När alla röster räknats i valet 2014 så hamnade Sverige i en ganska besvärlig parlamentarisk situation. Detta har belysts mycket väl i media. Det ledde fram till den s.k. Decemberöverenskommelsen som också har vänts ut och in på i media.

Nu när vi närmar oss den stund då regeringen skall lämna in den försvarspolitiska inriktningspropositionen så är det dags att påminna politikerna om att mandatfördelningen i riksdagen vad gäller försvarsfrågor trots allt med en förkrossande majoritet är för ett svenskt försvar och även för en förstärkning av detsamma.

NATO-frågan måste lämnas därhän till dess att partierna har nått en bred majoritet för anslagshöjningar. Att kasta in NATO-frågan nu är oansvarigt vilket också Anna Kinberg Batra fick erfara för några veckor sedan. Klokt att hon snabbt rättade sina uttalanden då. NATO-frågan får inte blockera en bred överenskommelse om höjda anslag.

Det är dessutom så att propositionen handlar om så mycket mer än höjda anslag. Det finns inget självändamål med höjda anslag. Det skall inte heller leda till höjda skatter och inte heller till försämrad välfärd. Det vi söker är höjd försvarsförmåga och därmed en höjd tröskel för fientligt väpnat angrepp.

Därför är det så oerhört viktigt att regeringen, statsrådsberedningen och försvarsutskottet nu får en möjlighet att i lugn och ro mejsla ut de ack så viktiga detaljerna.

Räknar man socialdemokraterna, alliansens partier och sverigedemokraterna som försvarsvänliga så är 86 % av riksdagen för ett starkt försvar. Tittar man på valresultatet så är 5 190 922 väljare i så fall positiva till ett starkt försvar.

Även de traditionellt försvarsovänliga partierna kan ha sina ljusa stunder. Bl. a. anser vänstern att värnplikten skall återinföras. Utan att värdera förslagets realiserbarhet så måste det ändå betraktas som försvarsvänligt.

Miljöpartiet och Feministiskt initiativ driver oerhört viktiga frågor men de kan knappast anses försvarsvänliga. Man skall dock komma ihåg att i valet röstade 623 994 personer på dem. Och i riksdagen har V och Mp endast 14 % av mandaten.

Sverigedemokraternas politik bygger på förslag om förändringar i invandringspolitiken som 5 488 838 röstberättigade svenskar inte ställer sig bakom. Och deras förslag om hur försvaret skall utvecklas bedöms av många experter som ofullständiga och orealistiska. Men de representerar 801 178 röster i valet och de är ett försvarsvänligt parti.

Alla de väljare som gick till val (valdeltagandet var över 85%) på en ansvarsfull säkerhetspolitik och försvarspolitik måste bemötas med respekt. Mycket få svenskar röstade på att särintressen skulle prioriteras högre än en säker och trygg tillvaro. Sannolikt har försvinnande få svenskar röstat för att Sverige skall utgöra ett säkerhetsvakuum och ge signaler till Ryssland att landet inte kan försvara sig.

Nu måste regeringen och övriga riksdagspartier ta sitt ansvar så att den försvarspolitiska inriktningspropositionen blir så bra så att lugn, trygghet och stabilitet kan byggas med de till buds stående medlen.

Och vi anser fortfarande att Sverige bör gå med i Nato. Men låt den frågan mogna till dess att vi har en samsyn på hur försvaret av Sverige skall förstärkas.

Om en vecka är det två år sedan det simulerade ryska flyganfallet mot Sverige. Efter midnatt såg den svenska luftbevakningens personal på sina datorskärmar sex farkoster anflyga från öster. De kom från baser i Sankt Petersburgs-området, passerade över Finska viken och öster om Stockholms skärgård. Normalt flyger ryskt flyg därefter söderut över Östersjön för att landa i Kaliningrad, men nu svängde planen av mot Sverige.

Orsaken till uppståndelsen var två tunga bombplan av typen Tu-22M3 Backfire. De kan medföra kryssningsrobotar som vapenbärare för kärnladdningar. Bombplanen skyddades av fyra Su-27 Flanker. Klockan 02.00 den 29 mars 2013 var de ryska planen utanför Gotska sandön, 30–40 kilometer utanför Sveriges territorialgräns.

Av detta drog vi, alla försvarsbloggare och försvarstwittrare och några få journalister slutsatsen att Ryssland nu såg Sverige som en potentiell fiende och hädanefter skulle ägna mycket resurser åt liknande aktiviteter och vi från och med den dagen skulle få se en kraftig upprustning av försvaret och en stark opinion för det, inklusive massmedia.

Vi på Reservofficer myntade i upphetsningen begreppet ”Ryska påsken”:

Trending #ryskapåsken @Twitt_Skipper @wisemanswisdoms @SvDse #svfm #säkpol #föpol #svpol
— Reservofficer (@Reservofficer1) 22 april 2013

Men si där hade vi fel. Och våra svenska journalister fortsatte att leva i tron att detta var något tillfälligt eller kanske något som ”militären” hittat på för att få mer pengar till den ständigt sinande budgeten. Politikerna hade absolut ingen förmåga att ta till sig scenarioförändringen – förutom möjligen i fagra ord och betydelselösa utfästelser (”satsningar”).

Det skulle dröja ända till oktober 2014 innan nästa stora uppvaknande kom – Operation ÖRNEN – den s.k. undervattensunderrättelseoperationen i Kanholmsfjärden. Detta var beviset för att ryssen var här igen, det kalla kriget var lika kallt som på 80-talet och Sverige skulle nu äntligen få sitt gamla försvar åter. Men – ingen ubåt kom upp till ytan och något större intryck på politikerna gjorde det inte – även om Löfven och Hultqvist sufflerade av ÖB stämde i bäcken på en presskonferens.

Det som dock förändrades kraftigt var journalistiken och opinionen. I undersökningen MSB Opinion 2014 ansåg 55% av de tillfrågade att försvarspolitiken var ”Ganska dålig” eller ”Mycket dålig”. Endast 5% tyckte att den var mycket bra.

Omvärldsutvecklingen har rullat vidare i samma riktning. Ryssland övar, hotar, kränker och bedriver psyops i ständigt ökande omfattning. USA, NATO och EU fortsätter att bemöta detta med soft power, så när som på fåhövdade amerikanska truppinsatser och övningar längs EU:s östra gräns.

Det är då som det stora vemodet rullar in… Tänk vi har helt fel? Vi har berört detta tidigare i ett inlägg som hette ”Den store illusionisten” och publicerades på Medium första gången 10 december. Tänk om det Putin gör i västerled bara en enda stor distraktion för någonting helt annat? Tänk om Ryska påsken och allt annat som Ryssland företagit sig sedan dess är en enda gigantisk vilseledningsoperation?

Självklart kan man utesluta att det endast rör sig om vilseledning. Att destabilisera väst är ett tydligt och logiskt mål för Putin. Det skulle öka inflytandet över Östeuropa – Rysslands grannländer – avsevärt om EU och NATO upplöstes. Putin vill göra affärer och samarbeta med enskilda länder t.ex. Turkiet, Grekland eller Ungern. Detta omöjliggörs till stor del av NATO och EU. Putin vill bestämma själv över sina närmsta grannländer som t.ex. Vitryssland, Georgien och Armenien. Han verkställer t. om. en invasion för att säkerställa inflytandet över Ukraina. Helst vill han också bestämma över Estland och Lettland.

Men nu berör vi något mycket intressant. Putin tvekar inte att gå in (eller förstärka) militärt som i Georgien (Kaukasus), Ukraina och Transnistrien. Men när det handlar om EU eller NATO-länder så stannar det vid uttalanden från personer i hans närhet. Vi har hört ambassadör Mikhail Vanin hota Danmark med att deras fartyg blir mål för ryska kärnvapen och vi har sett en liten skådespelartrupp anförda av den i Ryssland välkända TV-profilen och skådespelaren Dimitrij Kharatyan framföra en hyllning till Putin där budskapet var att Krim hör till Ryssland – liksom även Finland och Polen! Med undantag av bortförandet av Eston Kohver har de baltiska länderna endast utsatts för informationsoperationer.

Men märk väl att allt detta är soft power. De militära insatserna i Ukraina och övningarna i Östersjön och Barents hav – och även i Svarta havet – är hard power, men övningar kan bedrivas på en plats och syfta till insats någon helt annanstans. När vi övar på Tofta och Granhammar för att några veckor senare framrycka väster om M-e-Z så har ju platsen för övningen mindre betydelse. Metoder, rutiner och procedurer, ledning, samband och koordinering är mycket viktigare än plats och i viss mån terräng.

Som vi har beskrivit många gånger baseras rysk strategi på Sun Zu och som vi har resonerat många gånger förr så har Ryssland en lång historia och mycket erfarenhet av deception, vilseledning. Det är så väl inarbetat så att det sitter i ryggmärgen hos ryska officerare och underrättelsemän. Vilseledning måste i stort sett alltid finnas med som en komponent.

Studera den här kartan:

Vi har för resonemangets skull ritat in ryska truppansamlingar i närheten av Ukrainska gränsen, Engels-basen och Svarta havs-flottan på Krim. Ryssland har också en armébas i Armenien. Det finns också ryska armé- och specialförband i Tjetjenien.

Kan det vara så att Ryssland har avsikter söder om Kaukasus som man för allt i världen inte vill avslöja? Kan det vara så att man under många år odlat relationer med Syrien och Iran för att på sikt bli den starkaste aktören i Mellanöstern, när USA har krigströttat ut sig där.

Ryssland (Sovjetunionen) var det första landet som erkände Iran 1979 men eftersom Sovjet försåg Saddam med vapen i kriget med Iran så kyldes relationen ned men så snart Sovjetunionen och WP föll så återupptogs relationerna. På 90-talet köpte Iran mycket vapen från Ryssland. Och allt eftersom relationerna mellan Iran och Israel försämrats och även relationen med USA så har Iran vänt sig till Ryssland och Kina. Samarbetet med Ryssland omfattar idag inte bara vapen och kärnkraft utan också jordbruk, telekommunikationer och den övriga energisektorn. Gazprom och Lukoil är djupt involverade i den iranska gas- och oljeproduktionen.

För den som vill fördjupa sig i relationen Ryssland-Iran finns en mycket bra artikel här: http://www.academia.edu/3215490/The_Limits_of_the_Russian-Iranian_Strategic_Alliance_its_History_and_Geopolitics_and_the_Nuclear_Issue

Kopplingen mellan Ryssland och Syrien är tydlig. Assad har Putins fulla stöd och i Putins värld var det han som förhindrade att USA bombade bort Assad.

Så kommer då knäckfrågan – ISIS. Iran bidrar, om än mycket blygsamt i kriget mot ISIS. Assad är kluven då ISIS även slåss mot Assads fiender. Men vad har Ryssland, Iran och ISIS gemensamt? De är alla fientligt inställda till USA och Israel. Av olika skäl, men ändå.

Jokern är förstås Turkiet. Eftersom landet har en egen agenda för Mellanöstern och inte enbart är en NATO-medlem och USA-allierad så blir det extra krångligt. Ryssland har dock framgångsrikt samarbetat med Turkiet i flera frågor t.ex. kärnkraft och finanssektorn.

Längre än så här kommer vi inte just nu. Men låt oss vara helt ärliga – Ryssland kommer inte att lyckas med att destabilisera EU till den grad att t.ex. Ungern eller Grekland väljer att gå ur och dessutom väljer att unilateralt samarbeta med Ryssland på ett sådant sätt att de vänder väst ryggen. Det skulle de förlora allt för mycket på.

Och en sak är säker – Rysslands riktigt stora handelspartner i EU – Tyskland och Frankrike kommer att vända Ryssland ryggen om Ryssland övergår till hard power mot EU eller NATO. De ryska oligarkernas förmögenheter i City of London ligger pyrt till liksom banktillgångarna i Schweiz. Detta vill inte Putin äventyra.

Vad drar vi då för slutsats?

Viktigt att komma ihåg att en rysk presidents aktiviteter till minst 90% är riktade inåt, mot Ryssland och den ryska befolkningen. Det pågår en ständig maktkamp i Kreml och det är en utmaning att krama ur produktivitet ur det ryska samhället. Mycket av det som sker på den utrikespolitiska och säkerhetspolitiska scenen syftar trots sin karaktär till att regera och behålla makten över Ryssland självt.

Någonting är på gång söder om Kaukasus och Ryssland har en plan för det. För i Putin och hans närmstas whataboutistiska värld är det kanske fullt legitimt att företa en expeditionär operation i Mellanöstern med kopior av de amerikanska argumenten för att göra samma sak? Förutsättningarna finns ju där: Irak och Syrien ligger i spillror, ISIS slår sönder det ännu mer, USA har misslyckats, Mellanöstern skulle kunna stabiliseras av en syrisk-rysk-iransk ”fredsbevarande styrka”. Något FN-mandat behövs ju inte, det har ju USA redan visat. Axis of Evil blir den nya Coalition of the Willing.

Detta kostar dock massor med pengar. Fråga USA. Det är också därför som USA använder det vapnet just nu. De vet vad det kostar och de vet också vad det kan få för konsekvenser för hemmaopinionen. Äldre ryssar har tydliga minnen från misslyckandet i Afghanistan vilket är en faktor att hantera.

Och den största frågan är obesvarad – varför vill de ha inflytande i Mellanöstern? Handel med rika länder? Söka allianser för att återupprätta den bipolära världsordningen (USA-Ryssland)? Stödja jihadism och islamsk extremism som ett proxy-vapen mot USA? Utökad buffertzon?

Å andra sidan kan man ställa exakt samma fråga till USA och det svar man får av dem kan mycket väl gälla Ryssland.

Och för övrigt anser vi förstås att Sverige bör gå med i Nato.

Gästskribenten, reservofficeren, Jan Kallenberg på Cyber Security Research and Education Institute, University of Texas at Dallas, skriver idag om cyberattackförmåga – högaktuell sedan försvarsminister Peter Hultqvist aviserat att Sverige skall inneha den förmågan.

Artikeln är tidigare publicerad på C4ISR & Networks, därav språkvalet.

Vi inleder dock med en liten film.

THE TIME TO ACT – IS BEFORE THE ATTACK

In my view, one of the major weaknesses in cyber defense planning is the perception that there is time to lead a cyber defense while under attack. It is likely that a major attack is automated and premeditated. If it is automated the systems will execute the attacks at computational speed. In that case no political or military leadership would be able to lead of one simple reason – it has already happened before they react.

A premeditated attack is planned for a long time, maybe years, and if automated, the execution of a massive number of exploits will be limited to minutes. Therefore, future cyber defense would rely on components of artificial intelligence that can assess, act, and mitigate at computational speed. Naturally, this is a development that does not happen overnight.

In an environment where the actual digital interchange occur at computational speed, the only thing the government can do is to prepare, give guidelines, set rules of engagement, disseminate knowledge to ensure a cyber resilient society, and let the coders prepare the systems to survive in a degraded environment.

Another important factor is how these cyber defense measures can be reversed engineered and how visible they are in a pre-conflict probing wave of cyber attacks. If the preset cyber defense measures can be ”measured up” early in a probing phase of a cyber conflict it is likely that the defense measures can through reverse engineering become force multiplier for the future attacks – instead of bulwarks against the attacks.

So we enter the land of ”damned if you do-damned if you don’t” because if we pre-stage the conflict with artificial intelligence supported decision systems that lead the cyber defense at computational speed we are also vulnerable by being reverse engineered and the artificial intelligence becomes tangible stupidity.

We are in the early dawn of cyber conflicts, we can see the silhouettes of what is coming, but one thing becomes very clear – the time factor. Politicians and military leadership will have no factual impact on the actual events in real time in conflicts occurring at computational speed, so focus have then to be at the front end. The leadership is likely to have the highest impact by addressing what has to be done pre-conflict to ensure resilience when under attack.

Jan Kallberg is a researcher at the Cyber Security Research and Education Institute, University of Texas at Dallas

På dagens presskonferens i området ”Ingenting” i Solna höll SÄPO idag presskonferens om sin nyligen släppta rapport, eller årsbok som de kallar den. Läsning rekommenderas, den är fyllig och snyggt formgiven dessutom.

Man får också handgripliga tips i hur man skall bete sig om man uppfattar att främmande makts underrättelsetjänst gör närmanden.

På presskonferensen sammanfattades det viktigaste innehållet och vi fokuserar av naturliga skäl på de delar som rör det militära försvaret och totalförsvaret och hotet från Ryssland.

I rapporten skriver SÄPO bl a:

”Det största underrättelsehotet mot Sverige utgörs av Ryssland. Rysslands spionage i och mot Sverige är mycket omfattande. Det har dessutom ökat i anslutning till krisen i Ukraina. På olaglig väg
– och i skydd av diplomatiska skenbefattningar – samlar ryska underrättelseofficerare in information om det svenska försvaret, politik, ekonomi, teknik, vetenskap och politiska flyktingar.
Ett exempel är den militära underrättelsetjänsten, GRU, som är en del av den ryska krigsmakten.

GRU har funnits och verkat i Sverige sedan 1930-talet. GRU försöker köpa utrustning som endera omfattas av embargo eller är hemlig. Syftet är att öka den tekniska nivån inom den ryska krigsmakten. Säkerhetspolisen har stoppat flera försök till anskaffning av exportlicensbelagda produkter. De försöker också värva agenter och utföra dataintrång med mera. GRU intresserar sig dessutom för militär-, polisiär- och annan personal i utlandstjänst.

Personalen i de ryska underrättelse- och säkerhetstjänsterna består ofta av välutbildade, yrkeskunniga och ambitiösa tjänstemän. För en underrättelseofficer inom exempelvis den civila underrättelsetjänsten, SVR, är utbildningen lång och bred. Ämnen som psykologi, språk, litteratur,
konst och informationshantering står på schemat.

Den färdigutbildade underrättelseofficeren har en god kompetens att fullgöra sina uppgifter med hjälp av konspirativa metoder och genom att skapa förtroende hos de agenter de har till uppgift att värva samt andra de möter. Som tidigare nämnts, verkar underrättelseofficeren väldigt ofta bakom en diplomatisk skenbefattning. I och med detta ges underrättelseofficeren, utöver de privilegier som följer av en diplomatisk befattning, även ett skydd mot åtal.”

På presskonferensen idag ställde journalister frågor som besvarades av olika experter, t.ex. Wilhelm Unge, chefsanalytiker.

En mycket intressant fråga var:
– Vad har rysk underrättelsetjänst för uppgift i Sverige?
Varpå Unge svarade:
– Förbereder militära operationer

Man berättade också att var tredje rysk diplomat i Sverige egentligen är underrättelseofficer och att GRU, SVR och FSB finns på plats i Sverige idag. De civila tjänsterna (SVR) är nästan tillbaka på KGB-nivå. Dessa kränker vårt territorium varje dag.

Och mot denna bakgrund föreslår regeringen alltså en sänkning av Försvarsmaktens förmåga. Dessutom säger man blankt nej till ett NATO-medlemskap och man vill inte ens utreda frågan.

Vi anser dock, för övrigt, att Sverige bör gå med i NATO.

Putin är åter och ordningen är återställd.

Under de gångna veckorna har den viktigaste oppositionspolitikern i Ryssland mördats, Putin har varit frånvarande i 10 dagar, ett kloster i Moskva har brunnit, Ryssland medgav att man hade beredskap att nyttja kärnvapen vid annekteringen av Krim (vad det nu betyder?) och idag så sätts Norra Flottan (40 000 man) i högsta beredskap i samband med en övning.

Det mesta som Ryssland företar sig följer en ganska proportionell eskalering sedan några år. Övningsomfattningen ökar, invasionen av Ukraina följer vad man skulle kunna uppfatta som en plan även om det föreligger viss osäkerhet där. Kränkningar av andra länders luftrum eller territorialvatten ökar stegvis och informationsoperationer inklusive statsmedia mot främst grannländer tilltar i styrka sakta men säkert.

På senare tid har nyckelpersoner i den ryska ledningen uttalat sig något mer spetsigt än för bara några månader sedan. De trotsar öppet USA, de underkänner EU, de pekar ut länder (t.ex. Sverige och Polen) som drivande antiryska krafter och diplomatin liknar mer och mer ett rent bedrägeri där rökridåer, lögner och brutna löften är mycket större inslag än konstruktiv förhandling. Det känns nästan som att diplomatin blir ytterligare ett psyops-verktyg.

Och just det sistnämnda kan eventuellt skvallra om vad som i själva verket är bekymret…

När Kreml vill att vi skall titta långt bort, då är det nära vi skall titta. När de vill att vi skall höja blicken, då skall vi sänka den. Detta har vi beskrivit i ett inlägg som heter ”Den store illusionisten”.

Rysk strategi är baserad på Sun Zu. För den som inte känner till Sun Zu är det läge att låna hem boken ”The art of war”. I kapitel 1 vers 18 återfinns följande strof:

All warfare is based on deception. Hence, when we are able to attack, we must seem unable; when using our forces, we must appear inactive; when we are near, we must make the enemy believe we are far away; when far away, we must make him believe we are near.

Detta är grundregeln i rysk strategi. Och inte bara i strategi, hela vägen via operation ned till taktiska förband används metoden. Många svenskar som gjorde lumpen under 70- och 80-talet fick lära sig ordet Maskirovka. Detta är den ryska termen för det som Sun Zu beskriver.

Om man då försöker omsätta de senaste veckornas utveckling med hjälp av Sun Zu så är frågan hur man skall tolka aktiviteterna? Att hota med kärnvapen och att sätta Norra flottan i högsta beredskap borde då snarare tolkas som ett tecken på svaghet – om man skall tro på Sun Zu.

Att Boris Nemtsov mördas är inte ett tecken på att regimen gör som den vill – tvärtom! Det är ett tecken på att någon gör som den vill, trots regimen. Enklare uttryckt – den som vill visa att Putin har förlorat makt genomför ett mord som normalt bara Putin med hjälp av FSB och FSO kan utföra, nära Putins arbetsplats och innanför FSO perimeter.

Att Putin är borta i 10 dagar är – om vi tänker som Sun Zu – inte alls ett tecken på svaghet. Tvärtom kan det vara ett sätt för Putin att visa att han trots händelseutvecklingen kan göra precis vad han vill, om det nu är att plastikoperera sig, vara pappaledig, rehabilitera sig eller – hemska tanke – förhandla med Iranierna om stöd till ISIS.

Han kan göra som han vill, komma tillbaks med ett leende och prata affärer med Atambayev som om ingenting hänt. Det om något är ett oerhört styrkebesked till de som eventuellt tisslat bakom hans rygg.

För slutsatsen av allt ståhej är rimligen att det pågår en maktkamp i Moskva. Nyckelformuleringen här hittar vi hos Rysslands-experten Anders Åslund.

Who is likely to lose first: Medvedev (irrelevant). Next, both Putin and coup makers. But who will win? Russian power lies in the street.
— Anders Aslund (@anders_aslund) 14 mars 2015

Makten i Ryssland finns på gatorna, ordagrant översatt. I stabila demokratier med tydliga politiska block som är vanligt i nordvästra Europa så betyder inte den typen av inrikes maktfrågor särskilt mycket. Men för ryska härskare gäller det att hålla i makten stenhårt. Den utmanas ständigt och den som inte har folket med sig har inte en chans.

Åslund målar upp en bild av en maktkamp där Putin har MVD på sin sida, Ramzan Kadyrov (Tjetjeniens starke man) och Igor Sechin mot en gruppering ledd av Sergei Ivanov påhejad av Alexander Dugin och Igor Girkin (även känd som Strelkov) och Ivanov har dessutom FSB och FSO på sin sida.

Vem är då denne Sergei Ivanov, chef för presidentadministrationen? Han var redan vid valet 2008 en av presidentkandidaterna men han blev också snuvad på premiärministerposten av Dimitri Medvedev. Han har alltså skäl att vara lite bitter. Känner sig dessutom sådana hardliners som Dugin och Girkin trampade på och har dessutom FSB och FSO:s generaler fått mindre pengar och makt till förmån för Shoigu och de väpnade styrkorna – då har vi en riktig häxblandning.

Det är bara att instämma i Åslunds beskrivning – Serious!

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Med anledning av dagens ”Twitter-debatt” eller kanske snarare ”drev” mot Sven Hirdmans minst sagt olämpliga artikel och Bo Theutenbergs avslöjande om att han rakryggat avgick som UDs folkrättssakkunnige i protest mot ”Sovjetpolitiken” på UD under sent 80-tal så är det på sin plats att fundera på vem som säger vad.

Alla har en agenda. Glöm aldrig det. Det spelar ingen roll om man ser sig som en altruistisk kämpe för Sveriges frihet och eviga fred och om man, när man talar i sin sak, anser att en feministisk utrikespolitik är det främsta vapnet eller om det är 30 (eller 100?) miljarder till stridsflygplan, korvetter, ubåtar och stridsvagnar som är den viktigaste faktorn.

Ovanstående är det viktigaste skälet till att vi lagt ut våra faktasidor. För att balansera agendor och för att idka källkritik i strävan efter objektivitet. Man kommer aldrig att nå objektivitet i säkerhetspolitisk och försvarspolitisk debatt. Men man kan sträva dit. Och det gör man bäst genom att ta del av sakkunniga personers kunskaper och insikter. Man gör det också genom att läsa nyheter och ta del av ett brett nyhetsflöde samtidigt som man tillämpar källkritik. Man kan också påverka journalister direkt genom att kontakta dem t.ex. via Twitter och därmed dels visa att man läser vad de skriver, dels också ge konstruktiv kritik om man tycker att de har fel i sak eller att de vinklar nyheter på ett olämpligt sätt.

Det är också – med anledning av diskussioner på Twitter idag – otroligt viktigt att ange vem man är och vilken agenda man har. Att vara anonym är sämre än att inte vara det. Men kanske än viktigare är att ange från vilket håll man kommer. Sven Hirdman mörkar totalt vilka ärenden han går. Tvärtom så framställer han sig utan att skämmas som sakkunnig och expert när han i själva verket driver en rent försvarsfientlig agenda. Många tycker sig också uppfatta att Hirdman går Moskvas ärenden.

Det är precis lika viktigt att de som eventuellt driver en USA eller NATO-vänlig agenda förklarar att de gör det och ibland även varför. Det är också oerhört viktigt att de som går försvarsindustrins ärenden meddelar det. Vårt lands säkerhet, vårt folks frihet och vår välfärd är alldeles för viktig för att köras i diket av särintressen.

Läs gärna våra tidigare inlägg ”För Sverige i tiden” del 1 och del 2. I del 2 ställs några, för våra politiker, synnerligen obekväma frågor. Dessa frågor kommer vi sannolikt aldrig få svar på. Läs även ”Mediaklimatet och säkerhetspolitiken” samt gästinläggen från Prof Bo Theutenberg, Lars Nicander (FHS) och Fredrik Konnander (MSB).

Slutligen – och viktigast – så kan man ta kontakt med och ge feedback till våra politiker. Genom att vara aktiv på Twitter eller om så behövs, maila direkt till politiker, så meddelar du som väljare vad du anser vara viktigt och vilka åsikter du har. Använd dig av vår sida om Försvarspolitik redan idag.

Om politiker aldrig möter väljare utan bara enbart journalister, proffstyckare, PR-folk och lobbyister så blir deras världsbild förvrängd. Genom sociala media som Facebook, Twitter och bloggar eller via mail så kan de få väljarnas och skattebetalarnas syn på världen.

Det är inte klockrent men det är bra mycket bättre. Mindre teknokrati, mer demokrati. Mindre av särintressen, mer av allmänintressen.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato! (se där – en agenda)

(Vår agenda? Vi som skriver här är svenska reservofficerare som anser att Sverige skall ha ett väl avvägt finansierbart försvar som möter hotbilden och vi tror inte att det går med mindre än att vi ingår i den för oss lämpligaste försvarsalliansen vilket vi har förklarat och kommer att förklara igen. Vi strävar efter att vara rationella men är medvetna om att det är en utmaning. Vi vänder oss kraftfullt mot propaganda särskilt den dolda, dvs. inflytelser, påverkan, vilseledning och subversion.)

Nyligen rapporterade vi från firandet av Estlands nationaldag i Narva där amerikanska arméns stridsfordon var en del av paraden – endast hundratalet meter från den ryska gränsen.

Detta kan tjäna som en påminnelse om det oerhört spända läget som uppstått mellan de två kalla kriget-antagonisterna.

Den 6 mars rapporterades också att ryska attackflygplan av typen SU-24 FENCER och multirollflygplanet SU-30 FLANKER använt sig av NATO’s och USA’s örlogsfartyg i Svarta havet för att ”öva” attackscenario.

Man behöver inte vara särskilt bevandrad i militära operationer eller taktik för att förstå vilken anspänning detta innebär. Föreställ dig att vara fartygschef på USS Vicksburg när flera ryska attackflygplan närmar sig på radarn.

Det är inte utan att man kommer att tänka på den här scenen:

Av tillgängliga artiklar framgår inte om NATO’s och eller USA’s jaktflyg finns eller fanns i luften vid tillfället men det är å andra sidan är det några minuters flygtid från Incirlik så det är ingen begränsande faktor.

Även det turkiska fartyget TCG Turgutreis har fått påhälsning.

Su-30 Flanker

Su-24 Fencer

TCG Turgutreis

USS Vicksburg

Utöver ovanstående pågår operation Atlantic Resolve som fått oerhört lite uppmärksamhet i svenska media. Det är ju ingalunda så att varken USA, NATO eller EU enbart yttrar oro (”are concerned”) eller endast använder E:et i PMESII.

Det pågår inom ramen för Atlantic Resolve omfattande övningsverksamhet som i viss mån övergår i krigsförberedelser om man med det avser förberedelser för försvarsstrid i de grupperingar och ställningar som nu etablerats i Estland, Lettland, Litauen och Polen.

173rd Airborne brigade är den amerikanska enhet som varit igång längst med stöd till Östeuropa. De roterade ut från hemmabasen i Vicenza, Italien första gången redan för ca ett år sedan. Nu är de också först in i Ukraina där de från och med mitten på mars 2015 stödjer Ukrainska armén med utbildning och träning. Detta görs på garnisonen i Yavoriv strax utanför Lviv i västra Ukraina. Det är också där som US Army Europe bedrivit övningen Rapid Trident de senaste 10 åren.

Även US Marines och 2nd och 3rd Cavalry division är involverade på marken i ovan nämnda länder. US Marines har dock främst övat i Svarta havsområdet tillsammans med Rumänska armé och specialförband. US Army Europe genomförde för ca ett år sedan operation Saber Guardian med bulgariska armén.

Man skall inte heller glömma den omfattande övningsverksamheten i Grafenwoehr i Tyskland där t.ex. övningen Combined Resolve III genomförts under 2014.

I Storbritannien har det övats lufttankning inom ramen för Atlantic Resolve och vi har sett både B-2 Spirit och B-52 Stratofortress landa på brittisk mark under 2014.

B-52 Stratofortress

B-2 Spirit

Detta är vad vi kunnat läsa om i efterhand. Det lär pågå en hel del just nu som når OSINT-källor långt senare. Och det pågår garanterat verksamhet som aldrig når media…

När vi startade bloggen den 1 januari 2015 kunde vi inte drömma om att få sådan otrolig respons. Sedan starten har över 50 000 besök registrerats.

Vår mest lästa artikel om amerikanska arméförband vid ryska gränsen har haft nästan 3500 besök. Den näst mest besökta om privata militära företag har haft över 2800 besök.

Försvarstwittrartoppen har nu 37 deltagare som alla har fler än 1000 följare. Sidan har haft fler än 2500 besök. Många har känt sig triggade att komma med på listan vilket är positivt. Tillsammans blir vi klokare. Ju fler som diskuterar desto mer objektiv blir diskussionen i sista änden. En del blir dock aldrig riktigt nöjda…

@Reservofficer1 Alltid besviken. Det är en del av min personlighet…
— Fredrik Antonsson (@sjattemannen) 22 februari 2015

Journalistan uppdateras löpande. Och inte för att vi på något sätt vill ta äran för det så har det blivit mycket bättre i svensk media. Ryska statliga ”nyhetsbyråer” som RT, TASS, Ria Novosti och Sputnik citeras inte lika ofta och om det sker så ser vi oftare och oftare tillägget ”statsägda” eller ”statskontrollerade”. Svensk nyhetsförmedling från Ukraina och Ryssland har blivit mer neutral och mer källkritisk. Men alla som är engagerade måste fortsatta att granska granskarna för det förekommer fortfarande en del avarter.

@dagensnyheter @pwolodarski Fundera på om inte citering av ITAR-TASS bör efterföljas av ett förtydligande. pic.twitter.com/zBcuRN8jpJ
— Reservofficer (@Reservofficer1) 28 februari 2015

Många talar fortfarande om vår rapportering från Folk och försvar. Vi var nog den enda aktören som faktiskt fick ställa två frågor under seminariet – varav en till ÖB om en av våra hjärtefrågor, Host Nation Support.

@Reservofficer1 Stort tack till er för flitig och initierad bevakning! #fofrk
— Folk och Försvar (@FolkochForsvar) 13 januari 2015

HNS var också på tapeten när vi skrev ett blogginlägg om svensk-finsk ubåtsjakt tillsammans med bloggaren och twittraren Klart Skepp samt den finska bloggaren och twittraren Corporal Frisk. Detta visade sig vara framsynt och helt rätt i tiden så det strax därefter genomfördes ett seminarium i Folk och försvars regi om det svensk-finska militära samarbetet.

Den gångna veckan har vi prövat greppet med gästskribenter vilket fallit mycket väl ut. Professor Bo Theutenberg inledde med utrdrag ur hans dagböcker från UD, därefter chefen för CATS Lars Nicander och slutligen RO/Övlt Fredrik Konnander från MSB. Gemensamt för inläggen var det politiska eller strategiska perspektivet på informationsarenan. Väl tajmat igen eftersom det på FHS genomfördes seminarium om rysk psyops under samma vecka, med bl a nyss nämnde Konnander.

Nu kommer inom kort en ny permanent sida som kort och gott heter Försvarspolitik. Vi hade en tanke på en lista liknande Försvarstwittrartoppen och Journalistan men vi insåg att det blev missvisande. Istället har vi valt att presentera försvarsministern, försvarsutskottets ledamöter, försvarsberedningens funktion, krigsdelegationen, den nationella säkerhetsstrategin, delar av utrikespolitiken och de berörda departementen och inte minst det kommande försvarspolitiska inriktningsbeslutet och den föregående propositionen.

Efter det kommer som tidigare utlovat artikelserien om totalförsvaret där vi också mer ingående kommer att presentera de myndigheter som har uppgifter i totalförsvaret.

Ett stort, stort tack till alla som besökt oss, delar artiklar, läst våra tweets och retweetat dem. Nu ser vi fram emot en intensiv period fram till FB15 där så många som möjligt är med och uttrycker sin åsikt om försvaret – helst helt befriat från påverkan från ryska troll.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Användning av informationsarenan för att uppnå en stats mål och syften är en väl prövad och effektiv metod som har använts under lång tid. Det ryska agerandet i konflikten i Ukraina visar tydligt på moderna användning av information som maktmedel där bilden av kriget är avgörande för att nå framgång.

Dagens gästskribent sysslade med informationsoperationer långt innan någon annan svensk visste att det hette så. Han var sekreterare i regeringens arbetsgrupp för informationsoperationer redan 1997, en befattning han innehade till 2002. Idag är han chef för CATS, Center for Asymmetric Studie på Försvarshögskolan. Han är också medlem i Institute of Strategic Studies (IISS) i London samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademin.

Vi är helt medvetna om att rubriken är på kvällstidningsnivå. Men vi anser ändå att det är viktigt för var och en, särskilt svenska politiker och journalister, att förstå på vilken nivå spänningen mellan Ryssland och Väst nu befinner sig.

Börja med att ta en titt på kartan. Bilden ovan är från en video (se nedan) från förberedelserna inför dagens nationaldagsfirande i Estland. Man valde att fira den i Narva som ligger några hundra meter från den ryska gränsen.

Avståndet mellan Narva och St Petersburg är 100 km. Det är som Stockholm-Eskilstuna…

Den 5 september 2014 fördes en estnisk säkerhetspolis, Eston Kohver, bort av ryska FSB. Det gjordes inne på estniskt territorium. Det senaste som rapporterats i ärendet är att han kvarstår i rysk fångenskap åtminstone till april.

Detta tillsammans med en rad kvalificerade informationsoperationer under 2014 som fortsatt under året gör att Estland, tillsammans med andra länder med rätta känner sig hotade av sin aggressiva granne.

Martin Hurt är estnisk försvarsexpert. Han arbetade på den svenska Försvarsmaktens högkvarter åren 1995-1998. Igår uttalade han sin djupa oro för att de upprepade beredskapsövningar som genomförs nära de baltiska ländernas gräns mot Ryssland, skall leda till ett överraskningsanfall.

Videon visar även holländska CV90.

Finns det nu någon som tvivlar på att NATO kommer till hjälp om man behöver den?

Läs även Estlands-sonen Fredrik Antonssons inlägg om dagens firande av självständighet.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Aktiva ”försvarstwittrare” har inte kunnat undgå de initierade och välformulerade tweets som professor Bo Theutenberg bidragit med i den ständigt pågående #säkpol-debatten. Idag agerar han gästskribent på Reservofficers blog.

Ett ”så machiavelliskt fräckt dubbelspel” att det nästan ”förtjänar en eloge i sin totala skrupelfrihet”!

Så betecknar UD:s tidigare Folkrättsakkunnige professor BO J THEUTENBERG den
socialdemokratiska ”dubbelpolitiken” och det dolda samarbetet med NATO under det Kalla kriget i
sin nyutkomna VOLYM 2 av DAGBOK FRÅN UD – med underrubriken  – NEUTRALITETEN – NATO; I KOMMUNISMENS MOSKVA – KGB (ISBN 9789198079029).

Theutenberg var inte bara UD:s Folkrättssakkunnige utan även ÖB:s folkrättslige rådgivare med över 25 års tjänst i såväl Flygvapnets incidentberedskap som på Försvarsstabens Operationsledning, Sektion 2, som på den tiden även hade hand underrättelsefrågorna. 

I boken berättar han även om den påtagliga infiltration som ägde rum från underrättelsetjänsterna KGB:s  och CIA:s sida. Vilken roll spelade Olof Palme i allt detta?

Utdrag ur dagbok – volym 2:

I början på 1950-talet hade nämligen statsminister Tage Erlander, understödd av
försvarsministrarna Torsten Nilsson och Sven Andersson, hemligen börjat inrikta Sverige och
svensk försvarsindustri på samarbete med USA och andra Atlantpakts-länder, den grupp som
senare gick under beteckningen NATO (North Atlantic Treaty Organisation). Alltså en helt
sensationell sak – om den hade blivit känd – vill säga. Här kommer vi in på det andra stora
paradigmskiftet i svensk försvars-och säkerhetspolitik, nämligen Sveriges nära anknytning till
NATO. Som ytterligare ”triggade” hemlighetsmakeriet och dubbelspelet.

Atlantpakten/NATO hade bildats den 4 april 1949. Det amerikansk-svenska samarbetet var
nödvändigt för att bygga upp en effektiv svensk krigsmakt/ försvarsmakt som kunde inge
respekt för den neutralitetspolitik som Sverige trots allt bestämde sig för efter det att
förhandlingarna mellan Sverige, Norge och Danmark om ett ”neutralt” nordiskt
försvarsförbund hade brutit samman 1949. Finland hade redan 1948 låsts upp på den
sovjetiska sidan genom den s k VSB-pakten, en för Sveriges säkerhet ”direkt farlig sak”.

Men istället för militärt samarbete med Sverige valde Norge och Danmark istället att 1949
säkerhetspolitiskt inlemmas i Atlantpakten/ NATO, alltså lämnande Sverige som en ”neutral
ö” på den Skandinaviska halvön med det perenna problemet att dels utforma ett adekvat
neutralitetsförsvar dels ett effektivt invasionsförsvar. Det svenska valet att stå utanför
Atlantpakten/NATO är, enligt min mening, det största misstaget i svensk efterkrigshistoria.
Och som ännu 65 år senare dominerar Sveriges försvarsdebatt.

Ett stort misstag, eftersom valet att stå utanför den skyddande militärpakten Atlantpakten/
NATO de facto lämnade Sverige totalt militärt oskyddat vid ett sovjetiskt angrepp. Den
svenska försvarsmakten kunde aldrig dimensioneras upp till nivån att på egen hand motstå ett
angrepp eller en invasion. Ett massivt angrepp på Sverige kunde aldrig någonsin den svenska
försvarsmakten klara av.

I praktiken löste Socialdemokratin detta dilemma genom ett ”magnifikt dubbelspel”, ett
”både-och”! Sverige var både ”neutralt och paktanslutet”. Ett ”så machiavelliskt fräckt
dubbelspel” att det nästan ”förtjänar en eloge i sin totala skrupelfrihet”!

Spindeln i det hemliga socialdemokratiska spionnätet ”Grupp B”/IB inne i självaste
Försvarsstaben var alltså Birger Elmér. Men än intressantare är faktiskt att parallellt med
Elmér fanns på underrättelsesidan i Försvarsstaben Olof Palme, som den 24 juli 1953
förordnades till förste byråsekreterare vid Försvarsstabens underrättelseavdelning.

Det var främst p g a Erlanders närmande till USA/NATO i tekniska och andra hänseenden vid
1950-talets början som överhuvud ”Grupp B”/IB hade tillkommit. Och där redan 1955
NATO:s Europachef hade utsetts till USA:s kontaktman med Sveriges överbefälhavare. Det
är vid 1950-talets början som Palme engageras hos Erlander. Alltså i en påtagligt positiv
”USA/ NATO- atmosfär”, vilken 1963 eskalerat till Sveriges kompakta inlemmande
i NATO:s krigsorganisation . Palme har också känt till det hemliga militära samarbete Sverige
drev med USA/NATO alltsedan början på 1950-talet, vilket mentorn Tage Erlander själv var
upphovsmannen till och som måste ha legat honom varmt om hjärtat.

Till detta kom Birger Elmérs/IB:s nära kontakter med den amerikanska underrättelsetjänsten
CIA, vilka – som jag förstått – Olof Palme var underkunnig om. Och inte hade något emot!
Tvärtom!

Egentligen, skulle man kunna sammanfatta, var Palme ”mer en CIA-man”! Absolut inte en
”KGB-man”, vilket han p g a sin de facto genomförda politik ofta beskyllts för. Vilken politik
starkt lutade till Sovjets och t o m till den internationella kommunismens fördel (Vietnam,
Cuba, marxistiska befrielserörelser i södra Afrika mm), men där IB gick till sitt yttersta för
bekämpa och nedgöra den inhemska svenska kommunismen. I denna slutsats ligger den
”oerhörda paradoxen” dels gällande personen Olof Palme dels gällande hela den svenska
efterkrigstidens utrikes- och säkerhetspolitik dels också gällande den svenska inrikespolitiken.
”Man ville ett men gjorde något totalt annat”! Hur går detta ihop? Går det överhuvud taget
ihop? Ett gigantiskt machiavelliskt dubbelspel? En balans på knivseggen! Som till slut gick
överstyr den där kalla februarikvällen, den 28 februari 1986, på Sveavägen? Någon fann till
slut ”dubbelspelet” alltför grovt och gigantiskt? Och satte stopp för det? Detta var vad som
slog mig när jag på radion hörde om mordet morgonen därpå, nu för 28 år sedan.

—-
I kapitel 37 drar Theutenberg ett ”slutstreck” för den ännu pågående ubåtsdebatten. Var det
Sovjetunionen eller Väst/NATO som kränkte svenska vatten1981 och 1982? Efter ingående
och detaljerad redogörelse för tidigare ej kända fakta fastslår Theutenberg att Sverige hade
100 %-iga bevis att det var sovjetiska ubåtar – inte Väst eller NATO. Den pågående debatten
skulle därmed kunna avslutas. I detta sammanhang måste man också beakta den tidens
påtagliga infiltrations- och desinformationsaktiviter från Sovjetunionens/KGB:s sida, säger
Theutenberg.

För att detta inlägg skall bli begripligt måste du först ha läst del 1.

Sverige står nu inför den största säkerhetspolitiska utmaningen på 80 år. Det är svårt att förstå varför så många svenska politiker, och för all del journalister, just nu tänker och talar på ett så djupt historielöst sätt.

Vi skall nedan försöka redogöra för några händelser som är av särskild vikt när man som politiker vill förstå dagens säkerhetspolitiska situation.

När första världskriget bröt ut 1914 var Gustaf V kung över Sverige. Hans valspråk löd Med folket för fosterlandet. På den tiden existerade inte Sovjetunionen, det fanns inga kommunistiska stater alls men det hade ingen större betydelse för den svenska aversionen mot det ryska grannlandet. Sverige och Ryssland har krigat av och till sedan Gustav Vasa. När Hitler slöt den baksluga pakten med Stalin den 23 augusti 1939 var det en och annan historiker som förskräckt betraktade den svenska allianslösheten som en vandring längs knivens egg.

Så sent om lite drygt hundra år tidigare hade Sverige utkämpat Finska kriget mot en allians bestående av Ryssland, Frankrike och Danmark m fl. Sverige hade klokt nog allierat sig med Storbritannien.  Som alla vet förlorade Sverige Finland i detta krig men utan alliansen med britterna hade vi mycket väl kunnat förlora stora delar av Sverige till Ryssland med tanke på hur kriget utvecklade sig och hur trupperna stod vid stilleståndet i Frostkåge. Royal Navy utgjorde en viktig faktor då Tsar Alexander tog beslut om att acceptera villkoren i Fredrikshamn den 17 september 1809.

”Ålandshaf, Bottniska Wiken samt Torneå och Muonio Elfwar skola hädanefter utgöra Gränsen mellan Ryska och Swenska Rikena”

Men allra viktigast är slutsatsen som Finland måste dra. Att ha en svag ”allierad” med en svag ledning mot en stor och stark fiende som dessutom ingår i en stor och stark allians är inget bra utgångsläge. Efter freden i Fredrikshamn blev Finland sig aldrig mer likt. Det var nu de facto en del av Ryssland, något som kom att prägla den finska säkerhetspolitiska miljön i nästan 200 år fram till 1991 med undantag av kortare perioder under andra världskriget. Inget sagt om att livet under den svenska överhögheten var ett underbart tillstånd.

Även om finnar (och svenskar samt tyskar) dog för Finlands sak under 40-talet så slutade trots allt Finlands granne som en segrarmakt efter freden 1945 vilket satte minst lika stark prägel på det finska samhället som under tiden som storfurstendöme. Under mellankrigstiden härjades Finland av motsättningar mellan röda och vita och den Sovjetiska påverkan (på de röda) var en destabiliserande faktor.

Efter andra världskriget blev Gustav VI Adolf kung i Sverige och tog sig valspråket Plikten framför allt. Detta valspråk kan tjäna som fond till den säkerhetspolitik som Sverige drev under hotet av en invasion från öster. Vi vet idag att Sovjetunionen och Warszawa-pakten hade detaljerade invasionsplaner för Sverige, inte bara för taktiska eller operativa bruk utan för att inlemma Sverige i Östblocket så väl politiskt som kulturellt. Detta var väl etablerat efter kriserna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Sverige såg sig med rätta som ett land med en mycket stark krigsmakt vilket var den yttersta garanten för fred och frihet. Utan den hade vi inte kunnat föra någon säkerhetspolitik värd namnet. Men den politiska klassen vägrade att ens prata om en anslutning till en allians. Skälen till detta är ännu idag inte otvetydigt vederlagda. Mycket klarnar när man läst Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” och vem som helst har kunnat räkna ut att Sverige i praktiken inte var alliansfria under några längre perioder av det Kalla kriget. Många vill också se Olof Palmes liv, gärning och död som ett offer för vår skenbara alliansfrihet.

När vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf blev kung 1973 tog han valspråket För Sverige i tiden. Syftet var att slå an en ton av modernisering och framåtblickande vilket säkert var naturligt efter industrialisering, rymdålder och svensk tillväxtexplosion. Under 1970-talet var Sverige ledande i världen på rad tekniska områden men hade också en egen kulturexport. Initialt mest ”den svenska synden” men ABBA, Björn Borg och Ingemar Bergman var världsstjärnor som mätte sig med sina motsvarigheter i England, USA och resten av världen.

Samtidigt hade Sovjetunionen börjat inse att de alltid skulle vara näst bäst på teknik. De förlorade rymdkapplöpningen och deras exportvaror var inte gångbara annat än inom WP. De var inte alls lika duktiga som USA och Israel på underrättelsetjänst särskilt när tekniken gjorde sitt intåg även inom detta område. Dessutom hade deras officerare en tradition av att studera Sun Tzu snarare än Fredrik den Store, Moltke eller Clausewitz.

De tog då ett beslut som visade sig vara synnerligen klokt. De valde att släppa mycket av det traditionella spioneriet till förmån för påverkan och subversion. Just det året som Tjabo blev kung så hade USA utvecklat nästa generation ”Surface-to-surface guided missile”, nämligen Pershing II. När USA 1975 fick klart för sig att man tappat det strategiska överläget över WP i Europa efter att Sovjet introducerad SS-20 började en tio-årig kapplöpning där alla medel var tillåtna. Båda sidor excellerade i desinformation och vilseledning och båda sidor försökte dölja sina egentliga avsikter.

I början av 80-talet hade Sovjet förstått att USA var på god väg att fullfölja sitt beslut att gruppera Pershing II i Västtyskland satte de igång och placera ut SS-20 i hundratal. När det gick upp för dem att detta inte påverkade USA:s beslut (varför skulle det?) och de därmed också förstört alla vidare diplomatiska möjligheter så återstod endast subversion och desinformation.

Under den första halvan av 1980-talet började KGB-agenter att infiltrera den västtyska fredsrörelsen. Man försåg dem med kunskap och pengar utan att någon förstod var resurserna kom ifrån. Framåt 1985 lyckades rörelsen (med KGB:s hjälp) att mobilisera 300 000 demonstranter i tio tyska storstäder. Den största demonstrationen genomfördes i Heilbronn där avskjutningsplatserna fanns, hela 30 000 personer samlades där.  Även i England och Italien demonstrerades det. Men trots att demonstrationerna var riktade mot båda blocken så fanns det inte ett spår av demonstrationer i Sovjetunionen eller i något annat WP-land. I samband med demonstrationerna kan man misstänka att KGB också tänkte försöka genomföra sabotage. Flera bomber exploderade i Tyskland i samband med protesterna. Detta lyckades dock inte.

Efter detta (samt en del andra händelser av liknande karaktär) insåg KGB att detta var framtidens melodi. Genom att indirekt påverka grupper av människor i de länder som de avsåg att besegra så skulle inte ett skott behöva avlossas och inte ens ett tal behöva hållas. Människor som på olika sätt kunde påverka makten, var en del av makten eller kunde destabilisera samhället så att det kunde förändras i en riktning som var gynnsam för Sovjet ringades in och identifierades. I det här läget insåg alltså KGB att det var fullkomligt ovidkommande om dessa grupper sympatiserade med sovjetkommunismen. Bara de direkt eller indirekt kunde bidra till att öka Sovjetunionens makt över landet i fråga så var allting frid och fröjd.

Under hela Kalla kriget identifierade Sovjet också länder utanför WP-sfären som redan var instabila och som av olika skäl inte hade något till övers för USA, Israel eller Västeuropa. Sådana länder var t.ex. Egypten, Syrien, Irak, Libyen, Sudan, Chile, Uganda, Nicaragua, Mocambique och Angola. Dessa länder fick ekonomiskt bistånd, köpa vapen billigt, tekniköverföring och politisk rådgivning. Ofta blev ledarna i dessa länder oändligt rika och mäktiga t ex. Saddam Hussein, Muammar Khadaffi och Hafez Al-Assad.

När WP och Sovjetunionen kollapsade 1989-91 så var det inte på något sätt så att KGB tappade bort dessa strategier. Det enda som hände var att pengarna tog slut. Övertygelsen om att idéerna var mycket användbara var orubbad.

Vladimir Putin var vid Kalla krigets slut rådgivare till Leningrads borgmästare. 1991 bytte staden namn till St. Petersburg. Vid den tidpunkten hade han arbetat totalt 16 år i KGB. Han slutade officiellt med graden överstelöjtnant den 29 augusti 1991. Därefter följde en inte helt spikrak politisk karriär i St. Petersburgs politiska liv och därefter i Moskvas spindoctor-värld från 1996.

Men den 25 juli 1998 utnämndes Putin till chef för FSB. FSB är som bekant arvtagaren till KGB:s andra direktorat – alltså inrikes säkerhetstjänst. Denna position hade han fram till dess att han svors in som Rysslands president den 7 maj 2000. Men redan den 7 mars 2005 blev FSB direkt underställda presidenten – Vladimir Putin var återigen chef för den ryska säkerhetstjänsten. Och om någon undrar är det Putin som utser SVR:s högsta chef och denne rapporterar direkt till Putin (SVR = utrikes underrättelsetjänst). Som tidigare beskrivits ingår numera gamla FAPSI (signalunderrättelsetjänst och cyberkrigföring) i FSB och som alla vet vid det här laget så kontrolleras i stort sett alla nyhetsbyråer i Ryssland av staten.

Av ovanstående kan man dra slutsatsen att Ryssland idag leds av en f.d. KGB-officer som har skaffat en rejäl erfarenhet av subversion och desinformation under 16 år på fältet för KGB. Hans huvudsakliga hemvist under den perioden var dessutom Östtyskland med uppgifter i Västtyskland. Därutöver har han lärt sig politik den hårda vägen, främst under en period när Ryssland aktivt närmade sig väst och hade nära kontakter med amerikanska aktörer som senare lett fram till det omfattande samarbetet med t.ex. PR-byrån Ketchum. Ketchum har haft t.ex. Delta Airlines, Kodak, IBM, HP, World Economic Forum, Philips och Roche som kunder. Denna byrå har arbetat aktivt men anonymt för att stärka en positiv bild av Putin och den ryska regeringen världen över med den ryska staten som kund.

När Carl XVI Gustaf tog valspråket För Sverige i tiden kanske han inte trodde att världsordningen skulle ändras så många gånger som den gjort. Under hans (pågående) regim blev Kalla kriget iskallt men tog sedan slut, fred utbröt inklusive strategisk timeout och nu har det ersatts av ett förkrigsstadium som kan bli ett nytt kallt krig men definitivt ett varmt krig – en storskalig väpnad konflikt i Europa.

Den här veckan avgörs Europas öde för decennier framöver. Och i allra värsta fall slutar ett misslyckande i en global katastrof i form av ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland.

Del 2 av ”För Sverige i tiden” kommer att beröra vad Sverige kan och bör göra i det läge som nu uppstått givet den historiska kontexten ovan.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Många utrikespolitiker, underrättelsetjänster och försvarsmakter sitter just nu med frågan: ”Vad skall Putin göra nu?”

Förutom riskerna med spegeltänk så är det i sista änden så att nationalekonomi inte är något som går att trolla bort. Putin är dessutom smärtsamt medveten om orsakerna till Sovjetunionens kollaps. Det är därför rimligt att anta att det räknas en del i Kreml just nu.

Rysslands BNP var 2014 ca 2000 miljarder dollar. För att greppa om den siffran kan vi konstatera att västvärldens sex största oljebolag (Royal Dutch Shell, ExxonMobil, BP, Total, Chevron och Philips 66) omsätter ganska precis lika mycket. Notera alltså att hela Rysslands samlade ekonomi är lika stor som sex av västvärldens oljebolag. Vill man jämföra på ett annat sätt kan man titta på Apples marknadsvärde som är ca 1/4 av Rysslands BNP.

EU och USA:s gemensamma ekonomi är sjutton (17) gånger större än Rysslands. Kinas ekonomi är fem gånger större än den ryska. Japan, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Brasilien och Italien har var och en för sig större ekonomier än den ryska.

Rysslands ekonomi är inte särskilt väl diversifierad. De tre största bolagen Gazprom, Lukoil och Rosneft sysslar alla med olja och gas. Därefter följer sparbanken Sberbank, konglomeratet Sistema och sedan ytterligare några energiföretag.

Den ryska vapenindustrins totala export är ca 13 miljarder USD. Som jämförelse har det amerikanska företaget Lockheed Martin en total försäljning på 35 miljarder USD. Jämförelsen haltar eftersom de ryska väpnade styrkorna köper mycket av den total ryska produktionen vilket gäller även i USA. Men det är ändå intressant att konstatera att den ryska exporten av vapen och militär materiel inte är större än så. Rysslands största krigsmaterielföretag är Almaz-Antey. De omsätter lite drygt fyra (4) miljarder dollar.

Ryssland har på pappret fått igång energihandel med Kina men den är på lång sikt och den hjälper inte för dagen. USA genomför i dagarna ett viktigt statsbesök i Indien som tidigare var Rysslands största vapenkund. Att döma av media har det gått ganska bra och Narendra Modi har uttalat sig mycket positivt om USA som handelspartner.

EU:s och USA:s sanktioner mot Ryssland har ökat i omfattning stadigt under 2014, något som tyvärr inte beskrivits särskilt väl i svenska media. Detta har resulterat i att Ryssland nu stramar åt på alla områden utom rustning och informationsoperationer. Utöver det har oljepriset sjunkit drastiskt. Detta är kanske den enskilt viktigaste faktorn.

Har man haft med Sovjetunionen och Ryssland att göra under närmare 50 år som några av oss haft så har man lite svårt att ta små näthatare och troll från respektive ytterkant på allvar. Under veckan har några höger- respektive vänsteraktivister hemsökt oss och försökt beslå oss med rysshat eller ryssfobi. Det är därför på sin plats att meddela att vid tycker mycket bra om rysk kultur, rysk vodka och stora delar av det ryska landskapet. Bolsjojteatern är världens bästa och förnämsta balettscen. Sjostakovitj 7:e symfoni! Eller Scen 9, Akt 1 ur Tjajkovskijs Opus 20 (Svansjön) som är en av världens mest kända klassiska stycken. Moskvas tunnelbana är världens vackraste! Några av världens främsta författare som Solzjenitsyn, Turgenjev, Tjechov, Pusjkin, Gogol, Dostojevskij och givetvis den största: Tolstoj – var ryska! Eller Michail Sjolchovs ”Stilla flyter don” – detta mästerverk! Sergej Eisensteins Potemkin och Storm över Ryssland. Det finns mycket fantastisk kulturhistoria i Ryssland och faktiskt även från Sovjet-tiden, mot alla odds.

Så, en gång för alla, nej vi är inte rysshatare och nej det är inte Ryssland som ligger bakom all ondska i hela världen. Och nej – svenska extremister och aktivister dansar inte efter Putins pipa. Tvärtom vore det fullständigt kontraproduktivt om rysk underrättelsetjänst skulle börja tvinga sig till tjänster. Det skulle göra det otroligt mycket lättare för vårt kontraspionage. Det fungerar inte heller att rakt av köpa tjänster. Men däremot kan det dyka upp någon likasinnad på mötet som säger sig ha en rik släkting som vill lämna en donation men pga sin affärsverksamhet så kan han inte förknippas med extremisterna. Etc. Vi kan inte utbilda alla troll eller extremister i hur rysk underrättelsetjänst arbetar men vi vill ändå förtydliga att vi inte alls deltar i höger och vänsterdebatten, vi diskuterar rikets försvar och nationell samt global säkerhetspolitik med stöd av rationella kriterier utifrån aktuell och framtida hotbild.

Idag sitter en maffiagruppering bestående KGB-män och skrupelfria affärsmän i ledningen för Ryssland och de har bestämt sig för att återvinna det ”bästa” från förr och tillföra det allra senaste. Resultatet blir en mycket kompetent underrättelse och säkerhetstjänst och ett propagandamaskineri som får allt annat att blekna i jämförelse. Detta måste man förstå. Vare sig man är aktivist, politiker, journalist eller skattebetalare. Eller alltihop samtidigt (Göran Greider).

USA är inget perfekt land. Där finns massor med fel och brister. Dock tror vi inte att det pågår någon avsiktlig massövervakning av amerikanska medborgare. Det tror vi är en myt som förvisso amerikanska medborgare själva vårdat ömt men som späs på rejält av skickliga påverkansoperationer. Det finns avlyssningstekniker och det finns övervakningstekniker men ingen underrättelsetjänst i världen skulle frivilligt lyssna av och övervaka varenda medborgare. Det finns inget som helst rationellt skäl till det.

Det amerikanska militärindustriella komplexet i kombination med amerikansk energiindustri och dollarsystemet är en olycklig kombination som orsakat en hel del ont. Men det hade kunnat vara värre. USA hade kunnat vara ett stängt samhälle, en ren diktatur i likhet med Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran. Men USA är öppet och det pågår en vass granskning av politiker och makthavare. Koncentrationen av mediaägandet är olycklig men den trenden är global och inte amerikansk.

Vill man lära sig lite mer om säkerhetspolitik och förstå vart den är på väg, globalt, så skall man INTE titta på dagens svenska riksdagsdebatt om det säkerhetspolitiska läget. Den höll vid några tillfällen pinsamt #lågnivå när Dalunde, Linde och Söder tävlade om vem som kunde skåda djupast i naveln. Man blir bara ledsen. Det borde vara lag på att man läser in sig på ämnet innan man går in i plenisalen och öppnar munnen.

Nej, avsätt en stund åt att beskåda ”The senate hearing on National Security Threats” från igår. Herrarna Zbigniew Brzezinski och Brent Scowcroft är blytunga namn inom #säkpol. Scowcroft efterträdde Kissinger som national security advisor och Brzezinski efterträdde sedan Scowcroft och båda har därefter verkat i Washington genom Think tanks och diverse kommittéer. De har en extremt omfattande erfarenhet av global säkerhetspolitik.

Under dagen har vi åter noterat några svenska mediahaverier. T.ex. bestämde sig Love Benigh på SVT för att ”försvaret KRÄVER tre miljarder EXTRA” istället för att försvarsbudgeten balanseras eller att regeringen tillskjuter medel man tidigare plockat bort. Usel journalistik – särskilt när det kommer från public service. Vem sätter agendan? Vem skall Benigh skylla på? Eller tycker han att formuleringen speglar verkligheten?

Efter morgonens bussprängning (som nu blivit så normalt att det knappt blir en krusning på Twitter) i Buhas, sydväst om Donetsk så upptäcktes att Aftonbladet tråkigt nog endast angivit ryska statsmedia som källor, dessutom okommenterat. Det kunde vi inte låta passera varför nedanstående dialog utspelade sig. En lite solskenshistoria eftersom Aftonbladet sökte upp och adderade några källor efter påpekande. Bra!

Denna artikel publicerades ursprungligen på Medium den 12 december 2014.

Tidningen Metro startade i mars i år en site man kallat ”Viralgranskaren”. I USA har företeelsen funnits sedan slutet på 90-talet t.ex. i form av Hoaxbusters.org. Initiativet är mycket lovvärt och har gjort mycket gott. Men man vänder sig förstås till en mediakonsumerande publik som ibland rodnar över att de spridit lögner i fikarummet på jobbet. Ingen skada skedd, någon förfasade sig, någon blev irriterad och någon fick skämmas. Men inte mer än så.

Vi som arbetar inom statlig förvaltning med verktygen för säkerhetspolitikens genomförande måste ha betydligt högre ambitioner än så. Arbetar du inom polisväsendet eller någon av försvarsmyndigheterna så har du kanske fått en regelrätt säkerhetsgenomgång dig till livs någon gång under din anställning. Tråkigt nog tar man sällan upp frågor som hör hemma i informationsarenan. Men du har ändå tack vare ditt yrke blivit lite paranoid eller åtminstone sunt källkritisk.

Om du däremot arbetar i andra delar av den offentliga sektorn så har du sannolikt inte lagt mycket krut på de här frågorna. Och det har inte din chef heller. Ibland kommer en allvarsam säkerhetschef eller IT-säkerhetschef förbi och drar några anekdoter om hur det brustit avseende skydd av personuppgifter eller ännu vanligare — någon har stoppat en virussmittad USB-sticka i jobbdatorn.

Men om vi begränsar oss till personal inom offentlig sektor som faktiskt har betydelse för samhällets robusthet, för det civila försvaret om du vill, så kan man undra hur det är ställt. Sannolikt är det en fallande skala från MSB och Länsstyrelserna som man kan hoppas har en relativt god insikt i effekterna av välplanerade och väl genomförda informationsoperationer ner till enskilda kommuner som sannolikt aldrig berört frågorna. Möjligen med undantag för de kommuner som har kärnkraftverk, annan kraftförsörjning eller stora flygplatser inom gränsen.

Det riktigt allvarliga är dock inte de offentliga aktörerna som ändå står under direkt politisk kontroll. Det svåra är alla de privata företag som den offentliga sektorn lutar sig emot på en rad områden för att samhället skall kunna upprätthålla stabilitet, säkerhet, trygghet och välfärd.

Vad är informationsoperationer?

Definitionen lyder: ”samlade och samordnade åtgärder i fred, kris och krig till stöd för egna politiska eller militära mål genom att påverka eller utnyttja en motståndares eller annan utländsk aktörs information och/eller informationssystem medan man samtidigt utnyttjar och skyddar egen information och/eller informationssystem. Det yttersta målet är att påverka det mänskliga beslutsfattandet. Informationsoperationer kan vara såväl offensiva som defensiva operationer.” Grundsyn InformationsOperationer, Försvarsmakten, 2007

I Försvarsmakten Handbok Info Ops från 2008 finns en bild som på ett tydligt sätt visar hur beskrivningen av verkligheten fått ett övertag över den faktiska verkligheten.

Skall man vara riktigt akademisk kan man härvidlag referera till alla Matrix-fans stora idol, den franske filosofen Jean Baudrillard. Han påstår att vi idag rör oss i ett samhälle där det finns modeller av en verklighet utan någon reell grund. Detta beskrivs som att en hyperrealitet produceras, och det är i den hyperrealiteten vi lever. Det verkliga har inte längre någon betydelse och kan knappt sägas existera alls. Tecknen föregår verkligheten, ordningen kastas om och simuleringen skapar vår värld. Media fråntar allting dess ursprungliga mening och värde. Detta är en extrem och filosofisk beskrivning men ger en idé om elementa för de som arbetar med informationsoperationer.

Åter till målgruppen. Vi som arbetar med Sveriges säkerhet, stabilitet, trygghet och välfärd. Vad vet vi om dessa förhållanden? Förstår vi att det är så här informationssamhället fungerar?

Det är en sak att förstå att reklamen inte talar sanning, att man inte blir lycklig och får kompisar om man dricker Coca-Cola. Men det är en tankeansträngning att omsätta det till att avsändaren är en stat och inte ett företag som tillverkar och säljer konsumentprodukter. Man kanske kan förstå att Ryssland gärna överdriver sin militära styrka. Många har ändå hört talas om begreppet propaganda och förknippar det med Goebbels och nazismen. Rätt många har också förstått att Sovjetunionen och det kommunistiska blocket fungerade ungefär så — ett samhälle baserat på lögner. Men att vi idag skulle vara påverkade av stater hela vägen ned till vårt frukostbord? Det är svårt att ta in. Sannolikt tänker man inte ens i dessa banor. Och det är precis det som är meningen…

I dagarna har vi drabbats av några händelser som mycket väl exemplifierar ovanstående. Under veckan har flera system drabbats av cyberattacker eller IT-attacker. Detta”vapen” ingår i arsenalen för informationsoperationer. Samtidigt har en rysk hackergrupp, LizardSquad, tagit på sig dådet och motiverat det med att de är missnöjda med spelbolagen EA och Microsofts XBOX. Detta är sannolikt dels ett sätt att dölja statsdrivet cybersabotage men ännu troligare en metod för vilseledning. Samtliga svenska nyhetsmedia har svalt betet och rapporterar om illbattingarna i LizardSquad och att Telia fått problem med DNS (DNS är ett slags postnummer och adressystem för navigering av information över internet). I själva verket är det sannolikt att angreppet är mer omfattande än så. Det ligger i alla svenska aktörers intresse att tona ned omfattningen och därmed höljs också avsikten i dunkel. Telia vill som privat företag inte verka svagt och sårbart inför sina kunder, MSB och PTS agerar här precis som SÄPO, Försvarsmakten (MUST) och FRA skulle ha gjort — man avslöjar inte för fienden vad man vet om fiendens kapacitet och aktiviteter. Om man alls vet något — vilket man inte heller gärna visar för angriparen.

Svenska folket som betalar för kalaset får inte ens en kritisk granskning av media! Media som dessutom också vill ha betalt för sina insatser, antingen genom prenumerationer eller annonsering. Och vem är det som annonserar? Tja, t.ex. telekom och IT-företag. Det sistnämnda är lite onödigt konspiratoriskt men det är för att visa på sambanden och hur du som enskild medborgare i slutändan är helt beroende av krafter som inte alla gånger gynnar dig. Med ”att gynna dig” menas i det här fallet att sörja för säkerhet, stabilitet, trygghet och välfärd — något vi betalar för via skattsedeln.

HNS (av Reservofficer1)

Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

Uppgiftsställning

Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

 

Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)

Sverige och Finland är ju – vad en amerikan skulle säga – ”joined at the hip” därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans. 

För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.

På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd ”ATU” (Amphibious Task Unit) eller ”SFATU” (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska – i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.

Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska systemet möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS.

Scenario och avgränsningar

I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens ”underrättelseoperation” benämnd ”Örnen” som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen. 

Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.

Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden. 

Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.

Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs. 

• 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber

Foto: Finska försvarsmakten

• 4 x Hamina FAC:  32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen? 
  

• 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare

• 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
  Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system

• 36 st Jurmo Stridsbåtar.
  Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.

• Nylands Brigad

(Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)

• Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning

Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.

Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar – populärt kallad ”fisk” som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.

Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

Stridsekonomi/uthållighet. 

Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger befordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en ”besökares” förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

Tid till insats
(inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift) 

Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en ”besökares” INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL  hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).

Interoperabilitet

Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår.  Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.

Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.

Interoperabilitet på mellan svensk- och finsk marin ledningscentral testades för första gången kl 14.35 – måndagen den 12e januari 2015!

Bibehållandet av en nationell gard

 

Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.

Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle – om en analys från finsk sida så medger – också kunna användas. 

Förslag som följer

3-4 st Rauma

Motivering: 

Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.

Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.

Uppgift: 

Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

1-2 Katanpää 

En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.

Enheter från Nylands brigad

• Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
• Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon

Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska – föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett – förhoppningsvis – geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.

Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

• Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera. 

Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) – om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.

Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.

Övriga enheter/funktioner

SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.

Ett spelat scenario kallat ”Örnen 2” för att testa tider och logik

Foto: TT

Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett ”best case”-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats. 

D1 – Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid. 

D2 – Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska – utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.

D3 – De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport. 

Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att ”hoppa bock” med spaningsgrupperna.

Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter. 

På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har  erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.

På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.

Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna. 

D4 – På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.

De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.

D5-D7 – En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.

Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.

D8 – Plötsligt får en minjakt kontakt med en ”möjlig ubåt” som senare kan klassas upp som ”konstaterad ubåt”. Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.

När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i – ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en  ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas….

….. Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.

Möjligheter

• Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
• Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

Frågeställningar

• Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
  Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
• Lagstiftning – både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
  Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
• Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

Konklusion

• Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop 
  styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande. Det kommer att kosta, men vi kan snabbt läcktäta inom tappad numerär
• Speed is of essence!
• Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man 
  måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt. 
  Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras. 
  Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam. 
• Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
• Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
• Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
• Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla 
  (utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?). 
• Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi 
  nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
• En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras
• Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
• Öva  Öva  Öva!

Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med ”Ja” besvarad (om viljan finns)

Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.

Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort

Med det sagt är undervattensoperationer inne på finskt vatten, särskilt i de fall moderna miniubåtar används, ingen omöjlighet, varför också Marinens ubåtsjaktförmåga fått ökad prioritet. Grunden i den finska ubåtsjaktförmågan är ett nätverk av fasta sensorer. Deras antal, prestanda, och exakta placeringar hör till Marinens bäst bevarade hemligheter (i varje fall för de länder som inte genomfört undervattenskränkningar och kartlagt dessa), men i en intervju under hösten beskrev kommodor Markus Aarnio i egenskap av chef för Finska Vikens Marinkommando övervakningskapaciteten som mycket god: ”De finns ett begränsat antal ställen i vår skärgård där en ubåt kan ta sig fram, vi vet var dessa ställen är. Där har vi övervakning i gång 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, både över och under ytan.”

Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.
 Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.

Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.

Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.
Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.

Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild.