Ledarskapsforskaren Mats Alvesson vid Lunds Universitet skrev igår en mycket intressant artikel i fredagens DN. Titeln på artikeln var ”Värdegrunder ett surrogat för verkliga förbättringar”. I går kunde vi på ett 30-tal olika svenska webbsidor läsa TT-artikeln ”Försvaret satsar på jämställd design”. Dessa båda ämnen avser jag diskutera i detta inlägg.
Efter att ha läst detta inlägg så kommer säkerligen några av er läsare försöka hävda att jag är en aktiv motståndare till både värdegrundsarbete och jämställdhet. Anledningen är att vissa enbart läser in det man vill läsa och bortser från helheten. Därför vill jag redan innan jag går vidare, tydligt påpeka att så inte är fallet. Värdegrund och jämställdhet är givetvis viktiga saker, framför allt är det något som ska vara något självklart och en naturlig del i vårt samhälle. Men vi måste samtidigt våga diskutera dessa frågor utan att den som lyfter frågan ur ett granskande perspektiv ska stämplas som motståndare. Jag upplever tyvärr att få vill diskutera frågorna med risk för att få denna stämpel, därför har man lämnat walk over i debatten, och gett en liten grupp människor som ser detta som den allra viktigaste, och i visa fall enda frågan, mer eller mindre fritt spelrum.
För att börja med värdegrunden. Det är troligtvis fler än jag som känner igen oss i forskarens beskrivningar. Ingen kan säga att en god värdegrund är något dåligt. Dessutom vill alla ha en väl fungerande arbetsplats där alla är respekterade. Problemet blir att värdegrundsfrågorna i värsta fall kan ta fokus från det en organisation är satt att åstadkomma.
Vi bli helt enkelt så måna om att göra saker rätt, så att vi glömmer bort att göra rätt saker. Det blir som Alvesson uttrycker det.
I bästa fall är det här meningslöst och tas endast på allvar av de som har betalt för att hålla på med värdegrundsprat eller känner självkänslan boostas av att upprepa fina ord …. I sämsta fall tas det här på stort allvar och en hel del energi går åt. Tjusigt värdegrundsprat kan sedan fungera som ett surrogat för en bra praktik.
I Försvarsmakten har det så länge jag vet förekommit olika projekt, som ofta har fått oanade resurser till förfogande. Deltagandet i olika utbildningsinsatser har allt som oftast varit obligatoriskt och gått före huvudtjänst. Ingen verksamhet har varit viktigare än det ”aktuella projektet”. Särskilda handläggare har ofta utsetts vid varje militärt förband inom respektive projekt. Jag upplever många av dessa projekt som trenddrivna, och det har inte bara handlat om värdegrundsrelaterade frågor.
Det har varit projekt Q, där alla skulle gå Q-kurser och utbildningar. Q stod för kvalité och vi skulle genom omfattande utbildningsinsatser och obligatoriska samlingar öka kvalitén i Försvarsmakten. Vi införde särskilda Q-handläggare vid förbanden. Detta har vad jag vet runnit ut i sanden som så mycket annat. Om kvalitén i Försvarsmakten blev så mycket bättre av detta omfattande projekt låter jag vara osagt.
Ett tag var VHL ett modeord. Vi skulle införa verksamhetsledningssystem i Försvarsmakten, och jag tror till och med vi fick särskilda dataprogram för ändamålet. Ingen fråga var viktigare än VHL-frågan. Det genomfördes även här omfattande utbildningsinsatser och särskilda VHL-handläggare tillsattes. Vi fick uppgiften att ta fram processbeskrivningar för i princip allt. Från ax till limpa var devisen. Det lades ner mycket tid på detta under något år. Man kan fråga sig såhär i efterhand hur mycket effekt detta arbete gav, och hur många som idag använder alla dessa processbeskrivningar i sitt dagliga arbete?
Det finns givetvis betydligt fler sådana projekt, och jag kommer givetvis inte ihåg alla. Det kanske ni läsare gör, men det har handlat om allt från mångfaldsprojekt till bikupor och en rad andra obligatorium som där och då var viktigare än allt annat.
Det som är slående med detta framträder tydligt när man pratar med vänner som jobbar inom andra statliga myndigheter och de som arbetar i civila yrken. Då konstaterar jag varje gång att Försvarsmakten medvetet, eller omedvetet alltid har eftersträvat att vara bäst i klassen när det kommer till att göra saker rätt. Det känns tyvärr ibland som att vi glömt ställa frågan huruvida vi verkligen gör rätt saker. Anledningen kan vara att de som brinner för frågorna har utsetts till projektledare, och fått ett ovanligt stort spelrum. Order har gått ut till förbanden att detta är viktigt och framför allt obligatoriskt, och ingen har tagit på sig rollen som djävulens advokat och antagit en kritiskt granskande hållning och ställt frågan om det här verkligen är viktigt? Viktigare än att göra andra saker kopplat till kärnverksamheten?
Apropå kärnverksamheten. I mitten av 00-talet blev jag själv intervjuad inom ramen för ett av alla dessa projekt, jag kommer inte ihåg vilket. Intervjun handlade om frågan vad som är Försvarsmaktens kärnverksamhet. Vid det aktuella tillfället så befann vi oss mitt i den strategiska time-outen där Försvarsmakten var mitt uppe i någon typ av identitetskris, där alla försökte finna sin plats i det nya försvaret. Intervjuaren, från någon inhyrd konsultfirma, ville få det till att någon av dessa projekt (minns inte vilket) utgjorde en del av kärnverksamheten. Själv hävdade jag att Försvarsmaktens kärnverksamhet är att försvara Sverige, och att vår förmåga att kunna föra den väpnade striden är det centrala, och att allt annat måste vara betraktas som sidoverksamhet alternativt stödverksamhet. När filmen sedan klipptes samman och distribuerades ut (till en ny obligatorisk samling där den skulle visas) så framställdes mitt uttalande (underförstått) som ett dåligt exempel, och att jag hade en felaktig syn på vad kärnverksamhet var.
Vad vill jag då säga men mitt resonemang? Jag anser att vissa saker, av olika anledningar, har tillåtits få ett mycket stort och helt fritt spelutrymme. Av någon outgrundlig anledning har vi alltid hamnat i ett läge där vi ska bli bäst i klassen, och löpa linan hela vägen ut vid varje nytt projekt. Ofta tror jag det har handlat om områden där chefer är rädda för att att säga
”vi drar det här projektet eller frågan till den här nivån, men sedan stannar vi”. Min personliga uppfattning är att varje enskild aktivitet som inte har direkt bärighet mot ökad försvarsförmåga måste vägas på vågen två gånger. I många fall kommer det visa sig efter en andra kontroll vara nödvändigt, medan andra saker kommer att fastna i filtret och väljas bort. ÖB har sedan förra året tillsatt Kommendör Claes Lundin med uppdraget att analysera och hitta alla märkliga egenhändigt skapade regelverk i syfte att underlätta och förenkla arbetet i Försvarsmakten. Det här är en föredömlig åtgärd som dessutom skapar förtroende. Men för att göra en liknelse med en av Gröna Lunds populära aktiviteter. För varje grön groda som bankas ner och ger poäng, så dyker det upp minst två nya.
Ett annat ämne som får ett mycket stort utrymme är genderfrågan. Ingen kan säga att den på något sätt skulle vara oviktig. Men samtidigt är det ett ämne där jag tror få chefer vågar sätta några gränser för hur mycket utrymme frågan kan få.
I Försvarsmakten vilar genderfrågan på FN-resolutionen 1325. I resolutionen uttrycker säkerhetsrådet sin oro över att civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter.
I Försvarsmakten har man sedan några år tillbaka inrättat ett eget
Gendercentrum som arbetar med dessa frågor på heltid. Det är till och med ett nordiskt gendercentrum.
Utöver detta så gick nyligen ett direktiv ut till alla Försvarsmaktens förband att en särskild genderhandläggare (Gender Focal Point) ska utses på varje förbandsenhet i Försvarsmakten som ska bevaka att genderfrågan omhändertas och implementeras i all verksamhet, övning och insats.
Tillsammans med detta har en order gått ut som säger att samtliga övningar och insatser i Försvarsmakten skall genomföras med ett genderperspektiv (GENUS SMART) , med det menas att resolution 1325 skall införlivas i övningen samt att ett antal moment ska återspegla situationer där kvinnor görs till måltavlor. Se checklista som skickats ut från HKV här nedan.
Nyligen kunde vi läsa en artikel på Försvarsmaktens webbsida som gjorde gällande att
”Genderperspektivet är en del av försvarsförmågan”. Det har även talats om att resolution 1325 (utbildning i gender) ska bli ett obligatoriskt ämne på Försvarshögskolan från och med nästa år.
Trots att jag anser att genderperspektivet är viktig, särskilt vid militära insatser i länder där kvinnor utsätts för ett enormt förtryck så anser jag att det har gått för långt när det ställs krav på att alla övningar ska innehålla moment där kvinnor görs till särskilda måltavlor? Hur appliceras detta på ubåtsjaktövningar, luftstrid och när stridsvagnar möts i terrängen?
Bloggaren Cornucopia har skrivit ett vasst blogginlägg i den här frågan.
Ett annat ämne som också fått mycket luft under vingarna är jämställdhetsfrågan, som inte ska förväxlas med gender. I dagens TT-nyhet kunde vi utläsa att ”Försvaret satsar på jämställd design”.
Att det inte finns personlig utrustning så som vissa klädesplagg och kroppskydd anpassat för kvinnor är självklart bedrövligt trots att vi har haft kvinnor i Försvarsmakten i väldigt många år. Sådant bör vara grundläggande!
Men att gå så långt som att det ska finnas utrustning som passar alla är enligt min uppfattning att gå för långt. För frågan är exakt den, hur långt ska man tillåtas gå inom detta området? Ska vi anpassa JAS-flygplan, stridsfordon och annan materiel för personer som är 2,10 långa? Eller ska vi bygga om fartygsbryggor och byta ut stolarna på grund av att vi har personer som är för korta för att se ut genom frontrutan
?
I artikeln påtalas bland mycket annat att ”Vi har tält som är svåra att staga upp för dem som är under 172 centimeter”. Vidare påtalas att vapen ska ses över och göras lättare i syfte att passa de som har andra fysiska förutsättningar.
I intervjun framgår att inom fem år ska all ny utrustning som försvaret beställer av FMV ha anpassats. – Det är en rättighetsfråga.
Frågan är om vi verkligen gör rätt saker då? Ska Försvarsmakten verkligen anpassas för att passa alla – exakt?
Eller är det så att man precis som vid antagning till pilotyrket ska ställa vissa krav på olika delmått istället? Är det en rättighet att vara hur lång, hur kort eller hur svag som helst och ändå ha rätt till en befattning i Försvarsmakten? Ska det vara en rättighet att alla ska kunna nå, och sätta upp tältstaget själv? Eller kan man kanske stå på tältlådan eller be någon längre kamrat om hjälp?
Jag upplever att dessa frågor får väldigt stort utrymme, och att kraven ibland blir orimliga? Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leverera försvarsförmåga!
Jag är inte heller säker på att det är av godo att anpassa all utrustning. Att ha mindre ryggsäckar och mindre vattenflaskor, lättare vapen och hjälmar, eller att ha anpassad materiel för varje individ kommer dessutom att kosta stora summor pengar. Då måste man också fråga sig om det är relevant ur ett kostnadspespektiv för att ”det är en rättighetsfråga”? Lägger vi pengarna på rätt saker?
Vi kan konstatera att Försvarsmakten inte har lyckats rekrytera den mängd kvinnor som hade varit av godo för försvaret, men jag tror inte anpassningar i form av sänkta krav och lättare utrustning för kvinnor är rätt väg att gå. I US Army är kraven samma för män som för kvinnor och dessutom högre ställda än i Sverige. US Air Force har 19% anställda kvinnor och väldigt mycket högre fyskrav än oss. Således ligger nog problemet någon annanstans än att altting måste vara anpassat.
För att sammanfatta det hela, och som jag skrivit tidigare. Jag tror vi är så måna om att göra saker rätt, så vi glömmer bort att göra rätt saker. Värdegrund, gender och jämställdhet är alla viktiga frågor som ska vara en naturlig del av vår vardag. Men jag upplever som rubriken säger att det inom dessa frågor finns ett fritt spelrum utan tydligt definierad gräns vänster och gräns höger. I dag verkar ingen förutom handläggarna vilja dryfta dessa frågor i öppna diskussioner för att inte riskera att bli stämplad som motståndare till dessa frågor.
