Kategoriarkiv: C-130

Taktiskt transportflyg. Nästa steg och kanske men även det mest effektiva nästa steg.

Riksdagen fattade idag beslut om att bifalla Regeringens proposition 2014/15:109: Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. I denna kan man läsa att försvarsberedningen . I den avseende taktiskt transportflyg fanns det bland annat följande att läsa:
Texten är förkortad men ej ändrad i övrigt.

”Befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls under försvars-inriktningsperioden och Försvarsmakten analyserar fortsatt möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan.”

”Dessutom finns det stora omsättnings-, nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov i perioden från 2021 när det gäller t.ex.
– transportflygplan Tp 84″

Försvarsberedningen föreslog att fyra nya taktiska transportflygplan på sikt bör anskaffas för att ersätta dagens flygplan. Försvarsmakten har i sitt underlag till regeringen föreslagit att befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls och att myndigheten fortsatt analyserar möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan. Försvarsmakten framhåller att en eventuell framtida anskaffning bör ske genom internationellt samarbete. Regeringen delar i huvudsak Försvarsmaktens bedömning och vill särskilt framhålla vikten av det pågående nordiska samarbetet avseende taktiskt transportflyg. De ovan nämnda satsningarna medger en ökad tillgänglighet på det taktiska transportflyget.

Vilka slutsatser ger då detta? Jo:

Initialt vill man att nuvarande Tp 84 ska kunna operera inom perioden 2016-2020. Detta medför att man kommer att ha tvingande åtgärder som FDR (Flight Data Recorder) och CVR ( Cockpit Voice Recorder) som tvingande installationer på Tp 84. Detta är en avsaknad av datainsamlande utrustning som har varit i avsaknad i Tp 84 sedan början på 2000-talet. Det är bara att fråga FlygI om hur detta ärende ligger i tiden och har behandlats. Med andra ord, inte en dag förtidigt.

När man sedan pratar om nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov så återfinns Tp 84 i detta. Behovet av snabba transporter inom riket vid ett skymmningsläge kommer att vara stort och vilket rättfärdigar ett behov av Tp 84. En analys av antalet flygplan för detta behovet bör återigen genomföras då man till stor del de senaste 15 åren har mer fokuserat på ekonomi snarare än nytta och handlingskraft. Det senaste exemplet är då Försvarsmakten istället för Tp 84 valde att frakta materiel mellan Bamako och Timbuktu i Mali på mer eller mindre existerande och kontrollerade vägar med lastbil. Denna avvägning med betydande förhöjd risk för personal ingående i lastbilskonvoj jämförelsevis med transporter med Tp 84 berodde på att timprisdebitering internt i Försvarsmakten. F7 och Tp 84 har fått ett antal flygtimmar budgeterat för att kunna ha en förmåga men då man ska flyga i Mali så ska denna förmåga betalas igen med att full täckning för flygningen ska betalas. VAd gör då F7? Jo, Tp 84 flyger egna övningar inom Sverige för att få rätt förmåga samtidigt som extra pengar läggs på landtransporter. Tyvärr är det ekonomer och inte do-ers som bestämmer detta. Helt galet. Dessa flygningar som är mycket värdefulla för F7 borde endast kosta beställaren med de överskjutande kostnader som den geografiska och hot-miljön genererar.

Slutligen som försvarsberedningen föreslår att Försvarsmakten ska anskaffa fyra nya taktiska transportflyg, vad innebär det? Jo, För det första så är numerären på fyra stycken flygplan en illa vald numerär. Varför? Jo, vid en analys som Norge har gjort så genererar fyrs stycken flygplan i princip en lika stor kader med personal för flygunderhåll som fem stycken flygplan gör. Detta för att de underhållsprogram som flygplan normalt har kräver denna mängd med personal för att kunna minimera stillestånd vid avhjälpande underhåll. Minskar man ner till tre så tappar man det totala i resurser för att kunna genomföra flygtransporter radikalt. Det man borde se på är att Sverige anskaffar fem till sex stycken nya transportflygplan för att kunna tillgodose behovet av snabba transporter inom ställda uppgifter. Kanske kan det vara så att Sverige och Finland köper in nya C-130 J för att lösa behovet. En sådan lösning vore att Sverige köper sex stycken C-130J och att Finland köper in två eller tre stycken C-130J. Med Norge och Danmark vore det att vi fyra länder tillsammans har en kapacitet med totalt 15 st. (i den bästa av världar) C-130J att tillsammans förfoga över och kunna genomföra nationella och internationella transporter. Till detta kommer ju även en gränsöverskridande samarbetsform vid till exempel FN och röda korset uppdrag mm. Detta skulle kunna reducera kostnader för utrikes stationering med korsvis besättningsbyte och även korsvis flygunderhållspersonals byte.
Ve den regering som skulle falla till föga för SAAB’s ägare och falla för KC-390. Den må vara en bra strategisk flygtransportkapacitet men med största sannolikhet så kommer den inte att vara en taktisk. Det är bara att jämföra med A400M: Inget land som beställt dessa flygplan har de ekonomiska resurserna att använda A400M till en taktisk resurs. Enkom strategisk. Jämför C-17 där USA i undantagsfall använder den som en taktisk resurs men då med betydande understöd mot tilltänkt fäll- eller landningsplats. USA har ca 200 st. C-17. Sverige är med i ett samarbete där man har tre st- C-17. Numerären på flygplan har en starkt avgörande betydelse hur man avser att använda sin flygplansflotta. I detta avseende så har ju Tp 84 gång på gång bevisat att man är en taktisk flygtransportresurs för Sverige både inom och utom riket sedan 1965. En uppgraderad variant, C-130J, (sex stycken flygplan) skulle vara det mest kostnadseffektiva ur ett livscykelperspektiv och ur ett taktiskt flygtransportbehovsperspektiv vara det mest effektiva för Sverige. Lägg därtill att omgruppera resurser för att stödja dessa flygplan till deras utgångsgruppering skulle medföra ytterligare besparingar jämfört med dagens läge. Kanske kan till och med de nordiska länderna komma överens om att tillsammans inkomma med ett medlemskap i EATC för att ytterligare få synergieffekter av det medlemskapet. Vem vet, men en symbios med ”benefits” skulle det vara.

KC-390 – Flygplanet Sverige INTE behöver just nu.

KC-390 vs C-130. Kampen om Sveriges taktiska transportflygförmåga.

I SvD näringsliv idag kan man läsa om att Brasilien hoppas på att Sverige ska för återköp i JAS-affären köpa KC-390. Säkerligen är det även många inom SAAB (inklusive dess ägare)som tycker att detta är en alldeles utmärkt affär att genomföra. Detta då man i publikt rum har kunna läsa om hur dåliga våra nuvarande C-130 är. Detta faktum att så egentligen inte är fallet har jag tidigare beskrivit här på bloggen och att det vore ett ekonomiskt vansinne att ”slänga bort” 8 st flygplan som har kring 50 % av sin livslängd kvar. Jo, viss modifiering är behövlig. Men Vad skulle då Sverige få om man köper KC-390? Det första som slår en är ju att man köper grisen i säcken. Dvs att flygplanet har fortfarande ännu inte haft sin jungfrufärd. Därigenom så vet man ju inte ens om flygplanet har möjlighet att nå de prestanda som specifikationen Embraer utlovar. Jämför med Airbus A400M som nu är överlämnat till Franska flygvapnet till utprovning. Med tanke på de förseningar som drabbat A400M så är det troligt att KC-390 kommer att ha en liknande framskridningshastighet i projektet vilket kommer att försena första leveransen till ca 2019 eller senare. 
Priset för KC-390är uppskattat till ca US$50 miljoner (Ca 350 miljoner svenska kronor) medan C-130J kostar US$62 miljoner (Ca 434 miljoner svenska kronor). Observera att prissättningen är motsvarande då du köper en ny bil hos din bilhandlare. Till detta kommer sedan extrautrustning i form av lufttankning, fällningsutrustning, navigeringsstödsutrustning etc. etc. Listan kan göras precis hur lång som man själv vill och priset växer multipelt. 
Priserna är med reservation då de är hämtade från internet men ger ändå en uppskattning i om vilket område kostnaden är i. 

Idag finns det ännu ingen underskriven order från någon operatör/nation utan bara överenskommelser om vilja att upphandla. 

Vad kan då de olika flygplanen göra?

Ja de kan flyga last och passagerare ( i en bullrig miljö):

    

           KC-390       C-130J          C-130H (TP84)

Last       23,6 ton      19,96 ton       19,05 ton
Passag     88             124              88
Jägare     64              92              92
Palett      6               8               6

Om man jämför KC-390 med dagens TP 84 så är det marginella skillnader i last som den kan bära. Detta gör att om man satsar på detta nya KC-390 så kommer det att medföra enorma kostnadssatsningar på ny infrastruktur på flygplats då dagens hangarer inte kommer att räcka till alls. Dessutom så ska man till detta addera all den utrustning som behövs för att man ska göra tillsyn(reparera och underhålla) på flygplanen i Sverige. Dessutom så kommer Sverige likt idag med TP 84 inte kunna vara kapabel att klara av de större reparations och underhållsarbetena som måste utföras på flygplanen utan att dessa måste göras i Brasilien (TP84 i England). Idag finns det ingen verkstad i Europa som kan detta vilket kommer att medföra stora transportkostnader och långa bortavaroperioder för flygplanen.
Vad finns det då för alternativ?
I huvudsakligen är det ett alternativ som är kostnadseffektivt men som inte utestänger ett senare inköp av rätt flygsystem. Med rätt flygsystem menar jag ett flygsystem som kan transportera den materiel som Försvarsmakten har och kommer att ha framöver.
Hur då göra? Jo, modifiera den nuvarande flygplanflottan till en standard som är acceptabel till de krav på operativt uppträdande inom ett operationsområde och de krav som de civila luftfartsmyndigheterna ställer för att få kunna flyga i deras luftrum. Detta är en kostnad som kommer att ligga väl under de kostnader som kommer att uppstå vid en nyanskaffning samtidigt som Sverige kommer att kunna i en högre utsträckning vara operativ med sina flygplan. 
Denna modifiering kommer att ge en förlängd livslängd på mellan 15 och 25 år fram till ca 2030 – 2040. Härigenom så kommer Sverige att utnyttja sina transportflygplan optimalt både vad gäller tillgänglighet och ekonomi. 10 år efter att man har genomfört modifieringarna så är det dags att påbörja en studie om vilket flygsystem som ska ersätta denna modifierade TP84. Då har man mellan 5 och 15 år på sig att kunna upphandla ett flygplansystem om passar Sverige och uppgifterna som det ska lösa. Dessutom så är då samtliga idag möjliga flygsystem operativa i andra försvarsmakter runt om i världen så förhoppningsvis så har de flesta ”barnsjukdomarna” kunnat åtgärdas. Dessa fel tar ofta en stor del av operationseffekten samt fördyrar underhållet då modifieringar måste införas. De flygsystem som då skulle vara aktuella är i så fall: KC-390, C-130J och A400M. Utan en djupare analys men med det man hör från de som opererar C-130 idag är det A400M att föredra då man kan transportera mer utrustning åt Armén vars utrustning de senaste 60 åren har blivit bredare, tyngre men framförallt högre. Detta medför att man i KC-390 och i C-130 inte kan lasta denna utrustning vilket är en riktigt stor begränsning i sig. Då återstår det att leasa in flygplan som kan transportera denna utrustning och med ett sådant scenario så har man väl köpt sig en felaktig produkt.
Förhoppningsvis så har försvarsmaktens ledning kurage nog att motstå den lobbying som pågår för att snarast införskaffa KC-390 för att inte riskera att man i framtiden har köpt något som man inte kan använda fullt ut till det man behöver.