Kategoriarkiv: ASC 890

Ursprungsversionen hade inga operatörsplatser ombord på flygplanet, då radarn styrdes helt och hållet från marken. Besättningen utgjordes enbart av två piloter och en tekniker som slog till ”strömbrytaren” när flygplanet var i luften. Sedan sköttes resten via länk från stridsledningscentralerna på marken.

I samband med att Försvarsmakten kort senare inte ansåg sig behöva de sex flygplanen, så hyrdes två av flygplanen ut till Grekland i väntan på att det grekiska flygvapnet skulle få sina egna levererade. Där fanns ett behov av att ha operatörerna ombord, så därför byggdes flygplanen om vilket innebar att operatörsplatser med bl.a. ledningsystem samt NATO datalänk installerades ombord. Därmed var det utvecklade flygplanet ASC 890 född.

När Grekland senare fick sina egna flygplan och lämnade tillbaka de två lånade flygplanen så valde Försvarsmakten att fortsätta utvecklingen med dessa två plattformar, eftersom de till skillnad från FSR 890, som styrdes från marken, skulle kunna gå att använda utomlands i internationella insatser. Det var nämligen det enda som räknades vid detta tillfälle, samtidigt som varje förband och enhet inom Försvarsmakten försökte finna sitt existensberättigande i det nya internationella försvaret. Få högre chefer brydde sig vid den tiden om det nationella försvaret. Utvecklingen av ASC 890 innebar att flygplanen erhöll ytterligare system och allmän förbättrad prestanda.

Följderna av detta blev de som jag har beskrivit i min SvD krönika.

Samma dag som krönikan publicerades i SvD erhöll jag svar på min sedan länge ställda fråga till försvarsdepartementet, det vill säga ”hur stor del av intäkterna från försäljningen fick Försvarsmakten behålla”?

Det handlar alltså om två kompletta FSR 890 inklusive bärare av typen Saab 340 till Thailand, och två radarsystem PS 890 till Förenade Arabemiraten (flygplanen som var avsedda att bära dessa två system används i dag förandra ändamål inom transportflyget).

Vad det gäller affären med Thailand hänvisar man till att frågan inte är möjlig att besvara på, dels på grund av sekretess.

När det kommer till försäljningen av de två systemen till Saab, som sedan såldes till Förenade Arabemiraten, så är svaret supertydligt. År 2009 framställde Försvarsmakten till Alliansregeringen om att få behålla pengarna från försäljningen av systemen som betalats med försvarsanslaget.

Regeringens avslog 2009 Försvarsmaktens framställan om att få behålla intäkterna, och därmed tog regeringen hand om pengarna och återförde dessa till statskassan. Pengar som hade kunnat bidra till en ökning av försvarsförmågan.

Idag har jag följt vår incidentberedskap. Vi har koll på läget! Bl.a. tack vare vår luftburna radar. pic.twitter.com/tGoWp5CgBl

— FVC (@FVC_Flygvapench) 1 april 2016

Ursprungsversionen hade inga operatörsplatser ombord på flygplanet, då radarn styrdes helt och hållet från marken. Besättningen utgjordes enbart av två piloter och en tekniker som slog till ”strömbrytaren” när flygplanet var i luften. Sedan sköttes resten via länk från stridsledningscentralerna på marken.

I samband med att Försvarsmakten kort senare inte ansåg sig behöva de sex flygplanen, så hyrdes två av flygplanen ut till Grekland i väntan på att det grekiska flygvapnet skulle få sina egna levererade. Där fanns ett behov av att ha operatörerna ombord, så därför byggdes flygplanen om vilket innebar att operatörsplatser med bl.a. ledningsystem samt NATO datalänk installerades ombord. Därmed var det utvecklade flygplanet ASC 890 född.

När Grekland senare fick sina egna flygplan och lämnade tillbaka de två lånade flygplanen så valde Försvarsmakten att fortsätta utvecklingen med dessa två plattformar, eftersom de till skillnad från FSR 890, som styrdes från marken, skulle kunna gå att använda utomlands i internationella insatser. Det var nämligen det enda som räknades vid detta tillfälle, samtidigt som varje förband och enhet inom Försvarsmakten försökte finna sitt existensberättigande i det nya internationella försvaret. Få högre chefer brydde sig vid den tiden om det nationella försvaret. Utvecklingen av ASC 890 innebar att flygplanen erhöll ytterligare system och allmän förbättrad prestanda.

Följderna av detta blev de som jag har beskrivit i min SvD krönika.

Samma dag som krönikan publicerades i SvD erhöll jag svar på min sedan länge ställda fråga till försvarsdepartementet, det vill säga ”hur stor del av intäkterna från försäljningen fick Försvarsmakten behålla”?

Det handlar alltså om två kompletta FSR 890 inklusive bärare av typen Saab 340 till Thailand, och två radarsystem PS 890 till Förenade Arabemiraten (flygplanen som var avsedda att bära dessa två system används i dag förandra ändamål inom transportflyget).

Vad det gäller affären med Thailand hänvisar man till att frågan inte är möjlig att besvara på, dels på grund av sekretess.

När det kommer till försäljningen av de två systemen till Saab, som sedan såldes till Förenade Arabemiraten, så är svaret supertydligt. År 2009 framställde Försvarsmakten till Alliansregeringen om att få behålla pengarna från försäljningen av systemen som betalats med försvarsanslaget.

Regeringens avslog 2009 Försvarsmaktens framställan om att få behålla intäkterna, och därmed tog regeringen hand om pengarna och återförde dessa till statskassan. Pengar som hade kunnat bidra till en ökning av försvarsförmågan.

Idag har jag följt vår incidentberedskap. Vi har koll på läget! Bl.a. tack vare vår luftburna radar. pic.twitter.com/tGoWp5CgBl

— FVC (@FVC_Flygvapench) 1 april 2016