Då nyhetssidan NEWSMILL till synes helt har avvecklats och att webbsidan numera även ligger nere så har jag under kvällen försökt rädda mina artiklar som jag under de senaste åren skrivit på den platsen. Dessa artiklar kommer jag att återpublicera här på egen bloggplatsen.
Med anledningen av den pågående utvecklingen i Ukraina så är det intressant att blicka tillbaka på den egna synen på Ryssland. Återkommer senare med ett inlägg om händelser kopplat till utvecklingen i Ukraina
Nedanstående artikel skrev jag på Newsmill den 25 juni 2012.
SKIPPER OM FÖRSVARSPOLITIKEN
Vi måste debattera om Sverige klarar ett väpnat angrepp
Publicerad: 2012-07-25 07:07, Uppdaterad: 2012-08-09 21:08
Officer: Försvarsdebatten tenderar att fastna i detaljfrågor som JAS Gripen. Vad vi främst bör debattera är den allra mest grundläggande frågan – klarar vi att försvara vårt land?
Att Försvarsmakten i första hand skall vara dimensionerad för att kunna möta ett väpnat angrepp på hemmaplan är nog de flesta rörande överrens om. I andra hand ska Försvarsmakten, om den politiska viljan och behovet finns, även kunna verka utanför Sveriges gränser i samverkan med andra.
Men när den primära uppgiften tenderar till att bli sekundär, om ens det, så måste man reagera. När försvarspolitiker utan tveka svarar JA på frågeställningen ”klarar Sverige ett väpnat angrepp?” blir man minst sagt förvånad, till och med förfärad. ÖB har ända sedan 2008 tydligt deklarerat att Sveriges förmåga att möta det väpnade angreppet börjar begränsas. Då var Håkan Syrén ÖB och Sten Tolgfors försvarsminister. Sedan dess har ytterligare nedmontering av förmågor skett och det faktum att man övergått till ett yrkesförsvar har inte på något sätt ökat förmågan till att möta det väpnade angreppet. Möjligen har det blivit lättare att skicka förband på så kallade ”långtbortistan-insatser”.
Under årets Almedalsvecka tydliggjorde ÖB åter igen, den här gången Sverker Göransson, på ett mycket konkret och begripligt sätt att försvarsanslaget efter 2015 måste ökas om ens nuvarande (låga) nivå på Försvarsmaktens kapacitet ska kunna bibehållas. I annat fall kommer avveckling av hela försvarsgrenar (armén, marinen eller flygvapnet) att vara ett tvunget grepp. Hamnar man i ett sådant läge kommer Sverige definitivt inte att kunna möta ett väpnat angrepp.
Även andra personer med djup kompetens i ämnet är ännu tydligare än vad ÖB kan vara utan att tvingas lämna sin post. Generalmajor Karlis Neretnieks, f.d. rektor vid Försvarshögskolan och rådgivare vid Försvarsdepartementet, hävdade nyligen i en SVT-intervju att försvarsförmågan i allmänhet är mer eller mindre obefintlig och att det numera helt demilitariserade och oförsvarade Gotland skulle falla inom sex timmar(!).
Samtidigt som många är oroliga för ovanstående faktum och kritiska till den försvarspolitik hävdar nuvarande försvarsminister Karin Enström (M) att Östersjön är ett fredligt hav och att länderna i vårt närområde minskar sina försvarsutgifter och att Rysslands försvarsreform mycket påminner om Sveriges men i större omfattning. Ja, det sista var åtminstone helt rätt. Ryssland avser att satsa 500.000.000.000 EURO på de väpnade styrkorna de närmaste åren. Man deklarerade dessutom alldeles nyligen att man ökar försvarsbudgeten med 25,8% nästa år. Det fredliga Östersjön patrullerades under den gångna veckan av ryskt strategiskt bombflyg (Tu22) med kryssningsrobotar. Något som Ryssland dessutom är väldigt noga med att deklarera öppet i media.
Något som inte Karin Enström skyltar med, är det faktum att Sveriges försvarsanslag i förhållande till BNP är det lägsta i Norden med sina 1,2%. Det innebär en halvering sedan 1996. Till detta faktum ska tilläggas att Sverige som bekant är alliansfritt vilket ställer ytterligare krav på egen förmåga att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. Oavsett nuvarande alliansfrihet kommer inte Sverige ensamt att kunna kasta en angripare tillbaka ut i havet. Det handlar om att kunna stå emot det initiala angreppet och fördröja luftlandsättning och överskeppning till dess att hjälp från ”någon annan” förhoppningsvis anländer.
En av få positiva saker avseende den politiska inriktningen av Försvarsmakten är det tydligt uttalade närområdesperspektivet som ska gälla för marinen och flygvapnet. Detta måste dessutom omsättas i praktiskt handlande där försvarsmaterielanskaffningar, personalförsörjning och övningar måste möta den inriktningen. Våra Visbykorvetter saknar kvalificerat luftvärn i form av luftvärnsrobotar. Flygplansflottan måste inom ett antal år uppgraderas i syfte att kunna stå i paritet till vad som utvecklas för annat land i vårt närområde.
För ÖB krav på utökade försvarsanslag bortom 2015 i syfte att kunna omsätta försvarsmateriel visar politikerna ringa intresse för. En uppgradering av flygplansflottan, av media kallad Super-Gripen, eller E/F kommer att kräva medel utöver det ordinarie försvarsanslaget. Till detta har redan finansminister Anders Borg sagt nej till, vilket bekräftats i TV av statsminister Fredrik Reinfeldt.
Sista hoppet för att möjligen kunna återta viss förmåga till att möta ett väpnat angrepp får sättas till den kommande försvarsberedningen som ska ledas av Cecilia Widegren (M). Resultatet av den utredningen kommer att vara helt avgörande för Försvarsmaktens, och således Sveriges framtida försvarsförmåga. Vågar man hoppas på att utredningen därefter leder till att närområdesperspektivet förstärks ytterligare, att Gotland åter får stående förband och att en större satsning på såväl markbaserade som sjöburna luftvärnssystem genomförs, samt att det är definitivt slut med tiden av förbandsnedläggningar?
Det dimensionerande för Försvarsmakten måste vara den militära kapaciteten som finns i vårt närområde, inte den nuvarande viljan att använda den. Som bekant utökas kapaciteten nu i en nästintill oöverskådlig omfattning. Militär kapacitet tar åratal att bygga upp, samtidigt som en vilja kan förändras över en natt. Kommer försvarsberedningen att ta hänsyn till detta? Låt oss åtminstone hoppas!
