Den senaste veckan har ÖB-frågan stått i fokus. Jag har skrivit två artiklar i ämnet, en krönika i BLT och en kolumn i SvD. Den senare hade dock en helt annan vinkel än det som tidigare har skrivits i ämnet.
Den senare har uppnått sitt syfte, att väcka debatt i frågan om vilka avvägningar som oundvikligen kommer att krävas. Mail och kommentarer strömmar in, huvuddelen är instämmande, många tycker det är bra att frågan, eller rättare sagt avsaknaden av en en tydlig operativ idé måste upp till debatt. Några få, men självklart väldigt högljudda personer, vill få det hela till att Armén ställs mot övriga Försvarsgrenar. Så är givetvis inte fallet, vilket den som läser hela artikeln kan konstatera. Det hela handlar som sagt att det i tider av svår underfinansiering blir allt mer nödvändigt med rätt avvägningar. Här handlar det alltså inte om att ställa försvarsgrenar mot varandra, utan att titta på vilka förmågor, som i första hand, måste öka.
Med en omfattande ökning av försvarsanslaget så skulle givetvis allt behöva ökas. I synnerhet då vi är allianslösa och ingen kommer att komma till vår undsättning, åtminstone har vi inga sådana garantier. Men verkligheten är en annan, och då måste vi vara realistiska. Återstår gör då som alltid att prioritera.
Att prioritera och fokusera på ett område är inte likställt med att genomföra satsningar. Oftast handlar prioriteringar om att nedprioritera, eller i värsta fall helt välja bort något annat.
Internt i Försvarsmakten är detta tyvärr ett tabu-ämne att diskutera. Så länge inte någon antyder att ”mitt område” ska stå tillbaka går det bra, inte annars. Men det är den här debatten vi måste ta. Många röster har höjts över att vi saknar en tydlig operativ idé. Åtminstone är den inte tydligt kommunicerad. I den här frågan finns många parametrar att ta hänsyn till som sedermera påverkar hur vårt försvar ska utformas.
Under hela den strategiska time-outen har inriktningen, och därmed den operativa idén, om man nu kan kalla den för det, varit att anpassa Försvarsmakten för internationella insatser, i huvudsak på marken. Därmed har fokus också legat på de förband, i huvudsak arméförband, som har haft till uppgift att sätta upp dessa insatser samt sätta upp bland annat NBG.
När tiderna nu förändras så har politiken pekat ut en ny väg, det nationella försvaret ska nu åter stå i fokus vilket är helt rätt. Alla är överens om att försvarsförmågan ska ökas, men ingen vill betala priset av vad ett starkt försvar med både ett starkt skalskydd och operativt djup kostar.
Att i det här läget enbart göra en rättvisefördelning av de anslagsmedel vi får blir därför farligt.
Om vi hade haft en tydligt kommunicerad operativ idé, så hade prioriteringarna och avvägningarna varit enklare för framför allt politikerna själva. Nu måste avvägningsförslag istället komma från Försvarsmakten vid varje enskilt tillfälle.
I samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 har osthyvelsprincipen tillämpats. Att hyvla ner hela Försvarsmakten istället för att skära bort delar har varit temat. Det har med facit i hand möjligen varit rätt, för annars hade både ubåtar och amfibie varit ett minne blott då Johan Kihl föreslog att dessa system skulle avvecklas i samband med FB00. Men nu går det inte längre att hyvla mer eftersom i stort sett alla förband numera är i singular. Så hur gör vi då om pengarna inte räcker, ska vi ta bort ett kompani ur varje bataljon eller ska vi öva mindre alternativt låta materielen bli ännu äldre? För pengarna kommer nog tyvärr inte att räcka framöver eftersom nya förband nu ska sättas upp. Ett bra beslut i sig, men finansieringen hänger inte med.
Förr eller senare landar vi oundvikligen i nya avvägningar, och då är min bestämda uppfattning att skalförsvaret måste prioriteras till förmån för annat.
Kvalificerat luftvärn till Armén är ett av de viktigaste områdena att ta tag i. Utan luftvärn får vi inget skydd av civil infrastruktur och vår huvudstad. Inte heller militära förband kan erhålla något skydd i basområden. Ett Gotland utan luftvärn är dessutom en helt oacceptabel risktagning. Vidare så måste antalet ubåtar och stridsfartyg ökas från nuvarande anorektiska nivå. Fartyg har den unika förmågan att kunna användas i hela konfliktskalan från fred, via kris till krig. Samma sak gäller för Flygvapnet. Att gå från 100 till 60 flygplan samtidigt som omvärldsläget i närområdet snabbt försämras är helt orimligt. Flygvapnet saknar dessutom rätt beväpning i flera avseenden. Avseende nya (nygamla) förmågor ser jag också ett stort behov av markbaserat rörligt kustrobotbatteri på Gotland.
En mycket förenklad operativ idé skulle kunna vara att den omtalade ”veckan” ska förlängas till dess att den omtalade hjälpen anländer (oklart vem). Hur ska detta åstadkommas? Det gör vi förmodligen bäst genom att tillse att vi har ett starkt skalförsvar som i första hand är krigsavhållande, men som i det yttersta läget ska orka stå emot, och tillfoga en motståndare förluster innan han sätter sin första känga på svenskt territorium. Således bör framtida prioriteringar enligt min mening, i första hand, ligga på att öka dessa förmågor.