Sökresultat för ”finland” – Sida 14

Okänd soldat & Vägen mot undergången

Författaren av ”Okänd soldat”, Väinö Linna. FOTO: Väinö Linnan seura

Här följer en recension av den nya filmversionen av Okänd soldat och direkt därefter en recension av Vägen mot undergången del I och II. Dessa recensioner innehåller rätt få spoilers – så att du bör kunna läsa detta blogginlägg före du tagit del av verken ifråga.

Vad skulle Väinö Linna (1920-1992) ha tyckt om tjugohundrasjuttons filmversion av hans tredje publicerade bok, Okänd soldat (1954)? Igår såg jag filmen i en fullsatt biograf i Luleå och jag kan bara säga att jag är osäker på om Linna hade varit nöjd. Inte därför att den skulle vara dålig (det är den definitivt inte). Utan därför att filmen klippts ner rejält för biopubliken utanför Finland, från 179 minuter (längden i finska biografer) till 133 minuter. Att få till uppgift att klippa bort så mycket från en färdig film var nog inte roligt och jag undrar verkligen varför det ansågs vara nödvändigt. Visst är redan 133 minuter en lång film, men både jag själv och min mycket filmintresserade vän i biosalongen tyckte spontant att den inte kändes som en ovanligt lång film. Men det som däremot märktes, var att det saknas stora bitar av flera karaktärers liv. Min gissning är därför att Linna hade blivit besviken på den utländska versionen av filmen.

Det kommer att finnas en ännu längre version inom en nära framtid, eftersom man filmade mycket mer än vad som behövdes för en biofilm – det kommer en TV-version bestående av fem avsnitt om femtio minuter, med andra ord 250 minuter. TV-versionen blir alltså mer än en timme längre än den finska bioversionen.

Men, om man då bortser från att filmen känns väldigt nedklippt? Ja, då återstår ändå en oerhört snyggt filmad produktion, med delvis starka skådespelarinsatser och ett maffigt ljud. Alla kläders, vapens etc utseende var också toppen. Realismen i vissa scener med T-34:or var väl tveksam, men det är väl sådant som filmmakare ”tvingas” göra.

Helheten då, är ”Okänd soldat” av Aku Louhimies årets bästa krigsfilm? Inte riktigt, även om den finska, längre versionen nog är något bättre än den utländska versionen. Men varför inte bäst? Därför att Christopher Nolans ”Dunkirk” är både ett mästerverk och mer originell.

När vi nu redan varit inne på östfronten under andra världskriget, som fortsättningskriget och därmed Okänd soldat utgjorde en del av, känns det rätt logiskt att fortsätta med en recension av Vägen mot undergången (på engelska Into Oblivion) del I & II av Jason D. Mark. Liksom Okänd soldat är det en grupp soldater som står i fokus, en stor grupp eftersom det är en tysk pionjärbataljons historia från Charkov till slaget om Stalingrad. Detta är också en modern förbandskrönika medan Linnas bok var en roman baserad på hans egna krigsupplevelser.

Det ska direkt sägas att Vägen mot undergången är rik på intressanta detaljer om de tyska soldaternas tillvaro på östfronten, liksom brevutdrag. Här följer ett som jag särskilt markerade, från 15 juni 1942, skrivet av fänrik Ludwig Beigel: ”Jag tror att kriget snart är slut. I dag berättade en desertör att de inte hade fått något att äta på fem dagar”.

Tankar i brev och dagböcker, liksom de dagliga bestyren, skildras på ett ovanligt bra sätt. Bildmaterialet är unikt och rikligt. Man får klart för sig vilken viktig roll Hiwis (Hiwi = Hilfswillig dvs hjälpvillig) kom att spela för tyska förband, alltså sovjetiska krigsfångar som av olika skäl blivit mer eller mindre frivilliga på tysk sida. Alltså inte bara för byggnation långt bakom fronten utan även vid frontförband som den rätt genomsnittliga bataljon som man får följa genom dessa böcker. Främst användes Hiwis för annat än stridande uppgifter men frigjorde därvid vanliga tyska soldater inom underhåll, fältarbeten etc så att dessa kunde ersätta stupade skyttesoldater.

Det finns flera imponerande och trovärdiga stämningsbilder i Vägen mot undergången och överhuvudtaget lyser det igenom att författaren gjort en fenomenal research. För den med intresse för östfronten och särskilt för Stalingrads sanslöst hårda strider är Jason D. Marks böcker helt enkelt ett måste.

Vill man dock bara läsa en bok om östfronten och är mer inne på att följa en soldat än ett förband, då ska man läsa Dagbok från östfronten av Hans Roth.

Sverige står inför svåra vägval

av Sven Hirdman Under det kalla kriget gick konfrontationslinjen mellan öst (Sovjetunionen) och väst (USA/Nato) genom det delade Tyskland, symboliserat av Fulda-gapet. Sverige låg i det delade Europas utkant och förde en svensk form av neutralitetspolitik med vad vi ansåg vara normala relationer med alla makter. Samtidigt var vi medvetna om att ifall ett nytt […]

Nordic Baltic Security

My intervention at the joint conference on Security in the Nordic Baltic region arranged by the Atlantic Council and Konrad Adenauer Stiftung in Stockholm 12 December.

The conventional military threats that we can see in the region are mainly connected with Russian policies regarding the Baltic States and the Russian base complex on the Kola Peninsula.

If I begin with the Baltics.

If there is a serious crisis or a war NATO has to use Swedish territory and airspace to support military operations in and near the Baltic States. This also goes for Finnish territory to a large, but not equally large, extent. In both cases it is a question of geography.

The Russians are of course fully aware of this and would do their utmost to prevent it. The most obvious way to do it is to deploy long range air defence and anti-ship systems on Swedish territory, thereby creating a “wall” that NATO would have to fight its way through before being able to support the Baltic States.

A quite attractive option as a first step in a Baltic operation, perhaps even before any operations started in the Baltic States, as Sweden has limited capabilities to defend its own territory, and can´t expect swift support from anyone.

The Finnish case is a bit more complicated as its importance both for Russia and NATO, when it comes to operations in the Baltic States, isn´t as crucial as Swedish territory. Especially not in a Russian “smash and grab” operation.

Another factor perhaps also making it less attractive, from a Russian point of view, to borrow Finnish territory as a part of a Baltic operation might be that if Finland isn´t involved in the conflict it offers some protection for the Russian heartland.

This interdependence of Swedish, Finnish and Baltic State security leads to some conclusions:

– If the Baltic States would be attacked Sweden would be drawn into that conflict regardless of its own policies.

– Secondly, the security of the Baltic States depends to a large extent of Russia not being able to borrow Swedish territory.

– From a Russian point of view there could be some advantages if Finland did not become engaged in a conflict in the Baltic Sea region.

This said, the overall conclusion is that the best way to raise the threshold regarding Russian military adventures in the region ought to be making it clear that trying to borrow Swedish territory will not be an easy task and that Finland will not offer a secure flank in case of operations in the Baltic region.

This leads to the other hot spot in the Nordic- Baltic region, the Russian base complex on the Kola Peninsula. Apart of being home to a large part of Russia´s submarine based second strike capability it is regaining importance as a staging area for operations in the Atlantic. As in the Cold War the North Atlantic Sea lanes have again become important for the defence of Europe.

In case of a crisis Russia might want to increase its air and sea defence zone around these bases. The most obvious solution would be to deploy long range air defence systems in northern Finland and perhaps also I northern Sweden. It would not just increase the security of the bases, such systems would also pose a threat to NATO operations in and around northern Norway.

A very disturbing sub-problem for both Finland and Sweden connected with the Kola bases is that it does not have to be connected with a Russia-NATO crisis, it could just as well be the result of a US-Russia confrontation somewhere else in the world and where Russia takes precautions to protect its assets in the High North in case of a showdown with the US.

To borrow some Swedish and Finnish territory in such a situation would be a quite attractive option as it would not lead to an automatic response by NATO or the US – neither Finland or Sweden has any binding security agreements with the US or NATO.

These military assessments regarding the Baltic Sea region and the High North leads me to the conclusion that everyone in the region would have quite a lot to gain from a Finnish and Swedish NATO membership. It would not just increase everyones possibilities to defend their own territories, it would also, which is far more important, increase stability and security in the whole region. NATO deterrence would become more credible, making an armed conflict in the region less likely.

*****

Svensk och finskt militärt samarbete – möjligheter och begränsningar

av Karlis Neretnieks Finska F 18 Hornet på flygbasen i Hagshult under övning Aurora 17. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten. Idag sker det ett omfattande samarbete mellan de svenska och finska försvarsmakterna: En gemensam marin styrka för sjöövervakning och internationella krishanteringsoperationer är under uppbyggnad, Båda ländernas flygstridskrafter övar rutinmässigt tillsamman inom ramen för ”Cross Border Training”, […]

Danmark byter fot

av Mats Bergquist Att små stater sällan byter ”grand strategy” är något som författaren till dessa rader i olika sammanhang upprepat. Det finns goda skäl för detta påstående. En liten stat har av uppenbara skäl mindre strategisk autonomi än en stormakt. Byten eller, värre, frekventa byten av grundläggande strategi kan skapa misstroende i omvärlden och […]

Värnpliktigt hemvärn för ökad förmåga möta hybridkrigföring

Av Helge Löfstedt Författaren föreslår ett större hemvärn med utökade uppgifter. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten. Akademiens projekt KV21 utgör ett ambitiöst arbete som bör bli av stor nytta både för Försvarsmakten och Försvarsberedningen och deras arbeten inför nästa försvarsbeslut. Böcker, delrapporteringar och senast symposiet 18 oktober ger också akademiens ledamöter flera möjligheter att delta i […]

Beröringsångest – varför då?

av Bo Richard Lundgren Bland annat en ökad samordning mellan Försvarsmakten och polisen skulle öka den inre säkerheten i vårt land. Foto: Therese Fagerstedt, Försvarsmakten. Varje dag kan vi i massmedierna ta del av den svenska polisens tillkortakommanden. Hit hör att uppklarningsprocenten av anmälda brott fortfarande ligger på en skrämmande låg nivå. Hit hör också […]

History Repeating?

Sammanfattning

Sovjetunionens marin förefaller redan 1934 lagt det militärteoretiska ramverket för maritima jägar-/specialförbandsoperationer samt utformning av dessa förbandstyper för att kunna agera på det taktiska, operativa och strategiska djupet. En eventuell koppling kan finnas redan under 1930-talet mellan dessa förbandstyper och den sovjetiska säkerhets- och/eller underrättelsetjänstens operationer. Detta historiska ramverk går även att spåra till nutid, avseende hur olika former av operationer eventuellt bedrivs i vårt direkta närområde.

Analys

Ibland gör man fynd och tycker sig se samband. Detta inträffade då jag gick igenom litteratur tidigare i veckan, v744, som packats undan. Huruvida det kan tänkas finnas ett samband med 1930-talet och vår egen nutid överlåter jag till er läsare att avgöra, men för mig ter det sig relativt klart att i vissa fall har historien och nutiden mer gemensamt än vad som kan te sig vid första anblick. Så är fallet med ryska maritima specialförbandsoperationer men eventuellt även dess säkerhets-/ och/eller underrättelsetjänsts agerande.

Det första omnämnandet i sovjetisk militärteoretiska sammanhang av vad som idag skulle benämnas maritima specialförbandsföretag förefaller vara skrivet redan 1934. Tankarna finns i en sex sidig essä med namnet Landstigningsoperationer, författaren var Ivan Isakov sedermera Amiral. I denna essä argumenterar han att landstigningar kan indelas i tre storleksordningar, strategiska och taktiska landstigningar samt vad han benämner landsättning av landstigningspatruller.¹Där det är de sistnämnda, landstigningspatruller, som har bäring mot maritima specialförbandsföretag.

Bild 1. Exempel på landstigningspatrulls uppgiftslösande.

Isakov karakteriserar dessa landstigningspatruller med att de är mycket små i sin storlek, de har främst förstöringsuppgifter, kan utnyttjas för att organisera partisanverksamhet, styrkan är lättrörlig och genomförandena är korta enbart några timmar om det ej rör sig om att organisera partisanverksamhet, styrkan utgår från en bas och ett fartyg och återkommer till fartyget samt basen efter genomförandet.² Här måste det framföras att Isakov var väldigt framsynt i sitt tänkande, då han redan 1934 formulerar grunderna för vad som utgör själva essensen av maritima specialförbandsföretag. I sammanhanget är det även intressant att notera, att Isakov 1933 även var medförfattare till en skrift om ubåtsoperationer.

Huruvida någon praktisk utveckling av dessa militärteoretiska tanker kring landstigningspatruller skedde under 1930-talet, får anses vara oklart. Vissa historiker gör dock bedömningen att det kan vara möjligt att både rekognosering med landsatta patruller men även landsättning av underrättelseofficerare genomfördes under 1930-talet från ubåt, i Östersjöregionen men även i Barentshav där Finland vid den tiden hade kust samt Norge, som fortfarande har. Därutöver ses det även som möjligt att renodlade rekognoseringsföretag genomfördes med ubåtar under den perioden i samma geografiska områden.³

Viss praktisk utveckling avseende konceptet med landstigningspatruller får dock anses varit möjlig. Detta kopplat till den verksamhet som EPRON, Ekspeditsija Podvodnyvh Rabot Osobogo Rota Osobogo Naznatjenija på svenska Expeditionen för undervattensarbeten av särskild betydelse, bedrev fram till krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen. EPRON förefaller bedrivit en omfattande inhämtningsverksamhet. Ett intressant exempel avseende möjligheten att konceptet med landstigningspatruller kan ha utvecklats innan andra världskrigets utbrott, är den grupp av dykare ur EPRON som lämnade ubåten SJ-112 genom torpedtub i undervattensläge under en övning vid den nuvarande Stilla havs marinen (StHM).⁴

Nu behöver denna verksamhet ej vara kopplad till landstigningspatruller, då EPRON kom att genomföra inhämtningsverksamhet främst genom bärgning. Härvid får förmågan att dolt kunna ta sig till områden med en ubåt och därefter slussa ut dykare för att genomföra någon form av bärgning av materiel anses vara viktig. Varvid detta kan ha varit det övergripande syftet med att de ansåg sig vara nödgade att pröva/utveckla en sådan teknik. Intressant att notera är dock upprättandet av RON, Rota Osobogo Naznatjenija på svenska Specialförbandskompani, inom Östersjömarinen (ÖM) vid krigsutbrottet, 1941, mellan Tyskland och Sovjetunionen. Förbandet kom i huvudsak bestå av personal från EPRON. RON kom att genomföra stridsföretag men även rekognosering och klassiska EPRON uppgifter under andra världskriget.⁵

Vid krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen, 22JUN1941, kom även ett särskilt förband inom den Norra Marinen (NM) upprättas, 05JUL1941, för att genomföra inhämtning och stridsföretag. Redan en vecka efter upprättandet av detta förband kom de påbörja lösande av uppgifter.⁶ Detta förband, men även de övriga spaningsavdelningarna som upprättades inom de olika Sovjetiska marinerna, kom med tiden att utbildas inom klassiska förmågeområden för jägar- och specialförband syftandes till att genomföra strids- och spaningsföretag. Utbildning genomfördes inom områden såsom förstöring av konstobjekt, särskilda metoder för landsättning och upphämtning men även att organisera partisanverksamhet.⁷ I sammanhanget är det intressant att notera att även vid Svartahavs marinen (SvHM) upprättades under sensommaren/hösten 1941 vid krigsutbrottet ett särskilt förband för att genomföra inhämtnings- och stridsföretag.⁸Således, vid tre av Sovjetunionens mariner upprättades nästan omedelbart vid krigsutbrottet vad som kan karakteriseras som maritima jägar- eller specialförband.

Vad som är intressant att notera med de maritima jägar-/specialförband som upprättades under andra världskriget i Sovjetunionen är den breda repertoar av in- och urnästlingsmetoder som tillämpades. Utöver klassisk fot- och skidmarsch för att passera motståndarens linjer, utnyttjades även fallskärm, givetvis fartyg där omlastning utnyttjades till mindre båtar för att ta sig i land och från land till havs. Därutöver utnyttjades även ubåtar för att dolt sätta iland dessa enheter.⁹ Denna breda repertoar av in- och urnästlingsmetoder förefaller även vara något som dess motsvarigheter under det kalla kriget besatt.¹⁰

Modus operandi vid landsättning av de sovjetiska marina jägar-/specialförbanden under andra världskriget från ubåt, förefaller varit att inledningsvis med ubåt närma sig landstigningsplatsen under mörker. Därefter vid gryning spana av området med hjälp av periskop, för att därefter under dagen inta bottenläge och vänta, för att slutligen under natten bryta vattenytan och landsätta enheten, dessa mötes oftast upp av en mottagningskommitté i form partisaner. Totalt skall cirka 50 landstigningar genomförts under andra världskriget från ubåtar, varav 39 stycken skall ha varit inom ramen för den nuvarande NM, medan ett okänt antal även skall ha genomförts inom ramen för den nuvarande ÖM.¹¹

Under det finska vinterkriget, 1939-40, skall även ett mindre förband under ÖM ledning genomfört stridsföretag bakom de finska linjerna, förbandet skall varit baserat i Kronstadt på ön Reitskär, inne i den Finska Viken.¹² Det får anses vara möjligt att detta förband var en tidig föregångare till de förband som sedan kom att upprättas vid krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen. Under det finska vinterkriget kom även sovjetiska ubåtar att agera i Bottenhavet, Ålandshavet, Finska viken och Östersjön mot Finland, men även längs med den finska kusten av Barentshav.¹³

Ur ett militärteoretiskt perspektiv är det väldigt intressant att notera, dels hur snabbt dessa maritima jägar-/specialförband kom att upprättas vid krigsutbrottet, dels hur väl dessa förbands verksamhet kommer korrelera mot Isakovs tidiga tankegångar avseende landstigningspatruller från 1934. Isakov hade innan krigsutbrottet mellan Sovjetunionen och Tyskland varit kommenderad till Generalstabens operationsavdelning, varit chef för Sjökrigsskolan i Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg, varit stabschef för Östersjömarinen samt innehaft befattning vid flottstaben i Moskva.¹⁴ Härvid kan hans tankar förmedlats ut i den egna organisationen.

Dock måste det som minst, ses som möjligt att tankegångar och några former av planer fanns upprättande avseende maritima jägar- och specialförband hos de olika sovjetiska marinerna. Då upprättandet skedde så pass snabbt, kan det ej varit en renodlad ad hoc verksamhet som drogs i gång, utan som minst torde det funnits någon form av beredskapsplanering kring detta. Framförallt då Isakovs tankar från 1934 så väl korrelerar med den verksamhet som senare kommer bedrivas av dessa förband under andra världskriget.

Här bör tilläggas att tankarna och förbandsutveckling avseende jägar- och specialförbands liknande enheter, skedde kontinuerligt från den ryska revolutionen och framåt. Dessa delar fanns både inom den Röda Armén men även inom den sovjetiska säkerhetstjänsten och dess militära underrättelsetjänst. Framför allt utvecklades ett tänkande kring mer okonventionell krigföring, såsom tankegångarna kring upprättandet av luftlandsättningstrupperna och dess funktion inom det s.k. djupanfallet.¹⁵ Men även utnyttjandet och understödjandet av revolutionära element,¹⁶ torde ha format ett tänkande kring okonventionell krigföring och i dess förlängning utnyttjande av olika former av jägar- och specialförband.

Således att de maritima jägar-/specialförbanden i Sovjetunionen lyckades organisera sig snabbt vid krigsutbrottet men även lösa uppgifter, kan bero på ett antal möjliga faktorer. Den förstaär att det fanns ett militärteoretiskt tänkande/ramverk kring hur mindre maritima förband kunde utnyttjas på det taktiska, operativa och strategiska djupet. Det andra är den förmåga som utvecklades efter den ryska revolutionen avseende utnyttjande av mindre förband som skulle lösa uppgifter på det tidigare nämnda djupet. Den tredje är att det möjligtvis måste funnits en plan för iståndsättande av dessa marina förband i händelse av en väpnad konflikt.

Vad som blir särskilt intressant är Isakovs tankegångar att dessa förband skulle kunna organisera partisanverksamhet.¹⁷ Men även hur dessa förband när de väl var upprättade kom att samarbeta tillsammans med sovjettrogna motståndsrörelser (partisaner).¹⁸ Dessa motståndsrörelser torde kunna ses som en tidig form av stödnätverk för dessa maritima jägar-/specialförband, för att nyttja ett nutida begrepp. Härvid skulle det även kunna finnas en koppling mellan den sovjetiska marinen, dess underrättelsetjänst och de underjordiska nätverk som Sovjetunionen och Komintern utvecklade i Europa under mellankrigstiden.

En väldigt intressant uppgift belyses i Wilhelm Agrellsbok ”Stora Sabotageligan”,som berör just dessa underjordiska nätverk. Där det framkommer att en svensk medborgare, agent, rekryterats för att driva ett kurirnätverk av vad som förefaller vara en sovjetisk underrättelseofficer som illegalt vistades i Sverige med täckhistoria, en s.k. illegalist.¹⁹Utöver detta kurirnätverk, som i sig är intressant, ombads den svenska agenten 1933, att försöka finna och köpa ett pensionati Stockholms skärgård som skall kunna ta emot gäster året om, där det enda kravet var att pensionatet skulle ligga näravattnet, kostnaden för detta inköp skulle ej vara något problem enligt den sovjetiska underrättelseofficeren. Detta inköp blev dock inte av, åtminstone inte med denna svenska agent, utan den svenske agenten kom därefter bli ombedd att finna och hyra en stuga, i Stockholms skärgård.²⁰

Bild 2. Sovjetiska patrullområden för ubåtar, 22JUN1941.

Här blir även de uppgifter som publicerats om sovjetiska ubåtars patrullområden i Östersjön vid andra världskrigets utbrott intressanta. Dessa uppgifter visar tydligt att Stockholms skärgård utgjorde ett patrullområde.²¹ Hur djupt in i skärgården patrullområdet sträckte sig är dock oklart. Dock får det ses som möjligt att Sovjetunionen under 1930-talet kom att rekognosera dessa områden för att, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjön, kunna verk²²
a där med sitt ubåtsvapen.

Således blir de tidigare omnämnda uppgifterna om eventuella intransporter av underrättelseofficerare med hjälp av ubåt under 1930-talet mycket intressanta. Ett pensionat skulle möjliggjort att individer skulle haft ett, utåt sett, trovärdigt svepskäl för att t.ex. ta en lång helg och vila upp sig, där de kan ha tillförts utrustning som t.ex. transporterats in med hjälp av ubåt. Därutöver skulle det möjliggöra att individer illegalt skulle kunnat ta sig in eller ut på ett relativt oskyldigt sätt, då gäster kommer och går på pensionat, därtill skulle en större mängd individer som kommer eller lämnar, ej väcka uppmärksamhet. En stuga är mer problematiskt, om än att den kan fylla samma funktion blir det svårare att ha ett flöde av individer som kommer och går, då det på ett helt annat sätt skulle kunna dra till sig uppmärksamhet och bli svårförklarligt.

I detta perspektiv blir Bengt Nylanders uppgifter i boken ”Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage” återigen intressanta. Där han beskriver under ubåtsjakten vid Hårsfjärden att Säkerhetspolisen, SÄPO, skall ha kontrollerat de hus i kustbandet som var inköpta av utländska medborgare. Då en arbetshypotes fanns om landbaserat stöd,²² till den främmande makt som kränkte svenskt inre vatten. Här bli nyligen framkomna uppgifter intressanta, att svensk underrättelsetjänst under 1980-talet skulle kommit i kontakt med en sovjetisk medborgare som, dels bedömdes ha hög trovärdighet, dels hade krigsplacerats i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU, i vad som förefaller vara en inhämtande befattning. Denna källa var avsedd att verka i Sverige i händelse av en väpnad konflikt och skulle ta sig in i Sverige innan ett krigsutbrottet. Där bl.a. en av innästlingsmetoderna för dessa operatörer var att utnyttja ubåt, utöver att ta sig in med färja eller över landgränsen, vid Norrbotten, mellan Sverige och Finland.²³

Sett till nutid, så blir dessa uppgifter från 1930-talet väldigt intressanta kopplat till den publicitet om ryska medborgares köp av faciliteter samt mark i Finland. Där köpen genomförts nära militära installationer och i militärstrategiskt viktiga områden, där t.ex. hotell nämns som en del av vad som upphandlats. Men även strandnära faciliteter och mark nämns, ²⁴vilket gör att en koppling återigen finns till 1930-talet i dubbel bemärkelse. Den finska säkerhetspolisen, SKYPO, har även uppmärksammat dessa inköp på ett väldigt tydligt sätt,²⁵vilket får anses var en tydlig indikator att de ser allvarligt på frågan. Framförallt när SKYPO är en av de mest ”tystlåtna” säkerhetstjänsterna i Europa.

Vad som skulle kunna tala emot de finska uppgifterna, är under 1930-talet i Sverige försökte Sovjetunionen utnyttja en ”bulvan” i form av agent i syfte att upphandla faciliteter, vilket får anses vara ett fullt naturligt agerande av en underrättelsetjänst. Å andra sidan kan SKYPO även ha uppsikt över finska medborgare med kopplingar till Ryssland som genomför inköp, på samma sätt som svenska SÄPO under 1980-talet kan haft svenska medborgare under uppsikt med kopplingar till utländska medborgare som kan tros utgjort underrättelseofficerare motsv. Vad som sägs och skrivs och vad som de facto genomförs kan vara vitt skilt när det kommer till säkerhets- och underrättelsetjänst.

Slutsats

Modus operandi förefaller i mångt fortfarande vara detsamma som före, under och efter det kalla kriget i vissa avseenden. Därutöver är det väldigt intressant ur ett strikt militärteoretiskt perspektiv att notera den framsynthet som fanns i Sovjetunionens väpnade styrkor, som sannolikt fortfarande finns i de ryska väpnade styrkorna, kring olika former av krigföring och framförallt de mer okonventionella delarna. Vad som i dag skulle betraktas som s.k. ”hybridkrigföring” men främst får ses som krigets föränderliga natur och behovet av anpassning utifrån de yttre faktorer som väpnade styrkor o.dyl. genom sitt/sina uppdrag/uppgifter är satta att påverka, för att uppnå ställda målsättningar.

Avslutningsvis kommer man osökt att tänka på låttexten till Propellerheads låt ”History Repeating”:

”But to me it seems quite clear

That’s it’s all just a little bit of history repeating.”

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Hufvudstadsbladet 1(Svenska)

YLE 1(Svenska)

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.

Burgess III, William H. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, CA: Presidio, 1990.

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010.

Nilsen, Fred O. Sovjetisk ubåtvirksomhet i nord: behov og tradisjoner. Oslo: Institutt for forsvarsstudier, 1995.

Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

Strekhnin, Iurii. Commandos from the Sea: Soviet Naval Spetsnaz in World War II. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 1996.

Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986.

Slutnoter

¹Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.

²Ibid.

³Burgess III, William H. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, CA: Presidio, 1990, s. 81.

Nilsen, Fred O. Sovjetisk ubåtvirksomhet i nord: behov og tradisjoner. Oslo: Institutt for forsvarsstudier, 1995, s. 7-9.

Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 100.

⁴Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 19-20.

⁵Ibid. s. 36.

⁶Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 20-22.

⁷Ibid. s. 30-31.

⁸Strekhnin, Iurii. Commandos from the Sea: Soviet Naval Spetsnaz in World War II. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 1996, s. vii.

⁹Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 22, 24-25, 27, 30.

¹⁰Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 67-68.

¹¹Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 102.

¹²Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.

¹³Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 100.

¹⁴Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.

¹⁵Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 6-9.

¹⁶Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 21, 23-24.

¹⁷Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.

¹⁸Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 102.

¹⁹Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 40, 44-45.

²⁰Ibid. s. 41.

²¹Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 101.

²²Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.

²³Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 278-280.

²⁴YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2017-11-05)

²⁵Hufvudstadsbladet. Lundberg, Stefan. Ryssar köper fastigheter åt ”gröna män” i Finland. 2016. https://www.hbl.fi/artikel/il-skypo-misstanker-att-ryssland-koper-finlandska-fastigheter-till-sina-soldater/(Hämtad 2017-11-05)

Om självständighet, hotbilder och rysk desinformation

av Jan Leijonhielm Rysslands informationskampanjer är såväl skickligt orkestrerade som motsägelsefulla. Foto: OlegDoroshin/Shutterstock Ryska media har under senare tid, liksom västmedia, ägnat stort utrymme åt Kataloniens krav på självständighet. Den bild som den ryska befolkningen får skiljer sig dock rejält från vi kan läsa i västpress. En grundläggande syn är att Katalonien självklart skall få […]

De 6000 svenska soldaterna i Kongo

Från striderna i Kongo hösten 1961. Närmast Lars Brink, som kulsprutegruppchef. Bakom kulsprutan Gullmar Svensson. BILDKÄLLA: Lars Brink

Lars Brink var en av över sex tusen svenskar som frivilligt tjänstgjorde som FN-soldater i Kongo 1960-64. Om detta kan Lars verkligen berätta, liksom om hemvärnets mest kända person genom tiderna: Raoul Wallenberg.

Det råkar nämligen vara så att Lars Brink både varit FN-soldat i Kongo och i åratal har forskat i hemvärnets födelse liksom Raoul Wallenbergs entusiastiska deltagande i det ända fram till det att han lämnade Sverige för sin räddningsinsats i Ungern. Brink kan alltså berätta om både några av de största svenska utlandsinsatserna som har gjorts, liksom varför och hur hemvärnet uppkom – en historia som hänger intimt ihop med Stalins vinterkrig mot Finland och Hitlers Norgefälttåg.

Kort sagt vill jag här tipsa om att det går utmärkt att som förening, skola eller förband anlita Lars Brink som föredragshållare. För mer information om honom och vad han kan erbjuda och vad det kostar, besök hans egen hemsida.

Främmande undervattensverksamhet i Gävle hamn 2017-06-29. Analys av ekolodsbilder

4 bilagor av Nils-Ove Jansson och Nils Engström Efter muddringsarbeten i Gävle hamn kontrollerades resultatet med sjömätning genom ramning. På de platser där djupavvikelser från fastställt djup noterades gjordes undersökning med multibeam ekolod och dykare. Den 29 juni påbörjades undersökningen med multibeam ekolod och kl 1100 uppmättes ett kraftigt avvikande djup utanför den inre hamnbassängen. […]

Obegriplig krisledning

av Hans Lindblad Sverige är förmodligen den enda demokratin där regeringschefen (eller presidenten) inte är ständigt beredd att leda nationen i lägen av kris och katastrof. I Sverige ligger krisberedskapen sedan tre år i stället på en fackminister. Jag var ledamot i hot- och riskutredningen som 1993-95, efter att ha studerat ett antal tänkta scenarier […]

Aurora 17 – två sidor av ett mynt

Det hade kunnat vara så att medierna fyllts med kritik mot det faktum att Försvarsmakten inte har genomfört en försvarsmaktsövning på mer än 20 år. Tänk er inslag och reportage där politiker (och för den delen även Försvarsmakten) ställs till svars för just detta. Istället aktiveras redaktionernas muskelminne: Med ambition att rapportera objektivt speglas två […]

Nyttan med allianser

av Mats Bergquist USA behöver allierade för att skapa säkerhetspolitiskt handlingsutrymme. Bild: Patrick Rolands / shutterstock.com Alltsedan interventionen i Afghanistan 2001, som ju ännu pågår, och kriget mot Saddam Husseins Irak har amerikansk säkerhetspolitik åter karaktäriseras av tendenser till ”retrenchment”, av en vilja att undvika interventioner utomlands. Men positionen som det internationella systemets garant närmast […]

Strategiskt självmål

av Lars Wedin Tyvärr saknas det inte ämnen att ta upp i denna blogg. Ett axplock på tänkbara ämnen följer nedan. Gällande försvarsbeslut har det blivit mera regel än undantag att mål är alltför lågt satta men ändå underfinansierade. När S + C + M kom överens härförleden så nöjde man sig som vanligt med […]

När Kina når fram till Östersjön

av Ingolf Kiesow Kinesiska flottan över med Ryssland i Östersjön. Bild: Karis48 / Shutterstock.com Krisen om Nordkoreas kärnvapenambitioner har visat hur Kinas roll i världspolitiken bara fortsätter att växa i takt med dess ekonomiska styrka. I juli 2017 deltog kinesiska stridsfartyg för första gången i en samövning i Östersjön med den ryska flottan utanför Kaliningrad. […]

Mot Väpnad Konflikt VIII

Då är det dags (lite försenat) för en ny uppdatering i serien som startade 25. september 2014. För nytillkomna läsare sedvanliga förbehåll. Jag vet inte allt som händer, jag vet inte exakt hur parterna tolkar detta, jag vet inte var jag skulle starta på axeln, utan det är trenden som är den viktiga slutsatsen i […]

Ryskt maktspråk i bl a Baltikum, hur påverkar det vår säkerhet

av Stefan Forss I Finland firar vi 100 år av självständighet. Det blev möjligt främst av två orsaker. Rysslands interna svaghetstillstånd för hundra år sedan och särskilt bolsjevikernas revolution i november 1917 gjorde det möjligt för Finland att äntligen slita sig loss. Den andra orsaken var att vår veterangeneration och finska armén mot alla odds […]

Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna

Sammanfattning

Främmande makt/-er förefaller från minst 1955 intill dags datum genomfört militära operationer med undervattenssystem, dels längs Höga Kusten, dels in i Ångermanälven. Det övergripande syftet, under det kalla kriget, får anses vara att genomföra operativ inhämtning samt operativa förberedelser för att kunna verka mot kustflottans baseringsområde. Den eller de kränkande makterna förefaller fokuserat sin verksamhet under våren samt hösten i det aktuella området. Den kränkande makten har sannolikt använt både dykarfarkoster, miniubåtar samt konventionella ubåtar i sin verksamhet.

Analys

Detta inledande inlägg, om tre stycken, kommer beskriva historisk kränkningsbild kring Härnösandsområdet i huvudsak och till del Höga Kusten. Inlägg nummer två kommer fokusera på motivbilder samt möjliga metoder, det avslutande tredje inlägget kommer fokusera på möjligheter i nutid för att verksamheten fortskrider och varför den gör det i sådant fall, det inlägget kommer även utgöra en del av det avslutande inlägget avseende den ökade militärstrategiska vikten av mellersta och norra Norrland. Det övergripande syftet är att öka kunskapen kring hur en eller flera kränkande makt/-er kan tänkas agera och varför man kan vara beredd att ta stora risker redan i fredstid.

Vi befinner oss just nu i den period, kvartal 3, där observationer och rapportering avseende, eventuell, främmande undervattensverksamhet är som högst. Historiskt under perioden 1981-1994 inkom cirka 5% under kvartal (KV) I, 30% under kvartal KV II, 50% under KV III och avslutningsvis 15% under KV IV, sett till hela Sverige. Detta mönster förefaller fortfarande vara aktuellt, utifrån uttalanden av Försvarsmakten.¹

För att belysa vissa faktorer som kan ligga till grund, för varför en eller flera främmande makt/-er kan tänkas kränka svenskt inre vatten, kommer jag utnyttja Västernorrland som ett exempel, jag har i ett antal tidigare inlägg belyst hur det område varit utsatt för främmande undervattensverksamhet. Därmed finns det ett värde i att belysa det mer ingående. Därtill, sett till rapporter och mediabevakning är det området mindre uppmärksammat, varvid det är lättare att filtrera information. Däremot kan bevekelsegrunderna till varför området kränkts bli svagare, än om t.ex. Stockholms skärgård utnyttjas som exempel.

Vid 1914 års försvarsbeslut fastställdes att en örlogs-/bas/depå skulle upprättas vid Ångermanälvens mynning, närmare bestämt vid Gustavsvik. Vid beslutstillfället hade kustflottan örlogsbas vid Karlskrona samt Stockholm, vilket bedömdes för litet maa. den långa svenska kusten, det fattades även beslut om att upprätta en örlogsbas i Göteborg.² Samtidigt fattades även beslut om att anlägga Hemsö fästning. Fästningsarbetet kom att påbörjas 1916, men arbetet kom att avbrytas 1918 i.o.m. Finlands frigörelse från Ryssland, beslutet om att upprätta en kustartillerikår kom även att upphävas, 1925. Vid 1925 och 1936 års försvarsbeslut kom de delar av fästningen som var färdigbyggd placeras i materielreserven, för att aktiveras 1939 i och med andra världskrigets utbrott, 1942 kom även ett kustartilleridetachement för bemanningen av fästningen organiseras.³

Bild 1. Gustavsviksbasen samt Hemsö fästning.

Under andra världskriget kom även Fårösundsbasen att anläggas.⁴Ytterligare baser kom även upprättas efter andra världskriget slut. De som tillkom under det kalla kriget var, Öregrundsbasen, Gräddöbasen, Saxarbasen, Ingaröbasen, Södertörnsbasen, Orrbasen och Gullmarsbasen. Dock kvarstod Gustavsviksbasen (Hemsöbasen/Härnösandsbasen) som enskild örlogsbas för kustflottan i norra Sverige.⁵ Detta ger en motivbild till varför främmande makt/-er skulle kunna tänkas ha ett operativt inhämtningsintresse, av detta geografiska område. Då den enda örlogsbasen för norra Sverige fanns där, som därtill skyddades av, en av Sveriges största kustartilleri anläggningar.

Den 19JUL1955, förefaller den första möjliga ubåtsobservationen genomförts i anslutning till Gustavsviks örlogs-/bas/depå i Ångermanälven. Två individer observerade ett mörkt föremål, som kan ha varit ett ubåtstorn, som rörde sig i nordlig riktning. Försvarsstaben bedömde vittnesuppgifterna som för vaga, för att kunna fastställa om det de facto hade varit en ubåt eller ej i området.⁶ Detta år, 1955, var även det år då ett flertal observationer gjordes av möjliga ubåtar, längs den svenska kusten. Det var även detta år, som sannolikt, de första miniubåtsobservationerna genomfördes längs svensk kust, i september respektive november, vilket i sammanhanget blir intressant.⁷

Bild 2. Geografiskt område för Ramvik, Veda och Hornö.

Detta förefaller vara den enda observationen fram till 1980-talet som går att finna kring Västernorrland, därmed inte sagt att det inte finns andra omnämnda som ej digitaliserats, eller går att finna med andra sökord, än de som använts. Däremot så omnämns i 1983 års ubåtsutredning, att mellan 1962-79 skall tre sannolika och 13 möjliga kränkningar skett inom Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN).⁸ Ett annat viktigt ingångsvärde att ta med sig i de kommande beskrivningarna kring den främmande undervattensverksamhet, är att erfarenhetsvärdet från 1980-talets kränkningar var att det inkom från allmänheten cirka 100 rapporter per år, i MILO NN, avseende möjlig främmande undervattensverksamhet.⁹

Vid den större ubåtsjakten i Sundsvall under slutet av april och inledningen av maj månad 1983,¹⁰ inkom även rapporter från Härnösandsområdet. Den 04MAJ1984 observerades vid Veda en möjlig ubåt vid platsen för färjeläget mellan Veda och Hornö.¹¹I sammanhanget är det intressant att notera en senare observation vid Ulvön den 17MAJ1983, då två fritidsfiskare från Köpmanholmen observerade en ubåt som bröt vattenytan med sitt torn, bara några meter från deras egen båt. Händelsen kom omedelbart att rapporteras till Marinen som insatte en helikopter mot platsen, dock blev spaningarna resultatlösa. Denna observation kom dock att bedömas som en säker ubåt alternativt miniubåt i den efterföljande analysen av incidenten.¹²

Bild 3. Geografiskt område för Norafjärden.

Den 29AUG1984 observerade skepparen på färjan mellan Hornö och Veda vad han ansåg vara en ubåt, under kvällen kom även ubåtsnät läggas ut vid in-/utloppet till Norafjärden, en till två bevakningsbåtar kom även befinna sig i fjärden, det kom även läggas ut ytterligare ett ubåtsnät tre dagar senare, parallellt med det sedan tidigare utlagda nätet. Marinen hade innan denna observation genomfört en krigsförbandsövning i området.¹³Inhämtning med soldater på land, riktad mot Norafjärdan förefaller även genomförts.¹⁴ Den 04SEP1984 kom bevakningen i området trappas ned, viss form av bevakning kom fortsatt bibehållas, sannolikt kring Norafjärden.¹⁵

Besättningen på en norsk segelbåt skall den 31MAJ1986 observerat vad de ansåg vara ett periskop utanför Härnösand. De skall även tagit fotografier av föremålet, vid observationstillfället var sjön lugn och det var soligt. Vid analys av bilderna framkom inget av marint intresse enligt Försvarsmakten, dock kom Försvarsmakten fortsatt att utreda deras iakttagelser, vad slutsatsen blev har ej gått att finna i den öppna rapporteringen. Möjligtvis är det dock denna observation som omnämns i SOU utredningen från 1995, i sådant fall är den klassificerad som sannolik ubåt, då den i tid samt geografiskt område förefaller överinstämma.¹⁶

I mitten av december 1987 upptäckte dykare ur kustbevakningen avvikande bottenavtryck men även spår efter larvfötter skall ha upptäckts i Gånsvik, de skall även fotograferat och filmat dessa spår. Marinen kom att påbörja en undersökning, syftandes till att fastställa om det rört sig om främmande undervattensverksamhet. Tidningarnas Telegrambyrå (TT) kom även anlita en egen dykare för att undersöka botten, enligt denna dykare så skall bottenavtrycken kunnat härröra från en dragandes bojsten, några avtryck av larvfötter upptäcktes ej av den av TT anlitade dykaren.¹⁷

Den 23APR1988 skall civilpersoner uppfattat ett periskop under rörelse och en s.k. vattenplog som skapades av rörelsen. Observationen skedde någon kilometer ut från kusten. Ytterligare en observation genomfördes samma dag vid Husum. Försvarsmakten kom, dels kalla in kustbevakningen, dels sätta in Hemvärn för att försöka identifiera ytterligare tecken på främmande undervattensverksamhet. Några ytterligare observationer kom ej att genomföras, varvid bevakningen avvecklades efter några dagar.¹⁸

Bild 4. Geografiskt område för Härnön.

Under den av SVT rapporterade ubåtsjakten vid Brämön i Augusti månad 1988,¹⁹ förefaller även möjlig undervattensverksamhet genomförts utanför Härnön, fiskebåten Tärnö skall ha kolliderat med ett föremål 19AUG1988. Likaså observerades även en s.k. “valrygg” vid Ramvik, i Ångermanälven den 23AUG1988. I slutet av samma dygn, 23AUG1988, erhålls även en hydrofonkontakt vid Älandsfjärden som inledningsvis bedöms som möjlig ubåt. Denna hydrofonkontakt kom sedan klassificeras som ett troligt drivande hydronfonmål d.v.s. ett mål för hydrofoner att upptäcka, som normalt placeras fast på botten.²⁰

Därefter förefaller det ej skett någon offentlig rapportering avseende främmande undervattensverksamhet, förrän i november 1996. Marinen förefaller då genomfört någon form av ubåtsskyddsverksamhet kring Härnösand. Huruvida det var ett naturligt fenomen eller möjlig främmande undervattensverksamhet har ej gått att klarlägga, utifrån den öppna rapporteringen.²¹

Efter 1996 verkar det råda ett tomrum med rapportering intill 2014, när Operation Örnen genomfördes i Stockholms Skärgård,²²vad avser möjlig främmande undervattensverksamhet vid nedre Norrland. I samband med Operationen Örnen, uttalar sig säkerhetskonsulten och författaren Joakim von Braun att han fått se uppgifter om möjlig främmande undervattensverksamhet, bl.a. utanför Sundsvall. När Sundsvalls Tidning frågar Försvarsmakten om von Brauns uppgifter, meddelar de att de ej kan bekräfta någon kränkning. Enligt von Braun så skall det skett antingen 2012 eller 2013.²³

Bild 5. Område utvisande Gammellandet.

Nästa tillfälle som eventuell främmande undervattensverksamhet tas upp, är 2015, då en observation inrapporteras. Uppgiftslämnaren skall, dels genomfört en observation 2014 då ett ubåtsliknande föremål skall ha dykt, dels skall vederbörande den 25JUL2015, observerat vågbildning samt hur en silverstrimma bildats av något. Båda dessa observationer genomfördes vid Gammellandet.²⁴

Som en konsekvens av medierapporteringen kring dessa två observationer, framkommer ytterligare en observation, denna skall ha genomförts den 03JUL2015. Vid denna observation finns det, dels en filmsekvens av hur något orsakar svallvågor och beskrivs som ett stim med 20 sälar som rör sig i hög fart, dels beskrivs av båtföraren hur ekolodet plötsligt visar grunt vatten, där det enligt sjökortet skall vara ca 30 meter djupt. Detta skede i Vålångersviken.²⁵

Således, går det inledningsvis att konstatera, det finns ett flertal observationer vid Härnösand men även en bit in i Ångermanälven. Vid första anblick av dessa uppgifter kan det te sig något fantasifullt att man skulle kunna/våga gå in med en ubåt i en älv. Varvid det blir av värde att kontrollera sjökortet över det aktuella området, för att falsifiera eller validera om det är teoretiskt möjligt. För detta utnyttjas sjöfartsverkets öppna karttjänstsom går att tillgå över internet.

Begränsningen längs Ångermanälven kommer vara till Gustavsvik. Utanför Härnösand ligger maxdjupet på cirka 100 meter. Vid kontroll av de utmärkta farlederna till Gustavsvik i Ångermanälven så varierar djupet som mest till 106 meter och som minst 11 meter, längs de farleder som finns till Gustavsvik. Dock finns oftast djupare områden precis bredvid där farleden är utmärkt. Vad avser bredd så är den minsta bredden cirka 150-200 meter.²⁶

Vad avser minsta operationsdjup torde det vara någonstans kring totalt 30-40 meter för en större diselelektrisk ubåt (motsvarande den tyska 212 eller den svenska Gotlands klassen). Detta utifrån behovet av 12 meter vatten ovan och under ubåten, samt dess egen höjd.²⁷Detta djup går givetvis att minska, detta innebär givetvis en högre risktagning för upptäckt. För en miniubåt torde minsta operationsdjup, minst, kunna halveras jämfört med en större diselelektrisk ubåt.

En viktig faktor att beakta blir även ubåtens längd för att kunna manövrera i områden med begränsat utrymme, såsom skärgårdar, fjordar och älvmynningar. De diselelektriska ubåtarna har ett övertag då det gäller att manövrera i trängre områden jmf med t.ex. de större reaktordrivna attackubåtarna.²⁸Miniubåtar har givetvis ett än större övertag då det kommer till att manövrera i områden med begränsat utrymme m.h.t. dess begränsade längd.

Bild 6. Sammanställning av observationer kring Härnösand.

Sett till de djupförhållanden där främmande undervattensverksamhet genomförts, som framkommit i de öppet redovisade ubåtsjakterna och observationerna under 1980-talet längs med Sveriges kust, får det ses som fullt rimligt att en miniubåt och/eller dykarfarkoster kan agerat i Ångermanälven och definitivt längs med kustområdet vid Härnösand.²⁹ Vad avser en större konventionell ubåt får det även ses som definitivt att den kan agerat längs med kustområdet vid Härnösand, men även en bit in längs Ångermanälven.

Vad avser s.k. falsklarmsproblematik, finns det ett antal faktorer som måste beaktas ffa. avseende de utflöden till Bottenhavet som finns i det aktuella området och vad de kan medföra. I området finns fyra vattendrag, Ljungan, Indalsälven, Ångermanälvenoch Moälven. Samtliga fyra vattendrag för med sig mängder av föremål under vårfloden. Därtill förs stockar sedan tidigare flottning i älvarna med sig nedström och kan ge upphov till falsklarm.³⁰

Därutöver torde vårfloden kunna skapa gynnsamma förutsättningar för att skapa en negativ miljö för ubåtsjakt ffa. med passiva system.³¹Dock medför även vårfloden problem för en inkräktare, då det torde vara relativt kraftiga strömmar som försvårar, dels förflyttning, dels eventuellt undervattensarbete/-rekognosering. Större mängder sand o.dyl. torde även transporteras under vårfloden, men även under övrig tid, varvid svårigheter kan skapas för en inkräktare.

Sett till den rapporterade verksamheten, så är fördelningen utifrån månader enligt följande, April månad ett tillfälle, Maj månad tre tillfällen, Juli månad två tillfällen, Augusti månad två tillfällen, November och December ett tillfälle. Utifrån den fördelningen så förefaller den eller de kränkande makterna utnyttja vårfloden samt det sämre vädret under höst och vinter månaderna som skydd, för sin verksamhet. De två tillfällena i Juli månad sticker dock ut.

Slutsats

Således får det anses tekniskt och teoretiskt möjligt att agera med dykarfarkost, miniubåt och konventionell ubåt utanför det aktuella området kring Härnösand, samt in i del av Ångermanälven upptill Gustavsvik. Den eller de kränkande makterna förefaller agerat i huvudsak under våren samt höst och tidig vinter. Troligtvis för att under våren kunna dölja sin verksamhet i samband med vårfloden och under hösten samt tidig vinter då det råder mindre aktivitet och människor tenderar hålla sig inomhus i större omfattning maa. väderförhållanden.

Främmande makts/-ers verksamhet förefaller pågått sedan minst 1955 intill dags datum. I huvudsak torde verksamheten varit inriktad mot Kustflottans basområde samt Hemsö fästning. Dock kan ett flertal andra motivbilder finnas, för den genomförda verksamheten. Framförallt om verksamheten fortfarande fortskrider, så måste andra motivbilder finnas, då Hemsö fästning samt kustflottans basområde i det aktuella geografiska området får anses vara avvecklat maa. den omriktning som Försvarsmakten genomförde under inledningen av 2000-talet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Allehanda 1, 2(Svenska)

Forum navale 1(Svenska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Försvarets Forum 1(Svenska)

Nationalencyklopedin 1, 2(Svenska)

Sundsvalls tidning 1(Svenska)

Sveriges Television 1(Svenska)

Artman, Kristian. Westman, Anders. Lärobok i Militärteknik, vol. 2: Sensorteknik. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Försvarsmakten. Sammanfattande rapport avseende ubåtsskyddsverksamheten i MILO NN. Östersund: Försvarsmakten, 1988.

Haglund, Magnus. Svenska flottan under kalla kriget: operationer och taktik i skuggan av hotet från öst. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2014.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.

SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.

Vego, Milan. The Right Submarine for Lurking in the Littorals. Proceedings Magazine. vol. 136. no. 6 (2010): 16-21.

Slutnoter

¹SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 35-36.

²Stille, Åke. Om de primära örlogsbaserna vid Östersjön och Nordsjön ur strategisk-geografisk synpunkt.Forum navale. no. 12 (1954): 20.

³Nationalencyklopedin. Härnösands kustartilleriregemente. 2017. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/härnösands-kustartilleriregemente(Hämtad 2017-07–13)

Nationalencyklopedin. Hemsö fästning. 2017. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hemsö-fästning(Hämtad 2017-07-13)

Försvarsmakten. Norrlandskustens marinkommando med Härnösands kustartilleriregemente. http://web.archive.org/web/19981212031041/http://www.mkn.mil.se/(Hämtad 1998-12-12)

⁴Stille, Åke. Om de primära örlogsbaserna vid Östersjön och Nordsjön ur strategisk-geografisk synpunkt. Forum navale. no. 12 (1954): 20.

⁵Haglund, Magnus. Svenska flottan under kalla kriget: operationer och taktik i skuggan av hotet från öst. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2014, s. 148 (karta utvisande svenska örlogsbaser).

⁶Osäkra uppgifter om ubåtstorn. Svenska Dagbladet. 1955-07-28

⁷Främmande ubåt siktades vid Utö Spaning förgäves. Svenska Dagbladet. 1955-07-17.

Fyra värnpliktiga såg ny okänd ubåt från berg på Utö. Svenska Dagbladet. 1955-08-04.

Larm vid Gotland lots gjorde skiss. Svenska Dagbladet. 1955-08-10.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011. s. 502-504.

⁸SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. s. 87-89.

⁹Ubåtsövning blev plötsligt allvar. Tidningarnas Telegrambyrå. 1987-12-22.

¹⁰SOU 2001:85. PerspektivpåUbåtsfrågan. s. 161-168.

¹¹Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1983-05-05 17:51.

¹²Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-05-20 15:01.

SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.

¹³Nät. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-01 18:09.

¹⁴Nät. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-02 18:09.

¹⁵’Ubåt?’. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-04.

¹⁶Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1986-05-31 (11:07 121 ord).

Ubåt. Tidningarnas Telegrambyrå. 1986-05-31 (11:07 80 ord).

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 180.

¹⁷Dykare undersöker bottenspår utanför Härnösand. TidningarnasTelegrambyrå. 1987-12-18.

’Mystiska ubåtsspåren – bara från bojsten?’. TidningarnasTelegrambyrå. 1987-12-22.

¹⁸Det var en främmande ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1988-04-27.

¹⁹Sveriges Television. Ellung, Axel. Sjöström, Håkan. Sellén, Patric. SVT avslöjar: Tidigare okänd ubåtsjakt vid Brämön. 2014. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/ubat(Hämtad 2017-07-13)

²⁰Försvarsmakten. Sammanfattande rapport avseende ubåtsskyddsverksamheten i MILO NN. Östersund: Försvarsmakten, 1988, s. 4, 6.

²¹Peter Carlberg. Fortsatt spaning efter misstänkt ubåt. SvenskaDagbladet. 1996-12-11.

²²Enander, Dag. 8 dagar i oktober. FörsvaretsForum. no 6 (2014): 24-28.

²³Sundsvalls Tidning. Strandh, Birgitta. Främmande ubåtar ska ha kränkt Sundsvall. 2014. http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/frammande-ubatar-ska-ha-krankt-sundsvall(2017-04-14)

²⁴Allehanda. Leffler, Klas. Ullacarin såg misstänkt ubåt i Ångermanälvens mynning – förhördes av försvaret. 2015. http://www.allehanda.se/angermanland/harnosand/ullacarin-sag-misstankt-ubat-i-angermanalvens-mynning-forhordes-av-forsvaret(Hämtad 2017-07-13)

²⁵Allehanda. Leffler, Klas. ’Nytt tips: Är det här en ubåt på fjärden?’. 2015. http://www.allehanda.se/allmant/angermanland/nytt-tips-ar-det-har-en-ubat-pa-fjarden(Hämtad 2017-04-14)

²⁶Sjöfartsverket. Sjöfartsverkets karttjänster. 2017. http://www.sjofartsverket.se/sv/Snabblankar/Kartviewers/Se-pa-sjokort-/(Hämtad 2017-07-13)

²⁷Vego, Milan. The Right Submarine for Lurking in the Littorals. Proceedings Magazine. vol. 136. no. 6 (2010): s. 17.

²⁸Ibid. s. 18-19.

²⁹Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 14-117.

³⁰SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 165.

³¹Artman, Kristian. Westman, Anders. Lärobok i Militärteknik, vol. 2: Sensorteknik. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 88.

Hur långt kan och bör svensk-finskt militärt samarbete drivas

Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se

Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupad samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar.

Den bäsa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som medlemskapet skulle innebära avseende möjligheterna till gemensamma operationer och att få stöd från andra länder så skulle Sverige och Finland därmed också omfattas av Natos kärnvapenavskräckning.

Då ett medlemskap för närvarande inte tycks vara aktuellt så kommenterar jag främst det svenska-finska bilaterala samarbetet.

Att det svensk-finska samarbetet skulle kunna leda till en formell militärallians mellan länderna anser jag inte vara realistiskt. Det skulle i praktiken kräva en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Något som jag inte tror är möjligt med de militärstrategiska förhållanden som råder och ländernas olika historiska erfarenheter.

Är någon av regeringarna beredd att ovillkorligen lova att man kommer gå i krig för det andra landets skull även i situationer där man eventuellt skulle se en chans att själv hålla sig utanför en konflikt? Bara för att ge två exempel. Är Finland berett att hota Ryssland med krig om Ryssland ställer krav på Sverige att få ”låna” Gotland i händelse av en allvarlig kris i Baltikum? Är Sverige berett att gå i krig om Ryssland ställer liknande krav att få ”låna” delar av finska Lappland för att skydda baskomplexen på Kolahalvön kopplat till en allvarlig kris på Nordkalotten?

Det grundläggande problemet är att Finlands och Sveriges gemensamma resurser inte räcker till att föra ett framgångsrikt försvarskrig mot Ryssland. Båda länderna är beroende av utländsk hjälp för att kunna försvara sig. Sverige behöver den mycket tidigt. Finland har en bättre uthållighet men är också beroende av stöd i ett mer utdraget förlopp. En svensk-finsk försvarsallians löser inte ländernas försvarsproblem.

Lägger vi därtill historiska erfarenheter så tror jag inte att något av länderna (kanske främst Finland), är berett att driva den operativa samordningen så långt att man blir helt, eller mycket starkt, beroende av det andra landet för att överhuvudtaget kunna försvara sig. Att, som det föreslagits av vissa, till exempel ha ett gemensamt flygvapen ter sig därför som måttligt realistiskt.

Att göra sig starkt beroende av ett annat land måste vara förknippat med mycket stora fördelar för att man ska gå den vägen. Det är i grunden bara klokt om den andre allianspartnern är så stark att den egna förlusten av handlingsfrihet uppvägs av en avsevärt högre avskräckningsnivå, eller om det skulle utbryta ett krig ger rejält ökade möjligheter att nå en gynnsam fred. En allians mellan Sverige och Finland uppfyller inte de kriterierna för något av länderna.

Jag ser därför inte en formell försvarsallians mellan Sverige och Finland som en framkomlig, eller lämplig, väg.

Vad är det då vi bör sträva efter?

Det övergripande målet bör vara att skapa en osäkerhet i Ryssland om man eventuellt kommer att behöva möta svenska som finska stridskrafter som samverkar i händelse av ett angrepp mot något av länderna. Det elementet i en rysk riskkalkyl skapas genom att utveckla en långtgående interoperabilitet mellan svenska och finska stridskrafter – de ska kunna slåss tillsammans på ett effektivt sätt i situationer där svenska och finska intressen sammanfaller.

Exempel på konkreta åtgärder för att nå det målet skulle kunna vara:

Gemensamma övningar, något som redan pågår men som skulle kunna utvecklas än mer – man visar att man kan slåss tillsammans.

Gemensam, eller åtminstone koordinerad materielanskaffning, i större utsträckning än idag – det borde göras även om det inte innebär några ekonomiska vinster, här är det övergripande målet ökad interoperabilitet det viktiga.

Gemensam utbildning av framförallt officerare – en grundläggande faktor för effektiv samverkan i krig.

Gemensamma stabsövningar för att hantera olika scenarier – det innebär inte att man förbinder sig att agera tillsammans i alla situationer, men det skapar en mental beredskap för att göra det.

Samordnad luft- och sjöövervakning – något som sker redan idag men som kan utvecklas.

Gemensam incidentberedskap i fred och vid kriser med en delvis gemensam ledningsfunktion – något som också bäddar för samverkan i krig om det skulle bli aktuellt.

Ytterligare en viktig fördel med ett nära samarbete är att det kan bidra till att göra båda ländernas egna försvarsförmågor bättre.

Sveriges mycket begränsade tillgång på markstridsförband gör det svårt att genomföra allsidiga och större övningar. Att kunna delta i finska övningar skulle ge svenska chefer och förband erfarenheter som de knappast kan få genom att bara öva med svenska resurser i Sverige.

Finland saknar ubåtar. Att kunna öva mot (och med) svenska ubåtar skulle sannolikt vara en värdefull erfarenhet för den finska flottan.

Det sker redan viss gemensam övningsverksamhet, främst när det gäller flygstridskrafterna, men här skulle samarbetet mellan länderna kunna, och borde, bli mycket mer omfattande.

Den utökade gemensamma övningsverksamheten skulle självfallet också öka förmågan att samverka i krig.

Här kan det finnas skäl att påpeka att vid olika åtgärder som syftar till att fördjupa det svensk–finska samarbetet så måste båda länderna samtidigt snegla på hur åtgärderna kan kopplas till eventuella Nato-operationer i händelse av en konflikt i det nordiska området. Även om länderna inte är medlemmar i Nato så är det svårt att föreställa sig scenarier där samverkan med alliansen inte kommer att utgöra en vital del av svenska och finska försvarsoperationer.

Sammantaget, ett fördjupat svensk-finskt samarbete gynnar båda länderna. Det övergripande målet bör vara att skapa bästa möjliga förutsättningar att slåss tillsammans – för att därmed öka osäkerheten i eventuella ryska kalkyler.

Samarbetet får dock inte leda till att det skapas sådana ömsesidiga beroenden så att länderna tappar förmågan att bedriva militära operationer på egen hand om den politiska/strategiska situationen skulle kräva det.

Karlis Neretnieks