Sökresultat för ”Organisation Ny” – Sida 2

Nyheter

Försvarsmakten Aktuellt Förband, skolor och centraInternationella insatserFrivilliga försvarsorganisationer Portaler

En av de tidigaste säkerhetspolitiska diskussionerna som uppkom med bytet av administration i USA, var huruvida en förändring i relationerna mellan USA och Ryssland skulle uppstå. Många bedömde att en återställning i relationerna mellan de två staterna kunde ske, utifrån den nuvarande amerikanska presidentens uttalanden under sin valkampanj. I sammanhanget är det intressant att notera ett tidigt uttalande av det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zakharova.

Till skillnad mot den allmänna glädjeyran som rådde i Ryssland vid tidpunkten för Donald Trumps vinst i presidentvalet, så förefaller åtminstone det ryska utrikesministeriet intagit en mer återhållsam hållning. Där hon beskriver att de kommer invänta och se vilken form av politik den nya administrationen skall ansätta. För som hon säger politiker är politiker, vad de säger under en valkampanj behöver inte innebära att det är den politiken som kommer genomföras. Därutöver beskriver hon att det är just det, de sett vid ett flertal tillfällen när det kommer till USA.

Den första indikationen på en möjlig rysslands linje av den nya amerikanska administrationen har framkommit under V707. Den första delen framkom när Vita Husets presstalesperson, Sean Spicer, uttalade sig vid en presskonferens 14FEB2017. Där delgavs den amerikanska presidentens syn avseende konflikten i Ukraina, ”President Trump har gjort det mycket klart att han förväntar sig att den ryska regeringen trappar ned våldet i Ukraina och återlämnar Krim”. Därtill delgav presstalesperson, att den Amerikanska Presidenten fortsatt såg framför sig och förväntade sig komma överens med Ryssland.

Detta uttalande kom att bemötas 15FEB2017 av det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zakharova, där hon klargjorde att Ryssland inte kommer återlämna någon del av sitt territorium, hon klargjorde även att Krimhalvön är ett territorium som tillhör den ryska federationen. Kremls talesperson, Dmitrij Peskov, uttalande även sig i ärendet, där budskapet var att Ryssland diskuterar ej sin territoriella integritet med utländska partners, samt frågan kring återlämnandet av Krim är en fråga som ej kommer diskuteras.

Nästa uttalande kom av den nye amerikanske försvarsministern, James Mattis, den 15FEB2017. Där han påtalar att de håller dörren öppen för samarbete med Ryssland men samtidigt säkerställer de att deras diplomater kan arbete från en styrkeposition gentemot Ryssland. Han sade även att USA och NATO försöker föra en dialog med Ryssland, men samtidigt måste de vara beredda att försvara sig i händelse av att Ryssland väljer att agera i strid med internationell rätt. Därtill framförde han att USA är villig att hålla politiska kanaler öppna för, dels samarbete, dels kunna deeskalera spänningar, med Ryssland.

Detta utspel avseende förhandling utifrån en styrkeposition kom att bemötas av Rysslands Försvarsminister, Sergej Sjojgu, den 16FEB2017. Där han påtalar att det ryska försvarsministeriet är redo att återuppta samarbetet med Pentagon, men alla försöka att föra/bygga en dialog med Ryssland utifrån en styrkeposition kommer vara resultatlösa. Därtill förväntade sig den ryska försvarsministern att USA ställningstagande skulle klargöras vid mötet mellan den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, och dess amerikanska motsvarighet, General Joseph Dunford.

Rysslands President, Vladimir Putin, uttalade sig avseende NATO, vid ett möte med FSB den 16FEB2017. Där han sade att NATO har försökt inveckla Ryssland i en konfrontation genom att konstant genomföra provokativa handlingar. Därtill att organisationen över tiden försöker påverka interna förhållanden i Ryssland samt destabilisera den politiska och sociala situationen i Ryssland. För att kort därefter påtala att det var viktigt att återskapa en dialog med USA underrättelsetjänster samt med andra NATO medlemmar, främst inom antiterrorism samarbetet.

Den nytillträde amerikanske utrikesministern, Rex Tillerson, kom att möta sin ryska motsvarighet, Sergej Lavrov, under G20 mötet i Bonn den 16FEB2017. Där uttalade han sig med orden, USA kommer överväga samarbete med Ryssland då det kan hittas områden som gynnar det amerikanska folket, men samtidigt så förväntar de sig att Ryssland skall efterleva Minskavtalet och arbeta för att deeskalera våldsnivån i Ukraina.

Den nye amerikanske vicepresidenten, Mike Pence, uttalade sig även 18FEB2017 vid den årliga säkerhetskonferensen i München. Han försäkrade åhörarna om att USA stödjer NATO och kommer vara orubbliga avseende detta. Han framförde även att fred enbart kan komma genom styrka och att den nya amerikanska presidenten anser att USA väpnade styrkor måste vara starka. Han framförde även att Ryssland skall följa Minskavtalet samt deeskalera våldssituationen i östra Ukraina.

Således under V704 förefaller nyanserna av en utrikes- och säkerhetspolitisk linje gentemot Ryssland, av den nya Amerikanska administrationen accentuerats. I sak framför de samma budskap som den tidigare administrationen framfört, dock med en avgörande skillnad. Man betonar maktspråket mer markant, då ffa. hur USA Försvarsminister menar på att det krävs en styrkeposition gentemot Ryssland vid förhandlingar, och hur den nye vicepresidenten framhävda dels satsning på de amerikanska väpnade styrkorna, dels att enbart fred kan komma genom styrka. Det sistnämnda blir en indirekt påverkan gentemot Ryssland, då Ryssland ej nämns explicit i uttalandet.

Om den tidigare amerikanska administrationen hade en fäbless för s.k. “mjuk makt” så förefaller den nya administrationen mer återgå till klassisk “hård makt” språk. Vad det kan innebära på sikt om det finns substans till en politisk linje i ovanstående uttalanden, är troligtvis att det ej kommer bli någon form av töväder mellan USA och Ryssland. Troligtvis kan de komma överens i olika sakfrågor, likt USA och Sovjetunionen gjorde under det kalla kriget, men fortsätter man på inslagen linje så kommer den generella låsningen mellan de båda parterna bestå.

Dock skall betonas att det är allt för tidigt att se någon form av tydlig linje av den gångna veckans utspel och uttalanden. Det kan vara början på en hårdare linje eller snarare en fortsättning på en inslagen linje med hårdare maktspråk i bakgrunden, eller så kan det lika väl vara ett sätt att genomföra politisk skademinimering utifrån den turbulens som uppstått i och med den nationella säkerhetsrådgivaren Michael Flynns avgång. Dock är det i sådant fall ett väldigt högt spel den amerikanska administrationen spelar, vilket gör det troligare att det kan vara den första glimten av denna amerikanska administrations utrikes- och säkerhetspolitiska hållning gentemot Ryssland som visats.

Have a good one! // Jägarchefen

Några tips om nyårslöften till Försvarsministern, ÖB och försvarsgrenscheferna

av Ulf Henricsson ”Jasplan flög mitt under Kalle Anka på julafton” förkunnade Aftonbladet på juldagen och meddelade vidare att folket var stört och oroligt. Själv var jag mycket mer upprörd påskdagen 2013 när Försvaret inte gick upp för att möta de ryska flyget utanför Gotska Sandön. Bakgrunden till detta icke agerandet var kanske detsamma som […]

Uppdragstaktik – nyttan av ”omfall” och annat

Det här är en utveckling av en artikel som jag publicerat tidigare där det tillkommit vissa resonemang, bl a om ”omfallsplanering” (röd text mitt i artikeln). Dock bör hela texten läsas för att man ska förstå motiven till varför jag inte tror på nyttan av den typen av planering. Vänligen förväxla inte ”omfall” med ”beredduppgifter”. En beredduppgift är en entydig uppgift som ska lösas med all kraft – ett ”omfall”, som jag tolkar det, är ett alternativt handlande om det av olika anledningar inte går att lösa den givna uppgiften som tänkt.

Artikeln utgjorde manus till det föredrag jag höll på Markstridsskolan för någon dag sedan och som utlöste en Twitterdebatt om nyttan av ”omfall”.

Uppsatsen har två syften. Det första är att beskriva min syn på utvecklingen och tillämpningen av ”uppdragstaktik” i Sverige. Samtidigt ger det mig tillfälle att visa min uppskattning för en vän och kollega som i sin yrkesgärning varit ett framstående exempel på principens praktiska tillämpning, och där visat att uppdragstaktik är ett mindset – ett sätt att tänka och agera, inte en ledningsmetod. [1]

Att uppdragstaktik blev, och under mycket lång tid var, den rådande ledningsfilosofin i den svenska försvarsmakten var ingen tillfällighet. Snarare bör det ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan landets militärpolitiska läge och hur optimalt kunna utnyttja tillgängliga resurser. Den svenska uppdragstaktiken bygger också, kanske något spekulativt, på en historiskt grundad människosyn där den enskilda människan ses som något mer än bara en ”produktionsfaktor”, för att använda en industriell eller marxistisk term.

Denna lilla uppsats berör i huvudsak tre områden. Varför uppdragstaktik, dess praktiska tillämpning och förutsättningar för att den ska kunna tillämpas. Avslutningsvis siar jag något om uppdragstaktikens framtid.

Uppdragstaktik – den underlägsnes ”force multiplier”

De motståndare Sverige har haft att överväga, från före första världskriget och framåt, har alltid varit stormakter med överlägsna resurser. Att endast genom statiskt försvar försöka hejda, eller nöta ned, en motståndare var dömt att misslyckas. Striden måste därför, så långt som möjligt, föras på ett sätt som uppvägde den svenska numerära underlägsenheten. Endast genom att kombinera försvar med anfall, där anfallet var den viktigaste komponenten, ansågs det möjligt att bryta en motståndares angreppskraft, alternativt skapa den tid som krävdes för att få främmande hjälp. Redan i början på 1900-talet fick därför svensk taktik en uttalat offensiv prägel, inom ramen för en defensiv strategi.[2]

Intimt knutet till utvecklingen av detta operativa koncept var synen på hur striden bör föras, eller snarare kan föras. Länder med stora resurser tenderar att ha en ganska ”mekanistisk” syn på krigföring ”där jag önskar framgång sätter jag in tillräckliga resurser – jag har ju dem”. Ledning av det ”mekanistiska” slaget blir dessutom ofta tämligen tidskrävande och kan ha svårt att snabbt möta oväntade händelseutvecklingar.[3] Ledning tenderar att bli mer av planering och management av resurser. Alternativet för den underlägsne är att till det yttersta utnyttja varje egen tillgång. Mänskliga egenskaper som fantasi, initiativkraft och improvisationsförmåga spelar där en avgörande roll.

Stater som hade att räkna med att vara numerärt underlägsna, som t ex Tyskland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och Israel under 1950-, 60- och 70-talen, länder som förutsåg ett tvåfrontskrig mot sammantaget överlägsna motståndare, utvecklade därför ledningsfilosofier som syftade till att optimera de egna förbandens inneboende förmåga – uppdragstaktik.[4]Att Sverige också skulle anamma en sådan syn var tämligen naturligt då huvudmotståndaren, Ryssland, alltid skulle kunna sätta in större resurser än de vi själva disponerade.

I synen på stridens förande tenderar ”resursskolan” också anse att man kan förutse och styra ett förlopp, medan ”uppdragstaktikerna” mer betraktar strid som en räcka oförutsebara händelser som skall utnyttjas, och där snabba beslut, initiativkraft samt gott ledarskap är avgörande. Sverige (och Israel) var under det Kalla kriget kanske de främsta exponenterna för uppdragstaktik.

Stridens karaktär

Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår. Det finns oändligt många faktorer som kommer att bidra till att skapa osäkerheter, här är några:

– Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,

– Alla strävar efter överraskning, även vi kommer ofta att bli överraskade,

– Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,

– Vi vet inte hur väl våra vapen kommer att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,

– Stridsmoral, hos oss som hos fienden – kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,

Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.

Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren.

För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.

Chefens och den enskildes betydelse

Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den kaotiska miljö som krig innebär och den enskilda människans betydelse för att nå framgång.

Det svenska Arméreglementet, AR 2, som armén levde med under stora delar av Kalla kriget var här tydligt. [5]

2:9 I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd, att även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste av lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.

2:6 Chef får icke undandra sig det ansvar som hans befälsställning medför. Han bär ansvaret för att allt görs för att lösa förelagd uppgift. Då samband med högre chef icke kan uppnås skall chef på eget initiativ handla i dennes anda. Viljan att ta ansvar är en av de främsta chefsegenskaperna.

2:3 Chef skall visa förtroende för sina underlydande. Han skall följa deras verksamhet i syfte att stödja och hjälpa. Han bör uppmuntra underlydandes initiativ och stärka deras självkänsla. Detta gör han genom att ge dem största möjliga handlingsfrihet inom gränsen för deras förmåga.

I de redovisade citaten framhävs ”chefens” avgörande roll för stridens förande. En fråga som uppstår är vad som menades med chef. Enklast, om man utgår från reglementets praktiska tillämpning, så betraktades var och som utövade någon typ av befäl som chef. Det oberoende om det var en värnpliktig soldat som förde befäl över ett stridsfordon eller en överste som ledde en brigad. Alla förväntades ta initiativ och agera.

Denna syn på kriget och vad det kräver av hög som låg var inte något som var specifikt för det Kalla kriget, även om den då för svensk del kanske nådde sin höjdpunkt. Denna inriktning var tydlig t ex också under det Andra världskriget som det framgår av nedanstående citat ur Andra armékårens övningsanvisningar hösten 1940. [6]

Initiativ, handlingskraft och framåtanda skall prägla all verksamhet, inte minst i oförutsedda lägen.

Chefer långt fram, såväl vid anfall som försvar.

Snabb beslutsfattning och snabb ordergivning, därför i regel korta, enskilda order givna efterhand.

Överraskning eftersträvas städse, inga schabloner.

Anfallsmål långt fram, aldrig fel om målet överskrides.

Inga rädsla för luckor vid anfall, varje förband söker stöta igenom, reserver följer snabbt där framgång vunnits.”

Även om den svenska försvarsmakten redan tidigt präglades av uppdragstaktik så är det också klart att när den formaliserades i form av reglementen, kursplaner och andra grundläggande dokument så var den tyska influensen tydlig.

Jämför nedanstående två citat ur den tyska motsvarigheten till vår AR 2, Truppenführung 1933 (här i engelsk översättning), med paragrafen 2:9 ovan.[7]

3. Combat situations are of unlimited variety. They change frequently and suddenly and can seldom be assessed in advance. Incalculable elements often have a decisive influence. One´s own will is pitted against the independent will of the enemy. Frictions and errors are daily occurrences.

15. … The first criterion in war remains decisive action. Everyone from the highest commander down to the youngest soldier, must constantly be aware that inaction and neglect incriminate him more severely than any error in the choice of means.

Denna senare paragraf var den enda som var kursiverad i hela Tf 33. Ett mycket tydligare sätt att markera den enskildes avgörande betydelse för att hantera situationer som uppstår är svårt att tänka sig.

Även om de reglementariska anvisningarna, såväl de svenska som tyska, gav en mycket tydlig inriktning för utbildningen i truppföring och taktik, på alla nivåer, så var det viktigaste budskapet att det inte räcker med att ge chefer vissa kunskaper och förmågor. Det gällde lika mycket, eller kanske än mer, att inympa ett sätt att tänka och agera – det vill säga att forma personligheten. Detta framgår mycket tydligt av Krigsskolans undervisningsstadga från 1963.

Undervisningen skall … så ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet och självständighet – utvecklas.[8]

Som en personlig reflektion – faktorer som bara begränsad omfattning tycks vara styrande för svensk officersutbildning av idag.

Det ligger i uppdragstaktikens natur att det ofta är agerandet på plutons- kompani- och bataljonsnivå som kan skapa gynnsamma situationer (eller att motgångar kan avvärjas), vilka sedan chefer på högre nivå kan utnyttja för att uppnå mer omfattande resultat. Att skapa dugliga och handlingskraftiga plutons-, kompani- och bataljonschefer var därför tidigare mycket högt prioriterat. Samt också att skapa högre chefer vilka vågade delegera ansvar och som ville och förstod att utnyttja de situationer som uppstod. Egen erfarenhet av att tjänstgöra som chef på lägre nivåer sågs därför som en förutsättning för befordran till högre befattningar. Snabbt och effektivt stabsarbete var också en väsentlig förutsättning. Det krävde stabsofficerare som präglades av samma tankesätt och som förstod vad som var möjligt på fältet – något som också krävde egen, omfattande, erfarenhet av att själv motta stridsuppdrag, och att lösa dem.

Människosyn

Ytterligare en faktor som är intimt förknippad med uppdragstaktik, förutom stridens karaktär och vilka krav det ställde på chefer och deras underlydande, är synen på hur enskilda människor fungerar och reagerar. Det i motsats till synen att människan är bara är en utbytbar resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.

Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur man kan skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband vilka kan åsättas ett matematiskt värde. Det leder ofta till en mekanisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Detta är i sin tur något som inbjuder till en centraliserad ledning. Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser – tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Chefer i ett sådant system tenderar att bli managers av resurser. Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.

I såväl fred som krig tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, på bekostnad av genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.

Ett sådant synsätt tar dessutom bara begränsad hänsyn till två grundläggande mänskliga egenskaper, nämligen att: människor fungerar bäst, presterar mer, när de kan påverka sin egen situation och att människan bara har en begränsad förmåga att analysera och tillgodogöra sig information.

Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar antagligen på att någon annan skall bestämma genom att ge order eller skapa regler. En viktig komponent i uppdragstaktik, som står i skarp kontrast till detta, är att alla ska känna sig delaktiga och känna att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen. Var och en ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – att ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, upprätta fungerande samband, eller vad det nu kan vara. Det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.

Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation.

Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken mycket stor att han snabbt blir överbelastad med information som han inte hinner och sannolikt inte heller klarar av att analysera.

Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med all den tid det tar, är risken överhängande att situationen ändrat karaktär innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle kan ha gått förlorat, alternativt kan det ha hänt något katastrofalt.

Förutsättningar

Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att göra som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom kanske vissa undviker att ta sig an besvärliga situationer med argument som ”jag bedömde att jag borde ta mig en annan uppgift, nämligen att…”.

Jag skulle här peka på sju punkter som jag anser är grundläggande för en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.

1. Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden ska avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Oavsett vad som än händer kommer då alla kunna agera utifrån vad som ytterst skall åstadkommas utan att fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonschefen som inte på eget bevåg utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).

2. Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”.

Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.

3. Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker. De måste även känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar och kunna agera utifrån det.

Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?”

Kompanichefen: ”Helvete – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, ska jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid tar det innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”

Här, efter punkterna 1-3 kan man fundera över så kallad ”omfallsplanering”. ”Omfallet” kan faktiskt inträffa vid endast en del av förbandet och inte vid andra. Detta kan, och kommer, att väcka frågor hos underlydande om vad som gäller och för vilka. ”Omfall” kan splittra uppmärksamheten och även påverka viljan att göra sitt yttersta för att uppnå målet med den givna uppgiften; ”det finns ju ett omfall” (nödutgång för den ”fege” om det t ex kärvar i ett anfall). Planerade ”omfall” rimmar illa med uppdragstaktik – den senare är ju just till för att hantera slagfältets osäkerheter. Ingen ”omfallsplanering” kommer kunna förutse det oförutsebara – det vill säga det som kommer att inträffa. Till detta kan man också lägga att det rimligtvis måste vara bättre att chefen och hans medarbetare, stab och underlydande, lägger sin energi och tid på att förbereda genomförandet av den givna uppgiften (större chans att man lyckas) än att också avdela tid och resurser till att fundera på andra händelseutvecklingar, som i de flesta fall inte går att förutse.

4. Förtroende – uppåt, nedåt och i sida. En framgångsrik tillämpning av uppdragstaktik innehåller ett stort mått av tillit för organisationen och kunskap om dess sätt att agera. Krävande, större, övningar, där olika beroenden klarläggs samt chefers och förbands förmåga testas, är ett medel att skapa förtroende för organisationen och dess medlemmar, men är också ett sätt att visa på faktorer som kan begränsa en chefs (din) handlingsfrihet. Här ska inte heller andra gemensamma erfarenheter, som kurser, fältövningar, umgänge på fritiden, underskattas när det gäller att bygga förtroende och skapa personkännedom.

Bataljonschefen: ”Kan jag lita på att Kalle (underhållsbataljonschefen) klarar av att omdirigera sina trossforor så jag inte står utan ammunition och drivmedel om jag fortsätter anfallet in på djupet, nu när jag har tillfälle?”

Brigadchefen: ”Jasså,, är det XX bataljon, där Pelle är chef, han som gjorde så väl ifrån sig på förra årets KFÖ, som ska skydda min flank, då vågar jag satsa framåt”

5. Uttalad vilja hos alla att ta ansvar – beslutsvillighet. Detta är ingen medfödd egenskap utan den skapas redan i fredstid genom att den enskilde ges stort eget ansvar i den dagliga verksamheten, genom övningar med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”). I taktik finns ingen ”lärarlösning”. Det viktiga i taktikundervisning är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig. Är motiven bra och olika komponenters (mek, art, lv, uh, ing, mm) förmågor bedöms realistiskt och samverkar för att lösa den givna stridsuppgiften så är lösningen bra.

6. Högre chefer (och deras staber) måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange realistiska mål (för det krävs chefer och stabsofficerare med gedigen ”trupperfarenhet”) och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar, exempelvis genom att sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. I fredstid gäller för chefen det att uppmuntra initiativ och underlätta för underlydande att lösa sin huvuduppgift (rimligtvis då något som är förknippat med att öka organisationens förmåga i krig). Samtidigt måste chefer personligen ingripa där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid att finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta. Det gäller såväl i fred som krig.

Chefers främsta uppgift är att fatta beslut och att se till att de blir genomförda – inte att planera.

7. Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, inte vågar delegera och inte tillåter att man gör fel, kommer aldrig kunna tillämpa uppdragstaktik på ett framgångsrikt sätt. Premieras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten så ska ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.

Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Här ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för att undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden och för att inte ge tid för fienden att reagera (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom ett tiotal sekunder efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). När man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man dock en annan, mycket svårare, situation att hantera: låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering[9]? Frågor vars svar ingen kan förutse; dock kvarstår faktum att varje dröjsmål att hantera situationen ger fienden tid att vidta motåtgärder och därmed påverkar de egna möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).

Men också inte att förglömma. Även om uppdragstaktik syftar till att ge stor handlingsfrihet till underlydande; orderlydnad är ovillkorlig.[10] Detta innebär dock inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order nödvändigtvis är rätt, utan bör snarare ses som ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt riskerar att bli inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Likaså kan i den fredstida verksamheten alltför detaljerade anvisningar för allt och alla, som till delar är svåra eller i vissa fall omöjliga att tillämpa, leda till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ, sannolikt både och.

Passar uppdragstaktik överallt?

Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är mer oöverskådlig och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, jämfört med sjö- och luftoperationer. Markstrid är också i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. Ett brigadanfall bör exempelvis ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre). I storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter ska där gemensamt leda till målet. Detta samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former. Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer därför att lyckas mer eller mindre väl, och också slås ut i större eller mindre omfattning. Det kommer kontinuerligt behöva fattas nya beslut på alla nivåer, korpral till general, för att processen skall kunna hållas igång.

Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, och där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda till liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller för att möta oväntade händelser. Dessutom är det måttligt begåvat att ens försöka då det knappast går att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan. Det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden är bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, och som i kraft av sina resurser kan ”köra över” honom i stort sett oberoende av vad han gör.

En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.

Delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är dock sådan att även de kan och bör styras enligt uppdragstaktiska principer. Basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst skulle kunna vara exempel på sådana områden. Tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (även eventuella civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.

Det är viktigt att inse, och acceptera, skillnaderna mellan olika försvarsgrenarnas egenskaper och sätt att strida, och därmed också behovet av till del olika ledningsmetoder. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Inte minst viktigt i detta sammanhang är det att inse att de skilda tänkesätt som krävs beroende på vilken stridsmiljö som ska hanteras också påverkar hur personalen måste utvecklas – alla går inte att stöpa i samma form.

Det kan finnas skäl att här också peka på faran i att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, om man inte mycket noga analyserar förutsättningarna. Att införa metoder och tänkesätt från områden där det förutsätts att verksamheten kan styras genom stela regler och detaljerad planering, och att bortse från att det finns en motståndare som utnyttjar dödligt våld i stor skala för att du skall misslyckas, är knappast lämpligt för en organisation vars uppgift det är att föra krig. Lika farligt är det att utan eftertanke ta efter metoder från militära organisationer som opererar under helt andra förutsättningar, och också är produkterna av annorlunda samhällen än vårt.

Framtiden

Kommer uppdragstaktik bli obsolet på grund av teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – vilket kan tala för en ökad centralisering.

Samtidigt kommer dock varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (ofta samma) informationskällor. Det ”informationsöverläge” som högre chefer tidigare hade kommer att minska. Ett av motiven för att samordning bör ske främst på högre nivåer kommer därför delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden ökar hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.

Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:

– Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,

– Vissa vapensystem, egna likaväl som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,

– Båda sidor kommer att göra sitt bästa för att vilseleda varandra: utnyttja skenmål, sprida falsk information, hacka dataöverföring, möjligheterna är oändliga,

Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortsatt att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen både när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan få katastrofala följder.

Att vi skulle anpassa vår ledningskultur till att ett framtida krig eventuellt kommer att utkämpas tillsammans med andra, kanske med en helt dominerande partner som USA, är ett tecken på mental lathet. Så länge svenska enheter från pluton till Försvarsmakten i sin helhet inte kan påräkna det stöd som det innebär att var en helt integrerad del av en stormaktsorganisation – i det här fallet är det bara USA som kan vara aktuellt – så länge måste räkna med att vi är den underlägsna parten och anpassa vår taktik till det. Detta gäller speciellt armén då markstridsförband sannolikt är den typ av hjälp som vi minst kan räkna med, speciellt inte i tidiga skeden av en konflikt. Att skapa en ledningsmodell, och därmed också taktik, som förutsätter resurser som det är mer än tveksamt att de finns tillgängliga kommer knappast att leda till framgång.

Avslutning

Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter, och genom att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte. Därutöver krävs att utbildningen, främst officersutbildningen – det är officerarna som präglar organisationen – systematiskt inriktas på att forma människor som ser det som självklart att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.

Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vidaste bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också att vara den som även med begränsade medel kan vinna framgång.

Min övertygelse är att uppdragstaktik också i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla Försvarsmakten.

Karlis Neretnieks är generalmajor och har tidigare tjänstgjort som bland annat rektor för Försvarshögskolan, operationsledare vid Milo Mitt och chef för MekB 18. Han har även varit chef för Arméstabens Taktikavdelning med ansvar för att utveckla arméns ledningsmetoder och taktik.

Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

[1]Jan Mörtberg, en officer och kollega som ägnat en stor del av sin aktiva tjänst till att utbilda chefer på olika nivåer är ett lysande exempel på uppdragstaktikens tillämpning. Utan att snegla på vad som för dagen råkar vara högsta mode eller populärt hos högre chefer har han vid varje tillfälle gjort en egen bedömning av situationen, och handlat därefter. Denna integritet och vilja att ta eget ansvar har han fört vidare genom sin gärning på Försvarshögskolan och som förbandschef. Något han har alla skäl att vara stolt över nu när han avslutar sin karriär i Försvarsmakten

[2] Denna grundtanke har till stora delar präglat svensk strategiskt tänkande sedan 1600-talet. Även det svenska stormaktsväldet insåg sina begränsningar. Inte utan anledning var därför anfall det främsta stridssättet även i dåtidens svenska arméer.

[3] Till detta kan läggas att länder med dåligt utbildade officerare också tenderar att tillämpa en stel ledningsmetodik, officerarna klarar inget annat. Sovjetunionen under andra världskriget, där officersförlusterna inledningsvis var mycket stora och ersättarna av naturliga skäl bara kunde ges en mycket begränsad utbildning, kan vara ett exempel.

[4] För Israel se t ex Edward Luttwak/Dan Horowitz, The Israeli Army, Harper & Row, New York 1975, sid 91 och 288

[5] Arméreglemente del 2, Taktik, 1963 Chefen för Armén Ao nr 28 16/1 1964.

[6] Carl August Ehrensvärd (arméchef 1948-1957), I rikets tjänst, P.A. Norstedt och Söner, Stockholm 1965, sid 179

[7] Bruce Condell, On the German Art of War, Stackpole books, USA, 2009, sid 18-19.

[8] Erik Norberg (red), Karlberg Slott och Skola – Utbildning till officer 1792 – 1992, Ekblads, Västervik 1992, sid 317.

[9] En inte ovanlig åtgärd om de egna förbanden har hunnit skaffa sig ett rimligt skydd i grävda värn, källare e dy. Modern målsökande ammunition kan göra den här optionen än mer attraktiv om t ex försvararen består av skyttetrupp och anfallaren av mekaniserade förband. I ett sådant läge så skulle risken för egen trupp vara acceptabel om målsökarna bara gick mot stridsfordon.

[10] Detta påstående är inte fullt ut sant, det finns en begränsning. Order som uppenbart innebär ett brott mot krigets lagar ska inte åtlydas.

Nytänkande behövs

av Magnus Haglund Den ganska förvirrade och ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar i en försvarsallians – EU. Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet att hot av olika slag ska motivera och […]

Tidtabell för nya värnplikten

Fler kommer att få gratis smink, men långt ifrån flertalet av varje årskull.

DN har i dagens tidning vad som sannolikt blir tidtabellen för värnpliktens återupplivande. Mikael Holmströms artikel ”Mönstring nästa år och inryckning till värnplikt 2018” klargör flera saker om vad den nya värnplikten lär innebära. Men det finns också skäl att blicka bakåt på vad som stod på DN:s ledarsida efter att värnplikten gjorts ”vilande” med bara tre rösters marginal i riksdagen.

Problemet med nuvarande personalförsörjning sammanfattas i dagens DN: ”Men vid ingången till 2016 saknade försvaret 7.400 soldater och sjömän i krigsorganisation”. Därefter följer en rad nyheter inklusive att lokalförsvarsförbanden också ser ut att få en comeback. Hela artikeln är verkligen en högintressant sammanfattning och analys av den färska utredningen En robust personalförsörjning av det militära försvaret. I ljuset av det begränsade antal ungdomar som lär få göra värnplikt (grundutbildning) under 2018-2025 (tabell år för år finns i DN-artikeln) kanske det är dags att ge den nya värnplikten ett rättvisande namn? För den senaste tiden har man kunna läsa en hel del om allmän värnplikt, exempelvis artikeln ”Stort intresse för allmän värnplikt”. Det är dock mycket länge sedan svensk värnplikt i praktiken (inryckning) verkligen omfattade nästan alla i en årskull. Man får då gå tillbaka till 1980-talet och det finns ingenting idag som tyder på en återgång till den nivån.

Som DN sammanfattar det handlar det nu i konkreta termer om 4,000 ungdomar 2018 och därefter en gradvis höjning till det dubbla från och med 2022. Är det många av varje årskull? Nej, inte med tanke på att varje kull är på kring 100,000 pers.

Här vill jag passa på att tipsa om den dödsruna jag 2010 skrev över värnplikten i samband med att den gjordes vilande. Så här sex år senare med ett Europa delvis i krig (Ukraina) och under stor påverkan av krig i Mellanöstern så kan jag konstatera att jag kanske var lite för snäll när jag tog upp den där ledaren i DN. Tänk att ledarsidan då kunde skriva saker som ”Runt om i landets skogar fanns mobiliseringsförråd med materiel som aldrig användes”. Intresset för svenskt försvars syfte och system har sedan 2010 onekligen ökat, men samtidigt finns det nog tyvärr kvar stora kunskapsluckor om både omvärldsläget och vad ett totalförsvar innebär. Är du inte redan med i Försvarsutbildarna? Då bör du börja med att granska Försvarsutbildarnas hemsida.

Nya krav på utvecklad samhällskommunikation

av Erik Lagersten Att fatta beslut som rör den enskildes eller samhällets säkerhet står inför flera utmaningar. Allmänhetens förtroende för att Sverige klarar en kris formas inte längre enbart av hur väl samhället klarar den faktiska uppgiften, utan också hur samtliga inblandade förstår att hantera bilden av förmågan, innan, under och efter ett skeende. Det […]

Nytt läge del 5 – "Underrättelsekrig?"

Sammanfattning

Under det kalla kriget bedrev både de västliga ländernas underrättelseorgan samt de Sovjetiska underrättelseorganen, underrättelseoperationer som fysiskt skulle påverka respektive antagonist i en önskvärd riktning. I de västliga länderna gick det oftast under benämningen ”Covert Action/Operations” i Sovjetunionen under benämningen aktiva åtgärder. Återskapandet av en eller flera arbetsgrupper i USA för att motverka dessa s.k. aktiva åtgärder av Ryssland, indikerar att de ryska underrättelseorganen agerar över hela spektrumet och med alla former åtgärder gentemot USA men troligtvis även övriga västliga länder. Detta innebär även att de försämrade relationer nu troligtvis kommer accentueras i en konfliktyta mellan, främst, å ena sidan underrättelseorgan och å andra sidan kontraspionage.

Analys

En av de kanske mest undanskymda nyheterna, men den som på sikt troligtvis kommer få störst konsekvenser, publicerades av Buzzfeed förra veckan, V625. Artikeln berörde det remitterade regleringsbrevet, Intelligence Authorization Act, för de Amerikanska underrättelseorganen. I detta regleringsbrev påtalas vikten av upprättandet med en myndighetsöverskridande arbetsgrupp för motverkandet av Ryssland s.k. aktivaåtgärder,¹ den närmsta svenska beskrivningen är subversiv verksamhet, likt den arbetsgrupp som fanns under det kalla kriget.

Aktivaåtgärder härstammar ur ett Sovjetiskt begrepp, Aktivnyyemeropriyatiya, vilket enklast, på svenska, kan beskrivas som de åtgärder man fysiskt vidtar för att påverka en motståndare i en för en själv önskvärd riktning. Spektrumet avseende åtgärder, enkelt beskrivet, sträcker sig från desinformation till proxykrigföring.² Dock var detta på intet sätt unikt för de Sovjetiska underrättelseorganen, KGB samt GRU, utan det var ett arbetssätt som tillämpades av samtliga Sovjetiska myndigheter som interagerade med länder utanför Sovjetunionen, dock får det ses som att det var dess underrättelseorgan som utnyttjade hela spektrumet av åtgärder.³

Var nu dessa åtgärder något unikt för Sovjetiska underrättelseorgan? Nej, västerländska underrättelseorgan arbetade även med, vad som får ses som, liknande metoder.⁴ Det som särskiljer det sovjetiska agerandet är att andra instanser, än underrättelseorganen, arbetade inom spektrumet av de metoder som täcks in i aktiva åtgärder, vilket får ses som mer unikt. Vill man fördjupa sig mer i de s.k. aktiva åtgärderna kan man bl.a. läsa intervjuer med Oleg Kalugin, eller hans bok Spymaster: My Thirty-two Years inIntelligence and Espionage against theWest.

För att möta upp dessa aktiva åtgärder skapades i USA två (2) arbetsgrupper. Den ena var den s.k. ”Active MeasuresWorking Group”, benämns hädanefter AMWG, som skapades 1981, vilket var en myndighetsöverskridande arbetsgrupp som enkom hade till uppgift att exponera desinformationskampanjer inom ramen för de s.k. aktiva åtgärderna.⁵ Den andra arbetsgruppen, en hemlig sådan, skulle agera gentemot de övriga s.k. aktiva åtgärderna med andra arbetssätt och var verksam direkt under USA:s nationella säkerhetsråd.⁶ Det amerikanska arbetet gentemot dessa s.k. aktiva åtgärder upphörde i och med det kalla krigets slut.⁷

Sett till de desinformationskampanjer som AMWG motarbetade så gav det allmänheten en kännedom om dessa s.k. aktiva åtgärder, det kom även att påverka relationerna mellan Sovjetunionen och USA.⁸Det största bidraget i detta var troligt att man dels som tidigare nämnts, skapade en medvetenhet kring fenomenet, dels lyckades få Sovjetunionens sista generalsekreterare, Michail Gorbatjov, att se dessa desinformationskampanjer av Sovjetunionen som kontraproduktiva.⁹

I och med det kalla krigets slut samt Sovjetunionens och AMWG upplösande, finns det ytterst lite offentlig dokumentation kring möjliga s.k. aktiva åtgärder under 1990-talet av Ryssland. Enligt en artikel, Beyond Propaganda: Soviet ActiveMeasures in Putin’s Russia, så skall rapporter om möjliga aktiva åtgärder, från Rysslands sida, återigen börja komma efter Vladimir Putins makttillträde 1999.¹⁰Därtill hänvisar samma artikel till den Tjeckiska säkerhetstjänstens årsrapport för 2008, där de fastslår att Ryssland återigen arbetar med s.k. aktiva åtgärder gentemot andra nationer.¹¹

Vad som även är värt att notera, är i samma årsrapport så påtalar man även att de ryska underrättelseorganen, andra myndigheter men även privata företag, förefaller arbeta med s.k. aktiva åtgärder i Rysslands intresse.¹² Således från att enbart agerat med statliga organisationer under tiden för Sovjetunionen, så förefaller Ryssland utnyttja helaspektrumet av aktörer under 2000-talet för att genomföra s.k. aktiva åtgärder. Vilket i sig kanske ej är så konstigt m.h.t. att många av företagsledarna arbetade för den sovjetiska underrättelse- och/eller säkerhetstjänsten under det kalla kriget,¹³ att då stödja Ryssland ter sig då troligtvis fullt naturligt.

Det kalla kriget har bl.a. ansetts varit en ideologisk konflikt¹⁴, men som Wilhelm Agrell skriver i sin bok Maskerad front, så kännetecknades konflikten av två (2) företeelser, den ena var kärnvapen och den terrorbalans som skapades av det vapnet. Den andra företeelsen var spionerna.¹⁵ Där konflikten i praktiken utkämpades av underrättelseorganisationerna,¹⁶traditionellt genom inhämtning men dels av konflikter som utkämpades genom ombud dels genom underrättelseorganisationerna egna åtgärder som på den Sovjetiska sidan bestod av de tidigare nämnda s.k. aktiva åtgärderna och på den Västerländska sidan genom s.k. dolda operationer (Covert Action/Operations).¹⁷

Under 2000-talets inledning kom Rysslands satsning på inhämtning, det vill säga utplacering av egna underrättelseofficerare, i de västlig länderna öka markant.¹⁸ För att, bedömt, vid 2010-talets inledning, uppnått samma mängd underrättelseofficerare i de västliga länderna, som var aktiva under det kalla kriget.¹⁹ Då underrättelseverksamheten, som tidigare nämnts, var en av de två markanta företeelserna under det kalla kriget, så förefaller det varit en väldigt kort avspänningsperiod mellan Ryssland och de Västliga länderna efter det kalla krigets avslutande, sett till underrättelseverksamheten.

Den ryska underrättelseverksamheten förefaller ökat²⁰, däribland i Sverige,²¹ sedan 2014, där katalysatorn får anses vara den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Huruvida det är intensiteten i aktiviteten av de ryska underrättelseorganen eller en ökning av dess underrättelsepersonal är osagt. Oaktat blir slutresultatet en ökningen i aktivitet, dock ökar risken att underrättelsepersonalen röjer sig om de genomför mer verksamhet än vad som kan ses som brukligt, utifrån deras täckbefattning eller täckhistoria, vilket i sig kan bli kontraproduktivt för de ryska underrättelseorganen.

Vad som även är mycket intressant är The Washington Posts uppgifter, publicerad 27JUN2016, avseende psykologisk krigföring av ryska underrättelseorgan mot amerikansk diplomatisk personal, samt dess anhöriga, i Europeiska länder.²² Att kontraspionage i olika länder, även Sverige,²³ agerat och agerar i olika gråzoner gentemot identifierade underrättelseofficerare i det egna landet är ett känt faktum. Däremot det som The Washington Post beskriver avseendet agerandet i flertalet Europeiska länder tillhör, mig veterligen, ej vanligheterna. Det Amerikanska utrikesdepartementet bekräftar att USA Utrikesminister, John Kerry, skall påtalat problematiken gentemot Rysslands President, Vladimir Putin, vid ett möte i mars månad 2016. Dock skall man enligt det Amerikanska Utrikesdepartementet enbart berört, det de, uppfattade som trakasserier mot sin personal i Ryssland.²⁴

Huruvida det är rysk underrättelsepersonal med täckbefattning vid ambassader i de Europeiska länderna som genomfört dessa operationer håller jag för osannolikt, då det troligtvis omgående skulle resulterat i att de blivit persona non gratai de länderna. Mest troligt har USA kunnat knyta det rapporterade agerandet till rysk underrättelsetjänst. Dessa i sin tur har troligtvis utnyttjat antingen andra länders underrättelsepersonal eller allierade grupperingar i de länderna eller köpta individer för att genomföra det.

Det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zacharova, delgav vid sin veckovisa presskonferens, 23JUN2016, att man ansåg att dess diplomatiska personal dels i USA dels i andra länder, kontinuerligt var utsatt för provokationer av amerikansk säkerhetspersonal.²⁵ Uttalandet var bedömt ett svar på det, tidigare nämnda, remitterade regleringsbrevet för de Amerikanska underrättelseorganen, där man även har föreslagit åtgärder för att begränsa rörelsefriheten för rysk diplomatisk personal, om regelverket för dess resor på Amerikanskt territorium ej efterlevs. Vilket enligt regleringsbrevet i praktiken innebär om Amerikanskt kontraspionage upptäcker att rysk diplomatisk personal genomför olovlig underrättelseinhämtning kommer man begränsa dess rörelsefrihet under tre (3) månader.²⁶ Vilket det ryska utrikesministeriet, under tidigare nämnda presskonferens menade på att man, i sådant fall kommer svara på, med motåtgärder, för amerikansk diplomatisk personal.²⁷

Vad innebär då alla dessa småbitar av information dels historiska, dels nutida? I grund och botten innebär det att dels USA, dels de övriga västliga länderna bedömt upplever den ryska verksamheten med sina underrättelseorgan som ett reellt hot. Då man öppet beskriver, i det remitterade regleringsbrevet, att man skall motverka hela spektrumet av ryska s.k. aktiva åtgärder, är det även att skicka en tydlig signal till Ryssland, avbryt er verksamhet eller vi kommer vidta åtgärder mot den.

Men, bedömt, innebär det även att den ryska underrättelseverksamheten har ändrat karaktär till en mer aktiv sådan d.v.s. man arbetar mer med s.k. aktiva åtgärder kontra traditionell inhämtning. Vilket i sig kan vara vad de västliga säkerhetstjänsterna åsyftar med deras relativt samfälliga budskap, den ryska underrättelseverksamheten har ökat sedan 2014. The Washingtons Posts uppgifter ger onekligen en del av bilden, men troligtvis finns det betydligt mer som ej framkommit.

Kommer det västliga kontraspionaget kunna motverka de ryska underrättelseorganen? På sikt kommer de troligtvis kunna göra det, dock bör man ha med sig att Ryssland relativt ostört under hela 00-talet kunnat återuppbygga sin underrättelsestruktur i de västliga länderna. Därtill får det ses som troligt att delar av de strukturer som fanns i kalla krigets slutskede återaktiverats, då en stor del av dessa personer troligtvis fortfarande finns i livet i de västliga länderna. Således har man en väldigt lång väg att vandra innan man effektivt kommer kunna motverka rysk underrättelseverksamhet.

Därtill kommer troligtvis relationerna mellan många av de Västliga länderna samt Ryssland ytterligare försämras, då de aktivt kommer börja motverka de ryska underrättelseoperationerna. Den ena åtgärden en part genomför kommer medföra en motåtgärd av den andra, i klassisk växelverkan. Hur mycket av detta som kommer märkas i offentligheten är osett, en del kommer säkert göra det, men det mesta kommer troligtvis, likt under det kalla kriget, ske i det dolda.

Avslutningsvis, den tydliga kärnvapenretoriken under de senaste två (2) åren har beskrivits dels i svensk och internationell media, dels på denna blogg vid ett antal tillfällen, varvid det ej kommer beröras. Vad som dock är intressant är att den andra dominerade företeelsen, enligt Agrell, under det kalla kriget, de av underrättelsetjänster drivna verksamheter, i och med med detta även måste ses som återkommen. Således detvå (2)företeelser vilketAgrell ansåg var signifikantmed detkalla kriget, ärnu återigenen realitet.

Slutsats

Återskapandet av en eller flera arbetsgrupper i USA för att motverka de ryska underrättelseorganens s.k. aktiva åtgärder, innebär att det kommer det finnas en tydlig konfliktyta mellan de Västliga länderna och Ryssland. Likt under det kalla kriget kommer vi troligtvis på sikt se upptakten till ett ”underrättelsekrig”, här avses olika former av fysiska åtgärder i syfte att påverka sin motståndare, mellan å ena sidan, främst, de Västliga länderna kontraspionage och underrättelseorgan och å den andra sidan de ryska underrättelseorganen och dess kontraspionage. Detta kommer även på sikt ge försämrade relationer mellan de västliga länderna och Ryssland. Avslutningsvis så innebär detta även att konflikten mellan Ryssland och de Västliga länderna ej kommer vara kortsiktig eller att den för den delen nu skulle befinna sig i någon form av övergående fas, den kommer vara långvarig.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Bezpečnostní informační služba 1(Engelska)

BuzzFeed News 1(Engelska)

Central Intelligence Agency 1, 2(Engelska)

Reuters 1(Engelska)

Rysslands Utrikesministerium 1(Engelska)

Slovenská informačná služba 1(Engelska)

Säkerhetspolisen 1(Svenska)

The Financial Times 1(Engelska)

The Washington Post 1(Engelska)

Abrams, Steve. Beyond Propaganda: Soviet Active Measuresin Putin’s Russia. Connections: The Quarterly Journal 15, no 1, 2016.

Agrell, Wilhelm. Maskerad front: kalla krigetsunderättelsehistoria. Lund : Historiska Media, 2008.

Anderson, Julie. The HUMINT Offensive from Putin’s Chekist State. InternationalJournal of Intelligence andCounterIntelligence 20 no. 2, 2007.

Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs : Efron & dotter, 2006.

Kalinovsky, Artemy M. Daigle, Craig. The Routledge handbook ofthe cold war. London : Routledge, 2014.

Schoen, Fletcher. Lamb, Christopher J. Deception, Disinformation, andStrategic Communications: How OneInteragency Group Made a MajorDifference. Washington, D.C. : National Defense University Press, 2012.

Slutnoter

¹BuzzFeed News. Ali Watkins. SenateCommitteeLooksToReviveCold-WarEraBodyToCatchRussianSpies. 2016. https://www.buzzfeed.com/alimwatkins/senate-committee-looks-to-revive-cold-war-era-body-to-catchHämtad 2016-06-28

²Boghardt, Thomas. Operation INFEKTION: Soviet Bloc Intelligence and Its AIDS Disinformation Campaign. StudiesinIntelligence53 no. 4 (2009): 1.

³Ibid. 1-2.

⁴Kalinovsky, Artemy M. Daigle, Craig. TheRoutledgehandbookofthecoldwar. London : Routledge, 2014, 310-313.

Central Intelligence Agency. Fischer, Benjamin B. AColdWarConundrum:The1983SovietWarScare. 2008. https://www.cia.gov/library/center-for-the-study-of-intelligence/csi-publications/books-and-monographs/a-cold-war-conundrum/source.htmHämtad 2016-06-28

⁵Schoen, Fletcher. Lamb, Christopher J. Deception, Disinformation, andStrategicCommunications:HowOneInteragencyGroupMadeaMajorDifference. Washington, D.C. : National Defense University Press, 2012, 32.

⁶Ibid, 8.

⁷Ibid, 96.

⁸Ibid, 98.

⁹Ibid, 3.

¹⁰Abrams, Steve. Beyond Propaganda: Soviet Active Measures in Putin’s Russia. Connections:TheQuarterlyJournal15, no 1, 2016, 17.

¹¹Intelligence Service of the Czech Republic. AnnualreportoftheSecurityInformationServiceFor 2008. 2009. https://www.bis.cz/vyrocni-zpravaEN2645.html?ArticleID=29Hämtad 2016-06-28

¹²Ibid.

¹³The Independent. Penketh, Anne. AllthePresident’smen: TheKGB’Sgreatpower-grab. 2006. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/all-the-presidents-men-the-kgbs-great-power-grab-427965.htmlHämtad 2016-06-27

¹⁴Nationalencyklopedin. Larsson, Hans A. Kallakriget. 2016. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kalla-krigetHämtad 2016-06-28

¹⁵Agrell, Wilhelm. Maskeradfront:kallakrigetsunderättelsehistoria. Lund : Historiska Media, 2008, 7.

¹⁶Kalinovsky, Artemy M. Daigle, Craig. TheRoutledgehandbookofthecoldwar. London : Routledge, 2014, 305.

¹⁷Ibid, 310-313.

¹⁸Anderson, Julie. The HUMINT Offensive from Putin’s Chekist State. InternationalJournalofIntelligenceandCounterIntelligence20 no. 2 (2007): 300.

¹⁹The Financial Times. Blitz, James. Russianspyingatcoldwarlevels,sayexperts. 2010. http://www.ft.com/cms/s/0/92678126-8624-11df-bc22-00144feabdc0.html#axzz4CrdFZdCfHämtad 2016-06-28

²⁰Slovenská informačná služba. SIS2014AnnualReport. 2015. http://www.sis.gov.sk/for-you/sis-annual-report-2014.htmlHämtad 2016-06-28

²¹Säkerhetspolisen. Ryskaolagligaunderrättelseoperationer. http://www.sakerhetspolisen.se/publikationer/fallstudier-och-artiklar-fran-arsbocker/spionage/ryska-olagliga-underrattelseoperationer.htmlHämtad 2016-06-28

²²The Washington Post. Rogin, Josh. RussiaisharassingU.S.diplomatsalloverEurope. 2016. https://www.washingtonpost.com/opinions/global-opinions/russia-is-harassing-us-diplomats-all-over-europe/2016/06/26/968d1a5a-3bdf-11e6-84e8-1580c7db5275_story.htmlHämtad 2016-06-28

²³Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioneremellan. Saltsjö-Duvnäs : Efron & dotter, 2006, 66-67.

²⁴Reuters. Wroughton, Lesley. KerryraisesharassmentofU.S.diplomatsinMoscowwithPutin. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-harassment-idUSKCN0ZD2RRHämtad 2016-06-28

²⁵The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. BriefingbyForeignMinistrySpokespersonMariaZakharova, Moscow, June23, 2016. 2016. http://www.mid.ru/en/foreign_policy/news/-/asset_publisher/cKNonkJE02Bw/content/id/2329099Hämtad 2016-06-28

²⁶BuzzFeed News. Ali Watkins. SenateCommitteeLooksToReviveCold-WarEraBodyToCatchRussianSpies. 2016. https://www.buzzfeed.com/alimwatkins/senate-committee-looks-to-revive-cold-war-era-body-to-catchHämtad 2016-06-23

²⁷The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. BriefingbyForeignMinistrySpokespersonMariaZakharova, Moscow, June23, 2016. 2016. http://www.mid.ru/en/foreign_policy/news/-/asset_publisher/cKNonkJE02Bw/content/id/2329099Hämtad 2016-06-28

Nytt läge del 3 – "Kampen om sjöförbindelserna"

Sammanfattning

Ett nytt läge förefaller uppstått där dels Atlanten och Nordsjön dels den svenska Västkusten fått en ökad strategisk betydelse. Detta nya läge har uppstått dels p.g.a. den begränsade förmågan att föra in förstärkningar i Östersjön, varav sjöförbindelserna till den svenska Västkusten blir avgörande. Dels är den nuvarande förbandsmassan för NATO som finns i Europa på intet sätt tillräcklig i händelse av en konventionell konflikt. Därtill befinner sig bedömt NATO i en prekär situation då det bedömt tar en (1) till två (2) månader innan förstärkningar från Nordamerika kan nå Europa. I händelse av en konflikt mellan NATO och Ryssland kommer den som dominerar sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa vara den som mest troligt går vinnande ur konflikten.

Analys

Ett gammalt läge, med trolig bäring även mot Sverige, förefaller det senaste halvåret återigen aktualiserats i stor omfattning. Vad som åter aktualiserats är det s.k. GIUK-gapet, det geografiska området mellan Grönland – Island – Storbritannien, vilket kan ses som porten till Atlanten från Grönlandshavet och Norska havet och vice versa. Två (2) faktorer får ses som avgörande till att GIUK-gapet återigen är aktualiserat, dels det förändrade säkerhetsläget i Europa dels den ökade aktiviteten av Rysslands Norra Marin i Atlanten, då främst dess ubåtsflotta.

Inleder vi med den ökade aktiviteten med ubåtar ur den ryska Norra Marinen i Atlanten, så förefaller den påbörjats 2009. Det året förefaller varit första gången under 2000-talet som det genomfördes patrullering med ryska attackubåtar utanför USA östkust.¹ Utnyttjandet av attackubåtar för att patrullera utanför USA respektive nuvarande Rysslands kust var vanligt förekommande under det kalla kriget av båda staterna. Dock minskade det i omfattning, efter det kalla krigets avslut, och för Ryssland förefaller det, mer eller mindre, inte genomförts intill 2009.²

Från Storbritannien kom 2010 uppgifter om en markant ökning av rysk ubåtsaktivitet i Atlanten, enligt de då publicerade uppgifterna skulle mängden kontakter med ryska ubåtar motsvarat samma nivå som under 1987, vilken mängd det skulle bestå i har ej publicerats. Enligt de då publicerade uppgifterna så skall både den Amerikanska och Franska flottan även uppfattat en ökning av den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten.³ Därtill förefaller man återtagit en metod från kalla kriget⁴ som innebär att man ligger och väntar utanför den brittiska ubåtsbasen för dess strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar och när en ubåt lämnar den så börjar man skugga den.

Nästa tillfälle som Ryssland förefaller genomfört patrullering med attackubåtar utanför USA östkust är under 2012. Det förefaller vara under två tillfällen, det ena tillfället förefaller vara mer dunkelt⁵ jämfört med det andra⁶. Även vid dessa tillfällen har man uppehållit sig på internationellt vatten. Intressant att notera är dock att vid det ena tillfället, det som förefaller vara obekräftat av officiella källor, så förefaller det sammanfallit med övningsflygning av ryskt strategiskt bombflyg utanför bl.a. USA östkust.⁷ Vid det andra tillfället, i November, så förefaller även ett ryskt underrättelsefartyg agerat inom samma geografiska område.⁸

I sammanhanget kan det vara värt att notera att Ryska flottans chef vid 2012, Vladimir Vysotsky, medgav att den ryska flottan fr.o.m. 01JUN2012 skulle påbörja kontinuerlig patrullering med kärnvapenbärande ubåtar.⁹ Detta kan, mycket väl, inneburit att det även åsyftades attackubåtar som kan bära kryssningsmissiler,¹⁰ dessa kryssningsmissiler kan ju som bekant även beväpnas med kärnvapen, vilket kan förklara det som förefaller blivit en ökning i rapporter, avseende ubåtar fr.o.m. 2012 utanför USA östkust. Då kryssningsrobotar kräver att den bärande plattformen är placerade närmre sitt målområde, då räckvidden är kortare, jmf. med de ballistiskt bärande ubåtarna.

Under 2013, förefaller det ej publicerats några artiklar om observationer av rysk ubåtsverksamhet i Atlanten. Därmed inte sagt att det skett någon aktivitet, för det har det bedömt genomförts.¹¹Således, förefaller den ryska ubåtsaktiviteten i dels Atlanten dels längs USA östkust påbörjats vid 2009, troligtvis kan några mindre företag genomförts innan det, men en mer kontinuerlig patrullering förefaller återupptagits vid det tillfället, för att fram till 2013 gradvis öka i omfattning.

Därefter inträffade konflikten i Ukraina, sett till den maritima verksamheten med ubåtar i Atlanten av den ryska norra marinen, så förefaller dess aktivitet även kraftigt ökat i samband med den konfliktens början, mellan 2013 och 2014 noterade den amerikanska marinen en 50% ökning i aktivitet.¹² I Juli 2015, fastställde även Rysslands President, Vladimir Putin, en ny rysk maritim doktrin, där Atlanten fått en ökad tyngdpunkt.¹³Därefter förefaller dels en ökad oro för vad den ryska ubåtsaktiviteten syftar till uppstått¹⁴ dels förefaller även den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten markant ökat under 2015,¹⁵troligtvis som en följd av dels den nya maritima doktrinen dels det än mer försämrade säkerhetsläget i Europa.

I sammanhanget bör belysas hur många ubåtar som bedöms operativa i dagsläget hos den ryska norra marinen. Office of Naval Intelligence (ONI),publicerade i december 2015 en öppen rapport avseende den ryska marinen. Enligt den har norra marinen, sju (7) stycken strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, 17 stycken reaktordrivna robot-/attackubåtar samt sex (6) stycken konventionella ubåtar.¹⁶Vi kommer återkomma till dessa siffror längre fram i inlägget.

Dock, torde vi kunna räkna bort de sju (7) strategiskt kärnvapenbärande robotubåtarna, då utnyttjandet av dessa har varit i Barents hav, Karahavet och Norra ishavet, sedan slutet av 1980-talet, då räckvidden gradvis ökade för de ballistiska robotarna.¹⁷Men även som en konsekvens av den anpassade amerikanska doktrinen att i ett tidigt skede av ett krig, sänka dessa ubåtar.¹⁸Varav Ryssland kom att utveckla det s.k. ”bastion” konceptet, som innebar att det Norska havet är ett fördröjningsområde för de ryska ubåtsjaktstyrkorna, därefter är Barents hav, Karahavet och Norra ishavet ett skyddsområde för dessa ubåtar. Detta koncept förefaller fortfarande vara det som är gällande för Ryssland.¹⁹Vilket stärker tesen att dessa ubåtar ej torde agera i Atlanten.

GIUK-gapet kom tidigt, under det kalla kriget, identifieras som ett strategiskt viktigt område för att dels kontrollera Sovjetiska flottrörelser dels nyttjas som en ”spärrlinje” för att i händelse av en konflikt förhindra att Sovjetiska flottstyrkor tog sig ut i Atlanten för att påverka sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa.²⁰ Dock så går historien kring GIUK-gapet tillbaka längre än så, det spelade även en viktig roll under andra världskriget, då tyska flottstyrkor, bl.a. slagskeppet Bismark och Prinz Eugen,²¹ utnyttjade det området för att genom Nordsjön ta sig ut i Atlanten via GIUK-gapet.

Bild 1. ”Nordkaps-gapet”.

Vad som kanske är mindre känt är det strategiskt viktiga ”Nordkaps-gapet” som kan ses som den första försvarslinjen NATO har/hade för att skydda sina sjöförbindelser i Atlanten. Uppgifter gör gällande, åtminstone under det kalla kriget, att del av det världsomspännande SOSUS systemet fanns/finns utlagt i havet mellan Nordkap och Björnön.²² Detta möjliggjorde till del uppföljning av Sovjetiska ubåtsrörelser i Barentshav, därtill så skall ytterligare system finnas/funnits utlagda vid Andöya och längs med kusten vid Finnmark.²³ Således var och är det s.k. ”Nordkaps-gapet” en, möjlig, första, detektions- och försvarslinje för sjöförbindelserna i Atlanten mellan Nordamerika och Europa.

Bild 2. ”GIUK-gapet”.

Den andra detektions- och försvarslinjen för sjöförbindelserna i Atlanten kom att bli det kända GIUK-gapet. Även i detta område, mellan Grönland – Island och Storbritannien, kom SOSUS systemet att placeras för att kunna följa bl.a. ubåtsrörelser.²⁴I sammanhanget kan det vara värt att nämna detektionsavståndet för SOSUS systemet, likt allt annat så varierar det m.h.t. olika faktorer, det generella detektionsavståndet förefaller varit mellan 500-700 km från punkten där systemet låg utlagt, man kunde därtill ge ett sökområde med en radie på ca 100 km, således förefaller man inte kunnat ge en exakt position.²⁵En viktig komponent i lokaliseringen av undervattensverksamheten i bl.a. Atlanten, som tillkom under 1980-talet, under det kalla kriget var SURTASS, fartyg som var utrustade med ett form av släpande hydrofonsystem för lokalisering av bl.a. ubåtar på långa avstånd.

I både det Norska havet och Atlanten agerade ubåtsjaktstyrkor understödda med ubåtsjaktflygplan, utifrån informationen som levererades av SOSUS systemet. I fredstid genomförde dessa styrkor kontinuerlig uppföljning av de Sovjetiska ubåtsrörelserma i Atlanten och Norska havet.²⁶ I händelse av en konflikt, skulle dessa styrkor säkerställa säkerheten för konvojerna mellan Nordamerika och Europa längs sjöförbindelserna i Atlanten. Således kan man se dessa ubåtsjaktstyrkor som den tredje försvarslinjen i Atlanten under det kalla kriget.

Så såg det ut under det kalla kriget, hur ser det då ut idag i GIUK-gapet? Under 2000-talet avvecklades en stor del av NATO flygburna ubåtsjaktförmågan, d.v.s. ett antal medlemsländer drog dels ned på förmågan dels avvecklade den. Därtill, förefaller, förmågan till ubåtsjakt kraftigt nedgått inom NATO under 2000-talet, som en följd av den ändrade inriktning, som innebär militär verksamhet riktad mot främst irreguljära motståndare både på den maritima arenan men även de övriga arenorna.²⁷Således förefaller NATO som organisation i dagsläget vara dåligt rustad för att genomföra ubåtsjakt.

Dock förefaller man ta situationen på allvar, då man dels återigen förefaller planera för att påbörja basering av ubåtsjaktflygplan på Island, vid Keflavik.²⁸ Dels förefaller Storbritannien återta sin flygburna ubåtsjaktförmåga då de kommer införskaffa P-8A Poseidon,²⁹ vilket kommer öka förmågan dels i Atlanten dels i Norska havet. En förmåga som Storbritannien tydligt uppvisat sig sakna, då man varit tvungen att begära ubåtsjaktflygplan från NATO länder, bl.a. Frankrike,³⁰då man misstänkt främmande undervattensverksamhet innanför sin territorialvattengräns, dock är återtagande några år bort.

I sammanhanget är det intressant att notera General Philip M. Breedlove, uttalande vid en senat utfrågning den 01MAR2016.³¹Där man kan tolka det som att dels har man svårigheter att följa den ryska undervattensverksamheten vid GIUK-gapet dels förefaller det vara en rätt omfattande verksamhet jämfört med tidigare nivåer. Således försöker man göra något åt situationen vid GIUK-gapet, men man ligger dels på efterhand dels förefaller man sakna resurserna i dagsläget för att kunna följa verksamheten.

Men på vilket sätt har allt detta bäring mot dels vår nutid dels Sverige? Inleder vi med vår nutid, så är det sedan tidigare känt vilka neddragningar som dels genomförts på förband³²dels förrådd³³ som funnits på den Europeiska kontinenten för att möjliggöra en relativt snabb styrketillväxt i händelse av antingen en konflikt eller ett spänt säkerhetspolitiskt läge. Dessa förmågor finns inte längre i någon större omfattning, varpå styrketillväxten måste ske främst genom luft- och sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa.

I sammanhanget är det intressant att titta på marinkårens depå i Norge, Trøndelag, som upprättades under 1980-talet för att möjliggöra en relativt snabb styrketillväxt i Norge i händelse av en konflikt, denna depå finns fortfarande kvar.³⁴Den amerikanska tankesmedjan RAND, publicerade 1989 en studie kring generell styrketillväxt till Norge inom ramen för NATO, vid en konflikt, studien fick namnet ”Don’t Rock the Boat”. Titeln anspelar på den s.k. ”Nordiska balansen” under det kalla kriget.35

I slutet av 1980-talet, när den aktuella studien genomfördes, beräknande man att det skulle krävas minst 8-12 dagar för att förflytta 4. Marinkårsbrigaden, som hade en av sina beredduppgifter i Norge, det skulle dock innebära dels lufttransport dels sjötransport.³⁶ Värt att notera, för att enbart förflytta den brigaden med flygplan, från Nordamerika till Norge, beräknande man att det skulle krävas mellan 250-350 flygplansrörelser för att brigaden skulle kunna flyttas till Norge, trots att huvuddelen av dess utrustning fanns, förhandslagrad i Norge.³⁷ Skulle brigaden förflyttas till Norge med hjälp av fartyg skulle förflyttningen ta mellan 24 till 26 dagar.³⁸

Enligt uppgift skall det, i dagsläget, ta upp till 1-2 månader innan allierade förstärkningar skulle nå Norge, varav en huvuddel skulle transporteras sjöledes. En förhandsstyrka bedömer man skulle kunna vara på plats inom 14 dygn i Norge, denna styrka är dock enbart till för att kunna förbereda mottagandet av de efterföljande förbanden, flyg- och sjöförband bedömer man dock kommer kunna vara snabbare på plats, för luftstridskrafterna bedömer man 2-4 dygn och sjöstridskrafterna 8-14 dygn, innan de kan vara i Norge.³⁹Värt att notera, i dagsläget räknar man med att lufttransporttiden för en (1) tung amerikans mekaniserad brigad, med samtlig utrustning och personal, är upptill tre (3) veckor i tid.⁴⁰

Med vilken tidsåtgång bedömde man det skulle ta för att förflytta förband, generellt sett, under det kalla kriget? Lufttransporttiden är bedömt fortsatt densamma, hastigheten på de större transportflygplanen har ej ökat markant och det är i stort sett desamma modellerna då som nu. Förflyttning med hjälp av konvojering över Atlanten förefaller tagit mellan två (2) till tre (3) veckor att genomföra,⁴¹ här har faktorer såsom i-/urlastning, tilltransport till ilastningshamnar, anpassning utifrån hotbilder o.dyl. tagits hänsyn till.

Inledningsvis jämförs transporttiderna, som det beräknades att styrkeförstärkningarna skall ta mellan, bedömt, Nordamerika och Norge, i dagsläget, så förefaller de i bästa fall vara i paritet med tiden för sjötransport som beräknades under det kalla kriget, i värsta fall dubbelt så lång tid. Troligtvis ligger sanning närmre dubbelt så lång tid, än i paritet med tiden som beräknades under det kalla kriget. Då under det kalla kriget, kontinuerligt genomförde övningar i sjötransporter mellan Nordamerika och Europa, främst med REFORGER, REturn of FORces to GERmany, den sista REFORGER övningen genomfördes 1993.⁴² Varpå förmågan i dagsläget till att genomföra liknande verksamhet får ses som låg.

Sammantaget, vad avser styrkeförstärkningar kommer troligtvis huvuddelen av dessa gå längs sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa, då det ej kommer finnas tillräckligt med lufttransportkapacitet. Därtill så är det dels ett numera oövat system att genomföra styrketillväxt i stor omfattning via sjöförbindelser dels är det ett stort frågetecken om det finns tillräckligt med tonnage upphandlat för att genomföra dessa transporter snabbt, således kommer en styrketillväxt med sjöförbindelserna som huvudtransportmedel, troligtvis, ta väldigt lång tid.

På vilket sätt har då detta bäring mot Sverige? Överbefälhavaren, General Micael Bydén, beskrev i en intervju, 13MAR2016, Sveriges nya militärstrategiska doktrin, där en av hörnstenarna är att Sverige tillsammans med andra länder skall kunna vinna över en angripare på svenskt territorium.⁴³ En hörnsten i att kunna strida tillsammans med andra stater, är först och främst kunna ta emot dess stöd. Inleder vi med de stater vi har i vårt närområde, Norge – Danmark – Finland – Polen – Tyskland samt de Baltiska staterna, så kommer troligtvis de agera för att omsätta redan uppgjorde planer för att dels skydda sitt eget territorium dels i fallet med de stater ingående i NATO förstärka sina allierade i närområdet kring konflikten.

Ett annat perspektiv är dels vår självpåtagna solidaritetsförklaring dels det eventuella värdlandsavtalet mellan Sverige och NATO. Inleder vi med solidaritetsförklaringen⁴⁴ så skulle det i praktiken kunna innebära att det stöd vi väljer att ge är att upplåta vårt territorium för transitering av NATO förband till, t.ex. de Baltiska staternas försvar, dock så blir det svårt att t.ex. föröva sådant stöd och upprätta planer för det, men ser vi till Sveriges historia så skulle vi även varit neutrala och alliansfria under det kalla kriget, något som ej visat sig stämma i efterhand,⁴⁵ då planer för bl.a. stöd upprättades gentemot NATO och USA. Sen innefattar själva solidaritetsförklaringen även att vi ser att vi får stöd i händelse av ett Sverige utsätts för kraftiga påfrestningar eller krig. Värdlandsavtalet bygger på att vi skall kunna få och kunna ge stöd i olika situationer samt underlätta övningsverksamhet o.dyl.⁴⁶

Med hänsyn till tidigare konstaterande i inlägget, får vi förutsätta antingen om det rör stöd till Sverige eller t.ex. de Baltiska staterna i händelse av en konflikt, kommer huvuddelen av dessa transporter anlända med fartyg. En annan faktor som blir mer eller mindre tvingande till detta är t.ex. bristen på tungtransportfordon, fordon samt trailer, i Europa, som exempel kan nämnas att under 2015, hade USA enbart 16 stycken sådana i Europa och Storbritannien hade 40 stycken,⁴⁷ därtill är de järnvägsvagnar som tidigare utnyttjades för tungtransporter av t.ex. stridsvagnar avvecklade, uppgifter från 2014, inom NATO länderna,.⁴⁸dock torde till del detta kunna avhjälpas med ordinarie flatbäddsvagnar.

Bild 3. Svenska Västkusten.

Vad avser stöd till dels Sverige dels de baltiska staterna i händelse av en konflikt i södra Östersjön mellan NATO och Ryssland, så torde en ytterst liten del gå i de södra delarna av Östersjön m.h.t. dels A2/AD förmågan Ryssland besitter dels dess sjö- och luftstridskrafter, vilket troligtvis skulle innebära ett ”gatlopp” för de transportfartyg som skall transportera förband och materiel.⁴⁹ Troligare blir i sådant fall intransport av stöd i de större svenska hamnarna längs västkusten, dels för stöd till svenska stridskrafter dels för de baltiska staterna, den s.k. ”Korridoren till Baltikum”, dock måste det finnas tillräckligt transporttonage gripbart i de norra delarna av Östersjön och Bottenhavet för att möjliggöra en sådant uttransport från den svenska östkusten till de baltiska staterna.

Således skall stöd till antingen Sverige eller NATO östra medlemsländer ges, kommer Nordsjön samt de större svenska hamnarna på Västkusten bli en avgörande skådeplats. En möjlig indikator på att Nordsjön fått ett större strategiskt värde, är att en av de största ubåtsjaktövningarna, Dynamic Mongoose, i NATO historia genomfördes under 2015 i Nordsjön.⁵⁰ Sveriges militära närvaro på Västkusten är som bekant minimal dels med marktrupp dels med sjöstridskrafter, vilket kan utgöra försvårande omständigheter då infrastruktur o.dyl. för att dels mottaga stöd dels distribuera, kommer vara sårbara för påverkan av t.ex. sabotageförband eller fjärrstridsmedel.

Vad innebär då all ovanstående information i praktiken? Inleder vi med den ökade ubåtsaktiviteten i Atlanten, så måste man väga in vad en ökning är i praktiken. I dagsläget förefaller Norra Marinen förfoga över 17 stycken reaktordrivna robot-/attackubåtar vilket får ses som de troligaste ubåtarna att agera där. De konventionella attackubåtarna har bedömt ej uppgifter i Atlanten, utan snarare inom det s.k. ”bastion området” som får ses som ett säkert område som lämpar sig bättre för konventionella attackubåtar då de frekvent bl.a. måste genomföra snorkling, något som kan avhjälpas med luftoberoende system dock förefaller Ryssland ej lyckats med denna konstruktionstyp än.

Att samtliga 17 reaktordrivna robot-/attackubåtar skulle vara ute samtidigt anser jag är osannolikt, då det i praktiken skulle försatt NATO samtliga mariner på krigsfot, därtill får man förutsätta att ubåtarna genomför kontinuerlig översyn o.dyl. Sen måste man se till systemuthållighet o.dyl. varpå en trolig siffra torde vara att maximalt en tredjedel av den totala flottan av reaktordrivna robot-/attackubåtar i den norra marinen är ute till sjöss. Således rör det sig troligtvis om att maximalt 5-6 ubåtar befinner sig över tiden i Atlanten. Varpå man troligtvis får se den s.k. ”dramatiska” ökningen främst vara en ”media groda”, en dramatisk ökning hade varit om 2/3 av beståndet varit ute samtidigt i Atlanten, men det hade samtidigt indikerat krigsfara, varpå problemet hade varit betydligt större.

Vad har då ubåtarna för uppgifter? Troligtvis är det tre (3) uppgifter. Den första (1) är att bedriva underrättelseinhämtning d.v.s. följa t.ex. Amerikanska strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar och inhämta andra underrättelser. Den andra (2) är bedömt att befinna sig i en sådan position att man kan skjuta kryssningsrobotar mot strategiska mål i Nordamerika i händelse av en konflikt. Den tredje (3) uppgiften är bedömt att kunna påverka sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa i händelse av en konflikt.

Att ubåtarna skall ha till uppgift att ”klippa” av dataledningar, som vissa uppgifter gjort gällande, mellan Nordamerika och Europa ser jag som mindre troligt, då det är betydligt enklare att slå ut de punkter där ledningarna ansluter på fastlandet, därtill skulle det innebära att varje ubåt skall medföra utrustning för det, vilket faller på sin egen orimlighet då sådan utrustning torde vara högst specialiserad och det torde ej genomföras tillverkning i någon större mängd av den. Däremot är det fullt möjligt att avlyssning kan genomföras likt det USA genomförde mot Sovjetunionen under det kalla kriget.

Som många andra, torde även Ryssland identifierat att förmågan att förstärka Europa i händelse av ett spänt säkerhetspolitiskt läge eller vid en konflikt mellan NATO och Ryssland är direkt avhängt sjöförbindelserna. Vilket gör att kontinuerlig patrullering med ubåtar i Atlanten blir nödvändig, då en konflikt som bekant kan uppstå relativt snabbt, detta är troligtvis även en förklaring till en ökad tyngdpunkt på Atlanten i den nya ryska marina doktrinen. Det skulle även kunna förklara till del varför man ökat mängden med forskningsfartyg utanför USA östkust, då det till del kan innebära att man försöker finna lämpliga och skydda bottenplatser där ubåtar kan ligga och vänta för att sedan börja förfölja t.ex. konvojer, men även kunna nyttja som utskjutningsplatser för kryssningsrobotar och därefter söka en ny skyddad plats och vänta på konvojer.

NATO som allians förefaller här hamnat i en efterhandssituation och mer eller mindre befinner sig i samma prekära läge som de allierade gjorde under andra världskriget, då det kom till att kunna genomföra effektiv konvojering över Atlanten. Man förefaller ha stora svårigheter att dels kunna följa de ryska ubåtarnas rörelse i Atlanten redan i fredstid dels förefaller man sakna effektiva medel, något man hade under det kalla kriget, för att genomföra ubåtsjaktoperationer i Atlanten.

Därtill är troligtvis förmågan att genomföra effektiv konvojering i händelse av en snabb händelseutveckling eftersatt, något som de norska uppgifterna om tidsåtgången innan förstärkningar kan tänkas vara på plats indikerar. Därtill är det sedan 1993 ett, i stort sett, oövat system, att förflytta förband mer eller mindre fredsmässigt såsom vid operationerna i Irak och Afghanistan, är något helt annat än vad det skulle innebära att förflytta stora mängder förband under en hotbild mellan Nordamerika och Europa.

Således innebär det att det troligtvis skulle ta en (1) till två (2) månader innan substantiella förstärkningar når Europa från Nordamerika i händelse av ett spänt säkerhetspolitiskt läge eller konflikt. Därtill blir det även en fråga om hur mycket som i praktiken kommer fram t.ex. om det är under en konflikt, då konvojerna kommer påverkas mest troligt. Det innebär även att Europa har det de har i händelse av en konflikt. Det innebär även att det mest troligt skulle innebära att det tar en (1) till två (2) månader innan Sverige skulle kunna få något stöd i händelse av en konflikt.

Slutsatser

Nedan följer tre (3) generella slutsatser av ovanstående resonemang:

De mediala uppgifterna om att det skall ha skett en ”dramatisk” ökning av rysk undervattensverksamhet i Atlanten, innebär troligtvis 5-6 ubåtar som kontinuerligt genomför patrullering i Atlanten. Således rör det sig ej om någon stor mängd ubåtar som befinner sig i Atlanten. Troligtvis utnyttjas del av dessa ubåtar som en del av den ryska andraslagsförmågan, huvuddelen av denna befinner sig dock inom det s.k. ”bastion området”.
NATO som organisation befinner sig bedömt i en prekär situation i händelse av en konflikt, då dess nuvarande förbandsmassa ej motsvarar den mängd som kan tänkas behövas vid en konventionell konflikt mellan NATO och Ryssland. Därtill tar det bedömt en (1) till två (2) månader innan substantiella förstärkningar kan nå Europa, då sjöförbindelserna kommer vara den huvudsakliga vägen som kan utnyttjas för att få fram dessa substantiella förstärkningar.
Ur svenska förhållanden innebär det att dels tar det minst en (1) till två (2) månader innan förstärkningar kan tänkas nå Sverige i händelse av en konflikt. Därtill blir den svenska västkusten, samt Nordsjön, ur både ett NATO perspektiv men även ur Rysslands perspektiv väldigt aktuell, då det i praktiken är det enda sättet att få in förstärkningar dels till Sverige dels till Baltikum.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aldrimer 1(Norska)

Associated Press 1(Engelska)

Cable News Network 1(Engelska)

Center for Strategic and International Studies 1(Engelska)

Chatham House 1(Engelska)

Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)

Defense One 1(Engelska)

Defense News 1, 2(Engelska)

Foreign Policy 1(Engelska)

IHS Jane’s 360 1(Engelska)

Nationalencyklopedin 1(Svenska)

Naval Historical Foundation 1(Engelska)

Office of Naval Intelligence 1(Engelska)

RAND 1(Engelska)

Reuters 1, 2(Engelska)

Sputnik 1, 2(Engelska)

The New York Times 1 (Engelska)

The Telegraph 1, 2(Engelska)

The Washington Free Beacon 1, 2, 3(Engelska)

The Washington Post 1, 2(Engelska)

The Wall Street Journal 1, 2 (Engelska)

United States Senate 1(Engelska)

U.S. Navy 1(Engelska)

Utrikesdepartementet 1(Svenska)

Vice News 1(Engelska)

Duke, Simon. United States Military Forces and Installations in Europe. Oxford: Oxford University Press, 1989.

Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015.

Giles, Keir. Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power. London: Chatham House, 2016, E-bok.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009.

Olav, Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok.

Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok.

Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004. E-bok.

The International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. Routledge: Oxford, 2016.

Slutnoter

¹The New York Times. Mazzetti, Mark. Shanker, Thom. Russian Subs Patrolling Off East Coast of U.S. 2009. http://www.nytimes.com/2009/08/05/world/05patrol.html?_r=0Hämtad 2016-04-16

²Ibid.

The Washington Post. Pan, Philip P. Russian General Calls Submarine Patrols off U.S. East Coast Routine. 2009. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2009/08/04/AR2009080402863.htmlHämtad 2016-04-16

³The Telegraph. Harding, Thomas. Russian subs stalk Trident in echo of Cold War. 2010. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/defence/7969017/Russian-subs-stalk-Trident-in-echo-of-Cold-War.htmlHämtad 2016-04-16

⁴Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009, 186.

⁵Cable News Network. Mount, Mike. Navy detects Russian sub off U.S. East Coast. 2012. http://security.blogs.cnn.com/2012/11/06/navy-detects-russian-sub-off-u-s-east-coast/Hämtad 2016-04-16

⁶The Washington Free Beacon. Gertz, Bill. Gulf War. 2012. http://freebeacon.com/national-security/gulf-war/Hämtad 2016-04-16

⁷The Washington Free Beacon. Gertz, Bill. Silent Running. 2012. http://freebeacon.com/national-security/silent-running/Hämtad 2016-04-16

⁸The Washington Free Beacon. Gertz, Bill. Russian Sub Skirts Coast. 2012. http://freebeacon.com/national-security/russian-subs-skirt-coast/Hämtad 2016-04-16

⁹Sputnik. Russian Strategic Subs to Resume Routine World Patrols. 2012. http://sputniknews.com/military/20120204/171127327.htmlHämtad 2016-04-36

¹⁰Foreign Policy. Lewis, Jeffrey. Led Zeppelin Comes to Washington. 2015. http://foreignpolicy.com/2015/01/05/led-zeppelin-comes-to-washington-russia-nukes-putin-arms-control/Hämtad 2016-04-16

¹¹Sputnik. Russian Nuclear Submarines Step Up Patrols Over Past Year – Navy Commander. 2015. http://sputniknews.com/russia/20150319/1019714161.htmlHämtad 2016-04-16

¹²The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. Top U.S. Admiral Says NATO Should Rework Maritime Strategy. 2015. http://blogs.wsj.com/brussels/2015/10/22/top-u-s-admiral-says-nato-should-rework-maritime-strategy/Hämtad 2016-04-16

¹³Associated Press. Putin OKs maritime code calling for strong Atlantic presence. 2015. http://bigstory.ap.org/article/ec132d04ae0942e299bf06935c6aad09/putin-oks-maritime-code-calling-strong-atlantic-presenceHämtad 2016-04-16

¹⁴The New York Times. Sanger, David E. Schmitt, Eric. Russian Ships Near Data Cables Are Too Close for U.S. Comfort. 2015. http://www.nytimes.com/2015/10/26/world/europe/russian-presence-near-undersea-cables-concerns-us.htmlHämtad 2016-04-16

¹⁵IHS Jane’s Defence Weekly. de Larrinaga, Nicholas. Russian submarine activity topping Cold War levels. 2016. http://www.janes.com/article/57650/russian-submarine-activity-topping-cold-war-levels Hämtad 2016-04-16

¹⁶Office of Naval Intelligence. The Russian Navy – A Historic Transition. Washington, DC: U.S. Department of Defense, 2015, 16.

¹⁷Naval Historical Foundation. Soviet Patrol Area Charts. 2013. http://usnavymuseum.org/Ex2_SovietThreat.aspHämtad 2016-04-16

¹⁸Posen, Barry R. U.S. martitime strategy: a dangerous game. Bulletin of the Atomic Scientists. 43 no. 7 (1987): 24.

¹⁹Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015, 20-21.

²⁰Duke, Simon. United States Military Forces and Installations in Europe. Oxford: Oxford University Press, 1989, 181.

²¹Nationalencyklopedin. Bismarck. 2016. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/bismarckHämtad 2016-04-16

²²Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3141.

²³Olav Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok, 181.

²⁴Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004. E-bok, 21-22, 172.

Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3111.

²⁵Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004. E-bok, 22.

²⁶Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3111-3131.

²⁷Defense One. Nordenman, Magnus. Russian Subs Are Reheating a Cold War Chokepoint. 2016. http://www.defenseone.com/ideas/2016/03/russian-subs-are-reheating-cold-war-chokepoint/126428/Hämtad 2016-04-16

²⁸Vice News. Faith, Ryan. Russian Resurgence Brings Back Another Cold War Icon: the US Navy in Iceland. 2016. https://news.vice.com/article/russian-resurgence-brings-back-another-cold-war-icon-the-us-navy-in-icelandHämtad 2016-04-16

IHS Jane’s 360. Jennings, Gareth. NATO looks to Poseidon to plug GIUK gap against Russian submarines. 2016. http://www.janes.com/article/57898/nato-looks-to-poseidon-to-plug-giuk-gap-against-russian-submarinesHämtad 2016-04-16

²⁹Reuters. Shalal, Andrea. U.S. approves $3.2 billion sale of Boeing P-8A patrol planes to UK. 2016. http://www.reuters.com/article/us-boeing-uk-idUSKCN0WR1IRHämtad 2016-04-16

³⁰The Telegraph. Farmer, Ben. Britain forced to ask Nato to track ’Russian submarine’ in Scottish waters. 2014. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/defence/11283926/Britain-forced-to-ask-Nato-to-track-Russian-submarine-in-Scottish-waters.htmlHämtad 2016-04-16

³¹United States Senate. Hearing to Receive Testimony On United States European Command. Washington, D.C. : Committee On Armed Services, 2016, 23.

³²The International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. Routledge: Oxford, 2016, 24.

³³Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe. Center for Strategic and International Studies: Washington, 2016, 7.

³⁴Defense News. Cavas, Christopher P. Cave-Dwellers: Inside the US Marine Corps Prepositioning Program-Norway. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/show-daily/modern-day-marine/2015/09/20/inside-us-marine-corps-prepositioning-program-norway/32511065/Hämtad 2016-04-16

³⁵Statens offentliga utredningar. Fred och säkerhet – säkerhetspolitiska utredningen. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, 2002, 399-407.

³⁶Lund, John. Don’t Rock the Boat Reinforcing Norway in Crisis and War. Santa Monica: The RAND Corporation, 1989, 66.

³⁷Ibid, 80.

³⁸Ibid, 66.

³⁹Aldrimer. Stormark, Kjetil. Tar 1-2 måneder før NATO kan hjelpe. 2016. https://www.aldrimer.no/1-2-maneder-for-natos-hovedstyrke-kommer/Hämtad 2016-04-16

⁴⁰Defense News. Gould, Joe. US Army To Expand Prepositioned Stocks. 2015. http://www.defensenews.com/story/defense/land/army/2015/06/03/us-army-aims-to-expand-prepositioned-stocks-africa-asia-pacific-latin-america/28423437/Hämtad 2016-04-16

⁴¹Central Intelligence Agency. Soviet Conventional Forces and the Military Balance in Europe. Central Intelligence Agency: Washington, 1976, 17.

Rabben, Kenneth J. It Takes Sealift to Support Troops. All Hands Magazine of the U.S. NAVY no. 793 (1983): 18-25.

⁴²The Washington Post. Applebaum, Anne. NATO’s next mission. 2010. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/11/22/AR2010112206403.htmlHämtad 2016-04-16

⁴³Dagens Nyheter. ÖB lovar försvar till sista soldat. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-lovar-forsvar-till-sista-soldat/Hämtad 2016-04-16

⁴⁴Svenska Dagbladet. Sverige har valt sida. Holmström, Mikael. 2009. http://www.svd.se/sverige-har-valt-sidaHämtad 2016-04-16

⁴⁵Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 27-36.

⁴⁶Dagens Nyheter. Wallström, Margot. Hultqvist, Peter. Stålhammar, Pernilla. Dalunde, Jakop. Värdlandsavtalet rubbar inte principen om militär alliansfrihet. 2016. http://www.dn.se/debatt/vardlandsavtalet-rubbar-inte-principen-om-militar-alliansfrihet/Hämtad 2016-04-16

⁴⁷Giles, Keir. Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power. London: Chatham House, 2016, E-bok, 57.

⁴⁸The Wall Street Journal. Fidler, Stephen. NATO Struggles to Muster ‘Spearhead Force’ to Counter Russia. 2014. http://www.wsj.com/articles/nato-struggles-to-muster-spearhead-force-to-counter-russia-1417459067Hämtad 2016-04-16

⁴⁹Giles, Keir. Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power. London: Chatham House, 2016, E-bok, 55-56.

⁵⁰Reuters. Koranyi, Balazs. NATO starts anti submarine exercise in North Sea as tension with Russia rise. 2015. http://www.reuters.com/article/us-nato-submarine-idUSKBN0NP12820150504Hämtad 2016-04-16

Jan Thörnqvist ny insatschef i Försvarsmakten

I enlighet med tidigare bedömningar blev det mycket riktigt marinchefen, konteramiral Jan Thörnqvist som av regeringen idag utsågs till ny insatschef i Försvarsmakten. Ett bra och klokt val!

Beslutet innebär även att Thörnqvist utnämns till viceamiral. En grad som ingen i Försvarsmakten har haft sedan 2001 då Frank Rosenius avgick som vice ÖB. Den sista marinchefen med viceamirals grad var Peter Nordbeck, han lämnade posten 1998. Någon fyrstjärnig amiral har Sverige inte haft i aktiv militär tjänst under varken 1900- eller 2000-talet.

Beslutet innebär även att den militära balansen i FML (försvarsmaktsledningen) blir säkerställd med två general/amiralspersoner vardera från Armén, Flygvapnet och Marinen, något som kan vara nog så viktigt.

När Micael Bydén tillträdde som ÖB var det många som gjorde bedömningen att en av hans första åtgärder skulle vara att lyfta in Arméchef, Flygvapenchef och Marinchef i FML, en åtgärd som borde ligga i tiden då det är dessa tre som har örat mot rälsen och står de militära förbanden och förbandscheferna närmast. Ett sådant beslut har tyvärr uteblivit. Att ”försvarsgrenscheferna” inte sitter i FML, men att fyra civila direktörer utöver GD (personaldirektör, chefsjurist, ekonomidirektör och kommunikationsdirektör) gör det, tyder på ett annat fokus.

Ett annat bra beslut är att generalmajor Bernt Grundevik blir stf C INS.

Frågorna som återstår är var tjänsteförrättande C INS, konteramiral Anders Grenstad placeras? Han har tre år kvar till sin pension. Den andra frågan är vem som efterträder Jan Thörnqvist som marinchef? Det är minst sagt ”Silly Season” i Försvarsmakten just nu.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort GRATTIS till Jan Thörnqvist. Han är inte bara en bra chef och en tydlig ledare, utan är även en av få aktiva amiraler/generaler som officiellt uttryckt sig positivt till en öppen och levande försvarsdebatt. Något som hedrar honom särskilt.

GMY samt FF LK (samt FF LO om andan faller på.)

Förändrad organisation för militärstrategisk analys och planering?

av Helge Löfstedt I boken ”Kan Sverige försvaras och mot vad?” ger ledande företrädare för politik, akademi och näringsliv sin syn på vad som krävs för de utmaningar det svenska försvaret står inför. Ett inlägg i denna bok är författat av Stefan Ring, generalsekreteraren i Allmänna Försvarsföreningen. Han skriver under rubriken: ”Det är på hemmaplan […]

Kostnaden motsvarar inte den operativa nyttan

Uppgifter i media gör gällande att Försvarsmakten vill skrota ett ”modernt” radarsystem för 630 miljoner kronor. Det är inte en korrekt beskrivning. Det mobila radarsystemet som kallas ArtE 740 togs fram för ledning av kustartilleri, men innan det blev driftsatt beslutade Sveriges riksdag att kustartilleriet … Continue reading →

Den nya globala säkerhetsstrategin

av Gunilla Herolf En process pågår nu med mål att skapa en ny säkerhetsstrategi för EU. Processen leds av den höga representanten Federica Mogherini och den planeras att vara avslutad i juni 2016. Detta är inte en ny ide. Den första säkerhetsstrategin presenterades 2003. Det var ett mycket hyllat dokument som i en situation när […]

Tänka nytt – tänka operativ balans

Försvarsbeslut 2015 har kommit att bli ett välkommet trendbrott i åderlåtningen av Försvarsmakten och vår säkerhetspolitik. Att den drygt 20-åriga …

Läs mer →

Ny personalförsörjningsutredning och nytt t-system?

Regeringen har nu utsett Annika Nordgren Christensen till att leda den senaste utredningen om Försvarsmaktens personalförsörjning. Enligt min mening är detta ett mycket bra val, av flera skäl.

Regeringens utredningsdirektiv (vilka jag läst) är sannolikt skrivna delvis tillsammans med utredaren. Jag har svårt att tro att Annika skulle åta sig ett utredningsuppdrag som detta utan att ha ett rimligt utrymme att lyfta på alla stenar. Det finns jobb att göra.

Denna blogg är dock ingen påhejare av en återinförd plikt att genomgå militär grundutbildning. Jag vet att politiker och höga generaler har en ”våt dröm” att förena de svenska, danska och norska systemen, dvs. skapa ett system med ett flertal olika anställnings- och associationsformer, där plikten att genomgå militär grundutbildning så att säga ska vara den slutliga garanten för att årsklasserna blir fyllda.

Här i hyddan vid Nilens strand är nog åsikten mer att man först bör överväga att markant öka attraktionskraften i t-systemet. Plikt ska användas för att säkerställa att redan utbildad personal kan krigsplaceras och övas, men inte för att generera ett inflöde.

Så – vad saknas i t-systemet?

För det första så är systemet grymt osynligt. Förutom på Försvarsmaktens hemsida så har jag inte sett några kampanjer över tiden för att tydliggöra t-systemet, med reservofficerare och tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. De flesta kampanjer har haft ett tydligt eller outtalat k-fokus. Om regeringens företrädare uttalar sig om t-systemet är det oftast med rynkad panna och bekymrad uppsyn.

För det andra måste man överväga att mycket mer kraftfullt använda ekonomiska verktyg för att locka och belöna t-personalen. I förra inlägget hade jag lite idéer om reducerad skatt, reducerad eller borttagen arbetsgivaravgift, fördelaktiga pensionsvillkor etc. Till detta finns det ytterligare ett tänkbart verktyg, nämligen skattefria befattningspengar av samma typ som hemvärnet har för hemvärnsmän.

Till saken hör att idag används inga av dessa verktyg, däremot så riskerar t-personalen att få ett skattepliktigt förmånsvärde vid logementsboende (!).

För det tredje så är det så att problemet med t-personal egentligen inte är att de slutar i förtid – problemen är snarare följande.

Ungdomarna har får liten kunskap om systemet och är därför inte benägna att gå in i en anställning för t-tjänstgöring. Inflödet av rekryter är för litet med nuvarande verktygslåda.
Alltför många tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän går över till kontinuerlig tjänstgöring, vilket i princip balanserar det flöde som går åt andra hållet.
Ett klokt användande av ekonomiska verktyg bör åtminstone kunna minska flödet ut ut t-systemet. Det är också värt att notera att rörande reservofficerare har det aldrig varit något stort flöde till yrkesofficersanställningar.

Uppenbarligen blir man reservofficer just för att man bli reservofficer och inte för att man inte kunde bli yrkesofficer. Så måste det bli också för tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän.

Jag vill slutligen skriva några ord om vad som egentligen är Akilleshälen i hela personalförsörjningen – nämligen utbildningskapaciteten.

Om Försvarsmakten kan öka den nuvarande utbildningskapaciteten på cirka 3 500 rekryter/år till det dubbla så kommer krigsorganisationen att fyllas med ny personal mycket snabbare. Det finns dock många domedagsprofeter som menar att kapaciteten inte tillåter sådana volymer. En del av begränsningen är att det saknas personal.

För mig och många andra låter detta fullständigt orimligt! Skulle inte 9 000 yrkesofficerare samt 5 500 kontinuerligt tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän tillsammans kunna utbilda 7 000 rekryter? Teoretiskt finns det alltså 2 personer gripbara per rekryt. Många dock med fel kompetens och dålig vilja kanske.

Men – nu är det på riktigt. Försvarsmakten primära uppgifter några år framåt bör vara två: grundutbildning och repetitionsutbildning. Allt annat bör vara underställd dessa två huvuduppgifter.

Ett exempel på när det blir helt fel är att i år ska det repetitionsutbildas cirka 425 värnpliktiga. Nästa år planeras dock en mycket ”stor höjning” – till 6-700. Detta är fullständigt oacceptabelt i en situation när det finns över 7 000 krigsplacerade värnpliktiga, vilka alltså ALLA ska vara övade senast år 2020.

Det här duger inte. Vår nye ÖB, regeringen och Annika har ett grannlaga jobb framför sig.

GMY

Sinuhe

Bryssel – intet nytt?

av Odd Werin För lite drygt ett år sedan var det otänkbart att tala om krig i Europa. I Bryssel hade slutsatserna från Europeiska Rådet 2013 (ER 13) så sakta börjat omsättas i konkreta åtgärder inom den Gemensamma Säkerhets och Försvarspolitiken, GSFP. På Nato-sidan fördes diskussionerna främst kring innehållet i det kommande toppmötet i Wales. […]

En ny säkerhetsordning i Europa – ”den ryska planen”

Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.

***

Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1] uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).

Nedan texten i planen i sammandrag.

——-

”Alexander Nevskij planen”

Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet. Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.

Bakgrund

Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.

Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.

Planeringsförutsättningar

Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.

Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.

Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.

Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.

Förslag på strategisk inriktning

Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.

Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:

1. Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,

2. Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,

3. Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,

4. Minska sammanhållningen inom EU och Nato,

5. Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,

6. Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.

En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.

Konkreta åtgärder

Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.

USA:s förmåga och vilja att agera i Europapåverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.

Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd – USA:s resurser är inte oändliga.

EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.

Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.

De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär, att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum.

Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.

Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland. Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.

En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.

Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet. Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato.

Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid. Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.

En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka. Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt – vilket inte är helt nödvändigt, territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.

I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).

Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3]och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].

Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.

Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan. Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt. Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer.

En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder. På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s k fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång – de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.

I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där.

När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.

Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma. Vår förmåga att utnyttja s k sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.

Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer. Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”. En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.

Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.

Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.

Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.

Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.

Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera. En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA.

Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2016/17 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön.

Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.

I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.

Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser. Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.

Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder. Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten. Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande. De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.

En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna.

Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer. Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare. Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.

Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2016/17 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.

Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.

Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.

Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.

Sammanfattande slutsats och rekommendation

Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.

Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”

[1]Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.

Psykologiskt försvar och skydd mot påverkansoperationer – nygamla utmaningar?

Dagens gästskribent sysslade med informationsoperationer långt innan någon annan svensk visste att det hette så. Han var sekreterare i regeringens arbetsgrupp för informationsoperationer redan 1997, en befattning han innehade till 2002. Idag är han chef för CATS, Center for Asymmetric Studie på Försvarshögskolan. Han är också medlem i Institute of Strategic Studies (IISS) i London samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademin.

Först lite historik

Under större delen av det kalla kriget brukade man tala om att vi hade fyra totalförsvarsgrenar – det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret samt det psykologiska försvaret. (Under 1950-talet nämndes också den civila säkerhetstjänsten som en femte totalförsvarsgren.) Dessa verksamheter hade sig till kopplade fredstida myndigheter och där Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) var den som förvaltade och utvecklade det psykologiska försvaret med ett litet kansli på ca tio personer.

Uppgifterna i fredstid kan enklast beskrivas som att:

Planera för övningar av sin krigsorganisation på ca 700 personer (opinionsanalytiker, chefredaktörer, beteendevetare, marknadskommunikatörer m m).

Initiera forskning och studier kring kommunikationen och medias roll vid olika samhällskritiska händelseförlopp med uppdrag till olika universitet – t ex Tjernobylutsläppen eller hur information och bilder manipulerades spreds till media under Irak-kriget 2003.

Uppmärksamma regeringen på händelser av vikt för det psykologiska försvaret och motståndsviljan och tilltron till säkerhetspolitiken.

SPF:s krigsorganisation och studieverksamhet upphörde kring 2003 och myndigheten avvecklades slutligen i samband med att MSB bildades 2008.

Det kan här tilläggas att det även fanns en icke obetydlig militär psykförsvarsorganisation inom Försvarsmakten och med infoplutoner på de olika milona sammanhållna av Fst/Info. Denna försvann dock på 90-talet när försvarsplaneringen tonades ned till förmån för internationella insatser. Samverkan mellan de militära och civila delarna fungerade i allmänhet mycket väl vid de gemensamma totalförsvarsövningarna.

Den enda systematiska studieverksamhet som sedan bedrevs kring dessa frågor 2003-2012 skedde på uppdrag av Försvarsmakten inom ramen för Informationsoperationer vid Försvarsskolan och dess Centrum för Asymmetriska Hot- och TerrorismStudier (CATS). Försvarsmakten valde dock att inte gå vidare med dessa studier efter 2012 trots att relevansen för försvarsplaneringen då redan blivit uppenbar.

Vad behövs idag?

Med den mycket snabba utvecklingen av informationskomponenten inom ramen för asymmetrisk krigföring (inklusive hybrid- eller 6G-krigföring) ser man att två av de tre uppgifterna för SPF ovan behöver på nytt synliggöras och ges organisatoriska förutsättningar. Därför var det glädjande att MSB i höstas tog över stafettpinnen på detta område och anställde den enskilt kunnigaste personen i Sverige, Fredrik Konnander (RO/Övlt), som ansvarat för dessa frågor vid FHS/CATS för att utveckla förmågan inom krisberedskapssystemet och det civila försvaret. Det är ju i fred och innan krig och örlog utbryter man behöver nyttja dessa kunskaper. Som Fredrik Konnander beskrev vid sid framträdande på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen (http://www.folkochforsvar.se/rikskonferensen/rk15-tis-1540-1645.html) så handlar det om skapa en process med tre faser – identifiera, förstå och möta.

Att identifiera en påverkansåtgärd är knepigt, då alla dumheter som skrivs inte är desinformation – det måste finnas ett syfte och i det här fallet från främmande makt. Här måste det till ökad mediekompetens inom underrättelsesystemet för att samverkan med MSB som ”processägare” ska fungera.

Att förstå handlar om att sedan sätta in den upptäckta påverkansåtgärden i en kontext och försöka förklara varför den kommer vid en viss tidpunkt och i vilket syfte. Är det t ex korrelerat till en viktig politisk beslutsprocess så kanske regeringen bör uppmärksammas.

Att möta är kanske den svåraste utmaningen då detta inte primärt är en statlig uppgift utan något för medierna själva att hantera med t ex ökad källkritik baserad på den metodik som MSB tar fram. En konkret åtgärd här vore mer fortbildningskurser kring detta vid FoJo som är mediernas och journalistförbundets kurscentrum i Kalmar.

Den asymmetriska karaktären i dagens påverkanskampanjer bottnar till största delen i den ”Akilleshäl” som västliga medias – och framför allt Public Service – opartiskhetskrav utgör. Förenklat uttryckt, om i en grupp på 100 individer tycker samma sak så är det inga problem för media att rapportera detta rakt upp och ner. Men om det är en person som har en avvikande uppfattning så är det krav på att denna uppfattning också måste speglas och då blir intrycket att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Med andra ord, en enda person kan då uppnå 49 procents inflytande.

Vi på Försvarshögskolan och CATS kommer genom nyrekrytering även fortsättningsvis att upprätthålla rollen som kompetenstorn för policyrelevanta studier på detta område i nära samverkan med MSB.

Nättroll, informationsstyrning, långsiktig individ- och aktörspåverkan exempel på komponenter i de påverkansoperationer vi ser utvecklas och där det krävs en kontinuerlig analys av kopplingen till vår egen säkerhetspolitiska handlingsfrihet och beslutsförmåga. Utmaningar saknas icke!

Lars Nicander

Chef Centrum för Asymmetriska hot- och TerrorismStudier (CATS), Försvarshögskolan

Nyheten är ingen nyhet

Idag var det säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Moderaterna begärde den i höstas, med anledning av det ”oroande nya och försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde” och läget har ju knappast förbättrats sedan dess. Men vad kom då ut av debatten? Ingenting, är den första reaktionen. Ingen ny förklaring till formuleringen om alliansfriheten i regeringsförklaringen, inget nytt […]

Nyårsblogg

av Lars Wedin År 2015 börjar i våldets och nödens tecken. Sällan har väl så mörka moln präglat världen som vid detta årsskifte. Frågan är vilka oväder som kommer att drabba oss. Mellersta Östern brinner när gränser ritas om av terrorn, som sprids av, bland andra, DAECH (ofta kallat ”islamska staten”), Al-Quaïda och Syrien. Talibanernas […]

Sökresultat för: Organisation Ny

Nyheter

Nyanser av en linje?

Några tips om nyårslöften till Försvarsministern, ÖB och försvarsgrenscheferna

Uppdragstaktik – nyttan av ”omfall” och annat

Nytänkande behövs

Tidtabell för nya värnplikten

Nya krav på utvecklad samhällskommunikation

Nytt läge del 5 – "Underrättelsekrig?"

Nytt läge del 3 – "Kampen om sjöförbindelserna"

Jan Thörnqvist ny insatschef i Försvarsmakten

Förändrad organisation för militärstrategisk analys och planering?

Kostnaden motsvarar inte den operativa nyttan

Den nya globala säkerhetsstrategin

Tänka nytt – tänka operativ balans

Ny personalförsörjningsutredning och nytt t-system?

Bryssel – intet nytt?

En ny säkerhetsordning i Europa – ”den ryska planen”

Psykologiskt försvar och skydd mot påverkansoperationer – nygamla utmaningar?

Först lite historik

Vad behövs idag?

Nyheten är ingen nyhet

Nyårsblogg