Debatten om vad Försvarsmakten kan eller inte kan har gått hög de senaste veckorna. Men än så länge så har våra folkvalda politiker fortsatt med samma retorik som vanligt de senaste åren. Att hålla budgeten är målet snarare än vad man får för pengarna.
Men kanske börjar vi se en förändring? I varje fall så börjar de skruva på fötterna. Men, följer politikerna bara med i debattens ström, eller har de verkligen från djupet börjat ångra sina synder?
Folkpartiledaren, Jan Björklund börjar i varje fall erkänna att mycket har gått fort men fel i de senaste årens politiska styrning.
– Vi har sänkt vår nationella försvarsförmåga under 20 års tid. Det har varit avsikten med politiken. Både försvarsbesluten 2004 och 2009 har haft totalt fokus på internationella insatser. Jag ska inte skylla på någon annan, jag har precis samma ansvar som alla andra, säger Jan Björklund som slår fast:
– Nu är det dags för självkritik och omtänkande. Vi behöver en starkare nationell försvarsförmåga.
Slopandet av den svenska värnplikten skedde utan större allmän debatt, till skillnad från länder som t.ex. Österrike. Björklund föreslår nu ändring. Inte helt tillbaka till värnplikten, men till ett system som medger större numerär vid behov.
– Vi har byggt upp en organisation som blir väldigt dyr, ändå är enheterna för få, kritiserar Jan Björklund som vill se färre yrkessoldater, men fler och större arméförband.
– Vi ska inte gå tillbaka till värnplikten – men vi ska återgå till ett mobiliseringssystem med en mindre kärna av heltidsanställda soldater och en ganska stor numerär av reservister som kan mobiliseras vid höjd beredskap. Det är mer kostnadseffektivt. Många andra länder har det så, påpekar Jan Björklund.
Bra, men jag är rädd för att det är på tok för sent. En större omsättning av personal kräver att fler soldater utbildas per år och då behövs det fler grundutbildningsplatser. D.v.s. fler officerare, specialister och gruppbefäl som avsätter sin tid mellan insatserna för att utbilda soldater i.s.f. att tränas inför nästa insats. Frågan är om Försvarsmakten klarar av att backa ett steg tillbaka? Det jag i första hand vill se är att Försvarsmakten har en sådan numerär att man kan hjälpa till i fredstid.
I dag står Sverige utan ett effektivt luftvärn som kan skydda storstäder mot flyg- och missilangrepp. Därför vill Björklund ha nytt luftvärn av typ Patriot-missiler – senast insatta vid Turkiets gräns mot Syrien.
– En möjlighet är att köpa in Patriot-systemet från USA. Patriot på Gotland skulle påtagligt öka svårigheterna för andra länder att i en hotfull situation gå in i svenskt luftrum.
Tanken på att öka förmågan hos luftvärnet är bra, även om jag inte direkt tror på Patriot. Det är en robot som börjar få några år på nacken. Luftvärnet ska redan få markversionen av Flygvapnets IRIS-T. Det är en bra medeldistansrobot som dock kräver visuell kontakt med ett mål. Fördelen är att Luftvärnet och Flygvapnet kan dela på logistiken och eventuell kan robotar som flugits slut på flygplanen kunna återuppstå som luftvärnsrobotar. Dock så behövs en allvädersrobot med bra prestanda. Det som ofta missas i debatten är att moderna hotsystem kan avfyras på mycket långa håll. Alltså är det inte bara flygplan på hög höjd som måste kunna bekämpas, utan även kryssningsrobotar med hög fart på låg höjd.
Sedan får man inte glömma att luftvärn och jaktförsvar står sig slätt utan en bra radarledning som kan upptäcka, identifiera och leda insatser. Här måste mobila lösningar tas fram då fasta radaranläggningar i dagsläget är mycket enkla mål.
Det är därför svårt att peka ut enskilda punktinsatser där förbättringar ska ske. Ett försvar är en helhet där enstaka klossar inte fungerar utan stöd av de övriga.
Men bara det att våra politiker börjar erkänna sina misstag och är beredda på bot är en bra bit på vägen. Får jag föreslå 10 Ave Maria och 10 Fader vår?