Veteranstöd i praktiken

Vid lunchtid uppmärksammades jag genom en tweet av David Lindén, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, på att veteranstödföreningen Veteran Rapid Reaction, VRR sökte stöd för en sjuk veteran med skulder hos kronofogden, där en försäljning av veteranens hus var nära förestående. Veteranen i fråga med tiotalet missioner bakom sig hade utöver ohälsan råkat i ekonomiskt trångmål utan att hans få kvarlevande släktingar visste om det. Kronofogden kände till VRR och hade rått en systerdotter att söka stöd där. Skulden hos kronofogden låg på 84 000 kr och på endast 4 h hade över 84 000 kr samlats in till veteranen, via appellen på VRR:s Facebooksida. Under kvällen hade summan nått över 145 000 kr genom att informationen flitigt delats i sociala medier och att frivilliga satt in pengar på VRR konto. Sannolikt stiger summan ytterligare när plusgiro-inbetalningarna kommer in under morgondagen.

Detta är veteranstöd i praktiken och visar på viljan att stötta veteranerna. Tyvärr visar det samtidigt också på luckorna i vårt sociala skyddsnät.

För er som önskar att bidra till VRR:s insamling håller den öppet till kl 08.00 imorgon bitti, den 17 juni.

Taktiskt transportflyg. Nästa steg och kanske men även det mest effektiva nästa steg.

Riksdagen fattade idag beslut om att bifalla Regeringens proposition 2014/15:109: Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. I denna kan man läsa att försvarsberedningen . I den avseende taktiskt transportflyg fanns det bland annat följande att läsa:
Texten är förkortad men ej ändrad i övrigt.

"Befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls under försvars-inriktningsperioden och Försvarsmakten analyserar fortsatt möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan."


"Dessutom finns det stora omsättnings-, nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov i perioden från 2021 när det gäller t.ex.
– transportflygplan Tp 84"

Försvarsberedningen föreslog att fyra nya taktiska transportflygplan på sikt bör anskaffas för att ersätta dagens flygplan. Försvarsmakten har i sitt underlag till regeringen föreslagit att befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls och att myndigheten fortsatt analyserar möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan. Försvarsmakten framhåller att en eventuell framtida anskaffning bör ske genom internationellt samarbete. Regeringen delar i huvudsak Försvarsmaktens bedömning och vill särskilt framhålla vikten av det pågående nordiska samarbetet avseende taktiskt transportflyg. De ovan nämnda satsningarna medger en ökad tillgänglighet på det taktiska transportflyget.

Vilka slutsatser ger då detta? Jo:

Initialt vill man att nuvarande Tp 84 ska kunna operera inom perioden 2016-2020. Detta medför att man kommer att ha tvingande åtgärder som FDR (Flight Data Recorder) och CVR ( Cockpit Voice Recorder) som tvingande installationer på Tp 84. Detta är en avsaknad av datainsamlande utrustning som har varit i avsaknad i Tp 84 sedan början på 2000-talet. Det är bara att fråga FlygI om hur detta ärende ligger i tiden och har behandlats. Med andra ord, inte en dag förtidigt.

När man sedan pratar om nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov så återfinns Tp 84 i detta. Behovet av snabba transporter inom riket vid ett skymmningsläge kommer att vara stort och vilket rättfärdigar ett behov av Tp 84. En analys av antalet flygplan för detta behovet bör återigen genomföras då man till stor del de senaste 15 åren har mer fokuserat på ekonomi snarare än nytta och handlingskraft. Det senaste exemplet är då Försvarsmakten istället för Tp 84 valde att frakta materiel mellan Bamako och Timbuktu i Mali på mer eller mindre existerande och kontrollerade vägar med lastbil. Denna avvägning med betydande förhöjd risk för personal ingående i lastbilskonvoj jämförelsevis med transporter med Tp 84 berodde på att timprisdebitering internt i Försvarsmakten. F7 och Tp 84 har fått ett antal flygtimmar budgeterat för att kunna ha en förmåga men då man ska flyga i Mali så ska denna förmåga betalas igen med att full täckning för flygningen ska betalas. VAd gör då F7? Jo, Tp 84 flyger egna övningar inom Sverige för att få rätt förmåga samtidigt som extra pengar läggs på landtransporter. Tyvärr är det ekonomer och inte do-ers som bestämmer detta. Helt galet. Dessa flygningar som är mycket värdefulla för F7 borde endast kosta beställaren med de överskjutande kostnader som den geografiska och hot-miljön genererar.

Slutligen som försvarsberedningen föreslår att Försvarsmakten ska anskaffa fyra nya taktiska transportflyg, vad innebär det? Jo, För det första så är numerären på fyra stycken flygplan en illa vald numerär. Varför? Jo, vid en analys som Norge har gjort så genererar fyrs stycken flygplan i princip en lika stor kader med personal för flygunderhåll som fem stycken flygplan gör. Detta för att de underhållsprogram som flygplan normalt har kräver denna mängd med personal för att kunna minimera stillestånd vid avhjälpande underhåll. Minskar man ner till tre så tappar man det totala i resurser för att kunna genomföra flygtransporter radikalt. Det man borde se på är att Sverige anskaffar fem till sex stycken nya transportflygplan för att kunna tillgodose behovet av snabba transporter inom ställda uppgifter. Kanske kan det vara så att Sverige och Finland köper in nya C-130 J för att lösa behovet. En sådan lösning vore att Sverige köper sex stycken C-130J och att Finland köper in två eller tre stycken C-130J. Med Norge och Danmark vore det att vi fyra länder tillsammans har en kapacitet med totalt 15 st. (i den bästa av världar) C-130J att tillsammans förfoga över och kunna genomföra nationella och internationella transporter. Till detta kommer ju även en gränsöverskridande samarbetsform vid till exempel FN och röda korset uppdrag mm. Detta skulle kunna reducera kostnader för utrikes stationering med korsvis besättningsbyte och även korsvis flygunderhållspersonals byte.
Ve den regering som skulle falla till föga för SAAB's ägare och falla för KC-390. Den må vara en bra strategisk flygtransportkapacitet men med största sannolikhet så kommer den inte att vara en taktisk. Det är bara att jämföra med A400M: Inget land som beställt dessa flygplan har de ekonomiska resurserna att använda A400M till en taktisk resurs. Enkom strategisk. Jämför C-17 där USA i undantagsfall använder den som en taktisk resurs men då med betydande understöd mot tilltänkt fäll- eller landningsplats. USA har ca 200 st. C-17. Sverige är med i ett samarbete där man har tre st- C-17. Numerären på flygplan har en starkt avgörande betydelse hur man avser att använda sin flygplansflotta. I detta avseende så har ju Tp 84 gång på gång bevisat att man är en taktisk flygtransportresurs för Sverige både inom och utom riket sedan 1965. En uppgraderad variant, C-130J, (sex stycken flygplan) skulle vara det mest kostnadseffektiva ur ett livscykelperspektiv och ur ett taktiskt flygtransportbehovsperspektiv vara det mest effektiva för Sverige. Lägg därtill att omgruppera resurser för att stödja dessa flygplan till deras utgångsgruppering skulle medföra ytterligare besparingar jämfört med dagens läge. Kanske kan till och med de nordiska länderna komma överens om att tillsammans inkomma med ett medlemskap i EATC för att ytterligare få synergieffekter av det medlemskapet. Vem vet, men en symbios med "benefits" skulle det vara.

Den inbyggda risken i svensk säkerhetspolitik

av Lars Holmqvist

 
Ett litet lands säkerhetspolitik bör präglas av tydlighet och förutsägbarhet. Den förda politiken bör ge omvärlden goda möjligheter att förstå landets politiska avsikter på både kortare och längre sikt. Så varför ser vår säkerhetspolitik inte ut på det viset?

Det är allmänt känt att Försvarsmakten övar aktivt med Natoländer. Några aktuella exempel är ubåtsjaktövningen Dynamic Moongoose i maj utanför Norges kust, flygövningen ACE15 över Nordkalotten, marinövningen Baltops i juni (Sverige deltar för 23:e gången) eller den norska övningen Cold Response där Sverige deltog 2014.

När det gällde ACE15 sade en talesman för FM helt öppet: ”Vi vill för det första sända en signal om hur vi uppfattar det uppdrag Försvarsmakten fått och hur Sverige uppfattar sitt uppdrag. Och det är att vi övar och ökar vår säkerhet tillsammans med andra. Rysslands tolkning får de självt stå för.”

Sveriges ökade engagemang i övningar tillsammans med Natoländer är nog inte så mycket att förvåna sig över, med tanke på hur säkerhetsläget i Europa har förändrats på kort tid. Vi väljer att samarbeta tillsammans med andra fria länder för att hantera det hot som vi ser komma från Ryssland.

Besynnerligt blir det först när man ställer den faktiska övningsverksamheten mot svensk officiell politik så som den uttryckts av olika ministrar.

Politikernas besked om Nato

”Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra och hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.” skriver regeringen i den Försvarspolitiska inriktningspropositionen från 23 april. Det låter väldigt bra, men samverkan kräver att bägge parter vill spela boll om uttrycket tillåts. Vi kan inte vara helt säkra på att alla i vår nära omvärld uppskattar den svenska officiella linjen:

Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.   Ur Regeringsförklaringen 3/10 -14

”Den här utredaren tillsattes av den förra regeringen. Mitt intryck är att han har gjort ett seriöst och gediget arbete, men vad gäller Nato så har vi tydligt markerat att det inte är aktuellt. Vi kommer inte att ta initiativ till någon Natoutredning.”   Försvarsminister Peter Hultqvist 29/10 om ambassadör Bertelmans förslag om Natoutredning

”SÄLEN. Socialdemokraterna öppnar nu sensationellt för en utredning om Nato-medlemskap.”
— Allting måste man kunna diskutera, säger utrikesminister Margot Wallström till Expressen på söndagen.”   Ur Expressen 12/1

”Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?
— För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”   Stefan Löfvén, Sydsvenskan 30/4

Omvärlden, både våra vänner och andra, bildar sin uppfattning om vår säkerhetspolitik inte enbart på vad sittande regering gör och säger. I samband med att den försvarspolitiska uppgörelsen mellan fem av Riksdagens partier släpptes den 17 april visade det sig att regering och opposition hade olika uppfattningar om huruvida överenskommelsen innebar en natoutredning eller ej. Givet att man anser tydlighet och förutsägbarhet i säkerhetspolitiken vara något eftersträvansvärt, hade det varit positivt om regering och opposition hade rett ut den frågan innan den försvarspolitiska uppgörelsen publicerades.

EU:s relevans för säkerhetspolitiken

Blotta existensen av EU, och Sveriges medlemskap i denna allians, har positiva effekter på vårt lands säkerhet. Men man ska kanske inte dra nyttan alltför långt.

En viktig beståndsdel i vår säkerhetspolitik tycks vara artikel 42 punkt 7 i Lissabon-fördraget som tar upp medlemsstaternas skyldighet att ge en angripen stat ”…stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga…”

Men punkt 7 fortsätter. ”Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.” Understrykningen är min egen.

Kort sagt, Nato är grunden. Om Sverige får hjälp utifrån, så är det Nato som står för den. Inte EU.  Bedömningen av vilken hjälp som kan lämnas till Sverige i ett utsatt läge, kommer att göras av Nato. Inte av EU. Att detta egentligen är en självklarhet kan man se genom att läsa hur några av våra grannar, tillika Natomedlemmar, uttrycker sig om det egna landets säkerhetspolitik:

Sverige och Finland

Som en följd av Sveriges tydliga avståndstagande till Natomedlemskap, är listan på lämpliga allianspartners väldigt kort. Finland.

I vår försvarspolitiska inriktningsproposition från den 23 april kan man läsa: ”Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är tydligt kopplad till EU-medlemskapet och Finland agerar aktivt för att stärka EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.”

Det kan säkert stämma. Annars utrycker sig Finland officiellt på följande vis: ”Grunden för Finlands säkerhetspolitik är en övertygande försvarskapacitet.”

Nyligen uttryckte Finlands statsminister Juha Sipilä: ”Vi har inga planer att ansöka om Natomedlemskap. Vi har konstaterat att vi inte överraskar varandra i den här frågan och det är en gammal överenskommelse som vi har mellan länderna.” Samtidigt innebär förstås ”inga planer” inte på något sätt att man utesluter möjligheten. Finland har Natooptionen, man har mer än en gång förklarat att den finns där och Finland kan därför inte sägas överraska någon om man faktiskt kommer i ett läge där man väljer att utnyttja den.

Så vi har en betydande skillnad mellan Sveriges Nej till Nato som upprepas med jämna mellanrum och Finlands lika tydliga val att hålla dörren öppen till Natomedlemskap.

Det är ännu för tidigt att se vilka olyckor det finländska folket kommer att drabbas av som en följd av Finlands öppna Natolinje, men detta får väl tiden utvisa.

Vi kan alltså inte utesluta att Finland, t ex vid en ytterligare försämring av det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld, verkligen tar steget och ansöker om medlemskap i Nato. Frågan som vi då måste besvara är: ”Med vem bygger vi vår gemensamma säkerhet?”

Slutsats

Sveriges säkerhetspolitik kräver samverkan med våra nära vänner och grannar för att ge vårt land en rimlig skyddsnivå.

Men medan vi framhåller EU-samarbetet som centralt för vårt lands säkerhet, menar flertalet EU-länder (de som är både Nato- och EU-medlemmar) att Nato är grunden för deras säkerhetspolitik, andra viktiga länder (Norge och USA) är inte ens medlemmar i EU medan Finland (EU, ej Nato) utgår från sin egen militära förmåga när de bygger sin säkerhetspolitik.

Våra styrande politiker upprepar gång på gång budskapet om att medlemskap i Natoalliansen inte är aktuellt. Det för tankarna till någon som fullt medvetet målar in sig ett hörn för att sedan stå på en liten omålad yta med burken i hand och vaksam blick, redo att genast hälla på mer färg så snart det omgivande golvet visar minsta ansats till att torka.

Samtidigt blir det praktiska samarbetet med Nato allt tätare. Ord och handling hänger helt enkelt inte ihop.

Om, säger om, Finland faktiskt utnyttjar Natooptionen  så skulle det lämna Sverige med alternativen att antingen stå kvar som ett allianslöst maktvakuum mitt i Nordeuropa eller göra en plötslig kovändning från dagens politiska linje genom att följa Finland med in i alliansen, med den minskning av trovärdigheten som normalt kommer med utrikespolitiska kovändningar.

Avslutningsvis. I Dante Alighieris verk Inferno kan man läsa följande:

”De mörkaste platserna i helvetet är reserverade för dem som förhåller sig neutrala i tider av moralisk kris.”

Det hade varit intressant att få veta var den gode Dante hade velat placera politiker vars valda säkerhetspolitik bestämts av inrikespolitiska överväganden.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer

Rekrytering via Försvarsmaktens hemsida

Denna blogg har även förr haft stora betänkligheter rörande den verbala rappakalja som ibland kan hittas på en stor statlig myndighets hemsida. Det senaste blogginlägget i frågan finns här:


Sedan dess har egentligen ingenting blivit bättre, utan snarare ännu sämre.

För det första finns det på avdelningen ”Jobba här” två ingångar - en som heter ”lediga jobb” och en annan som heter ”för dig som redan är anställd”. Det som rör till det är dock att en övervägande del av platsannonserna finns på båda ställena, vilket verkar fullständigt ologiskt.

Bättre vore enligt min mening att göra en radikal omstrukturering så att det införs rubriker enligt nedan:

  1. Lediga befattningar för dig som redan är anställd i Försvarsmakten och som söker en ny tillsvidareplacering
  2. Lediga befattningar för reservofficerare som söker en tillkommande tidsbegränsad anställning
  3. Lediga befattningar för dig som söker en nyanställning nationellt
  4. Lediga befattningar för dig som söker en tidsbegränsad anställning i en internationell militär insats
  5. Lediga befattningar i hemvärnet
  6. Kurs- och seminarieanmälningar

Med en sådan mer finmaskig struktur så uppstår inte den totala sammanblandning som idag förekommer. Det kommer att bli lättare söka på rätt ställe.

Försvarsmakten samarbetar också med Arbetsförmedlingen och andra rekryteringsföretag. Det är i så fall platsannonser enligt punkterna 3 och 4 som ska skickas till dessas kanaler, inte platser enligt punkterna 1, 2, 5 och 6.

Att göra en ny struktur som är alltäckande och enkel är en utmaning i sig - som det ser ut nu är det mesta dock obegripligt. Kloka förslag mottages tacksamt så kanske bloggens läsare gemensamt kan ta fram ett bra förslag.

Det finns tyvärr även annat som det är svårt att inte ha synpunkter på. Det handlar om att en stor myndighets hemsida måste upprätthålla en viss kvalitet för att myndigheten ska verka seriös. Enligt min mening har Försvarsmakten in detta avseende en lång väg att gå.

Det grundläggande felet är att det lär finnas över 3 000 befattningshavare som själva kan formulera och lägga ut platsannonser - detta kan dessutom ske utan att någon central kvalitetsgranskning sker.

I Försvarsmaktens personalstruktur finns elva unika militära personalgrupper. Det finns också engagemangsformer i Försvarsmakten vilka saknas hos andra arbetsgivare (anställning för tidvis tjänstgöring, hemvärnsavtal, frivilligavtal etc.). Allt detta gör att det faktiskt är svårare att tydligt beskriva vad som söks samt hur ett kommande engagemang är tänkt att fungera.

Det som tyvärr ofta blir fel är bland annat att anställning för tidvis tjänstgöring uttrycks som ”deltidsanställning”, ”deltidstjänstgöring”, ”tidvis anställning” eller något annat tokigt. 

C LEDS har under 2013 beslutat att i kommunikativa sammanhang får begreppet ”deltidssoldat” användas i stället för GSS/T. Enligt denna bloggs åsikt har begreppet dock mycket lite i en platsannons att göra. ”Deltidsanställning” är ett arbetsrättsligt begrepp som inte har något med anställning som reservofficer eller tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldat eller sjöman att göra. En platsannons ska vara korrekt formulerad.

Det är också ibland svårt att inte le när man ser hur den stackars sjunde manöverbataljonen hanteras och benämns. ”Livgardets 7.e bataljon” är en vanligt förekommande benämning men eftersom detta krigsförband är delat kan samma krigsförband också beskrivas som K 3:s 7. lätta skyttebataljon. Kan inte någon skapa ordning och reda?

Det är också så att det fortfarande ofta fattas befattningsnivåer i platsannonser, trots att det är beslutat att befattningsnivå alltid ska anges.

Förslag till lösning på det som relateras ovan är följande:
  • Omstrukturering av undergrupperna av platsannonser så att de blir mer finmaskiga.
  • Korrekturhandläggare införs på FM HRC så att alla platsannonser utan undantag måste godkännas av denne person.

Så här kan vi inte ha det.

GMY

Sinuhe


















Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön.


Jag hade i veckan som gått äran och nöjet att tillsamman med Charly Salonius-Pasternak kommentera Katarina Tracz nya bok Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön. Det i samband med att boken presenterades hos stiftelsen Frivärld, där Katarina Tracz också är direktör.
Jag tycker att boken är mycket läsvärd och ägnar därför det här inlägget åt att redovisa mina kommentarer med hopp om att de ska leda till att en och annan införskaffar boken.
 
 

Mina kommentarer.

Boken kunde inte ha kommit ut lägligare i tiden då den täcker in den svenska Natodebatten, Rysslands agerande i Ukraina och Östersjön, informationskrigföring, Washingtons syn på Östersjöregionen och flera andra minst sagt aktuella frågor.
Det är utmärkt att författaren tar avstamp i att synen på säkerhetspolitik i Europa ändrats – drömmarnas tid är förbi – traditionell stormakts- och intressesfärspolitik är tillbaka, om den någonsin var frånvarande. En helt nödvändig insikt för att kunna utforma en fungerande säkerhetspolitik.
Att den här omprövningen när det gäller Östersjöregionen har slagit igenom starkare i Washington än i Europa och Sverige är kanske inte förvånande. Det var länge sedan europeiska länder hade förmågan att med militära maktmedel påverka andra makter, skälen att fundera i de banorna har försvunnit.  Det i sin tur har lett till att man i Europa också efterhand tappat förmågan att se saker ur det perspektivet – man har svårt att sätta sig in i hur stormakter tänker. Sanningarna i Washington (eller Moskva) är inte desamma som i Stockholm eller Berlin.
Den bra inventeringen av ryskt agerande generellt och i Östersjöområdet visar på ett skrämmande sätt på hur vi fort vant oss vid en ny normalbild i regionen – utan att reagera.  Den illustrerar väl talesättet – kokar man grodan sakta så hoppar den inte ur grytan. Men den visar också på hur svårt det är att frigöra sig från invanda tankemönster och förhoppningar, och börja hantera problem som både är obekväma och skrämmande.
Informationskrigföringens betydelse i denna ny säkerhetspolitiska miljö beskrivs väl i resonemangen om den s k ”sjätte generationens krigföring”, det är bra. En mycket nyttig påminnelse av vad Sun Tzu sa redan för 2500 år sedan ”Det bästa sättet att vinna ett krig är att inte behöva utkämpa det”,  d v s motståndaren skall böja sig för din vilja utan att slåss.  
Finns inte viljan eller modet att ytterst ta till ”kungarnas sista argument” - militärt våld så spelar det ingen roll hur bra ens krigsmakt är eller hur vackra idealen än är som man påstår sig försvara.
En annan viktig aspekt på informationskrigföring som författaren tar upp kopplad till situationen i vårt närområde är Rysslands strävan att förvränga perspektiven. Att förvandla offret till den skyldige bl a genom att framställa de baltiska länderas medlemskap i Nato som ett hot vilket Ryssland måste skydda sig mot och att peka ut de rysktalande befolkningsgrupperna som förföljda minoriteter. Allt i syfte att undergräva andra Nato- och EU-länders vilja att stödja de baltiska staterna.
I avsnittet som avhandlar ekonomi och energi som säkerhetspolitiska instrument, och som Ryssland använder som ett utpressningsmedel, skulle författaren kanske kunnat gå ett steg längre än att bara belysa baltiska beroenden och vad länderna själva gör för att minimera sitt behov av rysk energi. Frågan kunde ha ställts om inte svenskt ekonomiskt stöd till ökat baltiskt energioberoende borde betraktas som en del av svensk säkerhetspolitik.  Det skulle beröva Ryssland ett påtryckningsmedel gentemot de baltiska länderna, och därmed indirekt öka även vår säkerhet.
Med risk för att blanda mig i den svenska energidebatten, men skulle t ex subventioner till svensk, idag olönsam, elproduktion och där ”överskottsenergin” exporterades till Baltikum kunna var en sådan åtgärd?
Ett mycket intressant avsnitt i boken är analysen av det ofta använda, vilseledande och till innebörden oklara, uttalandet att ”Det föreligger i nuläget inget direkt invasionshot mot Sverige”.
Författaren pekar här på att vi är medlemmar i EU med åtföljande förpliktelser, vi har ett nära samarbete med Nato, vi har utfärdat en Solidaritetsförklaring med våra grannar och militärgeografin ser ut som den gör – där Ryssland skulle ha mycket stor nytta av svenskt territorium vid en konflikt med Nato i Östersjöområdet.
Författarens slutsats är entydig -sannolikheten för att Sverige dras med i en konflikt i Östersjöområdet är hög. Eller uttryckt på ett annat sätt - hotet mot Sverige är en funktion av hotet mot Baltikum. Tror vi att de baltiska länderna kan utsättas för ett militärt angrepp så är vi också utsatta för ett uttalat angreppshot.
Till detta kan läggas oklarheten i utrycket ”direkt invasionshot”, är det ett isolerat angrepp mot Sverige, är det ett angrepp överhuvudtaget, vad är en invasion – är det någon som vill besätta hela landet, täcker det även ”lån” av en mindre del av vårt territorium, eller vad?
I de delar av boken som avhandlar Nato och USA konstateras, helt korrekt, att det är USA:s vilja och förmåga att agera som utgör nyckeln till säkerhet i Östersjöregionen. Ett inte helt oproblematiskt konstaterande. USA:s globala intressen bl a i Asien och Mellanöstern också kräver uppmärksamhet och att resurser avdelas. Europa är inte den enda oroshärden där USA måste vara berett att agera, och resurserna är inte obegränsade.
Här redovisas också ”free rider” problematiken. Varför skulle USA satsa stora resurser, och potentiellt offra sina döttrar och söner, för att försvara länder som själva borde ha råd och möjligheter att skapa sig tillräcklig militär förmåga för att möta alla aktuella hot?
Det leder till kanske den mest centrala frågeställningen i boken – trovärdighet. Stabiliteten och säkerheten i Östersjöregionen styrs ytterst av hur man i Kreml uppfattar Natos vilja och förmåga att försvara sina baltiska medlemmar. 
Ur svensk synvinkel finns här två nyckelfaktorer, eller snarare två faktorer vi kan påverka – att Sverige inte fortsatt utgör ett militärt vakuum som inbjuder till ”lån” av dess territorium och att Sverige kan bidra till att öka Natos trovärdighet när det gäller att kunna genomföra operationer i Östersjöområdet.  
Författarens slutsats är att ett svenskt Nato medlemskap, förutom att Sverige bör återskapa förmågan att försvara eget territorium, skulle öka såväl vår egen säkerhet som till ökad stabilitet i regionen.
Sammantaget, mycket nyttig och intressant läsning för att förstå dagens säkerhetspolitiska situation i vår del av världen, och samtidigt en skarp uppgörelse med svensk oförmåga att förstå allvaret i utvecklingen och bristen på svenskt strategiskt tänkande.

Boken är dessutom välskriven och lättläst – bra sommarläsning.

Klickjakt, allmänintresse och sekretess

En av de goda konsekvenserna av att leva i ett demokratiskt samhälle är förekomsten av fri press. Man behöver inte anstränga sig för att hitta exempel på konsekvenserna av motsatsen till detta tillstånd.

Jag konsumerar mycket media, prenumererar på fem papperstidningar och drar gärna en lans när någon tycker att journalisters möjligheter att göra sitt jobb bör inskränkas. När jag i arbetet kommer i kontakt med journalister ser jag att det är många med mig som uppskattar journalistikens intresse för vårt verksamhetsområde. Vi försöker ge en så rättvisande bild av verksamheten som är möjligt. Normalt är det sekretess som förhindrar att vi ger ytterligare information.

Allt detta bygger på ett förtroende för varandras yrkesroller. Om allmänheten uppfattar att det förekommer myndighetsmissbruk, korruption och oegentligheter i offentlig verksamhet är det medias uppgift att belysa detta. En helt rimlig konsekvens är att förtroendet för myndigheten minskar.

Om allmänheten uppfattar att media överträder sitt uppdrag och slött hänvisar till allmänintresse, rundar allmän rättsuppfattning eller "jagar klick" på ett negativt sätt kommer förtroendet för media att minska. Detta är allvarligt, då uppgiften att kritiskt granska bygger på förtroende.

När Expressen meddelar i nära realtid var och hur militära enheter opererar urholkas förtroendet för media. Ingen utom försvarsmakten och motståndaren har behov av den informationen.

När DN friades i HD efter att ha fotograferat skyddsobjektet Berga under pågående underrättelseoperation (ubåtsjakt) urholkas förtroendet för media. Jag har inte sett DN:s chefredaktör kommentera vad allmänintresset av bilderna skulle bestå i.

När GP berättar om att en identifierbar person tjänstgör på vad jag bedömer vara en skyddad befattning urholkas förtroendet för media. Vidare riskerar familjen en förändrad hotbild och förbandets framtida operationer äventyras. Möjligen måste personen omplaceras till annan befattning. Inget i denna information bidrar till förståelsen för det aktuella fallet.

När Expressens chefredaktör kl 00.30 efter en uppenbarligen hastigt förberedd "pressträff" läxar upp polisen på Twitter för att ge för lite information urholkas förtroendet för media. Twittertråden rekommenderas i sin helhet då chefredaktören förtjänstfullt tar diskussionen med flera av de som reagerat, vilket jag tycker är berömvärt och nödvändigt i sammanhanget.

Att schablonmässigt hänvisa till allmänintresset i ovanstående fall håller inte enligt min uppfattning. Det är för dåligt. Precis som ett beslut om att sekretessbelägga information ska kunna motiveras vid sekretessbedömningen och i efterhand bör publicistiska beslut kunna motiveras mer utförligt och begripligt än så.

Några fiktiva exempel:

DN har uppgifter om missförhållanden på sjöstridsflottiljen på Berga. Dokumenterar detta och publicerar efter att man gjort en noggrann bedömning om försvarssekretess onödigtvis röjs. Detta faller rimligtvis inom allmänintresset och är enligt min mening försvarbart. Grundlagen är överordnad skyddslagen.

DN tar bilder på fartyg och militära installationer för att illustrera en artikel som mest består av spekulationer från mediasugna "experter". Inget allmänintresse föreligger. Bilderna riskerar att röja försvarssekretess, åtminstone kan inte DN avgöra detta. Brott mot skyddslagen har begåtts.

Parallellerna till "tårtningar" och liknande ofredande av politiker och dess konsekvenser för den s.k. öppenheten är slående. Av operativa skäl riskerar vi att hamna i minskad öppenhet och lågt förtroende för journalistkåren och dess ansvariga utgivare. Detta förlorar myndigheten på, då den får svårare att nå ut till allmänhet och uppdragsgivare med korrekt information. Detta förlorar media på, då ett normalt förhållande till myndigheten riskeras med mindre information som följd. Detta förlorar allmänheten på, då allt som blir kvar i media blir sensationsjakt, spekulationer, roliga videoklipp och "Så blir vädret i juni, juli och augusti".

Låt inte klick-jakten bli överordnad journalistiken. Mycket står på spel de närmaste åren.

Kärnvapenretorik

Sammanfattning

En återgång till ett retoriskt utnyttjande av kärnvapen, kärnvapenretorik, förefaller vara i antågande. Likväl utnyttjande av kärnvapen som ett påtryckningsmedel för att påvisa sin rätt att agera i sakfrågor. Avsaknaden av säkerhetsmekanismer på lägra nivåer, kan ge snabba kedjereaktioner vid incidenter d.v.s. incidenter växer okontrollerbart i storlek. Detta kan snabbt, sprida sig till att omfatta andra geografiska områden, men även andra vapentyper, såsom kärnvapen, vid en incident som ej omfattar dessa. Sammantaget ger återkomsten av kärnvapenretorik samt avsaknaden av adekvata säkerhetsmekanismer på läger nivåer, en mycket instabil säkerhetssituation, betydligt instabilare än under det kalla kriget. Likväl börjar vi troligtvis närma oss ett slut i eskaleringen, i och med att kärnvapenretorik återigen förefaller vara på intågande, mellan Ryssland och Väst och en mer låst situation kommer uppstå.

Analys

Bild 1. Faktorer som gett upphov till kärnvapenretorik.
Under en stor del av det andra kvartalet (KV II) 2015, har en retorisk ändring skett mellan främst USA å ena sidan och Ryssland å andra sidan, den retoriska ändringen har varit att kärnvapenretoriken än en gång har aktualiserats. En retorik och en säkerhetspolitisk kursändring som vi inte sett sedan de mörkare perioderna under det kalla kriget, såsom under första halvan av 1980-talet i Europa. Denna säkerhetspolitiska kursändring förefaller bygga på tre (3) orsakssamband, 1) INF, 2) BMD, 3) Krimhalvön.

Det första (1) delen i orsakssambandet är enligt USA, Rysslands brott mot INF-avtalet med utvecklandet av en långräckviddig markbaserad kryssningsrobot, mest troligt till Iskander systemet,1å andra sidan hävdar Ryssland att USA bryter mot INF avtalet till del genom utvecklingen av BMD (Ballistic Missile Defence).2Rykten om utveckling av en markbaserad kryssningsrobot i Ryssland, som skall bryta mot INF-avtalet, har cirkulerat en lång tid sedan 00-talet.

Ingen öppen information finns dock som kan styrka utvecklingen av en markbaserade robot som de facto bryter mot INF-avtalet. Likväl så är det inte förrän i Juni 2014, som man officiellt från USA sida har framlagt ett klagomål mot Ryssland vilket återupprepas även 2015, att de brutit mot INF-avtalet genom att utveckla en ejtillåten markbaserad kryssningsrobot. Härvid kan vi förutsätta att adekvata underrättelser rörande prestandan kring den aktuella robotmodellen inte fanns förrän 2012-13.

Vad klagomålet kring avtalsbrottet avser, är bedömt en robotmodell som benämns R-500 till Iskander systemet, R-500 är en utveckling av den ubåtsbaserade kryssningsroboten 3M10 som hade en räckvidd på 2600 km. Denna robotmodell avvecklades m.h.t. INF-avtalet.3 Enligt ej bekräftade uppgifter som framkom under 2014 så skall R-500 ha en räckvidd på cirka 2000 km,4vilket korrelerar väldigt väl mot 3M10 räckvidd. Obekräftade uppgifter gör även gällande att utvecklingsarbetet med R-500 var färdigt i slutet av 2010, samt sex (6) stycken långräckviddiga kryssningsrobotar av den aktuella modellen skall även då varit producerade.5

  Bild 2. Iskander fredsgrupperingar längs Rysslands västra landgräns
  med 500 km robot räckvidd.22
Att USA tar situationen på allvar, visar på att det måste finnas en substans i uppgifterna kring utveckling av en landbaserad långräckviddig kryssningsrobot från rysk sida. Detta accentueras ffa. med att USA, överväger som ett alternativ, frambasering av egna landbaserade kryssningsrobotar till Europa.6 Detta har även givit upphov till tankegångar om att USA återigen skall basera kärnvapenbestyckade missiler på brittisk mark.7

Således har vi fått en situation där utvecklingen av en långräckviddig kryssningsrobot med trolig förmåga att bära kärnvapen, övriga robottyper i Iskander systemet har den möjligheten, har gett upphov till förslag om att, återigen frambasera markbaserade robotar med kärnvapen på Europeisk mark. Vi har alltså hamnat i en liknande situation som uppstod under slutet av 1970-talet som gav upphov till det s.k. "dubbelbeslutet" d.v.s. utplacering av dels medeldistansrobotar dels kryssningsrobotar. Vilket var ett svar på Sovjetunionens utplacering av SS-20.8

Då USA nu förefaller ta situationen på sådant allvar, så uppstår ett antal följdfrågor utifrån USA reaktion. De mest naturliga frågeställningarna blir, har Ryssland i det dolda tillverkat R-500 eller nu påbörjat tillverkning? Om tillverkning har genomförts i det dolda har man då påbörjat förbandsomsättning av robotmodellen ute på Iskander markrobotbrigaderna? Eller har man genomfört en frambasering av Iskander system i det dolda till Kaliningrad Oblast? Ett svar på dessa frågor lär vi inte få i närtid, men troligtvis är det någon av de fyra frågeställningarna som har orsakat USA nuvarande reaktion.

Den andra (2) delen är dels USA utveckling av BMD-system dels NATO utveckling av BMD-system,9 detta har Ryssland dels sett som ett hot mot deras förmåga att verka med kärnvapen dels att BMD utvecklingen är riktad mot dem.10 NATO och USA å andra sidan hävdar att systemet är ett skydd mot stater eller organisationer som på sikt kan erhålla långräckviddig ballistisk förmåga med enstaka missiler, vilket utgjorde skälet till att USA valde att bryta ABM-avtalet som undertecknades med Sovjetunionen 1972.11

Ser man dock till uppbyggnaden av det BMD system som just nu sker så är det ytterst begränsat, under 2015 kommer en aktiv del att upprättas i Rumänien, 2018 en del i Polen. Utöver detta så finns ett antal AEGIS kryssare i Europa med BMD kapacitet.12 Så utifrån den faktiska BMD kapaciteten så är det enbart mot enstakamissiler, på nära håll, man kan och kommer kunna verka mot. Här bör även påpekas att ryska luftvärnssystem såsom S-400 och den kommande S-500 har förmåga att verka mot ballistiska mål.13Likväl skulle NATO och USA, BMD förmåga, aldrig kunna stoppa den volym av både stridsspetsar och ballistiska missiler som Ryssland förfogar över. Det de facto USA och NATO BMD förmåga kan utgöra ett signifikant hot mot Rysk förmåga, är bekämpning av dess rymdförmåga i form av satelliter.14

USA och NATO utveckling av sin BMD förmåga, förefaller agerat som en form av katalysator för markrobotsystemet Iskander, ofta har Iskander systemet utnyttjats som ett påtryckningsmedel av Ryssland för att vissa sitt missnöje med BMD, främst vad avser frambasering till Kaliningrad Oblast, där de med sin ordinarie markrobot kan nå stora delar av Polen samt del av Tyskland.15 I dagsläget förefaller markrobotbrigaden i Kaliningrad Oblast vara den som sist erhåller Iskander systemet då införandet skall vara klart 2018,16vilket visar på att man fortfarande vill bibehålla möjligheten från Rysk sida att utnyttja systemet som ett politiskt spelkort så länge det går.17

Ur perspektivet att utnyttja Iskander systemet mot BMD, så krävs en frambasering av systemet, något som tidigare talats om från Rysk sida. Det geografiska område som nämnts är Kaliningrad Oblast, där även frambasering genomförts två (2) gånger, inom ramen för beredskapskontroller. Dock har verkan mot BMD systemet i Rumänien ej nämnts något i debatten, teoretiskt skulle Ryssland kunna lösa detta genom en frambasering av Iskander till de styrkor de har Transnistrien, detta skulle dock försvåras av OSSE övervakning som sker i Moldavien, vilket troligtvis är varför detta inte nämnts i debatten. Frambasering på Krimhalvön skulle kunna medge räckvidd med nu officiellt kända uppgifter på verkans avstånd för Iskander, men är precis vid gränsvärden.

Vad som även skett är i kölvattnet av BMD utvecklingen är hot vad avser utnyttjande av kärnvapen. Danmark meddelande under 2014, att man avsåg bidra med radarkapacitet till NATO BMD, genom att placera det på något eller några av sina örlogsfartyg. Detta kom att föranleda att Rysslands ambassadör i Danmark, i en intervju i Jyllands-Posten, publicerad 21MAR2015, förklarade att detta skulle göra de Danska örlogsfartygen till legitima mål för Ryska kärnvapen.18

Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, sa även under den internationella konferensen för säkerhet i Moskva 16-17APR2015, att stater som ej har kärnvapen, men baserar BMD förmåga på sitt territorium, blir mål för prioriterade åtgärder,19vad det exakt innebär förklarades ej djupare, dock kan vi dra slutsatsen av utspelet, Rysslands ambassadör i Danmark gjorde, att utnyttjande av kärnvapen är den troliga kontexten som åsyftades.

Den tredje(3) och sista delen är Rysslands annektering av Krimhalvön, som förefaller givit upphov till kärnvapenretorik vid minst ett bekräftat tillfälle och ett obekräftat tillfälle. Att den ryska militära operationen på Krimhalvön skulle ge upphov till ett försämrat säkerhetspolitiskt var givet, dock att en återgång till kärnvapenretorik skulle ske, var det nog färre som trodde.

Rysslands President, Vladimir Putin, var beredd under den militära operation på Krimhalvön, att försätta Rysslands kärnvapenstyrkor i larmberedskap.20 Innebörden av detta, försätta kärnvapenstyrkorna i larmberedskap d.v.s. vara beredd med omedelbart varsel skrida till verk, innebär att man troligtvis vidtog åtgärder för att möjliggöra intagande av larmberedskap. Vilket bör ha uppfattas av västliga underrättelsetjänster, varvid en tydlig signaleffekt bör ha uppnåtts från rysk sida, med innebörden blanda er ej i detta.

Obekräftade uppgifter gör även gällande att, Ryska militärer i ett möte med Amerikanska statstjänstemän, klargjort att varje försök att försöka återta Krimhalvön från Ryssland kommer mötas upp våldsamt även med kärnvapen.21 Här får man förutsätta att det som åsyftas från Rysk sida, är ett försök av västliga stater att återta Krimhalvön.

Således har vi haft två parallella säkerhetspolitiska linjer som utvecklats sedan Ryssland startade den militära operationen på Krimhalvön. Den ena linjen har varit den synliga och mycket tydliga försämringen i relationerna mellan Väst och Ryssland. Den andra linjen har gradvis, men sakta men säkert utvecklats i bakgrunden, för att nu under det andra kvartalet 2015 visa sig, kärnvapenretoriken.

Dock är det en ohälsosam samverkan mellan tre områden, INF-avtalet, BMD-utveckling och Krimhalvön som skapat den dolda linjen, som utvecklats i bakgrunden, bakom den synliga försämringen mellan Väst och Ryssland. Så vad alla hoppades skulle vara något som var dolt i bakgrunden sedan det kalla krigets slut, kärnvapenhotet och dess retorik, förefaller nu återigen vara en realitet i relationerna mellan stater.

Vad som är en avgörande skillnad mellan det kalla kriget och dagens konflikt mellan Väst och Ryssland som vi ser, är att mekanismerna för att förhindra att en incident går överstyr, ej längre finns. Förbindelselänken mellan Rysslands President och USA President, finns fortfarande kvar, detta förefaller dock vara det enda, dock när en incident når dessa två beslutsfattare kan skeden redan påbörjats som ej går att stoppa.22

Den största sannolikheten för att en konflikt uppstår mellan Ryssland och Väst idag, är troligtvis en incident som skapar en snabb kedjereaktion som lokala befälhavare svarar på. Utan mekanismer som möjliggör en snabb kontakt på lägre nivåer, så kommer en sådan konflikt snabbt accelerera. Då kärnvapenretoriken återigen förefaller vara under uppsegling, så kan en sådan kedjereaktion ge ett väldigt dåligt utfall i slutändan.

Slutsatser

Är då kärnvapenretoriken på väg tillbaka? Onekligen förefaller det vara så, då USA överväger att återigen frambasera markbaserade kärnvapenbärande robotsystem på Europeisk mark, som en konsekvens av den nu rådande utveckling. Det innebär återigen ett paradigm skifte i den säkerhetspolitiska utvecklingen, i en mycket negativ riktning. En utveckling som vi inte sett sedan de mörkaste partiet av det kalla kriget under inledningen 1980-talet.

Det farliga i situationen om kärnvapenretoriken återigen kommer bli en maktfaktor är avsaknaden av säkerhetsmekanismer, det kalla kriget var en gradvis uppbyggnad av själva ”konflikten”, parterna gick om vart annat i teknikutveckling m.m. vilket gav upphov till olika former av oskrivna regler. Denna gång förefaller vi kastas snabbt in i en rad olika säkerhetsprövningar, i ett rasande tempo, utan varken säkerhetsmekanismer eller regler.

Introduceringen av kärnvapenretoriken i dagens konflikt mellan Väst och Ryssland, kan dock medföra, att ett visst form av ramverk uppstår. För oaktat spänningarna mellan parterna, så är alla nyktert medvetna om att en konflikt mellan Ryssland och Väst, med kärnvapen, kommer ingen vinna. Detta i sig kan medföra att eskaleringen mellan Väst och Ryssland stagnerar och en låst situation uppstår mellan parterna.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

AP 1, 2(Engelska)
Air Power Australia 1 (Engelska)
BBC 1, 2 (Engelska)
Bulletin of the Atomic Scientists 1(Engelska)
Center For Strategic & International Studies 1(Engelska)
Federation of American Scientists 1(Engelska)
FOI 1(Svenska)
Military Today 1 (Engelska)
NATO 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
RT 1, 2, 3(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1 (Engelska)
Sputniknews 1(Engelska)
SvD 1, 2(Svenska)
TASS 1, 2, 3(Engelska)
The Christian Science Monitor 1(Engelska)
The Telegraph 1, 2(Engelska)
The New York Times 1, 2(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
U.S. Department of State 1, 2(Engelska)
U.S. Department of Defence 1, 2(Engelska)
Wikileaks 1(Engelska)

Slutnoter

1U.S. Department of State. Adherence to and Compliance with Arms Control, Nonproliferation, and Disarmament Agreements and Commitments. 2014. Sid. 8-10
8Larsson, Tor. Arbman, Gunnar. Tidningen Framsyn Nr 1. 2004. Sid 28

Insikter eller åsikter kring svensk säkerhetspolitik?

av Håkan Edström

 
Självklart skall universitet och högskolor bidra till samhällsdebatten. Detta bör dock ske genom presentation av vetenskapligt framtagna slutsatser och insikter. Att gömma sig bakom akademiska titlar för att framföra personliga åsikter riskerar att underminera allmänhetens förtroende för inte enbart de berörda forskarna utan även för den forskning som bedrivs vid det aktuella lärosätet som helhet.

Tisdag den 9 juni publicerade Dagens Nyheter (DN) Linus Hagströms och Tom Lundborgs artikel ”Natomedlemskap gör Sverige mindre säkert” om Sveriges säkerhetspolitik (http://www.dn.se/debatt/natomedlemskap-gor-sverige-mindre-sakert/). Trots att det inte självklart är frågan om en vetenskapligt framtagen text, utan kanske snarare om en debattartikel, undertecknade de båda författarna resonemanget med sina akademiska titlar.

Dessvärre riskerar detta således att missleda läsaren till att tro att professor Hagström och lektor Lundborg underbyggt sitt resonemang med insikter vunna från forskning vid Försvarshögskolan (FHS) kring de fenomen de berör i artikeln. Så behöver dock inte nödvändigvis vara fallet. De är t.ex. inte explicita med att belägga sina påståenden med forskningsresultat som sig bör i vetenskapliga sammahang. Och någon forskning vid FHS har de rimligen ännu inte hunnit med, nyanställda som de är.

Det kan därför vara nödvändigt att nyansera bilden av den forskning som bedrivs vid FHS och även att tillhandahålla läsaren med alternativa modeller för att tolka Sveriges säkerhetspolitiska optioner.

Den intresserade läsaren rekommenderas därför att ta del av motargument som andra FHS-forskare publicerat som en reaktion på professor Hagströms och lektor Lundborgs artikel. Härigenom kan läsaren själv bilda sig en uppfattning om det rör sig om förmedlande av vetenskapligt framtagna insikter eller enbart är frågan om framförande av personliga insikter.

Förslagsvis studeras Kjell Engelbrekts artikel på DN-debatt (http://dn.se/debatt/repliker/mearsheimer-utelamnar-viktiga-sakforhallanden) samt Jacob Westbergs m.fl. artikel i SvD (http://www.svd.se/kriget-pa-forsvarshogskolan-fem-forskare-svarar/om/sakerhetsradet)

 

Författaren är överstelöjtnant, Fil dr och forskare i säkerhetspolitik och strategi vid Försvarshögskolan.

Svensk frivillig hedrad

Jan när han till Narvik återbördade den Luger han erövrat vid Narvik.

Jan Danielsen, svensk frivillig i finska vinterkriget och vid Narvik, har nu hedrats av Norge med en till medalj. Som författare till boken om honom, Jan och Nordens frihet, gläds jag mycket av detta liksom den nyliga artikeln om Jan i VG, Norges största tidning (enbart början finns öppet på nätet).

Innan semestern helt "tar över" vill jag kort passa på att tacka alla läsare av artiklar/blogg/böcker som har hört av sig. Det kommer sedan någon gång ifjol oftast dagligen flera brev och meddelanden och det är mäktigt som författare att få vara med om det. Ber om ursäkt att svar ibland blir sena och tyvärr händer det ibland att minneslappar kommer bort. Men alla ska veta att jag läser alla brev och att era upplysningar rätt ofta innebär nya uppslag och därmed nya artiklar etc.

Prestige inom sjöräddningsområdet?



Sjöräddning har ända sedan Estoniakatastrofen varit ett mycket omdiskuterat ämne med olika grad av intensitet. Min bild av läget just nu är att det idag tyvärr verkar finnas ett mått av prestige från vissa aktörer, något som är mycket olyckligt. 

En liten klick av frivilligsjöräddarna inom SSRS, en i grund och botten helt fantastisk ideell organisation som jag hyser största respekt för, förmedlar ofta en mycket negativ bild av Försvarsmakten som en aktör inom sjöräddningsområdet. När SSRS stora beskyddare Robert Ashberg svamlar som mest luktar det riktigt illa. Läs gärna Commanders analys av en artikel som nämnda Ashberg skrev efter att maritimutredningen redovisade sina slutsatser för något år sedan. Ashbergs märkliga åsikter delas uppenbart av en rad anhängare inom den civila frivilligsjöräddningen, och här finns uppenbart mycket prestige. Dessa märkliga människor dyker bland annat upp på Twitter så fort jag skriver något om SAR, men aldrig annars. Man ser uppenbart Försvarsmakten som en oönskad konkurrent inom området. Inget kunde vara mer fel! Man har 1000 argument för att det enda rätta när det kommer till sjöräddning är civila resurser, och helst frivilliga sådana...

SSSR VD Rolf Westerström har bland annat uttalat i GP att "En civil räddningstjänst ska inte vara inblandad med det militära som tränar med vapen. Vi tränar för att rädda folk på sjön."

Till Sveriges Radio har samma Westerström sagt om maritimutredningens förslag att Sjöräddningen bör åläggas KBV som då bör vara en del av Försvarsmakten (på samma sätt som i Norge och Danmark) att "– Det är helt absurt. Civil räddningstjänst hör inte ihop med det militära"

Enligt en kommentar på tidigare nämnda blogg ska även en annan person med koppling till SSRS, Anders Jönsson använt argument i stil med att om icke svenskar från diverse krigsländer som kommit till Sverige och hamnar i sjönöd inte kommer känna sig trygga om det kommer en militärhelikopter. Om detta stämmer så är det ett riktigt lågvattenmärke. Han har uttryckt i bland annat GP att "Det nya systemet där Sjöfartsverket i stället upphandlar civila helikoptrar som står i beredskap är bättre än det gamla."

Det är således många negativa åsikter om Försvarsmaktens och man fastnar i att det i dag är kortare beredskapstider. Utöver detta argument har man väldigt lite fakta i målet. Men då glömmer man ofta bort en faktor som innebar att Försvarsmaktens helikoptrar under dagtid hade i stort sett noll och ingen beredskapstid då man alltid var på plats. Ofta kunde en helikopter från Försvarsmakten till och med vara i luften när ett larm gick och under övningar fanns helikoptrar med ytbärgare ombord tillgängliga H24. Under icke tjänstetid var beredskapen något lägre, men hade huvudmannen Sjöfartsverket betalat för samma tjänst då som man gör idag så hade givetvis Försvarsmakten haft personal på plats med samma beredskapstid som Sjöfartsverket betalar för nu.

Men den tiden är nu förbi sedan Försvarsmakten inte längre har den uppgiften sedan tio år tillbaka.

Härom veckan skrev jag en artikel i BLT om helikopterburen sjöräddning. Omgående skrev Sjöfartsverket ett svar i samma tidning där man i stort sett helt utelämnar den viktiga faktorn kapacitet. Min replik till Sjöfartsverkets sjöräddningschef Noomi Eriksson återfinns i slutet av samma artikel.Dessutom fastnar man från Sjöfartsverkets sida som vanligt enbart i beredskapstid som bara är en av de avgörande faktorerna.

Genast dök frivilligsjöräddarna upp igen med kommentarer om att någon stor helikopterkapacitet inte behövs, eftersom SSRS finns där med sina båtar. Det är givetvis så att båtar är bättre att ta upp en stor mängd nödställda passagerare än helikoptrar.... Men... Det dessa individer helt glömmer bort är att SSRS största båtar med sina 20 meters längd och 30 tons deplacement, även om de är extremt sjövärdiga, inte kan operera i alla väder fritt till sjöss. Vid en motsvarighet till en ny Estoniakatastrof  med sådant väder blir antalet tillgängliga helikoptrar samt dess aktionstid och storlek helt avgörande.

Vid tiden för Estoniakatastrofen förfogade Försvarsmakten över ca 25 större sjöräddningshelikoptrar av typen Hkp 4 och Hkp 10. Eftersom FM då hade uppgiften helikopterburen sjöräddning så fanns där gott om besättningar inklusive ytbärgare att kalla in. Försvarsmakten hade dessutom sjuksköterska ombord vilket medgav att behandling av nödställda (hypotermi m.m.) kunde påbörjas redan i helikoptern av professionell personal. Men det var då, och den möjligheten är idag helt borta då båda dessa helikoptertyper är avvecklade så när som på två Hkp 10. Dessutom har inte Försvarsmakten uppdraget att dimensionera sig för eller att primärt öva och utbilda för att lösa uppgiften sjöräddning  med helikopter.

Det är här jag vänder mig mot retoriken som förs fram av såväl vissa frivilligsjöräddare som Sjöfartsverket då man med en dåres envishet konstant hävdar att Sjöräddningsberedskapen fortfarande är lika bra i dag som den var då. Frågar man vissa frivilligsjöräddare så är dessutom förmågan bättre idag...

Sjöfartsverket har sju sjöräddningshelikoptrar. Försvarsmakten har idag i stort sett inga helikoptrar kvar som idag är godkända för att vinscha personal med, och utbildade besättningar som kan operera med ytbärgare i alla väderförhållanden är nog i stort sett noll.

Trots det hävdar Sjöfartsverkets Noomi Eriksson att "Försvarsmakten har dessutom i en överenskommelse med Sjöfartsverket förpliktigat sig att ge stöd i form av helikopterresurser vid större sjöräddningshändelser."

Antingen lever Noomi Eriksson på orealistiska förhoppningar, alternativt så har Försvarsmakten inte varit tillräckligt tydliga med att redovisa faktisk förmåga. Något stämmer i alla fall inte.

 
Debatten om helikopterburen sjöräddning har blivit infekterad. Dessutom genomsyras frågan tråkigt nog av prestige. Min uppfattning är att den rätta vägen att gå är den som maritimutredaren Jan Hyllander har redovisat. Det skulle dessutom få den fördelen att staten får en gemensam flygoperatör, vilket har många fördelar istället för idag då man har tre olika.

Skapa en NATO Brigad för Baltikum

av Magnus Nordenman och Wiley Barnes

 
Ukrainakrisen har inlett en ny era i europeisk säkerhet där rysk aggression hotar fria staters suveränitet, vilket i sin tur sår tvivel om NATOs säkerhetsgarantier gentemot sina medlemmar. I denna säkerhetsmiljö är de baltiska staterna speciellt utsatta och sårbara för ryska hot och militära påtryckningar.

Sedan början av Ukrainakrisen har Östersjöregionen sett ett ökande antal ryska militära provokationer på land, till havs och i luften. Balternas oro om regional säkerhet delas nu brett inom NATO. För att stärka försvaret mot rysk aggression, och för att försäkra alliansens mest utsatta medlemmar om dess engagemang bör NATO skapa en baltisk brigad. Brigaden bör vara delad på tre bataljoner, en stationerad i vardera baltiskt land: Estland, Lettland och Litauen.

Baltikums geografi ger Ryssland en betydande militär fördel och lämnar samtidigt NATO och dess baltiska medlemmar extremt sårbara. Gränsen mellan Ryssland och de baltiska staterna är över 600 kilometer lång och avståndet mellan den gränsen och Östersjökusten är aldrig mer än cirka 40 mil. Detta ger Ryssland ett antal möjligheter, antingen för en offensiv med konventionella styrkor, eller för att ge direkt stöd till irreguljära styrkor i en hybridkrigföringskampanj. Detta korta avstånd gör det också möjligt för snabb transport av personal, bränsle, förnödenheter och ammunition från närliggande ryska baser. Ryssland kan även använda vapen med lång räckvidd baserade på rysk mark för att stödja operationer inne i Baltikum, samtidigt som man kan störa eller förhindra NATOs försök att förstärka den baltiska flanken.

NATOs förmåga att snabbt förstärka Baltikum är ytterst begränsat. För att förstärka till lands måste hänsyn tas till den ryska Kaliningradenklaven och Vitryssland, vars geografiska läge begränsar NATO till en smal landväg via Polen till Litauen. Förstärkningar till havs eller genom luften över Östersjön skulle också vara hotade. Detta eftersom flyg och fartyg från NATO-länder kan nås av ryska vapensystem med lång räckvidd, såsom sjömålsrobotar och luftvärnssystem som S-300 och S-400. Den baltiska terrängen erbjuder inte heller mycket hjälp för en försvarare. Regionen är i regel platt med stora delar skog och skulle inte på allvar hindra en rysk framryckning med mekaniserade förband. Dessutom kan det relativt välutvecklade vägnätet i Baltikum, som gynnar handel och kommunikationer, även användas för en snabb marsch för ryska förband.

Geografin och terrängen i de baltiska staterna gör att NATO och USA måste fokusera på en trovärdig och långsiktig närvaro i regionen för att avskräcka rysk aggression. Nuvarande insatser, såsom NATOs utökade luftövervakning och samövningar med amerikanska arméförband, är synnerligen välkomna men de är inte tillräckliga mot de tiotusentals ryska trupperna i det västra militärdistriktet.

De baltiska staterna har tagit ansvar för sin del att möta den ryska utmaningen genom att öka sina försvarsbudgetar och fördjupa det regionala samarbetet. Det finns dock inget hopp om att de själva skulle kunna öka sin avskräckningsförmåga till den nödvändiga nivån. Svaret är istället att NATOs medlemmar bör skapa en baltisk brigad bestående av tre förstärkta bataljoner, en baserad i vart och ett av de tre staterna.

Brigaden bör innehålla både flyg och artilleridelar samt forward air controllers som kan integrera och koordinera flyganfall och luftburen spaning. Ett sådant förband skulle avsevärt öka NATOs förmåga till avskräckning i nordöstra Europa och signalera till Moskva dess beslutsamhet att försvara sina medlemmar. I likhet med Berlinbrigaden under kalla kriget skulle den baltiska brigaden utgöra en väl synlig politisk snubbeltråd som skulle få Ryssland att på allvar tänka efter i händelse av en kris. Till skillnad från Berlinbrigaden som var ett amerikanskt arméförband bör den baltiska brigaden bestå av styrkor från flera NATO-länder för att visa alliansens engagemang för ett gemensamt försvar. Brigaden skulle dessutom kunna fungera som en plattform för att bibehålla den interoperabilitet som arbetats fram under NATOs operationer i Afghanistan och på andra håll.

En baltisk brigad spridd över de tre baltiska republikerna skulle naturligtvis inte kunna stoppa en rysk storoffensiv. Den skulle dock innebära kännbara kostnader för angriparen, samt ge NATO tid att svara med mer betydande styrkor. NATO har visserligen vidtagit åtgärder för att förbättra sin responstid och höja sin avskräckningsförmåga. NATOs nya VJTF (Very High Readiness Joint Task Force) kommer att ha 5000 soldater marktrupp som får stöd från både luft- och marinstyrkor samt specialförband. Trots detta är VJTF alltför långsam och för liten att avskräcka en rysk offensiv med syfte att ta ett mål som till exempel regionen kring Narva i Estland, eftersom Ryssland besitter betydande numerärer och hastighetsfördelar.

Den europeiska säkerhetsmiljön är den sämsta sedan slutet av kalla kriget. Detta ses särskilt tydligt i den nordisk-baltiska regionen. För att skicka ett starkt budskap till Moskva, och på ett trovärdigt sätt avskräcka aggression mot NATOs mest sårbara flank är det dags att skapa en baltisk brigad.

 
Av Magnus Nordenman, biträdande chef och överstelöjtnant Wiley Barnes, US Air Force Senior Fellow, båda vid Brent Scowcroft Center on International Security, Atlantic Council, Washington DC.

Denna artikel publicerades på engelska i tidningen Defense News 25 maj 2015. Den översattes från engelska till svenska av Albin Aronsson.

Min version av Almedalen 2015

Omvärldsutvecklingen, turerna kring det svenska försvarsinriktningsbeslutet – som för övrigt riksdagen debatterar måndagen den 15 juni – efterlängtade anvisningar för civilt försvar och en ny nationell säkerhetsstrategi samt MSB:s pågående arbete med hur svensk krisberedskap bör stärkas, är några av anledningarna till att säkerhet i vid mening även i år har en framskjuten plats hos många Almedalsbesökare. Epicentrum av debatten kan lokaliseras till Försvarspolitisk arena, som bjuder på ett gediget program (seminarierna webbsänds för alla som inte är i Visby). Men det arrangeras även seminarium på annat håll än på S:t Hansgatan och för total överblick rekommenderas botaniserande i Almedalsprogrammet med hjälp av valfria sökord.

Här följer en sammanställning av de seminarier jag har nöjet att moderera i år:

Måndag 29/6 kl. 15:30 – 16:15 på Försvarspolitisk arena samtalar jag med ÖB Sverker Göranson, inför att han lämnar över till sin efterträdare i höst. Hur har han upplevt sina sex år som ÖB?

Tisdag 30/6 blir det en hel förmiddag i krisberedskapens tecken då Länsstyrelserna i samverkan arrangerar tre seminarium under rubriken ”Kris och panik”.

Klockan 09:00 – 09:45 diskuterar vi samhällets förmåga och medborgarens förväntningar tillsammans med Peter Egardt, Landshövding, Länsstyrelsen Uppsala län, Johan von Knorring, Försvarsdirektör, Länsstyrelsen Uppsala län, Magnus Gunnarsson, Kommunstyrelsens ordförande, Ljungby kommun, Carina Bengtsson, Kommunstyrelsens vice ordförande, Ljungby kommun, Helena Lindberg, Generaldirektör, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet.

10:00 – 10:45 fortsätter vi med frågan om hur samhällets krishanteringssystem ska riggas? Deltar i diskussionen gör Ardalan Shekarabi, civilminister, Ann Linde, statssekreterare hos inrikesminister Anders Ygeman, Justitiedepartementet, Mikael Odenberg, Generaldirektör Svenska Kraftnät Styresman Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Sandra Danielsson, brand- och riskhanteringsingenjör, PWC och Johan Larnefeldt, analytiker.

Det sista passet, 11:00 – 11:30, handlar om kommunikation; går det att kommunicera tillräckligt? I detta seminarium deltar Brit Stakston, Mediastrateg, Charlotta Friborg, Chefredaktör VD, Uppsala Nya Tidning, Kent Nilsson, Kanalchef P4 Västmanland och Erik Bergman, Kommunikationsansvarig vid Länsstyrelsen Västmanland.

Senare samma dag, kl  16:45 – 17:30, är det dags för Försvarspolitisk arena och seminariet Hybridkrig och terrorhot – hur leds Sverige när krisen kommer? som HP arrangerar. Medverkar gör Ann Linde, statssekreterare hos inrikesministern, Justitiedepartementet, Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI, Göran Mårtensson, generallöjtnant och insatschef, Försvarsmakten, Harri Larsson, strategichef Försvar & Nationell Säkerhet, Hewlett-Packard, Anneli Bergholm-Söder, avdelningschef för samordning och insats, MSB och Annika Brändström, sektionschef vid Kansliet för krishantering, Regeringskansliet.

Onsdag 1/7 inleds på Försvarspolitisk arena kl. 10:30 – 11:15 med ett seminarium som Civilförsvarsförbundet arrangerar under rubriken Satsar Sverige på att förebygga fel olyckor? där bl.a. Sofia Arkelsten (M), ledamot i utrikesutskottet, riksdagen och Jan Schyllander, statistiker, medverkar.

Klockan 16:45 – 17:30 på samma plats håller FOI och MSB ett gemensamt seminarium om Staten och cybersäkerheten – klarar vi IT-angreppen? De som diskuterar detta på scenen är Anders Ygeman (S), inrikesminister, Helena Lindberg, generaldirektör, MSB, Jan-Olof Lind, generaldirektör, FOI och Anders Thornberg, generaldirektör, Säkerhetspolisen.

Torsdag 2/7 klockan 10:30 – 11:15 äger FHS seminarium Gråzonen – normer för fred och krig i en ny säkerhetspolitisk situation i Europa rum på Försvarspolitisk arena. Fyra av Försvarshögskolans experter medverkar, nämligen: Överste Ronny Modigs, institutionschef, docent Fredrik Bynander, fil dr Håkan Gunneriusson och doktorand Marika Ericson.

Strax efter ställs frågan Bidrar svenska vapen till säkerhet i världen? vid FXM:s seminarium kl. 11:45 – 12:30. Diskuterar detta gör Katarina Tracz, Tankesmedjan Frivärld, Pieter Wezeman, SIPRI och generaldirektör Ulf Hammarström, FXM, m.fl.

Mellan modereringarna har jag andra åtaganden som jag ser fram emot och jag hoppas även få tillfälle att vara seminariebesökare på ett antal arrangemang innan jag sätter mig på färjan mot fastlandet. Det blir en fullmatad vecka i Visby – som sig bör!

”Nato är den enda effektiva globala krishanteraren”

av Mikael Odenberg

Nato-övning. Foto: Petr David Josek

Nato-övning. Foto: Petr David Josek

    ”På sikt är ett svenskt medlemskap i Nato den logiska konsekvensen av Riksdagens solidaritetsförklaring – och det även om Ryssland i det korta perspektivet skulle ogilla saken”, skriver Mikael Odenberg.

 
Jag har lätt att respektera Sven Hirdman för hans åsikt på SVT Opinion att det vore oklokt av Sverige att bli medlem i Nato.

Jag delar den visserligen inte men har svårare för hans argument för sagda ståndpunkt, liksom för hans ovilja mot svenskt samarbete med Nato i fredstid.

Sanningen är ju att Ryssland tidigare deltog i de militära övningarna i Östersjöområdet, intill dess att man genom sitt aggressiva uppträdande mot omvärlden mälde sig ur den internationella gemenskapen.

Östersjön beskrivs som ett område där krigsrisken var liten under det kalla krigets dagar men som nu plötsligt har förvandlats från lågspänningsområde till högspänningsområde.

I Hirdmans uttolkning beror det på att Nato ökat sin närvaro i området och att olika länder genom sitt inträde bidragit till att förvandla Östersjön till ”ett innanhav för Nato”. Utvecklingen har enligt Hirdman drivits av dem som skyller på Ryssland och på behovet att försvara sig mot hotfulla ryska avsikter.

Själv ser han i stället förklaringen i Sovjetunionens upplösning, rysk nationalism och en ovilja att känna sig kringränd av ett expanderande Nato. Det vore dumt att förneka eller blunda för hans djupa kunskaper om Ryssland och ryska förhållanden efter ett decennium som Sveriges ambassadör i Moskva.

Sven Hirdmans psykologiska analyser av den ryska folksjälen och Kremls tänkande förklarar åtskilligt av det ryska uppträdandet men ursäktar intet.

Och det av två skäl:

1. Det som Kreml upplever som inringning i grunden inte är något annat än ett uttryck för att fria och demokratiska stater har valt sina egna säkerhetspolitiska lösningar.

Man har rätt att ha synpunkter på det ändamålsenliga i dessa lösningar. Men man har inte rätt att överpröva dem.

Sveriges säkerhetspolitiska mål ”att hålla Sverige utanför krig och till måttet av vår förmåga bidra till fred och avspänning i vår omvärld” är på intet sätt unikt.

Det är målsättningar som delas av bland annat Estland, Lettland och Litauen. Besluten om hur dessa länder bäst ska förverkliga sina ambitioner kan aldrig fattas i Moskva. De besluten måste tas i Tallinn, Riga och Vilnius.

Och det är vår moraliska skyldighet att stödja dessa demokratiska staters rätt att välja sina egna säkerhetspolitiska lösningar.

2. Rysslands agerande i och utanför Ukraina har totalt torpederat den europeiska säkerhetsordningen, såsom vi kände den.

På det mest flagranta sätt har Ryssland – i strid mot folkrätten och ingångna avtal – ockuperat delar av ett fredligt grannlands territorium. Inga historiska band i världen mellan Ryssland och Ukraina kan ursäkta det övergreppet.

Jag tillhör dem som anser att efterkrigstidens säkerhetspolitiska koncept – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig – gagnade Sverige och Europas säkerhet väl under det kalla krigets dagar. I dag är situationen dock en helt annan.

Sveriges riksdag har utfärdat en solidaritetsförklaring som inte bara uttrycker ambitionen att Sverige ska komma sina grannländer till undsättning, utan också förhoppningen att omvärlden vid behov ska komma till vår.

Man kan säga att vi ensidigt har utfärdat en motsvarighet till Atlantpaktens artikel V om solidariskt stöd men utan att formellt omfattas av den.

Dagens Nato är inte en militärallians med syfte att konfrontera ett maktblock i östra Europa.

Det är ett politiskt samarbete för frihet och demokrati med vittgående militärt samarbete som omfattar snart sagt hela Europa och som är den enda effektiva krishanteraren med global räckvidd.

På sikt är ett svenskt medlemskap i Nato den logiska konsekvensen av Riksdagens solidaritetsförklaring – och det även om Ryssland i det korta perspektivet skulle ogilla saken.

 
Författaren är F d Försvarsminister (M), numera generaldirektör  och Styresman i Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Glädjeämnen och bekymmer i säkerhets- och försvarspolitiken

av Göran Frisk

 

Det största glädjeämnet f.n. i den svenska försvarspolitiken är det svensk-finska samarbetet.  Under de senaste veckorna har svenska och finska sjöstridskrafter övat tillsammans på finskt och svenskt vatten. I övningarna ingick också en ubåtsjaktövning i den svenska skärgården. Det preliminära resultatet är mycket positivt av de gemensamma övningarna. Den kränkande makten har att ta hänsyn till denna samverkan. Såväl Finlands som Sveriges sjöstridskrafter är helt otillräckliga i antal men inte i kvalitet. Om vi kan hålla en hög beredskap avseende ubåtsjakt kommer inkräktaren att få en svår uppgift om han som hittills vill ge sig långt in i den svenska och finska skärgården.  Hans förmåga att förbereda utplacering av kärnladdningar på svensk och finsk havsbotten kommer att minskas avsevärt.

Den nyss genomförda flygövningen i norra Skandinavien är ett annat glädjeämne. 115 stridsflygplan från nio länder som övar allt från luftstrid och spaning till attackanfall mot mål på ytan är en  tydlig styrkemarkering. Vill ryssarna ge sig på delar av Skandinavien, Baltikum och Östersjöområdet så kommer väl samövade flygstridskrafter under NATO- befäl att vara en formidabel motståndare. Tvingar detta ryssarna till eftertanke!

Under kommande vecka ska det genomföras en stor övning till sjöss med sjöstridskrafter i regi av Nato varvid svenska örlogsfartyg deltar.  Denna typ av övning har genomförts under många år av Nato-länderna varvid Sverige deltagit.  Sjöstridskrafter övar för att kunna förstärka de baltiska staterna på olika sätt. Detta innebär t.ex. vapen och annan materiel inklusive markförband om en konflikt skulle segla upp i form av gröna män och hybridkrigföring etc. Den svenska solidaritetsförklaringen med de baltiska staterna får ett reellt innehåll.

Försvaret av Gotland är för närvarande  inget glädjeämne. Under kalla kriget hade Gotland ett kustartilleriregemente, ett artilleriregemente, ett pansarregemente och en luftvärnskår. Idag har Gotland hemvärnsförband och ett dussintal stridsvagnar i förråd.

Det är alldeles nödvändigt att förstärka Gotland militärt. Denna   genomförs bäst genom att förband ur alla tre försvarsgrenarna övar på, runt och över Gotland. Då kan ett överraskande anfall mötas omedelbart.  Därvid kan Nato samla ihop såväl flyg- som sjöstridskrafter och avvärja ett anfall mot Gotland.

En egendomlighet i dagens försvarsdebatt är de som går ryssarnas ärenden, Sveriges förre ärkebiskop K-G Hammar och den förre svenske Moskvaambassadören Sven Hirdman.  Flera kan nämnas men dessa båda är tydliga representanter för defaitisterna. De vill inte att vi ska vare sig öva med Nato eller söka medlemskap. Glädjande nog har de inga ansvarspositioner i den svenska säkerhetspolitiken. De får nöja sig med att försöka påverka opinionen i ryssvänlig riktning.

När försvarsbeslutet börjar genomföras bryts den avrustningsperiod som såväl S-regeringar som borgerliga regeringar genomfört sedan muren föll d.v.s. under mer än 20 år.

Avslutningsvis vill jag travestera Mao, ”Varje land har en krigsmakt, sin egen eller någon annans.” Nu visar Sverige att vi inte tillåter någon inkräktare under vattnet, på vattnet, i luften eller på land!

 

Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Mot väpnad konflikt II

Av Johan Wiktorin, avdelning I

För drygt åtta månader sedan gjorde jag en skattning med hjälp av den ryske generalstabchefen Gerasimovs modell av var längs konfliktskalan vi ligger mellan väst och Ryssland i allmänhet.

Så här blev resultatet av den genomgången:

Bild1

I det följande kommer ett försök att bedöma hur de olika faktorerna har förändrats sedan slutet av september. Nya skattningar med rutmönstrade stjärnor. En varning är på sin plats. Modellen ger intryck av en linjär utveckling. Så är inte fallet, utan när man närmar sig en kris kan det gå väldigt fort.

Formandet av politiska allianser har bara rört sig genom konsolidering/kvalitativt genom tätare kinesiskt och ryskt uppträdande. På segerdagen 9/5 paraderade för första gången PLA på Röda torget och veckan efter avslutade de bägge länderna en gemensam flottövning i Medelhavet. På infrastrukturområdet fortsätter också närmandet dem emellan, även om vissa projekt är försenade på grund av oenighet kring vem som ska utföra arbetena. Det pågår också en process att uppta Iran i SCO, under förutsättning att man uppnår ett avtal kring det iranska kärnenergiprogrammet. I veckan möttes organisationen i Moskva och det är tydligt att Kreml prioriterar relationerna i Asien.

När det gäller att sätta politiskt och diplomatiskt tryck, så är också förändringarna mindre. Det är framförallt sammankallandet av säkerhetsrådet vid olika tillfällen, senast igår, och vid de direkta förhandlingarna som exempelvis vid upprättandet av Minsk II som vi sett detta. Under gårdagens sammanträde i säkerhetsrådet pekade USA ut att ryska styrkor används i SO Ukraina, på ett sätt som inte gjorts tidigare. USA:s utrikesminister Kerry förhandlade också med den ryska ledningen i Sochi nyligen. Det är uppenbart att USA fortfarande är beroende av rysk medverkan i ett avtal med Iran. Intressant nog har Ryssland å sin sida annonserat sin avsikt att sälja kvalificerat luftvärn till Teheran.

De ekonomiska sanktionerna har skärpts lite grann sedan september. I oktober införde Ryssland små skärningar på livsmedelområdet och i december godkände den amerikanska kongressen nya sanktioner mot Ryssland. EU har kopplat hävandet av sina sanktioner till Rysslands implementering av Minskprotokollet. Den mest illavarslande signalen kom dock häromveckan, när president Putin annonserade att det ska bli möjligt att göra sin värnplikt i försvarsindustrin, vilket innebär en strukturell förändring som ska underlätta övergången till en krigsekonomi.

Under perioden har också de diplomatiska relationerna försämrats märkbart. Västs ledare bojkottade firandet av segerdagen i Moskva, medan Ryssland införde visumsanktioner mot politiker och tjänstemän från drygt hälften av EU:s stater. I morgon startar också G7-mötet i Tyskland utan Ryssland samtidigt som förbundskansler Merkel har sagt att det inte är aktuellt med en återkomst för rysk del. Däremot fick den ryske presidenten komma på G20-mötet i Australien som hölls i november. Mottagandet var dock uttalat svalt från västs ledare och Putin åkte hem tidigare från mötet.

Att organisera politisk opposition hos sina motståndare fortsätter också. I mars hölls ett stort möte i St Petersburg för nationalistiska högerpartier i Europa. Lån från ryska banker till Front National har också uppmärksammats i medierna. I samband med den grekiska regeringsbildningen uppdagades det kontakter mellan ryska aktörer och bägge ändarna av det politiska spektrumet i den nya regeringskonstellationen. I ett utslag av klassiskt spgeltänkande har Ryssland också antagit en lag mot ”icke-önskvärda element” som utgör ett hot mot liv, hälsa ordning och den nationella säkerheten.

Bild1

Informationsoperationerna, främst i form av psykologiska operationer via medier, fortsätter med ökad frenesi. Den nya budgeten för 2015 i Ryssland innebar en signifikant ökning av anslagen till såväl RT som Rossiya Segodnya. Margarita Simonyan tjänstgör som redaktionschef i bägge entiteterna och Rossiya Segodnya lanserade i november en kraftig expansion utomlands genom etablerandet av nyhetsbolaget Sputnik i 34 länder. Vi kan klart se hur Ryssland ordnar en struktur för en eskalering av informationsoperationerna som nu också tagit fart ordentligt. Bland annat så klarar inte medier i väst i alla lägen att granska nyheter källkritiskt längre. På västsidan har vi nu börjat tala om hur vi ska möta denna flodvåg av strategisk kommunikation och inbyggd desinformation, men utan några större uppväxlingar i kvalitetet eller kvantitet. Just denna operationslinje är en intressant indikator vartåt utvecklingen går. En följd av den ryska modellen är att det gäller att bädda för ett kommande användande av väpnat miliärt våld.

Den strategiska avskräckningens skärpning är synlig på bägge sidor. Nato har börjat rotera förband till de baltiska staterna och andra öststater som Polen och Tjeckien. Övningsverksamheten har intentifierats främst i väst. I höstas hölls den nationella övningen Anakonda i Polen och sedan genomfördes Bold Alligator med amerikansk ledning. Igår startade dessutom Baltops, som även om den bygger på ett FN-mandat som svårligen skulle komma i den här regionen, så är det en maktprojicering. Inte minst övningsmomentet med amerikanska B-52 med simulerad minfällning utanför Ravlunda och sedan övningsfällning utanför Bornholm är exepel på just strategisk avskräckning.

Strategiska förflyttningar har märkts i beslutet att reversera tillbakadragandet av amerikanska stridsvagnar från Europa. Nu har motsvarande en pansarbrigad börjat flytta tillbaka till Tyskland och möjligen med delar till Polen eller någon av de baltiska staterna. I december flög Ryssland med Tu-95 i Östersjön för första gången sedan kalla kriget. Detta strategiska bombflygplan har inget behov att flyga så långt fram för att kunna skjuta långräckviddiga kryssningsmissiler, utan det var mera en maktdemonstration. Tydligt är dock att Ryssland börjat flytta fram ytterligare resurser till Kaliningrad, särskilt som man förra året började trilskas med Open Skies-flygningar över exklaven. En kraftig uppbyggnad pågår också på Krimhalvön, där man annonserat en stationering av både Tu-22 och Iskandersystem, något som implicerar framflyttandet av taktiska kärnvapen.

Genomförande av stridsoperationer har vi inte sett några än, men väl förberedelser för detta förutom ren övningsverksamhet. Sorgligt nog riktas en del av detta mot Sverige. Vi hade i mitten av oktober en konstaterad undervattensarkränkning med så tydliga bevis att samtliga partiledare intygade att så var fallet.

I samband med den ryska alarmövningen i december, så gjorde den polske försvarsministern Siemoniak dessutom ett sensationellt uttalande, då han hävdade i polsk TV att övningen i första hand var riktad mot Sverige. Säpo har för andra året i rad i sin årsbok poängterat att Ryssland bedriver krigsförberedelser mot Sverige, och generaldirektören Anders Tornberg framträdde nyligen på en Utbildning i Folk och Försvars regi med mycket tydliga budskap i den riktningen. Av förklarliga skäl kan inte Säpo demonstrera vad man vet, men min erfarenhet säger mig att man inte kan vara så tydlig och övertygad utan grundliga bevis för detta.

Summa summarum, så rör vi oss alltså enligt min mening fortfarande mot en väpnad konflikt mellan väst och Ryssland. Inom samtliga fält har spänningarna ökat med skärpningar i existerande handlingar eller etablerandet av nya former. Ryssland har visat både politisk vilja att använda militärt våld och genomför fortfarande sitt stora upprustningsprogram genom omfördelningar från den sociala sektorn på ett sätt som är otänkbart för oss.

——————————–

Under samma tid, så har vi fått en försvarsuppgörelse som innebär ett trendbrott, men ett otillräckligt sådant. Dels i förhållande till den stora yta på c:a 500 000 km2 (inkl territorialvatten) som vi är skyldiga att hävda, och dels i förhållande till omvärldsutvecklingen, vilket ska betraktas som en rörlig risk. Det största problemet för vår del är inte att vi inte är med i Nato, utan att vi har en alldeles för liten försvarsmakt i förhållande till försvarsbehoven. Du kan läsa mer om detta här.

Den ryske tsaren Alexander den III sägs ha yttrat: ”Ryssland har bara två allierade: Armén och flottan.”

Sverige har idag sin minsta armé och flotta sedan Gustav Vasa dog 1560 och avslutat bildandet av nationalstaten Sverige. Det sambandet kan du reflektera över när du firar Nationaldagen idag. En framtid i frihet som inte kommer utan uppoffring.

Reflections on Russia

by René Nyberg

 

Who could ever have anticipated that a great empire would implode just like that … and with a minimum of bloodshed? Nobody, but that is what happened in the Soviet Union in 1991.

An authoritarian regime that is not able to use force against its own people is doomed. In the wake of the breakup, the killing took place far from Moscow in the Soviet periphery. Most of the action was in the area stretching from Tajikistan to Moldova, not forgetting the wars between Armenia and Azerbaijan over the Karabakh and the war in Georgia over Abkhazia. The most momentous war, of course, was the one in Chechnya that Yeltsin unleashed in 1994. The notable fact is that all of these conflicts still simmer, including Chechnya. The North Caucasus is an area that brings to mind the North-West Frontier Province of Pakistan.

Frozen conflicts describe the post-Soviet world in a striking way. Smoldering conflicts not only tell us about a lack of will and inability to resolve disputes, but also that such frozen conflicts have proven to be an expedient instrument for Moscow in controlling recalcitrant post-Soviet states and keeping them on a short leash.

Russia has no compunction about using beggar-thy-neighbor policies to achieve its goals. This is a striking contrast to the European goal of not just creating stability and promoting prosperity through integration, but extending that stability and prosperity throughout its neighborhood.

The best example remains modern Germany. Never before in its history has Germany been surrounded by only friends and allies. All of its immediate neighbors, with the famous exception of Switzerland, are members of the EU and/or NATO. The contrast is stunning. Russia has problems with all of its neighbors with the single exception of Finland, and even there it has to be said that Finland’s stable relationship with Russia is solely a Finnish accomplishment.

History has finally caught up with Moscow with the war in Ukraine. By occupying Crimea and starting a war in eastern Ukraine, Russia now challenges the European security order it helped to negotiate. It is a gamble not seen in Europe since the Berlin crises and the crushing of the Hungarian rebellion in 1956 and the Prague Spring in 1968.

The war in Ukraine is the latest chapter of the demise of the Soviet Empire. The war is a gambit of global proportions. The loose talk about nukes is something we have not seen since the days of Khrushchev. But it is not a game changer. Its significance is psychological, rather than political or military. The usability, or rather the non-usability, of nuclear weapons has not changed.

When it comes to nuclear weapons, words are deeds.

Russia remains the other nuclear super power, and makes a point of reminding the United States and everybody else of this fact. The really worrying development is the lack of a confidential dialogue between Moscow and Washington about nuclear weapons, something that existed throughout the Cold War and after it.

The ongoing struggle over the European security structure also resembles the fight in the 1980s over the deployment of intermediate-range missiles. Angela Merkel faces the same challenge as Helmut Kohl. In a dramatic domestic fight, Chancellor Kohl pushed through the so-called double decision, whereby Germany would accept NATO’s decision to deploy missiles on German soil if the Soviet Union refused to negotiate. The rest is history. It is all about holding onto something that is important for the West.

Russia without Ukraine is no empire. Zbig Brzezinski has rehashed this inference of the Imperial German General Staff in 1915. It reminds us of the stakes involved. The frail cease-fire known as the Minsk agreements proves that Putin is not ready to relinquish Russia’s hold on Ukraine. As time passes, however, it becomes increasingly clear that Ukraine poses a challenge as a variation of the Russian theme. A Ukraine marching to a different drummer defies the Muscovite system and threatens its foundation. It also upsets Kremlin plans to collect the pieces of the dissolved Soviet Union under the Eurasian Economic Union.

The Kremlin’s intransigent position, where geostrategic interests triumph over economic ones, has led to the use of military force. The Kremlin’s calculus remains that the decadent West Gayropa in the long run will be unable to resist Russian power in Ukraine. The Kremlin’s operating assumption seems to be that Russian reserves will last longer than European patience.

Nobody, not even the Kremlin, should doubt Angela Merkel’s “Churchillian resolve” to defend the European security system. The grand coalition of Christian Democrats and Social Democrats provides the popular chancellor with strong support. The ghost of German angst – pacifism, neutralism (the dream of a big Switzerland) and anti-US feelings – is still a reality in German society. When it comes to EU questions, and Ukraine in particular, the chancellor´s consistent policy also enjoys the support of the Greens. The mighty German export industry recognizes the primacy of politics, das Primat der Politik. The defenders of Putin, the Putin Versteher, have been marginalized, though the fight is hardly over.

According to statistics published recently by the Russian newspaper Kommersant, Putin has spoken on phone during his present presidency seventeen times with the German chancellor, thirteen times with the President of Kazakhstan, ten times with the President on Ukraine, seven times with the President of Belarus; six times with the French President, Israel’s prime minister and the Netherlands’ prime minister; five times with President Niinistö of Finland and four times with President Obama and former European Commission President Barroso.

At the same time, we are observing Putin’s authoritarian regime circling the wagons. The propaganda onslaught has attained an unprecedented level. Unlike its Soviet predecessor, Russian propaganda is sophisticated and fairly effective. Its main instrument remains obfuscation. Facts and fabrications, news and rumors, are all entangled and jumbled in a way that effectively confuses the Russian TV viewer.

Since the war in Ukraine, over a million Russians have lost their right to travel abroad. The right to travel was one of the great achievements of the Russian Revolution of 1991. We are talking about Government employees, especially those serving in the security services and police.

Putin is no dictator. Russia remains a market economy in which the central bank mitigates the effects of crisis by letting the ruble float. It is still true that never before in history have the Russians been as free as they are today: free to choose where to live, free to choose how they spend the money they have earned and free to travel. Against this background, restricting travel, even for a special group, is not a trivial measure.

In his brilliant Stalin biography, Stephen Kotkin of Princeton University describes how two groups, led by the interior and finance ministers, constantly lobbied the last Czar.

As 19th century satirical author Mikhail Saltykov-Shchedrin remarked: “Everything changes in Russia in five years, nothing in a hundred years.”

Today we see Putin lobbied by security services and the military, the so-called siloviki, and the financial lobby led by former Finance Minister Alexei Kudrin. Russia is slipping into recession after being hit with the double-whammy of sanctions (especially financial sanctions) and a steep decline in oil prices. Reforms that were never carried out or postponed cannot be enacted overnight by fiat. And while the financial cushion of Russia’s reserves is considerable, it is not unlimited. The reserves were prudently amassed during the fat years in the 2000s when the oil price just kept rising. Russia copied Norway, which famously created the world’s first large sovereign wealth fund to protect its oil income for future generations. Kudrin’s claim to fame remains his advice to Putin to follow the Norwegian example.

Russia today is an upper-middle-income country by the World Bank definition. This is a major achievement and the foundation of Putin’s undeniable popularity. A deep recession would endanger the whole system. Putin has consolidated his power, yet failed to reform the economy and constantly put off creation of even a modicum of legal guarantees for business. Russia is not a country ruled by law.

Russia has no real opposition to speak of. Most of the liberals have been silenced and the media stifled. But the financial lobby, with Kudrin as its spokesman, keeps the pressure on Putin publicly. Indeed, nobody has described the Russian dilemma better than Kudrin: “Either the TV or the fridge will carry the day.”

Against this background, rolling the iron dice in Ukraine and the pivot to China seem like acts of desperation. And if this was not enough, Chechnya is acting up. The murder of Boris Nemtsov, an outspoken critic of Putin has in a spectacular way demonstrated that Chechnya, ruled by a loyal chieftain, is not really controlled by Moscow. This is a serious blow to Putin’s prestige and visibly irritates the security services.

Putin is yet another successor of Peter the Great, who three hundred years ago started to reform Russia and famously opened a window to the West by founding the city of St. Petersburg at the far end of the Gulf of Finland. Since then, reform has been an on-again-off-again proposition. Attempts to reform have been abandoned and resumed repeatedly. Stephen Kotkin characterized Stalin as a Georgian incarnation of Stolypin. Stolypin was the last reformer-prime minister of Czarist Russia. He was murdered in 1911 in the opera of Kiev with the Emperor in attendance.

Let me entertain you with an exquisite Stolypin quote. When Stolypin was accused by conservatives of abandoning Russia’s “historic mission in the world” he retorted: “Our internal situation does not allow us to conduct an aggressive foreign policy.”

A pivot to China is no alternative to the modernization partnership with Europe. The Middle Kingdom has never known allies, only vassals paying tribute.

There is no way to predict the future. The only thing we should be aware of is that the development will not be linear and we should brace ourselves for surprises, including nasty ones.

 
The author is a Finnish  ambassador and fellow of  RSAoWS

Problematiskt utslag i HD

Markering vid skyddsobjekt

Markering vid skyddsobjekt

I samband med underrättelseoperationen i höstas fotograferade ett reportageteam från Dagens Nyheter ett objekt som omfattas av skyddslagen och därför inte var tillåtet att vare sig fotografera, avbilda, beskriva eller mäta. Detta observerades av militärpolis vilka stoppade vidare fotografering samt omhändertog minneskortet.

Åklagare inledde därefter en förundersökning om brott mot skyddslagen och beslutade att minneskortet skulle tas i beslag.

I den rättsliga prövning som sedan skett har tingsrätten hävt beslaget, hovrätten fastslagit det och nu har Högsta domstolen slutligen hävt beslaget. Högsta domstolen menar att anskaffarfriheten och censurförbudet i Tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är starkare än skyddslagen.

Lagstiftaren, rättsvårdande myndigheter samt myndigheter med skyddsobjekt har nu att fundera över vad detta innebär och de konsekvenser detta medför.

Att fotografera, mäta eller avbilda skyddsobjekt är alltså tillåtet om avsikten är att publicera information kring detta. För rikets säkerhet vitala installationer, även sådana som omgärdas av den allra högsta sekretess, kan nu alltså röjas och det spridas bilder av, om det faller inom ramen för TF och YGL.

För att uttrycka sig enkelt, detta är utomordentligt problematiskt och allvarligt.

Ibland brukar chefredaktörer mena att bedömningen av sådana frågor åvilar den ansvariga utgivaren och att samhället borde lita på dem att inte känslig information röjs. Jag menar att det inte räcker och att frågan kring sekretessen för staten känsliga objekt nu måste ses över.

En öppen fri press är en förutsättning för svensk demokrati, men det är också rikets försvar för densamma. Avvägningen mellan öppenhet och sekretess prövar myndigheten varje dag. Det är besvärande om vi inte har stöd för det i lagstiftningen.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Återskapa beredskapspolisen

av Claes Arvidsson

 

”Åter” har blivit det nya nyckelordet i svensk försvarspolitik. Sverige har åter blivit första prio. Gotland ska återmilitariseras. Åter gäller också – trots resurstillskott – underfinansieringen av ännu ett försvarsbeslut. Inget åskådliggör dock det senkomna uppvaknandet till ett nytt läge (som ju varit nytt många år nu), som att inriktningspropositionen signalerar totalförsvarstankens återkomst. Det civila försvaret bör återupptas, och med fokus både på kris i fred och vid höjd beredskap.

Tyvärr handlar inte FB 15 om ”återtagande” utan om att återuppbygga vad som raserats under de år evig fred i Europa utgjorde planeringsförutsättning för försvaret av Sverige. Det är bara att hugga in. Ett exempel är beredskapspolisen.

”Jag vill ta upp en fråga om glappet mellan militären och polisen.” Frågan dök upp på Folk och försvars seminarium om Samhällets krisberedskap den 27 maj och riktades till inrikesminister Anders Ygeman:

”Jag tror att det var 2012 man avskaffade beredskapspolisen. Finns det några planer på att återupprätta den?”

Svaret från inrikesministern blev:

”Det finns en diskussion men inga planer.”

Att det finns en diskussion är en början på vägen åter. Men det räcker inte och det borde vara möjligt att agera. För det är viktigt.

Beredskapspolisen med en kår civilpliktiga poliser utgjorde en förstärkningsresurs för polisen. Grupperna leddes av yrkespoliser. Den särskilda beredskapspolisen var bättre utbildad, beväpnad och kunde verka i även fredstid (när Gudrun drog fram 2005 och under fågelinfluensan 2006). I det kommande numret av Vårt Försvar beskriver Lars Nicander den särskilda beredskapspolisen som ett antisabotageförband med förmåga att till exempel strida i ett kringränt Stockholm.

Beredskapspolisen försvann 2009. Den särskilda beredskapspolisen bildades först 1996 och kom att omfatta 1 500 personer. Den gick samma öde till mötes 6 år senare.

I budgetpropositionen 2011/12 skrev alliansregeringen att:

”Mot bakgrund av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling med en förändrad personalförsörjning för totalförsvaret där uttag med bl a civilplikt inte längre sker samt den kraftiga ökningen av antalet poliser i tjänst, har Rikspolisstyrelsen framfört att polisen inte längre har behov av den förstärkningsresurs som beredskapspolisen utgör. Till detta kommer även att polisen har ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation. Regeringen gör bedömningen att det mot denna bakgrund inte finns tillräckliga skäl att upprätthålla beredskapspolisen. En avveckling av organisationen bör genomföras under 2012.”

Samtidigt slogs det fast att regeringen vid höjd beredskap eller vid totalförsvarsplikt kan ”återinföra organisationen”.

Det är dock lättare sagt en gjort, eftersom inte organisationen finns kvar utan det handlar om att återuppbygga. ”Åter” är dock nödvändigtvis inte detsamma som retro, men i avvaktan på den utredning som Ygeman borde tillsätta skulle man inom ramen för den nya polisorganisationen kunna börja med att kalla in den senast utbildade gruppen beredskapspoliser.

Så vad är problemet – mer? Ådalen 31 – i filmversionen från det röda 1960-talet med försvarsmakten i skurkrollen – hänger kvar. Men ”filmen” från Krim visar hur viktigt det är att bygga ut förmågan. Beredskapspolisen behövs både vid fredstida kriser, och nu i ett läge med förhöjd gråzonsproblematik där polisen blir första instans att hantera situationen.

Det är i sig något som också aktualiserar frågan civilt-militärt i en annan mening. Ett steg i rätt riktning är att Nationella insatsstyrkan och Särskilda operationsgruppen får öva tillsammans.

Fint om dagens polisledning och polisförbund inser att beredskapspolisen behövs – och byter den tidigare negativa inställning till frivilligrörelsen mot en konstruktiv medverkan i den utredning som Ygeman alltså borde tillsätta. Det är trots allt krig i Europa.

 

Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

Vem har ansvar för Totalförsvaret?

Bilden är talande nog hämtad från ett museum...

Vår artikelserie om Totalförsvaret börjar mer och mer ta formen av en studie, Totalförsvarsstudien. Det skall bli spännande att se om det går att hitta finansiering till den och på sikt ett förlag som ger ut den.

Börja gärna med att läsa Omfall EDMUND om du inte redan gjort det.

Idag genomförs hearing om MSB:s regeringsuppdrag kring erfarenhetsåterföring för stärkt krisberedskap. Tyvärr har uppdraget plockats bort från regeringens hemsida. Uppdraget är i första hand kopplat till branden i Västmanland. Olyckligt eftersom stärkt krisberedskap skulle behöva täcka antagonistiska hot också. Påminner om traumautredningen där uppdraget formulerats utifrån händelserna på Utöya.

Flera myndigheter beskriver och utreder behovet. FOI har t.ex. under förra året släppt en rapport om civil krisberedskap genom NATO. I den rapporten nämns inte avtalet om värdlandsstöd en enda gång. Skotten är vattentäta mellan myndigheter och mellan civilt och militärt.

Vi konstaterar också att få myndigheter och politiker tar ordet "Totalförsvaret" i sin mun. Det kan bero på gammalt groll mellan Försvarsmakten och MSB men för politiker handlar det snarare om att kunna stå för det man säger. Inte ens FOI som har ordet "Totalförsvaret" i sitt namn - använder begreppet. Senast var 2011 när man desperat försökte koppla ihop det trendiga "Comprehensive approach" med det gråa och slitna uttrycket "Totalförsvaret".

Givet att vi kan påstå oss ha ett Totalförsvar - vad består det av? Hur fungerar det?

Grunden för krishanteringsansvar i staten regleras genom något som benämns "ansvarsprincipen" (jfr närhetsprincipen, likhetsprincipen). Den innebär att myndigheterna själva ska ha en organisation som också är riggad för att klara av verksamheten vid en eventuell kris. Det finns ofta ett behov av att den som är ansvarig för en verksamhet samverkar, såväl inom sin sektor som utanför, för att kunna lösa uppgiften. Därför innebär ansvarsprincipen också ett ansvar för varje aktör att arbeta tillsammans med andra för att hantera och lösa kriser. Det är ju bra men under en uppseglande kris och än mer under ett pågående krig så behöver man styrning, inte bara samverkan.

Någon måste ta ansvar, fördela resurser, prioritera uppgifter och ställa krav. Vem gör det?


För att ge ett samlat stöd till olika aktörer och effektivisera arbetet med samhällets krisberedskap inrättades den 1 januari 2009, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Samtidigt lades Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar ned. Verksamheten äger nu rum inom den nya myndigheten.

MSB arbetar med samordning över sektorsgränser och ansvarsområden, inom och mellan centrala myndigheter, regioner och kommuner. Myndigheten ska arbeta såväl förebyggande som under och efter en kris eller olycka.

I MSB regleringsbrev förekommer inte orden "totalförsvar", "civilt försvar" eller ens ordet "krig". Subversion, påverkan och dolda operationer som är så viktiga delar av rysk krigföring - har man inte tagit höjd för. Ovan nämnda ord finns inte heller med i Polisens regleringsbrev.

Det är oändligt viktigt med pengar, resurser och medel - men det är om möjligt ännu viktigare att statens myndigheter får tydliga uppdrag och uppgifter. Den politiska styrningen måste tydligt peka ut riktningen och klarlägga mål och förväntat utfall.

Hur kan det bli så här?

Sannolikt är Totalförsvarets viktigaste utmaning att det inte finns någon samlad central styrning. Tvärtom så är totalförsvarsuppgifter fördelade på fler än 20 myndigheter som i sin tur sorterar under fem-sex olika departement. Till detta kommer kommuner, landsting och samhällsviktiga företag.

Hur ser fördelningen ut efter valet 2014?

Försvarsdepartementet
Under detta departement finns Försvarsmakten, Försvarshögskolan, Försvarets materielverk, Försvarets radioanstalt, Försvarsexportmyndigheten, Rekryteringsmyndigheten, Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarsunderrättelsedomstolen och Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet

Justitiedepartementet
Under justitiedepartementet sorterar en rad myndigheter men för säkerhets- och försvarsfrågor är följande viktigast: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen,

Finansdepartementet
I finansdepartementet hittar vi Fortifikationsverket, Tullverket och Länsstyrelserna

Näringsdepartementet
Myndigheter som sorterar under näringsdepartementet och som har betydelse för kris och krig är Transportstyrelsen, Post- och Telestyrelsen, Trafikverket och Livsmedelsverket.

Utrikesdepartementet
UD har inga egna myndigheter i Sverige, utan ambassaderna är s.k. utlandsmyndigheter. Däremot svarar UD för säkerhetspolitiken.

Miljö- och energidepartementet
Här finns Energimyndigheten som bl a ansvarar för nationens beredskapslager av drivmedel.

Det kan vara värt att nämna det statliga affärsverket Svenska kraftnät som spelar en viktig roll i samhällets krisberedskap.

Skall man säga något positivt så är det att vi också har fått en inrikesminister. Enligt hans hemsida har han ansvar för "civilt försvar". Märk väl att begreppet inte används i regleringsbreven (se ovan) men på regeringens hemsida står följande lovvärda text att läsa: "Civilt försvar och arbetet med detta, tar sin utgångspunkt i samhällets krisberedskap och syftar till att inför och under höjd beredskap samt under krig värna befolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna samt bidra till Försvarsmaktens förmåga att möta ett väpnat angrepp.".

Detta är ju väldigt fint men hur var det nu - fanns det några pengar att nå upp till denna ambitionsnivå i FB15? Nej, inte en spänn. Var kommer pengarna ifrån då? Den som visste.

Vi tycker att vi borde gå med i NATO. Det finns många skäl till det.

(Idag skriver Johan Larnefelt från Folk och försvar mycket uttömmande om ämnet)

Tempohöjning

Reflektion

Under den gångna veckan har bitvisa resultat, successivt kommit ut från de Ryska väpnande styrkorna, rörande resultaten från vinterövningsperioden. Inledningsvis bör nämnas att de ryska väpnade styrkorna indelar verksamhetsåreti en vinterövningsperiod (1 December t.o.m. 31 Maj) och en sommarövningsperiod (1 Juni t.o.m. 30 November).

Totalthar de väpnade styrkorna (Mark-, Flyg-, Sjö-, Luftlandsättnings- och Kärnvapenförband) genomfört över 2,000 olika former av övningar, under 2015 års vinterövningsperiod, utspritt på över 130 olika platser i Ryssland, storleken på de olika övningarna har varierat från små (i Ryska mått mätt) till väldigt stora. De bilaterala övningarna har även ökat med 45% jämfört med tidigare, häri ligger troligtvis en ökning inom ramen för CSTO.

Ser vi till vårt närområde så har Östersjömarinenhaft över 760 sjödygn och genomfört över 150 olika former av stridsövningar under denna vinterövningsperiod, man har även genomfört över 20 stycken stabstjänstövningar. Marinflygetinom Östersjömarinen har har totalt flugit över 1,000 flygtimmar varav 1/3 har varit i mörker.

Vad avser markstridskrafternaså har man inom det västra militärdistriktet (MD V) genomfört över 300 övningar, luftstridskrafterna inom MD V har totalt flugit över 18,500 flygtimmar, luftlandsättningstrupperna inom MD V har genomfört över 7,000 fallskärmshopp (häri inräknas troligtvis även Marininfanteriets luftburna delar samt Spetsnazförbanden).

Nu vid starten av sommarövningsperioden så har man även utannonserat en ökningi övningsverksamheten med 1,5 gånger utifrån vinterövningsperiodens resultat, vilket är en relativt anmärkningsvärd ökning, då man kommer passera de totala uppsatta övningsmålen för 2015 med 50% om man lyckas genomföra detta. För 2015 har man utannonseratatt man skulle genomföra cirka 4,000 övningar med de väpnade styrkorna, detta skulle innebära att man kommer genomföra dryga 6,000 övningar under 2015 med de nya målsättningarna.

Huvuddelen av sommarövningsperiodens inledande övningsverksamhet kommer troligtvis inriktas mot de två (2) stora övningarna som genomförs i september 2015, den ena är den årliga strategiska övningen för militärdistrikten som i år genomförs i det centrala militärdistriktet (MD C). Detta kommer troligtvis binda upp förband ur det östra och sydliga militärdistriktet (MD Ö och MD S) och en mindre del av MD V.

För MD V inriktas troligtvis övningsverksamheten mot den bilaterala försvarsövningen med Vitryssland inom ramen för det försvarsförbund som finns mellan Ryssland och Vitryssland. En teoretisk möjlighet är att man övar förstärkningsåtgärder under MD C övning, då det ses som Rysslands strategiska reserv, genom att flytta förband från MD C till MD V övning med Vitryssland.

Vän av ordning ställer sig då frågan, kommer man kunna genomföra en ökning av övningsverksamheten? Hade frågan ställts ifjol så hade jag varit tveksam inför ett sådant uttalande som de nu kommit med, men ser man till utgiftsfördelningar så omsatte försvarssektorn i Ryssland under första kvartalet2015, 9% av BNP. Detta gör att denna ökning i övningsverksamhet är fullt möjlig om de vidmakthåller samma utgiftstempo för försvarssektorn.

Vad som dock är oroväckande i denna ökande övningsverksamhet och markant ökade försvarsutgifter hos Ryssland, är dels att man tydligt hänvisar den ökade övningsverksamheten till de säkerhetspolitiska spänningarna mot Väst och i synnerhet mot NATO, dels att en sådan ökning som vi nu ser i övningsverksamheten dels den genomförda dels den utannonserade ökningen. Historisktskulle varje larmklocka slagit igång vi denna utannonsering, då det skulle sett som en tydlig ökning av förbandens operativaförmåga och därmed kunnat ses som en förberedelse till angrepp.

Ovanstående resonemang bör ses som en klar möjlighet att vi nu vid utgången av kvartal två (2), 2015, går in i en betydligt mer spändsäkerhetspolitisk situation mellan Väst och Ryssland, i vad som mest troligt kommer kunna liknas med en låst förkonfliktsituation.

Have a good one! // Jägarchefen