Dag två i Sälen inleddes av statsministern. Besvärande eller befriande nog (välj själv) höll jag med om det mesta, sånär som slängiga påståenden om att svensk politik förr var att skriva pressmeddelanden om något hände i världen istället för att agera, som nu. För där glömde han visst både Sveriges långa historia av deltagande i FN-insatser och det aktiva internationella arbete som har gjorts utan uniform och inom andra områden minst lika viktiga för fred och säkerhet.
En annan sak jag vänder mig emot är det skrotade målet om 2000 personer insatta i internationella insatser (som för övrigt var ett av alliansregeringens vallöften). Jag kan förstå att man vill visa på att andra insatser än markförband ger god effekt, t.ex. insatsen i den EU-ledda marina styrkan Eunavfor som med FN-mandat opererar i Adenviken utanför Somalia. Men om man överger 2000-målet menar jag att det är drivande för hur man sedan utformar systemet, till nackdel för den vikt internationella insatser får i planeringen. Till detta kommer risken för att ”produktplacering” går före operativa krav, nämligen att de insatser Sverige deltar i styrs av vilka plattformar man vill visa upp och göra ”battle proven” (t.ex. JAS Gripen i Afghanistan).
Det mest anmärkningsvärda i Reinfeldts framträdande var med vilken lätthet han viftade bort Folkpartiets Brännpunktartikel och framför allt den hotbildsanalys av Ryssland som den och andra uttalanden speglar.
Min enkla slutsats är att det inte anses mödan värt från Moderaternas sida att ta upp kampen om de gamla försvarsväljarna med Folkpartiet. Man anser förmodligen att slaget om dessa väljare redan är förlorat, att de satt löst redan efter Björklunds förra Sälenutspel och att de nu har övergivit (M) för gott. Och de är ju inte så många heller. Dessutom vill man förmodligen inte ge kritikerna av Borgs besparingslinje -med efterföljande avhopp av försvarsminister Odenberg – rätt.
Statsministern sade att det borde kunna finnas en bred enighet inom försvars- och säkerhetspolitiken. Vän av ordning måste då ställa sig frågan varför den moderatledda regeringen har lagt Försvarsberedningen i malpåse?
Sammanfattningsvis kan man kanske säga att det var mer Afghanistan är Ryssland i Reinfeldts tal. Talet finns inte att tillgå i skriftlig form, men man kan titta på det här.
Jag var rädd för att nästa talare, oppositionsledare Mona Sahlin, skulle ge sig in i matchen med Folkpartiet om territorialförsvars-försvararna. Hon höll sig dock mestadels på rätt sida, även om det stundom var en balansakt i närområdesanalysen. Hon talade mer om Ryssland än Reinfeldt vilket måste fått en och annan att skruva besvärat på sig i bänkraderna.
Sahlin presenterade fyra fundament på vilka den rödgröna utrikes- och säkerhetspolitiken vilar:
- Militär alliansfrihet.
- Ökat Nordiskt samarbete samt ökat fokus på Östersjön
- Stärkt EU-samarbete och
- ett stärkt FN.
Det dokument som Sahlin, Ohly och Eriksson presenterade vid den efterföljande pressträffen finns att läsa här. Jag skulle framför allt på plussidan vilja lyfta avsnitten om konfliktförebyggande, nedrustning, ökat deltagande i FN-ledda insatser, kvinnor i konflikter och översyn av vapenexporten.
(Och apropå gender är detta en text som alla verkligen bör läsa, i synnerhet de som fortfarande ler lite besvärat när det kommer på tal i säkerhetspolitiska sammanhang).
När det gäller försvarspolitiken är det inget heltäckande förslag, ingen genomarbetad helhetslösning (vilket upprör försvarsminister Sten Tolgfors). Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg, men somligt kanske kan vara värt att upprepa:
Alliansen hade ingen bred och detaljrik överenskommelse om försvaret inför valet 2006, vilket var och en kan gå till arkiven och granska eller så nöjer man sig med att läsa vad Tolgfors själv skrev på DN-debatt i september 2009, nämligen att ”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”
Som jag tolkar det är den största gröna kompromissen, som sedan får följdkonsekvenser i delområden, skrivningen om att ”de nationella behoven ska utgöra grunden för prioritering och utveckling av förmågor”. Vårt perspektiv har, tillsammans med Folkpartiet innan deras omsvängning, varit att det militära försvaret ska formas ”utifrån och in”. Skrivningarna om materiel- och personalförsörjningen hade också sett annorlunda ut om enbart (MP) hade fått bestämma.
Min personliga uppfattning är att den utredning om personalförsörjningen som de rödgröna vill göra ett år efter valet kan bli problematisk. Juli 2011 finns det ännu inte så mycket att utreda., det lär det finnas först kring 2012, när det nya systemet börjar tillämpas i stor skala. Bättre hade kanske varit att säga att man vill riva upp det beslut som säger att vi går in i det nya systemet 1 juli 2010, eftersom inte mycket lär ha hänt de få månader som återstår till valet. Alla vet att regeringens plan för genomförandet av det nya systemet inte håller, och de som inte vet det blundar helt enkelt för fakta.
Jag är verkligen för ett frivilligt system, bäst att betona det, men det är bättre att vi har ett system som vi vet vad det kostar och som vi har författningar och kollektivavtal för, istället för att gå in i ett system innan dess att utredningen om alla legala villkor etc. är färdig – vilket den enligt nuvarande ordning är ungefär ett halvår efter ikraftträdandet. Först då vet vi vad det kan kosta. Efter det ska som bekant utredningen remissbehandlas och det ska skrivas lagrådsremisser och… ja det är kort sagt bättre att göra saker och ting i rätt ordning.
Socialdemokraterna har fått röra på sig framför allt i personalförsörjningsfrågan (frivillighet i grunden) samt när det gäller vapenexporten. Vänstern har rört sig på många områden, speciellt vad gäller EU-samarbetet och när det gäller samarbetet med Nato, utom inom ett: Insatsen i Afghanistan.
Ohly hann knappt in på Högfjällshotellet innan han sade att attacken visar att den internationella närvaron förvärrar läget och att vi ska inleda ett tillbakadragande. Det speglar ju verkligen en fundamental skilland i hur man ser på saker och ting i den här världen, om man tycker att dagens talibanattack är ett slags bevis – eller i varje fall ett argument – för att Sverige ska ta hem sitt militära bidrag till FN-mandaterade Isaf, eller om man drar slutsatsen att man verkligen måste vara kvar eftersom säkerhetsläget är som det är.
Jag tror den största utmaningen för de rödgröna är att fortsätta forma och formulera sitt samarbete inom försvars- och utrikespolitiken på ett sätt som syftar framåt, att man inom vissa områden väljer en annan väg än borgerligheten men att den leder framåt, så att bilden (och politiken) inte blir att man går tillbaka på samma väg som man tidigare slagit in på.
Nästa programpunkt handlade om politiken efter valet, där Peter Eriksson (MP), Urban Ahlin (S), Lars Ohly (V), Birgitta Ohlsson (FP) och Göran Lennmarker (M) deltog och som man kan titta på i efterhand. Och sådant är ju alltid högst subjektivt, men jag tycker Peter Eriksson (MP) och Göran Lennmarker (M) var väldigt bra. Eriksson betonade välbehövligt att världen faktiskt ser helt annorlunda ut idag, och framför allt i morgon, på temat att gårdagens lösningar inte kan hantera dagens utmaningar.
Under senare delen av eftermiddagen diskuterades Afghanistan och försvarsindustrifrågor. Dessa programpunkter får jag återkomma till vid tillfälle men tills dess rekommenderar jag särskilt Öv. Olof Grananders (C FS17) tal.
På Expressens ledarsida är Anna Dahlberg besviken. Wiseman skriver om dagen här, liksom Mark Klamberg. SvD sammanfattar liksom DN.
