Lördagsinlägget innebär den femte delen i utfrågningen av de nya ledamöterna i försvarsutskottet och turen har nu gått till Daneil Bäckström som representerar Centerpartiet.
Daniel Bäckström är född 1975 och bor i Säffle. Bäckström har studerat statsvetenskap vid Karlstads universitet och har arbetat som väktare och varit kommunalråd i Säffle kommun. Han valdes in i Sveriges riksdag 2014 och efterträdde Staffan Danielsson i försvarsutskottet. Som liten hade han Torbjörn Fälldin som sin stora idol.
Ja. Beslutet att vi ska ha ett försvar som är mer tillgängligt än tidigare är något vi står bakom. Dock bör det tilläggas att utvecklingen i vårt närområde föranlett de ytterligare satsningar som dels Alliansregeringen presenterade innan valet, som nämns i försvarsberedningens rapport, och som nu i allt väsentligt finns med i regeringens budgetproposition. Sedan är det viktigt att också fortsättningsvis följa händelseutvecklingen inför kommande försvarsbeslut. Något som jag förutsätter att regeringen också gör.
De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
Försvarsberedningen uttryckte att nya investeringar behövs, bland annat på ubåtssidan. Och det är ett ställningstagande som vi står bakom.
Även här är det så att vi står bakom det vi enats kring i Försvarsberedningens rapport. Det vill säga att vi ska ha tillgång till 70 Gripenplan.
Det är viktigt att det nu finns enighet kring ökad närvaro på Gotland, genom bland annat ökad övningsverksamhet. Incidentberedskapen är också en viktig del i sammanhanget.
Vad som framför allt konstateras i rapporten är att den tid är förbi då enskilda länder på egen hand hade möjlighet att skaffa sig förmåga att militärt möta en resursstark motståndare – något som faktiskt är en slutsats som man bör ha i åtanke om man vill föra en nyanserad försvarsdebatt i Sverige i dag. En viktig grund för den svenska säkerhetspolitiken är att vi bygger vår säkerhet tillsammans med andra demokratier i vår närhet. Och det handlar då inte minst om att undvika kriser och väpnade konflikter. Försvarsberedningen drar slutsatsen att det svenska försvaret behöver ha förmågan att ge och ta emot militärt stöd men att det alltjämt är osannolikt med ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige. Jag konstaterar att Sverige har goda relationer med våra grannländer och med Nato, jag konstaterar också att det finns en solidaritetsklausul i EU. Men att gå därifrån till att säga exakt vilka länder som i händelse av krig skulle hjälpa oss och exakt hur det ska ske skulle bara innebära spekulationer från min sida. Det viktigaste nu, när Bertelman presenterat sin rapport, är att den kan få ligga till grund för en bred försvars- och säkerhetspolitisk diskussion i Sverige. För det är något vi faktiskt behöver de kommande åren.
Det krävs en regering som är beredd att utreda frågan. Det har vi inte i dag.
Att det är långsiktigt goda planeringsförutsättningar, tillräcklig personalförsörjning och att försvarsmakten har kontinuitet för att bygga en stark insatsorganisation.
Jag är positiv till att det nu finns en strategi för att successivt öka försvarsanslagen. Anslaget sett som andel av BNP är däremot i det längre perspektivet ett ganska trubbigt mått då det är knutet till hur den svenska ekonomin utvecklas. Och det är ju knappast någon hemlighet att Centerpartiet har en annan syn än regeringen när det handlar om jobb, företagande och tillväxt. I förlängningen är ju den svenska ekonomin helt avgörande för möjligheten att, exempelvis, göra satsningar på försvaret. Nämnas kan också att regeringens höjning av arbetsgivaravgifterna för unga drabbar försvaret i hög utsträckning.
I det läge som råder just nu, med de budgetförstärkningar som aviserats – och aviserades redan innan valet – menar jag att beslutet inte bör anses gälla längre.
Centerpartiet har inte minst lyft frågan om Sveriges livsmedelsproduktion och förespråkat att en livsmedelsstrategi tas fram. Men vi menar också att de här frågorna gällande Sveriges försörjning av såväl livsmedel som andra förnödenheter bör utredas. Och det är regeringen som i första hand bär ansvar för att tillsätta utredningar.