sergej Markov, uttalade sig 2014 vid en fråga avseende ett Finland som NATO medlem med orden ”vill ni vara med och starta ett tredje världskriget?”. Rysslands President, Vladimir Putin, menadeäven vid ett av den Finske Presidentens statsbesök i Ryssland, att dess bästa säkerhetsgaranti är att förbli neutral, här får man dock anta att han avser militärt alliansfri, då Finland via EU och Lissabonfördraget får anses vara icke neutral.

Den 29APR2016, publicerade RIA Novosti, ett antal artiklar, 8 stycken, som får ses som en uppföljning på Dagens Nyheters intervju. RIA Novosti lyfter fram ett antal individer, på lägre nivåer, som förklarar vad dessa militärtekniska åtgärder kan vara, samt kanske än mer intressant är hur de väljer att se på konsekvenserna ur ett ryskt perspektiv i händelse av ett svenskt NATO medlemskap.

I en artikelmålar förste biträdande ordföranden i Dumans utskott för försvarsfrågor, Sergej Zhigarev, upp en bild av att Ryssland i dagsläget står inför samma situation som Sovjetunionen gjorde 1941 innan Tyskland angrepp mot dem. Docent JevgenijSerebrennikov vid Moskvas Universitet, målar i en annan artikelupp bilden av ett möjligt Svenskt NATO medlemskap skulle vara i paritet med blockaden av Finska Viken under andra världskriget, för den ryska Östersjömarinen.

Vad avser de mer praktiska åtgärderna så skulle det bl.a. vara en ökning av de militära förbanden i Norra och Nordvästra Ryssland, enligt förste biträdande ordföranden för Försvarsfrågor i Rysslands federala råd, Jevgenij Serebrennikov. Han nämneräven utplacering av Iskander i Kaliningrad Oblast som en möjlighet, dock är detta ett rutin uttalande ffa. då Iskander som absolut senast 2018 kommer finnas i Kaliningrad Oblast m.h.t. införandeplanen av systemet. Mer intressant är dock uttalandet kring möjliga omdisponeringar av enheter som kan bära kryssningsrobotsystemet Kalibr till Östersjömarinen.

Inledningsvis är då detta något att sätta någon vikt vid? Ja onekligen bör man göra det, bara att RIA Novosti väljer att följa upp den ryske Utrikesministerns uttalande under en hel dag för den ryska publiken, får ses som anmärkningsvärt. Vilket är en (1) av två (2) faktorer man verkligen bör uppmärksamma kring detta, vilket har fått en mer undanskymd roll i den svenska rapporteringen. Detta bör sättas in i sitt sammanhang kring den tidigare rapporteringrörande Sverige i Ryssland. Att Ryssland skulle agera på något sätt, om Sverige skulle söka medlemskap och bli upptagen i NATO, får mer eller mindre ses som självklart, så det är inte anmärkningsvärt i sig.

Därtill bör man notera inom ramen för denna rapportering parallellerna till det stora fosterländska kriget, oaktat nivån som uttalandet skett på, är det något man sätter särskild vikt på inom Ryssland. Mycket kring dess militära planering men även i dess sinne baseras på de dyrköpta erfarenheterna man drog under andra världskriget, något vi i Sverige tenderar att negligera. Att man då drar paralleller med Sverige och NATO till det stora fosterländska kriget, så nära det officiella firandet av segerdagen i Ryssland för det andra världskriget, är något man bör sätta särskildvikt vid, vilket även är den andra (2) faktorn man bör fästa vikt vid.

Därefter bör den ryske Utrikesministerns uttalande i Dagens Nyheters intervju ses som en diplomatisk kulmination av ett gradvis försämrat klimat mellan Sverige och Ryssland. Detta bör även sättas i sitt sammanhang med tidigare rysk rapportering om Sverige som ett ”Ryssofobiskt” land som mer eller mindre genomför öppen informationskrigföring gentemot Ryssland, men även anses vara drivande av denna linje hos de Nordiska länderna gentemot Ryssland. Hur det diplomatiska samspelet mellan Sverige och Ryssland kommer fortsätta efter detta förtjänar särskild uppmärksamhet, då båda parter titt som tätt sagt att man har ett mer eller mindre låst förhållande mellan sig.

Slutligen har ett antal teorier framlagts kring varför denna ”tydlighet” från den ryska Utrikesministern? Där har den stundande omröstningen kring värdlandsavtalet i Sveriges Riksdag den 25MAJ2016 framlagts som en möjlighet. En möjlig reaktion inför publicerandet av den Finländska NATO utredningen har varit en annan, en signal gentemot NATO toppmöte i Warszawa senare i år kan vara en annan. Troligtvis finns det en viss möjlighet i dessa teorier. Men det mest självklara är de facto att Ryssland sätter oerhörd vikt på hur svenskt territorium kan nyttjas av någon part, men givetvis även hur det kan nyttjas av Ryssland för att påverka en annan part. Det är vad det i grund och botten handlar om, inget annat. Något som ej framkommit i den svenska rapporteringen, vilket jag kan anse är direkt oroväckande, något som ett antal Svenska beslutsfattare bör reflektera över innebörden av.

Have a good one! // Jägarchefen

Den strategiska vikten av mellersta Norrland, Jämtland – Västernorrland, har sedan 1980-talet varit stor, det kommer troligtvis öka under de närmsta åren, då Trøndelags området i Norge kommer bli ett strategiskt tyngdpunktsområde. I dagsläget utgör detta område, mellersta Norrland, ett strategiskt ”fastlandsvakuum” likt Gotland utgör ett vakuum i södra Östersjön. I händelse av en konflikt mellan NATO och Ryssland får sannolikheten ses som hög, att det kommer bli en kapplöpning om att kunna utnyttja denna del av det svenska fastlandet i syfte att nå operativa fördelar.

Sveriges Television Västernorrland har i två artiklar/inslag (del 1, 2) beskrivit vad som hände med det militära försvaret i det tidigare militärområdet (MILO) Nedre Norrland (NN), då främst den mellersta delen av detta område d.v.s. Västernorrland och Jämtland. Jag har tidigare berört detta området som det ”strategiska vakuumet” på det svenska fastlandet, något som kan kräva en djupare förklaring. Säkerhetspolitik och militära förhållanden hänger ofta samman med vad som finns i ens närområde, ett till synes harmlöst geografiskt område kan de facto bli en tyngdpunkt för att lyckas med militära operationer över ett betydligt större geografiskt område än vad kanske det harmlösa området fysiskt representerar.

Dock, för att förstå vår nutid, måste vissa faktorer från det kalla kriget belysas, som de facto fortfarande idag är allmängiltiga. Det kan t.o.m. vara så att området kan tillmätas ett än högre militärstrategiskt värde än vad det gjorde tidigare, utifrån de förändrade militära styrkeförhållandena inom Sverige, men även i vårt närområde. Vad är det då för förhållanden som gör detta ”fastlandsvakuum” högintressant både för oss, Västmakterna och Ryssland? Det är två (2) faktorer i mellersta Norge samt två (2) faktorer i Norra Ryssland som skapar det.

Inleder vi med Norge, så är det dels en gammal faktor dels en ny som gör området militärstrategiskt mycket viktigt. I höjd med Östersund och Örnsköldsvik fast vid den Norska kusten, finns det åtta (8) stycken bergrum där förhandslagring genomförs av materiel för den amerikanska marinkåren, närmare bestämt i Trøndelag, Norge.¹Dessa bergrum byggdes under 1980-talet för att skyddat kunna förvara den utrustning som krävdes för att möjliggöra en relativt snabb förstärkning till Norge.

Processen började dock tidigare än så, för att upprätta dessa bergförråd, redan under 1970-talet förhandlade USA och Norge avseende denna förhandslagring. Parterna kom 1981 underteckna ett avtal och 1982 började materiel samt ammunition föras över. Därefter påbörjades upprättandet av bergförråden 1986 och 1988 var berganläggningarna färdigställda.² Vid 2011, fanns ammunition och annat underhåll för cirka 30 dagars verksamhet och möjligheten att utrusta drygt 13,000 man förvarade i dessa berganläggningar, därtill vid 2014 började man även tillföra ytterligare materiel såsom stridsvagnar.³

Den nya faktorn i denna ekvation är att huvuddelen av Norges nya flotta av flygplan, F-35,⁴ kommer baseras i Trøndelag området.⁵Vilket ökar den militärstrategiska vikten av området markant, från att varit, troligtvis, det viktigaste området för att möjliggöra ett effektivt försvar av Norge i händelse av ett angrepp. Kommer även huvuddelen av dess luftstridskrafter baseras i området. Vilket i praktiken innebär att Trøndelag området, kommer blir bli ett tyngdpunktsområde inom ett antal år i militärstrategiska sammanhang.

Är då Trøndelag området militärstrategiskt viktigt? Som minst upplevde Sovjetunionen/Warszawapakten det som viktigt under det kalla kriget. Flygflottiljen i Östersund, F 4, var den flygflottilj som under det kalla kriget var mest utsatt för inhämtningsföretag av olika former riktad mot sina piloter.⁶ Då mellan Norrland i sig inte har ett tydligt strategiskt värde, så blir det troligt att förutsätta att det var förråden i Trøndelag som skapade behovet av att genomföra inhämtning mot piloterna vid F 4. Då de, de facto, var det som stod i vägen mellan förråden och en möjlig angripare, som kunnat utnyttja luftrummet öster om förråden för ett angrepp, kontra en längre och farligare angreppsväg utmed Norska Havet.

Ur det Ryska perspektivet är nutid och historia detsamma. Ryssland har i dagsläget cirka 2/3 av sin andraslagsförmåga, d.v.s. strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, baserad i Murmanskregionen,⁷vilket var detsamma under det kalla kriget,⁸ vad som skiljer är mängden strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, som är mycket färre nu, jämfört med under det kalla kriget. Sett till vikten man fortsatt tillmäter sin kärnvapenförmåga kontra konventionell förmåga i Ryssland,⁹ så blir dess andraslagsförmåga bedömt en mycket viktigt strategisk resurs som måste skyddas.

För att skydda sin andraslagsförmåga har Ryssland sedan 1980-talet tillämpat ett ”bastion koncept”, som innebär att de strategiskt kärnvapenbärande robotubåtarna patrullerar i Barents Hav, Norra ishavet och Karahavet. Inom detta område skall dels ubåtarna dels infrastrukturen för dessa skyddas. Del av detta område omfattar norra Norge och Finland.¹⁰ Bortom detta försvarsområde har man ett stör/fördröjningsområde som omfattar främst Norska havet, till i höjd med södra Norge. Inom detta område skall helst ubåtar, ubåtsjaktstyrkor, flott- och flygförband hejdas eller decimeras, så att de ej kan påverka själva bastionen.

I sammanhanget kan det vara värt att notera att under 1980-talet var frekvensen av främmande undervattensverksamhet lika hög inom Milo NN område som t.ex. i Milo Syd (S) vilket bl.a. omfattade Karlskrona skärgård.¹¹ Utifrån den mediala rapporteringen kan man dock få uppfattningen att det ej var en hög frekvens av främmande undervattensverksamhet i Milo NN. Något som indikerar att någon eller båda antagonisterna under 1980-talet fäste stor vikt vid att agera redan i fred i det aktuella området. Troligtvis var installationerna i Trøndelags området en aktivt bidragande orsak till den främmande undervattensverksamheten, på samma sätt som att stridspiloterna, vid F 4, kartlades i stor utsträckning.

Huruvida några undervattenskränkningar skett i det aktuella området i nutid är ej bekräftat. Dock har det cirkulerat ett antal massmediala uppgifter om att det dels skall finnas rapporter hos Försvarsmakten rörande främmande undervattensverksamhet i området.¹²Dels har civila observerat misstänkt verksamhet som media har lyft fram,¹³ dock är det mycket svårt att värdera dessa uppgifter. Men om vi ser till helheten avseende dels Trøndelags områdets strategiska betydelse dels indirekt även då mellan Norrlands strategiska betydelse, samt historiken, så torde det ej vara omöjligt att främmande undervattensverksamhet har skett i det aktuella geografiska området under de senaste åren, då det säkerhetspolitiska läget försämrats.

Have a good one! // Jägarchefen

Aftonbladet 1(Svenska)

Allehanda 1, 2(Svenska)

Adresseavisen 1(Norska)

Defense News 1(Engelska)

Norsk Rikskringkasting 1(Norska)

Offisersbladet 1(Norska)

RAND 1(Engelska)

Reuters 1(Engelska)

Russian strategic nuclear forces 1(Engelska)

Sundsvalls Tidning 1(Svenska)

Svenska Dagbladet 1(Svenska)

The Washington Post 1(Engelska)

Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015.

Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Den 11-12APR2016 genomförderyska luftfarkoster, SU-24 samt KA-27, ett antal närgångna flygmanövrar kring den amerikanska jagaren, USS DONALD COOK, då den genomförde övningar på internationellt vatten utanför den polska kusten i södra Östersjön. Enligt uppgifter så skall den närmsta passagen av jagaren skett på 30 meters höjd och 9 meter ifrån jagare, således väldigt nära. Vissa uppgifter gör även gällande att flygplanen, SU-24, skall ha genomfört anflygning med attackprofil mot jagaren. De ryska luftfarkosterna skall även anropats på både engelska och ryska, för att avbryta sin verksamhet, dock erhålls inget svar från dem.

USA ståndpunkti frågan är att det ryska agerandet vid/över den amerikanska jagaren är oförenligt med de normer som råder då väpnade styrkor agerar i anslutning till varandra på internationellt vatten och i internationellt luftrum. Det ryska Försvarsministeriet kom att tillbakavisaanklagelserna att de skulle genomfört farlig och otillåten överflygning av den amerikanska jagaren, utan de hävdar att de agerat enligt gällande sedvanerätt vid utnyttjande av luftrum över internationellt vatten.

Vad avser agerande kring USS Donald Cook, är det, främst, två saker som faller utanför normalbilden, jämfört med tidigare händelser. Det första är att USA Utrikesminister, John Kerry, kom att kalla det ryska agerandet för oansvarigt och provokativt samt att USA ej kommer låta sig skrämmas när de uppträder på öppet hav. Därtill sa även USA Utrikesminister att under nuvarande insatsregler hade den amerikanska jagaren haft stöd för att nedkämpa de ryska flygplanen. Den andra faktorn som faller utanför normalbilden är ett uttalandeav Finlands Utrikesminister, Timo Soini, där han uttalar sig i samband av incidenten, anser att ett tätare samarbetemellan Finland och Sverige vore önskvärt, det är intressant i sammanhanget då Sverige och Finland har ettrelativtomfattande samarbete i dagsläget.

Nästa incident, under samma vecka, kom att involveraett amerikanskt signalspaningsflygplan över södra delen av Östersjön, då den genomförde patrullering i internationellt luftrum över internationellt vatten den 14APR2016. Ett ryskt jaktflygplan, SU-27, kom enligt amerikanska officiella uttalanden agera farligt och oprofessionellt vid dess agerande i anslutning till det amerikanska signalspaningsflygplanet. Enligt uppgifterså skall det ryska jaktflygplanet genomfört en tunnelroll över det amerikanska flygplanet från dess ena sida till dess andra, som närmast var det ryska flygplanet 15 meter det amerikanska. Ryssland å andra sidan avfärdarde amerikanska uppgifterna om att de skulle agerat farligt och oprofessionellt. De uppger att de agerat mot ett oidentifierat luftfarkost som närmade sig dess gräns med hög hastighet. De anser även att de agerat enligt gällande internationell rätt och det förelåg ej någon fara.

I sammanhanget kan det vara värt att notera två tidigare incidenter. Dels med amerikanskt signalspaningsflygplan, över Östersjön som inträffade18JUL2014. Vid den nämnda incidenten skickade även Ryssland upp jaktflyg mot signalspaningsflygplanet, dock kom befälhavaren ombord på flygplanet att ta sin tillflykt in i svenskt luftrum och flög över Gotland. Samma år, 12APR2014, så genomfördes även passage vid/över den tidigare nämnda amerikanska jagare, dock genomfördes det i Svarta Havet av ryskt attackflyg, SU-24. Tilläggas är att vid dessa och tidigare tillfällen har man ej tagit till det språkbruk som nyttjades av USA utrikesminister m.h.t. det ryska agerandet vid/över den amerikanska jagaren 11-12APR2016 i södra Östersjön.

Den 19APR2016 kom Polens Försvarsminister, Antoni Macierewicz, uttalasig en tidningsintervju, där han menar att Ryssland fortsatt utgör ett allvarligt hot mot NATO och att Ryssland systematisktförbereder sig, för att genomföra ett angrepp mot NATO. Således menar Polens Försvarsminister att Ryssland genomför krigsförberedelser mot NATO. Den svenska Säkerhetspolisen, SÄPO, kom även med motsvarande beskedvid dess redovisning av verksamhetsåret 2013, där man pekade på att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige.

Have a good one! // Jägarchefen

Ett nytt läge förefaller uppstått där dels Atlanten och Nordsjön dels den svenska Västkusten fått en ökad strategisk betydelse. Detta nya läge har uppstått dels p.g.a. den begränsade förmågan att föra in förstärkningar i Östersjön, varav sjöförbindelserna till den svenska Västkusten blir avgörande. Dels är den nuvarande förbandsmassan för NATO som finns i Europa på intet sätt tillräcklig i händelse av en konventionell konflikt. Därtill befinner sig bedömt NATO i en prekär situation då det bedömt tar en (1) till två (2) månader innan förstärkningar från Nordamerika kan nå Europa. I händelse av en konflikt mellan NATO och Ryssland kommer den som dominerar sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa vara den som mest troligt går vinnande ur konflikten.

Ett gammalt läge, med trolig bäring även mot Sverige, förefaller det senaste halvåret återigen aktualiserats i stor omfattning. Vad som åter aktualiserats är det s.k. GIUK-gapet, det geografiska området mellan Grönland – Island – Storbritannien, vilket kan ses som porten till Atlanten från Grönlandshavet och Norska havet och vice versa. Två (2) faktorer får ses som avgörande till att GIUK-gapet återigen är aktualiserat, dels det förändrade säkerhetsläget i Europa dels den ökade aktiviteten av Rysslands Norra Marin i Atlanten, då främst dess ubåtsflotta.

Inleder vi med den ökade aktiviteten med ubåtar ur den ryska Norra Marinen i Atlanten, så förefaller den påbörjats 2009. Det året förefaller varit första gången under 2000-talet som det genomfördes patrullering med ryska attackubåtar utanför USA östkust.¹ Utnyttjandet av attackubåtar för att patrullera utanför USA respektive nuvarande Rysslands kust var vanligt förekommande under det kalla kriget av båda staterna. Dock minskade det i omfattning, efter det kalla krigets avslut, och för Ryssland förefaller det, mer eller mindre, inte genomförts intill 2009.²

Från Storbritannien kom 2010 uppgifter om en markant ökning av rysk ubåtsaktivitet i Atlanten, enligt de då publicerade uppgifterna skulle mängden kontakter med ryska ubåtar motsvarat samma nivå som under 1987, vilken mängd det skulle bestå i har ej publicerats. Enligt de då publicerade uppgifterna så skall både den Amerikanska och Franska flottan även uppfattat en ökning av den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten.³ Därtill förefaller man återtagit en metod från kalla kriget⁴ som innebär att man ligger och väntar utanför den brittiska ubåtsbasen för dess strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar och när en ubåt lämnar den så börjar man skugga den.

Nästa tillfälle som Ryssland förefaller genomfört patrullering med attackubåtar utanför USA östkust är under 2012. Det förefaller vara under två tillfällen, det ena tillfället förefaller vara mer dunkelt⁵ jämfört med det andra⁶. Även vid dessa tillfällen har man uppehållit sig på internationellt vatten. Intressant att notera är dock att vid det ena tillfället, det som förefaller vara obekräftat av officiella källor, så förefaller det sammanfallit med övningsflygning av ryskt strategiskt bombflyg utanför bl.a. USA östkust.⁷ Vid det andra tillfället, i November, så förefaller även ett ryskt underrättelsefartyg agerat inom samma geografiska område.⁸

I sammanhanget kan det vara värt att notera att Ryska flottans chef vid 2012, Vladimir Vysotsky, medgav att den ryska flottan fr.o.m. 01JUN2012 skulle påbörja kontinuerlig patrullering med kärnvapenbärande ubåtar.⁹ Detta kan, mycket väl, inneburit att det även åsyftades attackubåtar som kan bära kryssningsmissiler,¹⁰ dessa kryssningsmissiler kan ju som bekant även beväpnas med kärnvapen, vilket kan förklara det som förefaller blivit en ökning i rapporter, avseende ubåtar fr.o.m. 2012 utanför USA östkust. Då kryssningsrobotar kräver att den bärande plattformen är placerade närmre sitt målområde, då räckvidden är kortare, jmf. med de ballistiskt bärande ubåtarna.

Under 2013, förefaller det ej publicerats några artiklar om observationer av rysk ubåtsverksamhet i Atlanten. Därmed inte sagt att det skett någon aktivitet, för det har det bedömt genomförts.¹¹Således, förefaller den ryska ubåtsaktiviteten i dels Atlanten dels längs USA östkust påbörjats vid 2009, troligtvis kan några mindre företag genomförts innan det, men en mer kontinuerlig patrullering förefaller återupptagits vid det tillfället, för att fram till 2013 gradvis öka i omfattning.

Därefter inträffade konflikten i Ukraina, sett till den maritima verksamheten med ubåtar i Atlanten av den ryska norra marinen, så förefaller dess aktivitet även kraftigt ökat i samband med den konfliktens början, mellan 2013 och 2014 noterade den amerikanska marinen en 50% ökning i aktivitet.¹² I Juli 2015, fastställde även Rysslands President, Vladimir Putin, en ny rysk maritim doktrin, där Atlanten fått en ökad tyngdpunkt.¹³Därefter förefaller dels en ökad oro för vad den ryska ubåtsaktiviteten syftar till uppstått¹⁴ dels förefaller även den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten markant ökat under 2015,¹⁵troligtvis som en följd av dels den nya maritima doktrinen dels det än mer försämrade säkerhetsläget i Europa.

I sammanhanget bör belysas hur många ubåtar som bedöms operativa i dagsläget hos den ryska norra marinen. Office of Naval Intelligence (ONI),publicerade i december 2015 en öppen rapport avseende den ryska marinen. Enligt den har norra marinen, sju (7) stycken strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, 17 stycken reaktordrivna robot-/attackubåtar samt sex (6) stycken konventionella ubåtar.¹⁶Vi kommer återkomma till dessa siffror längre fram i inlägget.

Dock, torde vi kunna räkna bort de sju (7) strategiskt kärnvapenbärande robotubåtarna, då utnyttjandet av dessa har varit i Barents hav, Karahavet och Norra ishavet, sedan slutet av 1980-talet, då räckvidden gradvis ökade för de ballistiska robotarna.¹⁷Men även som en konsekvens av den anpassade amerikanska doktrinen att i ett tidigt skede av ett krig, sänka dessa ubåtar.¹⁸Varav Ryssland kom att utveckla det s.k. ”bastion” konceptet, som innebar att det Norska havet är ett fördröjningsområde för de ryska ubåtsjaktstyrkorna, därefter är Barents hav, Karahavet och Norra ishavet ett skyddsområde för dessa ubåtar. Detta koncept förefaller fortfarande vara det som är gällande för Ryssland.¹⁹ Vilket stärker tesen att dessa ubåtar ej torde agera i Atlanten.

GIUK-gapet kom tidigt, under det kalla kriget, identifieras som ett strategiskt viktigt område för att dels kontrollera Sovjetiska flottrörelser dels nyttjas som en ”spärrlinje” för att i händelse av en konflikt förhindra att Sovjetiska flottstyrkor tog sig ut i Atlanten för att påverka sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa.²⁰ Dock så går historien kring GIUK-gapet tillbaka längre än så, det spelade även en viktig roll under andra världskriget, då tyska flottstyrkor, bl.a. slagskeppet Bismark och Prinz Eugen,²¹ utnyttjade det området för att genom Nordsjön ta sig ut i Atlanten via GIUK-gapet.

Vad som kanske är mindre känt är det strategiskt viktiga ”Nordkaps-gapet” som kan ses som den första försvarslinjen NATO har/hade för att skydda sina sjöförbindelser i Atlanten. Uppgifter gör gällande, åtminstone under det kalla kriget, att del av det världsomspännande SOSUS systemet fanns/finns utlagt i havet mellan Nordkap och Björnön.²² Detta möjliggjorde till del uppföljning av Sovjetiska ubåtsrörelser i Barentshav, därtill så skall ytterligare system finnas/funnits utlagda vid Andöya och längs med kusten vid Finnmark.²³ Således var och är det s.k. ”Nordkaps-gapet” en, möjlig, första, detektions- och försvarslinje för sjöförbindelserna i Atlanten mellan Nordamerika och Europa.

Den andra detektions- och försvarslinjen för sjöförbindelserna i Atlanten kom att bli det kända GIUK-gapet. Även i detta område, mellan Grönland – Island och Storbritannien, kom SOSUS systemet att placeras för att kunna följa bl.a. ubåtsrörelser.²⁴I sammanhanget kan det vara värt att nämna detektionsavståndet för SOSUS systemet, likt allt annat så varierar det m.h.t. olika faktorer, det generella detektionsavståndet förefaller varit mellan 500-700 km från punkten där systemet låg utlagt, man kunde därtill ge ett sökområde med en radie på ca 100 km, således förefaller man inte kunnat ge en exakt position.²⁵ En viktig komponent i lokaliseringen av undervattensverksamheten i bl.a. Atlanten, som tillkom under 1980-talet, under det kalla kriget var SURTASS, fartyg som var utrustade med ett form av släpande hydrofonsystem för lokalisering av bl.a. ubåtar på långa avstånd.

I både det Norska havet och Atlanten agerade ubåtsjaktstyrkor understödda med ubåtsjaktflygplan, utifrån informationen som levererades av SOSUS systemet. I fredstid genomförde dessa styrkor kontinuerlig uppföljning av de Sovjetiska ubåtsrörelserma i Atlanten och Norska havet.²⁶ I händelse av en konflikt, skulle dessa styrkor säkerställa säkerheten för konvojerna mellan Nordamerika och Europa längs sjöförbindelserna i Atlanten. Således kan man se dessa ubåtsjaktstyrkor som den tredje försvarslinjen i Atlanten under det kalla kriget.

Så såg det ut under det kalla kriget, hur ser det då ut idag i GIUK-gapet? Under 2000-talet avvecklades en stor del av NATO flygburna ubåtsjaktförmågan, d.v.s. ett antal medlemsländer drog dels ned på förmågan dels avvecklade den. Därtill, förefaller, förmågan till ubåtsjakt kraftigt nedgått inom NATO under 2000-talet, som en följd av den ändrade inriktning, som innebär militär verksamhet riktad mot främst irreguljära motståndare både på den maritima arenan men även de övriga arenorna.²⁷Således förefaller NATO som organisation i dagsläget vara dåligt rustad för att genomföra ubåtsjakt.

Dock förefaller man ta situationen på allvar, då man dels återigen förefaller planera för att påbörja basering av ubåtsjaktflygplan på Island, vid Keflavik.²⁸ Dels förefaller Storbritannien återta sin flygburna ubåtsjaktförmåga då de kommer införskaffa P-8A Poseidon,²⁹ vilket kommer öka förmågan dels i Atlanten dels i Norska havet. En förmåga som Storbritannien tydligt uppvisat sig sakna, då man varit tvungen att begära ubåtsjaktflygplan från NATO länder, bl.a. Frankrike,³⁰då man misstänkt främmande undervattensverksamhet innanför sin territorialvattengräns, dock är återtagande några år bort.

I sammanhanget är det intressant att notera General Philip M. Breedlove, uttalande vid en senat utfrågning den 01MAR2016.³¹Där man kan tolka det som att dels har man svårigheter att följa den ryska undervattensverksamheten vid GIUK-gapet dels förefaller det vara en rätt omfattande verksamhet jämfört med tidigare nivåer. Således försöker man göra något åt situationen vid GIUK-gapet, men man ligger dels på efterhand dels förefaller man sakna resurserna i dagsläget för att kunna följa verksamheten.

Men på vilket sätt har allt detta bäring mot dels vår nutid dels Sverige? Inleder vi med vår nutid, så är det sedan tidigare känt vilka neddragningar som dels genomförts på förband³²dels förrådd³³ som funnits på den Europeiska kontinenten för att möjliggöra en relativt snabb styrketillväxt i händelse av antingen en konflikt eller ett spänt säkerhetspolitiskt läge. Dessa förmågor finns inte längre i någon större omfattning, varpå styrketillväxten måste ske främst genom luft- och sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa.

I sammanhanget är det intressant att titta på marinkårens depå i Norge, Trøndelag, som upprättades under 1980-talet för att möjliggöra en relativt snabb styrketillväxt i Norge i händelse av en konflikt, denna depå finns fortfarande kvar.³⁴Den amerikanska tankesmedjan RAND, publicerade 1989 en studie kring generell styrketillväxt till Norge inom ramen för NATO, vid en konflikt, studien fick namnet ”Don’t Rock the Boat”. Titeln anspelar på den s.k. ”Nordiska balansen” under det kalla kriget.35

I slutet av 1980-talet, när den aktuella studien genomfördes, beräknande man att det skulle krävas minst 8-12 dagar för att förflytta 4. Marinkårsbrigaden, som hade en av sina beredduppgifter i Norge, det skulle dock innebära dels lufttransport dels sjötransport.³⁶ Värt att notera, för att enbart förflytta den brigaden med flygplan, från Nordamerika till Norge, beräknande man att det skulle krävas mellan 250-350 flygplansrörelser för att brigaden skulle kunna flyttas till Norge, trots att huvuddelen av dess utrustning fanns, förhandslagrad i Norge.³⁷ Skulle brigaden förflyttas till Norge med hjälp av fartyg skulle förflyttningen ta mellan 24 till 26 dagar.³⁸

Enligt uppgift skall det, i dagsläget, ta upp till 1-2 månader innan allierade förstärkningar skulle nå Norge, varav en huvuddel skulle transporteras sjöledes. En förhandsstyrka bedömer man skulle kunna vara på plats inom 14 dygn i Norge, denna styrka är dock enbart till för att kunna förbereda mottagandet av de efterföljande förbanden, flyg- och sjöförband bedömer man dock kommer kunna vara snabbare på plats, för luftstridskrafterna bedömer man 2-4 dygn och sjöstridskrafterna 8-14 dygn, innan de kan vara i Norge.³⁹Värt att notera, i dagsläget räknar man med att lufttransporttiden för en (1) tung amerikans mekaniserad brigad, med samtlig utrustning och personal, är upptill tre (3) veckor i tid.⁴⁰

Med vilken tidsåtgång bedömde man det skulle ta för att förflytta förband, generellt sett, under det kalla kriget? Lufttransporttiden är bedömt fortsatt densamma, hastigheten på de större transportflygplanen har ej ökat markant och det är i stort sett desamma modellerna då som nu. Förflyttning med hjälp av konvojering över Atlanten förefaller tagit mellan två (2) till tre (3) veckor att genomföra,⁴¹ här har faktorer såsom i-/urlastning, tilltransport till ilastningshamnar, anpassning utifrån hotbilder o.dyl. tagits hänsyn till.

Inledningsvis jämförs transporttiderna, som det beräknades att styrkeförstärkningarna skall ta mellan, bedömt, Nordamerika och Norge, i dagsläget, så förefaller de i bästa fall vara i paritet med tiden för sjötransport som beräknades under det kalla kriget, i värsta fall dubbelt så lång tid. Troligtvis ligger sanning närmre dubbelt så lång tid, än i paritet med tiden som beräknades under det kalla kriget. Då under det kalla kriget, kontinuerligt genomförde övningar i sjötransporter mellan Nordamerika och Europa, främst med REFORGER, REturn of FORces to GERmany, den sista REFORGER övningen genomfördes 1993.⁴² Varpå förmågan i dagsläget till att genomföra liknande verksamhet får ses som låg.

På vilket sätt har då detta bäring mot Sverige? Överbefälhavaren, General Micael Bydén, beskrev i en intervju, 13MAR2016, Sveriges nya militärstrategiska doktrin, där en av hörnstenarna är att Sverige tillsammans med andra länder skall kunna vinna över en angripare på svenskt territorium.⁴³ En hörnsten i att kunna strida tillsammans med andra stater, är först och främst kunna ta emot dess stöd. Inleder vi med de stater vi har i vårt närområde, Norge – Danmark – Finland – Polen – Tyskland samt de Baltiska staterna, så kommer troligtvis de agera för att omsätta redan uppgjorde planer för att dels skydda sitt eget territorium dels i fallet med de stater ingående i NATO förstärka sina allierade i närområdet kring konflikten.

Ett annat perspektiv är dels vår självpåtagna solidaritetsförklaring dels det eventuella värdlandsavtalet mellan Sverige och NATO. Inleder vi med solidaritetsförklaringen⁴⁴ så skulle det i praktiken kunna innebära att det stöd vi väljer att ge är att upplåta vårt territorium för transitering av NATO förband till, t.ex. de Baltiska staternas försvar, dock så blir det svårt att t.ex. föröva sådant stöd och upprätta planer för det, men ser vi till Sveriges historia så skulle vi även varit neutrala och alliansfria under det kalla kriget, något som ej visat sig stämma i efterhand,⁴⁵ då planer för bl.a. stöd upprättades gentemot NATO och USA. Sen innefattar själva solidaritetsförklaringen även att vi ser att vi får stöd i händelse av ett Sverige utsätts för kraftiga påfrestningar eller krig. Värdlandsavtalet bygger på att vi skall kunna få och kunna ge stöd i olika situationer samt underlätta övningsverksamhet o.dyl.⁴⁶

Med hänsyn till tidigare konstaterande i inlägget, får vi förutsätta antingen om det rör stöd till Sverige eller t.ex. de Baltiska staterna i händelse av en konflikt, kommer huvuddelen av dessa transporter anlända med fartyg. En annan faktor som blir mer eller mindre tvingande till detta är t.ex. bristen på tungtransportfordon, fordon samt trailer, i Europa, som exempel kan nämnas att under 2015, hade USA enbart 16 stycken sådana i Europa och Storbritannien hade 40 stycken,⁴⁷ därtill är de järnvägsvagnar som tidigare utnyttjades för tungtransporter av t.ex. stridsvagnar avvecklade, uppgifter från 2014, inom NATO länderna,.⁴⁸ dock torde till del detta kunna avhjälpas med ordinarie flatbäddsvagnar.

Vad avser stöd till dels Sverige dels de baltiska staterna i händelse av en konflikt i södra Östersjön mellan NATO och Ryssland, så torde en ytterst liten del gå i de södra delarna av Östersjön m.h.t. dels A2/AD förmågan Ryssland besitter dels dess sjö- och luftstridskrafter, vilket troligtvis skulle innebära ett ”gatlopp” för de transportfartyg som skall transportera förband och materiel.⁴⁹ Troligare blir i sådant fall intransport av stöd i de större svenska hamnarna längs västkusten, dels för stöd till svenska stridskrafter dels för de baltiska staterna, den s.k. ”Korridoren till Baltikum”, dock måste det finnas tillräckligt transporttonage gripbart i de norra delarna av Östersjön och Bottenhavet för att möjliggöra en sådant uttransport från den svenska östkusten till de baltiska staterna.

Således skall stöd till antingen Sverige eller NATO östra medlemsländer ges, kommer Nordsjön samt de större svenska hamnarna på Västkusten bli en avgörande skådeplats. En möjlig indikator på att Nordsjön fått ett större strategiskt värde, är att en av de största ubåtsjaktövningarna, Dynamic Mongoose, i NATO historia genomfördes under 2015 i Nordsjön.⁵⁰ Sveriges militära närvaro på Västkusten är som bekant minimal dels med marktrupp dels med sjöstridskrafter, vilket kan utgöra försvårande omständigheter då infrastruktur o.dyl. för att dels mottaga stöd dels distribuera, kommer vara sårbara för påverkan av t.ex. sabotageförband eller fjärrstridsmedel.

Nedan följer tre (3) generella slutsatser av ovanstående resonemang:

Aldrimer 1(Norska)

Associated Press 1(Engelska)

Cable News Network 1(Engelska)

Center for Strategic and International Studies 1(Engelska)

Chatham House 1(Engelska)

Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)

Defense One 1(Engelska)

Defense News 1, 2(Engelska)

Foreign Policy 1(Engelska)

IHS Jane’s 360 1(Engelska)

Nationalencyklopedin 1(Svenska)

Naval Historical Foundation 1(Engelska)

Office of Naval Intelligence 1(Engelska)

RAND 1(Engelska)

Reuters 1, 2(Engelska)

Sputnik 1, 2(Engelska)

The New York Times 1 (Engelska)

The Telegraph 1, 2(Engelska)

The Washington Free Beacon 1, 2, 3(Engelska)

The Washington Post 1, 2(Engelska)

The Wall Street Journal 1, 2 (Engelska)

United States Senate 1(Engelska)

U.S. Navy 1(Engelska)

Utrikesdepartementet 1(Svenska)

Vice News 1(Engelska)

Duke, Simon. United States Military Forces and Installations in Europe. Oxford: Oxford University Press, 1989.

Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009.

Olav, Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok.

Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok.

Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004. E-bok.

The International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. Routledge: Oxford, 2016.

Under förgående vecka, 614, publicerades en intressant artikeli The Sunday Times, 10APR2016, som bör betraktas ur perspektivet strategisk kommunikation. Artikeln i fråga belyser, att det brittiska ubåtsvapnet skall återuppta sin patrullering med attackubåtar i Arktis. Då även under dess istäcke, något som avbröts efter en olycka ombord på HMS Tireless, 2007, då två sjömän förolyckades vid en explosion. Den nämnda ubåten genomförde, vid olyckstillfället, en patrull under istäcket i Arktis, ytterligare en sjöman skadades allvarligt i olyckan.

Två (2) brittiska sjöofficerare har som ett led i återtagandet av patrulleringsförmågan, utbildats av den Amerikanska flottan, då agerande i dessa förhållanden skiljer sig markant från att agera i öppet hav. Konteramiral John Weale, chef över det brittiska ubåtsvapnet, menar på att denna utbildning som genomförts, är ett viktigt steg för att det brittiska ubåtsvapnet skall kunna återta förmågan att strida under den isbelagda ytan i Arktis, en förmåga som man förefaller avsagt sig, sedan olyckan ombord HMS Tireless.

Den Amerikanska aktiviteten med ubåtar i Arktis förefaller även ökatsedan2014, något som kraftigt nedgick sedan det kalla krigets avslutat, dock förefaller den ej avbrutits på något sätt, liknande det brittiska avbrytandet av patrulleringar under istäcket. Intressant i sammanhanget är att det brittiska avbrytandet av patrulleringar under det arktiska istäcket, visar på hur snabbt en förmåga förloras, trots att verksamheten enbart varit avbruten under 9 år, så krävs extern utbildning. Något som är värt att reflektera över, då det kommer till den svenska Försvarsmakten och de återtagande som kan krävas där, såsom brigadstrid.

Varför är det då intressant att belysa att brittiska attackubåtar skall återuppta patrulleringen under det arktiska istäcket? Det är intressant ur två (2) perspektiv. För det första, den enda antagonist till Storbritannien som genomför patrullering under det Arktiska istäcket är Ryssland. De patrullerar främst där, med dess strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, den Norra Marinen skall enligt uppgift, DEC2015, förfoga över sju (7) stycken sådana. Vilket innebär att USA och Storbritannien, troligtvis återupptagit den maritima strategin från 1980-talet, som innebar att attackubåtar ständigt skuggade de strategiskt kärnvapenbärande robotubåtarna, för att kunna sänka dessa vid inledningen av en konflikt, d.v.s. frånta motståndaren dess andraslagsförmåga.

En sådan strategi kan givetvis vara både eskalerande och/eller deeskalerande. Eskalerande kan strategin bli på det sättet att en konventionell konflikt kan övergå till nukleär, då den ena parten inser att dess nukleära paritet gentemot sin motståndare håller på att gå om intet, då dess andraslagsförmåga försvinner. Deesklarande kan den vara utifrån motsvarande resonemang, saknas andraslagsförmåga så övergår kanske inte en konventionell konflikt till en nukleär, då en viktig komponent vid en sådan konflikt saknas d.v.s. andraslagsförmåga.

För det andra, så är det intressant att notera att utifrån den troliga återgången till 1980-talets strategi, så blir det en tydlig indikation bland de övriga, som berörts i tidigare inlägg, att det säkerhetspolitiska läget är allt annat än gott. Då det är sedan länge känt att Ryssland främst patrullerar under det Arktiska istäcket med dess strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar. Så blir Storbritanniens återtagande av förmågan, för att kunna strida i den miljön med sina attackubåtar, en tydlig indikator att man inte håller det för otroligt att en väpnad konflikt kan uppstå mellan å ena sidan NATO och å andra sidan Ryssland. Hade man inte trott att det var en faktisk möjlighet, hade man, bedömt, ej valt att genomföra ett återtagande av denna förmåga.

Have a good one! // Jägarchefen

Den 05APR2016, delgavRysslands President, Vladimir Putin, att ett nationalgarde skulle skapas i Ryssland. Upprättandet av nationalgardet, förefaller föregåtts av diskussioner inom det ryska nationella säkerhetsrådet. Det formella beslutet togs av Ryssland President vid ett möte med chefen för de ryska inrikestrupperna, Inrikesministeriet, Migrationsministeriet och Narkotikakontrollbyrån. Grunden för det ryska nationalgardet kommer vara inrikestrupperna. Som chef för Nationalgardet utsågsViktor Zolotov, som för närvarande är chef för inrikestrupperna, han har även tidigare varit ansvarig för den ryska presidentens personskyddsdetalj, Zolotov kommer även ingå i det ryska nationella säkerhetsrådet inom ramen för sin befattning som chef över nationalgardet, därtill är han som chef över nationalgardet direkt underställdRysslands President.

Huvuduppgifterna för nationalgardet förefaller bli, bekämpa terrorism, skydda den allmänna ordningen och skydda viktiga statliga anläggningar. Inom ramen för skydda den allmänna ordningen ryms t.ex. uppgifter såsom insats mot folkmassa d.v.s. upploppskontroll, de kommer även kunna gripa rymlingar från fängelse och t.ex. efterlysta, i händelse av krig skall de skydda det ryska territoriet (utgöra territorial-/lokalförsvar) m.m. Uppgifterna inlämnades till DUMAN, 06APR2016, i form av en propositionsom lagförslag samt ur svenska mått sett även som ett form av regleringsbrev, storleken på styrkan förefallerkunna bli upptill 400,000 man.

Upprättandet av ett ryskt nationalgarde har diskuterats flertalet gånger i Ryssland, senaste tillfället var 2012, före det skedde det vid ytterligare tre (3) tillfällen, då under Boris Jeltsinstid som President. Värt att notera i sammanhanget, är att det vid tre (3) av fyra (4) tillfällen som frågan kring upprättandet av ett nationalgarde kommit upp, har det skett i direkt anslutning till inre oroligheter i Ryssland. I dagsläget då man väl skapat ett nationalgarde så förefaller det på ytan vara lugnt, dock delgavvärldsbanken den 06APR2016, siffror som visar på att takten av ekonomiskt utslagna är den snabbaste sedan 1998-99 i Ryssland, vilket förefaller vara en direkt konsekvens av det låga priset på fossila bränslen, som den ryska ekonomin är kraftigt beroende av, vilket skulle kunna skapa inre oroligheter.

Ytterligare tre faktorer bör belysas som en möjlig källa, förutom inre oroligheter, till det utåt sett snabba skapandet av det ryska nationalgardet. Det första (1) är territorialförsvarsuppgifter, något som under det senaste året framförts som viktigt i olika sammanhang, något som nationalgardet förefaller skall ha som uppgift i händelse av krig. Det andra (2) är Putins ”försvinnande” under tio (10) dagar i fjol, 2015, vilket kan ha varit ett tecken på att en maktkamppågick. Det tredje (3) och avslutande är det kommande valet i September.

Have a good one! // Jägarchefen

Den 30MAR2016, delgavsinformation rörande vilka markbaserade förstärkningar till Europa som är tänkt att genomföras av USA. Förstärkningsåtgärderna är tänkt att vara i form av 9 månaders rotationer av personal, med början i februari 2017. Vid utgången av 2017 kommer således USAha tre (3) brigader i Europa, en (1) mekaniserad, en (1) motoriserad och en (1) luftburen. Utöver det kommer det finnas förhandslagrad utrustning för ytterligare en brigad, därtill kommer det finnas delar ur 3. och 4. division, predestinerade förband i händelse av en konflikt och/eller kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge, på plats i Europa, för att möjliggöra mottagande av dessa.

Dessa åtgärder är USA egna, därtill kan det under NATO toppmöte under juli månad, 2016, i Warszawatillkomma ytterligare förstärkningsåtgärder till de östra medlemsländerna, något som det signaleratsom. Detta är något som Polenaktivt arbetar för, men även de baltiskamedlemsstaterna. Huruvida man kommer nå ett konsensusbeslut rörande dessa förstärkningar återstår att se. Dock kan man troligtvis se USA egna ökning, som ett sätt att pressade övriga NATO medlemsländerna, till att även de skall bidra med förband, till de östra medlemsstaterna.

Rysslands ståndpunkt till alla former av NATO förstärkningar är sedan tidigare känd och underströks av Rysslands försvarsminister, Sergej Shoigu, vid ett möteden 25MAR2016. Där han dels påtalade att NATO styrkeuppbyggnad längs Rysslands gräns var skäl till oro dels att man fortsatt arbetar med att öka stridsvärdet på förbanden inom det västra militärdistriktet (MD V). Känt sedan tidigareär upprättande av tre (3) nya divisioner, varav två (2) förefaller skall avdelas till den 20. Armékåren som finns inom MD V och vara upprättade innan årets (2016) slut. I sammanhanget är det värt att notera att dessa två (2) divisioner skall ha samma struktursom äldre Sovjetiska d.v.s. respektive division består av cirka 12-13,000 soldater. Således en ökning med minst 24,000 man genomförs under 2016 inom MD V.

Rysslands första politiska svar på USA truppförstärkning till Europa, förefaller lämnats av Rysslands sändebud till NATO, Alexander Grushko, vid en intervjuden 30MAR2016 i den ryska tv-kanalen Rossiya 24. Där han menar på att dels så ser Ryssland vad som sker och man vidtar militära åtgärder för att uppväga detta dels så kommer man svara asymmetriskt på det som sker, något som ej utvecklades. Värt att notera är dock att ämnet avseende USA truppförstärkningar till Europa berördesej på Ryska utrikesministeriets presskonferens, 31MAR2016, som genomförs på veckobasis.

USA biträdande Försvarsminister, Michael Carpenter, kom oannonseratbesöka Belarus 28-30MAR2016. Den Europeiska unionen (EU) har i tvåomgångar, sedan hösten 2015, upphävt huvuddelen av de sanktioner som funnits mot Belarus sedan 2010. Därefter har de politiska kontakterna västerut tilltagit. Den politiska interaktion mellan EU och Belarus är det troligtvis tvådelat. För EU handlar det, bedömt om, till stor del att skapa kontakter i randområdet mellan EU och Ryssland, på motsvarande sätt som i Ukraina. För Belarus handlar det, bedömt om, till stor del att skapa ekonomiska förbindelser för att kunna stabilisera sin ekonomi. Därtill har Belarus en tydlig roll i den diplomatiska samverkan kring konflikten i Ukraina, detta ökar även kontakterna västerut.

Belarus roll som ett buffert mellan Väst och Ryssland är tydlig och accentueras än tydligare, än i fallet med Ukraina. Framförallt genom unionen mellan de båda staterna. Därtill är de båda staternas väpnade styrkor tätt sammanknutna. Således, en tyngdpunktsskiftning västerut av Belarus, kommer troligtvis få allvarliga följder, därtill kan påverkan av Ryssland, troligtvis, ske tidigare än i fallet med Ukraina, då de båda staterna är mer sammanknutna än vad Ryssland och Ukraina var.

Vad som kan ha avhandlats bakom lykta dörrar, mellan Carpenter och representanter ur Belarus regering förefaller fortfarande vara okänt, Ukraina förefaller dock avhandlats, något som framkom i den officiella kommunikén. Därtill vad som sadesöppet av Carpenter var att USA ej uppfattade något hot mot Belarus varken från väster eller öster. Han kom även beröra propåerna från Ryssland om att få upprätta en flygbas i Belarus. Där han menade på att det står Belarus fritt att välja vad man vill göra, men USA och dess allierade skulle se det som destabiliserandeom en flygbas upprättades. Belarus President, Aleksandr Lukasjenko, uttryckteäven en viss oro gentemot NATO agerande i Belarus närområde, därtill poängterade han att Belarus säkerhetspolitik var defensiv i sin natur.

Den ryska statliga institutet för strategiska studier (RISS), grundat av Rysslands President med uppgift att förse bl.a. Rysslands President och det ryska säkerhetsrådet med information, publicerade den 28MAR2016 sin årliga rapport, för andra året i rad, om hur Ryssland beskrivs av utländsk media. Rapporten menar på att Sveriges medialandskap var det åttonde mest fientliga i världen, av 40 rankade, gentemot Ryssland, under 2015. Därtill publiceras även de tio mest kritiska medierna samt journalisterna i Sverige gentemot Ryssland under 2015. Denna rapportering är inget nytt, utan något som den ryska statliga nyhetsbyrån RIA Novosti publicerar varje vecka. Vad som är intressant i den rapporteringen är att man kunde läsa, 23MAR2016, att Sverige hade nått en sådan nivå i negativ rapportering att det kunde beskrivas som informationskrigföring gentemot Ryssland.

Den ryska nyhetsbyrån Regnum, har en motsvarande gradering som även publiceras varje vecka, men det kan snarare jämföras med ett hotbildsindex, där man graderar relationerna mellan Ryssland och andra länder, i indexet använder man sig av en hundragradig skala där 1 motsvarar ideala bilaterala relationer och 100 motsvarar krig. Det senaste, 28MAR2016, publicerade indexet placerar Sveriges bilaterala relation till Ryssland på skalan till 70. Vilket då kan ställas mot Ukrainas 85, där det de facto råder en konflikt mellan de två staterna. En annan parallell kan dras mellan Ryssland och Turkiet där man graderar relationerna till 80, Norge placeras även in på 80 i de bilaterala relationerna till Ryssland.

Have a good one! // Jägarchefen

Rysslands Försvarsminister, Sergej Shoigu, berörde, den 25MAR2016, den kommande övningsverksamheten inom det västra militärdistriktet (MD V) för 2016. Enligt honom kommer över300 beredskapskontroller genomföras inom MD V under 2016. Därtill kommer över 800 större övningar genomföras inom MD V. Detta är dock något som nuvarande chefen för MD V, Andrei Kartapolov, redan i början av 2016 delgavsom en inriktning under sin årsredovisning för 2015, något som fortfarande förefaller vara gällande då det första kvartalet av 2016 snart är avklarat.

Inleder vi med mängden beredskapskontroller så förefaller man aktivt arbeta på att höja stridsvärdetinom MD V, utifrån den mängd beredskapskontroller som är anbefallda, då det förefaller vara den metodman valtför att få förbandscheferna att aktivt jobba mot ställda målsättningar, då beredskapskontrollerna, de facto, mäter hur dugligt förbandet är på att lösa olika uppgifter. Hur många beredskapskontroller som genomförts inom MD V under 2015, har ej i skrivande stund gått att finna, dock som jämförelse kan man utnyttja antalet som genomförts vid det södra militärdistriktet (MD S) under 2015, som var cirka 200 stycken, härvid blir cirka 300 beredskapskontroller en relativt rimlig mängd i förhållande till den större andelen förband som finns inom MD V kontra MD S.

Siffran 800 större övningar torde vara bataljonsövningar, inom markstridskrafterna, och högre förband samt på motsvarande nivå och högre inom luft- och marinstridskrafterna. Sätter man det i perspektivet hur många större övningar man totalt aviseratunder 2016 för de ryska väpnande styrkorna, vilket är över 4000, så är det nästan 1/4 av övningarna som är fördelad till MD V. Varpå siffran i sig ej blir anmärkningsvärd, dock är det fortfarande omfattande övningsverksamhet. Värt att notera är att det ej förefaller ske någon kraftsamling av den totala övningsverksamheten till MD V, i förhållande till de övriga militärdistrikten.

Det intressanta med Shoigu’s uttalande var dock att övningsverksamheten inom MD V redan nu ärinriktad mot nästa års strategiska övning för de väpnade styrkorna, vilket är Zapad-2017, som genomförs inom MD V. Att övningsverksamheten redan nu är inriktad mot Zapad-2017, är heller inte anmärkningsvärt m.h.t. den ökade mängden av förband inom MD V. Som exempel under 2015 skapades 1. Pansararmén, och fortsatt nu under 2016 upprättades ytterligare två divisioner. Detta gör att Zapad-2017 blir en viktig hållpunkt, något som tidigare påtalats, för att kunna mäta om avsedd operativ effekt hos MD V uppnåtts med förbandsökningarna. Troligtvis är det även i samband med Zapad-2017, de nyupprättade, förbanden har uppnått en sådan grad av samövning så att de kan prövas fullt ut.

Historiskt har den ryska generalstabens strategiska övningar under de senasteårengenomförts i September månad. Varvid sannolikheten får ses som relativ hög att Zapad-2017 kommer genomföras i september månad 2017, likt Zapad-2013. När i september månad är dock något som får ses som oklart, då man under de senaste åren förefaller starta de strategiska övningarna med en beredskapskontroll, som varierat i längd, för att därefter påbörja den egentliga övningen.

Troligtvis kommer Zapad-2017, likt Zapad-2009/2013, omfatta väpnad strid mot en högteknologisk motståndare, därmed inte sagt att man kommer medge det, men övningsmönstret kommer troligtvis peka på det, likt de tidigare övningarna. Därtill kommer troligtvis själva Zapad övning likt de två tidigare bestå av ett flertalet parallellt pågående övningar inom MD V. Där den uttalade Zapad övningen enbart är en mindre del, men helheten med alla parallellt pågående övningar utgör själva Zapad övningen för den ryska generalstaben.

Den totala storleken på Zapad-2017 kommer bedömt vara större än 2009 och 2013, då mängden förband ökat inom MD V, därtill får man se det som troligt att de två (2) nya divisionerna samt 1. Pansararmén kommer prövas, varvid det kommer vara en ansenlig mängd mekaniserade förband som övas och prövas. Fyra till fem månader innan d.v.s. i April-Maj månad 2017, kommer bedömt övningsverksamheten inom MD V, likt tidigare Zapad övningar, markant öka, då man påbörjar förövningsserie inför Zapad övningen. Bedömt kommer stora delar MD V geografiska område samt Belarus utnyttjas likt tidigare övningar.

Det vetgirige har säkert redan noterat att Försvarsmaktsövning2017, FMÖ’17, mer känd som övning Aurora, även kommer genomföras under september månad 2017. Sannolikheten får ses som hög att de båda övningarna, Zapad och Aurora, kommer genomföras samtidigt i tid. Därtill får nog sannolikheten ses som hög att de båda övade parterna kommer möta varandra ffa. över och på södra Östersjön. Då bl.a. Gotland förefaller vara en av de geografiska platserna den svenska övningen kommer ske vid och troligtvis kommer Zapad-2017 beröra Kaliningrad Oblast. Utöver det kan man förutsätta att ytterligare nationer i Östersjöregionen kommer genomföra övningar inom samma tidsperiod.

Under det kalla kriget förefaller det upprättats parallella stödnätverk för dels västliga specialförband dels sovjetiska specialförband i många västliga länder. Behovet av dessa stödnätverk för specialförbanden, utgjordes bedömt främst som en stödpunkt, där förplägnad o.dyl. kunde erhållas samt möjligheten att erhålla underrättelser och återhämtning. Detta utifrån det faktum att mängden materiel som kan medföras buret är begränsat, samt sannolikheten till luftburen försörjning får ses som begränsad vid en reguljär väpnad konflikt. Stödnätverk får fortfarande ses som en aktuell metod, även i vår tid.

Alla former av långvariga specialförbandsföretag, denna tidslängd uppstår främst vid en reguljär konflikt och är ej tidsmässigt att likställa med de specialförbandsoperationer som genomförts t.ex. i Afghanistan, kräver stöd, då oftast i form av ett stödnätverk. Detta stöd kan antingen lösas av egna enheter eller av rekryterad personal, inom det geografiska område, där företaget skall genomföras. Exempel på eget stöd kan vara att man insätter egen personal en tid innan företaget skall påbörjas, som vid t.ex. Operation Eagle Claw.¹ Exempel på rekryterad personal kan t.ex. vara hur Sovjetunionen rekryterade, under det kalla kriget, personer i målländer för att understödja dess specialförband i händelse av en väpnad konflikt.²

Vad har då detta att göra med Sverige och det kalla kriget, frågar sig säkert vän av ordning? Mer än vad man kan tro, faktiskt, vid första anblick. Sveriges geografiska placering under det kalla kriget, gjorde oss till en frontlinje under den ideologiska kampen som det kalla kriget bestod av, det skapande även ett behov av att vidta omfattande förberedelser för en möjlig konflikt, redan i fred. En del av dessa förberedelser var upprättandet av den organiserande motståndsrörelsen, populärt benämnt StayBehind, vilket leder oss till första delen av detta inlägg.

Den organiserade motståndsrörelsen kom till efter andra världskriget, på Tage Erlanders initiativ,³ uppgiften var att i händelse av en ockupation av hela eller delar av Sverige organisera nationellt motstånd. Detta omfattade informationsinhämtning, sabotage men även organiserandet av flyktnätverk, för nedskjutna piloter men även andra kategorier av personal.⁴ Utbildningen för den organiserade motståndsrörelsen förefaller till del genomförts i Storbritannien, men även i Sverige.⁵ Organisationen förefaller varit en kaderorganisation d.v.s. chefer och viktiga befattningshavare fanns rekryterad,⁶ i händelse av en ockupation såg man, bedömt, framför sig att rekryteringen av motståndsmän skulle kunna ske, utan större problem.

Förberedelser för verksamheten genomfördes redan i fredstid, möjliga fällningsplatser med fallskärm rekognoserades och visiterades, sambandsnät prövades och upprätthölls, dolda uppehållsplatser för personal och utrustning rekognoserades och förberedes, rekognosering o.dyl. genomfördes.⁷ Intressant i sammanhanget att under slutet av 1980-talet förefaller man bytt ut sambandsutrustningen för den organiserade motståndsrörelsen, utrustning som köptes in från Storbritannien.⁸ Den svenska verksamheten, inom ramen för den organiserade motståndsrörelsen, förefaller i mångt koordinerats av Storbritannien.⁹

Vad har då detta att göra med stödnätverk? Amerikanska Special Forces populärt benämnt de ”gröna baskrarna”, vilket har som huvuduppgift, då som nu, att utbilda och stödja motståndsrörelsers kamp på ockuperat område,¹⁰ skulle i händelse en konflikt mellan Sverige och Sovjetunionen tidigt sättas in på svenskt territorium.¹¹ De skulle ha till uppgift att genomföra inhämtning,¹² dock ligger det nära till hand att anta två (2) saker dels att Special Forces skulle bistå i upprättandet, genom utbildning, av den organiserade motståndsrörelsen som i ett inledande skede enbart skulle bestå av sin kader. Dels kunde den organiserade motståndsrörelsen bistå dem, med skydd, förnödenheter o.dyl.

Det är även intressant att notera att det brittiska specialförbandet, Special Air Service, under det kalla kriget hade avdelat en skvadron till norra Skandinavien samt nordöstra Sovjetunionen, i händelse av ett Sovjetiskt angrepp.¹³Fram till slutet av 1970-talet var tanken att de skulle utbilda och leda motståndsrörelser likt Special Forces. Detta kom dock att ändras, i slutet av 1970-talet, till att motståndsrörelserna skulle understödja SAS i lösandet av deras uppgifter på ockuperat område.¹⁴ Således så förefaller de motståndsgrupper som fanns i norra Skandinavien, att utöver agera som en motståndsrörelse även, ha till uppgift att utgöra ett stödnätverk för specialförband i lösande av dess uppgifter. Huruvida den svenska organiserade motståndsrörelsen även omfattades av detta är oklart. Dock påvisar det behovet av att specialförband vid en reguljär konflikt behöverstöd på marken för att kunna lösa sina uppgifter, då t.ex. mängden materiel som kan medföras buret är begränsat, likväl får man se möjligheten till luftburen försörjning som kraftigt begränsad.

Hur såg det då ut för Sovjetunionen, vilket för oss till den andra delen av detta inlägg, under det kalla kriget? Först och främst så skall det klarläggas att likt de västliga länderna är informationen mycket bristfällig även vad avser Sovjetunionen. Därtill har man ofta använt samma begreppsapparat, Spetsnaz, även för lägre förband, varvid det bör klargöras att nedanstående text berör de förband som arbetade på operativ och strategisk (GRU och KGB) nivå. Det vill säga en väldigt liten del av vad som går under samlingsbegreppet Spetsnaz, där den stora delen kunde likställas med värnpliktiga svenska jägarförband.

Förbanden på operativ och strategisk nivå förefaller understötts av lokalt rekryterade agentnätverk d.v.s. stödnätverk. Dessa stödnätverk skulle kunna genomföra rekognosering samt övervakning av utsedda mål, agera mottagningskommitté d.v.s. finnas på plats vid landstigning/luftlandsättning för att understödja förbandet t.ex. med hjälp av ljussignaler visa landstigningsplats. Därtill även agera vägvisare, understödja med transporter, mat boende o.dyl. i mållandet.¹⁵

En intressant faktor vad avser det logistiska stödet, är att man aktivt förefaller utnyttjat upplag. Upplagen förefaller placerats i nära anslutning till den plats där uppgiften skulle lösas.¹⁶Upplagen förefaller varit två delad dels sambandsutrustning dels uppgiftsspecifik utrustning, därtill var de även försåtsminerade. Utöver det så skall även vapenförråd funnits upprättade, antingen som upplag och/eller i byggnader, i fallet med upplag så förefaller man utnyttjat det om en stödagent ägde mark, annars utnyttjades byggnad som ägdes av stödagenten.¹⁷ Således är det ett väldigt aktivt agerande man arbetat efter under det kalla kriget, med dels personella förberedelser dels materiella förberedelser.

Mitrochinarkivet (KGB) beskriver profilen på en lämplig stödagent med en ålder mellan 20-45 år gammal, bör vara elektriker, mekaniker, kemist, ingenjör, o.dyl. Bör ha sådan tjänst att den ofta innebär resor, bör äga hus, fritidsstuga, landställe och/eller mark.¹⁸Vladimir Rezun (skrev under pseudonymen Viktor Suvorov) beskriver den lämpliga stödagenten för GRU, som en individ i åldern 55-65 år, aldrig tjänstgjort i mållandets försvar, äger inget vapen, är ensamstående, arbetar som skogsvaktare, fiskare o.dyl. och bor helst avskilt från andra människor.¹⁹ I den amerikanska marinkårens informations pamflett avseende Spetsnaz kan man även erhålla viss information avseende stödagenters verksamhet. Stödagenten bör kunna upprätta ett skyddat gömsle, gömslet bör ligga i anslutning till hav eller skogsområden, han bör äga ett hus och/eller landområde det bör helst ligga i anslutning till ett tilltänkt mål. Därtill bör gömslet innehålla vatten och mat för enheten, stödagenten skall även kunna transportera den enhet han skall stödja.²⁰

Mitrochinarkivet beskriver även stödagenten, som en individ som ej rekryteras ur borgerliga eller konservativa kretsar, vederbörande skall heller ej vara djupt troende, ha alkohol- eller drogproblem.²¹Därtill beskriver Rezun stödagenten är en som ej haft kontakter med det kommunistiska partiet i ett målland samt haft inga eller begränsade kontakter med Sovjetunionen.²² Vari ligger då det troliga, då KGB syn och GRU syn på stödagenter skiftar något? Troligtvis ligger den någonstans mittemellan, en medelålders individ som ej haft några synliga kontakter med Sovjetunionen, vederbörande har tillgång till mark och helst en avskilt belägen byggnad. Det vill säga en helt ordinär individ utåt sett.

Fysisk rekognosering genomfördes dels av luftlandsättningsplatser dels av landstigningsplatser för de Sovjetiska specialförbandsenheterna. Detta förefaller i huvudsak genomförts av stödagenter i mållandet. Vad avser landsättningsplatser, rapporterades bl.a. dominerande vindriktningar, landmärken, hur platsen påverkades av respektive årstid, byggnader fick ej finnas närmre än 1,5 – 2 km ifrån platsen m.m. Vad avser landstigningar, rapporterades bl.a. kustlinjens utformning, vattenströmmar, möjligheten att utnyttja ubåt och motorbåt.²³ Utifrån Mitrochinarkivet, kan vi göra antagandet att målet/målen befann sig inom 120 kilometer från landstignings-/landsättningsplatsen.²⁴

Intressant i sammanhanget är införskaffandet, enligt Mitrochinarkivet, i Tyskland av dels uniformer dels arbetskläder som bl.a. järnvägs- och vägarbetspersonal utnyttjade.²⁵ I Italien införskaffades även uniformer som utnyttjades av dels de väpnade styrkorna dels Carabinieris. Därtill införskaffades även arbetskläder för järnvägspersonal men även lokal klädsel för områdena där landstignings-/luftlandsättningsplatserna låg, förbandstecken till uniformer införskaffades även.²⁶I sammanhanget blir stölderna av polis- och militäruniformer i Sverige under 1980-talet, som rönte viss medial uppmärksamhet, mycket intressant,²⁷ då man förefaller, utifrån Mitrochinarkivet uppgifter, tänkt utnyttja målländernas uniformssystem med vissa enheter vid lösandet av vissa uppgifter.

Fanns det då ett Sovjetiskt stödnätverk för sabotageförband i Sverige? Enligt Mitrochinarkivet var Sverige ett av de länder där KGB genomförde förberedelser för sabotage under det kalla kriget.²⁸Den f.d. KGB-officeren Oleg Kalugin, beskriver hur KGB, i länder där sabotage förberedes, dels självständigt skulle genomföra sabotage i händelse av krig dels få stöd av Sovjetiska specialförband.²⁹Sett till vadsom är känt avseende modus operandi för de sovjetiska specialförbanden, på strategisk och operativ nivå, får vi se sannolikheten som hög att det fanns ett sovjetiskt stödnätverk i Sverige under det kalla kriget med uppgiften att stödja sovjetiska specialförband i händelse av en väpnad konflikt.

The Atlantic 1(Engelska)

Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.

Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990.

Connor, Ken. Elitstyrka SAS: från ökenkrigare till ghost force. Lund: Historiska media, 2001.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Jovius, Dragan. Sovjethotet mot Norden. Stockholm: S:t Georgs förl., cop. 1984.

Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009. E-bok.

Robinson, Linda. Masters of chaos : the secret history of the Special Forces. New York : Public Affairs, 2004.

U.S. Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Headquarters, Department of the Army, 1984.

United States Marine Corps. FMFRP 3-201 SPETSNAZ. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991.

Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989.

7Ibid, 397, 414-415.

Fenomenet med illegalister har tidigare berörts på denna blogg, dock utan större fördjupning, så nedan kommer en allmän beskrivning av arbetsmetoden illegalister vid inhämtning av information hos en underrättelsetjänst. Illegalister har funnits i Sverige en väldigt lång tid och finns troligtvis fortfarande. I Mitrochinarkivet framgår det att KGB, 1938 skall haft illegalister operativa i Sverige.¹ Således var det ingen ny företeelse när det kalla kriget började, dock så kan det ibland te sig som ett fenomen som uppstod i och med det kalla kriget. Men varför uppstod behovet av illegalister och varför kan de fortfarande tjäna ett syfte samt vilka utnyttjar illegalister? För det är inte ett arbetssätt enbart knutet till Ryssland.

Inleder vi med det sistnämnda så fanns/finns det andra länder än dåvarande Sovjetunionen, nuvarande Ryssland, som utnyttjar illegalister.² Däremot förefaller det vanligaste agerandet varit hos de västerländska underrättelsetjänsterna, att placera en underrättelseofficer i ett av de egna landets företag o.dyl. i ett målland, för att genomföra dold inhämtning.³ Därmed ej, agera som Sovjetunionen gjorde, placera individer som ”ordinarie” civila i ett målland, med en falsk levnadshistoria, som underrättelseofficerare, en s.k. illegalist. Detta skall då jämföras med de ”legala” underrättelseofficerarna d.v.s. en individ som har en s.k. täckbefattning på t.ex. en ambassad med diplomatisk immunitet, men arbetar i praktiken som underrättelseofficer.⁴

Behovet av illegala underrättelseofficerare, uppstod i kölvattnet av Oktoberrevolutionen, 1917, i Ryssland,⁵ då ytterst få stater, inledningsvis, kom att erkänna Sovjetunionen, således fanns det ingen möjlighet att utnyttja legala underrättelseofficerare. Inledningsvis förefaller verksamheten varit av relativt rudimentär karaktär,⁶ dock kunde man troligtvis utnyttja de emigrantströmmar och den diaspora som uppstod i flertalet Europeiska länder, efter Oktoberrevolutionen, som ett skydd, samt modus operandi med s.k. illegalister var okänt.

Men vad var då modus operandi för de tidiga illegalisterna? Själva grundprincipen var och förblir att överta en annan identitet. Därmed leva ett annat liv än ens egna. Inledningsvis förefaller man dels övertagit pass från utländska medborgare boende i Sovjetunionen, individer som självmant flyttat till Sovjetunionen efter oktoberrevolutionen. Dels förefaller man tillförskaffat sig pass i ett land, men man arbetade under den identiteten i ett annat land, även om man saknade språkkunskaper i det land som passet var utfärdat från. En enkel täckhistoria kring vem man var, förefaller varit normen.

Inriktningen då som nu, för illegalisterna, förefaller varit inhämtning av militära, politiska och vetenskapliga underrättelser. Gradvis förefaller metoderna förfinats vad avser illegalisternas arbete, den stora faktorn som, bedömt, kom att kräva en utökad metodanpassning blev andra världskrigets utbrott.⁷ Då mer omfattande regler vad avser utländska medborgares vistelse i ett land tillkom, men även en ökad aktivitet hos länders kontraspionage, med olika former av metoder som ej tillämpats i fredstid.

Uppbyggnaden av en illegala underrättelseverksamheten med illegalister som en konsekvens av oktoberrevolutionen, kom troligtvis att tjäna Sovjetunionen väl under andra världskriget,⁸ trots stora utrensningar av underrättelseofficerare under det sena 1930-talet.⁹Vilket kom att bli en bärande faktor, för illegalist verksamheten, under det kalla kriget, att kunna bibehålla en redan uppbyggd underrättelseverksamhet i händelse av konflikt, då den legala underrättelseverksamheten ej längre kan verka i ett land som en konflikt uppstått med.¹⁰

Vid slutet av andra världskriget, hade således illegalist verksamheten utvecklats ffa. blivit mer professionell, vilket hade påtvingats av en rad länders kontraspionage, som annars skulle upptäckt verksamheten. En rad metoder utvecklades troligtvis redan före andra världskrigets början, därtill tillkom även möjligheten att gradvis börja utnyttja de legala underrättelseofficerarna som ett stöd för den illegala verksamheten, i takt med att Sovjetunionen erkändes som stat och därmed kunna upprätta Ambassader i flera länder. Hur såg då den illegala underrättelseverksamheten ut under det kalla kriget?

Uppbyggnaden av den illegala verksamheten, förefaller bestått av tre (3) delar. Den första delen var själva residenten, en övergripande ansvarig för verksamheten i mållandet, vederbörande var illegalist.¹¹ Den andra delen var illegalister, som i sin tur rekryterade agenter i mållandet.¹² Den tredje och avslutande delen var en sambandsdel,¹³ som skall kunna upprätthålla sambandet gentemot hemlandet i händelse av en konflikt, främst vidarebefordra inhämtad information. Enskilda illegalister förefaller även kunnat bli tilldelade sambandsutrustning.¹⁴ Flera illegala residenturer, inom samma organisation, kunde finnas i ett land.¹⁵

Urvalsprocessen för att bli en illegalist är mycket rigorös, därtill är utbildningen mycket lång, innan det faktiska arbetet kan påbörjas.¹⁶Det enskilt viktigaste, i utbildningen, för illegalisten, är dess legend, denna gör att vederbörande kan arbetatill mållandet. Legendenär en fiktiv levnadshistoria, legenden måste vara enkel, övertygande och tillförlitlig, för att illegalisten skall nå framgång med den.¹⁷Till sin hjälp har man stödofficerare i många länder, dess syfte är att dels hjälpa illegalisterna i det landet dels finna lämpliga identiter som kan övertas. Därtill inhämta information om hur vardagen fungerar i de länder som illegalisten kan komma att passera.¹⁸ En viktig sak som illegalisten måste kunna, är en s.k. reträttlegend. Detta är en fiktiv historia som skall kunna utnyttjas, i händelse av att kontraspionaget upptäcker illegalisten och griper vederbörande.¹⁹ Tanken med reträttlegenden är att den skall leda in kontraspionaget på ett villospår samt lindra ev. rättsliga påföljder för illegalisten.

Legaliseringsprocessen,är den process som illegalisten genomför för att skaffa sig en än mer fördjupad täckmantel. Den förefaller genomföras i tre (3) steg. Det första steget är skapandet av själva legenden. Det andra steget är att illegalisten kommer till ett ”transitland” för att där skaffa sig ett äkta medborgarskap s.k. mellanliggandelegalisering. Slutligen flyttar illegalisten till det faktiska mållandet där vederbörande även söker medborgarskap, för att påbörja sitt faktiska arbete.²⁰ Således är det en väldigt utdragen process som tar lång tid innan man faktiskt kan dra nytta av illegalisten. Dock torde processen kunna kortas ned så, att den mellanliggande legaliseringen de facto blir legaliseringen och illegalisten arbetar i det landet, dock så minskar skyddet för illegalisten med ett sådant agerande, löken får s.a.s. mindre skal och blir lättare att ta isär.

Hur tedde sig då livet som illegalist? Likt alla andra medborgare i sitt målland, var illegalisten tvungen att skaffa sig ett arbete,²¹för att ej väcka uppmärksamhet, bedömt valdes arbete, till del, utifrån möjligheten att skaffa informatörer. Illegalisten var även tvungen att skaffa sig s.k. neutrala kontakter²²d.v.s. individer som ej hade någon koppling gentemot tjänsten, utan var hans umgängeskrets för att bibehålla bilden av en helt ordinarie medborgare. Därtill skulle även illegalisten, lösa sitt egentliga uppdrag, rekrytera informatörer,²³indelningen av dessa kommer ej beröras, intressant att notera är dock att den legala residenturen kunde överlämna informatörer till den illegala.²⁴Instruktioner fick vederbörande oftast genom enkelriktade kortvågssändningar, men kunde även erhållas genom fältbrevlådor och möten i bl.a. så kallade ”konspirativa lägenheter” eller i ett tredje land.²⁵

Därtill skulle även illegalisten ”visa” upp sig med jämna tidsintervall,²⁶ bedömt för att dels utvärderas psykologiskt, då den psykiska pressen på illegalisterna var väldigt hög dels för att man skulle få en fördjupad uppfattning kring arbetets fortskridande. Valet av ort där illegalisten bosatte sig bör rimligtvis haft koppling till hans uppgifter,²⁷ såsom om det är vissa former av källor som skall rekryteras eller om det rör andra former av uppgifter som skall lösas. Som tidigare nämnts så levde illegalisten under kraftig psykisk press, denna grundade sig troligtvis utifrån två faktorer, rädslan att dels dra till sig kontraspionagets uppmärksamhet vid t.ex. rekryteringar eller möten. Dels rädslan att göra något fel som skulle kunna avslöja illegalisten och därmed ådra sig kontraspionagets intresse. Många exempel finns på illegalister som utvecklade paranoida drag men även fick psykiska sammanbrott och var tvungen att hämtas hem.²⁸

Till sin hjälp i mållandet har illegalisten, som tidigare nämnts, en stödofficer. Stödofficeren finns vid den legala residenturen, dennes uppgift är att dels vara kontakt länken mellan den ”legala” underrättelse delen och den illegala. Dels stödja illegalisten t.ex. med pengar, som nyttjas i olika ändamål, o.dyl.²⁹ Således blir det särskilt viktigt att lokalisera vem stödofficeren är för kontraspionaget, då detta ev. skulle kunna leda dem till att identifiera illegalister.³⁰Vilket även är en anledning till att fysiska möten, mellan illegalisten och andra, t.ex. genomförs i ett tredje land.

Ovanstående är således en beskrivning av illegalist verksamheten, främst inriktningen för en s.k. operativ illegalist d.v.s. en illegalist som redan i fredstid genomför operativt underrättelsearbete. Utöver den s.k. operativa illegalisten fanns/finns det två (2) andra typer av illegalister. Den andra formen är en vilande illegalist en sådan löser inga operativa uppgifter i fredstid, utan träder i verket i händelse av en konflikt.³¹ Den tredje formen av illegalist är den som genomför kortvariga underrättelseoperationer, som utgår från sitt hemland och löser uppgifter under veckor-månader i ett målland.³² En intressant faktor att ta i beaktande är att även illegalister skulle kunna lösa sabotage uppgifter i händelse av en konflikt.³³ Bedömt var det en av de vilande illegalisternas uppgifter.

Hur var det då med illegalist verksamhet i Sverige under det kalla kriget? Tore Forsberg beskriver två (2) fall av illegalist verksamhet, ett fall är från 1960-talet då en illegalist, försökte utnyttja Sverige som transiteringsland, detta föll dock ej väl ut, då illegalisten drabbades av psykiskt sammanbrott och hämtades hem.³⁴ I det andra fallet berättar han om en intervju med en avhoppad illegalist, baserad i Sverige, som hade till uppgift att upprätta ett vilande underrättelsenätverk i bl.a. Sverige och andra skandinaviska länder, som i händelse av en konflikt skulle rapportera flygplansrörelser från och till flygbaser, hans nätverk bestod av ett tjugotal vilande agenter.³⁵

Aftonbladet beskriver en Sovjetisk illegalist med östtysk identitet som skall ha värvat en svensk medborgare, boende i Stockholm som arbetade på en central ingenjörsbyrå som programmerare.³⁶Intressant i detta fallet är att illegalisten hade en identitet från ett Warszawapaktsland, något som i grunden torde haft kontraspionagets ögon mot honom, dock så rådde det relativt avslappnade förhållanden mellan Sverige och Östtyskland under det kalla kriget, vilket kanske möjliggjorde arbetet för honom.

Vad avser illegalist verksamheten i Sverige, är det även intressant att notera uppgifterna kring en illegal sambandspunkt, som skall upprättats 1961 i Stockholm, av ett gift par med finskt medborgarskap, sambandspunkten skall ha medgett dubbelriktad radiotrafik.³⁷ Sannolikheten får ses som hög att denna station ingick i det Sovjetiska illegalistnätverket i Sverige under det kalla kriget. Bedömt fanns det även fler stationer i Stockholm men även i Sverige.

Mängden illegalister i Sverige under det kalla kriget är oklart. Att de fanns förefaller det dock ej råda något tvivel om. Vilken framgång de haft med sitt verk, är även oklart, dock förefaller Säkerhetspolisen, stört deras verksamhet under slutskedet av det kalla kriget, med upprepade utvisningar av dess stödofficerare.39 Detta i sig kan vara ett tecken på att verksamheten ej varit obetydlig, utan att man såg sig nödgad att störa den, för att till del påverka den. Dock är det sistnämnda på intet sätt klarlagt.

Ovanstående beskrivning av illegalister har enbart beskrivit KGB:s hantering, nuvarande SVR, då det främst är den som finns dokumenterad. Den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU, använder sig även av illegalister, vilket är ett känt faktum.³⁹ Däremot finns det ytterst litet beskrivet av deras verksamhet, metodiken torde vara densamma, däremot hur framgångsrik man varit är okänt. Finns det då någon framtid för illegalist verksamheten i 2000-talet? Onekligen förefaller man tro det ur rysk synvinkel, med hänsyn till avslöjandet i USA, 2010, av ett stort antal illegalister.⁴⁰

Have a good one! // Jägarchefen

Aftonbladet 1, 2(Svenska)

Federal Bureau of Investigation 1(Engelska)

Nationalencyklopedin 1(Svenska)

The New York Times 1(Engelska)

Utbildningsradion 1(Svenska)

Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield : the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.

Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003.

Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006.

Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007.

Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009. E-bok.

Have a good one! // Jägarchefen

I det första inlägget ”Radion och agenten” diskuterades användningen av olika former med radiosamband mellan olika legala- och illegala underättelseagenter och hemlandet. I detta inlägg tittar vi närmare på ett av nätverken och hur en intresserad själv kan ta del av sändningar.

En av de allra mest kända stationerna i Europa kallas ”M01” av radiohobbycommunityn. M kommer av en station som använder morse och 01 är ett löpnummer. M01 förekommer i olika specialvarianter av M01 som fått beteckningen M01a, M01b och M01c.

Vi vet ganska lite om vem som ligger bakom utsändningarna med M01. Några källor på internet anger självsäkert att det är GRU. Andra påstår att sändaren för M01c ligger inom det marina basområdet i Kaliningrad. Detta är svårt att värdera, men det finns vissa indikationer som underbygger detta. M01 använder relativt låga frekvenser vilket gör att räckvidden är begränsad. I princip täcker sändningarna Skandinavien och Västeuropa. Med hjälp av antenner går det att rikta utsändningar så att de blir starkast där mottagaren finns.

M01 med sina undervarianter använder morsetelegrafi för överföring av information. Här kan emellertid den första intressanta observationen göras. Det är nämligen inte helt ren morse (A1A enligt ITUs beteckningssystem) utan stationen sänder två samtidiga bärvågor.

De flesta kortvågsradiomottagare har inte möjlighet att ta emot A1A (CW). Men M01 skickar ut två bärvågor parallellt på ca 1000 resp 2000 Hz vilket gör att det går att ta emot signalen i en enkel AM-mottagare. Redan detta säger oss något om vilka de tänkbara mottagarna av utsändningarna är. Det är alltså tänkbart att M01 är avsedda för mottagare som absolut inte vill väcka uppmärksamhet genom innehav av en ”avancerad” radiomottagare. Det är lätt att dra parallellen till dokumentationen av spionen Wennerströms inköp av en exklusiv ”Hallicrafter” mottagare och vilken berättigad uppmärksamhet det väckte hos omgivning och kontraspionage. En radiomottagare är en relativt liten och enkel utrustning. Den kan gå att bortförklara om den upptäcks.

Alternativet till morsesignallering är att använda en datasändning av något slag. Det krävs emellertid specialutrustning för att motta detta och de tänkbara problemkällorna blir fler. Detta pekar på att M01 skulle kunna vara riktade mot den hel- eller halvillegala underättelseverksamheten.

Det kan också tänkas att M01 skulle kunna vara en sätt att kommunicera med ambassader (eller olika funktioner knutna till ambassader) men att förbindelsen är av reservkaraktär och att valet av modulation snarare återspeglar att man vill vara säker på att kunna ta emot trafiken även om man tvingats överge ordinarie utrustning.

M01 har varit aktiv under mycket lång tid. Det finns inga riktigt säkra uppgifter om när stationen upptäcktes, men den har varit känd, minst, sedan 70-talet. När M01 sänder ett meddelande så är formatet givet. Exemplet är hämtat från 10 feb 2015 på 5.320 Mhz (Källa: priyom.org):

197 197 197 (anropssignal som sänds ca 4 min)

259 30 (259 = meddelande ID? Samt 30 = antal grupper)

259 30

62659 01992 19190

45172 39882 94475

74485 38696 23157

15069 61901 85489

29178 87101 08539

80511 01300 67228

11877 01108 39190

20789 50732 57466

98198 36581 87722

11274 65224 59801

Den kryptologiskt intresserade kan nog ägna åtskilliga timmar till siffrorna i meddelandet även om det knappast är att rekommendera. Möjligheterna till att återvinna klartext torde vara liten då det finns risk att oforcerbart blankettchiffer används. Det går emellertid inte att undvika att göra några intressanta noteringar i detta telegram. En analys av återkommande bigram (två på varandra efterföljande siffror) avslöjar något misstänkt . Bigrammet ”01” förekommer hela 6 gånger i telegrammet. Att så pass många 11 (3), 22 (3), 44 (2) och 77 (2) förekommer är också underligt. Ingenstans i telegrammet förekommer samma siffra 3 gånger i rad.

Det finns flera sätt att kryptera ett telegram av den här typen:

Blankettchiffer har fördelen att vara oforcerbart så länge inte blankettserien återanvänds. Dock ställer den krav på att motstationen erhåller en aldrig sinande ström av chifferblanketter vilket leder till en del intressanta logistiska problem. Dessa ska också förvaras säkert och destrueras eftersom de används.

I meddelandet kan det finns någonstans en indikation om vilken nyckel mottagaren ska använda. Det är tänkbart att siffergruppen ”259” anger blankettnummer eller ger annan nyckelinformation. Det har förekommit, vilket den intresserade kan fördjupa sig i Bengt Beckmans bok ”Svenska Kryptobedrifter”, att differensen mellan grupper angett nyckelinformationen. Med tanke på att M01s meddelanden är relativt korta, 30 grupper, är det kanske inte så troligt att man slösar 2 grupper på detta.

M01 har en förutsägbar tidtabell för sina utsändningar enligt följande (UTC):

De andra varianterna av M01 använder andra tidtabeller och frekvenser än M01. M01c är den kanske mest intressanta då den dyker upp till synes slumpmässigt på frekvenser och tider och som inte återkommer. Hur mottagaren vet vilken tid och frekvens den ska lyssna till är okänt, men kanske via telegram i M01?

För den som själv vill ta del av M01 finns flertalet utsändningar lagrade på youtube:

Have a good one! // Jägarchefen

Nu rapporteras det återigen om ubåtskränkningar och rapporterna känns säkert igen av de som var med under ubåtskrisens 1980-tal. Rapporterna nu som då, visar samma mönster av intrång djupt in i våra skärgårdar och vitala försvarsområden. Initialt uppfattade vi då, att verksamheten kopplades till våra övningar, då KFÖ, men även nu som då, till olika typer av materielprov. Att ”kolla” på en främmande makts materielprov är en normalbild bland många länder och i Sverige är denna typ av uppvaktning legio sedan 1960-talet – kanske tidigare. Under ubåtskrisens decennium förstod vi så småningom att verksamheten därutöver primärt utgjordes av krigsförberedelser i händelse av ett överraskande anfall. Det primära målet var anfallsförberedelser mot våra radarspaningsanläggningar, flyg- och marinbaser, kustförsvarsanläggningar etc.

Under 1980-talet så började den andra etappen av försvarets effektivisering. Den började redan 1972 och beskrivs som nedmontering av försvaret. Den andra omställningsperioden 1996-2000 eller som dåvarande ÖB Owe Wiktorin valde att rubricera den – ”stålbadet”. De dåvarande försvarsgrenscheferna och många med dem kallade det för en nedmontering av FM.

Under perioden 1980-1985 gav FM ut kvartalsvisa rapporter om ubåtskränkningarna. Men många tvivlade på att de skedde, de ingick heller inte i den svenska Regeringens försvars- och säkerhetspolitiska bild. Den kvartalsvisa rapporteringen upphörde 1987, då den övergick till en årsrapportering. (tidigare rapporteratav Jägarchefen 160129). Carl Bildt, som ingick i ubåtskommissionen, personliga ubåtsrapportering till bl a USA uppfattades som mycket irriterande av Regeringen.

Man måste också inse dåvarande ÖB:s Bengt Gustavssons situation. Han hade inte full kontroll på ekonomin – även om FM upplevde att man hade det. Han hade tre försvarsgrenschefer, som var egna myndigheter. Ingen visste att Järnridån skulle falla 1989-1991. ÖB försökte minska FM:s kostnader genom att dra in på antalet värnpliktiga och föreslog 3-månadersutbildning för en del av de värnpliktiga, men ÖB blev nedröstad dels av Försvarsminister Roine Carlsson (folkförankringsskäl) dels av arméns ledning. Det fanns vid den aktuella tidsperioden, ett ”krig” om ekonomin inom armén mellan Fredsorganisationen och Krigsorganisationens krav. Då som nu, fanns det krafter som ville klarlägga att det var ryssen som stod för ubåtskränkningarna. På något sätt hamnade FM i någon sorts försvarsposition till företeelsen ubåtskränkningarna, d.v.s. det egentliga problemet att försvara och hävda rikets gräns och dess territorium diskuterades inte öppet. Ett grundläggande kriterium för en nationalstat är ju att den måste kunna utöva kontroll över sitt territorium.

MEN, det fanns då i alla fall några krigare, som avvek från mängden. En av dem var amiral Claes Tornberg, som var chef för Kustflottan (KF) mellan 1985-1990. Förbandet var ett utbildningsförband och innehöll eller kontrollerade egentligen alla fartyg i flottan. Malpåsesystemet hade lyckligen ersatts av depåfarlagda fartyg ingående i kustflottan, Kustflottan övergick från en mobiliserings (freds) flotta till insatsflotta. Ubåtsskyddsstyrkor sammansattes, för att successivt växa allteftersom förmåga i form av bredd, spaning och vapenförmåga utvecklades till ubåtsjaktstyrka. Under Tornbergs ledning omvandlades flottan till en aktiv 24/7 flotta. Skarp verksamhet kombinerades med utbildning och övningar. Allt detta utan egentliga kostnadsökningar även om jag tror att en del praktisk bokföring tillämpades.

Man övergick från en reaktiv till en aktiv offensiv agerandeprofil, som hade en mycket hemlighållen övningsverksamhet. Kustflottan skapade en ledningsorganisation/företagsledning som samordnades med örlogsbaserna. Jag vill minnas att Kustflottans övningar kallades för ”fiske” eller ”fiskafänge” troligen efter den tidigare övning NOTVARP. Vad Tornberg ville åstadkomma och åstadkom var en FÖRHANDSSITUATION. Det är lönlöst att jaga efter ett observerat periskop och komma till platsen efter 15-20 minuter med helikopter, då sökområdet torde ha ökat med en diameter från observationen på ca 8-10 km. Men att låta inkräktaren komma in i ett område där vi redan finns är en annan sak. Beaktas bör också den beräknade sannolikheten för en sänkande verkan var låg med de vapen som disponerades. Sjunkbomber m/33 och ELMA-granater som fordrade direktträff i målet. Visuellt på ytan såg sjunkbombsdetonationer imponerande ut oavsett storleken på mängden. Sannolikheten att målet – ubåten – sänktes eller tvingades upp till ytan var och förblev dock försvinnande liten. Ett förhållande som i princip kvarstår idag.

Avsikten med ovanstående historiebeskrivning, är att visa de idag berörda militärerna och politikerna, att det centrala är att hävda Sveriges gräns, inte FM:s sätt att uttrycka sig eller sannolikheten i olika kränkningar. Avsikten då från en främmande makt med kränkningarna, bedömdes vara krigsförberedelser inför ett anfall mot Sverige. Men idag är antalet vitala försvarsobjekt så få, så avsikten med dagens kränkningar bör analyseras ur ett annat perspektiv. Intrångens syfte skulle nu istället kunna vara att provocera, visa vem som de facto behärskar Östersjöområdet, eller vem som är stormakt, eller skapa förvirring och bristande tilltro till egna svenska försvarssystem.

Det är min förhoppning att nya C Insats (StfCh Insats är ju en amiral) tittar på de åtgärder FM och framförallt Marinen gjorde i slutet på 80-talet och som det heter ”vidtar nödvändiga åtgärder”. Vilka de är bör enligt min uppfattning inte publiceras – vilket också är en erfarenhet från 80-talet.

Två (2) intressanta nyheter har publicerats nyligen rörande det ryska reformprogrammet för de väpnade styrkorna. EnligtRysslands vice Premiärminister, Dmitrij Rogozin, så befinner man sig just nu cirka 50% före i tidsplanen för reformprogrammet. Då man i dagsläget har uppnått en 47% implementering av reformprogrammet. Sedan tidigare är det känt att man avser moderniserade ryska väpnade styrkorna upp till 70% d.v.s. all materiel skall upptill 70% vara modern, totalt sett över de ryska väpnande styrkorna, vissa förband har även högre prioritet, än den stipulerade målsättning på 70%.

Vad som är ytterligare känt, sedan tidigare, är att man har nått framgångmed sitt reformprogram dels vad avser operationskonst dels vad avser att höja materiel status på de väpnade styrkorna. Sammantaget ger det en ökad operativ effekt, vilket troligtvis är en bidragande orsak till att Förenta Staternas president, Barack Obama, nyligen angavde Ryska väpnade styrkorna som de andra slagkraftigaste i världen. Vilket är en kraftig revideringgentemot den retorik man hade för något år sedan, avseende synen på Rysslands väpnade styrkor.

Under de senaste veckorna har uppgifter rörandeneddragningari den Ryska försvarsbudgeten förekommit, vilket förefaller röra sig om en 5% neddragning av utgifterna. Fokus förefaller vara att neddragningarna kommer vara på projekt med lägre prioritet samt dyra utvecklingsprojekt, såsom bärsystemet för interkontinentala missiler på järnväg samt femte generationens strategiska bombflygplan. Således är det ej en neddragning som, bedömt, påverkar den huvudsakliga operativa effekten som är ställd att uppnås innan 2020 för de ryska väpnande styrkorna.

Denna neddragning i försvarsbudgeten blir intressant i perspektiv utifrån Rysslands Premiärministers, Dmitrij Medvedev, uttalandeinnan årsskiftet, att neddragningar i försvarsbudgeten var uteslutna då det i praktiken mer eller mindre skulle hota Rysslands existens. Varpå en neddragning skulle kunna signalera två (2) saker utifrån det uttalandet. Antingen så hotas inte Ryssland längre alternativt är den ekonomiska situationen så ansträngande just nu i Ryssland, att man måste ta en kalkylerad risk och dra ned på försvarsbudgeten.

Troligtvis är det inget av de endera alternativen. Ser man till Rogozinsuttalande tillsammans med det man förefaller prioritera bort, så påverkas inte den operativa effekten till helhet, utan troligtvis kommer man uppnå de fastställda målen vid 2020, det som skett är att man inte når de innan den tidpunkten. Något man troligtvis hade gjort, sett till Rogozins uttalande, om inte sanktionerna hade inträffat samt om den kraftiga nedgången i priset på fossila bränslen inte hade uppstått. Slutsatsen blir således att den gradvisa ökningen av den operativa effekten måste tagit signifikant fart mellan 2012-14, varpå man kom att ligga före tidsplanen, dock saktas den ned något nu p.g.a. sanktionerna samt det låga priset på fossila bränslen, men som helhet hotas ej reformprogrammet.

Have a good one! // Jägarchefen

Så var det åter dags för rapporter om främmande makts undervattensverksamhet i svenskt territorialvatten med undervattensfarkost. Dagens nyheter rapporterade, 26FEB2016, om en händelse som skall skett under våren 2015, öster om fyren Vindbåden i Stockholms skärgård. Flottan skall vid det aktuella tillfället genomfört övning med torpedskjutning. Varpå en besättningsmedlem observerade ett periskop under några sekunder i övningsområdet. Inledningsvis antogs det vara en svensk ubåt, senare visade det sig ej vara en svensk ubåt. Händelsen klassificerades därefter som sannolik ubåt d.v.s. den näst högsta klassificering.

Den 27FEB2016 publiceradeDagens Nyheter ytterligare uppgifter, om möjlig undervattensverksamhet av främmande makt i Östergötlands skärgård. Därtill framkom det att observationer hade genomförts under April, Maj och Juni månad i Stockholms skärgård. Den möjliga undervattensverksamheten i Östergötlands skärgård klassificerades som en trea (3), vilket innebär trolig ubåt/undervattensverksamhet, regeringen informerades även rörande den möjliga undervattensverksamheten. Således har denna observation lägre gradering än den tidigare nämnda observationen utanför fyren Vindbåden och från underrättelseoperationen 2014.

Vad avser klassificeringarna så skall det jämföras med underrättelseoperationen, benämnd Operation Örnen, som genomfördes i Stockholms skärgård i oktober 2014, då främmande undervattensverksamhet hade observerats, där bedömdes även verksamheten till en tvåa (2). Således bör det inte råda något tvivel om sannolikheten kring kränkningen utanför Vindbåden. Troligtvis har även ytterligare information tillförts bedömningen, förutom den enskilda observationen av ett periskop under den aktuella övningen, som gör att man kan klassificera händelsen till en tvåa (2). Observationerna i Östergötlands skärgård är ju något mer vaga sett till bedömningen, en trea (3), detta kan kanske bero på att inga enheter och/eller system ur Försvarsmakten registrerat något kring händelsen utan den baseras enbart på civila uppgiftslämnare, dock måste det finnas något substantiellt i observationerna då regeringen har informerats om det.

Främmande makts undervattensverksamhet i anslutning till Flottans övningar och provverksamhet är inget nytt. Utan är ett mönster som går igen från 1980 och 90-talets undervattensverksamhet. Dock kan viss del av övningsverksamheten ingått i den planlagda ubåtsskyddsverksamheten, varvid det kan bli missvisande att säga att övningsverksamheten var det egentliga intresset från främmande makt, utan valet av plats för vår övningsverksamheten kan korrelerat med våra egna skyddsåtgärder gentemot undervattensverksamheten.

Därtill kan troligtvis det enda reella syftet med att utnyttja ubåtar som en inhämtningsresurser vid provverksamhet, vara att bärga rester av proven. Exempel finns från t.ex. 1980-talet då utprovning av torpeder genomförts och bärning fördröjts, då dessa har försvunnit, trots att man lokaliserat dem för bärgning och märkt ut platsen. All annan inhämtningsverksamhet kan göras betydligt mer riskfritt från t.ex. signalspaningsfartyg eller flygplan från internationellt vatten och/eller luftrum.

Värt att notera i sammanhanget, är under våren 2015, genomfördes materielförsöki Bottenhavet tillsammans med den Tyska Flottan. Huruvida det kan finnas ett samband mellan ubåtsobservationen i Stockholms skärgård under våren och materielförsöken i Bottenhavet skall vara osagt. Men om främmande makt genomfört underrättelseföretag i Bottenhavet med undervattensfarkoster, så kan t.ex. ett offensivt agerande i Stockholms skärgård varit en metod för att kraftsplittra våra resurser. Å andra sidan kan det varit så att vi kanske kraftsamlat våra resurser till Bottenhavet och genom tur observerade ett företag riktat mot Stockholms skärgård genom vår övningsverksamhet. Myntet har som bekant två sidor.

I sammanhanget kan det vara intressant att kort jämföra historia med nutid dels avseende geografiska områden dels avseende tidpunkter. Historiskt d.v.s. under 1980- och 90-talet, sett till ett kalenderår, genomförde främmande makt undervattensverksamhet från i huvudsak April t.o.m. November månad. Avsaknaden av verksamhet under de övriga månaderna kan bedömt förklaras av klimatologiska faktorer. Vad avser geografiska områden, så var undervattensverksamheten främst koncentrerad till mellersta Sverige, Mälardalsregionen, och Gotland. Västra och södra Sverige samt nedre Norrland, hade en snarlik frekvens av undervattensverksamhet, dock längre frekvens än Mälardalsregionen, övre Norrland var underrepresenterad.

Sett till nutid så förefaller den av Dagens Nyheter rapporterade verksamheten, för 2015, genomförts under April, Maj och Juni månad, den främmande undervattensverksamheten som föranledde operation Örnen, skedde i oktober månad. Således förefaller tidsrymden vara ungefär densamma som under 1980- och 90-talet. Vad avser geografisk tyngdpunkt blir det svårt att säga något, då de rapporterade områdena dels nu senast dels före är inom samma områden som under 1980- och 90-talet, dock rapporteras inget om hur många observationer inom de olika områdena, således kan man ej ta ställning till var en eventuell tyngdpunkt ligger för främmande makt med undervattensverksamheten.

Dock kan den av främmande makt genomförda undervattensverksamheten ej vara omfattande, då mängden observationer från civila observatörer i sådant fall borde vara högre och därmed borde även massmedia i högre grad fått upp ögonen för det. Givetvis kan taktik och teknikutveckling från 1980-talets ubåtsincidenter, gjort att observationerna blivit färre, vilket torde vara ett rimligt antagande, då man, bedömt, ej vill bli upptäckt. Men misstag sker alltid, varvid mängden rapporter torde varit högre, om det var en omfattande verksamhet som genomfördes. Den informationssökande noterade säkert i Marinchefens julhälsning, där han påtalade att indikationer på undervattensverksamhet även noteras under 2015. Varpå frågan inställer sig hur många fler kränkningar under ytan har skett under 2015?

Avslutningsvis kan det vara värt att notera de geografiska områden där Försvarsmakten, de facto, förefaller anse att kränkningar genomförts och är så pass allvarliga att man väljer att informera regeringen om dessa, väl platser in i tankegångarna kring ”korridoren till Baltikum”. Båda antagonisterna har dock intresse av den ”korridoren”, om än med olika syften.

Två intressanta nyheter rörande rysk övningsverksamhet i det västra militärdistriktet (MD V) publicerades 19FEB2016, den ena avhandla beredskapskontroller, den andra avhandlade övningsverksamhet med de ryska luftlandsättningstrupperna. Som tidigare skrivits i års bedömandetför 2016, så förutspås en ökad övningsverksamhet inom MD V, den ena nyheten kan bedömt indikera att så blir fallet.

MD V delgav, den 19FEB2016, att på order av chefen MD V, Generalöverste Andrei Kartapolova, har man inom MD V genomfört över 20 beredskapskontroller från 2016 års början. Beredskapskontrollerna förefaller enligt delgiven information varit enligt tidigare mönster, utgångsgruppera därefter öva strid i okänd terräng. Beredskapskontrollerna har följts upp av stabsofficerare ur militärdistriktsstaben samt i vissa fall militärdistriktschefen själv. Värt att notera är att en nyligen publiceradstudie, från Center for Strategic and International Studies, gör gällande att i dagsläget har man inom MD V, bedömt, cirka 22 stridsgrupper.

Det första man kan konstatera är att dessa beredskapskontrollerar måste varit av en mindre karaktär, annars torde de uppmärksammats, antingen genom läckor inom den västliga underrättelsesfären till press i de västliga länderna, eller i rysk press. Det andra vilket är än mer intressant, är hur mängden beredskapskontroller korrelerar med det bedömda antalet stridsgrupper, just nu, inom MD V. Givetvis är det ett antagande. Man kan mycket väl kontrollerat ett flygförband på en ort, ett luftvärnsförband på en annan osv. Men mängden beredskapskontroller samt mängden stridsgrupper, kan mycket väl tyda på att man enskilt prövat samtliga stridsgrupper inom MD V de senaste 1½ månaderna.

Den andra nyheten berör den nyss avslutade övningen i Pskov Oblast, med luftlandsättningstrupperna ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov. Där chefen för luftlandsättningstrupperna, Generalöverste Vladimir Sjamanov, menade på att säkerhetssituationen kring de baltiska staterna har en tendens till försämring. Därutöver delgav han även att de ryska luftlandsättningstrupperna skulle fortsätta att öva längs de baltiska staternas gränser.

Luftlandsättningstruppernas övningen genomfördesmellan den 15-20FEB2016 och skall totalt omfattat cirka 2,500 man. Ställföreträdande chefen för luftlandsättningstrupperna skall ha varit övningsledare, därtill så skall chefen för luftlandsättningstrupperna följt avslutningen på övningen. Intressant att notera är att den 17FEB2016 genomfördes en simultan luftlandsättning mot tre(3) platser med totalt cirka 1,000 soldater, fördelade på dessa tre (3) platser. I anslutning till luftlandsättningsområdena vid samtliga tre (3) platser finns flygplatser, huruvida övningsmomentet var att ta flygplatserna vid samtliga tre platser är oklart, men bedömt kan det varit syftet.

Vad som bör ses som oroande är att man, från ryskt håll, förefaller se en försämring i säkerhetssituationen längs den baltiska gränsen. Dock är det inte en oväntad nyhet mtp. upprättandet av tre nya divisioner inom MD V under 2016, som indikerar att man ser en försämring i säkerhetsläget. Polens President, Andrzej Duda, gjorde även ett uttalande, 19FEB2016, rörande den aktuella säkerhetssituationen, där han menade på att Ryssland underblåser ett nytt kallt krig. Vilket var ett svar på Rysslands Premiärministers, Dmitrij Medvedev, uttalandevid säkerhetskonferensen i München, där han menade på att man återigen hade hamnat i ett kallt krig.

Således förefaller vi återigen gå in i en period med försämring av säkerhetssituationen i Östersjöregionen. Där man från båda hållen, förefaller, se en klar försämring i relationerna sinsemellan. Huruvida det är skrämselskott p.g.a. den just nu pågående kraftmättningen mellan en rad olika parter kring konflikten i Syrien skall vara osagt, men oaktat är det klart illavarslande uttalanden.

I det förgåendeinlägget, identifierades att dels mellersta och norra delen av Östersjön blivit mer strategiskt viktigt, dels Svenskt territorium i form av det svenska fastlandet blivit mer strategiskt viktigt, men vad innebär det i praktiken, det är vad detta inlägg skall försöka beröra. Detta inlägg kommer således bli ett mer hypotetiskt inlägg då vi försöker se in i framtiden.

Då södra Östersjön i praktiken redan i fred behärskas av Ryssland m.h.t. dess A2/AD förmåga,¹ ger det i hand, att NATO samt Ryssland måste skapa nya planer för hur en möjlig konflikt, mellan de i dagsläget både antagonisterna,² kan utvecklas. Den svenska debatten har ofta cirkulerat kring Gotland och dess strategiska placering, Gotlands strategiska placering kan ej förnekas, men ur ett A2/AD perspektiv är Gotland redan överspelat, då man redan nu indirekt kan påverka den platsen.

Ur ett Ryskt perspektiv handlar således Gotland om att kunna täcka det tomrum som uppstår norr om dess placering, utifrån nuvarande och kommande fjärrbekämpningsförmåga.³ Ur ett NATO perspektiv handlar det om att förneka Ryssland förmågan att täcka detta tomrum, som de facto i dagsläget utgör livlinan till Baltikum i händelse av en konflikt mellan de båda antagonisterna. Vad avser Gotlands strategiska värde, har det berörts tidigare på denna blogg och andra bloggar, men vad som föga berörts är det tomrum som finns norr om dess geografiska placering.

Detta tomrum, norr Gotland, möjliggör för NATO stridskrafter att tillföra resurser till de baltiska staterna dels via luften dels via havet. Under förutsättningen att svenskt territorium kan utnyttjas som ett transitområde. Således den som äger Gotland kan antingen förneka eller möjliggöra förstärkningar till de Baltiska staterna, vilket är den egentliga strategiska frågan, därav blir mellersta och norra Östersjön ett mycket strategiskt område, då södra Östersjön redan i fred är ”förnekat” NATO.

Inleder vi med sjötransporter för NATO så kommer, mest troligt, intransportpunkten vara Göteborgshamn, och uttransport området kommer vara från Norrköpingsområdet och norrut m.h.t. räckvidder på rysk fjärrbekämpningsförmåga, inom ramen för dess A2/AD-förmåga i Östersjöregionen. Transporterna mellan väst- och östkusten kommer troligtvis i huvudsak ske på järnväg då det är det snabbaste sättet att transportera en stor mängd, tung materiel, mellan två platser. Sårbarheten i det svenska järnvägsförbindelserna exemplifieras bra av den brand som uppstod i Göteborg, 13FEB2016, som kraftigt minskat effekten hos järnvägstransporterna.4

Vad avser lufttransporter så kommer de bedömt passera in över Sverige vid Göteborgsområdet, eller norr om, därefter ut vid Stockholms området, för att därefter fortsätta vidare in mot Estland, sett till, teoretisk, räckvidd på SA-21 systemen som finns i Kaliningrad Oblast. Dock uppstår problemet för NATO luftstridskrafter när de närmar sig Estland eller någon av de övriga baltiska staterna, då ryskt luftvärn från ryskt territorium kan påverka de baltiska staternas luftrum. Givetvis kan man tillämpa låghöjdsflygning för att t.ex. undgå luftvärnssystem, dock krävs mer bränsle samt sannolikheten finns fortfarande att man kan bli påverkad.

Ovanstående resonemang kring NATO styrketillförsel bygger på att antingen NATO har en förvarning kring en möjlig konflikt. Varpå man ej vill ta risken att transportera förband och materiel inom ett område som kan påverkas, varpå Sverige blir det naturliga alternativet. Eller en konflikt har påbörjas och NATO förband lyckas fördröja en rysk framträning så länge, att förband kan transporteras över Östersjön till de baltiska staterna. Därutöver bygger det på att Gotland ej besätts av Ryssland.

Således, på det svenska fastlandet blir Göteborgshamn, järnvägsförbindelserna mellan öst- och västkusten, mest troligt västra stambanan, samt utskeppningshamnarna från Norrköping och norrut till Stockholm, strategiskt viktiga i händelse av en konflikt, mellan NATO och Ryssland. Varpå man kan säga att det svenska fastlandet utgör en korridor till Baltikum. Denna korridor till Baltikum kan påverkas på två (2) sätt, antingen besätts Gotland av ryska stridskrafter eller så utnyttjas ryska sjöstridskrafter norr Gotland för att påverka dels fartygstransporter dels lufttransporter.

Det kommer således bli en kapplöpning om dels Gotland dels ”korridoren till Baltikum” av både NATO och Ryssland, i händelse av en konflikt mellan de två antagonisterna. Denna kapplöpning pågår redan nu i fred, i form av diverse olika utspel och förslag. Hur det kan te sig vid ett än mer försämrat säkerhetspolitiskt läge är oklart, dock vet båda parter Sveriges historia att vi vid olika tillfällen vikit ned oss för krav, när det varit konflikter i vårt närområde, vilket gör att påtryckningar mot Sverige med militära maktmedel i bakgrunden får ses som troliga, i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöregionen.

Därav blir det s.k. värdlandsavtalet ur NATO perspektiv mycket viktigt att få till, ur det ryska perspektivet så underlättar det markant om värdlandsavtalet ej röstas igenom. För ser man ur NATO perspektivet kommer det krävas omfattande förberedelser för att kunna få till en korridor till Baltikum, för att undvika den ryska A2/AD förmågan i södra Östersjön. Ur det ryska perspektivet krävs det dock ej så omfattande åtgärder för att i händelse av en konflikt kunna påverka denna korridor till Baltikum, även om värdlandsavtalet med NATO röstas igenom i Sveriges riksdag.

Ur Rysslands perspektiv när det kommer till det svenska fastlandet, innebär det att man bl.a. måste:

Ur NATO perspektiv när det kommer till det svenska fastlandet, innebär det att man bl.a. måste:

Tre generella slutsatser blir:

Have a good one! // Jägarchefen

Army Recognition 1, 2(Engelska)

Defense News 1(Engelska)

Navy Recognition 1(Engelska)

Reuters 1(Engelska)

Sveriges Television 1, 2(Svenska)

TASS 1(Engelska)

De ökade styrkeförhållandena i Östersjöregionen samt Rysslands A2/AD förmåga i den södra delen av Östersjöregionen, samt NATO behov av att fortsatt kunna genomföra förstärkningar till de baltiska staterna. ökar bedömt det strategiska värdet av det Svenska fastlandet. Främst de södra delarna av Sverige samt delar av mellersta Sverige.

Östersjöområdet förefaller återigen hamna i en spänningssituation, samt vikten av Sveriges territorium förefaller öka, något som förutsågs i bedömandetför 2016. Ryssland å ena sidan har meddelat att man kommer tillföra ytterligare tre (3) divisioner till det västra militärdistriktet (MD V).¹ USA och NATO å andra sidan förefaller nu öka förbandsmängden till de östra medlemsländerna.² USA bedöms tillföra en (1) tyngre brigad.³ Därtill förefaller man inom NATO dragit upp riktlinjer för att öka mängden personal som tidvis skall befinna sig i de östra medlemsländerna, något man kommer fatta beslut om vid NATO toppmötet i Warszawa under Juni 2016.

Inleder vi med de ryska förstärkningarna i MD V, så förefaller det vara två (2) divisioner som kommer upprättas i anslutning till Ukraina, samt en (1) division som kommer upprättas i anslutning till Belarus.⁴ Därtill upprättas ytterligare en (1) division i det centrala militärdistriktet (MD C) under 2016.⁵Enligt en tidigare given order är styrkeförstärkningen inom MD V högt prioriterad under 2016.⁶ Under 2015, upprättades även en (1) armékår i MD V, 1. Pansararmén, varpå man i dagsläget har tre (3) armékårer inom MD V, 6. och 20. Armékåren samt 1. Pansararmén.⁷

Huruvida man kommer lyckas genomföra denna förstärkning inom MD V, med hänsyn till den ekonomiska situationen i Ryssland,⁸ får vara oskrivet, dock har Ryssland Premiärminister, Dmitrij Medvedev, varit tydlig i december 2015. Genomförs ej reformprogrammet av Rysslands väpnade styrkor, så menar han på, kommer inte Ryssland finnas kvar som stat längre.⁹ Varpå man får se viljan att genomföra dels reformen av de väpnade styrkorna i Ryssland som hög, dels torde därmed indirekt viljan att upprätta de tre (3) divisionerna vara hög.

Som tidigare nämnts förefaller NATO förstärkning av dess östra medlemsstater därtill dess östra strategiska riktning, bestå av en ökad mängd förband som tillfälligt baseras i de östra medlemsstaterna. Därtill en (1) tung amerikansk brigad. Jämför man detta med den ryska förstärkningen av MD V, så är det i grunden ett slag i luften. Den ursprungliga försvarsplanen av NATO, för Polen och de baltiska staterna, som togs fram efter Georgien konflikten 2008, förespråkade minst nio (9) divisioner för att försvara Polen samt de Baltiska staterna.¹⁰

Därtill visar en nyligen publicerad studie av RAND, för att fördröja en rysk framryckning i de Baltiska staterna krävs minst sex (6) till sju (7) brigader, varav tre (3) måste vara tunga mekaniserade brigad.¹¹ Det vill säga, för att enbart vinna tid, för att kunna få in förstärkningar, krävs ytterligare sex (6) brigader. Därtill är den Amerikanska brigaden ejpredestinerad de baltiska staterna, utan den skall även kunna vara i Polen. Därmed är det en väldigt marginellförstärkning man genomför av de östra medlemsstaterna.

Således, förefaller NATO fortsatta strategi, vara en där man fullföljer satsningen på dess nya snabbinsatsstyrka, därtill förefaller man ej se ett reguljärt angrepp mot t.ex. de baltiska staterna som ett troligt scenario, utan ett lågintensivt scenario, där man ej passerar ”gränsvärdet” för Artikel 5, ses som det troliga.¹² Snabbinsatsstyrkan som skall bestå av cirka 5,000 soldater skall ha en förmåga att inom 48 timmar påbörja förflyttning, därefter skall en större styrka, på cirka 25,000 soldater, kunna följa upp efter några veckor.¹³

Dock så förefaller man ha problem med båda grundfundamenten. Ser man till förmågan till underrättelsetjänst, så har både USA och NATO vid ett flertal tillfällen, enligt dem själva, blivit överraskade av Rysslands s.k. beredskapskontroller.¹⁴Därtill så förefaller man missbedömt Rysslands operativa intentioner dels vid annekteringen av Krimhalvön¹⁵ dels vid starten av den, just nu pågående, militära operationen i Syrien.¹⁶ Varvid deras förmåga i dagsläget, för att identifiera och tyda ryskt militär agerande, samt intentioner, får ses som relativt svag.

Därtill tillkommer Rysslands förmåga att blockera tillförsel av NATO förstärkningar till de Baltiska staterna i dagsläget, något som Chefen för de Amerikanska styrkorna i Europa, Ben Hodges, delgav i december 2015.¹⁷ Förmågan att blockera ett område benämns i militära termer A2/AD, Anti-Access/Area-Denial, en lämplig svensk militär term saknas i dagsläget. Bedömt avses södra Östersjöområdet i Generallöjtnant Hodges uttalande, med hänsyn till räckvidd på nu befintliga system i Kaliningrad Oblast.

Förnekas sjövägen och/eller luftvägen, återstår landvägen. Där den mest beprövade och snabbaste metoden är transport på järnvägen till ett avlastningsområde. Dock saknar man i dagsläget, inom NATO, utrustningen för större järnvägstransporter.¹⁸ Vilket skulle innebära landsvägstransport samt förflyttning, vilket dels är långsamt dels är sårbart. Därtill tvingas man passera det s.k. ”Suwalki passet”¹⁹ vilket är ett mindre geografiskt område mellan Kaliningrad Oblast och Belarus där Polen och Litauen möts, vilket mycket enkelt skulle kunna blockeras med indirekta bekämpningsmetoder.

En effekt av detta, blir således att NATO kanaliseras längre norrut, för att kunna förstärka de baltiska medlemsstaterna. Vilket blir en, naturlig, sidoeffekt av A2/AD,²⁰ förnekar man en part ett område, trycks denna i en annan riktning. Vilket innebär att mellersta och norra Östersjön i dagsläget, är högst intressant för NATO och Ryssland.

Have a good one! // Jägarchefen

European Command 1(Engelska)

Foregin Policy 1(Engelska)

Reuters 1, 2, 3, 4 (Engelska)

Rysslands Försvarsministerium 1(Engelska)

Stratfor 1(Engelska)

Sveriges Television 1(Svenska)

TASS 1(Engelska)

The Guardian 1(Engelska)

The Wall Street Journal 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)

The Washington Times 1(Engelska)

Vedomosti 1(Ryska)

Voyenno-promyshlennyy kuryer 1 (Ryska)

Shlapak, David A. Johnson, Michael W. Reinforcing Deterrence on NATO’s Eastern Flank. Santa Monica: Rand Corporation, 2016.

Hedenskog, Jakob (red). Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013.

Den s.k. ryska påsken, benämningen på en rysk flygövning i Östersjön under natten mot långfredagen 2013, förefaller fortfarande vara en högst aktuell händelse i svensk säkerhetspolitik, trots det snart förflutit tre (3) år sedan den inträffade. Händelsen förefaller, dock, mer blivit en inrikespolitisk fråga kontra en säkerhetspolitisk. Därtill har händelsen i sig, från första början, varit illa skött på alla sätt och vis, vi har troligtvis inte ens börjat se slutet, på alla turer kring den.

Men för att förstå händelserna måste man gå tillbaka tre (3) år i tiden, då synen på det säkerhetspolitiska läget var helt annorlunda. Trots att väldigt många opponerade sig, mot den bild, som dåvarande Alliansregeringen, förmedlade. Så förmedlades en bilden, av en fortsatt sönderrostande rysk Försvarsmakt, som var mer intresserad av att dra sig österut kontra västerut, eller för den delen söderut. Sen förändrades saker och ting i ett väldigt snabbt tempo, chimären slogs sönder, allmänheten fick en kort inblick i hur läget verkligen var, den s.k. ryska påsken var ett faktum.

Dryga månaden efter händelsen, publicerade Svenska Dagbladet de första uppgifterna, huvudfokus kom att ligga på svensk incidentberedskap. Där det visade sig, att det ej fanns någon incidentberedskap i tjänst, vid det aktuella tillfället. Här börjar nog turerna, dåvarande insatschefen, Generallöjtnant Anders Silwer, menade på att den ryska övningen var fullt normal, vid en presskonferenskring de publicerade uppgifterna. Sveriges dåvarande utrikesminister, Carl Bildt, menade på, tre veckor efter de första uppgifterna hade publicerats, att den ryska övningen, ejhade varit riktad mot Sverige.

Därefter kommer nästa tur, Försvarsmakten anmälerSvenska Dagbladet för att publicerat sekretessbelagda uppgifter. Varpå det även framkommer att man granskat ett antal försvarsbloggar i ärendet. Därtill uttalar sig dåvarande Försvarsministern, Karin Enström, samt dåvarande ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widegren, i frågan. Vilket kan sammanfattas med att de ansåg att ärendet ej skulle diskuteras i det offentliga rummet. Svenska Dagbladet kom att frias i ärendet.

Sen kommer det vara lugnt i frågan under ett halvår, då Expressen publicerarnya uppgifter i ärendet, i januari 2014. Expressens uppgifter säger att Ryssland, mest troligt genomfört simulerade kärnvapenangrepp, mot två mål på Svenskt territorium. Expressen hänvisar till källor inom den svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST). Återigen aktualiseras den s.k. ryska påsken i media.

Sen kommer nästa vändning i frågan, från att varit helt tyst vad avser officiella bekräftelser, så medger Säkerhetspolisen vid dess årsredovisningi mars 2014, att den s.k. ryska påsken, trots allt innebar simulerade angrepp mot mål på svenskt territorium, dock nämns inget om kärnvapen. Så drygt ett år senare, bekräftar en svensk myndighet att övningen trots allt, innebar simulerade angrepp, något som tidigare tillbakavisades.

Här kan man då tro att turerna kring den ryska påsken skall vara över. Men då helt utan vidare, så delger NATO i sin årsredovisningför 2015, att den ryska övningen innebar simulerade kärnvapenangrepp mot mål på svenskt territorium. Så drygt ett år senare, efter Expressen publicerat uppgifter om att den ryska övningen innebar simulerade kärnvapenangrepp, bekräftar NATO detta. Återigen kan man tro att turerna kring den ryska påsken skall vara över. Dagens Nyheter publicerardå uppgifter, där ledamöter i Försvarsutskottet säger att de ej skulle varit delgivna information, rörande de simulerade kärnvapenangreppen.

Kort och gott som jag skrev i inledningen av inlägget, så har vi nog inte ens börjat se slutet på alla turer kring den s.k. ryska påsken. För summan av allt detta, är att ingen verkar vilja kännas vid det hela, ingen har blivit informerad, men alla förefaller i något skede vetat om att det trots allt skett en övning på natten mot långfredagen 2013. Här skulle man kunna fortsätta och vidareutveckla enskilda kommentarer, ageranden o.dyl. men jag väljer att avstå från det, för detta är en ”Neverending Story”.

Have a good one! // Jägarchefen

Denna inläggsserie kommer handla om de mer ljusskygga verksamheterna som förekom, under det kalla kriget, i vårt land. De har till del berörts tidigare på denna blogg, men de förtjänar vissa fördjupningar, framför allt, för att kunna utveckla resonemang, kring hur denna form av verksamhet, kan bedrivas i vår nuvarande tid. Detta inledande inlägg kommer fokusera på den rapporterade grodmansverksamheten i samband med främmande makt/makters ubåtsoperationer mot vårt land under det kalla kriget. Nationalitetsfrågan kommer ej beröras i detta inlägg, då man kan konstatera att dels länder i Östersjöregionen hade förmågan under det kalla kriget för genomförande av dessa operationer dels hade flertalet NATO länder samt Sovjetunionen förmågan, varav det ej ensidigt går att utpeka någon nation.

Främmande makt/makter har sedan mitten/slutet av 1960-talet genomfört inhämtning på svenskt territorium med hjälp av grodmän. Det övergripande målet har bedömt varit informationsinhämtning syftandes till krigsplanläggning samt krigsförberedelser mot Sverige. Den främmande makten eller makterna har varit villiga att ta väldigt höga risker för att nå sitt mål. Bedömt är denna verksamhet fortsatt en metod som en främmande makt eller makter kan tänkas utnyttja för att genomföra informationsinhämtning mot viktiga objekt i Sveriges kustnära områden.

Under hösten 2015, fattades det beslut av regeringen att, till del, avhemliga en tidigare kvalificerat hemlig handling, ”Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987”. Denna handling berör bl.a. främmande makts grodmansverksamhet. Informationen i denna handling gör att man till del kan börja värdera andra uppgifter som publicerats, främst av tidigare militär personal, rörande grodmansverksamheten.

Den första rapporterade grodmansobservationen, som kan tänkas härledas till främmande makts undervattensverksamhet, är från 1969,¹var och hur denna observation genomfördes är fortfarande sekretessbelagt, men fenomenet är således inte nytt och var inte heller nytt under 1980-talets ubåtsjakter.

Intressant att notera i sammanhanget, är en till Sverige avhoppad Sovjetisk fartygskapten under inledningen av 1970-talet, som delgav uppgifter, om hur ha, hade transporterat dykare från hamnar i Baltikum, för att släppa dessa nära den svenska kusten.² Frånstedt, nämner även att Säkerhetspolisen innan detta, hade fått uppgifter om dykare i skärgården men inga båtar i närheten, här får det förutsättas att det ej fanns landförbindelse till dessa platser där observationerna genomfördes.

Totalt mellan 1969 till 1982 inrapporterades 13 händelser³ som kunde tyda på att främmande makt hade genomfört undervattensverksamhet med grodmän i svenska vatten. Någon särskild bedömning förefaller ej genomförts i den nu avhemligade rapporten för perioden 1969-82, jämfört med 1995 års ubåtskommission, där även en bedömning genomförs. Samtidigt är det fullt möjligt att en bedömning, kan finns gömd, bakom de fortsatt sekretessbelagda delarna i rapporten från 1987.

Men vad är det då för observationer som genomförts under perioden 1969-82? I den avhemligade rapporten beskrivs hur en tillsyningsman vid ett tillfälle 1975 rundar en udde, varpå han där ser en dykare lämna en kobbe, observationsavståndet är ett tiotal meter. I det aktuella området fanns ett kustartilleribatteri.⁴Kommendören av 1. Graden, Nils-Ove Jansson, beskriver i sin bok, Omöjlig Ubåt, två händelser under perioden 1969-82, avseende grodmansverksamhet.

Den ena observationen är från 1973, då en yrkesofficer som sitter post i anslutning till en strandkant, helt plötsligt observerar hur en dykare stiger upp ur vattnet vid strandkanten. Precis när dykaren skulle ta av sig cyklopögat, hälsar officeren han välkommen upp ur vattnet, då han trodde det var en svensk attackdykare, dykaren vände sig då om och hoppade ned i vattnet.⁵

Den andra observationen är från 1975, under en beredskapsövning vid Musköbasen, upptäcker en dubbelpost vid ett väl maskerat postställe, hur en dykare kliver upp ur vattnet. Dykaren upptäcker inledningsvis inte dubbelposten, när han väl upptäcker dem så kastar han sig snabbt ned i vattnet och försvinner.⁶ Båda dessa observationer genomfördes på Stora Skramsö, observationen vid 1973 genomfördes på dess södra del och den vid 1975 på dess norra del. Stora Skramsö ligger precis vid Muskö basen.

I ubåtskommissionens rapport från 1995, berörs grodmansverksamheten till del, varav den kanske viktigaste informationen, inte är redovisningen av olika händelser, utan en sammanställning av antalet observationer mellan 1981 till 1994. Antalet inrapporterade observationer är 239 stycken.⁸ Dessa har bedömts utifrån en sexgradig skala. Under 13 år, perioden 1969-82, genomförs lika många observationer av grodmän som år, kontra de 13 åren mellan 1981-94 då 239 rapporter inrapporteras. Vilket innebär en 18-faldig ökning. Dock ökar den övriga undervattensverksamheten markant också,⁹ varvid det är en relativt naturlig förklaring att verksamheten med grodmän även bör ha ökat under samma period.

Försvarsmakten rapporter 1983 till regeringen att det troligtvis ingår grodmansverksamhet inom ramen för den genomförda systematiska undervattensverksamheten av främmande makt,¹⁰ som man börjar få en bild av. Detta bör ses som den officiella tidpunkten, när man förstår, att främmande makt systematisk även utnyttjar grodmän för sin verksamhet på svenskt vatten. Därtill, rapporterar man även att den genomförda, grodmansverksamheten av främmande makt, förefaller vara riktad mot skyddsvärda föremål.

Fortfarande är fenomenet med grodmansverksamhet inom ramen för främmande makts undervattensverksamhet i huvudsak okänd utanför Försvarsmakten, troligtvis även inom Försvarsmakten. Detta kommer ändras radikalt, vid den medialt väldigt uppmärksammade ubåtsjaktoperationen som genomförs i Karlskrona skärgård, under februari och mars månad 1984.¹¹ Vid denna ubåtsjaktoperation kommer dykare för första gången rapporteras av media.¹² Detta kommer föranleda en ökning i rapporteringen, av grodmansverksamhet, de kommande åren.¹³

Men vilka observationer genomförda man innan ubåtsjaktoperationen 1984 i Karlskrona skärgård? Den 27SEP1983 observerar en tillsyningsman tre (3) grodmän vid minspärrtroppen på Lerskär. En (1) grodman befann sig vid strandkanten och två (2) i vattnet. Grodmännen förefaller genomfört någon form av mätning, då en mätlina utnyttjades. Tillsyningsmannen kunde observera dykarna, under cirka tio (10) minuter,¹⁴ innan grodmännen upptäckte han och dessa dök.¹⁵ Detta var förövrigt samma tillsyningsman som genomförde en observation 1975, som nämnts tidigare, samt en observationen 1969, bedömt den första. Observationen kom att föranleda en särskild utredning som genomfördes av dåvarande chefen för statens haverikommission, Göran Steen, enligt utredningen så rörde det sig mest troligt om att främmande makt var verksam vid minspärrtroppen.¹⁶

Vid ubåtsjakten i Sundsvall, under april-maj månad 1983,¹⁷nämner Bo Theutenberg i sina memoarer att rykten går om att grodmän syns i land, varpå han skriver ett PM kring det folkrättsliga agerandet i händelse av att dessa skulle infångas.¹⁸Troligtvis har grodmän varit verksamma på Alnö, då UD folkrättsligt ansvarige väljer att skriva ett PM om det, dock nämns Alnö ej i ÖB avhemligade rapport.

Därefter inträffar Almö. Den 29FEB1984 observerar en postering i bildförstärkare hur en grodman kliver upp ur vattnet och påbörjar framryckning på land. Detta föranleder att polisen larmas och en hundförare med hund sätts in för att spåra grodmannen. Hundpatrullen får upp ett spår från stranden, som går vidare till ett torn på Almö, därefter går spåret spikrakt, västerut, över ön, till stranden på öns västra sida, där det slutar.¹⁹Den 03MAR1984, observeras ånyo en grodman vid Almö, denna gång på isen, en yrkesofficer tillsammans med sina soldater, observerar dykaren genom bildförstärkare och observerar dykutrustning på honom. Observationen föranleder att man öppnar verkanseld mot grodmanen.²⁰ Ett flertal andra incidenter och observationer inträffar även på Almö. I ÖB avhemligade rapport, tillsätter man hög tillförlitlighet, till observationerna på Almö.²¹

Utöver observationer säkrades även ett antal bevis på Almö. Bland annat upptäckts en långvågsantenn, samt nedgrävd nödproviant.²²Därutöver säkras även fotavtryck från en trolig dykarsko, samt en filmrulle som gömts i tornet på ön.²³ Hundars förmåga prövades även efter ubåtsjakten, för att verifiera om de verkligen kunde spåra en dykare, som förflyttat sig över land, detta löste de utan problem.²⁴

Vid en övningen i Stockholms skärgård, 1985, observerar en postering vid ett större förrådd för sjöminor, vad som förefaller vara en ytsimmande grodman. Observationen genomförs under 15 minuter av grodmannen, vid posteringen finns dokumentationsutrustning tillhanda. Fotografier tas, varvid bilderna senare visar en grodman som troligtvis förflyttade sig på ett undervattenstransportmedel.²⁵

I Stockholms skärgård, maj 1986, närmare bestämt vid Gålö, observerar en fågelskådare tidigt på morgonen, hur två (2) grodmän kommer upp ur vattnet, cirka 150 meter från hans position. Fågelskådaren har både dubbelkikare samt observationskikare till handa, han noterar hur de båda grodmännen försvinner in i skogen, förloppet tog cirka en (1) minut. Kort därefter kommer grodmännen tillbaka och försvinner med sin dykutrustning ned i vattnet. Fågelskådaren går till sin parkerade bil, då dyker en annan bil upp vid parkeringen och en man försvinner in i skogen, kort därefter kommer mannen tillbaka med ett mindre bylte, bredvid platsen där grodmännen gick upp samt där mannen vid parkeringen försvann in i skogen, går en kraftledningsgata.²⁶

Ovanstående exempel från 1970-talet och framåt är några av de exempel, som finns omskrivna kring den grodmannsverksamhet, som främmande makt förefaller bedrivit i svenska vatten. Grodmannsverksamheten förefaller under 1980-talet främst skett i samband med annan undervattensverksamhet,²⁷ i exemplet från 1985 där ett fotografi togs, fanns dock en civil fritidsbåt i anslutning till platsen, som kan tänkas varit involverad i verksamheten.²⁸Verksamheten förefaller främst bedrivits mot viktiga försvarsinstallationer såsom kustartilleribatterier, minstationer o.dyl.²⁹

Tre generella slutsatser:

Have a good one! // Jägarchefen

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska Elitförband. Stockholm: Fischer & Co, 2013.

Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Falun: ICA bokförlag, 2013.

Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg: Nils-Ove Jansson Förlag, 2014.

Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015.

SOU 1983:13. Att möte Ubåtshotet: Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.

SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan.

Theutenberg, Bo. Dagbok från UD Volym 1. Skara: Solveigs Tryckeri, 2012.