Kategoriarkiv: Kustrobotbatteri

Tung kustrobot återinförd i Försvarsmakten!



Informationen är fortfarande mycket knapphändig, men en sak är säker, delar av det avvecklade kustrobotbatteriet är återinfört! I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle få skriva om detta på denna blogg, men så blev det till slut tack vare en rad eldsjälar inom Försvarsmakten.

Idag skriver jag krönika i BLT om återinfört kustrobotbatteri som ni kan läsa HÄR.


Man ska komma ihåg att detta är ett initiativ taget av Försvarsmakten, och om jag inte är felunderrättad så är det något som har genererats underifrån och därefter förankrats uppåt ända upp till försvarsdepartementet där initiativet till slut förverkligades. Det är ofta så positiv utveckling  åstadkoms, och en kraft som borde nyttjas i större utsträckning då det finns många kloka ideér inom en organisation.

Jag har själv på denna blogg propagerat för denna utveckling genom en rad blogginlägg genom årens lopp.

För cirka fem år sedan gjorde jag en rudimentär analys avseende var den avvecklade materielen från det nedlagda batteriet hade tagit vägen. Då kunde jag konstatera att det möjligen fanns ett antal robotbilar som hade överlevt och som inte sålts bort på auktion, men som hamnat på andra platser, exempelvis hos Saab. En av bilarna hade bland annat hamnat på KA2 museum på Aspö. DN skrev i sin artikel att man hämtat materiel från museum, något som dementerats av försvarslogistikchefen Thomas Engevall under försvarsföretagardagarna i veckan som gick. Således finns det fortfarande en robotbil att beskåda på Aspö (alternativt en till att hämta hem – vilket jag anser man borde göra snarast).

För tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur man borde återföra delar av batteriet (vilket man nu gjort) och placera dessa på Gotland i syfte att där skapa tröskelförmåga. Detta efter att Allan Widman hade lyft frågan politiskt.

Det man nu har åstadkommit är riktigt bra! Jag tror inte gemene man förstår hur stor påverkan på en motståndares planering ett sådant här system har jämfört med många av de övriga försvarsåtgärder som har vidtagits under de senaste 10 åren, där det mesta har handlat om vidmakthållande eller omsättning. Det här ÖKAR försvarsförmågan och höjer tröskeln för en motståndare på ett sätt som inte kan negligeras i någon operativ planering.

Nu hoppas jag att det följer fler beslut i denna anda. En lågt hängande frukt (om det inte är för sent) är att rädda sensorn ArtE 740 från slakt. Denna sensor skulle bidra till att det återupplivade kustrobotbatteriet kan uppträda helt autonomt när så krävs. Det vore nästa naturliga steg i sammanhanget enligt min bedömning. Dessa sensorer skulle dessutom kunna komma till dubbel nytta om Försvarsmakten får möjlighet att förbandssätta (delar av) de 24 ytterligare Archer artilleripjäser man har tagit över (de som ursprungligen skulle till Norge). Att modifiera dessa pjäser för att kunna verka mot sjömål är enligt expertisen en åtgärd som i sammanhanget inte skulle vara särskilt kostsam med som skulle kunna åstadkomma en kraftfull förmågeökning på exempelvis Gotland.


Man kan i sammanhanget inte låta bli att konstatera att beslutet om avveckling av kustrobotbatteriet var ett av de enskilt mest korkade beslut som fattats i samband med ett försvarsbeslut (FB-00). 

Att vi nu återtar detta system ger ett tydligt kvitto på att det verkligen var så. Det ger också ett tydligt kvitto på att vi i Sverige har haft och fortfarande har en politisk kortsiktighet när det kommer till försvar och säkerhet! Detta synsätt måste nu förändras i grunden!

Tungt kustrobotbatteri. Operativt 1995 – avvecklat 2000

Robotbil från kustrobotbatteriet till salu på blocket i januari 2015 (Notera ”nyskick”)

Plattformsförsvaret

En välbestyckad plattform, tyvärr inte verklig… (Tack Johan för konstruktionen!)



Idag skriver jag på BLT ledarsida om plattformsförsvaret, d.v.s. det dilemma vi alltför ofta hamnar i när vi anskaffar materiel till Försvarsmakten, men  som aldrig blir riktigt färdigställt.

Försvarsmakten har i dagarna tagit fram en ny militärstrategisk doktrin. Syftet med en sådan är att ge en inriktning hur det militära maktmedlet ska användas för att uppnå de säkerhetspolitiska målsättningar som regering och riksdag beslutar. Vårt militära koncept bygger på att Försvarsmakten ska verka krigsavhållande genom att skapa en så kallad tröskeleffekt. Den uppnås först när kostnaderna för ett angrepp på Sverige blir orimliga för en motståndare.

Av den anledningen är det av största vikt att vi har ett fungerande system av system, där sakerna hänger samman från ax till limpa. Sensorer utan vapensystem gör ingen nytta, på samma sätt som vapen utan sensorer blir odugliga.

Ett exempel från marinen är de som argumenterar för att nyanskaffa patrullfartyg(!) Man kan verkligen fundera på varför vi ska lägga stora pengar på dyra plattformar utan kvalificerade vapen. Fullständigt bortkastade pengar enligt min mening, då sådana inte alls åstadkommer den tröskeleffekt som FM i den senaste militärstrategiska doktrinen tydligt (och helt rätt) eftersträvar.

För övrigt vill jag särskilt rekommendera generalmajor Bernt Grundeviks (tillträdande stf C INS) artikel på KkrVA blogg med titeln ”Försvarsbeslut med utmaningar”. Ett mycket glädjande och bra tillskott till debatten. Åsikter som väl överensstämmer med de som framförts på denna blogg tidigare.
Jag rekommenderar särskilt delen om försvarsbehoven på Gotland, något jag helt och hållet delar.


I FB 15 går det att utläsa att några av fundamenten till ökad förmåga är att öka övningsverksamheten, tillfällig basering av FV resurser samt mer marin närvaro i farvattnen utanför Gotland. I grunden delar jag denna uppfattning. 

Som tidigare beskrevs skall från 2018 några stationära mark resurser och viss ledning tillföras. Det är bra men enligt min uppfattning är detta bara första steget för att skapa relevant effekt. I nästa steg, som jag hävdar vara ett realistiskt förslag, bör det tillföras resurser såsom sjömålsrobotbatteri. Därigenom visar FM förmåga att från Gotland påverka en eventuell angripare över en stor del av Östersjön och därmed del av det operativa djupet. Därutöver bör nuvarande planerad del av bataljonstridsgrupp utökas så att den reellt blir en bataljonstridsgrupp med ingående system för indirekt eld och luftvärn..

Om detta goda initiativ med kustrobotar på Gotland realiseras riskerar vi ändå att hamna i ett ett dilemma. Mer eller mindre alla har insett föredelarna att ha robotar på Gotland (vilket även framgår av senaste försvarsbeslutet). Men ett sådant vapensystem kräver en kvalificerad sensor. En sådan har vi i form av ArtE 740, men den är olyckligtvis på väg att avvecklas på Försvarsmaktens eget initiativ.

Läs gärna krönikan på BLT.se


Kustrobotbatteri på Gotland = Tröskeleffekt


Detta inlägg började som en kommentar till Allan Widmans inlägg om stridsvagnar på Gotland. I kommentarerna till inlägget har debatten även omfattat nyttan av ett kustrobotbatteri på ön. Men då kommentaren började bli alldeles för lång så lyfte jag över den hit i stället. I bland är det bra att ha den möjligheten.

För den oinvigde så förfogade vi från åren 1995-2000 (5 år) över ett nytt och toppmodernt tungt kustrobotbatteri som sattes upp på numera nedlagda kustartilleriregementet KA2 i Karlskrona, något jag skrivit om tidigare och försökt spåra eventuella kvarvarande komponenter.

Tyvärr avvecklades hela batteriet utan föregående varning av en socialdemokratisk regering i samband med FB-00. Ett katastrofalt beslut som på ett bräde tog bort förmågan att gruppera sjömålsrobotar på Gotland. En förmåga som vi nu efterfrågar igen. 

I debatten på Widmans blogg hävdar vissa att RBS-15 är så dålig att de inte skulle göra någon större nytta. Den som påstår något sådant måste då givetvis ställa sig frågan om den är sämre än sin övriga motsvarigheter som Exocet, Harpoon, SS-N-25 som alla är radarmålsökande underljudsrobotar med ungefär samma räckvidd? För att ens kunna göra det så krävs det dessutom lite mer kunskap än att enbart kunna söka på Wikipedia.

Inom västvärlden finns i dag inga sjömålsrobotar med överljudsteknologi då det är enbart öst med framförallt Ryssland och Kina som använder sig av den teknologin. Här har man faktiskt ett annat problem, och det handlar om att träffa små fartyg i hög fart med en robot som flyger i Mach 3-4 i slutfasen. Därför är överljudsrobotar mest effektiva mot större fartyg. Detta är en faktor som givetvis bör tas hänsyn till när vi själva ska anskaffa fartyg i framtiden (om vi alls har en flotta då) men det är en annan diskussion.

Men åter till RBS-15. Jag vill ge Allan Widman rätt i att man faktiskt borde överväga att ta till vara på hela den nuvarande robotstocken om MkII robotar och (åter igen) anskaffa ett antal lastbilar som bärare tillsammans med 2-3 ledningsfordon med eldledning. Anledningen är att Flygvapnet och Marinen tillsammans kommer att anskaffa en ny sjömålsrobot. Att då skrota befintliga robotar vore en oförsvarbar kapitalförstöring. Även om robotarna är gamla och börjar falla för åldersstrecket så kan de omöjligen vara helt värdelösa.

Att behålla dessa skulle givetvis innebära en kostnad precis som att anskaffa ett antal lastbilar. Men om vi ställer den kostnaden i relation till den tröskeleffekt som en sådan lösning skulle innebära så är ration av effekten kontra kostnaden ofantligt hög!

Till detta måste även en sensor kopplas för att ge skjutande enhet ett målläge. Detta kan givetvis ske på flera sätt genom externa sensorer så som flygplan, fartyg och även genom att man skulle kunna ta in SjöC målläge i systemet. Men med egna sensorer så kan man verka även om fasta radarstationer är utslagna och våra flygplan och fartyg är indisponibla.

Jag har dessutom lösningen på detta, en lösning som dessutom redan existerar och således inte kostar något. Den heter ArtE 740 och är förrådsställd någonstans i Sverige. 

Anskaffa den materielen, sätt upp ett sådant batteri och lägg det direkt under ett återupprättat Militärkommando Gotland (finns ett embryo redan i dag med några få man på plats). 

Bemanna förbandet med ett litet antal kontinuerligt tjänstgörande officerare (OF/SO-K) för underhåll och tillsyn av materiel över tiden. Dessa kan även ha andra uppgifter på Gotland kopplat till de stridsvagnar som nu finns på ön. Låt sedan resten av förbandets personal utgöras av reservofficerare och T-soldater. I framtiden, ännu hellre, av värnpliktiga soldater. 

Sprid förbandet i fredsgruppering till ett antal skyddade platser och delta i en övning varje år. En bra övning är marinens återkommande övning SWENEX där både marinförband och flygförband deltar. Här finns goda möjligheter att öva kvalificerad strid mot sjömål tillsammans med övriga sjömålsbekämpande enheter.

Risken för att en sådan lösning skulle haverera direkt (av kostnadsskäl) är om man gör det svårt för sig och hävdar att man måste bygga upp en enorm logistikfunktion runt omkring för att detta ska fungera. Att tvätta och byta olja i en lastbil på Gotland kan inte kräva att man bygger egna faciliteter för detta. För tyngre underhåll av fordon och robotar så finns det förbindelser till fastlandet som kan utnyttjas. En veckas strid kan förbandet förhoppningsvis reda ut utan att ha kok, tankbilar och annan resurskrävande utrustning med sig. Förbandet bör dessutom kunna samverka med hemvärn för skydd och bevakning. Att efterstäva enkelhet måste vara nyckeln för att lyckas!

Detta koncept skulle som sagt ge en mycket hög tröskeleffekt till en förhållandevis låg kostnad. Detta rimmar dessutom mycket bra med Försvarsmaktens eget förslag i perspektivplanen då man förordar system som initialt kan bidra till att binda en motståndares resurser och ge rejäla getingstick för den som försöker sätta sina oönskade kängor på Gotland.

Här Allan Widman har du i mina ögon ett gott embryo till ett koncept som skulle kunna ge mycket effekt till en liten kostnad. Risken att ett koncept likt detta växer sig för stort och omfattande vilket gör att det blir för dyrt och av den anledningen faller bort.