Igår fattade Stockholms stad beslut i Socialnämnden om stadens strategi mot våldsbejakande extremism. Eftersom jag inte hört något som tyder på motsatsen (protokollet ännu ej publicerat), förutsätter jag att den omdiskuterade strategin antagits. Det är nämligen en strategi som väckt berättigad kritik för sin naivitet och då framförallt avseende dess efterperspektiv. Efterperspektiv definieras enligt strategin som nedan (min fetstil):
”Efterperspektiv: när en person vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering eller kommer hem från strider utomlands är det avgörande med anpassade inkluderande insatser. Även då är det viktigt med ett lokalt samarbete emellan olika aktörer. Frivillig-organisationer kan erbjuda målgruppen stödinsatser och råd. Även trossamfund arbetar med rådgivning, men också psykosocialt stöd.
När det gäller personer som deltagit i strid är hälsoinsatser med största sannolikhet ett stort behov. Därför är det viktigt med samverkan mellan socialtjänstens socialpsykiatri och missbruksenheter, samt vårdcentraler och psykiatrin (PTSD, trauma etc.).
När det gäller försörjning är det viktigt med samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstöd, Jobbtorg och andra insatser vid arbetsmarknadsförvaltningen, samt länk till Arbetsförmedling.
Slutligen, är boendefrågan en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet.”
Det är vid det här laget många som uppmärksammat och reagerat mot strategin. En är Per Gudmundson som även visar en mindre trevlig bild på en av stockholmarna som kan omfattas av strategin och som om han återvänder till Stockholm alltså ska hjälpas med vård, jobb och bostad.
En annan som reagerat är Erik Jennische som konstaterar att straffrihet för våldsbejakande extremister också är en kränkning av mänskliga rättigheter och konstaterar att det hade varit helt otänkbart att i en motsvarande strategi för mäns våld mot kvinnor att inte nämna de egentliga offren – kvinnorna.
Den ansvarsfrihet som medges dessa jihadister och övriga extremister som strider för icke-statliga aktörer, är förbluffande. Det finns tydligen inte på kartan att dessa personer har gjort ett aktivt val. Lika lite verkar det överlag finnas några tankar på hur de ska kunna utredas för eventuella krigsbrott och lagföras. Helst verkar man inte vilja diskutera märkligheterna i strategin överhuvudtaget.
Samtidigt som Stockholm fortgår kampen för att de afghanska tolkar som har stöttat den svenska insatsen i Afghanistan ska få komma till Sverige. Här har ursäkterna varför detta är omöjligt staplats på varandra av såväl myndigheter som ministrar, varvid nu en JO-anmälan gjorts av hanteringen.
I åratal har Fredsbaskrarna, Kustjägarveteranerna, enskilda politiker (inte minst Allan Widman och den veteranutredning han lade fram för några år sedan) och Försvarsmakten försökt få till ett veteranstöd värt namnet till de svenska soldater och sjömän som är och har varit i internationell tjänst. Det är ett arbete som trots idoga ansträngningar, kantats av de ena besvikelsen efter den andra där flera instanser anser att veteranfrågan inte ska beröra dem utan är Försvarsmaktens ansvar. En av få framgångar i veteranarbetet har varit inrättandet av en nationell veterandag som firas varje år den 29 maj. Det är tidpunkt som medger åminnelse av de svenskar som gjort det yttersta offret för att verkställa den säkerhetspolitik som beslutats av Riksdagen, men även alla de andra svenskar som genom åren gjort stora uppoffringar i landets tjänst.
Fortfarande får man dock kämpa för att skadade och traumatiserade veteraner ska få den vård och det stöd de borde ha rätt till. Ett ”efterperspektiv” likt det Stockholms Stad nu beslutat om, är något veteranerna får fortsätta drömma om. Läs gärna om Pontus respektive Kongos öden, eller hur David och hans kollegor bemöttes när de kom hem skadade från Afghanistan. Det har visserligen blivit mycket bättre sedan dess, men fortfarande återstår mycket.
Det finns all anledning för svenska myndigheter att reflektera ytterligare några gånger över hur egna veteraner ska behandlas, liksom hur man ska behandla svenska medborgare som valt att delta i det som benämns våldsbejakande extremism.