Författararkiv: Reserv officer

Året närmar sig sitt slut och det ges tillfälle att reflektera över det gångna året. Vi på Reservofficer tittar tillbaks på ett mycket spännande och händelserikt år som inleddes med att bloggen fick en flygande start i och med Folk och försvars Rikskonferens i Sälen i januari 2015.

Tack för alla 163 000 besök under året!

Twitterkontot var igång ett år innan bloggen, men efter att ha myntat begreppet ”Ryska påsken” och därefter grävt fram bilden som avslöjade anflygningen så lyckades vi aldrig riktigt toppa det… Förutom möjligen med den rätt populära försvarstwittrartoppen som idag presenteras för sista gången. Nåja, för sista gången av oss. Glädjande nog tar Lars @Cornubot Wilderäng över listan från årsskiftet!

Vi kommer nu att döpa om oss till Totalförsvar och helt fokusera på Totalförsvarsstudien. Grunden för den har lagts under hela det gångna året och många har läst den första skrämmande genomgången av det icke existerande Totalförsvaret, som publicerades för drygt ett år sedan.

Efter att ha läst regeringens uppdrag till MSB, Försvarsmakten och övriga beredskapsmyndigheter så inser vi att något måste göras snabbt och effektivt. Därför verkar vi nu för att etablera en stiftelse – Totalförsvarsstiftelsen – som kan samla in pengar för att finansiera studien. Förhoppningsvis kommer också en kortare film i samma stil och anda som ”Förebudet” att produceras för att levandegöra det vi försöker beskriva i Omfall EDMUND.

Totalförsvarsstudien kommer att närmare beskriva hur ledning och logistik kan fungera. Totalförsvarsledning och Totalförsvarslogistik är något helt annat t.ex. operativ ledning av militära insatser eller försvarslogistik. Totalförsvarslogistik handlar om hur hela befolkningen skall hållas varma, förses med vatten, mat och läkemedel. Nationell strategisk ledning i händelse av krig eller en krigsliknande situation är något helt annat än att leda militära insatser av bataljons storlek i Afghanistan. Strategisk militär ledning har i stort sett inte förekommit i Sverige på många år.

När man läser Lasse Wierups utmärkta artikel i DN om hur regeringen och regeringskansliet hanterat flyktingkrisen och ser det mot bakgrund av krisledning under tsunamin så blir man förskräckt. Nationell ledningsförmåga (med avseende på ledning, prioritering, styrning INTE samordning) i kris kan inte outsourcas till någon myndighet. Planen var att den krisledningsorganisation som knöts till statsministerns kansli efter tsunamin, skulle fungera som rikets centrala krisledning (N.b. med politikerna som beslutsfattare).

Nu har både MSB och den nationella krisledningen flyttats till justitiedepartementet och den sistnämnda fått uppgiften att ”hålla landets politiska ledning informerad om risker och hot riktade mot Sverige”. Var och en som har arbetat med operativ ledning under tidspress förstår att det är något som saknas här. Allan Widman föreslog nyligen ett återupprättande av Totalförsvarets chefsnämnd. Det är ett mycket bra förslag. Men det behövs mycket mer. Exakt vad skall vi försöka utröna i Totalförsvarsstudien.

Vi hoppas att ni hänger med oss ett tag till! Och självklart anser vi att Sverige bör söka medlemskap i NATO!

Idag skriver en gästskribent som vill vara anonym. Han är pensionär sedan ett antal år men har tidigare arbetat på ÖCB och SPF. Observationerna stämmer väl med vad vi tidigare kunnat läsa här på Reservofficersbloggen.

Sverige befinner sig i krig. Inte ett krig som innebär att främmande uniformerade soldater luftlandsätter och landstiger på svensk mark utan ett annat slags krig. Detta krig kan benämnas på olika sätt – men det viktiga är att det här kriget har samma mål som det konventionella kriget – nämligen att påverka och/eller byta ut den politiska ledningen.

Kampen står inte längre om territorium. Medlet är inte att med vapenvåld tvinga sig till direkt kontroll över hela eller delar av befolkningen. Det handlar inte om att genom våld eller hot om våld tilltvinga sig produktionsmedel. Kampen står om pengarna och andra tillgångar som kan omsättas i pengar. Sverige är rikt och har gott om världsinnovationer och stora exportföretag. Dessa pengar skall komma angriparen till del är tanken. Främst genom energiaffärer.

Metoderna är indirekta. Angriparen använder sig i första hand av en beskrivning av verkligheten, ett så kallat narrativ. Detta görs dessutom via ombud så att det angripna landets befolkning inte uppfattar att budskapet kommer från angriparen. Budskapen lindas också in i andra budskap som bygger på en redan känd åsikt.

Låt oss ta några konkreta exempel:

I arbetet med att förhindra terrordåd har polismyndigheter världen över använt sig av underrättelser på ett sätt som förhindrat terrordåd. Detta var omöjligt för 40 år sedan när Bader Meinhof-ligan, IRA, Röda brigaderna eller baskiska separatister satte skräck i västeuropa. Det var svårt när Al-Jihad (senare Al-Qaeda) började sin terror för drygt 30 år sedan.

Idag fungerar underrättelsesamarbetet bättre och omfattar nu även grov organiserad brottslighet, vapensmuggling, trafficking, penningtvätt, illegal narkotikahandel och naturligtvis traditionell underrättelsetjänst inriktad på andra länders krigförande förmåga. Detta underrättelsesamarbete har möjliggjorts genom teknisk utveckling, lagändringar, omorganisationer men framförallt ett utökat samarbete – utbyte av underrättelser.

I Sverige har massmedia i första hand uppmärksammat lagändringar och teknisk utveckling inom signalspaningsområdet där det många gånger har framställts en bild av att statliga myndigheter har ett intresse av att massavlyssna befolkningen. Den som har den minsta lilla aning om hur underrättelsearbete bedrivs begriper omedelbart att detta är en tidningsanka som syftar till att öka räckvidd och trafik till massmedia. Det finns inget självändamål att massavlyssna den egna befolkningen. De brottsbekämpande myndigheterna har fullt upp med att hinna jaga de grövsta brottslingarna.

När angriparen ser över sina möjligheter att i detta ”nya” krig försöka destabilisera vårt land i syfte att ändra på den politiska inriktningen så letar man efter den här typen av missnöje. Det är relativt enkelt att spä på bilden av att våra myndigheter spionerar på oss vanliga laglydiga vilket förstås är oerhört upprörande! Det är bara det att det inte är sant.

Detta påminner en hel del om hur den ryska informationskrigsapparaten skapade massor av videofilmer med titeln ”9/11 was an inside job” så snart små rykten om denna konspiration börjat ta fart i USA. Det gäller här alltså att underblåsa ett redan befintligt missnöje och göra det mycket större än vad det egentligen borde vara. Allt för att öka det upplevda avståndet mellan medborgare och stat.

När den ryska informationskrigsapparaten plockar upp ilskan över att befolkningen i andra länder upplever att staten avlyssnar dem och vrider den ett eller flera varv åt konspirationshållet – så känns det plötsligt som att vi upptäckt denna omoral själva. Vi känner oss tacksamma över pirater och inkognito-flikar och vi använder ”raggar-krypto” när vi pratar i mobilen om hemligheter. Vi undviker att maila känslig information och våra surfvanor förfinas. För vi VET ju att myndigheterna massavlyssnar oss. Eller om det var USA kanske.

När Edward Snowden avslöjar att NSA (och alla västliga underrättelsetjänster) massavlyssnar sina oskyldiga medborgare och sedan – hör och häpna! – åker till Moskva, så VET vi ju att den där gissningen var helt korrekt. Att Snowden inte nämner ett enda ord om Rysslands eller Kinas massavlyssning… ja, det är nog bara en slump.

Det andra uppenbara exemplet är immigrationspolitiken. Det finns en vetenskapligt belagd företeelse som på akademiskt språk kallas för ”xenofobi” – alltså en stark och irrationell motvilja eller rädsla för människor från andra länder. Detta är inte nytt, det har alltid funnits. Däremot har politiker använt sig av xenofobi kombinerad med nationalism i flera hundra år – enbart för att det gynnar deras egna syften – som påfallande ofta är att skaffa sig mer makt.

När frågan om asyl blandas med frågan om flyktingar och dessutom rörs ihop med arbetskraftsinvandring eller fri rörlighet inom EU – då kan man vara säker på att Putins trollfabrik varit involverad. Deras specialitet är att skapa ett överflöd av motsägelsefull information där äpplen och päron blandas. Många svenskar har en diffus bild av att det kommer oerhört många flyktingar som ställer till en enorm röra i vårt ordnade land. På samma sätt har man en diffus bild av att s.k. icke-svenskar är överrepresenterade i brottsstatistiken, särskilt våldsbrott. Man har också en diffus bild av att tiggare är en del av den organiserade brottsligheten.

Men ytterst få – har själva upplevt detta i den fysiska verkligheten. Det är något man hört från någon avlägsen bekant som hört det från någon. Eller så har man läst det i tidningen och det som står där är ju sant! Men mest sannolikt har man läst det i sociala media, där någon bekants bekant skrivit uppbragt om ”fakta” och ”sanningar” – gärna med en bifogad länk till spännande ”nyhetssajter” som Dailybuzzlive.com eller något sådan.

Tvärtom så har de flesta ”svenskar” nästan bara positiva minnen och erfarenheter av ”icke-svenskar”. De flesta de känner som är av utländsk härkomst skapar inte problem och på direkt fråga om du haft problem med dem blir ofta svaret: ”Nej, inte han/hon men de där andra…”.

Ändå går drevet. Alla media skrev eller sände nyheter om ”avlyssningsskandalen”. Alla media skriver eller sänder om ”flyktingkrisen”. Och det är alltid så att nyheterna innehåller en hel del sanning. Det är vinklingen av nyheterna som skapar opinion. Inte substansen. Och det är just vinklingen och den flitiga produktionen av vinklade nyheter som är specifikt för informationskrigföringen.

Vän av ordning frågar sig förstås – vad har Ryssland att vinna på att stötta främlingsfientliga partier i EU? Tyvärr är det inte så enkelt att dessa partier enbart fokuserar på invandring. Denna enfrågeprofil döljer i själva verket en samhällsomstörtande agenda.

För Ryssland är det utmärkt att det finns högerextrema partier, piratpartier, vänsterpartier eller andra enfrågepartier som t.ex. miljö- eller feministiska partier. Alla dessa partier kan ha en mer eller mindre frisk politisk idé som de har grundlagsskyddad rätt att föra fram. Men eftersom de sitter på nyckeln till riksdagen, åtminstone om de klarar 4 %-spärren, så är de mycket intressanta för angriparen. Om dessa kan påverkas indirekt, via folkets opinion, att inom ramen för det demokratiska systemet, föra fram åsikter och påverka den förda politiken så är halva slaget vunnet.

Men den riktiga bingovinsten är förstås minoritetsregeringar. Då blir mållandet mycket lättare att påverka och destabilisera. Varför vill man då destabilisera ett land? Helt enkelt för att om landets politiker och myndigheter då får fullt upp med utmaningar och bekymmer – och så kan den politik man önskar sig föras. Vilken politik är det då? Ja, t.ex. allt som är motsatsen till globalisering. När världen är uppdelad i många små protektionistiska stater så gynnas Ryssland. De kan lättare göra affärer med enskilda politiker och affärsmän. De behöver inte ta hänsyn till en politiskt korrekt grupp av elit-politiker i Bryssel. Och mållandets regering blir mindre intresserad av att verka inom stora och starka allianser. Ryssland vill i motsats till de flesta utvecklade länder att vi skall koppla ned oss, inte koppla upp oss, isolera oss, inte internationalisera oss.

Hur påverkar detta Sverige? Främst genom att SD växer sig stora genom att odla en dolkstötslegend. På samma sätt som högerextrema i Tyskland under 20- och 30-talet spred den propagandistiska myten om ”novemberförbrytare” så sprider SD en bild av övriga partier som en ”sjuklöver” som svikit Sverige. Syftet med dylik propaganda är att öka sin maktbas. Det kan ske långsiktigt inför nästa riksdagsval men troligen snarare kortsiktigt där målet är att genomföra en folkomröstning om invandringen eller att driva fram ett extraval för att visa sig maktmogna.

Notera att det är ytterst få som utför handlingar som gynnar angriparen – som är medveten om det. Mycket av det som SD, MP, V, FI, PP har sagt genom åren skulle – omsatt till gammaldags krigföring – vara jämförbart med kollaboration, landsförräderi eller högförräderi. Men den stora skillnaden är att förkunnandet ofta sker utan insikt om kopplingen till angriparens vilja. Det finns dock några undantag som är väl kända…

Det bästa som skulle kunna hända sett ur rysk synvinkel är om Sverige hamnar i ett inbördeskrigs-liknande tillstånd med upplopp, slagsmål mellan extremhöger och extremvänster, brända bilar, sprängningar, rivaliserande gäng, brända flyktingboenden, GOB som passar på i röran etc. Då kan man ytterligare späda på defaitismen genom att notoriskt upprepa systemkollaps-demagogin. Det spelar SD rakt i händerna och därmed banar man vägen för isolationistisk politik. Dessutom kommer gemene man att uppleva det som en förbättring inledningsvis. Men sen kommer problemen…

När SD på sikt har så mycket makt att de kan styra landet som de vill så kommer vi i värsta fall att få se den ena ekonomiska katastrofen efter den andra. Det finns en risk att företag kommer att lämna landet och många ur den samhällsbärande klassen kan komma att utvandra. Landet kommer i så fall att utarmas ekonomiskt och arbetskraftsmässigt. Detta är precis vad Ryssland vill. Sverige kan då bli en importör av billig rysk energi, ryska vapen och andra ryska varor i mycket större utsträckning än idag. SD vill – precis som Putin – ta avstånd från EU, NATO och USA något som gör oss än mer sårbara, än mer mottagliga för rysk påverkan och ännu mer öppna för och rentav beroende av rysk handel.

Mot bakgrund av dagens stora nyhet – att MSB äntligen offentliggör sin antipsyops-verksamhet – så bör man ställa sig frågan: Vem förmedlar desinformation?

Alla som läser detta blogginlägg har minst en gång, sannolikt hundratals gånger förmedlat desinformation. Utan att veta om det. Är man en s.k. ”nyttig idiot” för det? Nej, självklart inte.

Och – ja – vi har också förmedlat desinformation. Och defaitism. Men blivit klokare!

En nyttig idiot är per definition någon som manipuleras medvetet av en tredje part för att sprida desinformation. Det bygger också på att tredje part har ett klart uttalat syfte med att få just den personen att sprida desinformationen.

Vad Ryssland gör och vilka resurser de har framgår tydligt i gammelmedia just idag. DN, SvD och Aftonbladet skriver mer om detta fenomen på en dag än vad de gjort på flera år.

Åter till frågan: Vem förmedlar desinformation? Svaret är helt enkelt: Den okunnige.

Alla som har kunskap och vetskap om att det florerar rikligt med medvetet spridd desinformation kommer att undvika att delta i spridningen av den.

Problemet är bara det att de som skapar och sprider desinformationen alltid tar vara på befintliga åsiktsströmmar, gärna åsikter som baseras på känslor, inte förnuft. Ingen skulle sprida desinformation som uppenbart känns orealistisk. Utom den 1 april. Däremot delar man gärna med sig av sådant man känner igen sig i t.ex. rädsla för sin egen trygghet och hälsa.

Idag förekommer en hel del främlingsfientlighet, något som nyttjas i ryska påverkansoperationer. Det förekommer också en stor portion defaitism, alltså ett ”accepterande av förlust utan kamp”. Ett bra exempel på defaitism är när personer med extrema eller populistiska åsikter talar om landets förestående undergång. Eller bara spyr ur sig negativa omdömen om landet, staten, myndigheter eller media. Detta är utmärkt grogrund för spridande av desinformation.

Den 7 oktober skrev mediadebattören Anders Mildner en utmärkt artikel på DN Kultur där följande citat är hämtat:

”Vi lever i en tid som blir allt mer polariserad. Traditionella medier har i hög grad bidragit till utvecklingen. Tyckonomin, där starka svartvita åsikter värderas högre än lågmälda insikter, har fått ett enormt genomslag i en nyhetsförmedling som tack vare konkurrensen från realtidsmedierna sätter allt mer fokus på nuet.”

Detta sammanfattar skälet till att massmedia (gammelmedia) i många fall blir ett utmärkt verktyg för den som vill sprida desinformation. Massmedias aktörer, journalister, redaktionschefer och ansvariga utgivare, har därför ett särskilt ansvar.

Nyligen citerade Expressens journalist Niklas Svensson den väl ansedda nyhetsbyrån AP. Citatet handlade om att Ryssland i Syrien endast bekämpar ISIS. CNN gick också i fällan. Senare visade sig detta inte alls stämma men målet var nått, många fick uppfattningen att Ryssland nog ändå var i Syrien för att bekämpa ISIS och det är väl bra? När väst påpekar detta går den ryska informationsapparaten till angrepp genom metoden ”whataboutism” – men ni då?! Ni har också bombat fel mål! Och så har fokus flyttats bort från den aktuella frågan.

Politiker blir också lätt nyttiga idioter eller desinformationsspridare. Särskilt politiker i extrema eller populistiska partier. Många av dem tjänar också personligen på att desinformationen sprids.

En gammal KGB-metod för desinformation kallas med ett engelskt uttryck för ”framing” som enkelt översatt handlar om att ”smeta ner” en person eller organisation med negativa omdömen. Illasinnad falsk ryktesspridning helt enkelt. Detta var en av KGB:s viktigaste metoder, långt viktigare än underrättelseinhämtning. Metoden användes flitigt av Stalin och Andropov och sannolikt utförde Putin många sådana uppdrag i Dresden på 80-talet. Idag använder FSB och SVR metoden för att smeta ned personer och organisationer i väst. Allt från att påstå att Obamacare är kommunism till att Carl Bildt är CIA-agent.

Att Ryssland genomför en framing-operation på svensk välfärd är fullt rimligt. Det leder till destabilisering och minskar vår motståndskraft. Det gör oss mer mottagliga för ryska narrativ. Och i slutänden kanske vi överger TTIP, NATO/PfP, Schengen och slutligen EU. Därmed blir vi en solitär som på individnivå (politiker och företagare) mycket lättare kan påverkas att köpa gas, olja och varför inte vapen från Ryssland eller undvika konflikter med Ryssland även om det skulle innebära att vi sviker Finland och Baltikum.

Nästa gång du läser om den förestående systemkollapsen eller att hela myndigheter slutat fungera – innan du delar det – se till att först skaffa dig bevis för att det som skrivs faktiskt är sant. Om du tror att polisen som helhet sluta fungera, ta dig till närmsta polisstation och försäkra dig om att så är fallet. Om du tror att det stämmer att Sverige inte har något försvar – åk till ett regemente och kontrollera. Om sjukvården är otillgänglig som det skrivs – ta dig till vårdcentralen och se om att det stämmer.

Men du vet ju redan att det inte riktigt är så illa. Kanske det då är bättre att lägga sin kraft på att bidra till att Sveriges problem får en lösning? Den enda som gynnas av att desinformationen leder till destabilisering och rentav subversion är – angriparen.

Vi har ju trots allt ett demokratiskt, öppet, politiskt system i Sverige som är skyddat av våra grundlagar. Den vägen får alla vara med och påverka. Och den 9 september 2018 är det val igen – då är det bara att rösta på dem som föreslår den bästa lösningen.

Om Ryssland lyckas med sitt uppsåt att destabilisera Sverige och våra grannländer så kan vi lova dig en sak: Du kommer att längta tillbaks till den dag du satt på bussen med din smartphone och delade domedagsprofetior…

Det är med stor glädje vi konstaterar att filmkollektivet Crazy Pictures nu satsar på långfilm. De har gjorts sig kända genom sin kortfilmsserie på Youtube: ”Poesi för fiskar”, där Christoffer Nordenrot och Magnus Sundberg spelar huvudrollerna. Utöver kortfilmer gör Crazy Pictures även reklamfilm, musikvideor och TV-produktion.

Nu skall de alltså göra långfilmen ”Den blomstertid nu kommer” med den engelska (betydligt bättre) titeln ”The Unthinkable”.

Här är ett smakprov:

Filmen handlar alltså om ett nationellt krisläge som vi dock i nuläget inte får veta så mycket om. I den bästa av världar är det mindre zombie-attack och mer antagonitisk angripare.

Kanske MSB pyttsar in en slant så kan filmen användas i försvarsupplysningssyfte?

Gå nu omedelbart in och stötta filmens tillblivande på Kickstarter: https://www.kickstarter.com/projects/crazypictures/den-blomstertid-nu-kommer-feature-film-thriller

Igår kallade Sverigedemokraterna till en extra presskonferens för att ge ett huvudbudskap och några underordnade budskap.

Huvudbudskapet är att sittande regering inte kan hantera de utmaningar Sverige står inför. Presskonferensen genomfördes idag (15 oktober 2015). Demagogin handlar om att landet står på randen till systemkollaps och kaos och att detta främst är den sittande regeringens fel. Dock har SD växt starkt på att definiera sig själva som den enda oppositionen genom att t.ex. mynta det propagandistiska uttrycket ”Sjuklövern” om övriga riksdagspartier varför det måste betraktas som att även Alliansen är skyldiga till kaoset, sett ur SD perspektiv.

Åkesson lovar också att ”Vi kommer att arbeta utomparlamentariskt med ett massivt kampanjande och signalpolitiska åtgärder som inte den svenska regeringen vill göra”. Man försöker alltså inte ens dölja att man aktivt ökar politisk instabilitet och att man vill kringgå och underminera det svenska politiska systemet.

Att vi har en flyktingkris är alltså sett ur psyops-vinkel, ett underordnat budskap. Det är ju något som alla partier, alla media och folket är överens om. Man använder det istället som ett medel för att nå ett mål – nämligen politisk instabilitet.

Vi lever i en av världens mest stabila demokratier och ingen har synpunkter på att ett parti som har 49 av riksdagens 349 mandat har rätten att framföra sin politik. Om folket inte tycker om politiken så visar det sig i nästa val. Men eftersom vi också har yttrandefrihet i Sverige så har var och en rätt att kritisera politiken, partierna och politikerna.

Vi brukar inte ägna oss åt inrikespolitik här på Reservofficersbloggen, men nu har det inrikespolitiska läget blivit en del av det totala säkerhetspolitiska läget i Europa och dess närområde. Frågor som många väljare aldrig behövt, velat eller kunnat ta ställning till börjar dyka upp i debatten. Ett exempel är NATO-medlemskap, ett annat är flyktingsituationen. Båda dessa frågor knyts ihop med inrikespolitik på ett sätt som inte alltid gynnar objektivitet och empiri. Nu skall inte politik vara vetenskap, det handlar trots allt i grunden om ideologier. Men det kan vara klokt att basera politiska beslut på väl beprövad erfarenhet.

När politiker och massmedia talar om systemkollaps, panik, kaos och sönderfall  så gör de inte folket en tjänst. tvärtom. När Stefan Löfvén på pressträffen på Grillska gymnasiet för ett år sedan sade att ”något har gått sönder” i Sverige så sjunger han en melodi där han själv inte spelar pianot.

Om det är något som gynnar subversiva krafter som i egensyften spelar på människors känslor för att skaffa sig makt – så är det när etablissemanget börjar tala i termer av kaos och förfall.

Sverige befinner sig i ett förkrigsstadium. För den som önskar akademiskt underlag för det påståendet  – läs allt som Johan Wiktorin skrivit de senaste 3-4 åren. I ett sådant stadium bör inte etablerade politiker nära politikens mitt ägna sig åt att förstärka angriparens narrativ.

Rysk informationskrigföring går delvis ut på att måla upp en bild av att väst är dekadent och saknar struktur, moral, ordning och reda. En av de stora ryska informationsoperationerna syftar just till att måla upp USA och EU:s länder som kaotiska som en direkt följd av ökad invandring. Det finns dessutom skäl att tro att Ryssland är involverade i att öka flyktingströmmen till EU.

Därför uppmanar vi realpolitiker i den svenska inrikespolitikens mittfåra att ta ansvar. Sluta sjunga med i den ryska psyops-kören! Sluta upprepa Sputniks och RT:s narrativ!

Detsamma gäller etablerade journalister och skribenter. Varför går ni Rysslands ärenden? Varför bidrar etablerade journalister till att spä på bilden av ett Sverige i förfall?

Bara för skojs skull kan man gå in på den här websidan ibland: http://www.webbkameror.se/. Var är kaoset? Ok, medvetet larvig poäng, men ganska effektfullt!

För övrigt anser vi, och en majoritet av svenska folket, att vi bör gå med i NATO. Vi bör också utan dröjsmål återuppbygga ett totalförsvar värt namnet.

Det går bra nu.

Det var ett uttryck som användes flitigt för några år sedan. Det blev t.o.m. en låttitel 2008 i artisten Petters hitlåt. För Putin går det bra vilket nästan automatiskt innebär att det går dåligt för väst. Låt oss se efter…

Det hela börjar med att nyhetsmedia rapporterar om att rysk trupp verkar i Syrien. Eftersom den ryska ledningen vet att det kommer att tyckas en del, främst i Washington om detta, har man förberett reaktionen noga. När Washington uttrycker oro eller närmast irritation över det som inträffar meddelar Dmitrij Peskov att han inte har någon information om saken.

Notera att mönstret från Ukraina upprepar sig: ”Vi har inga soldater där, vi vet ingenting om det”.

Men så plötsligt, redan samma dag, så förlöjligar Maria Zakharova en förvånad journalistkår. ”Vi stödjer Syrien nu, vi stödde dem då och vi kommer att fortsätta stödja dem. Vi har alltid levererat utrustning till dem för deras kamp mot terrorister”, säger hon och hänvisar till att Ryssland (då Sovjetunionen) stött familjen Assad sedan Bashars far, Hafez kom till makten 1970.

En passus i sammanhanget är att det fanns starka kopplingar mellan Sovjet och det socialistiska Baath-partiet i Irak och Syrien. Sovjetiska SCUD-robotar (R-11 Zemlya) gjorde livet surt för några av Iraks grannar under 80- och 90-talet . Intressant mot bakgrund av att ISIS indirekt leds av gamla Baath-partister och Saddams gamla republikanska garde.

Nästa stora framgång är att nyheten om att ryskt stridsflyg baserar i Latakia sprids över världen. På något obegripligt sätt lyckas Putin lura i Kerry att det skall användas till ”force protection” av markförband. Alltså de markförband som Peskov för två veckor sedan inte hade någon kännedom om.

Därefter sprids mediauppgifter (bl a av nyhetsbyrån AP som Niklas Svensson på Expressen citerar) om att det ryska stridsflyget skall bekämpa ISIS. Av dessa skäl ingår nu Ryssland en överenskommelse med Israel. Med Israel! Netanhyahu åkte den 28 september till Moskva och kom alltså därifrån med någon slags icke-angreppspakt. Hur är det möjligt?

Kanske för att USA nyligen godkänt Irans atomprogram? Israel är inte glada över att deras ärkefiende nu befrias från fleråriga sanktioner och dessutom stärker sin kunskap inom kärnenergiområdet.

Iran då? Mycket riktigt – Wall Street Journal upplyser oss om att nu pågår samordning och gemensam planering mellan Iran och Ryssland om hur Syrien (Assad) bäst skall försvaras. Som om det inte vore nog så begär även Irak understöd av ryskt stridsflyg

Nu har alltså Putin arméförband i Syrien, flygförband några mil från Libanon och Israel samt sedan tidigare en flottbas i Tartus. Och det som hörs inledningsvis från USA & Israel är att det är ”force protection” och att man skall koordinera angreppen på ISIS. Läs gärna John Schindlers oerhört syrliga tweets om Obama/Kerrys plats på läktaren.

Till råga på allt inleddes tydligen flyganfallen med att en rysk trestjärnig general klev in på amerikanska ambassaden och kungjorde att anfallen skulle börja inom en timme. Som en riktig B-film!

I vår del av världen lyckas den ryska ledningen få oss att uppfatta det som en nyhet att taktiska kärnvapen grupperats i Kaliningrad och att moderniseringen av kärnvapen i Tyskland är nyetablering vilket kräver en reaktion. Tänk så lättlurade journalister kan vara.

Kerry passar på att dra en röd linje till som inte betyder ett skvatt.

We would have grave concerns should #Russia strike areas where ISIL-affiliated targets are not operating.

— John Kerry (@JohnKerry) 30 september 2015

Under helgen har amerikanska bombplan tvingats välja andra rutter och ryska stridsflygplan har passerat NATO’s gräns och kränkt Turkiskt luftrum, sannolikt tre gånger.

Den tillfälliga motgången då Lukashenko trilskas om den planerade flygbasen i Vitryssland (sannolikt falskspel inför valet) hanteras med ett snabbt återtagande av initiativet genom gårdagens robot-attack från Kaspiska havet.

Allt medan svenska media ägnar sig åt Paradise hotel och Hollande/Merkel pratar flyktingpolitik.

Vi bör gå med i NATO men i väntan på det skall Hultqvist ha massor med cred för det utökade bilaterala samarbetet med USA.

Uppdatering: Det verkar som att vi träffade rätt med tanke på nedanstående troll-kommentarer.

Datumet ”den 11 september” kommer för minst tre, sannolikt fem, generationer att förknippas med ett paradigmskifte. Det var den dagen kriget bytte skepnad.

En angripare kunde med icke-kinetiska och icke-militära vapen angripa en motståndare på dess eget territorium trots det geostrategiska läget och trots den monumentala fortifikationsnivå som råder på alla skyddsobjekt i USA.

Men framförallt är det USA:s svar på detta ofattbara terrordåd som ändrar på grunderna för krigföringen. Visserligen växte insatsen i Afghanistan till att omfatta över 130 000 man men sett över perioden 1991 (Kuwait-kriget) till 2014 (ISAF avslutas) så har det amerikanska anfallskriget gått från att vara en klassisk Guderiansk markoffensiv med pansar och artilleri via RMA (Revolution in Military Affairs – det som blev NBF i Sverige) och hamna i dagens krigföring där samtliga arenor inklusive informationsarenan är samordnade i tiden och ett utfall av minutiös planering enligt NATO’s gemensamma planeringsverktyg (GOP). Begreppen ”targeting” och ”joint effects” föll på varje stabsmedlems läpp och plötsligt skulle även hela samhället inbegripas i planering och genomförande i form av DIME eller PMESII.

Kriget är inte längre något som kan överlåtas till militären, kriget skall vara politik även ute hos den enskilda soldaten.

En annan utveckling handlar om att kriget skall bli kliniskt, kirurgiskt och antiseptiskt. Det låter mer som en operationssal men det handlar om att soldater och lägre befäl inte skall behöva konfronteras med döda och skadade fiender mer än absolut nödvändigt. Drönare, stridsflyg, CAS, kryssnings-robotar, helikoptrar, elektronisk krigföring etc flyttar fler och fler soldater från ”fronten” och detta innebär att det inte längre finns någon front.

Samtidigt har de få som faktiskt skjuter för att döda, som ser och hör den fiende man bekämpar (skjuter ihjäl eller skadeskjuter) med sin automatkarbin – fått en förhöjd status och refereras oftare och oftare till som ”specialförband”. Vanligt traditionellt infanteri i stora mängder är inte generalernas viktigaste resurs som det var för 100 år sedan. Inte heller pansar (kavalleri) är särskilt avgörande för en general. Kriget kan faktiskt avgöras eller rentav förhindras om några få utvalda elitsoldater (sic!) kan ta sig ända in i sovrummet hos landets president eller en farlig terroristledare. En liten maktdemonstration som räcker för att plocka bort ett av Clausewitz stödben. Detta var vad Navy Seals gjorde med bin Laden (och Al Qaida försvann efter det) och det var vad SAS gjorde i Oman, Aden och Gambia.

Det är mot denna bakgrund man skall se reduktionen av den svenska militära försvarsmakten och behovet av att möta ett asymmetriskt angrepp där angriparen kanske inte ens använder militära medel men ändå uppnår sina mål som t.ex. i Omfall EDMUND.

Idag minns vi också Anna Lindh som utsattes för ett mordförsök den 10 september som trots kvalificerade sjukvårdsinsatser ledde till hennes död den 11 september. Det var andra gången som en stor och betydelsefull politiker mördades på öppen gata i Sverige. Mordet på Palme är ännu inte uppklarat (se upp för Gunnar Walls bok som kommer den 16 september där han sannolikt pekar ut svensk polis och militär) men mordet på Anna Lindh anses uppklarat även om många har uttryckt tvivel över att en ensam galning kan mörda landets utrikesminister mot bakgrund av just Palme-mordet.

Så väl 9/11 som Palme-mordet och mordet på Anna Lindh omgärdas av ofantliga mängder konspirationsteorier som på olika sätt vädras på internet. Det påstås att både 9/11 och Palme-mordet var ett ”inside job” och det är faktiskt en och annan foliehatt som anser att mordet på Anna Lindh också på något underligt sätt har utförts på uppdrag av CIA eller av någon annan skuggorganisation.

Vi har självklart inga enkla svar men vill som vanligt slå ett slag för att var och en funderar på om inte det finns någon som tjänar på att folket tror att polis, militär och underrättelsetjänst mördar deras ledare. Om det är något som kan leda till revolution så är det ju sådant.

Att försöka destabilisera sina motståndare ägnade sig KGB åt under Sovjet-tiden och det ägnar sig SVR åt idag. Har man läst ända hit i dagens inlägg så är man sannolikt en hardcore fan av vår blogg, tack för det, och då har man redan koll på Bezmenov, Pacepa och Mithrokin. Dessa personer har på ett bra sätt beskrivit den sovjetiska och ryska destabiliseringsstrategin.

Anledningen till att vi idag tar upp det igen är att på temat krigföring enligt ovan så ingår informationskrigföringen i dagens krig i sådan omfattning att man kan säga att den rentav är viktigare än den kinetiska krigföringen, åtminstone som politisk påverkansmetod. Är målet att påverka motståndarens politiska beslut och det räcker med att generera en falsk bild så är det förstås mycket bättre än att föra krig med kinetiska medel. Det är billigare och lidandet för det egna folket minskar.

Glöm sedan inte bort det allra viktigaste med informationskrigföringen – den går aldrig att helt härleda till angriparen. Den kan alltid bortförklaras eller förnekas. Det kan inte en kryssningsrobot. Tänk på det när du läser alster av överlöpare och femtekolonnare i Sverige på svenska.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato, särskilt när Ryssland hotar med motåtgärder om vi gör det.

”Det som pågår i Mellanöstern nu kan mycket väl vara förkrigsskedet till det tredje världskriget.” Detta alarmistiska uttalande förekommer på allsköns sociala media och leder ofta till underliga konspirationssidor på de mörkaste delarna av internet. Men frågan är om inte det som händer mellan USA och Ryssland nu faktiskt riskerar att vara den gnista som tänder elden. Det finns gott om bensinångor för att vitsigt referera till den extremt oljerika regionen.

Maria Zahkarova som är ryska utrikesministeriets taleskvinna uttryckte i måndags förvåning över den amerikanska varningen om att rysk truppnärvaro i Syrien eskalerar konflikten. Den amerikanska självbilden spelar dock tyvärr Putin rakt i händerna.

Zakharova kontrar förstås med att hänvisa till de rysk-syriska relationerna sedan Hafez Assad kom till makten 1970. Ouch.

”Vi stödjer Syrien nu, vi stödde dem då och vi kommer att fortsätta stödja dem”, konstaterade Zakharova. ”Vi har alltid levererat utrustning till dem för deras kamp mot terrorister”. Notera ordvalet.

Av obegriplig anledning, eller kanske mer sannolikt mycket genomtänkt anledning, så vägrar Dmitrij Peskov att svara på frågor om ryska förband deltar i striderna.

Samma Zakharova hotade idag via ryska utrikesministeriets Twitter-konto, Sverige med vedergällning om vi närmar oss NATO.

Spänningen stiger.

Detta inlägg publicerades första gången i november 2014. Tidsangivelser är uppdaterade så att de stämmer med dagens datum. Tråkigt nog är inlägget lika aktuellt idag. Lite har dock hänt, mer om det i slutet på inlägget.

När man idag söker efter begreppet ”Totalförsvaret” så hittar man på Försvarsmaktens hemsida följande definition: ”Totalförsvaret är de organisationer och myndigheter som ska hantera Sveriges territoriella försvar. I totalförsvaret ingår Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarets materielverk, Försvarshögskolan samt räddningstjänst, polis och sjukvård.”

På Wikipedia hittar man en rätt vinglig definition och på Försvarsdepartementets hemsida hittar man ingen definition alls. På MSB:s hemsida hittar man några bildspel som ger träff på ”Totalförsvaret” men ingen definition.

Bäst definition hittar man på Säkerhetspolitik.se: ”Totalförsvaret ska kunna möta alla de hot som kan uppstå mot Sverige, bidra till att hantera och förebygga kriser i omvärlden och hävda vår territoriella integritet. Totalförsvaret ska också försvara Sverige mot väpnat angrepp, värna civilbefolkningen och säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna vid ett väpnat angrepp eller krig. Det civila försvaret omfattar hela samhället med alla dess funktioner som måste fungera under kris och krig. Kommuner, landsting, länsstyrelser, statliga myndigheter, många företag och organisationer har viktiga uppgifter inom det civila försvaret.”

Ibland verkar det som att personalen på de myndigheter som lever närmast krig och kris, alltså Försvarsmakten och MSB har svårt att se helheten. Allt för många anställda är på tok för djupt nere i detaljnivån för att uppfatta interdependensen mellan samhällets sårbarheter.

Angreppet

Föreställ dig att en annan stat vill angripa Sverige. Det måste inte vara ett fullskaligt militärt angrepp, tvärtom är s.k. asymmetrisk krigföring förmodligen lämpligare och mer sannolik. Den som är ansvarig för det angreppet skulle förmodligen få ett tydligt avgränsat uppdrag. Det uppdraget kan lyda något i stil med ”projicera makt och generera destabilisering i sådan omfattning att Sverige väljer att stå utanför NATO samt lämna EU”. Det är inte ett orimligt mål för angriparen – som självklart inte kan vara något annat land än Ryssland.

Vilken metod väljer man? Är det verkligen lämpligast att slå mot det angripna landets allra spetsigaste och hårdaste delar? Kanske, om det krävs för att uppfylla omfattningen på den maktprojektion man anser sig behöva.

Men är det inte enklare, billigare och snabbare att försöka påverka det politiska beslutsfattandet och beslutsviljan genom att vända sig emot de mjukare delarna? Allra helst de som är helt oskyddade. Det kan röra delar av Försvarsmakten, försvarsnära myndigheter och försvarsindustrin men främst delar av det civila samhället och särskilt logistik och försörjning, inte minst energiförsörjning.

Och är det inte allra bäst om det inte märks att det är Ryssland som ligger bakom aktiviteterna? Det är rimligen lättare att gömma sig i civilsamhället och skapa passande identiteter och avsändare än att ta sig genom filter och förbi paranoida individer på militära förband och staber eller försvarsnära myndigheter.

I Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin från 2011 beskrivs begreppet ”hybridkrigföring” – något som blivit närmast ett mediabuzzword efter invasionen av Ukraina. I doktrinen betonas ”globaliseringens betydelse för influenser, kommunikation, ledning och stöd”. Ha det med dig när du läser nedanstående.

Försvaret

I Försvarsmakten finns FMLOG. Denna organisationsenhet utgör gränsytan mellan Försvarsmaktens förbandsdelar och FMV inklusive de civila leverantörerna (privata företag). FMLOG har närmare 2000 anställda och finns överallt där Försvarsmakten bedriver verksamhet plus ett antal andra ställen där man bedriver förråds- och depåverksamhet.

I FMV återfinns sedan årsskiftet 2012/2013 alla verkstäder som Försvarsmakten använder, ett stort antal förråd, bl a centralförrådet i Arboga med den gamla reservmaterielförsörjningen som varit ute i industrin och vänt men nu är åter i FMV.

Detta är exempel på mjuka delar inom försvarsfamiljen och till detta kommer vapen- och ammunitionsindustri.

Men kanske är det ännu intressantare att titta närmare på fyra andra områden, samtliga tillhörande det civila samhället — nämligen traumasjukvården, livsmedelsförsörjningen, transport- och åkerinäringen samt drivmedelsförsörjningen.

Trauma- och akutsjukvård

Arméöverläkare Magnus Blimark publicerade i maj 2014 en uppsats som beskriver den svenska sjukvårdens förmåga att hantera akut skadade. Och för drygt två år sedan gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra den s.k. traumautredningen eller ”Regeringsuppdrag – Traumavård”. En delredovisning av utredningen genomfördes i juni i år och slutredovisningen kommer i juni 2015 (tillägg: vi har ännu inte sett någon publicering). Försvarsmakten deltar. Det är främst Breivik-händelserna i Norge som triggat uppdraget.

Sammantaget kan man skönja en förfärande bild av kapacitetsbrist inom landstingen vad gäller förmåga att hantera ett stort skadeutfall. Ett krig som skulle innebära stora skadeutfall på flera platser i landet kan redan nu avfärdas som en omöjlig uppgift. I personaltabellerna på stabsplatser runt om i riket skulle statusen mycket raskt övergå från skadad till död.

Ja, du läste rätt. 469 operationssalar totalt i riket! Efter mobilisering – 475. Tillhör du också dem som inte visste att Sverige inte längre har några fältsjukhus? Försvarsmakten kan sätta upp två större förbandsplatser med kapacitet enligt ovan.

Livsmedel

Officeren Filip Båverud skrev under officersprogrammet en uppsats om den svenska livsmedelsförsörjningen.

På de inledande sidorna kan man läsa följande: ”Sverige har försatt sig i en sådan situation att Sverige inte längre kan försörja sin befolkning i händelse av kris/krig. Det vill säga att om Sveriges gränser stängs, har Sverige ej förmåga att försörja sin befolkning mer än några dygn.”

På några decennier har Sveriges livsmedelsproduktion minskat med en tredjedel. Sverige producerar drygt hälften av det livsmedel Sverige konsumerar. Efter EU-inträdet avvecklades livsmedelsberedskapen. I förtexten till lag om ransonering och prisreglering (2009:69) framgår att det har bedömts som osannolikt att Sverige skulle utsättas för ett enskilt militärt angrepp inom överskådlig tid. EU-samarbetet och unionens utvidgning ökar säkerheten i Europa. Det globala ömsesidiga beroendet samt den omfattande internationella handeln ger goda möjligheter till tämligen ostörd handel, skriver man…

Försvarsmakten i sin tur är helt beroende av den civila försörjningskedjan från producent till förädlingsindustri, packning och fram till avlämningsplats. Fältkok finns i bra omfattning men hjälper föga om livsmedlen inte kommer fram.

Olja

Energimyndigheten har ansvar för att övervaka lagring och distribution av drivmedel och bränsle för Sverige som nation. Importörer, säljare och förbrukare av olja (d v s oljehandeln samt större industrier och kommunala kraftvärmeverk) är enligt lag skyldiga att hålla beredskapslager för att trygga tillgången under svåra försörjningskriser för olja.

Men hur är det ställt med det egentligen? 1985 togs beslut att beredskapslagren skulle avvecklas. Redan 1998 upphörde myndigheten Statens oljelager. 2006 fanns bara ett 40-tal kvar att lägga ner och 2009 var samtliga anläggningar avvecklade. Kravet enligt Energimyndigheten är att Sverige skall hålla 90 dagars lager. Men de få bergrum som fortfarande är i drift är privatägda och rymmer definitivt inte 90 dagars oljeförbrukning. De tre tankarna i Brofjorden rymmer totalt 2,3 miljoner m³, men används idag bara till 20%. Var finns Sveriges beredskapslager av drivmedel? Om svaret innehåller meningen ”rullande lager” så blir det underkänt. Varför? Fortsätt läsa…

(Tillägg – för att bättre förstå hur dagens beredskap är uppbyggd – läs Mikael Tolls inlägg här på Reservofficersbloggen)

Transporter

Transportstyrelsen, Trafikverket och Åkeriföretagen har under senare år i varierande grad börjat studera transportnäringens betydelse för samhällets robusthet. En sammanställning som vid det här laget börjar bli en klassiker är den som Sveriges Åkeriföretag gjorde 2011 som beskriver i stort vad som skulle hända Sverige om alla lastbilar slutade rulla. Här finns den i sin helhet. Notera särskilt konsekvenserna dag 4 och 5.

Sammanfattning:

Dag 1
• Mjölk och färskt bröd tar slut
• Morgontidningen uteblir för många
• Sjukvården får brist på rena textilier
• Avfallshanteringen blir problem inom sjukvården
• Brev och paket kan inte skickas
• Brist på vissa läkemedel på apoteket
• De flesta varorna i Systembolagets sortiment tar slut
• Värmeproduktionen upphör
• Industriproduktionen tvingas stänga
• Kommunens anläggningsarbeten stannar
• Äldreomsorgen får problem att ordna mat

Dag 2
• Apoteket stänger
• Färskvaror tar slut i livsmedelshandeln
• Brist på diesel på tankstationerna
• Restauranger får problem med sopor
• Risk för störningar i kollektivtrafiken

Dag 3
• Avloppsslam blir ett problem
• Mjölken kan inte längre tas om hand ute på gårdarna
• Brist på drivmedel börjar märkas på bensinstationerna
• Hotellgäster kan inte räkna med rena lakan
• Skolmaten består nu av rester och torrfoder
• Lärarna uppmanar barnen att ta med egen mat

Dag 4
• Allt drivmedel är slut på tankstationerna
• Busstrafiken ställs in
• Flygtrafiken ställs in
• Sopor på gatorna

Dag 5
• Dricksvattnet blir otjänligt
• Brist på livsmedel
• Många fordon får ställas i brist på drivmedel
• Hotellen stänger i brist på insatsvaror
• Skolmaten är nu helt slut
• Industriproduktionen står stilla

Ovanstående drabbar naturligtvis även Försvarsmakten. Leveranser av drivmedel, livsmedel, reservdelar och utbytesenheter till Försvarsmakten genomförs av civila transportörer oavsett om det är fred, kris eller krig. Vad händer om en chaufför eller ett åkeri inte vågar köra fram förnödenheter till Försvarsmakten?

Informations och kommunikationssystem

Utöver eländet ovan så tillkommer naturligtvis konsekvenserna av bortfall i våra informations- och kommunikationssystem. Vad händer om internet och mobiltelefoni lägger av? Fast telefoni, GPS och den nationella elförsörjningen är stabilare system men lokala elavbrott påverkar annat än hushållen. Det är väsentligt för vatten- och drivmedelsförsörjningen och ett stort antal stödsystem.
Beställningar av läkemedel, hantering av kontanter, transaktionsinformation, koordinering av transporter etc är idag beroende av att internet och mobiltelefoninätet är igång. Hur länge är en mobilmast igång utan elström? Har varje mast ett reservkraftverk?

Vad gör politiker och statens olika myndigheter med beredskapsansvar?

Du som svensk skattebetalare har rätt att kräva att politiker och myndigheter tar ansvar för skyddet av dig och din familj. Detta är grunden i relationen mellan medborgare/skattebetalare och politiker/stat. Dina förfäder överlät skyddet av dig till staten en gång i tiden. Det är sannolikt väsentligt mycket bättre än att få ”skydd” av krigsherrar, klanledare och stormän. Men det bygger på att staten levererar sin del. Annars urholkas statens legitimitet. Och vem tjänar på det? (Rätt svar: Putin)

Fundera nu ett varv till. Om du är politiker och vet om ovanstående – hur mycket maktprojicering och destabiliserande aktiviteter från rysk sida krävs för att du skall överväga att inte ta beslut som riskerar att öka den ryska maktprojiceringen och destabiliseringsaktiviteterna?

I morgon när du vaknar har ännu ett oförklarligt strömavbrott gjort att tåget mellan Stockholm och Göteborg stått stilla i sex timmar. Eller så har Försäkringskassans hemsida legat nere några dagar så att folk inte får ut sin sjukersättning eller pension. Eller så har det inte gått att beställa läkemedel pga. problem med Apotekstjänst server. Eller så har kryptosporider upptäckts i grundvattnet utanför någon större svensk stad. Eller så har en mindre sprängladdning detonerat i en förort till Stockholm. Eller så har någon förirrat sig in på ett skyddsobjekt. Eller så… etc.

Och detta utöver ryska kränkningar av svenskt luftrum och svenska farvatten, omfattande militära övningar i Östersjön, övning av kärnvapentriaden, jätteövningar med ryska förband i Asien där man excellerar i att på dagar förflytta trupp med järnväg kors och tvärs över Ryssland.
Det krävs modiga politiker för att våga fatta beslut i den här politiska miljön.

TILLÄGG 2015-09-04

Vad har hänt under de ca 10 månader som passerat sedan inlägget publicerades?

Inte så mycket tråkigt nog. Däremot har risken för en nationell kris ökat markant. Vi har beskrivit hur en sådan kris skulle kunna te sig i ”Omfall EDMUND”. Det inlägget har nu lästs av fler än 10 000 personer.

MSB fick regeringens uppdrag att utreda hur staten skall kunna hålla samman krisberedskaps och krigsplaneringsfrågor med alla berörda myndigheter utspridda på så många departement. De fick uppdraget i april 2013 och delredovisade utfall i september 2013. Av MSB delredovisning framågår:
– hur arbetet inom samverkansområdena enligt förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap bedrivs och kan utvecklas med avseende på de i förordningen angivna bevakningsansvariga myndigheternas planering och andra förberedelser inför höjd beredskap,
– förutsättningarna för statliga myndigheter att lämna stöd till Försvarsmakten inom ramen för arbetet med totalförsvaret, samt
– hur planeringsarbetet inom områdena samhällets krisberedskap och civilt försvar bedrivs och kan utvecklas med fokus på samverkan mellan de berörda myndigheterna och Försvarsmakten.

Men detta verkar inte ha lett någonstans. På ett seminarium i våras visade FOI nedanstående nedslående slides. Klickar du på bilderna så ser du att det ordagrant står: ”Få (om ens några) myndigheter och länsstyrelser har genomfört planering för krigsorganisering av sin verksamhet” och sedan (ännu värre!): ”Begränsad planering i fråga om antagonistiska hot generellt”.

På bild nr 2 står det ”ingen styrning eller uppföljning trots att uppgifter och ansvar aldrig försvunnit”.

I den försvarspolitiska inriktningspropositionen som kom i våras återfinns den vaga formuleringen: ”En sammanhängande planering för totalförsvaret säkerställs genom planeringsanvisningar till   berörda myndigheter”. Var finns dessa planeringsanvisningar? Vem ger ut dem? Ingen som vet…

Förslagsvis går vi med i NATO och lär oss t.ex. något av NSPA (Nato Support Agency) om hur man kan tillmötesgå näringslivets önskemål för att uppfylla kraven på förmågan som skattebetalarna förväntar sig – utan att det kostar särskilt mycket mer. Även britterna har modeller för det.

Detta och mycket annat arbetar vi med i Totalförsvarsstudien som i bästa fall publiceras till jul.

Titeln anspelar på vårt förra blogginlägg där grodkokar-faktoiden används. Dagens titel travesterar på uttrycket ”nu är det kokta fläsket stekt” som betyder att det som var dåligt förut nu blivit riktigt dåligt.

Utdrag ur den gångna veckans nyhetsflöde

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/forsvarsanstalld-knivskuren-i-skara

Den 14-16 augusti genomförs ”Nordiska fredssamtal” i Degerfors med talare som Pierre Schori, Tage G Petersson, Maj-Britt Theorin, Jan Myrdal och självaste Maj Wechselmann visar en ”dokumentär”film om hur man ”fixar en orange revolution”. Filmen påstås beskriva vad som hände på Maidan.

Den 14 augusti avslöjas att det ryska antivirus-företaget Kaspersky använt sig av s.k. malware för att förstöra för konkurrenter. Detta kan tyckas vara en sak för marknaden och rättsväsendet men det faktum att ryska regeringen har insyn i och kontroll över alla ryska strategiska företag säger något om ändamål som helgar medlen i viss mån men framförallt om att denna teknik finns och används.

Den 14 augusti rapporterar den väl ansedde flygjournalisten David Cenciotti om att ryska östersjöflottans transportflyg övat med bomber som haft texten ”Mot Berlin” och ”För Stalin” som inskriptioner. Detta är en anspelning på WWII men kan också säga något om stämningen bland officerare och sjömän i den ryska östersjöflottan.

Den 14 augusti sjönk oljeterminerna till den lägsta nivån på 6,5 år och oljepriset var under 42 USD/fat tidvis under eftermiddagen.

http://www.wsj.com/articles/oil-prices-slide-to-6-year-low-1439524809?mod=e2tw

Brian Whitmore, the Power vertical på RFE räknar upp ett antal liknande händelser som alla väcker oro om hur det egentligen står till med det ryska styret. Läs gärna den välskrivna artikeln:

Ovanstående kan ha kopplingar till den förestående försäljningen av Iskander-robotar:
http://www.themoscowtimes.com/business/article/russias-iskander-missile-could-have-first-foreign-buyer-in-saudi-arabia/527833.html

Den 13 augusti skriver ryska statskontrollerade media om förstärkning och återuppbyggnad av den 20:e armén i MD Väst. Ökningen består av främst av en ökning av luftburna styrkor från 45 000 till 60 000 man.

http://tass.ru/en/russia/814207

Den 13 augusti avgår enligt plan den amerikanske arméchefen, generalen Ray Odierno. I ett av sina avskedstal delger han en uppriktig oro för att Ryssland intervenerar i NATO-länder som Lettland eller Estland. Han beskriver också bristen på förmåga hos de amerikanska brigaderna att möta den typ av hybridkrigföring som Ryssland använder i Ukraina.

Den 12 augusti avslöjar Thomas Frear på ELN detaljer om den ryska jätteövningen i mars. Slutsatserna som dras är att övningen måste ha bäring på ett krig med NATO och/eller USA.

http://www.europeanleadershipnetwork.org/anatomy-of-a-russian-exercise_2914.html

Den 12 augusti intervjuas en rysk f.d. toppdiplomat, Yuri Ryzhov, om situationen i Ryssland varpå han uppmanar alla ryssar som kan, att lämna Ryssland omgående.

Den 12 augusti exploderar en byggnad invid institutionen för kärnfysik i Protvino, strax utanför Moskva.

http://podrobnosti.ua/2052172-v-podmoskove-vzorvalsja-institut-jadernoj-fiziki.html

Den 11 augusti skriver Riksdagens vice talman, Sverigedemokraten Björn Söder, ett invandrarfientligt inlägg på sin Facebook som får Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg att gå i taket. Vi på Reservofficers-bloggen fokuserar inte på höger- och vänster-politik men vi kan konstatera att det som hänt i den svenska rikspolitiken är mycket likt det scenario som Yuri Bezmenov beskriver om politisk destabilisering.

Den 11 augusti skriver ryska utrikesministeriet ett goddag-yxskaft inlägg på sin hemsida där de uppmanar Kiev att inte bryta mot Minsk-överenskommelsen…

Den 10 augusti inleder Ryska styrkor i Östra Ukraina en ny offensiv som av allt att döma handlar om att nå det långsiktiga målet med en landkorridor till Krim. Elever på FHS och taktiker på HKV anser att detta inte är en genomförbar operation. Men det var många som såg det som helt omöjligt att Ryssland plötsligt skulle ockupera Krim före februari 2014. Idag är den frusna konflikten ett faktum precis som Ossetien och Transnistrien. Fundera på vad världssamfundet kommer att göra när Mariupol faller i ryska händer? Ingenting förstås.

http://hbl.fi/nyheter/2015-08-13/766378/haftiga-strider-trots-vapenvila

Vad som är mer allvarligt är att svenska media slutat rapportera om händelser i östra Ukraina. Augusti-offensiven beskrivs inte alls av SVT, SR, DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Varför?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21233605.ab

Den 8 augusti publiceras EU-kritiska artiklar samordnat i en rad europeiska tidningar och websiter som karaktäriseras av högerextrema åsikter. Det är tydligt att informationskampanjen är koordinerad från Kreml och det visar hur högerextrema partier, främst de med talrik representation i EU-parlamentet, samarbetar med Kreml och den ryska regimen.

http://sputniknews.com/europe/20150814/1025744250.html

http://klops.ru/news/proisshestviya/115003-smi-zhiteli-zapada-ustali-ot-klishe-navyazannogo-v-otnoshenii-rossii

http://deutsche-wirtschafts-nachrichten.de/2015/08/13/us-historiker-die-usa-zerstoeren-europa-2/

Detta var ett urval av nyheter som var och en inte säger så mycket men som bildar ett oroväckande mönster när man sätter samman dem och dessutom tar hänsyn till händelseutvecklingen de senaste två åren. Mot bakgrund av det bör Sverige gå med i NATO och samtidigt återskapa ett Totalförsvar.

Uttrycket ”Att koka en groda” bygger på föreställningen att om man lägger en groda i kallt vatten och sedan gradvis höjer temperaturen till kokpunkten så kommer grodan inte att försöka hoppa ur vattnet utan långsamt kokas levande. Detta är förstås en faktoid och det är t.o.m. så att en viss Dr Hutchinson på University of Oklahoma provat på grodkokningens sköna konst och lite besviket konstaterat att grodan hoppade ut när temperaturen nådde kritiska nivåer.

Oavsett hur det ligger till med verklighetens grodor så är det väl känt att människor kan vänjas till att acceptera de mest vidriga förhållanden. Stanford Prison-experimentet och Aaron Antonovskys KASAM-studier på 70-talet är de mest kända exemplen men det finns många fler.

På vilket sätt har människans förmåga till anpassning bäring på den säkerhetspolitiska debatten i Sverige idag? Det viktigaste svaret på den frågan är de kunskaper vi har om rysk och tidigare sovjetisk destabiliseringsmetodik.

Vi har tidigare här på bloggen rekommenderat läsare att studera Jurij Bezmenov, Ion Pacepa och Vasili Mithrokin. Skälet till det är att de är mycket höga avhoppare från mycket centrala positioner inom den sovjetiska underrättelsetjänsten eller någon av länderna i Warszawa-paktens motsvarighet.
De beskriver alla den destabiliseringsstrategi som KGB skapade under 70-talet och som rönte stora framgångar under hela 80-talet. Vi har beskrivit detta ingående tidigare här på bloggen, t.ex. det välorganiserade kärnvapenmotståndet i Tyskland och Storbritannien.

När Sovjetunionen kollapsade var det många ryssar, t.ex. Vladimir Putin, Igor Setjin, Sergei Ivanov, Alexey Miller och Jurij Kovalchuk som var besvikna på hur den dåvarande ryska eliten behandlade det gamla imperiet. Dessa personer återfinns idag i toppen på det ryska samhället och har nära kopplingar till underrättelsetjänsten eller armén.

Många har beskrivit Putins väg till makten, bäst har Masha Gessen lyckats i boken ”Mannen utan ansikte”, om man bortser från hennes demoniseringstendenser. Det viktigaste med boken är hennes beskrivning av Ryssland under det sena 90-talet och maktklicken runt Jeltsin och Berezovsky som lade grunden för Putins absoluta makt.

En annan viktig beskrivning av Putins väg till hans nuvarande position är Karen Dawisha och hennes bok ”Putin’s kleptocracy”. Den stat som Putin skapat ur det Sovjetiska imperiet liknar inget annat på jorden. Det är ibland lättare att förstå sig på den kinesiska statsbildningen trots att den är omvittnat hemlighetsfull och intrikat. Följ gärna Anders Åslund och Martin Kragh på Twitter för att förstå mer.

Sverige har att hantera att vi är ett grannland till Ryssland. Våra politiker måste tillsammans med finska, polska, tyska och baltiska politiker hantera Östersjön ur ett geopolitiskt och säkerhetspolitiskt perspektiv. Svenska politiker verkar ibland glömma bort att man inte kan låtsas att geopolitik inte existerar. Så länge en mäktig granne med en enorm krigsmakt och en aggressiv agenda för en påtaglig geopolitik så påverkas vi. Vårt velande, väntande och tvekande blir de facto geopolitiska signaler.

Margot Wallström fördömer Rysslands krig mot Ukraina och annekteringen av Krim vilket är bra men det sker på ett sätt som bara stärker Rysslands bild av Sverige som oförmöget och svagt.
Ivar Arpi skrev igår en utmärkt ledare om just detta. Han skriver det som många av oss tänker: ”Vi förlorar informationskriget”. Eller kanske snarare: ”Ryssland vinner informationskriget”.
Vi återknyter till begreppet ”Att koka en groda” för att citera den synnerligen kunnige Peter Pomerantsev i tidningen Axess: ”Man kan inte reagera på den här sortens verksamhet, som är lika osynlig som radioaktivitet”.

När svenska politiker reagerar exakt i enlighet med den reflexiva kontroll som Ryssland utövar efter decennier av planering och utveckling av just destabiliserande informationsoperationer så sitter vi gamla kalla krigare och skakar av ilska och frustration.

Vad gör då svenska myndigheter? Vilka experter kan regeringen kalla in för att lära sig mer om den ryska agendakontrollen? MSB har några få personer som har uppgiften, men snarare kopplat till samhällets skydd, inte att sufflera politiker. FHS har CATS som gör mycket nytta och det finns faktiskt också en väl fungerande frivilligorganisation i form av PSYOPS-förbundet. Men vad kan de göra för våra politiker? Vad skall de ta sig till när gamla sovjet-kramare som Schori och Theorin skriver artiklar som på beställning i Aftonbladet?

FRA, SÄPO och MUST har rimligen kompetensen men frågan är om de har uppgiften? De har ett stort antal skyddsvärden att hantera och skall förstås inte lägga sig i utrikespolitiken så den vägen är svårframkomlig.

Försvarsmakten har 10:e psyopsförbandet, FMTM, några infoops-människor på HKV och nischkompetenser inom flygvapnet och marinen men meningen är inte att de skall syssla med att hålla ordning på politiker utan identifiera och försvara mot direkta hot inom ramen för ”rules of engagement”.

Sverige behöver ett helhetsgrepp under rubriken ”Totalförsvaret” och/eller ”Civilförsvaret” som adresserar frågan om ”psykologiskt försvar”. Det som tidigare hette Styrelsen för Psykologiskt Försvar, SPF, hade t.ex. uppgiften att bevaka utländska etermedia och analysera innehållet, samverka med svenska media i kris och krig, men absolut viktigast var uppgiften att förse svenska folket med motvikter till den typ av propaganda som främst Tyskland producerat under WWII men senare också Sovjetunionen och WP i första hand men i alliansfrihetens namn också i viss mån amerikansk propaganda – även om det inte var så trängande under progg- och flower-power-eran då befolkningen skötte det ganska bra själva.

SPF bedrev också viktig och angelägen forskning som har haft stor betydelse för förståelse och analys av dagens informationsoperationer. Men 2009 gick alltså SPF upp i MSB och idag existerar inte funktionen alls. Har vi fel så meddela oss omgående.

Vi befinner oss nu i en helt annan verklighet än för bara ett år sedan. Inför valet 2014 satt statsminister Fredrik Reinfeldt i SVT och sade ordagrant: ”Försvara mot vadå?”. Detta trots att det fram till den dagen inträffat ett stort antal incidenter från ”Ryska påsken” och framåt. Och därefter har det inträffat ännu fler, ännu oftare. Flygvapnets incidentberedskap gör lika mycket på en månad nu som de gjorde under ett helt år förut.

Försvarsmakten är ändå relativt väl rustad och om den säkerhetspolitiska idén är att en kris eller ett krig drabbar även våra grannländer – så kan vi ändå känna viss tillförsikt om kriget kommer. Problemet är bara det att Ryssland inte kommer att komma flytande över Österjön i stora armador som JAS-förarna kan skjuta prick på. Det har aldrig någonsin varit aktuellt att inleda och kanske inte ens slutföra ett anfall med militära medel. Militären finns där för att ha muskler och tyngd att hota. Jämför med Hells Angels som inkasserar en skuld – vitsen är att västen, skägget, märket och motorcykeln skall räcka för att man skall betala. Våld är en sista utväg. Men gäldenären skall vara helt säker på att våld är ett mycket realistiskt alternativ.

Samma sak med Ryssland – musklerna spänns ideligen för att övertyga oss om att det är ett realistiskt alternativ. Men Sovjet var inte och Ryssland är inte någon stor ”invadör”. Sovjet anföll Tyskland när det var som svagast i slutet WWII, fram till dess var det försvar av och på det egna territoriet. Afghanistan-kriget var ett misslyckande av episka mått och läser man rapporterna från Georgien-kriget så rodnar man lätt. Pinsamt dåligt genomförande. Det brittiska imperiet på sin tid och USA i modern tid har visat hur invasioner går till – Ryssland varken kan eller vill efterapa något sådant. Hur går det egentligen för Ryssland i Ukraina? Är det en lyckad invasion? Det är ändå ett grannland med mycket lång landgräns mot Ryssland där inga andra länder involveras.

Men vad gör det om man kan övertyga grannländernas politiker, media och befolkningar om att man är farlig? Och infiltrera partier på höger- och vänsterkanten. Och köpa eller utnyttja nyttiga idioter bland den styrande eliten så att de skriver femtelkolonns-artiklar på bästa mediaplats. Och via egna kanaler i väst som RT och Sputnik sprida lögner och konspirationsteorier för att vända folket mot sina ledare. Eller via bulvaner som Infowars och Vaken.se sprida horribelt foliehattstrams. Det sistnämnda är ett av KGB:s paradnummer enligt Pacepa som t.o.m. går så långt att han menar att utan KGB hade det inte blivit någon intifada eller jihad.

Den dagen Ryssland närmar sig ekonomisk kollaps – vilket de just nu är på väg mot – så kan det mycket väl hända att ledningen börjar agera desperat. Och då är det inte attackflyg man sänder iväg eftersom man då får amerikanskt jaktflyg efter sig med allt vad den eskaleringen skulle innebära. Nej, då övergår destabiliseringen i subversion och inte helt osannolikt också sabotage. Metoder som innebär att man kan förneka inblandning i det längsta men som är mycket effektiva för att påverka och omkullvälta det icke önskvärda politiska styret i grannlandet. Allt i syfte att stärka sin egen position så väl inrikes- och som utrikespolitiskt. Detta har vi tidigare beskrivit i Omfall Edmund.

Så fungerar Ryssland, så fungerar den ryska ledningen och det har vi att förhålla oss till.

Detta innebär att vi måste gå med i NATO samt återupprätta ett svenskt Totalförsvar om vi är rädda om vår frihet, öppenhet och demokrati. Vi kan, vi vill och vi har råd.

Bilden är talande nog hämtad från ett museum…

Vår artikelserie om Totalförsvaret börjar mer och mer ta formen av en studie, Totalförsvarsstudien. Det skall bli spännande att se om det går att hitta finansiering till den och på sikt ett förlag som ger ut den.

Börja gärna med att läsa Omfall EDMUND om du inte redan gjort det.

Idag genomförs hearing om MSB:s regeringsuppdrag kring erfarenhetsåterföring för stärkt krisberedskap. Tyvärr har uppdraget plockats bort från regeringens hemsida. Uppdraget är i första hand kopplat till branden i Västmanland. Olyckligt eftersom stärkt krisberedskap skulle behöva täcka antagonistiska hot också. Påminner om traumautredningen där uppdraget formulerats utifrån händelserna på Utöya.

Flera myndigheter beskriver och utreder behovet. FOI har t.ex. under förra året släppt en rapport om civil krisberedskap genom NATO. I den rapporten nämns inte avtalet om värdlandsstöd en enda gång. Skotten är vattentäta mellan myndigheter och mellan civilt och militärt.

Vi konstaterar också att få myndigheter och politiker tar ordet ”Totalförsvaret” i sin mun. Det kan bero på gammalt groll mellan Försvarsmakten och MSB men för politiker handlar det snarare om att kunna stå för det man säger. Inte ens FOI som har ordet ”Totalförsvaret” i sitt namn – använder begreppet. Senast var 2011 när man desperat försökte koppla ihop det trendiga ”Comprehensive approach” med det gråa och slitna uttrycket ”Totalförsvaret”.

Givet att vi kan påstå oss ha ett Totalförsvar – vad består det av? Hur fungerar det?

Grunden för krishanteringsansvar i staten regleras genom något som benämns ”ansvarsprincipen” (jfr närhetsprincipen, likhetsprincipen). Den innebär att myndigheterna själva ska ha en organisation som också är riggad för att klara av verksamheten vid en eventuell kris. Det finns ofta ett behov av att den som är ansvarig för en verksamhet samverkar, såväl inom sin sektor som utanför, för att kunna lösa uppgiften. Därför innebär ansvarsprincipen också ett ansvar för varje aktör att arbeta tillsammans med andra för att hantera och lösa kriser. Det är ju bra men under en uppseglande kris och än mer under ett pågående krig så behöver man styrning, inte bara samverkan.

Någon måste ta ansvar, fördela resurser, prioritera uppgifter och ställa krav. Vem gör det?

För att ge ett samlat stöd till olika aktörer och effektivisera arbetet med samhällets krisberedskap inrättades den 1 januari 2009, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Samtidigt lades Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar ned. Verksamheten äger nu rum inom den nya myndigheten.

MSB arbetar med samordning över sektorsgränser och ansvarsområden, inom och mellan centrala myndigheter, regioner och kommuner. Myndigheten ska arbeta såväl förebyggande som under och efter en kris eller olycka.

I MSB regleringsbrev förekommer inte orden ”totalförsvar”, ”civilt försvar” eller ens ordet ”krig”. Subversion, påverkan och dolda operationer som är så viktiga delar av rysk krigföring – har man inte tagit höjd för. Ovan nämnda ord finns inte heller med i Polisens regleringsbrev.

Det är oändligt viktigt med pengar, resurser och medel – men det är om möjligt ännu viktigare att statens myndigheter får tydliga uppdrag och uppgifter. Den politiska styrningen måste tydligt peka ut riktningen och klarlägga mål och förväntat utfall.

Hur kan det bli så här?

Sannolikt är Totalförsvarets viktigaste utmaning att det inte finns någon samlad central styrning. Tvärtom så är totalförsvarsuppgifter fördelade på fler än 20 myndigheter som i sin tur sorterar under fem-sex olika departement. Till detta kommer kommuner, landsting och samhällsviktiga företag.

Hur ser fördelningen ut efter valet 2014?

Försvarsdepartementet
Under detta departement finns Försvarsmakten, Försvarshögskolan, Försvarets materielverk, Försvarets radioanstalt, Försvarsexportmyndigheten, Rekryteringsmyndigheten, Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarsunderrättelsedomstolen och Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet

Justitiedepartementet
Under justitiedepartementet sorterar en rad myndigheter men för säkerhets- och försvarsfrågor är följande viktigast: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen,

Finansdepartementet
I finansdepartementet hittar vi Fortifikationsverket, Tullverket och Länsstyrelserna

Näringsdepartementet
Myndigheter som sorterar under näringsdepartementet och som har betydelse för kris och krig är Transportstyrelsen, Post- och Telestyrelsen, Trafikverket och Livsmedelsverket.

Utrikesdepartementet
UD har inga egna myndigheter i Sverige, utan ambassaderna är s.k. utlandsmyndigheter. Däremot svarar UD för säkerhetspolitiken.

Miljö- och energidepartementet
Här finns Energimyndigheten som bl a ansvarar för nationens beredskapslager av drivmedel.

Det kan vara värt att nämna det statliga affärsverket Svenska kraftnät som spelar en viktig roll i samhällets krisberedskap.

Skall man säga något positivt så är det att vi också har fått en inrikesminister. Enligt hans hemsida har han ansvar för ”civilt försvar”. Märk väl att begreppet inte används i regleringsbreven (se ovan) men på regeringens hemsida står följande lovvärda text att läsa: ”Civilt försvar och arbetet med detta, tar sin utgångspunkt i samhällets krisberedskap och syftar till att inför och under höjd beredskap samt under krig värna befolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna samt bidra till Försvarsmaktens förmåga att möta ett väpnat angrepp.”.

Detta är ju väldigt fint men hur var det nu – fanns det några pengar att nå upp till denna ambitionsnivå i FB15? Nej, inte en spänn. Var kommer pengarna ifrån då? Den som visste.

Vi tycker att vi borde gå med i NATO. Det finns många skäl till det.

(Idag skriver Johan Larnefelt från Folk och försvar mycket uttömmande om ämnet)

I Dagens industri idag visas ett TV-inslag där den ryske ”analytikern” Viktor Kremenyuk föreslår att Gotland inte skall återmilitariseras utan istället få en ”neutral” status. I inslaget förklarar han inte detta närmare än att det med all önskvärd tydlighet framgår att det vore bäst för Ryssland och enligt dem också bäst för Sverige. Han håller en vänligt ton och skrattar nästan fram budskapet vilket gör det extra provocerande att höra. Kremenyuk talar om ”Gotlands neutralitet under 20-talet” och att ”vi” skall utarbeta regler.

Detta är ett exempel på rysk arrogans i dess värsta form. Det finns givetvis inte en enda vettig människa som anser att Gotland, eller någon annan del av Sverige, skall återmilitariseras för att det är så jäkla kul eller för att alla svenskar är militärt överintresserade personer. Skälet är självklart att Ryssland uppträder hotfullt, kränker andra länders territorier och inte minst – invaderar andra länder. Om Kremenyuk istället hade sagt att man nu tydligt kan se att Ryssland uttrycker en mer försonlig ton, man återinför demokratiska rättigheter i landet och man återlämnar det territorium man stulit av Ukraina – då kan vi börja fundera på ett annat handlingsalternativ för Gotland.

Skall man läsa något skrivet av en ryss så är det bättre att välja Sergej Gurievs ledare i DN från igår. Han beskriver hur Ryssland nu börjar knapra på sin reservfond för att klara landets ekonomi. Att dra ner på militära utgifter är det inte tal om. Guriev skriver:

”Att reservfonden nu förbrukas representerar ett avgörande steg i en utdragen debatt om Rysslands militärutgifter. Den började 2011 när dåvarande president Dmitrij Medvedev föreslog att militärutgifterna under en tioårsperiod skulle ökas med 600 miljarder dollar, från under 3 procent till över 4 procent av BNP. Dåvarande finansministern Alexej Kudrin – som hade åstadkommit budgetöverskott, bidragit till att reservfonden byggdes upp och betydligt minskat statsskulden – hävdade att Ryssland inte hade råd med en sådan ökning, varpå han blev avskedad. Planen antogs kort därpå.”

Om detta fortsätter är Ryssland på väg mot mycket svåra ekonomiska trångmål och om inte något mirakel inträffar (som Kina ligger bakom) så innebär det att några av Johan Wiktorins otäcka scenario (sid 17-21) rycker allt närmare.

För övrigt ser vi med stor glädje fram emot Baltops 15. Så väl flygvapnet som marinen har fått känna på ett antal skarpa lägen orsakade av rysk aktivitet under 2014 och 2015 men dessa är ändå små och begränsade händelseförlopp jämfört med hur krig och örlog på Östersjön skulle te sig om Ryssland väljer att invadera ett baltiskt land eller på annat sätt försätter länderna runt Östersjön i en krigssituation.

Övningen pågår under en lång period jämfört med många andra övningar. Och dessutom genomförs den under samma period som många andra Nato-övningar och självklart också ryska övningar. Jens Stoltenberg, Nato’s generalsekreterare, varnade igår för att ryska beredskapsövningar kan trissa upp läget utom kontroll, särskilt när så stora Nato-styrkor övar i samma område.

Under övningen kommer amerikanska marinkåren att landstiga på Ravlunda skjutfält samtidigt som B-52 flygplan kommer att skydda flanken bl a genom att simulera fällning av minor över svenskt territorium. Ett tydligt budskap.

Samtidigt talas det en del om att även hantera den infrastrukturella situationen på Gotland. Bör man kunna spränga hamnen i Slite? Ja, men först om man misslyckas med att i första hand försvara den och i andra hand minera för att skydda den. I sista hand bör man kunna blockera hamnen och en av metoderna är förstås att permanent förstöra lastkajer etc. Tyvärr hjälper det inte mot anfallande marininfanteri men väl för förstärkningar och försörjning. Det kan dock också lösas på andra sätt än att man måste lägga till vid en kaj.

För övrigt anser vi att Sverige bör bli medlem i Nato, även om PfP ger oss möjligheter att öva t.ex. på Baltops.

Att Sverige under de senaste decennierna har utökat handeln med Ryssland är väl känt och det var under många år fullt rimligt att med handeln som diplomatiskt och säkerhetspolitiskt instrument verka för fred, frihet och utveckling i det post-sovjetiska Ryssland.

Idag råder emellertid andra förhållanden som de flesta läsare av denna blogg känner till. Putin har gått från att vara George W Bush kompis till att vara en ny Stalin, en maffiaboss som styr Ryssland med kriminella metoder och stöd av en korrupt elit. Minns the Economist artikel efter Karen Dawishas boksläpp om Putins ”Band of Brothers” – 110 personer som kontrollerar 35% av Rysslands tillgångar. Det är också samma grupp som kontrollerar staten med de väpnade styrkorna (inklusive kärnvapen), de gigantiska underrättelse- och påverkansorganisationerna FSB, SVR och GRU samt i stort sett hela mediavärlden i Ryssland. Oliktänkande fängslas och mördas, senast den starkaste oppositionspolitikern Boris Nemtsov som mördades precis utanför Kreml. Friheten och demokratin i Ryssland kan idag sägas ha upphört helt. Ryssland har också invaderat Ukraina, dels genom att annektera Krim och dels genom att i samverkan med lokala aktörer invadera östra Ukraina.

Detta land förser alltså Sverige med 25 % av vårt oljebehov. Men det som kanske är mest iögonfallande är att denna utveckling kommit till stånd de senaste tre åren.

Idag skriver SvD om att importen av rysk olja är rekordstor och att detta har uppstått efter 2010. 2011 var importen så liten att den inte ens nämndes i Energimyndighetens statistik. 2012 var den 14 %, 2013 steg importen till 19% och 2014 var den alltså 25% av den total svenska oljeimporten.

Den siffran kan dessutom vara för låg. Oljeprodukter kan tillverkas av rysk råolja och sedan förädlas i ett annat land, t.ex. Finland, och sedan säljas till Sverige. Dessa produkter ingår inte i de ovan nämda 25 procenten.

Svenskt beroende av ryska produkter och handel med Ryssland är inte längre en privat angelägenhet för näringslivet, det påverkar maktbalansen mellan länderna. Därför är det rimligt att gripa in politiskt. Vad anser t.ex. regeringen och Miljöpartiet om detta? Det är väl känt att rysk oljehantering inte är förenlig med miljöhänsyn. Dessutom torde det ligga på Mp:s agenda att minska beroende av olja.

Om scenariot som beskrevs i vårt förra inlägg – Omfall EDMUND – skulle bli verklighet så skulle Ryssland kunna stänga av sin oljetillförsel och förvärra situationen ytterligare. Är beslutsfattare medvetna om det?

För den som är intresserad av hur svenskt näringsliv är exponerat mot Ryssland men även Baltikum och Polen så rekommenderas Johan Wiktorin och Benjamin Ståhls studie i ämnet. Studien kommer inom kort att finnas tillgänglig digitalt, tills vidare kan man med fördel titta på föredraget här: http://www.vinnova.se/sv/Aktuellt–publicerat/Kalendarium/2015/150507-Vad-star-pa-spel/

För den som bättre vill förstå energimarknaden rekommenderas Mikael Tolls gästinlägg hos oss.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

—————————————————————————————————————
UPPDATERING 2016-12-31
Omfall Edmund har rönt mycket stort intresse i hela samhället. Det har under 2016 använts i samband med Försvarsmaktens fältövning för att illustrera exempel på hybridkrigföring där skarpa omfall inte kunde användas p.g.a. de civila myndigheternas deltagande. Omfallet har även används under Hemvärnets stabsövningar.

Omvärlden har dock sprungit ifrån omfallet. Vi har tidigare aviserat att det skulle uppdateras men det har inte hunnits med under året. Nu har Totalförsvarsstiftelsen helt tagit över arbetet och under 2017 kommer garanterat Omfall Edmund 2.0 att publiceras.

För att vara helt säker på att inte missa det –

Gilla Facebook-sidan
Följ Twitter-kontot
Bokmärk hemsidan

Vill du bidra till omfallet eller använda det – maila gärna info@totalforsvar.org
—————————————————————————————————————

Vår artikelserie om Totalförsvaret kommer på sikt att resultera i en studie eller eventuellt en bok om hur Totalförsvaret idag är organiserat och hur det relativt snabbt skulle kunna omorganiseras för att kunna möta den hotbild som föreligger. För att kunna skriva studien måste vi beskriva hotbilden. Vi är helt enkelt tvungna att skriva ett eget ”omfall”. Detta omfall får inte innehålla någon sekretessbelagd information och den bör inte heller beskriva hur Sverige idag avser att bemöta hotet även om den informationen är öppen. Vi har av olika skäl valt att kalla det för ”Omfall EDMUND” (en och annan drar säkert på munnen).

Omfall EDMUND beskriver hur den ryska krigföringen, som ibland kallas för ”6:e generationens krigföring” påverkar det svenska samhället och våra politiker och kanske det viktigaste – de frågor som politiker, beslutsfattare, chefer och tjänstemän i stat, kommun, landsting och företag måste ta ställning till. Vi kan inte beskriva det som de redan har tagit ställning till eftersom vi dels inte vet det och dels inte vill berätta det för en potentiell angripare. Men ett absolut minimum är att svenska medborgare kan formulera sina krav. Krav vi har rätt att ställa eftersom vi via skattsedeln betalar för att erhålla ett tillräckligt skydd för oss, vårt samhälle, frihet och välfärd.

Den ryska s.k. 6:e generationens krigföring handlar om att markstridskrafternas inte längre söker fullständig kontroll av territoriet, man strävar inte heller efter linjära fronter. Man genomför begränsade samt separata operationer mot en fiende som nedhållits och försvagats av understödssystem (jfr. östra Ukraina). Överlägsenhet i luftrummet prioriteras före kontroll av territoriet. Denna strategi förklaras med att ett fullständigt erövrande av fiendens territorium inte längre utgör slutmålet. En viktig del av förbekämpningsskedet är att genom ett överflöd av information skapa överlägsenhet i informationsarenan och att genom sabotage och subversion genom s.k. illegalister påverka det civila samhället och den styrande eliten.

Operationerna genomförs antingen i syfte att byta ut den styrande eliten mot en som kan kontrolleras eller genom en allmän destabilisering som initierar inre destruktiva processer. I båda fallen säkerställs fiendens nederlag utan en total och fullständig seger.

Nedan följer ett kortare utdrag ur Omfall EDMUMD som är relevanta för den fortsatta artikelserien här på bloggen.

Håll i minnet att nedanstående inte är ett realistiskt scenario utan innehåller händelser som teoretiskt skulle kunna inträffa och därför redan nu påverkar beslutsfattare direkt eller indirekt. Det är inte sannolikt att alla dessa händelser inträffar – framförallt inte under så kort tid. Men för att skapa förutsättningar för fortsatt resonemang om risker och riskhantering, hotbild och motmedel så väljer vi att beskriva händelseförloppet på detta sätt.

Före dagen D har politiska och militära spänningar ökat avsevärt mellan Ryssland och EU/USA och kränkningar av flera länders territorium sker i stort sett varje vecka. De ryska retoriken är högt uppskruvad och en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO tycks vara nära förestående.

Dagen D inträffar vad som initialt beskrivs som en olycka på kärnkraftverket i Ringhals. Detta visar sig vara ett synnerligen kvalificerat ”inbrott” i kombination med sabotage.

D+1 påträffas en ”smutsig bomb” tillverkad av vad som i media beskrivs som ”stöldgodset” från Ringhals i Göteborgs hamn.

D+2 tar gruppen ”ISIS hämnare” på sig dådet men SÄPO avfärdar senare det spåret eftersom ingen av aktörerna inom ”Jihadist-miljön” de följt under många år har kapaciteten att utföra något sådant. I samband med inbrottet/sabotaget på Ringhals dödas fyra hemvärnsmän och två poliser. Massmedia beskriver händelsen som en terrorhandling och att Sverige nu sällar sig till de länder i världen som drabbats av jihadistiska terrorhandlingar i större skala.

Konsekvensen av ovanstående är att Göteborgs hamn är obrukbar för flera månader framåt och dessutom genomförs utrymning av befolkningen i Halland med omnejd. Detta gör att Sveriges viktigaste infallsport för varuimport är stängd och att varulager runt om i Sverige minskar med en rasande fart. Livsmedelsindustrin påverkas i stor omfattning.

D+2 inträffar också en explosion i Preems raffinaderi i Brofjorden som innebär att Sveriges raffinaderikapacitet minskar med 50 % i ett slag. Explosionen beskrivs i medierna som en olycka men säkerhetschefen på raffinaderiet hävdar att det måste vara ett välplanerat och mycket väl genomfört sabotage.

D+2 lägger gruppen ”ISIS hämnare” ut en video på YouTube där de har filmat en lastbilschaufför som närmar sig sin lastbil en vacker morgon i en svensk småstad. Mot en fond av vajande björkar och kvittrande fåglar sprängs chauffören i bitar när han tar i dörrhandtaget. Budskapet från ”ISIS hämnare” är att svenskar har deltagit i folkmordet av Muhammeds söner i Afghanistan, Libyen, Somalia, Mali och Irak skall straffas. På filmen syns också avrättningarna av de hemvärnsmän som utgjorde yttre post på kärnkraftverket i Ringhals. Deras budskap är att alla svenskar nu skall straffas för deras otrohet och att framgent kommer civila lastbilschaufförer som på ett eller annat sätt är involverade i stödet till Försvarsmakten och svenska staten riskerar att drabbas av samma öde som den nu döde lastbilschauffören.

D+2 upptäcker Örebro kommun att det förekommer campylobacter-bakterier i dricksvattnet. Dessutom visar det sig att den lastbilschaufför som sprängts av ”ISIS hämnare” skulle ha levererat klortabletter till vattenverk och kommunala vattenbolag i hela Mälardalen. Ett reservförfarande tas omedelbart i bruk men nu måste polisen avdela personal att skydda och eskortera lastbilstransporter av kritiska förnödenheter. Dessutom måste polisens bombgrupper delta vid varje tillfälle som en chaufför skall använda en lastbil för transport av kritiska förnödenheter. D+3 upptäcks exakt samma typ av campylobacter-bakterier i dricksvattnet i Malmö och Helsingborg och där har även tiotusentals personer insjuknat i vad som benämns en magsjukeepidemi.

D+3 griper Försvarsmakten en grupp individer som utrustade med IED:er är på väg att ta sig in på en hemlig stridsledningscentral. Gruppen säger sig tillhöra OFOG men SÄPO konstaterar senare att ingen av dem har identifierats tidigare och de har dessutom falska ID-handlingar. Massmedia rapporterar dock att det är OFOG som ligger bakom det planerade sabotaget.

D+3 lägger Wikileaks ut svenska KH-handlingar för allmän beskådan. Motivet är att Wikileaks anser att Sverige på uppdrag av CIA gillrat en ”honungsfälla” för att få Julian Assange dömd och utlämnad till USA. Bl. a. röjs de bergrum där svensk luftstridsledning grupperar men även ett flertal stabsplatser som är tänkta som försvarsmaktens ledningsutrymmen dit ÖB, försvarsmaktsledning och Högkvarteret skall omgruppera i krig. Samma sak med regeringen och riksdagens krigsstabsplatser samt ett antal förråd, anläggningar och skyddsobjekt av stor betydelse för rikets säkerhet. I samband med detta uppmanar vänsterextrema organisationer till demonstrationer och sabotage mot dessa anläggningar med motivet att staten har förskingrat medborgarnas pengar och genom krigsförberedelser provocerat fram dagens situation. Högerextrema organisationer bildar improviserade olovliga kårer och ger sig ut för att bevaka anläggningarna och ”ta striden” med vänsterextremisterna. Detta binder resurser för rättsväsende, polis och hemvärn. Svenska massmedia fokuserar helt på vänster- och högerextrema gruppers aktiviteter.

D+4 går ett antal politiker, näringslivstoppar, diplomater och kulturpersoner ut med ett gemensamt upprop i DN och SvD om att inte trissa upp konflikten med Ryssland genom att bjuda in NATO eller USA. De protesterar mycket bestämt mot att Sverige skulle ta emot US Air Force eller US Marine Corps på svenskt territorium, något de påstår att det finns planer för. De vill också att Försvarsmakten omgående avbryter samarbete med Norge och Danmark som är NATO-länder. De föreslår inga konkreta åtgärder annat än att Sverige bör hålla en låg profil och vara tillmötesgående i vad som beskrivs som modesta och rimliga krav från rysk sida och förordar ett undertecknande av det ryska förslaget om energileveranser.

D+4 uppstår också en rad problem med järnvägsnätet. Växelfel, nedrivna kontaktledningar, signalfel och spårproblem gör att järnvägslinjerna Stockholm-Malmö, Köpenhamn-Oslo, Stockholm-Luleå och Göteborg-Stockholm är obrukbara ur strategisk logistiksynpunkt. Sträckorna är helt enkelt blockerade av stillastående tåg. Delar av sträckorna kan fortfarande transportera personer mellan städer men godstransporter blir meningslösa. Massmedia beskriver problemen som en följd av politisk vanskötsel och besparingar.

D+5 meddelar det ryska utrikesministeriet att Ryssland på alla sätt vill hjälpa de länder som blivit utsatta för terrorism i dess närområde. Man erbjuder Polen, Finland, Sverige och de baltiska länderna stöd med terroristbekämpning. Samtidigt erbjuder man också ett nytt ”energipaket” till Sverige mot bakgrund av våra problem vid kärnkraftverk och raffinaderier. Paketet går i princip ut på att Ryssland skänker olja under 6 månader mot att Sverige tecknar det fördelaktiga erbjudandet om ryska olje- och gasleveranserna under 20 år framåt. I erbjudandet ingår också leveranser av flaskvatten till Mälardalen och Skåne samt försörjning av norra Norrland med livsmedel. Flera svenska massmedia beskriver erbjudandet i positiva ordalag.

Samtidigt håller den ryska östersjömarinen en omfattande landstigningsövning i Baltisjk, Kaliningrad och höga chefer inom de ryska väpnade styrkorna uttalar sig om att i händelse av att ryska affärsintressen i Östersjön hotas av terrorism så kommer de att agera resolut och utan förvarning. Man refererar till att man har goda erfarenheter av terroristbekämpning i t.ex. Tjetjenien.

Polisen hittar en stor vapengömma i en sommarstuga på Vikbolandet som inledningsvis kopplas till gäng- eller MC-kriminalitet. Polisen vill inte berätta om vapenfyndet men på internetforumet Flashback förekommer läckor som beskriver att det rör sig mycket kvalificerade handeldvapen, kulsprutor, granatkastare, granatgevär och handburna luftvärnsvapen.

På Visby flygplats nödlandar ett ryskt civilt flygplan av typen IL-76. Flygplanet får stöd med reparationer men blir stående på landningsbanan. Besättningen omhändertas av polis och tullpersonal som flugits in från Norrköping.

Samma dag meddelar ett av de största oppositionspartierna i Riksdagen att man avser att föreslå en misstroendeförklaring mot regeringen och samtidigt framlägga en motion om att godta det ryska energiförslaget.

I sociala media förekommer på stor bredd diskussioner om att varken ISIS hämnare, OFOG, MC-gäng eller extremister ligger bakom den senaste tidens händelser. Istället pekar man samfällt ut Ryssland och rysk subversion och sabotage skickligt utfört av SVR och GRU. Några få journalister i riksmedia har börjat återge delar av informationen som förmedlas via Twitter och bloggar. Ledande företrädare för media träffar MSB för att diskutera hur man skall hantera informationsläget och hur det påverkar befolkningen.

Krismötet

D+5 håller MSB krismöte med SOSUV– och SOTP-grupperna. Avsikten är att analysera det uppkomna läget och genomföra omedelbara avdömningar av hur förnödenheter skall hanteras och prioriteras i riket nu när Göteborgs hamn är obrukbar, stora delar av Skåne och Mälardalen är påverkat av förorenat dricksvatten och tusentals blivit sjuka och svensk raffinaderikapacitet nedgått med 50 %.

Socialstyrelsen meddelar vid mötet (mot bakgrund av eventuella förestående krigshandlingar) att man för närvarande är fullbelagda på samtliga operationssalar i riket och att det finns en vakansgrad på ungefär 20 % av kvalificerade kirurger. På mötet beslutar man att hemställa till Försvarsmakten om mobilisering och aktivering av de båda sjukhuskompanierna. Pga. att det saknas personal till ett av sjukhusförstärkningskompanierna måste ett av de militära ”fältsjukhusen” grupperas vid ett befintligt sjukhus. Mötet måste ta ställning till var det ena ”fältsjukhuset” skall gruppera eftersom det därefter inte går att flytta. Det andra kommer att hållas i beredskap och beslut om var det skall gruppera tas i händelse av ett större skadeutfall. Socialstyrelsen får uppdraget att inventera resursläget för sjuktransporter och hur personalläget för Region Skåne påverkats av magsjukan.

Dessutom diskuteras på mötet hur man skall förfara nu när viktiga skyddsobjekt blivit röjda, massmedia och sociala media är fullt av desinformation både från främmande makt och från svenska medborgare. Är det livsfarligt att köra lastbil nu? Hur bemöter statsmakterna dessa påståenden? Hur påverkas förtroendet för den politiska ledningen?

Försvarsmakten tar upp frågan om flera av myndigheterna måste bidra till lösandet av Host Nation Support-uppgiften att eventuellt ta emot NATO-förband eftersom en väpnad konflikt mellan Nato och Ryssland i Östersjön verkar rycka allt närmare. Alla berörda myndigheter i MSB samverkansgrupper får i uppgift att redogöra för sina behov respektive vad de skall bidra med om utländska förband kommer till Sverige.

Ur protokollet från krismötet framkommer en rad behov av brådskande avdömningar från regeringen. Många är också överens om att riksdagens krigsdelegation bör aktiveras. Följande punkter måste statsmakterna besluta om och fördela ansvaret för:

• Vilka hamnar skall nyttjas istället för Göteborgs hamn och framförallt – vem ansvarar för resursförstärkningar och omfördelning av resurser?
• Vem koordinerar den förändrade transportsituationen?
• Vilka transportlösningar skall nyttjas från ny hamn till slutanvändare när Göteborgs hamn är obrukbar? Hälsoläget i Skåne måste tas i beaktande.
• Vem dömer av nyttjandet av svensk drivmedelsreserv? Hur skall drivmedel fördelas mellan Försvarsmakten, övriga staten, näringslivet och hushållen?
• Vem leder och genomför omfördelning av mobila elverk från landets kommuner till kommuner i västra Sverige?
• Hur skall skyddsresurser ur Polisen och Försvarsmakten fördelas? Hur ser prioriteringsordningen ut mellan skyddade stabsplatser och ledningsfunktioner, kärnkraftverk och annan energiinfrastruktur, prioriterade transporter och logistiknoder?
• Hur löses polisens behov av logistik vid långa oavbrutna insatser? Vem lämnar stöd till Polisen?
• Hur avser man att lösa bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal?
• Hur ser försörjningskedjan ut avseende dricksvatten ut för Örebro och Skåne?
• Vilka kommuner och län skall stödja evakueringen av Halland och hur påverkar den pågående evakueringen de förnödenhetstransporter som omdirigerats p.g.a. läget i Göteborgs hamn och Region Skåne?
• Livsmedelstransporter når p.g.a. situationen i Göteborgs hamn inte fram till landets alla delar. Hur skall dessa områden livsmedelsförsörjas? Vem har uppgiften att planera, leda respektive genomföra dessa livsmedelstransporter?
• Vilka civila myndigheter har uppgifter inom HNS-uppgiften? Vad bör de ha för uppgift?
• Vem fastställer acceptabla risknivåer för civila skyddsobjekt? Flera civila logistikanläggningar och system som är kritiska för Försvarsmakten får ett högre värde för motståndaren än om det varit en ren civil funktion. Vem tar detta beslut på nationell nivå?
• Var och hur gör frivilligorganisationerna bäst nytta? Vilka frivilligorganisationer är efterfrågade och vad kan de erbjuda?
• Om regeringen tar beslut om mobilisering – vilka civila myndigheter och företag måste stödja mobilisering och försörjning av Försvarsmakten?

Slut på utdraget ur Omfall EDMUMD.

Idag fortsätter artikelserien om Totalförsvaret.

Angriparen. Motståndaren. Fienden. Om vi uppehåller oss vid språkbruket en stund så får vi kanske ledtrådar om dagens ämne. Vi militärer har ett ambivalent förhållande till den företeelse som är själva förutsättningen för vår existens. Utan en potentiell fiende skulle vi inte behöva gå till jobbet. Samtidigt kan vi inte låta bli att intressera oss för denna fiende. (Vissa av oss har det t.o.m. som huvuduppgift.) Det beror kanske på att de är så lika oss. De har också gröna kläder och bilar. De har imponerande vapensystem och intressanta strategier. Vi speglar oss i fienden, vi ser oss själva i dem trots att de egentligen är så olika oss. De talar trots allt ett helt annat språk, de kommer ur en annan kultur, en annan historia.

Det ligger en dold fara i denna identifiering. Men inte som man kan tro, i att vi underskattar fienden. Tvärtom finns det en risk att skickliga officerare överarbetar metoder, strategier och planer för hur fienden kan eller bör mötas – militärt. När det i själva verket inte är det som vi militärer kallar fienden som utgör det riktigt farliga hotet…

Åter till språkbruket – under det Kalla kriget använde sig fler av begreppet ”angriparen”. Den termen tar oss bort från idrottsliknelser eller näringslivets, från militären inlånade, terminologi. Begreppet angripare beskriver den helhetsapproach som är så viktig att förstå. Därav valet av bilden ovan. Bilden visar omslaget på boken ”Anfall mot Sverige” som skrevs av någon eller några personer som döljer sig bakom pseudonymen Sune Andersson. Boken kom 1987 och hamnade i skuggan av Operation Garbo som rönte stor framgång, åtminstone bland oss i branschen.

Boken påstås vara skriven av någon med mycket god insyn i det dåvarande svenska totalförsvaret. Det går naturligtvis inte att belägga, däremot kan man förmoda att författaren haft något otalt med Skattemyndigheten (som det hette då) vilket till slut blir lite komiskt. Oavsett vilket så har bokens angripare (Sovjetunionen och Warszawa-pakten) en avsikt att genom underrättelsetjänsten (KGB och HVA) långsamt infiltrera viktiga samhällsfunktioner och därigenom bädda för spetsigare enheter att slå mot känsliga och oskyddade delar av det civila samhället som har stor betydelse för försvarsviljan och tilltron till rikets styre.

Om vi återkommer till vår egen tid och ser oss omkring; vilka av oss som arbetar för staten och dess fortlevnad har någon erfarenhet av det här totala och allomfattande perspektivet på kriget? Är man en ca 30-40 år gammal officer så har man främst erfarenhet av motståndare och ”insurgenter”; Talibaner, krigsherrar som med tusenåriga maffiametoder håller samman klaner mot andra klaner. De underrättelseofficerare som deltar i Mali-operationen betraktar motståndaren på ungefär samma sätt. Och på Balkan fungerade det på liknande sätt om än med etniska och religiösa förtecken.

De officerare som ser en Angripare framför sig som sakta och metodiskt använder hela paletten av påverkansmetoder för att förändra en befolkning som slutligen inte längre litar på nationens ledare – börjar bli ganska få. Officerare förresten – vi har ju inte ens uppgiften. Militärer ägnar sig åt militära hot. Och så skall det naturligtvis vara. Men vem tittar på helheten? Vem gör bedömningar av en potentiell angripares avsikter mot övriga delar av samhället?

Under samma era som begreppet angriparen florerade användes också uttrycket ”Stormakt Röd”. Obegripligt eftersom det självklart handlade om Sovjetunionen och WP. Men uttrycket gjorde det lite enklare att bortse från propagandan och bli saklig. Vad var det som kännetecknade ”Stormakt Röd”? Något som blev övertydligt i böckerna ”Operation Garbo” och ”Anfall mot Sverige” var att man inte tvekade att använda okonventionella metoder som att söka upp flygförare i sina hem och mörda dem där innan de ens hunnit sätta sig i sina AJ-37:or. En annan metod var att man i civila lastbilar dolde signalspaningsutrustning på så sätt kunde ta sig nära intressanta objekt för att fånga upp kommunikation. Men dessa objekt var inte uteslutande militära.

När man studerar rysk förmågeutveckling så går en röd (!) tråd genom historien och det är att ryssar inte anser att det existerar några ”avgörande slag”. Kriget vinns genom att samordna taktik och operationer för att uppnå strategiska och politiska mål. Militära aktiviteter syftar alltså till att skapa kaos, helst på den politiska nivån. Detta är klart och tydligt uttalat från den ryska militärstrategiska nivån och har så varit i många decennier. Detta har inte på något sätt ändrats efter Sovjetunionens fall.

Några saker har dock ändrats. Borta är djupanfallsteorin (massinvasion av pansar mot Fulda-passet) och ”brända jordens taktik”. Och det enda som återstår av Ogarkovs tankar om den moderna operationen är att militära och civila mål bekämpas samtidigt.

Idag utgår den ryska strategiska doktrinen från fyra viktiga målsättningar:

1) Uppnå initiativ och överlägsenhet i informationsarenan (påverka allmänhet och verka för militär försvagning, t ex nedrustning),
2) Uppnå överlägsenhet i luften och i rymden (t ex sensor-och flygkrig),
3) Uppnå överlägsenhet på haven, på marken och genom att besegra och neutralisera motståndarens styrkor och koncentrationer, 
4) Militär framgång bör konsolideras genom att skapa förhållanden som stöder politiska och diplomatiska medel.

1 och 2 har vi sett och känt av i Sverige. Däremot saknas ekonomiska möjligheter att åstadkomma 3 idag vilket vi skall vara glada för. Däremot skall vi se upp med 4. Tänk t.ex. på våra vänner här hemma som ansluter sig till den allt röststarkare skara som vill att Sverige fortsatt skall vara alliansfritt (trots att vi officiellt slutade vara det 2009).

Framgent kommer vi att beskriva på ett konkret sätt hur en angripare kan lamslå Sverige och därmed skapa grund för en politisk förändring i en riktning som är gynnsam för Ryssland. Det är inte sannolikt att det kommer att ske utan det är risken för att det kan ske som är farlig, särskilt när det går upp för politiker vad det innebär.

Av det skälet – och många andra – anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

(Lägg gärna Jägarchefens inlägg ”Fait accompli” till ovanstående resonemang)

Förra veckan avslutades stabs- och ledningsträningsövningen Combined Joint Staff Exercise. Denna övning har genomförts varje år sedan 2006 med undantag för 2011 och 2014 då Viking-övningen genomfördes.

Scenariot är baserat på verkliga händelser men alla namn på länder, platser och personer är fabricerade. Det finns flera skäl till att inte använda skarpa länder och händelser. Övningen har emellertid oförtjänt blivit associerad med Afrika eller möjligen Afghanistan och tidigare med Balkan. Det är korrekt, scenariot påverkas av den senaste händelseutvecklingen och de konflikthärdar där svensk trupp återfinns. Men faktum är att den erfarenhet man erhåller under CJSE inte alls endast är tillämpbar för insatser långtbortistan, tvärtom så är det kritiskt att alla svenska stabsofficerare har just den kunskap som byggs upp, bl.a. på den här övningen.

En stor fördel med CJSE är att den bedrivs tillsammans med elever från Försvarshögskolan och de finska, baltiska och österrikiska motsvarigheterna. Detta gör att man tvingas att tala och skriva på engelska och man får en mycket god förståelse för vad det innebär att arbeta i en tillfälligt sammansatt och multinationell stab.

Övningen bedrivs på tre platser (Enköping, Karlskrona och Uppsala). Över 1200 deltagare från ett 15-tal nationer deltar. Det är en bedrift av Ledningsregementet att leda planering och genomförande av övningen, även om det sker med god hjälp av FHS och Folke Bernadotte-akademin.

På övningen brukar också ett 50-tal reservofficerare delta. Det är ett utmärkt tillfälle att öva och hålla liv i kunskaper. Det är rimligt att hoppas på att fler reservofficerare får delta i framtiden då övningen ständigt dras med vakanser. Eftersom det är ekonomisk fråga och just för den här övningen reducerades budgeten jämfört med utgångsläget, så finns det anledning att tro att nästa års övning faktiskt kan bli ett rejält övningstillfälle för reservofficerare.

Förutom att chefen för Bogaland Forces (den fiktiva Nato-styrka vars staber övas) bemannades av C INS, Genlt Mårtensson, så var representationen från Försvarsmaktens Högkvarter mycket sparsam. Det finns säkert skäl till det men det ger också en märklig signal till exempelvis andraårseleverna på HSU.

En pikant detalj från scenariot (som självklart är helt öppet) är att den hotfulla grannen i öster, i scenariot kallad ”Neland”, betedde sig aggressivt och respektlöst genom att kränka luftrum och territorialvatten! Viktigast under hela övningen torde dock vara geniknölsgnuggandet om hur man lämpligast flyttar trupp och inrikesflyktingar till och från Gotland (som i scenariot är en del av Bogaland)…

Under förra veckan besöktes också övningen av flera delegationer bl.a. från Pakistan. Övningen är känd över hela världen, om än inte lika omtalad som Viking.

Nästa övning, CJSE 16, blir en fortsättning på årets där man tar vid den dag då årets övning slutade. 2017 är dock ännu höljt i dunkel eftersom det är högst oklart om Försvarsmakten mäktar med en FMÖ 17 och en Viking 17 samma år. Men det kanske kan vara avgörande för att HVE 18 skall kunna genomföras?

Den här övningen visar med all önskvärd tydlighet hur mycket mer effektiv kris- och konflikthantering bedrivs inom Nato, jämfört med alla andra konstitutioner. Bland annat därför anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Vi fortsätter artikelserien om Totalförsvaret. Idag skriver vi själva.

Staten, det offentliga eller det allmänna. Man måste inte ha läst 180 poäng statskunskap för att ha en uppfattning om vad det gemensamma står för och varför det skall finnas. Det finns ytterligheter i form av extremliberaler och anarkister som anser att staten inte skall finnas alls men de är oerhört lätt räknade i allmänna val.

Vi betalar skatt på inkomster för att stat, kommun och landsting skall ta hand om just det offentliga och det allmänna. De flesta svenskar förvärvsarbetar och betalar skatt på inkomst av tjänst och den största delen av den skatten går till kommunens kostnader.

Relationen mellan det offentliga och medborgaren är tydligast på det lokala och regionala planet. Företag och höginkomsttagare betalar desto mer skatt och där finns en tydligare koppling till staten. Stora företag som betalar mycket skatt liksom kapitalstarka privatpersoner är synnerligen beroende av en tydlig och förutsägbar s.k. jurisdiktion. Den som har arbetat med privatsektorutveckling i tredje världen vet hur oerhört förödande det är för näringsliv och riskkapitalister när staten inte garanterar sådant som betalningsströmmar, lagfarter, säkerheter i form av statsobligationer och upprätthållande av fast penningvärde.

Men det finns några områden till som är snäppet mer abstrakta, som så väl företag som medborgare måste kunna förlita sig på. Ett sådant område är rättsväsendet. Där finns polis, åklagare, domstolar och advokater som ser till att alla är lika inför lagen. Kostnaderna för detta finansieras främst genom statlig skatt. De allra flesta medborgare är laglydiga men ibland blir de utsatta för brott och förväntar sig då att rättsväsendet är funktionellt och effektivt. Det har dock inte så stor betydelse för statens legitimitet om rättsväsendet är ineffektivt ibland för enskilda medborgare. Det leder kanske till personliga tragedier och att en och annan blir rättshaverist för livet eller för en period. Men det hotar inte statens legitimitet.

För företag är det dock oerhört väsentligt att detta fungerar. Företagen placerar sina huvudkontor i de länder där det är lämpligast för dem att vara. Om Sverige visar sig brista i förmågan att hantera kriminalitet mot företag, företagsspioneri eller till och med har svårt att garantera likviditet i bankväsendet, har problem med otillbörlig konkurrens, upphovsrätt och korruption så kommer företagen efter hand att flytta ut ur Sverige.

Den sista instansen för företag och medborgare är landets förmåga att hantera kriser och skydda medborgare, företag och andra värden från effekterna av naturkatastrofer, mänskliga katastrofer eller krig och krigshandlingar. Detta brukar kallas för Totalförsvaret. Om Sverige har excellerat i allt det ovanstående så har landet misslyckats fullständigt med det sistnämnda. Sverige har ett mycket gott företagsklimat, vi tillhör världens 20 företagsvänligaste länder. Svenskar är världens åttonde lyckligaste medborgare. Det är nog inget större fel på välfärden här.

Men när vi börjar titta på landets förmåga att motstå kriser och i värsta fall hantera ett antagonistiskt hot, sannolikt i kombination med kriser – då är Sverige ett katastrofalt misslyckande. Många har beskrivit Alliansens åtta år vid makten och deras ansvar för denna katastrof. Det är förvisso sant men ansvaret faller även på chefer i Försvarsmakten, försvarsmyndigheter och andra myndigheter under de gångna åren. Det faller också en skugga på Göran Perssons regering även om de faktiskt inte hade några särskilda skäl att agera annorlunda än de gjorde.

Idag skulle en skicklig fiende kunna få Sverige på fall med några ”enkla handgrepp”. En kombination av terroristattacker, biologisk krigföring, informationsoperationer, psykologisk påverkan och elektronisk krigföring (cyberattacker) skulle få Sverige på knä utan att ett enda skott avlossats. Inte ett enda stridsflygplan och inte ett enda örlogsfartyg skulle behöva lämna sin bas. Inga kärnvapen, inga moln av fallskärmssoldater, inga tunga bombflyg, inga atomubåtar.

Bara en smart kombination av asymmetrisk krigföring, effekter uppnådda av lågprofilerade hot som sedan blåses upp genom informations- och påverkanskampanjer. Vi hade tänkt presentera ett scenario här men vi avstår eftersom vi inte bedömer att det finns något försvar mot det. Vårt scenario innehåller ingen sekretessbelagd information men vi har beslutat att inte bidra till den defaitism som spridit sig inom sociala media. Det finns en risk att defaitismen utnyttjas av ryska informationsoperationer.

Istället står vår förhoppning nu till våra försvarspolitiker som i dagarna arbetar fram underlaget till försvarsbeslutet. Vår uppmaning till dem är att inte glömma bort att även om Försvarsmakten behöver pengar till materiel, övningar och fler soldater så behöver också övriga medborgare ett robust och fungerande civilt försvar.

I det ingår polisens och rättsväsendets skydd av medborgare och företag, kommuner och landstings skydd för befolkningen mot t.ex. biologiska stridsmedel, Energimyndighetens ansvar att tillsammans med energiföretag se till att (trots ev sabotage) ransonera elektricitet och drivmedel till hushåll, näringsliv och försvarsmakt. Transportnäringen måste fungera så att förnödenheter når fram till de nyss nämnda. Mat och vatten måste finnas till alla även om samhället är utsatt för extrema påfrestningar. Och informationssystem måste fungera tillräckligt bra för att betalningar skall kunna genomföras, information måste kunna överföras säkert från stat till medborgare och mellan medborgare. Och mycket mer.

Allt detta har man helt bortsett från inför försvarsbeslutet. Det är till och med så illa att myndigheterna inte har några planeringsdirektiv som ger dem uppgiften att planera för ett krigsläge. Det duger inte att hänvisa till ansvarsprincipen – man måste också ha direktiv från rikets ledning vad man skall planera mot och vad man skall klara av samt hur och var extra resurser tilldelas och vad som är prioriterat. Om det råder brist – vem har prioritet? Hur länge? Vem beslutar om att ändra prioriteringar och på vilka grunder? Det saknas styrningar, beslut, prioriteringar, hänvisningar och resursnivåer.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO. Men – låt inte detta komma i vägen för höjda anslag. Vi ber t.ex. Moderaterna att vänta med kravet på NATO-medlemskap. Kunde de inte driva frågan när de satt i regeringen och innehade statsministerposten så kan de vänta ett tag till.

Idag fortsätter vår artikelserie om Totalförsvaret. Här skriver Mikael Toll, chef för enheten för trygg energiförsörjning på Energimyndigheten, om sina tankar kring det civila försvaret.

Behövs det civila försvaret också?

Idag inleder vi artikelserien om Totalförsvaret med en generell iakttagelse från signaturen Totalt försvarbart.

Inför annalkande försvarspolitiska inriktningsproposition finns anledning att belysa ett antal frågor vilka under en längre period utsatts för svår politisk eftersatthet, och där särskild inriktning nu behövs. Frågorna är av sådan betydelse att eventuell otydlighet och osynlighet i propositionen är direkt underminerande för svensk säkerhet både direkt här och nu, och för många år framåt. Alla frågor inom berört område kan inte belysas i detta inlägg, men tre kommer att övergripande presenteras. Alla tre borde kännas igen av den insatte, men dessvärre verkar politiskt ansvariga inte riktigt vilja kännas vid dem.

Inledningsvis, genom svensk författningsgrund existerar Totalförsvaret i Sverige idag, trots vissa skeptiker. Att Totalförsvaret skulle vara obsolet eller historia är därmed en felaktig uppgift, och uppfattningen bör betraktas som ett direkt tjänstefel om den innehas av ansvarig aktör i Totalförsvaret.  Totalförsvaret består som bekant av såväl militär som civil verksamhet. Vad gäller den civila verksamheten, det civila försvaret, är det all (civil) verksamhet som ska bedrivas under höjd beredskap. I fred är består det civila försvaret av planering och förberedelse för krigsfara och krig.

Vad som också är bekant är att det ”svenska försvaret” i dagligt språkbruk inte innefattar både militär och civil verksamhet, utan enbart militär verksamhet (eller snarare, Försvarsmaktens verksamhet relativt exklusivt).  På senare tid har ett visst fokus lyckats hamna också på Försvarsmaktens behov av stöd från civil sida. Bl.a. har försvarsberedning och budgetproposition hanterat civilt försvar primärt ur detta perspektiv (efter många år av tystnad). Med vissa lite mer skinande undantag har frågan om civilt försvar i media- och bloggosfären enbart  behandlats vid enstaka tillfällen, och då klämts in i avslutande meningar. Civilt försvar i politiken har som pliktskyldigast omnämnts (oftast på direkt förfrågan) av försvarsministern i vissa framträdanden som hanterat utvecklingen av ”det svenska försvaret”. Svenska politiker som fått frågan har hittills gett antingen inget svar överhuvudtaget, eller enbart svaret ”det är viktigt, och måste stärkas” utan vidare resonemang eller svar på följdfrågor.

Det militära försvaret ska i någon bildlig mening utgöra spetsen i det svenska försvaret, varför det må kännas relevant att tala om detta. Men som företrädare för Försvarsmakten själva uttryckligen sagt vid flera tillfällen: de utgör endast ett av de säkerhets- och försvarspolitiska verktygen i regeringens låda. Ett verktyg som är mycket beroende av övriga verktyg i lådan. Om spetsen står på ett fundament av kvicksand, eller på ett luftslott av önsketänk, måste man undra över spetsens förutsättningar.

Mot bakgrund av ovanstående och blickandes mot kommande proposition finns några punkter som orsakar mig rejäla pannrynk och sömnlösa nätter.

För det första: det stående problemet med missförståndet att Försvarsmakten utgör det svenska försvaret. Detta missförstånd föranleder, tidvis stora, snedvridningar i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningar och i fördelade medel. De civila verksamheternas säkerhetspolitiska tyngd framkommer inte. Det betyder också att satsningar på ”det svenska försvaret” inte görs med helhetssyn. Att civilt försvar ofta enbart handlar om stödet till Försvarsmaktens operativa förmåga är förståeligt, men inte acceptabelt om man ser ur perspektivet Totalförsvar. Vem ser till skyddet av civilbefolkningen i krig? Vem ser till samhällets funktionalitet i krig? Dessa ytterligare två strecksatser (i målet för civilt försvar) är där de riktigt stora samhällskostnaderna kommer att ligga (varför det är förståeligt att politikerna vill tiga ihjäl dem).

Först det andra: den säkerhetspolitiska verktygslådan avseende civilt försvar är mer eller mindre tom (att jämföra med tomma lador, förutom att dessa lador är tomma på riktigt). Verktygen avvecklades och avreglerades med intåget av den eviga freden (ungefär samtidigt som Ryssland började sin militärreform vi nu ser resultatet av förresten). Hårt uttryckt betyder det att ingen verksamhet i samhället, hur samhällsviktig den än är, kan garantera någon försvarsförmåga vid krigsfara. T.ex. är vare sig personal eller materiel krigsplacerade hos civila aktörer, vilket undergräver garantin att bedriva någonting alls vid krigsfara och krig om det inte sker på frivillig basis. Det innebär att det eventuella stöd vår (lilla) Försvarsmakt behöver till sina 55 000 personer idag i princip inte finns. Styrningen hittills har varit att befintliga ekonomiska ramar gäller för att återupprätta det civila försvaret. Än så länge har inte ett ljud hörts om eventuella nya medel i och med propositionen. Detta är inte bara befängt och otvetydigt förknippat med stor okunskap om sakers förhållanden på t.ex. länsstyrelser, kommuner och centrala myndigheter, utan också en kraftfull signaleffekt från politisk nivå: svensk säkerhet är inte prioriterad, och om aktörer själva prioriterar det får de se till att själva omfördela sina pengar.

För det tredje: Det finns en missuppfattning att krisberedskapen som den är idag kan nyttjas för att hantera höjd beredskap och krig. Det är i delar en sanning med modifikation, i delar rent önsketänk, och i delar ren lögn. Detta inlägg kommer inte gå in i detalj här. Det borde inte heller behöva vara källa till någon stor dramatik eftersom krisberedskapen inte utvecklats och dimensionerats mot kriget. Har utvecklingen av krisberedskapen försvårat och försämrat vår förmåga? För det första, förmåga till vad exakt? Att samverka? För det andra, troligtvis nej (vad som försämrat är att vi slängde ur barnet med badvattnet vad gäller civilt försvar). Men vad som avgjort försvårar och försämrar en utveckling mot att civila myndigheter och aktörer ska kunna ta sig an kriget som hotbild i såväl planering som vid eventuell situation, är motviljan att inse krisberedskapens gränser och brister. Denna motvilja finns inte överallt, men eftersom motviljan stödjer de som vill frånsäga sig ansvar att tilldela resurser som behövs för att utveckla det civila försvaret så finns den hos de med såväl tyngst ansvar som pengapåsen.

Alltså:

1) Det måste bli ett STOPP på snedvridningen i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningarna och i tilldelade medel! Det svenska försvaret – Totalförsvaret – består av militär och civil verksamhet. De civila verksamheterna sträcker sig långt bortom stödet till en liten Försvarsmakt, och börjar långt innan beslut om höjd beredskap fattats.

2) Det måste bli ett STOPP på undfallenheten hos svenska politiker att ta i frågan om civilt försvar och vad detta i verkligheten kostar. Det civila försvarets lador är tomma på riktigt. Signaleffekten från politikerna är idag tydliga: a) vi förstår inte frågan, alt. b) vi nedvärderar de civila verksamheternas betydelse i försvaret (så varför ska nån annan bry sig?), eller c) vi är inte beredda att ta en ev politisk risk trots konsekvenserna för svensk säkerhet.

3) Det måste bli ett STOPP på önsketänket att krisberedskapen håller i hela hotskalan. Sluta föda den missuppfattningen, för gyttjan vi står vi blir bara djupare ju mer vi vägrar acceptera att krisberedskapen utvecklats mot andra hotbilder och med andra ingångsvärden. Detta behöver inte finnas prestige i detta – ödmjukhet, ärlighet och tydlighet är vad som nu behövs.
Avslutningsvis – låt oss nu lägga diskussionerna om begreppen samlat försvar vs Totalförsvar till historien. I Sverige finns ett Totalförsvar. Nu måste vi lägga vår kraft på att skapa effekt.

Signaturen Totalt försvarbart