Hkp 15 – Försvarsbloggare

Uppdaterat Gästinlägg: Att använda pengar till rätt saker

Ännu ett läsvärt gästinlägg av signaturen Boatswain som den här gången funderar över om den sjöoperativa helikopterverksamheten i Marinen – här och nu – ger rätt pang för pengarna? Personligen anser jag att sjöoperativ helikopterverksamhet är av största vikt. Men tyvärr tenderar vi gång på gång att gå i otakt avseende tillgänglig och rätt materiel kontra verksamhetens verkliga behov!

/ Skipper

—————————————————————–

Det har väl inte undgått någon att Försvarsmaktens kärva ekonomi i allmänhet och marinens i synnerhet, har debatterats flitigt den senaste tiden. Det är ont om pengar till nyanskaffning, Regeringen vill att FM ska spara 500 miljoner på lönemedel och höstens övningsverksamhet har skurits kraftigt för att hålla budgeten till årsskiftet. Detta har avhandlats av andra och det här inlägget avser istället belysa det faktum att vi i marinen kanske inte använder våra medel (och tid till sjöss) på rätt sätt.

Tre av de fem byggda Visbykorvetterna ska kunna ta emot Hkp 15. För att möjliggöra detta krävs bl.a. (utöver ett helikopterdäck anpassat för uppgiften):

utbildad och övad personal som arbetar på helikopterdäcket

lös materiel (t.ex. dräkter, hjälmar m.m. till Flight Deck Team, FDT)

utbildad och övad personal som leder helikoptern (Helicopter Control Officer, HCO)

att fartyget blir klassat som flygplats och även bibehåller den statusen

Personalen har utbildats av Sjöstridsskolan, PRISM Defence (ett australiensiskt företag specialiserade på helikopterintegrering), personal har skickats till Norge, Danmark och Holland för att bli certifierade som HCO. Hur många veckor och mantimmar detta har omfattat är svåröverskådligt men att utbilda helikopterdäckspersonalen tar flera veckor och HCO ännu mer. Lägg därtill att vi har tre skrov och därmed tre besättningar som ska utbildas. Försvarsmaktens höga personalrotation leder dessutom till att utbildningen måste genomföras årligen då personal slutar, byter tjänst eller tar tjänstledigt.

Alla som sysslat med någon form av flygverksamhet i FM vet att det (oftast med rätta) är behäftat med en djungel av regler. Krydda dessutom med Regler för Militär Sjäfart, RMS och anrättningen blir ganska komplex vilket resulterar i speciallösningar, krav och stora kostnader.

Vad ska vi då använda den sjöoperativa Hkp 15 till? Den går ju att använda till allt möjligt bra hävdar vissa. Absolut! Den kan fälla sonarbojar, länka FLIR-/radarbild och sonarbojsdata, transportera personal/materiel, lokalisera och identifiera fartyg m.m. Klockrent med andra ord? Om vi istället tar ett kliv tillbaka och funderar i termer av nationell försvarsförmåga, är det då värt att satsa så många miljoner och värdefull arbets- och övningstid på detta?

MI har fastslagit att ”strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen”. Så långt allt väl. Passar då Hkp 15 in den dimensioneringen? Jag vill hävda att så ej är fallet.

De uppgifter som nämndes ovan är inte uppgifter som är rimliga i ett nationellt försvarsperspektiv mot ett kvalificerad och högteknologisk motståndare. Att använda Hkp 15 för ytspaning mot ett luftförsvarsbestyckat fartyg går bort då helikoptern skulle bli bekämpad omedelbart. Vidare är radarn inte en ytspaningsradar utan en väderradar. Hkp 15 har inte något försvar mot luftvärnsrobotar och blir således ett enkelt mål för ett fartyg som inte uppskattar att få sitt målläge sänt till robotbestyckade svenska enheter. Bara för att vi själva inte förfogar över luftvärnsrobotar på våra enheter kan vi inte förutsätta att motståndaren är lika illa utrustad.

Övriga uppgifter som kvarstår är i så fall transporter av materiel och personal samt länkning av sonarbojsdata. För transport av materiel och personal (via vinschning) borde det inte krävas samma omfattande utbildning och utrustning från fartygets sida för att ta emot detta som att landa och husera helikoptern ombord. Vad beträffar nyttjandet av helikoptern som relästation för bojdata krävs att vi behärskar luftrummet. Om så är fallet kan helikoptern ansluta från land för att genomföra sina uppgifter och behöver inte baseras ombord.

Visbykorvetterna är designade för att synas så lite som möjligt vilket är en framgångsfaktor i duellen mot en kvalificerad motståndare. Hur påverkas signaturen av att ha en helikopter på däck? Det krävs inga stora mängder med högskolepoäng för att räkna ut att signaturen försämras. Det var ju som bekant tänkt att helikoptern skulle kunna sänkas ner i en hangar ombord för service och för att inte påverka signaturen. Detta ströks i ett tidigt sked p.g.a. platsbrist. Är det då rimligt att först spendera miljarder på att göra fartygen svårupptäckta för att sedan spendera ytterligare miljoner för att förstöra detta?

Hur mycket har då helikopterintegreringen på Visbysystemet kostat? Ingen aning men det rör sig säkert om hundratals miljoner. Detta är en kostnad som, i skenet av vår ansträngda ekonomi, är svår att motivera.

Är det då helt bortkastat att öva helikopteroperationer från en Visbykorvett?

Det finns säkerligen fördelar med detta, t.ex. att de som är HCO får övas och framgent kan leda Hkp 14 i ubåtsjaktrollen, en uppgift som taktar mot MI:s inriktning, – strid mot en högteknologisk motståndare (i detta fallet ubåt). För helikopterbesättningarna finns också fördelar med att redan nu öva med flottan för att på så sätt snabbare bli operativ med Hkp 14 då den anländer till förbands- och insatsproduktionen. Självklart ska vi öva med sjöoperativ helikopter men är det värt pengarna att låta den landa och lyfta från en Visbykorvett. Det går ypperligt att leda externt tillförd helikopter som startar från land, flyger ut över havet, därefter leds av ett fartyg och sedan återgår till sin basering i land.

I ett Adenviken-scenario är det ypperligt med helikopter ombord men vi ska inte bygga fartyg för den uppgiften utan med det nationella försvaret som dimensionerande!

Frågan vi bör ställa oss kvartstår; är Hkp 15-operationer från Visbykorvett tillräckligt med pang för pengarna eller är det ett dyrt nöje vi idag inte har råd med?

/Boatswain

Uppdatering 2013-09-21

Gästinläggsskribenten önskar uppdatera sitt inlägg med ytterligare några parametrar runt detta ämne efter den debatt som förevarit i kommentarsfältet. Det är positivt med en aktiv debatt runt ämnet liksom runt annat, i synnerhet runt sådant som drar mycket resurser ur den redan ansträngda myndigheten rörande såväl ekonomi som personal. Min personliga uppfattning runt detta är att en landbaserad Hkp 15 för sjöoperativa uppdrag inte är att tänka på med hänsyn tagen till tillgänglig flygtid, i synnerhet inte längre ut till sjöss. Det är av just den anledningen, tillsammans med många andra, det är av största vikt att Hkp 14 blir operativ fullt ut så snart som möjligt! Att det helt uppenbart, så som skribenten beskriver, att det går att landa samma helikopter, fortfarande i Flygvapnets regi, på ett civilt fartyg utan problem samtidigt som vi själva har klassificerat våra egna fartyg som militär flygplats med betydligt svårare regelverk gör det hela ännu märkligare.

/ Skipper

————————————————-

Övningen Northern Coasts (NOCO) med Sverige som ”host nation” har nyligen avslutats. Med tanke på den för svensk del omfattande helikopterverksamheten som bedrevs från HMS Visby och HMS Nyköping samt för att ge en längre kommentar till några av ämnena som berörts i kommentarsfunktionen kommer här en uppdatering av inlägget.

Övningsmängden med Hkp 15 under NOCO har varit stor och besättningarna har fått bra träning i målöverföring och metodik. Det är bra och något vi ska fortsätta med!

Men…

Jag ställer mig fortfarande frågande till varför helikoptern ska baseras ombord? En aspekt som jag ej belyste tidigare är hur personalkrävande detta är. Fartygen är bemannade för att kunna strida i tre dimensioner i halv stridsberedskap (dvs. med mindre än halva besättningen). En besättning består av 43 man varav ca 10 av dessa är direkt involverade i stridsledningscentralens arbete under varje vakt. Vad händer då om fartyget ska leda och ta emot helikopter under vakten? Visst kan man ta några vaktfria till hjälp men oundvikligen måste personal ianspråktagas från den egna vakten. Vilka ska man då avdela till helikopterverksamheten? De som behövs minst för tillfället kanske många tycker. Det låter rimligt men då ska man ha klart för sig att alla inte är utbildade för att surra helikoptern på däck eller leda den till moderfartyget. Därav blir man väldigt låst och statisk i vilka man har att spela med. Kontentan av detta kan som ett exempel bli att två personer ur ubåtsjaktfunktionen och en sambandsoperatör måste bege sig från sin drabbningsplats till någon annan plats ombord för att utföra sitt arbete kopplat till helikopterlandningen. Hur påverkar det då sambandet och ubåtsjaktförmågan? Förmodligen negativt och om helikoptern sen ska tanka för att därefter lyfta försvinner dyrbar tid (timmar) till annat än stridstjänsten.

Om man å andra sidan använder enbart fria vakten så blir deras vilotid lidande och besättningens uthållighet blir inte veckor utan max några dagar vid intensiv helikopterverksamhet. Med helikoptern ombord ska den givetvis användas och inte bara stå och samla damm (eller havsvatten) vilket leder till begränsningar i att lösa de för fartyget ålagda huvuduppgifterna.

Dessutom förhåller det sig som så att Hkp 15 i närtid har landat på ett civilt handelsfartyg. Denna händelse gick av stapeln till sjöss, och högst sannolikt utan att följande funktioner som är nödvändiga för att landa ombord på kv typ Visby fanns:

1 HCO
1 FLYCO
4 personer som utgör däcksmanskap och surrar helikoptern
1 FDO vilt viftande med färgglada pinnar eller lysande stavar
1 Räddningsman som ska kunna hjälpa en hkp-besättning som kraschat i vattnet
Adekvat helikopterbelysning som ska se till att helikoptern landar rätt

Om det går att genomföra detta på ett helt civilt fartyg som inte alls är förberedd för att ta emot helikopter måste man fråga sig om vi verkligen gör rätt saker och om våra regelverk är relevanta?

Jag är inte ute efter en återgång till det som många kallar ”den gamla goda tiden då man kunde sätta ner en Hkp 4 på backen på en Patrullbåt”. Det måste finnas något mittemellan ”den gamla goda tiden” och nutid där sunt förnuft får råda över rädslan att göra fel och att inte ha tillräckligt mycket regler.

Vilka är då Boatswains förslag på förbättring bland all kritik och svartmålning?

Fortsätt öva med Hkp 15 men med basering av hkp iland som huvudmetod för att träna besättningarna i metodik för enklare ytövervakning och sonarbojshantering

Se över regelverket för att förenkla procedurerna och minska personalresurserna för att landa hkp ombord

Öva korvetterna mot b-styrka bestående av fartyg+hkp för att taktikanpassa mot en motståndare som använder den sammansättningen av stridskrafter

/Boatswain

Dagens goda nyhet!

Foto: Försvarsmakten

En lättnadens suck kan nu dras för Försvarsmaktens sjöoperativa räkning. FMV levererade i dag en god nyhet i samband med att man nu lagt en beställning till Kockums som omfattar ombyggnad av den femte och sista Visbykorvetten till version 5 standard.

Det har möjligen inte varit allmänt känt att det inte sedan tidigare fanns en beställning för att färdigställa samtliga fem korvetter av Visbyklass till samma status som de två levererade korvetterna Visby och Nyköping. Uppgifter sedan tidigare gör gällande att det inte har varit helt klart avseende finansiering av att färdigställa det sista skrovet, men nu är det alltså klart. FMV har lagt en beställning till Kockums som omfattar uppgradering av den femte korvetten HMS Härnösand.

I pressmeddelandet framgår det att FMV har beställt ”vapen och sensorinstallationer” till en kostnad av 180 miljoner kronor.

Vän av ordning (med risk för att hamna i facket ”svartmålare”) bör ställa sig frågan om det inom ramen för denna order även ingår att göra HMS Härnösand till ”flygplats” för att kunna landa helikopter? Sommaren 2011 informerade MI marinens personal om att enbart två av Visbykorvetterna kommer att utrustas för att kunna landa Hkp 15. Senare uppgifter har gjort gällande att numerären har utökats till att omfatta tre? Av den anledningen bör man därför fråga sig om denna order innefattar integrering av helikopterfunktion även på detta fartyg, och att således alla fem korvetterna i serien kommer att få samma helikopterkapacitet?

När vi ändå är inne på att beskriva saker för vad de är så har det förekommit uppgifter i den annars goda debatten runt detta ämne om att helikopterhangaren på Visbykorvetterna är för liten för att hangarera Hkp 15. Detta är fel. Saken är den att Visbykorvetten helt saknar helikopterhangar. Inte heller Visbykorvettens däck lär vara dimensionerat för att kunna landa den tunga sjöoperativa helikoptern Hkp 14F som kommer att levereras i endast fem exemplar och som bedömt blir operativ runt 2020?

Det viktigaste med dagens besked är trots allt att HMS Härnösand får RBS-15 integrerat. Åt detta ska vi glädjas i dag.

Media: AB, SvD, GP, BLT,

Att beskriva saker för vad de är!

Att beskriva saker för vad de är är en grundläggande förutsättning för att erhålla trovärdighet. Givetvis blir det i bland av olika anledningar oavsiktliga fel. Men i möjligaste mån bör sakförhållanden beskrivas korrekt.

Under veckan har ett antal detaljer noterats i försvarspolitikens och Försvarsmaktens rapportering som hos den stora massan skulle uppfattas som saklig, men för den med kunskap kan te sig något märklig avseende vissa detaljer.

För det första så har försvarsdepartementet i veckan släppt en informationsbroschyr som inte verkar ha kvalitetssäkrats i någon större omfattning där felaktiga benämningar och begrepp rörande Försvarsmaktens anställningsformer förekommer. Mer om detta finns i detalj att läsa hos Wiseman. För den som inte riktigt hänger med i begreppsfloran kan de förtydligande kommentarerna till inlägget rekommenderas.

För det andra kan man på Försvarsmakten hemsida, i en artikel från den nyligen avslutade marinövningen SWENEX läsa följande text i en för övrigt bra artikel.

Det är tidigt förmiddag och fartygen genomför minröjningsverksamhet samtidigt som de står redo inför kommande angrepp. Anton Åberg som är artellerimatros ombord på HMS Koster står bakom den ena kulsprutan när tvåflygplan upptäcks. Plötsligt hörs en dov smäll och enheterna blir attackerade. Nu är det krig. Samtliga skytt besvarar elden och en efter en nedkämpar de fienden.

Då artikeln även beskriver att man övar i en komplex miljö, samt det faktum att F21 deltagit med JAS 39 Gripen under övningen så får man förutsätta att fingerade flyganfall utgjorts av just kvalificerat stridsflyg. Att då ”nedkämpa fienden” medelst kulsprutor är inte trovärdigt eller realistiskt och leder bär inte mot målet mot att kunna lösa stridsuppgifter i ett scenario med en hög konfliktnivå mot en kvalificerad motståndare, d.v.s. den målsättning som MI har satt upp för marinens förband. Att försvara sig mot terrorhotet som förväntades uppträda i så kallade LSF (Low Slow Flyers) som man sysslade med under den ”strategiska time-outen” är förhoppningsvis ett minne blott. Man får hoppas att det inte är så här man övar, utan att det är ett misstag i beskrivningen av hur övningen i verkligheten har genomförts. Förhoppningarna på nivån är högre än så här.

Den tredje artikeln som väckt intresset är den som beskriver Visbykorvetten HMS Nyköpings samverkan med Hkp 15. Även denna, en bra och informativ artikel som påvisar på vikten av, och fördelarna man erhåller med en sjöoperativ helikopter. Men även här finns en något märklig beskrivning.

Korvetten HMS Nyköping ligger radartyst i Hanöbukten, men har trots det koll på ytläget i ett stort område. Anledningen är den helikopter 15 som lyfte från fartyget för en halvtimma sedan och som nu för över sin radarinformation till korvettens stridsledningscentral. Information som ytterst kan användas till att sätta in vapen mot upptäckta mål.

Helikopter 15 är till att börja med en helikopter som köptes in som skolhelikopter. Den skulle primärt ersätta Hkp 5, 6 och 9 för grundläggande helikopterutbildning samt enklare transporter till och från fartyg. I väntan på att den riktiga sjöoperativa helikoptern (Hkp 14) skulle ersätta trotjänaren Hkp 4 uppstod som bekant ett förmågeglapp som i tid nu omfattar 15 år. För att minimera skadeverkningarna beroende på avsaknaden av en riktig sjöoperativ helikopter har Hkp 15 fått nya uppgifter som den från början inte var avsedd för. Uppgifter som man förvisso löst med gott resultat i förhållande till den lilla, förhållandevis dåligt utrustande helikopterns kapacitet.

Men när man tillskriver helikoptern förmågor som den egentligen inte har så beskriver man inte sakförhållanden för vad de är. Hkp 15 har förvisso en radar, men ingen spaningsradar. Den lilla radar som finns ombord på helikoptern är en väderradar (Honeywell Primus 701A) avsedd för att kunna detektera nederbörd tubulens etc. Radarn kan även användas för SAR (Search and Rescue) där radiofyrar samt SART kan detekteras. Radarn kan även användas som inflygningshjälpmedel vid landning på oljeplattformar.

En helikopterburen spaningsradar likt PS-864 som monterades på Hkp 4 ramp hade 360 graders täckning, möjlighet till målföljning där målets position, kurs och fart framgår osv. som dessutom hanteras av en där för avsedd operatör. Så kommer det även att se ut på nya Hkp 14, när och om den kommer att levereras i sjöoperativ version. En väderradar som sitter i en helikopters nos som på Hkp 15 har på grund av rent fysiska begränsningar enbart täckning i den riktning helikoptern för tillfället flyger mot/är vänd mot. Vänder helikoptern tappar man således även radartäckningen.

PS-864

Hkp 15 har inte heller något ledningssystem, och är heller inte utrustad med krypterad datalänk för kontinuerliga målsändningar (måltyp, position, kurs, fart osv) till mottagande fartyg.

Man skulle rent hypotetiskt kunna detektera ett fartygseko med hjälp av väderradar (placerad framme hos piloterna bland övrig avionik) och hjälpligt kunna ange bäring och avstånd från egen helikopter. Men för vapeninsats krävs en mer noggrann inmätning av ett mål och kontinuerlig uppdatering där målets kurs och fart framgår.

Cockpit Hkp 15 med display för väderradar i mitten

Det är med anledning av att man i dag saknar den förmågan som beskrivs i artikeln ett enormt förmågeglapp har uppstått då Hkp 4 togs ur tjänst 15 år innan en ersättare kan vara på plats för sjöoperativa uppdrag utan begränsningar. Marinen saknar i dag möjlighet till helikopterburen ubåtsjakt och möjlighet till kvalificerat måldata för vapeninsatser via helikopter. Att tillskriva Hkp 15 dessa förmågor som Marinen de facto är i ett enormt behov av känns inte rätt. Men precis som i tidigare artiklar handlar det förmodligen om ett skrivfel, eller bristande underlag.

För övrigt är det anmärkningsvärt att det endast skrivits tre artiklar från hela övningen SWENEX. Det kan jämföras med årets Flygvapenövning där man producerade runt 15 olika artiklar bara på FM webbsida och på FV-bloggen. Ogillar egentligen det gamla utslitna uttrycket ”syns man så finns man” men i det här fallet är det tyvärr helt nödvändigt att använda.

Försvarsmaktens helikoptrar

Hkp 16 på plats i Afghanistan. Foto: Försvarsmakten

Helikopterfrågan i Försvarsmakten är ett ständigt aktuellt och återkommande ämne som behandlats på denna blogg åtskilliga gånger tidigare. Anledningen till att den ånyo tas upp är i dag flera.

Året var 2001 då Sverige beställde sina arton stycken Hkp 14 där ett av motiven var att man skulle köpa samma helikopter inom alla de fyra nordiska länderna. För snart två år sedan överlämnades den första NH90 till Försvarsmakten (10 år efter beställning) och vid det här laget hade Danmark dragit sig ur affären. I dag har fortfarande endast fyra av de arton helikoptrarna levererats till Försvarsmakten, och då inte ens i slutlig konfiguration. Liknelserna med Visbyprojektet är tyvärr allt för stora. Helikoptrarna är långt i från operativa i slutlig konfiguration. Den markoperativa versionen (E) beräknas vara slutlevererad runt 2016 och den sjöoperativa versionen (F) beräknas kunna vara operativ först år 2020. Den sistnämnda versionen kommer dessutom endast att levereras i fem exemplar(!)

När den första Hkp 14 levererades till Försvarsmakten var fortfarande ambitionen att den skulle ersätta Försvarsmaktens superpumor (Hkp 10B) i Afghanistan under 2016. Nu blev det inte så av flera anledningar. Från politisk nivå tog man i stället beslutet att snabbanskaffa femton Helikopter 16 ”Black Hawk” till Försvarsmakten.

I detta sammanhang är det därför mycket glädjande att konstatera att Hkp 16 från den första april är operativ i Afghanistan (se bilder på Facebook), och att Hkp 10 redan är hemma på svensk mark igen.

Om vi för en stund stannar upp vid Hkp 10 så är det nu så att dessa nio helikoptrar nu skall avvecklas från Försvarsmakten. Trots att de fortfarande hade kunnat fylla viktiga roller inom övrig statlig verksamhet/landsting så som vid Sjöfartsverket för Sjöräddning, som ambulansflyg, men även vid Polisen där man har ett stort behov av att kunna transportera nationella insatsstyrkan så är ingen intresserad. Sjöfartsverket valde i stället att köpa sju nya helikoptrar, vilket på sikt drabbar sjöfarten genom avgifter då sjöfartsverket mer eller mindre är intäktsfinansierade. Polisen har inte ekonomi att vidmakthålla ett tyngre helikoptersystem än vad man har i dag utan hoppas på att Försvarsmakten ska kunna sköta transporterna, vilket i sak är bra. Försvarsmakten har varken ekonomi eller personella resurser att köra fyra helikoptersystem parallellt varför en avveckling då är oundviklig.

Men åter till Hkp 16. Den 9 april 2011 tog regeringen ett beslut om att anskaffa helikoptern. Bara nio månader senare, den 17 januari 2012 överlämnade FMV de första helikoptrarna till Försvarsmakten. Drygt ett år senare är piloter, tekniker och övrig personal utbildade och influgna på systemet och kan verka i Afghanistan. Ett mycket imponerande resultat!

Drar man paralleller till sorgebarnet Hkp 14 så kan man fundera över hur det hade sett ut om man istället för utvecklingsprojketet NH90 i stället valt att köpa Hkp 16 i sjöoperativ version Sea Hawk, ett färdigt och beprövat koncept med omfattande driftserfarenheter från hela världen.

Fördelarna med en sådan anskaffning skulle med facit i hand varit många. Dels skulle man få en färdig sjöoperativ helikopter där allt är klart från början. Men även fördelarna rörande flygunderhåll och reservdelar skulle vara avsevärda då Sea Hawk till drygt 80% är byggd av samma delar som en Black Hawk. Hade den utökade takhöjden (den som bidragit till förseningen av Hkp 14) fortfarande varit avgörande hade man kunnat välja den licenstillverkade SH-60K med utökad kabinhöjd.

Men nu var vi tyvärr inte så kloka. Vi står alltså inför det faktum att vi har beställt en helikopter (NH90) med annan takhöjd än alla andra brukare, och dessutom med ett helt unikt egentillverkat ledningssystem SAAB Tactical Mission System (TMS) som ingen ännu sett röken av trots att det beställdes redan 2002 till en kostnad av 2 miljarder kronor(!) något som även Allan Widman (fp) skrivit om flera gånger. Det enda aktuella runt detta projekt som går att finna är att SAAB nu söker ytterligare en projektledare…

En annan faktor man kan fundera över är hur Marinflyget (medveten felskrivning) vid en längre insats ska kunna bedriva sjöoperativ helkopterverksamhet med en rote i luften över tiden (vilket rimligtvis borde vora ett operativt krav) med enbart fem tillgängliga helikoptrar är självklart en omöjlighet med hänsyn till flygunderhåll och översyner.

Varför man inte från början beställde fem exemplar av den sjöoperativa NH90 NFH i likhet med vad Norge gjorde är och förblir en gåta, för industristöd till SAAB kan det väl ändå inte handlat om… Då hade man sannolikt kunnat få leverans innan 2020 även om Norge i augusti förra året övervägde att häva hela köpet och istället satsa på Sea Hawk för sina fregatter på grund av de omfattande förseningarna.

En annan mycket beklämmande ”liten detalj” är att det fortfarande inte beställts något vapenpaket till helikoptern. Som det ser ut just nu så kommer vår Hkp 14 i bästa fall att kunna hitta en ubåt med sin sonar någon gång efter år 2020, men inte kunna insätta några vapen mot den. Om detta har vi skrivit i ett tidigare inlägg.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vi i bästa fall har fem(!) sjöoperativa helikoptrar utan vapen efter 2012 samtidigt som vi kommer att ha 40 markoperativa helikoptrar (fördelat på 15st Hkp 16, 12st Hkp 15 och 13st Hkp 14). Detta skall jämföras med de 14 sjöoperativa Hkp 4 som vi tidigare förfogade över…

Vad kan vara mer passande än att att avsluta detta inlägg med visa en dagsaktuell bild på trotjänaren Y76 (tidigare Flygvapnets Q98) som tillsammans med övriga Hkp 4 nu är sålda till Columbia Helicopters, där man anser att våra fullt fungerande ubåtsjagade trotjänare har väldigt mycket flygtid kvar.

”All of the helicopters were very well maintained, and are under 10,000 flight hours, which, given our high utilization rate, is very low time,” said Sweet. ”Since the 107-II is not readily available on the international market, this presented an excellent opportunity for us to purchase more of the same type of helicopter we already operate.”

Y76 på väg mot fortsatt flygtjänst Foto: Columbia Helicopters

Det känns som om detta inte kommer att vara det sista inlägget på den här bloggen rörande helikoptrar, i synnerhet inte sjöoperativa sådana.

Mer om Hkp 4 försäljningen till Columbia Helicopters: SVT, SR, SR