Författararkiv: Reserv officer

Försvarspolitiskt inriktningsbeslut 2015

Nedanstående text är saxad från regeringens hemsida. Dock fick vi köra en stavningskontroll på texten först eftersom det var flera stavfel! Vi fick även felanmäla sidan som hade underliga länkar till en ”papperskorg”. Är det någon som försöker säga oss något? Freudiansk felkodning? Felet är sannolikt inte rättat ännu, ta en titt: http://www.regeringen.se/sb/d/18152/a/230162. Håll musen strax över rubriken så ser du en ”osynlig länk” som går till en ”papperskorg”. Komiskt och lite märkligt.

”Arbetet med att förbereda ett nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut inleddes 2012. Målsättningen är att regeringen ska lägga fram en försvarspolitisk inriktningsproposition för riksdagen under 2015.

Försvarsberedningen är sammansatt för att regeringen och representanter för samtliga riksdagspartier ska uppnå en så bred enighet som möjligt inför ett nytt försvarsbeslut.

Försvarsberedningen lämnade den 31 maj 2013 en säkerhetspolitisk rapport med en omvärldsanalys till försvarsministern. I denna analyserades viktigare förändringar i den internationella utvecklingen såväl globalt som för relevanta regioner. En andra rapport, med en försvarspolitisk inriktning, lämnades till försvarsministern den 31 mars 2014.”

Här står vi nu alltså. Kommer beslutet att fattas innan sommaruppehållet? Mycket talar för det. ÖB avgår efter sommaren och det vore förstås bra om den nye ÖB får en uppdaterad styrning istället för att ta över en föråldrad.

Ett annat skäl är att Ryssland inte drar ner på tempot. Striderna på flygplatsen i Donetsk har intensifierats de senaste dagarna och snart drar Östersjömarinen igång sin vårövningsperiod. Förmodligen har Putin och Shoigu mycket smått och gott och säkert något riktigt stort och beskt i tomtesäcken. Vem som får de stora klapparna går inte att sia om men Moldavien och Kaukasus är troliga och mindre farliga medan Polen och Baltikum är mindre troliga men mycket farliga.

Annika Nordgren Christensen menar att om riksdagen ska fatta det försvarspolitiska inriktningsbeslutet innan sommaruppehållet, som man hittills sagt, måste propositionen till riksdagen innan mars månads utgång. Från socialdemokraternas sida vill man verkligen det, dels för att Försvarsmakten måste styras med inriktning och dels för att det är en dålig signal om det blir förskjutet igen.

Vår analys (efter kort diskussion med Annika) är att S nu gör allt för att skilja ut NATO-frågan från inriktningsbeslutet och istället hänföra den till arbetet med den nationella säkerhetsstragin. Jämför gärna med vårt inlägg om säkerhetspolitisk idé.

De som bereder det försvarspolitiska inriktningsbeslutet är Försvarsberedningen. Försvarsberedningen är alltså sammansatt för att regeringen och representanter för samtliga riksdagspartier ska uppnå en så bred enighet som möjligt inför ett nytt försvarsbeslut. Just nu har Försvarsberedningen inget uppdrag och är som det heter ”vilande”. Till saken hör att Föber (som vi brukar förkorta det på Twitter) också måste bemannas upp eftersom många av de politiker som ingick där (tack och lov) inte är kvar i försvarspolitiken.

Det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2015 kan vara det viktigaste beslutet en regering fattat i modern tid. Vi vet mycket lite om morgondagens säkerhetspolitiska situation men vi vet att det finns betydande faror och en hög grad av oförutsägbarhet. Det är idag 430 dagar sedan Euromaidans första dag. Det är 338 dagar sedan Yanukovych flydde från Kiev till Moskva och det är 293 dagar sedan republiken Donetsk utropades av pro-ryska rebeller. Åt andra hållet är det 154 dagar till Riksdagens sommaruppehåll och 164 dagar till Almedalsveckan. Vem vet vad som har inträffat innan dess?

Det är med detta som bakgrund man skall betrakta det pågående parlamentariska kaos som Sverigedemokraterna försöker skapa. Än så länge tycks de traditionella partierna stå emot men det är ju inte det enda de skall hantera.

Det är nu du plockar fram Johan Wiktorins anförande från Folk och försvars rikskonferens. Lägg de närmsta 15 minuterna på att titta på Johans anförande och i direkt anslutning Annikas anförande här: https://www.youtube.com/watch?v=Naalww1q8m8#t=220

Låt budskapet sjunka in.

Det är med dessa förutsättningar som politikerna nu skall samla en försvarsberedning och fatta det viktigaste beslutet i sina respektive karriärer. Eller det skulle åtminstone kunna vara det viktigaste om Sverige blir indraget i en större konflikt i vårt närområde som kanske t om delvis utkämpas på vårt territorium.

Har du sedan ytterligare några minuter över – läs vår artikel ”Hotbilden” för att förstå att det finns många som med dolda och förslagna metoder försöker påverka våra politiker i en riktning som för dem är gynnsam.

Du kan hjälpa till! Som Anders Lindberg sade under Folk och försvars rikskonferens: ”Bloggarna är första linjens psykologiska försvar.” och ”På Twitter fick journalisterna hjälp med källkritiken” (ej ordagrant åtegivet). Skaffa ett Twitterkonto redan idag. Ge dig in i debatten. Påverka, kritisera, debattera!

Du är en omistlig och oumbärlig del av det svenska demokratiska och öppna samhället. Och det skall speglas i riksdagens försvarspolitiska inrikesbeslut.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Den store illusionisten

En av förra årets stora biopremiärer där megastjärnorna Woody Harrelson, Michael Caine och Morgan Freeman tillsammans med unga stjärnskott som Mark Ruffalo och Jesse Eisenberg ägnade 115 Hollywood-minuter åt trolleriets ädla konst, påminner på ett rysligt sätt om en helt annan slags illusioner som världens just nu största magiker, Vladimir Putin, ägnar sig åt.

Är man bekant med vilseledning, desinformation, subversion och påverkansoperationer i en säkerhetspolitisk kontext är det lätt att känna igen metoder och verktyg i ovan nämnd film. Gång på gång upprepas budskapet i filmen — nämligen att det handlar om att få publiken att fokusera på en aktivitet där trolleriet INTE äger rum. Ju mer du tror att du ser och förstår, desto lättare blir det att lura dig!

Filmen ”Now you see me” har ytterligare en likhet med Putins Ryssland, nämligen ett felriktat patos, en idealism eller snarast ideologi som motiverar och rationaliserar att de faktiskt beter sig som simpla tjuvar.

För oss svenska försvarstwittrare och bloggare har det senaste året inneburit en orgie av rysk militäruppvisning. Senast i helgen gjorde en ny plattform entré i Östersjön, Tupolev TU-95 BEAR, som tidigare endast skådats på världshaven förutom ryska huvudlandet. Som alla vet har övningsomfattingen stigit brant från ZAPAD-09 och fram till nu och under det senaste året har även kränkningarna ökat dramatiskt. Vi har vant oss vid en ny normalbild som det heter.

Men trots allt är det så att en styrkejämförelse mellan NATO (inkl USA) och Ryssland faller ut till en enorm nackdel för Ryssland givet att eskalering till (taktiska) kärnvapen inte äger rum. Och som twitterkollegan Johan Kylander påpekade så har Ryssland egentligen inte lyckats destabilisera Ukraina trots att det är deras hemmaplan. Och hur har det egentligen gått med Moldavien/Transnistrien som många ropade om? Vad händer i Kaukasien? Får Ryssland åter spö av hängivna Tjetjener? Finns det skäl för Estland och Lettland att oroa sig och i så fall för vad? Det står ju trots allt amerikansk trupp i Baltikum och Polen. Har vi gått i en fälla? Har vi förläst oss på Operation Garbo och Lars Wilderängs spännande böcker?

Invasionen av Ukraina var en konsekvens av den politiska utvecklingen i Ukraina. Skulle Ukraina falla i EU och NATO’s händer (sett ur rysk synvinkel) så skulle det innebära en omedelbar fara för de ryska flottbaserna på Krim. Men detta är också en del av illusionstricket. Det kanske aldrig varit på tapeten att framrycka till Dnepr och till och med erövra Odessa? Invasionen av Krim och östra Ukraina kanske bara är en del av en större plan som inte alls har sitt Centre of Gravity i Donbass utan snarare i Samarkand…

Tar man en titt på exportstatistiken för Ryssland till Europa så ser man att kurvorna börjar slutta ganska brant redan 2010. Kurvan var fram till dess i stadigt ökande trots finanskrisen och Georgien-kriget 2008 då det var ett avsevärt men mycket kort hack i kurvan. Det är alltså inte sant att exporten från Ryssland till EU började minska i och med sanktionerna utan toppen låg redan i slutet på 2010.
Idag, den 10 december, besöker Putin sin presidentkollega Islam Karimov i Uzbekistan. Detta är det senaste exemplet i raden på hur Putin steg för steg ökar inflytandet och skapar nära relationer med forna sovjetrepubliker söder om Ryssland. Ta en titt på exportstatistiken mellan Ryssland och Uzbekistan. Den har dubblats varje år de senaste tio åren och kurvan pekar fortsatt uppåt. En intressant observation är att när EU i samband med finanskrisen 2008 orsakad av husbubblan i USA dramatiskt minskade sin import så ökade exporten till Uzbekistan under samma period.

I det ena efter det andra ”stan-landet” kan man se samma utveckling. Exporten till Kazakhstan har ökat från 4 miljarder till 16 miljarder dollar på en tioårsperiod. Extra intressant är att exporten till Kazakhstan endast till ca 10% består av olja. Kazakhstan är ju ett oljeproducerande land själva. Istället är Rysslands export längre ”uppströms” där förädlingsgraden är högre. Maskiner, plastprodukter, kläder är exempel vad som exporteras.

Lägger man där till Iran och Kina så kommer saken i än tydligare dager. Den 21 maj i år meddelades att Ryssland och Kina ingått ett 30-årigt avtal om gasleveranser till ett värde av 400 miljarder dollar. Den 11 november i år skrev Ryssland ett kontrakt med Iran för att bygga två kärnreaktorer i landet, och annonserade planer för totalt nio.

Ju mer du tror dig se och förstå desto lättare blir det att lura dig, säger ”avslöjaren” i filmen som nämns ovan.

Det värsta med det här för oss försvarstwittrare och bloggare är väl att Cecilia Widengrens bespottade tweet om att Ryssland drar sig österut verkar nästan profetisk. Hade hon lagt till ”söderut” också hade den varit skrämmande korrekt.

Nej, du kan vara lugn, detta är inte ett inlägg sponsrat av SVR. Vi har inte tappat förståndet och vi är inte ryska troll. Men det är uppfriskande att mellan varven skifta perspektiv. De flesta svenska försvarstwittrare och bloggare deltar i informationskriget fast på motsatt sida Ryssland. Vi är alltid övertygade om att ryssen kommer — till oss — eller åtminstone till Baltikum. Det kanske i värsta fall är så. Men det hindrar inte att man tänker ett steg till, om än bara hypotetiskt.

Debatten om den svenska försvarförmågan är oändligt viktig. Försvaret är underfinansierat, underbemannat, ineffektivt och har på tok för låg beredskap. Med det sagt — kan man tänka sig att det Putin gör i Europa är en avledningsmanöver i en mycket, mycket större operation där de flesta av operationslinjerna inte alls rör Europa? Kan man tänka sig att Putin vill binda våra resurser här för att de inte skall vara tillgängliga där? Kan det vara så att rationella ekonomiska argument rörande marknadsutvidgning österut och söderut är viktigare än sovjetnostalgi och imperiedrömmar?
Trots allt går det inte så jäkla bra för Ryssland i Europa. Nato har tagit över alla gamla WP-länder. Ukraina vände sig till EU. Gränsen mot Baltikum och Polen befästs sakta men säkert där även antiballistiska robotsystem etableras. Avståndet mellan Nato och Moskva är nu 60 mil, och om Ukraina inkluderas i Nato/EU-sfären, 40 mil. Med nöd och näppe lyckades man rädda Svarta havs-baserna. Det låter inte som en framgångssaga!

Kan man istället bygga imperium österut och söderut, helt ostört dessutom, kan det dels leda till ökad rikedom för den ryska härskande klassen men också till ett förbättrad geostrategiskt läge där kanske Kina, men framförallt Iran och möjligen resterna av Syrien blir nygamla axelmakter. Vi skall inte överdriva relationen mellan Ryssland och Kina. Den har alltid varit och fortsätter att vara svår och komplicerad. Men gasavtalet i maj i år talar ett tydligt språk.

Fundera en stund på vad som är farligast; Ryska konventionella militära styrkedemonstrationer i ett relativt välrustat Europa eller ett utvecklat kärntekniskt samarbete mellan Ryssland och Iran.
Även om samarbetet mellan Ryssland och Iran pågått sedan tidigt 90-tal och egentligen inte lett någonvart så innebär avtalet den 11 november i år ett nytt läge. Visserligen har Ryssland fått IAEA’s och USA’s välsignelse för samarbetet och det officiella motivet är att Ryssland därigenom säkerställer att Iran inte använder kärnteknologier militärt. Men varken Ryssland eller Iran har ett track record som imponerar. Att bryta avtal är vanligare än att hålla dem.

Rosatom-chefen Sergey Kiriyenko som skrev under avtalet är en äkta Putin-man. Han är en av få som var med under Jeltsin och som klarat alla “utrensningar”. Nu har han snart varit chef för Rosatom i 10 år. Det tyder på att han står Putin mycket nära. Allt detta skall ses mot bakgrund av att anläggningen i Bushehr endast varit i drift i ett år av de två år som anläggningen skall övervakas av ryska experter.
En avgörande fråga för IAEA, USA, Israel och EU är hur Ryssland skall kunna garantera att allt kärnavfall fraktas till Ryssland på ett säkert sätt. Dmitri Trenin har skrivit en intressant artikel åt American Iranian Council i ämnet. Fundera på om det just nu etableras ett nytt skede i relationen mellan länderna.

Artikeln publicerades ursprungligen på Medium den 10 december 2014.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

#fofrk

Här följer du ALLT som rör Rikskonferensen i Sälen!

Längre ned finner du länkar till artiklar, bloggar, TV-inslag, radio m.m. som rör #fofrk

Titta på Johan Wiktorins anförande. Han inleder nedanstående klipp.

Kul med beröm från Folk och försvar!

Och så måste vi ju tacka @Reservofficer1 för ambitiös bevakning av #fofrk och aktuella #säkpol-frågor just nu: http://t.co/IMvw2eJCeH
— Folk och Försvar (@FolkochForsvar) 11 januari 2015

#fofrk tweets

Försvarsbloggaren Oroande utveckling har en bra sammanställning av artiklar.

Bilden
Tomas Ramberg, radioreporter på Ekot tog en fantastisk bild på flyget upp idag:

http://www.expressen.se/nyheter/sjostedt-fick-dela-plats-med-soder-pa-flyget/
 
 
Försvarsbloggarartikel
 
 
NATO 

48% för NATO & 35% emot i senaste mätningen. Som jag frågat innan, när ska man sluta gömma sig bakom ”bristande folkligt stöd”? #fofrk #svfm
— Oscar Jonsson (@OAJonsson) 11 januari 2015

 
Bakgrund och inläsning 
Här följer våra fyra artiklar skrivna som ett underlag inför Rikskonferensen
 
 
 
Ubåten 
 
 
 
MSB opinionsundersökning 
 

Oron för utvecklingen i omvärlden ökar http://t.co/MHUUNzfbiV #MSBse
— MSB (@MSBse) 11 januari 2015

Försvarsministern 
 
Ryssland
 
 
Staffan Dopping
 

Det kliar i fingrarna att skriva om #fofrk men jag ska demonstrera min förmåga att avstå. Avhållsamhet så det dånar! #beentheredonethat
— Staffan Dopping (@staffandopping) 11 januari 2015

Svensk-finskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete, från Folk och försvar:

Försvaret av Sverige

Som utlovat kommer här den sista artikeln i den artikelserie som har bäring på Folk och försvars riksonferens i Sälen som börjar i morgon. I slutet på artikeln finns ”instruktioner” om hur man bäst deltar på distans.

Rubriken på denna artikel är ”Försvaret av Sverige”. Den första artikeln behandlade de tio största riskerna globalt, den andra beskrev närområdet, den tredje avsaknaden av en svensk säkerhetspolitisk idé. Nu har vi zoomat så långt ned vi kan, ända ner på enskild svensk medborgare.

Vem försvarar Sverige? Många svarar reflexmässigt ”Försvarsmakten”. Men det är inte sant. Sverige försvaras av Totalförsvaret. Men tyvärr existerar inte Totalförsvaret längre. Åtminstone inte i den bemärkelse som avsågs när begreppet myntades. Försvarsmakten kan försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. I en rikting. I en vecka. Åtminstone i teorin. Låt oss därför granska försvaret av Sverige.

Inledningsvis kan nämnas att vi under våren kommer att producera en artikelserie om Totalförsvaret med utgångspunkt från hur och varför staten förlorade greppet om Totalförsvaret och därvidlag också föreslå hur lösningen skulle kunna se ut givet dagens förutsättningar.

Åter till kärnan i Totalförsvaret, nämligen Försvarsmakten. Vi uppfattar att det finns några fokusområden kräver särskild belysning. Antingen pga att de är gravt eftersatta eller bortglömda eller pga att de är dimensionerande för övriga förmågor.Dessa är (utan prioritetsordning):

  • Det psykologiska försvaret, öppenheten och folkförankringen
  • Brigadsystemet
  • Logistiken
  • Luftförsvaret
  • Helikoptersystem
  • Territoriellt skydd till havs
  • Förkrigsförsvar inkl civilt försvar

Utmaningarna kommer inte beskrivas av oss i någon större utsträckning utan vi kommer nedan att hänvisa till andra som redan har beskrivit problematiken och utmaningarna på ett bra sätt. Du kan sedan själv välja vad du vill fördjupa dig i.

Det psykologiska försvaret, öppenheten och folkförankringen

Styrelsen för psykologiskt försvar lades ned 2009 och gick tillsammans med KBM och Räddningsverket samman i det som blev MSB. Idag är det några få individer på MSB som har rätt bagkrund och tydliga arbetsuppgifter inom det ämnesområde som förr kallades det psykologiska försvaret. Försvarsmakten har ett PSYOPS-förband i Enköping men det används endast för internt bruk och togs fram för internationella insatser.

Reservofficeren Lars Holmqvist skrev på Kungl Krigsvetenskapsakademins hemsida i förrgår. Mycket angelägen läsning: http://kkrva.se/aterskapa-det-psykologiska-forsvaret/. Lars tar upp det otroligt aktuella och angelägna problemet med blåögdheten i svenska media och den enorma lucka i informationsmiljön som bara delvis täcks upp av försvarsbloggare.

Johan Kylander är Creative Director och grundare av Stratoform. Han skriver bl a om rysk psyops och informationsoperationer här: https://goupillon.wordpress.com/. Han twittrar också mycket skickligt och lyckas på ett bra sätt blottlägga inflytelseagenters och/eller nyttiga idioters påverkan eller försök till påverkan.

Wiseman, eller snarare Carl Bergqvist skriver om vilka värderingar vi vill försvara här: http://www.expressen.se/kronikorer/carl-bergqvist/vilka-varderingar-vill-vi-forsvara/

Det som är svårast och farligast i informationsarenan är när ”våra egna” går motståndarens ärenden. Som t.ex. professor Stefan Hedlund eller f.d. ambassadören Sven Hirdman.

Öppenheten och folkförankringen är två sidor av ett mynt. När alla män gjorde lumpen och fick information om ryska stridskrafter (för att det var relevant) på 80-talet så var detta inget problem. Idag är det betydligt färre som tjänstgör i Försvarsmakten och/eller Totalförsvaret och dessutom är Försvarsmakten hemligare än någonsin. Varför? Det är fullt begripligt att man inte avslöjar positioner, avstånd, ytor, tider och kapacitet. Men nu har vi hamnat i ett hemlighetsmakeri som bara drabbar oss själva. För handen på hjärtat – det motståndaren vill veta tar han reda på. Det enda som idag möjligen är dolt för motståndaren är det som aldrig trycks på papper eller skrivs på en dator. Det är sådant som är ”above top secret”.

Brigadsystemet

Sverige hade en gång i tiden en massa brigader. Det har vi hört till leda nu. Men den viktigaste lärdomen från förr är inte numerärer utan viljan, kunskapen och förmågan att öva med kompletta brigader. Idag kan vi inte ens öva med en (1) brigad. Ett annat bekymmer är vår markoperativa doktrin kontra reglementen och utbildningen på MSS kopplat till erfarenheter från insats. Den iterationen behöver förfinas. Om man uttrycker sig vänligt.

Intressant läsning finner man hos Johan Hansson på Ledningsstaben. Hans blogg finns här: https://ltcollibbo.wordpress.com/

Det behövs faktiskt också en fundering på brigadsystemets existensberättigande. Det finns en anledning att strida i brigader och det är det som britterna kallar ”combined arms”, vilket inte låter sig förklaras i en bisats men det finns goda taktiska skäl att strida så. Det förutsätter dock att motståndaren är av en typ som tar stryk av sådan strid. Frågan är hur (svenska) 2. eller 3. brigaden hade stått sig i Donbass?

Sätt dig in i den ukrainske brigadchefens situation en stund. Du slåss mot en fiende som dels består av landsmän, dels av ”gröna män” från i första hand Ryssland och någonstans där bakom den ryska armén, uppblandat med civila, barn och gamla. Är det verkligen så lyckat att genomföra brigads anfall då? Eller övergår du ganska raskt till ”Afghanistan-mode” med patruller, eldöverfall och CAS. Försöker binda fienden och stegvis skapa lokal överlägsenhet. Tills motståndaren kastar dig tillbaka till första världskriget som i slaget om flygplatsen i Luhansk. Ja, du fattar vinken. Hur skulle de svenska brigadernas motståndare se ut i Sverige? Kommer de urlastande i djuphamn i marschgrupperingsordning, redo att slås ut av våra brigader som givetvis är ”på förhand”? Väl märkta i matchande färger? Hur ser den ideala brigadmotståndaren ut kontra vilken motståndare är sannolik på svenska mark?

Logistiken

Den svenska försvarslogistiken var för 30-40 år sedan ett sammanhållet system. Inte ett system av system utan ett enda system. Volvo, Ericsson, Scania, Hägglunds och Bofors hörsammade statens önskemål och gick statens ärenden. Staten ordnade så att industrin fick en kreativ tummelplats där de kunde testa allsköns idéer och därmed utvecklades en rad teknologier som Sverige fortfarande tjänar massor med pengar på. Nackdelen med detta var att det födde småpåveri, nepotism och insynen minskade för varje år. Dödsryckningen var NBF och slutstationen var GLC (läs gärna Borneos gästinlägg hos Wiseman). Sen tog penningrullningen slut. Eller den ströps åtminstone avsevärt.

I sin iver att fortsätta det ”lyckade” projektet att skapa transparens inom materielanskaffningen och logistiken tillsatte regeringen en enmansutredning där förre GD för FM, Marie Hafström, kom fram till att det mesta av stödet till Försvarsmakten skulle läggas ned och ersättas med en ny myndighet. Det hade så här i efterhand kanske varit det bästa för alla parter. Men så blev det inte utan istället genomfördes under 2012 och 2013 s.k. ”Omdaning logistik”. Nu är alla organisationer kvar, de har separata ledningar och deras ansvar och uppgifter går i varandra. Insynen och transparensen är sämre än någonsin. Men värsta av allt – stödet till Försvarsmakten är så dåligt att det sedan lång tid tillbaka fått operativ påverkan.

Vi har nu en systemkollaps av systemkollapser. Istället för en enda stödmyndighet hanteras nu totalförsvarets logistiksystem inkl materialanskaffning och livscykler, infrastruktur för logistik, utredning och utveckling samt beställning och genomförande av följande organisationer: FMV, FMLOG, PROD FLOG, LEDS, INSS J4, ATS/MTS/FTS, FOI, MSB, FortV, TrängR, FömedC, FMTS, FMTM,  Energimyndigheten, Socialstyrelsen, Transportstyrelsen, Trafikverket samt ett mycket stort antal företag (det finns ca 1000 registrerade leverantörer i PRIO).

För en soldat som skall riskera livet i Mali och som kommer till Servicecenter inne på Karlsborgs fästning som drivs av FMLOG (som ingår i Försvarsmakten) är det obegripligt att hen inte kan få ut rätt utrustning i rätt tid. För ingenjören på Mali 00 ur Ing2 i Eksjö som bygger camp i Timbuktu är det svårt att förstå varför avtal inte är tecknade och varför FMV skickar ner fel person vid fel tidpunkt. För skattebetalarna är det mycket svårt att förstå varför materiel som är fullt fungerande och som använts i Afghanistan inte kan användas i Mali. Det finns ett oräkneligt antal exempel på hur systemkollapsen slår mot enskilda soldater och bränner skattepengar utan att nå någon effekt.

Luftförsvaret

Förutom Gripen-systemet så lämnar försvaret av det svenska luftrummet en hel del att önska. Främst gäller det luftvärn, långräckviddiga bekämpningssystem och UAV. Gripen-systemet har bevisat sin interoperabilitet flera gånger och är en enabler om vi vill öka vårt samarbete med andra länder, .t.ex. genom ett NATO-medlemskap.

Gripen News är en välkänd försvarstwittrare som hängt med länge och har många följare. Han driver också en utmärkt blogg. Han publicerade i torsdags en angelägen artikel om Luftförsvarsutredningen som du kan läsa här: http://gripennewsthread.blogspot.se/2015/01/luftforsvarsutredningen-2040-slutrapport.html

Wiseman skriver här om Flygvapnets krigsflygbaser: http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/12/julkalender-2014-lucka-21.html

Det finns även en bra sammanfattning av förra årets diskussioner om kryssningsrobotar här:
http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/04/mer-om-kryssningsrobotar.html

Gripen-systemet är sannolikt garanten för att en angripare avstår från att angripa Sverige. Men garantin har begränsningar främst beträffande beväpningen men också det faktum att det om ett antal år måste uppgraderas i takt med att Ryssland utökar sin arsenal och anskaffar nya och bättre system.

Helikoptersystem

De gamla systemen Helikopter 4, 9 och 10 har ersatts av helikopter 14, 15 och 16. Enligt tidsplanen ska samtliga 18 exemplar av HKP 14 vara levererade till Försvarsmakten under 2019. Projektet har präglats av kraftiga förseningar. Se ovan om logistik och materielinköp. Var det rätt att avveckla Hkp 4 och 10? Skipper har skrivit en del om det här: http://navyskipper.blogspot.se/2014/12/att-gora-om-samma-misstag-gang-efter_6.html

Man bör ställa sig frågan vad vi skall använda helikoptrarna till? Ett tag skulle vi ha en US Marines-liknande enhet i Karlsborg som kallades LBB, Luftburen Bataljon. Helikopter 4 utgjorde därvid en svensk ålderstigen lågbudgetvariant på Boeings V-22 Osprey eller möjligen CH-47 Chinook. Även faktiskt just US Marines använda CH-46 Sea Knight som är tillverkarnamnet på Hkp 4. LBB avvecklades 2013.

Specialförbanden använder sig av Hkp 15 och 16 och har ett stödförband som heter Särskilda helikoptergruppen. MEDEVAC är ett annat viktigt användningsområde för helikoptrar. Några av Hkp 16 inreddes för MEDEVAC på förbandet SAE i Afghanistan men de har avvecklats och hemtransporterats. Vad som händer med dem nu är för oss okänt. Helikoptrar ingår också i NBG och några är på väg till Adenviken just nu inom ramen för ME 04.

Det finns också en lång och infekterad debatt om Försvarsmakten kan och skall stödja polis och räddningstjänst. Bra sammanfattning av Skipper här: http://navyskipper.blogspot.se/2014/08/en-nationell-helikopterstrategi-ar.html

Även detta inlägg som en replik på ett blogginlägg av Sten Tolgfors är läsvärt: http://navyskipper.blogspot.se/2014/11/sten-tolgfors-och-helikopterformagan.html

Territoriellt skydd till havs

Marinen och Kustbevakningen samt Flygvapnets förmåga till sjömålbekämpning kommenteras inte alls av oss. Läs istället följande inlägg för att samla underlag inför Rikskonferensen:

http://navyskipper.blogspot.se/2014/07/den-standigt-minskande-marinen.html

http://www.svd.se/naringsliv/branscher/industri-och-fordon/saab-koper-kockums_3463120.svd

http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/01/gastinlagg-marinen-behover-mer-pang-for.html

http://skeppsbrott.blogspot.se/2014/12/tio-ar-senare-under-askan-glimmar-gloden.html

http://annikanc.com/2014/10/24/undervatten/

Förkrigsförsvar inkl civilt försvar

Ta en titt på vårt inlägg ”Krigets första timmar”. Fundera lite på hur väl förberedda vi är för ett Ukraina-liknande scenario. Byt ut Krim mot Gotland och Donbass mot Skåne. Inte för att det just nu finns någon rimlig händelseutveckling som talar för att Ryssland skulle angripa oss på land men använd det som ett exempel för att få en bild av krigets första timmar och dagar. Fokusera därvidlag på det som normalt sett inte kallas krig. Det som skildras i filmen ”Förebudet”. Det som går att ge en rimlig förklaring. Händelser i cyberarenan eller i den ”biologiska och kemiska arenan”.

Läs gärna inlägget ”Hotbilden” om subversion, sabotage och informationsoperationer i ett förkonfliktstadium.

Utöver ovanstående skulle även följande problemområden behöva beskrivas närmare:

 

Nu är det dags att förbereda sig för morgondagens Rikskonferens. 

Rikskonferensen 2015 inleds, av Folk och Försvars ordförande, Göran Arrius. Första talare är utrikesminister Margot Wallström. Statsminister Stefan Löfven, vars medverkan vid Rikskonferensen bestämdes i och med beskedet om extra val, befinner sig under söndagen i Paris, med anledning av händelserna i Frankrike.

Börja med att titta i programmet som förenklat ser ut så här:

12:30 Välkomstord

12:35 Svensk säkerhetspolitik 2015 
Margot Wallström, utrikesminister

13:05 Sveriges säkerhetspolitik: tre perspektiv
Annie Lööf, partiledare (C)
Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
Jan Björklund, partiledare (FP)

14:05 Ryssland: ambition och förmåga
Gudrun Persson, forskningsledare FOI
Johan Norberg, förste forskare FOI
Torbjörn Becker, föreståndare Stockholm Institute of Transition Economics (SITE), Handelshögskolan1

14:45 Mellanöstern: en region i konflikt
Bitte Hammargren, journalist, författare, mellanösternkännare

15:35 Ebola: hot mot fred och säkerhet
Björn Olsen, professor infektionssjukdomar Uppsala universitet – inledning 10 min
Mats Karlsson, direktör Utrikespolitiska institutet
Ann-Charlotte Zackrisson, chef enheten för insatser MSB

16:15 Perspektiv
Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF
Ellinor Eriksson, förbundsordförande SSU
Linda Nordlund, förbundsordförande LUF

16:45 Utrikespolitik i en förändrad miljö 
Margot Wallström, utrikesminister
Erkki Tuomioja, utrikesminister Finland

17:15 Paneldiskussion: framtida verktyg för fred
Fredrik Löjdquist, OSSE-ambassadör
Sven-Eric Söder, generaldirektör FBA
Linda Nordin, generalsekreterare Svenska FN-förbundet

17:50 Paneldiskussion: slutsatser för oss
Karin Enström, vice ordf utrikesutskottet (M) – inledning 5 min
Kenneth G Forslund, ordf utrikesutskottet (S)

Håll sedan koll på den här sidan efter livesändningar på webben: http://folkochforsvar.se/rikskonferensen.html

Följ hashtaggen #fofrk på Twitter.

Och se till att du följer alla på Försvarstwittrartoppen

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

En svensk säkerhetspolitisk idé

Hur lyder Sverige säkerhetspolitiska idé? Kan alla svara på det? När man gjorde lumpen fick man lära sig att det var viktigt att kunna rabbla postinstruktionen om översten kom på besök. Annars blev det underkänt. Som ung officer lärde man sig att avlägga en s.k. ”snärtig fältanmälan” som inbegrep vad man sysslade med och var man befann sig samt något om vad syftet var med det hela. Kan man tänka sig att alla som arbetar direkt eller indirekt med Sveriges säkerhet också bör kunna återge landets säkerhetspolitiska idé? Ja, absolut! Men kan alla officerare göra det? Kan alla civilanställda i Försvarsmakten göra det? Kan personalen på MSB, FOI, FRA, TRM, KBV, FBA och FHS göra det? Kan alla poliser göra det? Inte för att alla dessa människor varje dag bedriver verksamhet inom ramen för den svenska säkerhetspolitiska idén men skall man tro på Försvarsberedningens säkerhetsmål så gör de det indirekt.

Men problemet kanske inte ligger där? Problemet kanske inte är att den säkerhetspolitiska idén inte är spridd utan problemet kanske är att den inte finns?

Häng med, låt oss gå på jakt efter en svensk säkerhetspolitisk idé!

Den första platsen man letar på är givetvis regeringens hemsida. Det vi helst vill ha är ett beslut fattat av en bred riksdagsmajoritet. Varför inte ett försvarsbeslut? Vi hittar följande formulering:
”Arbetet med att förbereda ett nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut inleddes 2012. Målsättningen är att regeringen ska lägga fram en försvarspolitisk inriktningsproposition för riksdagen under 2015.”

Ok, något beslut finns alltså inte. Men det kanske ändå finns formuleringar som är användbara. Vi letar vidare och hittar:

”Europa präglas i dag av ömsesidiga beroenden. Säkerhetspolitiska möjligheter och utmaningar som Sverige ställs inför delas i hög utsträckning av övriga Europa. Det går inte att föreställa sig en militär konflikt i vårt närområde som enbart skulle påverka ett land.”

Ukraina? Kanske?

Vidare står det:

”Samarbetet inom Europeiska Unionen (EU) intar en särställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Sambandet mellan vår säkerhetspolitik och vår europapolitik är uppenbart. Sveriges säkerhet stärks genom europeisk integration. Regeringen menar att det ligger i Sveriges intresse att genom nära samarbete stärka medlemsstaternas gemensamma säkerhet samtidigt som EU, genom att vara en effektiv säkerhetspolitisk aktör, kan verka för en fredlig och demokratisk utveckling i omvärlden.”

Det var bättre än ingenting och vi börjar förstå att internationalisering, globalisering, samarbete, handel och ömsesidiga beroende är nyckeln till säkerhetspolitikens utformning. Kanske. Dock bör man ha i minne att EU inte i första hand är en säkerhetsorganisation utan en handelsorganisation. Det utrikes- och säkerhetspolitiska spelet i Bryssel är lågt prioriterat och en del skulle t om säga att det har låg status. Fråga personalen på EU Military Staff.

För att förstå mer bläddrar vi vidare till UD och den Den utrikespolitiska deklarationen. Det kanske inte skall ha någon betydelse – men det känns lite osäkert att lita till en av Alliansen utgiven utrikespolitisk deklaration – när vi nu har en S/Mp-regering.

Hur som helst – den utrikespolitiska deklarationen anno 2014 känns väldigt Carl Bildtsk. Han lyckas få med Balkan även om det aldrig varit stillsammare där. Men det finns ingenting som liknar en säkerhetspolitisk idé – annat än att säkerhet är något vi åstadkommer tillsammans med andra. Det är en säkerhetspolitisk princip men det är inte en idé designad av Sverige. Det är en grundläggande förutsättning.

Vi får rota djupare i arkivet helt enkelt. Få se nu, i maj 2013 lämnade Försvarsberedningen sin rapport ”Vägval i en globaliserad värld”. Där borde det åtminstone gå att finna något om försvarspolitik och säkerhetspolitik som visar hur vi svenskar tänker. Eller åtminstone bakgrunden till den förda politiken. Man skall dock komma ihåg att när rapporten kom ut så hade Euromaidan inte startat. Vid den tidpunkten hade inte ens det ryska importstoppet av ukrainska varor trätt i kraft så det var sannolikt endast några personer med tjocka glasögon på MUST, FOI eller FRA som kunde hinta om den kommande utvecklingen. Av detta finns det alltså, självklart, inte något spår i Försvarsberedningens rapport. Det konstateras lakoniskt att Ukraina inte längre driver på för ett NATO-medlemskap. Jämför det med att folk idag tycker att ansökan om svenskt eller finskt NATO-medlemskap är en eskalering! Snacka om ny normalbild…

Hela kapitel 8 handlar om Ryssland. Den viktigaste formuleringen lyder: ”Försvarsberedningen noterar att utvecklingen i Ryssland sedan 2007 gått i en auktoritär och repressiv riktning”. I övrigt har man även koll på att media är ”närstående staten” och att rättssystemet är satt ur spel.

Ordet ”Krim” finns inte med någonstans i rapporten. Därvidlag kan vi inte låta bli att credda oss själva… Jämför med timelinen för invasionen av Krim.

Är det snarare Krim än Kiev som är CoG? @forsvarsakerhet @JanMortberg @AGardberg @OAJonsson @Jagarchefen @oplatsen
— Reservofficer (@Reservofficer1) 20 februari 2014

Nåväl, på sid 147 hittar man den märkliga formuleringen ”Rysslands konventionella militära förmåga ökar sedan länge från en låg nivå.”. Man undrar om Cecilia Widengren skrev dit den efter att revideringen var klar… Lite senare i samma stycke hittar man dock ”Landet har idag en ökad militär förmåga jämfört med den mycket låga nivån på det sena 1990-talet”. Man förstår att hela Försvarsberedningen lutar sig mot dessa beskrivningar. I stycken som avser den ryska försvarsreformen så har FOI och Carolina Vendil Pallin fått rejält genomslag. Den förutspådda övningsverksamheten hade man lite svårare att sia om. Zapad 13 hade man framför sig och man kan väl säga att man då inte hade en aning om den och alla tillkommande övningars komplexitet när texten författades. Eller så visste underrättelsetjänsten men ville inte att vi skulle berätta vad vi visste.

I slutet av rapporten finns de säkerhetspolitiska målen och de lyder som följer:

De av Försvarsberedningen föreslagna och av riksdagen beslutade målen för vår säkerhet är:
  • att värna befolkningens liv och hälsa,
  • att värna samhällets funktionalitet och
  • att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.
Vad har allt detta med en svensk säkerhetspolitisk idé att göra? Mål är ju inte samma sak som idéer? Det är ju rimligen hotbilden som dimensionerar säkerhetspolitiken. Och i och med att den hotbild som beskrivs bara ett år senare var obsolet så verkar inte detta vara dokumentet vi söker. 
 
Det sista dokumentet vi söker i är den senaste rapporten från Försvarsberedningen, den som sköts upp pga händelseutvecklingen i omvärlden, men slutligen nådde Fritzes tryckpressar i maj 2014, ”Starkare försvar för en osäker tid”.
 
Där har hela händelseutvecklingen i Ukraina kommit med och plötsligt ”markerar Ryssland sin stormaktsposition med  alla tillgängliga medel inklusive militära”. Men sen är det som att det ändå inte går att ta in det här med angripare och ”stormakt röd”. Vi hade ju bestämt att den hotbilden inte längre existerar! Så sent som i oktober 2012 slog Cecilia Widengren fast att Ryssland drar sig österut. Att Europa är säkrare än på länge…
 
I kapitlet 3.2 Svensk säkerhetspolitik förekommer en rad formuleringar som kan tjäna som grund för en säkerhetspolitisk idé. T.ex. ”Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets politiska oberoende och självständighet.”. Ja, det är ett sätt att beskriva syftet. Men egentligen är det en innehållslös floskel, en politisk plattityd. Vidare, ”Hävdandet av vårt lands suveränitet och territoriella integritet är en nödvändig förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet.”. Ja, exakt, det är en förutsättning.
 
Sedan kommer det igen: ”Sverige kan inte och vill inte isolera sig från omvärlden. Sverige är inte ensamt. Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra och hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.”
 
Japp. Men den 3 oktober 2014 säger Stefan Löfvén att det är uteslutet att Sverige skulle gå med i NATO. Då har han inte ens utsett försvarsminister i sin regering.
 
Hur är detta möjligt? Hur kan den nytillträdda statsministerin i oktober säga att Sverige inte skall ansöka om medlemskap i NATO när en enig Försvarsberedning i maj skriver att hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer? Hur skall vi i Sverige kunna enas om en säkerhetspolitisk idé under sådana förhållanden?
 
Lite längre fram står det dessutom att ”Det inte går att föreställa sig att en militär konflikt i vårt närområde enbart skulle påverka ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt.”
 
Jaha? Vilka andra länder pratar vi om? Skall vi tolka det som att om Baltikum blir angripet (vilket är det mest sannolika händelseförloppet i vårt närområde) så kommer vi att ingripa med stöd av solidaritetsförklaringen och då hamna mitt i en NATO-konflikt (baltländerna är NATO-medlemmar) utan att själva vara medlemmar i NATO? Eller är det Danmark, Norge, Tyskland eller Polen som blir angripna. Och de är också EU-länder. Och medlemmar i NATO. Hur skall detta gå till? Aha! Det är inte vi som skall skynda till andras hjälp utan de skall skynda till vår hjälp? Men hur var det nu…
 
Lite längre fram finns också bakgrunden till HNS MOU med: ”För att utveckla Försvarsmaktens förmåga att genomföra operationer i Sverige, i närområdet och utanför närområdet behöver förutsättningarna att ge och ta emot militärt stöd från andra länder förbättras.”
 
Men vem skall skicka militärt stöd? Frågan ställdes direkt till en talesman för NATO vid NATO HQ i Bryssel nyligen och man upprepar samma svar som Rasmussen gjorde på Folk och försvar 2013. Det blir inget stöd från NATO så länge Sverige inte är medlem. Vem skall då hjälpa oss? Irland? Malta? Cypern? Finland lär ha mer att göra än vi vid en väpnad konflikt med Ryssland. Vi får hoppas på Österrike då.
 
Det finns så många motsägelser på det säkerhetspolitiska området så att man blir alldeles snurrig.
 
Men – vilken tur – på söndag börjar Folk och försvars konferens. Och då kan dessa frågor ställas till de som formulerat innehållet i de olika dokumenten. Särskilt försvarsminister Peter Hultqvist som suttit i Försvarsberedningen och därmed måste anses delaktig i att ta fram formuleringarna.
 
Vi anser, för övrigt, att Sverige bör gå med i NATO.