På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje […]
Sökresultat för: Org 18
Bättre och bättre dag för dag?
Stiltje är underskattat så länge man befinner sig där man vill vara. 2016 var allt annat än det och 2017 kommer av allt att döma vara ett mycket utmanande år.
Innovation i företag
Innovation är en nytänkande idé som realiserats med ekonomisk vinst och som fyller ett behov. Det finns många idéer. Få blir innovationer, och ingen vet vilka idéer som kommer att bli innovationer. Innovationer får man inte genom att kontakta de mest utbildande inom ett område för att starta upp en arbetsgrupp med mål att innovera … Fortsätt läsa Innovation i företag
Om stridens psykologi – Del 1: Från Shell Shock till Happy American Syndrome
En kollega fick en gång uppgiften att agera instruktör för en pluton som med kort varsel skulle rotera iväg på en utlandsmission. Under en dag på skjutbanan frågade en soldat om anledningen till varför man sköt dubbelskott. Kollegan, väl förtrogen i både skytte och sjukvårdstjänst, berömde soldatens fråga som relevant att reflektera över densamma och […]
Gästinlägg: Agenten och Radion del 3 – Agentkommunikation på fältet
Nedan följer ett väldigt intressant och omfattande gästinlägg av Latitude 67N SIGINT. Inlägget avhandlar hur s.k. agentkommunikation sker i praktiken, från en agent och till dess uppdragsgivare, med hjälp av radiokommunikation. Har ni inte läst de tidigare två gästinläggen av artikelförfattaren rekommenderar jag varmt att ni gör det.
Have a good one! // Jägarchefen
Allmänt
I det första inlägget av ”Agenten och radio” tittade vi närmare på hur kommunikationen från det egna landet till ambassad eller agent kan ske med speciellt fokus på kortvågskommunikation. I del II ”Agentsändarna i Kaliningrad” diskuterades en underättelserelaterad station som troligen har Skandinavien som mål och som går under beteckningen ”M01”. I det här blogginlägget ska vi titta närmare på agentkommunikation från agent till uppdragsgivare d.v.s. agentkommunikation på fältet.
En av de besvärligare logistiska problem som uppstår vid fältarbete är hur agenten och dess ansvarige kontaktman ska kunna kommunicera och överföra information till varandra. Det kan t ex röra sig om dokument, fotografier på dokument, datamedia eller ”ops notes” etc. Detta är en av de känsligaste momenten i arbetet då de fysiskt måste träffas alternativ besöka samma plats med korta intervall. ”There is a paradox here: secret operations require communication” konstaterar CIA torrt i rapporten ”Soviet Clandestine Nets” (http://www.dtic.mil/dtic/tr/fulltext/u2/705606.pdf)
Det finns i den öppna litteraturen väl beskrivet tekniker för ”döda brevlådor”, ”brush pass” mm för att överlämna fysisk information. Det har förekommit många olika experiment med att använda radio på området. Det i allmän litteratur mest kända exemplen är de telegrafisändare som användes av fältagenter under andra världskriget. Både tyska agenter i UK och de allierade använde sig av dessa för att kontakta sina uppdragsgivare och överföra information. I Wilhelm Agrells bok ”Venona” beskrivs hur Sovjetiska GRU förefaller att ha byggt upp ett nät av sändare i Sverige och som dåvarande säkerhetstjänsten delvis kunde rulla upp.
I Viktor Suvorovs bok ”Inside Soviet military intelligence” sammanfattar han agentens kommunikationsbehov på följande sätt: ”Usually an agent who has worked for some years with the GRU will have as a minimum the following elements of communication: the secret rendezvous, long-range one-way radio link, short-range radio line or special link and a system of dead-letter boxes and signals. An agent group in addition is obliged in every case to have a long-range two-way radio link.” I detta inlägg kommer vi att titta närmare på hur en sådan ”two-way radio link” kan se ut.
För agenten är mycket vunnet om den inte behöver bege sig till samma plats som sin kontaktman och kontaktmannen kan slippa att lämna ambassaden och dra på sig kontraspionage. Ett nytt bekymmer, om man väljer att lösa problemet med radio är att agenten måste ha i sin ägo en mycket komprometterande utrustning som är svår att bortförklara.
USA och väst
I boken ”The million dollar spy” beskriver Pete Earley utvecklingen av agentkommunikation. Adolf Tolkachev var en av CIAs viktigaste agenter under 1970 och 80-talet och överlämnade mycket kvalificerad information om utvecklingsprojekt inom sovjetiskt flyg. Det handlade t ex om stora mängder information om utveckling av exempelvis det kommande Su27-systemet, sovjetisk ”Look down, shoot down”-radar, IFF-system mm. ”Look down, shoot down”-förmågan ska betraktas i sammanhanget som möjligheterna att bekämpa kryssningsrobotar, ett nytt strategiskt hot vid den här tiden. Sammantaget hade agentens information oerhörda värden USA och påverkade enligt författaren direkt utvecklingen av västliga vapensystem, system för elektronisk krigföring och kompletta flygsystem. Det framträder tydligt i boken hur CIA gör stora ansträngningar för att minska exponeringen som agenten utsätter sig för i samband med överlämning av material och möten.
CIA har publicerat ett relativt omfattande material omkring agenten Tolkachev: https://www.cia.gov/library/center-for-the-study-of-intelligence/csi-publications/csi-studies/studies/vol47no3/article02.html
Man utrustar i det här fallet Tolkachev med en kortvågsradio för att ta emot envägsmeddelanden från CIA. Detta system kallas av CIA för IOWL ”Interim-One-Way Link”. Kortvågsradion, av vanlig konsumenttyp, kompletterades med vad som kallas i boen en ”demodulator”. Tolkachev skulle ansluta demodulatorn när ett meddelande skulle mottas. Sändningarna varade 10 minuter och det var möjligt att scrolla i en display för att se meddelandet. Ett meddelande kunde innehålla 400 5-grupper (2000 tecken). De första 3 siffrorna angav om det var ett verkligt meddelande eller fyllnadsmeddelande. Att en ”demodulator” och ”display” krävdes antyder att detta troligen var fråga om FSK-sändningar och antalet tecken i kombination med tiden det tog att sända ett meddelande en mycket låg baudrate.
SRAC ”Short Range Agent Communications”
I boken ”Spycraft” av Wallace, Melton, Schlesinger så beskrivs den första generationen av SRAC på följande sätt ”The original SRAC systems exchanged [sic!] short-duration, encrypted radio-frequency messages of a few hundred characters in less than five secounds between two black-box transcivers.” Det är troligt att författaren här gör misstaget att anta att det är tvåvägskommunikation, något som troligen implementerades först med 2a generationen av SRAC. Om vi kombinerar informationen om kan hastigheten ha varit ett par hundra baud. Detta antyder att systemet troligen fungerade på följande sätt:
1. Agenten skriver sitt meddelande på papper: ”Film slut sänd mer”
2. Meddelandet omvandlas till siffror genom att ersätta varje bokstav med motsvarande position i alfabetet: a=01, b=02 osv.
3. Kryptering genom användning av modulo-2 addition och OTP (one time pad). (Någon form av information om vilket OTP som används måste också ingå):
06091 21319 27140 4 Klartext grupperad i 5-grupper
28291 39282 09832 3 OTP kryptonyckel
24262 50591 26972 7 Kryptomassa – resultat av modulo-2 addition
28291 39282 09832 3 OTP kryptonyckel
24262 50591 26972 7 Kryptomassa – resultat av modulo-2 addition
4. Det krypterade meddelandet matas in siffra för siffra i terminalen på en knappsats 0-9 och som visar i displayen vilken siffra som matats in.
5. Sändning
6. Kontaktmannen kan nu reversera processen med modulo-2 subtraktion för att få fram klartexten. Basstationen matar fram och visar siffra för siffra:
24262 50591 26972 7 Kryptomassa
28291 39282 09832 3 OTP kryptonyckel
06091 21319 27140 4 Klartext grupperad i 5-grupper
= FILMSLUTSÄNDMER
I de första SRAC fanns ingen möjlighet för agenten att veta att denne verkligen var inom räckvidd för mottagarstationen. Det framgår inte vilka frekvenser systemet använder sig av. Här kan man tänka sig flera olika typer av strategier. En strategi är att lägga sig på ett band där annan trafik försvårar spaning eller automatisk registrering.
Den påföljande generationen fick kodnamnet Buster enligt Pete Earley. ”Buster” beskrivs av författaren som följer: ”With a tiny keyboard one and a half inches square, the agent would first convert a text message into a cipher code, then peck the code into the keypad. Once the data were loaded — Buster could hold 1500 characters — the agent would go somewhere within a thousand feet of the base station and press a ’send’ button.” Agentens terminal skickar sitt meddelande som tas emot och lagras i basstationen. Buster kunde inte själv kryptera meddelandet utan det krävdes att agenten gjorde detta i förväg. Terminalen ska ha haft en ensiffrig sifferdisplay .
Om det dessutom finns någon form av synkronisering, felrättande kod och omsändningar i systemet bör mängden tecken som överförts vara omkring 7000 bitar. Om hastigheten på första generationen av SRAC var omkring hundratalet baud är en tänkbar hastighet på 1500 baud om sändningen fortfarande ska hållas inom ca 5 sek. En brist som beskrivs i boken är att agenten inte fick någon kvittens på huruvida meddelande hade kommit fram korrekt.
På ”Cryptomuseum.org” finns en utrustning beskriven som går under beteckningen CDS-501. (http://www.cryptomuseum.com/spy/cds501/index.htm). Detta skulle kunna vara ”Buster” då många av detaljerna stämmer överens med beskrivningen av Buster, men överensstämmelsen är inte hundraprocentig. CDS-501 anges ha en kapacitet av 1596 tecken och ha en sändningstid på 4-21 sekunder beroende på antalet tecken som matas in. Stationen använder UHF och har en uteffekt av 1 W. Det innebär i praktiken mycket korta räckvidder.
Meddelanden matas in genom att använda ett tangentbord (A-Z samt skiljetecken). Siffror saknas och man får anta att de får matas in som text. Systemet har möjlighet till kryptering av meddelandet. En kryptonyckel matas in då stationen ställs i läge för detta. Kryptonyckeln uppges ha en längd av 19 tecken. (19×8 = 152 bitar). Någon form av kryptologisk algoritm finns således implementerad i systemet då 152 bitar är allt för kort för att fungera som en OTP. CDS-501 har inte någon display på de tillgängliga bilderna. Det innebär att agenten inte kan se vilket meddelande denne matat in.
I den instruktion som medföljer CDS-501 framgår att agenten ska trycka på SEND, vänta 30 sekunder och därefter trycka på ”INTERROGATE” för att få en kvittens på att meddelandet nått fram. En lampa tänds om meddelandet nått mottagarstationen.
Den tredje generationen av systemet kom att få namnet ”Discus” eller ”Iskra” och hade flera förbättringar. Först och främst kan vi konstatera att Discus förefaller ha haft en alfanumeriskt tangentbord och display. Även med Discus fick agenten en bekräftelse på att meddelandet mottagits. Ett system som torde vara ungefär samtida (mitten på 1980-talet) med Discus/Iskra är FS5000 / HARPOON. Harpoon utvecklades av AEG-Siemens för sk stay-behind-organisationer i västra Europa. (http://www.greenradio.de/htm2/e_fs5000.htm) Specifikationerna för det systemet är en FSK-sändare med 3000 Baud vilket innebär en sändningstid på 0,8s för 55 tecken (a 8 bitar?). I fallet Harpoon torde kort sändningstid varit i fokus därav det lilla teckenminnet.
Det finns en uppgift om frekvensanvändning som skulle kunna kopplas till användning av ”Discus”. Cryptomuseum.org uppger att Polska kontraspionaget uppfattat korta sändningar på 348,560 Mhz i närheten av ambassaden. Polackerna ska ha lagt stora resurser på att pejla och hitta källan men utan att lyckas.
Under slutet på 1970-talet började man experimentera med satellitkommunikation för agenter. Satellitkommunikation på relativt höga frekvenser erbjuder flera intressanta möjligheter. Om sändaren inte är inom nära avstånd från kontraspionagets signalspaning är det mycket svårt att hitta och lägesbestämma signalen. De första testerna förefaller ha skett med kretsande satelliter i låg bana, sk LEO-satelliter. Bekymret med dessa är att de bara är tillgängliga en mycket kort stund vid varje plats. Under en tiden måste agenten lyckas sända sitt meddelande, annars måste man vänta till nästa satellitpassage. Fördelen med LEO-satelliterna är att lägre uteffekter kan användas och att riktverkan på antenner blir mindre betydelsefullt. Men, med en geostationär satellit som ständigt är tillgänglig har mycket stora fördelar och i slutändan förefaller systemet ”Marisat” ha valts som platform av CIA. Marisat bestod av 3 satelliter positionerade på 72.5° E, 176.5° E och 345° E. Systemet erbjöd enligt tillgängliga uppgifter 3 transpondrar på UHF: två om 25 Khz bredd och en om 500 Khz. Antagligen användes 25 Khz-transpondern för att vidarebefordra agenttrafiken till en markstation. Adolf Tolkachev fick enligt ”Million Dollar Spy” flera olika satcom utrustningar för att testa och utvärdera. Det verkar dock som om det inte fungerade väl av skäl som författaren inte nämare går in på. Troligen är uppgifterna fortfarande sekretessbelagada.
I en kontroversiell bok, “The Big Breach: From Top Secret To Maximum Security”, av Richard Tomlin beskriver han sin påstådda karriär hos MI6. I boken ingår en beskrivning av en brittisk sentida SRAC-lösning: ”We also learnt how to use SRAC (Short Range Agent Communication). The agent writes a message on a laptop computer, then downloads it into the SRAC transmitter, the size of a cigarette packet. A receiver, usually in the British embassy, sends out a low-power interrogation signal that triggers the transmitter when the agent is close enough. For many years ”Garfield the Cat” toys were popular with agents as their sucker feet allowed an agent to stick the transmitter on the side window of a car, giving a clear signal driving past the embassy.”
Agentkommunikation i WP/Sovjetunionen
Det är signifikant för de sovjetiska (öststaterna i övrigt) att de förefaller haft stora bekymmer med att bygga lösningar med digital teknik. Istället har man fått förlita sig på lösningar som huvudsakligen bygger på analoga lösningar väsentligt längre än i väst. Halvledare var också en utmaning vilket gjorde att man höll kvar vid rörteknik mycket länge. Det ledde också till att utrustningarna kom att bli stora och klumpiga.
Det förefaller som systemen för specialförband (Spetsnaz / GRU Spetsnaz) och agentsystem flyter ihop, kanske med tanke på att att det i många fall är samma huvudman, exempelvis GRU. De både verksamheterna ligger nära varandra och överlappar i vissa situationer. Specifikt gäller det i krigstid.
Det går att se tre tydliga utvecklingssteg i den Sovjetiska/Ryska agentkommunikationen när det gäller radiokommunikation med hemlandet.
Den första generationen använde vanlig CW-kommunikation för förbindelse med hemmabasen. Det är portabla eller iallafall flyttbara utrustningar som arbetar på kortvågsbandet. Med hjälp av kortvåg kan långa avstånd överbryggas. Ett känt exempel på sådant utrustning är de som dåvarande svenska RKA (RadioKontrollAnstalten) kunde beslagta i och med att GRUs reservradionät i delvis rullades upp. Utrustningarna var i det fallet mycket stora och komplexa, i ett fall inbyggda i en fåtölj.
Det finns några exempel på att det funnits mekaniska CW-sändare som kunnat öka hastigheten på sändningen. De verkar vara tillgängliga omkring 1950. Troligen spelade mottagande in sändningen på band och genom att sänka hastigheten på bandet kunde tecknen avkodas manuellt.
Den andra generationen av utrustningar som introducerades på 60-talet var ”CW-snabbsändaren”. Med hjälp av inspelning eller annan teknik sändes ett antal CW-tecken i mycket hög hastighet. Det förefaller som att denna teknik i olika varianter var huvudlösningen som användes under kalla kriget. Ett sådant exempel är en agent som 1969 avslöjades i Holland. Han arbetade då för östtyska underrättelsetjänsten. Holländska säkerhetstjänsten fann komplett R-353-station (”PROTON”) inklusive OTP-material. Stationen har flera intressanta egenskaper. Mottagaren i stationen har både CW och AM-mottagning. Detta stämmer väl överens med de observationer som är gjorda av utsändningar från GRU och KGB och som pågår än idag. De är ofta AM-modulerade eller använder en modulation som gör att det kan tas emot med AM-mottagare. Exempel på detta är exempelvis GRUs sändare M01 i Kaliningrad. (se ”Agentsändarna i Kaliningrad”). Viktor Surorov beskriver systemet på följande sätt ”Instructions to the agent are transmitted in the form of previously agreed phrases or numbers in ordinary radio programmes, or as a simple numerical code.”
Exempel på utrustning:
En utrustning från början av 1950-talet är R-350 ORYOL (”Ugglan”).
R-350 (Oryol)
Sändare: CW
Uteffekt: ?
Mottagare: CW och AM
Årtal: 1950-talet
Mer information: http://www.cryptomuseum.com/spy/r350/index.htm
Notera speciellt de inspelningar som finns tillgängliga på sidan och där det går att höra hur sändaren lät, både avstämning och trafik.
R-350M
Sändare: CW (Manuell CW samt snabbsändning 100-150 WPM)
Mottagare: CW och AM
Årtal: omkring 1955
R-353 PROTON
Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning upp till 500 WPM)
Uteffekt: 50 W
Mottagare: CW och AM
Årtal: omkring 1965
R-354 SHMEL
Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning 70 WPM via knappsats samt upp till 1125 WPM (vid användning av 35mm film))
Uteffekt: 10 W
Mottagare: CW och AM
Årtal: omkring 1973
R-394K MARK1
Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning upp till okänt antal WPM)
Mottagare: CW och AM
Årtal: omkring 1975
Mer information: http://www.radiomilitari.com/r-394k.html
”Burst”-sändningarna togs troligen emot med sk R-355 mottagare. R355 är en mottagare som är specialkonstruerad för att ta emot sändningar och kan spela in dem på magnetband eller magnetskiva. Mottagaren kan ställas in för att ta emot olika typer av sändare och hastigheter. Tyvärr saknas uppgifter om var mottagarstationerna var belägna, men man kan misstänka att det kan ha funnits flera stationer i Baltikum och möjligen även på ambassaderna.
Flera av stationerna använder sig av vanlig 35 mm fotofilm för att åstadkomma snabbsändningen. Agenten delar upp filmen i två remsor. I dessa remsor stansas sedan meddelandet in som hål. När filmen matas genom snabbsändaren kodas olika morsetecken motsvarande ”hål” resp ”ickehål”. Filmen var enkel att få tag på och väckte ingen uppmärksamhet vid inköp.
Notera att de flesta radiostationerna har engelsk text något som troligen ska förvirra kontraspionaget.
Den tredje generationen, som ser ut att dyka upp omkring 90-talet eller möjligen i slutet på 80-talet och framåt bygger på CW, FSK och PSK-sändningar. Hastigheterna på dessa kan varieras. FSK är i grunden ett digitalt sätt att överföra information. En av de första implementationerna av FSK är olika former av fjärrskrivare där en ton är ”ett” och en annan ton ”noll” och tecknet sänds som en serie av ett och noll. PSK använder signalens fasläge föra överföra ett respektive noll.
Det finns ett antal kända nyare stationer med olika utformning och användning. I ”Inside soviet military intelligence” gör Viktor Suvorov två intressanta påståenden. Påståendena ska nog tas med en nypa salt på samma sätt som Spetsnazsoldater som klyver tändstickor med spadar på 10 meters avstånd. Men Suvorov ger intressant inblick i Sovjetiskt/Ryskt tänkande: ”..agents and illegals are issued with small written instructions containing several types of ordinary current components which may be bought in any radio shop, and the means whereby they may be put together to make a long-range two-way set. This solves two problems at the same time. If an agent is arrested there is only to be found in his flat a pair of good Japanese receivers, a tape recorder and other components which can be bought in any shop. There is therefore no way that he can be suspected of any criminal activity. And secondly the problem of the transportation and secret storage of a radio set of comparatively large proportions is avoided. The GRU is continually looking at the market as regards radio sets and components, and working out new recommendations as to how they should be assembled.”
Att GRUs illegalister och agenter skulle kunna bygga kraftfulla, fungerande, stabila radiosändare med ”delar av radiomottagare” och andra enkla komponenter är inte troligt. De stora ansträngningar som gjorts att ta fram kvalificerad sändarutrustning tyder snarare på att användarna utrustas med dessa i förväg.
Vi får också av Suvorov veta att de flesta sändarna är inaktiva i fredstid: ”In times of war, however, quick-acting and ultra-quick-acting sets are used, exploiting technical means of radio transmission in seconds or microseconds.”
1. R-397OK (Okänt kodnamn)
Sändare: Troligen FSK
Uteffekt: 1,8 W (Mycket låg – korrekt uppgift?)
Mottagare: – saknas troligen
Årtal: omkring 1975
Det finns inte så mycket tillgänglig information om enheten. Den är emellertid mycket intressant av flera olika skäl. Arkitekturen skiljer sig på flera grundläggande sätt mot andra enheter. Dels är troligen sändaren och snabbsändaren integrerade med varandra, det kan vara en av första transistoriserade enheterna och stationen har också en mycket låg uteffekt. Till detta kommer att den troligen använder FSK-modulation.
Tangentbordet innehåller på känt maner endast siffror vilket innebär att Spetsnaz-soldaten eller agenten får omvandla meddelandet till siffror. Enligt webbsidan klarar sändaren att sända 20 grupper om 5 tecken var per sändningsomgång. R-014 Datcik hade en överföringshastighet om 75 eller 150 baud. 0-9 kan representeras med 4a bitars kod. Om man antar att överföring av siffrorna sker med 4a bitar och det tillförs lika många bitar till felrättade kod så blir det total antalet bitar att överföra ca 8 per tecken. 8 x 20 x 5 = 800 bitar. Med en hastighet om 75 baud skulle då överföringen ta ca 11s. Det är en relativt lång tid för en ”burst”-sändare.
2. R-014 Datcik
Sändare: Kan anslutas till ett stort antal olika HF, VHF eller UHF-sändare.
Uteffekt: –
Uteffekt: –
Mottagare: Saknas
Årtal: ca 1980
R-014 är en robust fältmässig snabbsändare som kopplas till en radio för att sända siffergrupper till en mottagarstation. Möjligheter till kvittenser eller tvåvägskommunikation förefaller att saknas. Systemet är ett rent överföringssystem som saknar kryptering. Det man velat uppnå med systemet är troligen att tillvarata de möjligheter som finns med FSK-sändning att införa felrättande kodning och öka överföringshastigheterna. Man kan anta att systemet kombineras med ett handchiffer eller i vissa fall krypteringsmaskiner i ren militär användning. Vid agentradiokommunikation är troligen handchiffer av någon form den enda tänkbara lösningen av praktiska skäl. Det finns inga öppna uppgifter om att Datchik skulle använts för agentkommunikation.
I ett digitalt system, som R-014, finns möjligheterna att genom att enligt ett visst mönster repetera, kombinera och addera bitar minska effekterna av sk ”fädning”, dvs att göra systemet mindre känsligt mot störningar eller varierande signalstyrka. Detta ökar antalet bitar som ska överföras, men gör överföringen säkrare.
3. R394 Mark 2 (Strizh)
Sändare: 1,5-13,5 Mhz
Uteffekt: 15W
Mottagare: A1, CW, A2
Årtal: ca 1989
Burstsändaren kopplad till Strizh har tre olika moder: CW, A2 och FM. CW motsvarar en automatiserad sändning av 50 tecken per minut. I läge A2, vilket troligen är FSK, (”Tone telegraphy”) kan sändaren sända 203 grupper (om 5 tecken) på 1,2 sekunder vilket motsvarar 850 baud. Det tredje läget ”FM” ”phase telegraphy mode” avser troligen PSK (Phase Shift Keying) och medger sändning av 203 grupper på 0,5 sekunder. Det motsvarar en hastighet om 2030 baud om inga extra bitar läggs till.
Tillgänliga uppgifter saknas om mottagarutrustning avseende FSK-sändningar. Det är inte otänkbart att det idag finns ytterligare en fjärde generation tillgänglig idag som bygger på frekvenshopps- eller bandspridningsteknik.
Kortdistant agentkommunikation
Det finns viss information om kortdistant agentradiokommunikation från Östblocket. Viktor Suruorov beskriver behovet av agentkommunikation på följande sätt: ”However, for the GRU it is often necessary that the agent himself transmits. For this the short-range radio link exists. The agent transmits information to the Soviet embassy with the help of small transmitters, like the sort of walkie-talkie sets which can be bought in any shop and which are used for guiding model aeroplanes and ships (one cannot help noticing how many aerials there are on the roof of the Soviet embassy). In this type of radio exchange the GRU takes the cover of a fireman, ambulance driver, construction worker or a policeman. All radio conversations within the city limits are thoroughly studied by GRU specialists and any of them may be used by the GRU for its dark ends.”
Det finns exempel på att man använt inlästa röstmeddelanden på band som sedan spelats upp i mycket hög hastiget och överförts med enkla radiosändare. Cryptomuseum.org har ett exemplar av den Tjekiska ”UHER SCRA” vilket är en VHF FM sändare till vilket en UHER Report 4000 bandspelare ansluts. Inspelning av meddelandet sker på lägsta hastighet och uppspelning i högsta. På mottagarsidan kunde inspelning ske med hög hastighet och uppspelning med låg. Därigenom återficks begripligt tal. VHF-sändaren använde bandet 88-108 Mhz (internationella bandet för FM-radio) vilket gav vissa fördelar. Exempelvis kunde befintliga antenner, t ex i en bil, användas för sändning och mottagning. Räckvidden bör ha varit några 100-tal meter till en kilometer.
Källor och referenser
Spycraft: The Secret History of the CIA’s Spytechs, from Communism to Al-Qaeda Av Robert Wallace,H. Keith Melton,Henry R.
Venona: Spåren från ett underrättelsekrig av Wilhelm Agrell
Ultimate Spy av H Keith Melton
”Soviet Clandestine Nets” (http://www.dtic.mil/dtic/tr/fulltext/u2/705606.pdf
Tung kustrobot återinförd i Försvarsmakten!
Informationen är fortfarande mycket knapphändig, men en sak är säker, delar av det avvecklade kustrobotbatteriet är återinfört! I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle få skriva om detta på denna blogg, men så blev det till slut tack vare en rad eldsjälar inom Försvarsmakten.
Idag skriver jag krönika i BLT om återinfört kustrobotbatteri som ni kan läsa HÄR.
Man ska komma ihåg att detta är ett initiativ taget av Försvarsmakten, och om jag inte är felunderrättad så är det något som har genererats underifrån och därefter förankrats uppåt ända upp till försvarsdepartementet där initiativet till slut förverkligades. Det är ofta så positiv utveckling åstadkoms, och en kraft som borde nyttjas i större utsträckning då det finns många kloka ideér inom en organisation.
Jag har själv på denna blogg propagerat för denna utveckling genom en rad blogginlägg genom årens lopp.
För cirka fem år sedan gjorde jag en rudimentär analys avseende var den avvecklade materielen från det nedlagda batteriet hade tagit vägen. Då kunde jag konstatera att det möjligen fanns ett antal robotbilar som hade överlevt och som inte sålts bort på auktion, men som hamnat på andra platser, exempelvis hos Saab. En av bilarna hade bland annat hamnat på KA2 museum på Aspö. DN skrev i sin artikel att man hämtat materiel från museum, något som dementerats av försvarslogistikchefen Thomas Engevall under försvarsföretagardagarna i veckan som gick. Således finns det fortfarande en robotbil att beskåda på Aspö (alternativt en till att hämta hem – vilket jag anser man borde göra snarast).
För tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur man borde återföra delar av batteriet (vilket man nu gjort) och placera dessa på Gotland i syfte att där skapa tröskelförmåga. Detta efter att Allan Widman hade lyft frågan politiskt.
Det man nu har åstadkommit är riktigt bra! Jag tror inte gemene man förstår hur stor påverkan på en motståndares planering ett sådant här system har jämfört med många av de övriga försvarsåtgärder som har vidtagits under de senaste 10 åren, där det mesta har handlat om vidmakthållande eller omsättning. Det här ÖKAR försvarsförmågan och höjer tröskeln för en motståndare på ett sätt som inte kan negligeras i någon operativ planering.
Nu hoppas jag att det följer fler beslut i denna anda. En lågt hängande frukt (om det inte är för sent) är att rädda sensorn ArtE 740 från slakt. Denna sensor skulle bidra till att det återupplivade kustrobotbatteriet kan uppträda helt autonomt när så krävs. Det vore nästa naturliga steg i sammanhanget enligt min bedömning. Dessa sensorer skulle dessutom kunna komma till dubbel nytta om Försvarsmakten får möjlighet att förbandssätta (delar av) de 24 ytterligare Archer artilleripjäser man har tagit över (de som ursprungligen skulle till Norge). Att modifiera dessa pjäser för att kunna verka mot sjömål är enligt expertisen en åtgärd som i sammanhanget inte skulle vara särskilt kostsam med som skulle kunna åstadkomma en kraftfull förmågeökning på exempelvis Gotland.
Man kan i sammanhanget inte låta bli att konstatera att beslutet om avveckling av kustrobotbatteriet var ett av de enskilt mest korkade beslut som fattats i samband med ett försvarsbeslut (FB-00).
Att vi nu återtar detta system ger ett tydligt kvitto på att det verkligen var så. Det ger också ett tydligt kvitto på att vi i Sverige har haft och fortfarande har en politisk kortsiktighet när det kommer till försvar och säkerhet! Detta synsätt måste nu förändras i grunden!
 |
| Tungt kustrobotbatteri. Operativt 1995 – avvecklat 2000 |
 |
| Robotbil från kustrobotbatteriet till salu på blocket i januari 2015 (Notera ”nyskick”) |
Vem bestämde egentligen att statsflyget skulle vara billigt för regeringen?
Det är nu länge sedan det producerades några blogginlägg. Motivationen har tyvärr varit allt för låg under en tid, men plötsligt händer det. Dagens inlägg kommer kortfattat att avhandla kostnaderna för statsflyget, en fråga som avhandlat op den här bloggen flera gånger tidigare, men som plötsligt blivit aktuellt igen med anledning av SvD ”granskning” av försvarsminister Peter Hultqvist.
Tidningen publicerade härom dagen en artikel i ämnet, ”Regeringsflyg går back 227 miljoner – drabbar Försvaret”.
Artikeln är ett sidospår på den i mina ögon något märkliga ”granskning” eller kanske rättare sagt jakt på försvarsminister Hultqvist. Senast handlade det om granskningen som fick rubriken ”safariresa med regeringsplanet”. Tidigare har det handlat om lägenheter, värnplikt, nobbad av Nato osv. Tyvärr verkar det i huvudsak handla om att leta fel hos försvarsministern än att granska försvarspolitiken.
I artikeln om statsflyget konstaterar dock SvD mycket riktigt att Försvarsmakten inte närmelsevis erhåller en faktisk kostnadstäckning när man flyger statsråd ur regeringen runt i världen. I artikeln skriver man att:
Försvarsmakten har fortfarande inte fått in alla underlag för kostnader i samband med den veckolånga tjänsteresan, men uppskattar att det rörde sig om det dubbla i förhållande till den ersättning man har rätt att ta ut av försvarsdepartementet: 10 800 kronor per flygtimme, vilket innebär ett totalt minus på 275 000 kronor just för den resan.
Det här är en betydligt större fråga en en enstaka resa till Afrika. Moderaternas försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark som är intervjuad av SvD i artikeln konstaterar helt riktigt att ovanstående faktum är orimligt och har utöver det ställt en skriftlig fråga till försvarsministern huruvida regeringen avser se över kostnaderna för statsflyget.
Min fråga till försvarsminister Peter Hultqvist är följande:
Har försvarsministern för avsikt att se över vilka kostnader dagens organisation av statsflyget innebär för Försvarsmakten och om prissättningen är rimlig utifrån de utgifter som statsflyget innebär för Försvarsmakten?
Det är glädjande att frågan lyfts fram och granskas, men i sammanhanget bör man gå lite djupare och ställa sig frågan varför Försvarsmakten enbart får debitera 10 800:- per flygtimme, och vem som har fattat beslutet?
Bakgrunden till den låga avgiften som får debiteras kan nämligen härledas till den tidigare moderatregeringen. Beslutet fattades och undertecknades personligen av statsminister Fredrik Reinfeldt!
Underlaget går att finna i statsflygförordningen (SFS 1999:1354). I denna förordning kan vi bland annat utläsa att en ändring skett som träder i kraft 2013-01-01
I de fall statschefen eller den högsta civila ledningen är beställare ska Försvarsmakten ta ut avgifter för flygning med statsflyget med högst 10 800 kr per flygtimme.
Ändringen har sitt ursprung i SFS 2012:894 daterat 2012-12-06 undertecknat av statsminister Fredrik Reinfeldt som således var den som fastställde den orimligt låga ersättningsnivån 10.800:-/timme.
I det sammanhanget är det även värt att notera följande. Fram till 2010 fick Försvarsmakten debitera 14.500:- per timme, d.v.s. en högre avgift! Även om inte den summan täckte kostnaderna fullt ut så var den trots allt ca 25% högre än idag. Moderatregeringen beslutade att statsflyget skulle bli billigare för regeringen trots att drivmedel och övriga faktiska kostnader ökade. Finns det något annat statligt utgiftsområde som hanteras på samma sätt?
Som av en ren händelse så sammanfaller den drastiska reduceringen av kostnaderna med det besparingskrav inom regeringskansliet som regeringen stod inför samma år. En konsekvens av besparingspaketet skulle enligt dåvarande finansminister Anders Borg innebära att 300 tjänster inom regeringskansliet måste tas bort, något man givetvis var stark motståndare till.
Här kan man bara spekulera, men baserat på erfarenheter från det förhållningssätt som Nya Moderaterna vid den tiden hade till försvaret, ett lågvattenmärke inom moderat försvarspolitik, så var det förmodligen ett mycket enkelt beslut för firma Reinfeldt/Borg att spara in en del av dessa pengar på att betala mindre för statsflyget, och flytta den kostnaden till att belasta särintresset Försvarsmakten. Huruvida det verkligen förhåller sig så låter jag dock vara osagt.
Med fakta på bordet är det således inte rätt att skylla frågan på nuvarande regering, man har ärvt ett riktigt dåligt beslut. Det hade nu varit lätt att peka finger åt Hans Wallmark (m) som har synpunkter på något som hans eget parti ligger bakom. Men istället bör vi se det hela som ett led i att Moderaterna, nu under en ny och mer försvarsfokuserad ledning och talesperson, börjar ta försvarsfrågan på allvar igen. Den som tvekar på Wallmarks uppriktiga engagemang bör läsa hans artikel ”tid för klarspråk om försvaret” publicerad i SvD januari 2015 där Wallmark tar ett tydligt avstånd från partiets tidigare hantering och skönmålning av försvarsfrågan.
Sammanfattningsvis kan man då konstatera följande:
– Det är regeringen Reinfeldt som ligger bakom den orimligt låga kostnadsersättningen för statsflyget som Försvarsmakten tillåts debitera, som inte alls täcker de faktiska kostnaderna.
– Det är nuvarande regering under ledning av Stefan Löfven som kan göra något åt problemet och tillse att Försvarsmakten erhåller full kostnadstäckning i syfte att inte låta dessa kostnader urholka försvarsanslaget.
Kuriosa:
Wiseman gjorde 2012 en beräkning på statsflygets drivmedelskostnad och kom då fram till följande:
Normal räckvidd för en Gulfstream IV är i tid 8 timmar + 1 timmes reserv vilket ger ett timpris endast för drivmedlet på drygt 17 200 kr, det vill säga 6400 kr eller 60 % över det pris Regeringen fastställt att Försvarsmakten får fakturera beställaren. Därefter ska tillägg göras för landningsavgifter, personalkostnader, underhåll med mycket mera. Det borde ge en fingervisning om med vilken enorm rabatt regering och kungahus flyger med statsflyget.
I Skuggan av Gotland Del 1 – Kontexten
Sammanfattning
Den predestinerande Amerikanska ”Marine Expeditionary Brigade” till Norge som har sin utrustning förhandslagrad i Trøndelags området förefaller blivit ett tyngdpunktförband för att kunna lösa militära operationer dels i Norge, dels i Östersjöregionen, vid ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge, eller vid en väpnad konflikt. Detta innebär även att Militärregion Norr kommer bli ett geostrategiskt viktigt område för både NATO och Ryssland, ett område som i dag berörs ytterst lite, trots att det troligtvis är, eller snart kommer bli, ett av de strategiskt mest viktiga områdena i norra Europa.
Analys
Den norska försvars- och säkerhetspolitiska hemsidan Aldrimer, publicerade den 27OKT2016 uppgifter som fortfarande förefaller passerat obemärkt förbi i svensk media. Den första uppgiften som publicerades av Aldrimer, som vi kommer beröra, gör gällande att den Amerikanska Försvarsmakten och närmare bestämt dess marinkår, vill öva med en marinkårsbrigad i Sverige under 2017,1 här får man anta att det mest troliga är under Försvarsmaktsövning 2017, FMÖ-17, även känd under arbetsnamnet Aurora.
Aldrimer, har dels förhört sig i frågan hos Försvarsmakten, via Presschef Philip Simon, dels hos Försvarsministerns pressekreterare, Marinette Nyh Radebo. Försvarsmakten varken dementerar eller bekräftar uppgiften om ett möjligt deltagande i FMÖ-17, utan hänvisar till att det fortfarande sker en dialog i frågan, om vilka länder som skall delta i övningen. Försvarsministerns pressekreterare är även knapphändig i sin information, likt Försvarsmakten, så varken bekräftas eller dementeras det om uppgifterna kan stämma.2
Vad avser Amerikanskt deltagande i FMÖ-17, så är det definitivt ingen orimlighet att anta, att marinkåren kan komma deltaga. Då det tydligt framgått att den svensk-amerikanska övningsverksamheten kommer öka under de kommande två åren, vid en intervju med General Ben Hodges, befälhavare för de amerikanska styrkorna i Europa.3 Vad avser storleken på deltagandet i övningen så handlar det troligtvis ej om brigad, då brigaduttrycket inom marinkåren innebär ”Marine Expeditionary Brigade” och omfattar cirka 14-17,000 individer.4
Vad som ytterligare stärker sannolikheten avseende ett amerikanskt förbandsbidrag, med marinkåren, vid FMÖ-17 är den årliga strategiska övningen i Ryssland, som i år genomförs i det västra militärdistriktet, MD V, därtill under samma tidsrymd som FMÖ-17.5 Sett till den retorik som Ryssland anlagt avseende vilken hotbild de ser och därmed vilket övningssyfte Zapad-2017 kommer inneha, så är det troligt att USA kan tänkas markera närvaro i Östersjöregionen med truppbidrag, d.v.s. i Sverige under FMÖ-17, kontra i de baltiska staterna, där NATO mest troligt har genomfört sina överenskomna förstärkningsåtgärder, vid tidpunkten för Zapad-2017.6
Som ett sidospår så förefaller 2017 bli ett mycket aktivt år i Östersjöregionen. Inledningsvis kan det konstateras att inledningen av kvartal (KV) II, 2017, sannolikt kommer innebära en markant ökad övningsverksamhet i Östersjöregionen, dels så kommer sannolikt den svenska Försvarsmakten öka sin övningsverksamhet vid denna tidpunkt för att förbereda sig för FMÖ-17. Dels kommer troligtvis de ryska väpnande styrkorna öka sin övningsverksamhet, för att förbereda sig inför Zapad-2017, med sina kontrakterade delar.
Därefter kommer inledningen av KV III 2017, sannolikt innebära en ökad aktivitet av NATO i Östersjöregionen, då en huvuddel av dess förstärkningsförband till de baltiska staterna samt Polen har anlänt till sina grupperingsområden. Detta kommer troligtvis generera en ökad rysk övningsverksamhet, dels i gränsområdet gentemot de baltiska staterna, dels i Kaliningrad Oblast, samt på och över Östersjön. Utöver detta tillkommer även alla övriga stater som aktörer i Östersjöregionen, som på ett eller annat sätt kommer involveras i övningsmönstren.
Avslutningsvis kommer en kraftigt ökad övningsverksamhet ske på och över Östersjöregionen under de avslutande veckorna av Augusti samt under hela September månad, 2017. Detta innebär, även, att vi kommer se en ökad, från en redan hög, sannolikhet för incidenter inom Östersjöregionen, fr.o.m. KV II intill inledningen av KV III 2017. En viss risk får även anses finnas, trots att alla inblandade parter är medvetna om den ökade övningsverksamhet, att verksamheten kan tolkas som förberedelser inför en väpnad konflikt.
Vad som är än mer intressant, eller om man så vill anmärkningsvärt, är den andra uppgiften som Aldrimer publicerade i samma artikel, vilket är utöver det möjliga amerikanska deltagandet i FMÖ-17, är den att en (1), enl. Aldrimer, marinkårsbrigad skall kunna skickas till Sverige genom Norge (sic!), i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöregionen. Därtill nämns även möjligheten om eventuell förhandslagring av amerikansk utrustning på svensk mark, för denna brigad.7
Inleder vi med amerikanskt stöd, d.v.s. säkerhetsgarantier, i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge eller väpnad konflikt som Sverige hamnat i, får det anses som möjligt att sådana kan finnas. Bakgrunden till det är den nuvarande amerikanska administrationens uttalande,8 som till del kan tolkas som att stöd kan ges i händelse av en väpnad konflikt, samt tidigare historiska, hemliga, avtal om stöd som funnits.9 Huruvida den kommande administrationen har samma inställning i frågan eller vad som kan ha avtalats, i det dolda, återstår att se. I sammanhanget är det även intressant att notera, den brittiske journalisten och författaren Edward Lucas uppgifter, som gör gällande att ett eventuellt avtal, omfattande svenskt territorium, redan kan ha ingåtts 2011.10
Inom ramen för det sedan i maj 2016, antagna värdlandsavtalet med NATO11 skulle sådan verksamhet kunna förberedas, även om det inte finns säkerhetsgarantier, då t.ex. övningsverksamhet öppnar upp för hur understöd skulle kunna ske, i händelse av en väpnad konflikt. Vad som dock blir ett frågetecken, är storleken på det möjliga stödet, huruvida det rör sig om en MEB, vilket är vad det finns förhandslagrat utrustning för i Norge, eller om det rör sig om en begreppsförvirring och det snarare rör sig om t.ex. ett marinkårsregemente, är en återstående fråga.
Vad som dock talar emot Aldrimeruppgifter, avseende Sverige, är USA säkerhetsåtaganden inom ramen för NATO, varpå det är mer troligt att de predestinerande marinkårsförbanden till Norge, utnyttjas för att försvara, dels Norge, dels de baltiska staterna. De förstärkningsåtgärder som nu genomförs inom ramen för NATO för de baltiska staterna samt Polen, är på intet sätt heltäckande och det kommer krävas substantiellt mer förband12 i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, eller väpnad konflikt för att försvara de tidigare nämnda områdena.
Den ökade ryska förmågan, läs A2/AD förmåga, att förvägra NATO rörelsefrihet i södra Östersjön,13 innebär i praktiken att vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, så kommer det få ses som högst osannolikt, att några substantiella förbandsmängder kommer kunna tillföras de baltiska staterna antingen med flyg eller fartyg via östersjöinloppet och vidare i södra Östersjön, eller från utskeppningshamnar längs den svenska östkusten.
Ur det perspektivet kan trots allt Aldrimer uppgifter vara mycket intressanta. Då det kan vara ett rimligt antagande att med de försvårande förhållanden som byggts upp i södra Östersjön, i stället genomföra utskeppning med delar av den amerikanska MEB som är predestinerad för Norge, till de baltiska staterna via hamnar antingen i Bottenhavet och/eller Ålands hav, där ett flertal lämpliga hamnar finns längs med den svenska kuststräckan, som är mindre påverkansbara.
Vad som kan styrka detta resonemang är att marinkåren fr.o.m. 2017 kommer ha ett kompani över tiden i Trøndelags området.14 Detta innebär, bedömt, att den Amerikanska MEB erhållit uppgifter som kräver att de snabbt skall kunna lösa de. Antingen innebär det att hotbilden markant ökat mot Norge, eller att det finns en tidsfaktor involverad, såsom att man snabbt måste kunna börja få förband över till de baltiska staterna, vilket får ses som det mest sannolika. Vad som talar för det sistnämna är att inte ens under det kalla kriget, 1980-talet, med den tydliga hotbild som rådde då, hade USA stridande personal ur MEB stationerad i Norge.
Två viktiga faktorer accentueras tydligt, oaktat om det är stöd till Sverige eller möjligheten att genomföra operativ transport till de baltiska staterna. Den ena är Ålands strategiska betydelse likt Gotland för att antingen möjliggöra eller förhindra transporter i Östersjön. Den andra är återigen vikten av mellannorrland, för att med olika medel antingen skydda eller påverka Trøndelags området där den amerikanska MEB utrustning förvaras, som mest troligt fått en än större strategisk betydelse än under det kalla kriget.
Slutsats
Den amerikanska Marine Expeditionary Brigade som är predestinerad till Norge samt har sin utrustning förhandslagrad i Trøndelags området, förefaller antingen vara, eller på väg att bli, ett tyngdpunktsförband, för att kunna lösa uppgifter i minst tre geografiska områden, den ursprungliga i Norge, troligtvis i de baltiska staterna och möjligen i Sverige.
Detta innebär i förlängningen att norra Sverige, d.v.s. Militärregion Norr, kommer bli ett geostrategiskt viktigt område för både NATO och Ryssland. I dagsläget läggs ett tydligt fokus på det geografiska området kring södra Östersjön, vilket ej är fel, men risken finns att operativa och/eller strategiska områden som krävs för att kunna verka i den delen, faller i skymundan. Varvid benet som skall stödja södra Östersjön slås undan.
Detta var det inledande inlägget, om en serie av totalt tre inlägg som kommer beröra norra Sverige och i praktiken Militärregion Norr, detta inlägg har till del satt kontexten till varför Militärregion Norr troligtvis blivit ett mycket viktigt geostrategiskt område för både NATO och Ryssland.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aftenposten 1(Norska)
IHS Jane’s Defence Weekly 1(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
Feickert, Andrew. Marine Corps Drawdown, Force Structure Initiatives, and Roles and Missions: Background and Issues for Congress. Washington, DC: Congressional Research Service, 2014.
Lucas, Edward. Deception: Spies, Lies and how Russia Dupes the West. New York: Bloomsbury Publishing, 2013, E-bok.
Slutnoter
1 Aldrimer. Stormark, Kjetil. Planlegger innsetting til Sverige via Norge. 2016. https://www.aldrimer.no/planlegger-innsetting-til-sverige-via-norge/(Hämtad 2016-11-17)
2 Ibid.
3 TV 4 Nyheterna. Josefsson, Jessica. Exklusiv intervju: USA vill flytta krigsmateriel till Sverige. 2016. http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/exklusiv-intervju-usa-vill-flytta-krigsmateriel-till-sverige-3294412(Hämtad 2016-11-17)
4 Feickert, Andrew. Marine Corps Drawdown, Force Structure Initiatives, and Roles and Missions: Background and Issues for Congress. Washington, DC: Congressional Research Service, 2014, s. 2.
5 TASS. Russian defense minister says Moscow forced to take measures in response to NATO buildup. http://tass.com/politics/910178 (Hämtad 2016-11-17)
6 The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO’s Baltic Deterrent Force to Be in Place by May 2017. 2016. http://www.wsj.com/articles/natos-baltic-deterrent-force-to-be-in-place-by-may-2017-1474188298(Hämtad 2016-11-17)
7 Aldrimer. Stormark, Kjetil. Planlegger innsetting til Sverige via Norge. 2016. https://www.aldrimer.no/planlegger-innsetting-til-sverige-via-norge/(Hämtad 2016-11-17)
8 Svenska Dagbladet. Biden: Sverige är okränkbart territorium – punkt. 2016. http://www.svd.se/presstraff-med-stefan-lofven-och-joe-biden(Hämtad 2016-11-17)
Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. USA varnar Ryssland för att angripa Sverige. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/usa-varnar-ryssland-for-att-angripa-sverige/(Hämtad 2016-11-17)
9 Sveriges Utbildningsradio AB. En bok, en författare: Mikael Holmström. 2011. http://urskola.se/Produkter/164756-En-bok-en-forfattare-Mikael-Holmstrom(Hämtad 2016-11-17)
10 Lucas, Edward. Deception: Spies, Lies and how Russia Dupes the West. New York: Bloomsbury Publishing, 2013, E-bok. s. 87.
11 Sveriges Riksdag. Samförståndsavtal om värdlandsstöd. 2016. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/samforstandsavtal-om-vardlandsstod_H301UF%C3%B6U4(Hämtad 2016-11-17)
12 The Guardian. Naughton, John. WikiLeaks cables reveal secret Nato plans to defend Baltics from Russia. 2010. https://www.theguardian.com/world/2010/dec/06/wikileaks-cables-nato-russia-baltics(Hämtad 2016-11-17)
13 IHS Jane’s Defence Weekly. Brooks, Tigner. Kaliningrad becoming a more dangerous military threat for NATO, say officials. 2016. http://www.janes.com/article/65431/kaliningrad-becoming-a-more-dangerous-military-threat-for-nato-say-officials(Hämtad 2016-11-17)
14 Aftenposten. Cadamarteri, Frank. USA vil stasjonere 300 soldater i Trøndelag – forsvarskomiteen ikke orientert. 2016. http://www.aftenposten.no/norge/USA-vil-stasjonere-300-soldater-i-Trondelag—forsvarskomiteen-ikke-orientert-606406b.html(Hämtad 2016-11-17)
Förorten i det säkerhetspolitiska perspektivet
av Lars Holmqvist Läget i våra mest utsatta förorter, där bördan av kriminalitet är som tyngst, är idag sådant att det riskerar att påverka svensk säkerhetspolitik. Staten bör skyndsamt vidta åtgärder för att vända utvecklingen, inte bara för att vi har – eller i alla fall borde ha – förpliktelser mot de många medborgare som […]
Säkerhetspolitikens paradigm, dilemman och paradoxer
av René Nyberg De säkerhetspolitiska utredningar som offentliggjorts i Finland och Sverige har skapat en tydligare bild av skillnaderna och likheterna mellan länderna. Uttrycket Common strategic space är ett nyckelbegrepp i Finlands Natoutredning. Det syftar på närheten och det ömsesidiga beroendet, alltså på det faktum att Finlands och Sveriges beslut och åtgärder påverkar varandra. Däremot […]
Sommarstugor, Hotell och Gränsstationer
Sammanfattning
De uppgifter som sporadiskt framkommit sedan 2008 i Finland, rörande en möjlig koppling till underrättelseverksamhet vid ryska mark- och fastighetsköp i Finland, får till del anses stämma. En mindre del av dessa inköp har, bedömt, en koppling till underrättelseverksamhet, som bl.a. den finska säkerhetskommittén påtalar. Dessa inköp syftar, bedömt, till att utgöra stödpunkter för olika former av underrättelseverksamhet i fred och i händelse av en väpnad konflikt för sabotageförband.
Analys
En mycket intressant företeelse som tidigare berörts på denna blogg är de s.k. ryska mark- och fastighetsköpen i Finland nära, för det finska totalförsvaret, strategiska platser. Finlands säkerhetskommitté kom i februari, 2016, med en promemoria belysa detta något mer ingående,1 vilket gör att informationen rörande dessa fastighets- och markaffärer kan värderas något mer, än vad som hitintills framkommit i både nationell finsk och internationell media.
Sedan tidigare är det känt att en stor andel av de ryska mark- och husköpen är koncentrerade till, dels södra Karelen, dels gränstrakterna mellan Finland och Ryssland. Vissa av dessa mark- och husköp har skett i anslutning ammunitionsförråd, radarstationer, stamnät för elförsörjning och andra för det finska totalförsvaret strategiska installationer. Därtill har även fastigheter och mark inhandlats i Åbo skärgård.2 Samma företag som genomförde inköpen i Åbo skärgård, köpte även två fartyg av den finska marinen, där originalmålningen på fartygen bibehölls.3
 |
| Bild 1. Riksväg 6 samt södra Karelen. |
Vad som är nytt i sammanhanget är information som framkommit i den finska säkerhetskommitténs utredning avseende s.k. ”hybridhot” vilket bl.a. berörde dessa markköp. Informationen som framkommit ur den studien är något tydligare, dels specificeras ytterligare platser, dels klarläggs geografiskt område något tydligare samt även vilken typ av byggnader som införskaffats. Bland annat nämner de att markområden och byggnader har köpts upp, utöver de tidigare nämnda, i anslutning till vapendepåer, militära flygfält, kommunikationsmaster, kärnkraftverk och knytpunkter för tågtrafik och vägnät.4
Vad avser byggnader skall det bl.a. röra sig om gränsbevakningsstationersom den finska gränsbevakningen har avyttrat, därtill skall hotell, servicestationer, skolor och lägergårdar även upphandlats. Enbart längs, finska, riksväg (RV) 6 skall det finnas närmare 30 stora fastigheter i ryskt ägo, fastigheterna har inhandlats under förevändningen att idka turistnäring, men den verksamheten förefaller ej kommit igång som utlovats.5Sedan tidigare är det känt att bl.a. äldre ödehus har köpts upp.6
I Åbo skärgård är det sedan tidigare känt, att ett företag med rysk koppling har köpt upp mark och även hus, samt även byggt hus. I huvudsak rör det sig om mindre fritidshus där storleken är om 100-200 kvadratmeter, dock finns två stora hus om 350 kvadratmeter.7Placeringen av dessa fritidshus är längsmed samtliga större farleder in till Åbo samt Nådendal.8 Åbo är, dels Finlands viktigaste hamn och distributionscentrum,9 dels finns utanför Åbo, Pansio flottbas.10 Därtill är dessa fritidshus placerad vid farleder med större vattendjup som leder ut till öppet hav.11
 |
| Bild 2. Fastighets- och markköp i Åbo skärgård. |
De tidigare hinder/krav, i Finland, som fanns för utländska fastighetsaffärer avreglerades i två etapper under 1990-talet, det första steget genomfördes 1993 och det andra avslutande 1999. Detta var ett led, och förutsättning, för det finska medlemskapet i EU, då det ej får finnas begränsningar med fastighetsaffärer för medlemsstaterna i EU. Finland kom även, i samband med detta, avreglera fastighetsmarknaden för medborgare i länder utanför EU. I början av 2000-talet kom de ryska mark- och fastighetsaffärerna i Finland påbörjas, av både företag och privatpersoner. Affärerna skall ha genomförts både via företag men även bulvaner.12Redan 2008 förefaller civila individer i Finland, uppmärksammat de ryska fastighetsköpens geografiska spridning, invid viktiga installationer, för det finska totalförsvaret.13
Den finska Försvarsmakten förefaller identifierat faktorer som innebär att vissa av dessa markköp kan vara, eller är, förberedelser syftandes till att försvåra en mobilisering av den finska Försvarsmakten. I händelse av t.ex. en situation där mobilisering skall genomföras är det, den finska polisens uppgift att tömma dessa fastigheter. Den finska polismyndigheten bedömer dock att en tömning av dessa strategiskt anskaffade fastigheter ej kommer kunna ske effektivt, som de förutsatt i dess beredskapsplaner.14
 |
| Bild 3. Fredstida gruppering av förband. |
Den finska Försvarsmaktens fredsgrupperade förband är i huvudsak koncentrerade till landets södra del samt med en tyngdpunkt i dess mellersta och västra delar.15 Utgår vi från den tidigare basfakta, där en tydlig koncentration skall vara längs RV 6 samt i södra Karelen, så finns det längs med RV 6 totalt tre militära enheter, inom södra Karelen finns en militär enhet. Således kan koncentrationen av inköpta fastigheter och markområden ej genomförts till dessa fredstida grupperingar, utan måste vara vid koncentrationsområden och basområden, för den finska Försvarsmakten, i händelse av mobilisering och/eller ett försämrat säkerhetspolitiskt läge eller väpnad konflikt, vilket indirekt beskrivs i de finska artiklar som finns avseende ämnesområdet.
För att få någon form av, möjlig, rätsida på de finska uppgifterna får vi se bakåt i historien om det finns några möjliga paralleller som går att vidareutveckla till vår nutid. Vad avser fritidsfastigheter i kustband och skärgårdar så finns det beskrivet hur den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, under 1980-talet, förefaller kontrollerat ett antal sådana fastigheter som varit inköpta av individer med utländskt medborgarskap, kopplat till den främmande undervattensverksamhet som bedrevs, längs den svenska kusten och i skärgården.16 I detta sammanhang blir de uppgifter som förekom under 1980-talets svenska ubåtsjakter, avseende ljussignalering från land ut mot vatten, intressanta.17
Vad avser fastighetsköp, så får Matrecos verksamhet i Sverige vara det mest kända, där de genom en omfattande spridning av dels, servicepunkter, dels filialer, hade möjlighet att täcka in en stor del av Sverige. Enligt chefen för SÄPO kontraspionage, OlofFrånstedt, vid den aktuella tidpunkten, var det den militära underrättelsetjänsten, GRU, som bedrev inhämtningsverksamhet med Matreco som en täckverksamhet.18 Vad avser Matreco, så förefaller det kommit s.k. ”bilexperter” från Sovjetunionen för att utföra visa bilarbeten, i Sverige, dessa övernattade/bodde då i Matreco lokaler. Dessa ”experter” förefaller,ej haft någon djupare kunskap, i bilarbete.19Därtill förefaller de både på filialnivå samt vid huvudkontoret dirigerat lastbilstrafik, TIR märkta lastbilar, men även upprätthållit samband med fartyg.
Utöver det så beskrivs det även i det s.k. Mitrochinarkivet hur t.ex. en bensinstation i Mexiko vid gränsen till USA, skulle utnyttjas för att, dels fungera som stödpunkt för sabotageförband, dels fungera som förvaringsplats av utrustningen till sabotageförband, som i händelse av en konflikt med USA, skulle genomföra sabotage där.20 Materiel gömdes även nära objekt där sabotage skulle genomföras mot, oftast skildes tänd- och sprängmedel från radiomateriel. Materielen kunde även befinna sig nära luftlandsättnings- och landstigningsområden för sabotageförbanden, då var den antingen nedgrävd i marken eller så hade den gömts i byggnader, som en agent ägde.21 I detta sammanhang blir uppgifter rörande Sovjetiska lastbilschaufförer som iakttagits, under det kalla kriget, gräva ned utrustning i Sverige, mycket intressanta. Iakttagelserna har genomförts då de parkerat sina lastbilar i obebodda områden, i samband med detta skall bl.a. radiosändare omhändertagits i efterhand, vid plats där iakttagelse genomförts.22
Således dessa perspektiv visar på att, under det kalla kriget fanns det, bedömt, både fastigheter där man visste om att de var i utländskt ägo och eventuellt i svenskt, där underrättelseverksamhet bedrevs, därtill terrängområden där utrustning fanns gömd, men ytterst lite gjordes åt verksamheten, förutom att den hölls under bevakning i olika former. Därtill visar det på, trots att det var betydligt svårare, att dölja, under det kalla kriget, så var Sovjetunionen beredd att ta stora risker i form av att genomföra denna form av verksamhet, trots att det tydligt skulle kunna härledas till Sovjetunionen. Något som är viktigt att ta med sig i det fortsatta resonemanget.
Den ryska köpkraften började öka vid 2000-talets inledning,23den hade då så sakteliga börjat återhämta sig efter den finanskris som inträffade 1998.24 Vilket även sammanfaller med starten för de ryska mark- och fastighetsköpen i Finland.25 Vad som även sammanfaller med de ryska mark- och fastighetsaffärerna, är den tydliga ökningen av rysk underrättelseverksamhet, som påbörjades vid den omedelbara inledningen av 2000-talet.26 En ökning som förefaller haft målsättningen att återskapa samma underrättelseförmåga som fanns, under den mest ansträngda tiden, vid det kalla kriget.27
Således finns det, dels en historisk koppling till utnyttjande av faciliteter samt markområden för genomförande av olika former av underrättelseverksamhet, dels förefaller en ökning i den ryska underrättelseverksamheten korrelera i tid, gentemot en ökning av ryska fastighets- och markköp i anslutning till för det finska totalförsvaret viktiga objekt. Härav finns det skäl att anta att, åtminstone, del av dessa mark- och fastighetsaffärer har en koppling till underrättelseverksamhet.
Koncentrationen av de finska stridskrafterna är, och var även under det kalla kriget, i landets södra del, därtill finns huvuddelen av befolknings- samt industriella- och administrativa centra, där.28Det finska mobiliseringssystemet kunde under inledningen av 1990-talet under några dagar, bedömt 3-5, mobilisera cirka hälften av dess totala volym,29 en stor del av dessa torde varit koncentrerade till landets södra delar. Trots, nästan, en halvering i storlek av manskap,30 jämfört med det kalla kriget, så torde en huvuddel av dessa fortsatt vara koncentrerade i händelse av en väpnad konflikt till Finlands sydöstra delar.
Sett till hur Finland såg framför sig hur ett möjligt angrepp kunde tänkas genomföras under det kalla kriget mot dem, i form av ett strategiskt överfall, så förefaller koncentrationen av de Sovjetiska förbanden varit till de sydöstra delarna av Finland, i vad som kunnat utläsas av information som framkommit under 2010-talet. Därtill korrelerar bedömda mål, väl med de uppgifter som framkommit i nutid, vart mark- och fastighetsaffärerna genomförts. Därtill sett till hur ett reguljärt angrepp skulle kunna tänkas genomföras, i vår tid, så får de tankegångarna d.v.s. en form av strategiskt överfall, fortsatt ses som giltiga.31Således, ur detta perspektiv blir koncentrationen av mark- och fastighetsinköp till områden längsmed RV 6 och i södra Karelen, fullt rimliga.
Om nu en del av dessa mark- och fastighetsaffärer har en koppling till underrättelseverksamhet, kan det skilja sig något mot tidigare eller ej? Inleder vi med markaffärerna, som torde vara den stora avvikelsen, så kan det finns en logisk förklaring. Virkesuttaget torde ökat markant sedan det kalla kriget, därtill så har även hastigheten man kan göra uttaget i, ökat markant. Mellan perioden 1991 och 2015 dubblades nästan virkesuttaget i Finland.28Således, torde även risken för ofrivillig exponering av t.ex. i fredstid utlagda upplag dubblerats. Ett sätt att minska denna risk är i sådant fall markköp. En annan anledning till markköp i anslutning till viktiga objekt, kan vara möjligheten till utplacering av teknisk inhämtningsutrustning, som genom markköpet löper mindre risk för ofrivillig exponering.
Vad avser fastighetsköpen får man se tre förklaringar. Den första, torde vara att del av dessa fastigheter fungerar som stödpunkter för underrättelsepersonal i fredstid, på samma sätt som Matreco filialer fungerade under det kalla kriget, sett till vilken typ av byggnader, hotell o.dyl., som nämnts. Den andra, torde vara att vissa fastigheter, främst ödefastigheter, kan fungera som s.k. ”brevlådor” för att förflytta information eller utrustning och möjligen som gömslen för personal. Den tredjetorde även vara som stödpunkt, i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge innan en väpnad konflikt, som möjliggör att sabotageförband kan återhämta sig samt förbereda sig, inför lösandet av uppgifter.
Har då samtliga mark- och fastighetsinköp en koppling till underrättelseverksamhet? Nej de har det, bedömt, ej. Men sett till hur den Sovjetiska underrättelsetjänsten arbetade, så får det ses som högst sannolikt att dess ryska arvtagare, fortsatt i samma spår. Vilket gör det högst sannolikt, med de nya uppgifter som publicerats att ett antal av dessa mark- och fastighetsinköp har en koppling till underrättelseverksamhet. Därtill utgör mängden mark- och fastighetsinköp ett skydd i sig. Själva mängden, som den finska polismyndigheten själva uppger, försvårar, bedömt, att, dels fastställa vilka inköp som har koppling till underrättelseverksamhet, dels genomförandet av någon form av adekvat övervakning i fredstid och påverkan i t.ex. ett skymningsläge.
Agerar Ryssland i sådant fall på liknande sätt i alla länder? Det är jag tveksam till, bedömt är det ett agerande man kan tänkas ta till i sitt absoluta närområde, för att säkerställa att ett buffertområde d.v.s. flytta fram sitt försvarsdjup, i händelse av en konflikt, kan genomföras snabbt. Därtill med minimala resurser d.v.s. man väljer att agera med sabotageförband och fjärrstridsmedel i stor omfattning för att uppnå en systemchock och sen med mindre reguljära förbandsenheter upprättar man ett buffertområde, för att effektivare kunna skydda själva Ryssland.
Slutsats
Den slutsats man kan dra är att det är ett fullt rimligt antagande, som genomförts i Finland, att vissa av de mark- och fastighetsaffärer som genomförts har en koppling till underrättelseverksamhet. Bedömt utgör dessa markområden samt fastigheter, stödpunkter som kan utnyttjas i fred, kris och konflikt för, dels underrättelsepersonal, dels sabotageförband.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Foreign Affairs 1(Engelska)
Iltalehti 1(Finska)
Ilta Sanomat 1(Finska)
Merivoimat 1(Svenska)
Naturresursinstitutet 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Världsbanken 1(Engelska)
Åbo Hamn Ab 1(Svenska)
Andrew, Christopher. Sword and the Shield: The Mitrokhin Archive and the Secret History of the KGB. New York: Basic Books, 2000, E-bok.
Bugajski, Janusz. Assenova, Margarita. Eurasian Disunion: Russia’s Vulnerable Flanks. Washington DC: The Jamestown Foundation, 2016.
Forss, Stefan, et al. The development of Russian military policy and Finland. Helsinki: National Defence University, 2013.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås: Ica, 2013.
Försvarsmakten. Soldatens handbok 2015. Försvarsmakten: Helsingfors, 2015.
Nilsson, Ulf I. ’Spionerna i Ströms bro’, Arbetarbladet, 23 Mars 2014, s. 16-17.
Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år vid SÄPO:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Visuri, Pekka. Evolution of the Finnish military doctrine 1945-1985. Helsinki: War College, 1990.
Slutnoter
1YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
2Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
3Iltalehti. Tuula, Malin. Varustamo välitti armeijan alukset venäläisfirmalle. 2015. http://www.iltalehti.fi/uutiset/2015020819157278_uu.shtml(Hämtad 2016-10-22)
4YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
5Ibid.
6Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-21)
7Ilta Sonomat. Beach, Niko. Honkamaa, Antti. Venäläiset ostivat Suomen saaria tärkeältä väylältä – ”Varakas herrasmies arvosti rauhaa ja turvallisuutta”. 2015. http://www.iltasanomat.fi/kotimaa/art-2000000812464.html(Hämtad 2016-10-22)
8YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
9Åbo Hamn Ab. 860 år av handel och sjöfart. 2016. http://www.portofturku.fi/portal/se/presentation/historia/(Hämtad 2016-10-22)
10Merivoimat. Styrkan till sjöss. 2016. http://merivoimat.fi/sv/kustflottan(Hämtad 2016-10-22)
11YLE. Tuula, Malin. Venäläisten maakaupat uhkien joukossa – Turvallisuuskomitea listasi hybridisodan ilmiöitä. 2016. http://yle.fi/uutiset/3-8664889(Hämtad 201-10-22)
12YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
13Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
14YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
15Försvarsmakten. Soldatens handbok 2015. Försvarsmakten: Helsingfors, 2015, 266.
16Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år vid SÄPO:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
17Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 211.
18Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås: Ica, 2013, s. 82-83.
19Nilsson, Ulf Ivar. ’Spionerna i Ströms bro’, Arbetarbladet, 23 Mars 2014, s. 16-17.
20Andrew, Christopher. Sword and the Shield: The Mitrokhin Archive and the Secret History of the KGB. New York: Basic Books, 2000, E-bok, s. 363.
21Ibid. s. 364.
22Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 224.
23The World Bank Group. Russia GDP per capita (current US$). 2016. http://data.worldbank.org/indicator/NY.GDP.PCAP.CD?end=2015&locations=RU&start=1989(Hämtad 2016-10-22)
24Sveriges Television. Liebermann, Andreas. Ryssland efter Sovjetunionen. 2008. http://www.svt.se/nyheter/ryssland-efter-sovjetunionen-1(Hämtad 2016-10-22)
25Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
26Bugajski, Janusz. Assenova, Margarita. Eurasian Disunion: Russia’s Vulnerable Flanks. Washington DC: The Jamestown Foundation, 2016, s. 20.
27British Broadcasting Corporation. Profile: Russia’s SVR intelligence agency. 2010. http://www.bbc.co.uk/news/10447308(Hämtad 2016-10-22)
28Visuri, Pekka. Evolution of the Finnish military doctrine 1945-1985. Helsinki: War College, 1990, s. 93
29Ibid. s. 94-95
30YLE. Kronvall, Kerstin. Värnplikt gör Finlands försvar billigt. 2014. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/09/07/varnplikt-gor-finlands-forsvar-billigt(Hämtad 2016-10-23)
31Forss, Stefan, et al. The development of Russian military policy and Finland. Helsinki: National Defence University, 2013, 42-43.
32Naturresursinstitutet. Virkesuttag och virkesförrådets avgång. 2016. http://stat.luke.fi/sv/avverkningar-och-avgang(Hämtad 2016-10-22)
Besök NATO HQ i Bryssel – några intryck
Jag hade tillfälle att i veckan (18 oktober) besöka Nato:s högkvarter i Bryssel, här några korta (ostrukturerade) nedslag i något av det som sas och diskuterades.
Nato i Baltikum
Från och med nästa år kommer det finnas en Nato bataljonsstridsgrupp ständig närvarande i vart och ett av de baltiska länderna. De ska inte uppfattas som en styrka som kan försvara länderna i händelse av angrepp, utan som en utökad snubbeltråd. Viktigt att observera är att grupperna kommer att innehålla kontingenter från alla de större Natoländerna US, TY, GB och FRA (notera att alla Nato:s kärnvapenstater kommer att delta – min kommentar).
Eventuell planeringssamverkan med Sverige
Här kan man tänka sig tre modeller:
– Inget utbyte av planer,
– Orientera varandra (Nato och Sverige) om tänkbar krigsplanering och anpassning av egen planering till det (det är dock svårt att göra planer där en eventuell partner bara kanske ställer upp, dessutom vi kommer inte få full insyn i Nato:s planer, det är förbehållet medlemmar),
– Gemensam planering (kräver dock Natomedlemskap).
Det finns självfallet ytterligare ett fall så länge vi står utanför alliansen. Nato gör sin egen planering utifrån egna behov och orienterar, den dag en eventuell konflikt utbryter, vad Sverige har att rätta sig efter. Det är en sannolik konsekvens av den första strecksatsen ovan, speciellt om man väger in vår egen begränsade militära förmåga idag (detta är min egen reflektion, det var ingen som framförde det – väluppfostrade).
Förstärkningsmöjligheter till Östersjöområdet och krigföringsförmåga
Just nu en ganska dyster bild. Att Natos ”Very High Readyness Force” (ca 5000 man) kan påbörja en förflyttning från sina olika förläggningsorter inom 1-2 dygn betyder inte att den är på plats inom några få dagar. Det kommer ta en bra stund innan den tyngre utrustningen, som ofta måste transporteras med fartyg, kommer fram. Insatser med flyg är en delvis annan fråga, men inte heller det okomplicerat (en egen kommentar: det är inte Sverige som är det prioriterade området dit Nato kommer sända stridskrafter). Ett annat problem är att Nato till stora delar ”glömt bort” hur man för storskaliga militära operationer brigad, division och kår då de senaste tjugo åren ägnats åt ”småkrig” i Afghanistan och andra platser. En återtagning har påbörjats men det kommer ta flera år innan förmågan återskapats. Just nu är det bara USA som fullt ut behärskar den konsten och har resurserna för att genomföra storskaliga operationer. Det kommer dock ta lång tid innan amerikanska resurser kan tillföras Europa, om så skulle behövas – de måste skeppas över Atlanten.
Tysklands ökade försvarsansträngningar
Den gångna helgen meddelade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att Tyskland efterhand kommer att höja sina försvarsutgifter till 2% av BNP (idag 1,2%). Det sågs både som en viktig markering vilken sannolikt skulle påverka andra Natoländer att också börja anpassa sig till dagens verklighet, men kanske viktigast, det kommer innebära en substantiell förstärkning av Natos förmåga. Det senare har dock väckt vissa funderingar om Tysklands framtida roll i Europa. Förutom att vara den ”ekonomiska stormakten” i Europa så kommer det leda till att Tysklands också kommer bli den ledande militärmakten (2% i Tyskland är avsevärt mer än 2 % i Storbritannien eller Frankrike, de ländernas ungefärliga nivå idag). Men som någon påpekade ”det är nog i första hand ett argument i Tyskland från sådana som inte vill öka försvarsutgifterna”.
Brexit
Det är osannolikt att det skulle leda till en försvagning av Nato. Snarare talade mycket för att britterna skulle öka sitt engagemang i alliansen för att visa att de visst är goda européer, men också för de att bibehålla sitt inflytande i europeisk säkerhetspolitik.
Nato och Ryssland
Här driver Nato två spår: avskräckning och dialog. I ljuset av Rysslands agerande i Georgien och i Ukraina är det viktigt att markera att alliansen kommer ha både förmågan och viljan att skydda sina medlemmar om så skulle behövas. Samtidigt är det utomordentligt viktigt med en fortsatt dialog för att undvika missförstånd som kan leda till att en spänd situation skulle kunna eskalera. Helst ska det idag spända förhållandet kunna trappas ned. Samtalen inom ramen för Nato- Russian Council fortsätter.
Ofta bortglömt
Nato är mycket mer än bara Artikel 5 (kollektivt försvar). Idag arbetar Nato mycket aktivt med att stödja länder utanför alliansen med t ex utbildning rörande terroristbekämpning, och demokratisk kontroll av försvarsmakter. Det sker bl a i Nordafrika och Afrika söder om Sahara. Man har också initierat ett omfattande program för att återskapa moderna civila totalförsvarsfunktioner i medlemsländerna (något som avvecklades i många länder efter det Kalla kriget – vi är inte ensamma). Här ser man en viktig roll för civila företag, bl a inom cyberområdet. Även partnerländer som t ex Sverige är här välkomna att bidra.
*****
Gästinlägg
Förmågeglappet inom luftstridskrafterna kvarstårBakgrundLuftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan beslutet om att införa interoperabla förmågor togs 2004, dvs Försvarsmakten skulle överge väl fungerande nationella lösningar till för…
En (fiktiv) rysk plan som nu förverkligas?
Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, agerandet i Syrien, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.
***
Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1]uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).
Nedan texten i planen i sammandrag.
——-
”Alexander Nevskij planen”
Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet. Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.
Bakgrund
Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.
Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.
Planeringsförutsättningar
Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.
Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.
Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.
Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.
Förslag på strategisk inriktning
Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.
Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:
1. Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,
2. Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,
3. Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,
4. Minska sammanhållningen inom EU och Nato,
5. Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,
6. Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.
En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.
Konkreta åtgärder
Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.
USA:s förmåga och vilja att agera i Europa påverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.
Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd – USA:s resurser är inte oändliga.
EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.
Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.
De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär så att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum.
Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.
Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland. Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.
En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.
Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet. Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato.
Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid. Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.
En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka. Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.
I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).
Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3] och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].
Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.
Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan. Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt. Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer. Här bör vi utnyttja de nationalistiska strömningar som är tydliga i flera länder i EU.
En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder. På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s.k. fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång – de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.
I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där.
När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.
Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma. Vår förmåga att utnyttja sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.
Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer. Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”. En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.
Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.
Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.
Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.
Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.
Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera. En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA.
Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2017 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön.
Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.
I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.
Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser. Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.
Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder. Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten. Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande. De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.
En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna.
Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer. Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare. Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.
Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2017 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.
Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.
Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.
Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.
Sammanfattande slutsats och rekommendation
Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.
Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”
[1] Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).
[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.
[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.
[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.
Uppdragstaktik
Manus till ett föredrag jag höll vid MSS hösten 2016.
Att uppdragstaktik blev, och under mycket lång tid var, den rådande ledningsfilosofin i den svenska försvarsmakten var ingen tillfällighet. Snarare bör det ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan landets militärpolitiska läge och hur optimalt kunna utnyttja tillgängliga resurser. Den svenska uppdragstaktiken bygger också, kanske något spekulativt, på en historiskt grundad människosyn där den enskilda människan ses som något mer än bara en ”produktionsfaktor”, för att använda en industriell eller marxistisk term.
Uppdragstaktik – den underlägsnes ”force multiplier”
De motståndare Sverige har haft att överväga, från före första världskriget och framåt, har alltid varit stormakter med överlägsna resurser. Att endast genom statiskt försvar försöka hejda, eller nöta ned, en motståndare var dömt att misslyckas. Striden måste därför, så långt som möjligt, föras på ett sätt som uppvägde den svenska numerära underlägsenheten. Endast genom att kombinera försvar med anfall, där anfallet var den viktigaste komponenten, ansågs det möjligt att bryta en motståndares angreppskraft, alternativt skapa den tid som krävdes för att få främmande hjälp. Redan i början på 1900-talet fick därför svensk taktik en uttalat offensiv prägel, inom ramen för en defensiv strategi.
Intimt knutet till utvecklingen av detta operativa koncept var synen på hur striden bör föras, eller snarare kan föras. Länder med stora resurser tenderar att ha en ganska ”mekanistisk” syn på krigföring ”där jag önskar framgång sätter jag in tillräckliga resurser – jag har ju dem”. Ledning av det ”mekanistiska” slaget blir dessutom ofta tämligen tidskrävande och kan ha svårt att snabbt möta oväntade händelseutvecklingar. Ledning tenderar att bli mer av planering och management av resurser. Alternativet för den underlägsne är att till det yttersta utnyttja varje egen tillgång. Mänskliga egenskaper som fantasi, initiativkraft och improvisationsförmåga spelar där en avgörande roll.
Stater som hade att räkna med att vara numerärt underlägsna, som t ex Tyskland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och Israel under 1950-, 60- och 70-talen, länder som förutsåg ett tvåfrontskrig mot sammantaget överlägsna motståndare, utvecklade därför ledningsfilosofier som syftade till att optimera de egna förbandens inneboende förmåga – uppdragstaktik.Att Sverige också skulle anamma en sådan syn var tämligen naturligt då huvudmotståndaren, Ryssland, alltid skulle kunna sätta in större resurser än de vi själva disponerade.
I synen på stridens förande tenderar ”resursskolan” också anse att man kan förutse och styra ett förlopp, medan ”uppdragstaktikerna” mer betraktar strid som en räcka oförutsebara händelser som skall utnyttjas, och där snabba beslut, initiativkraft samt gott ledarskap är avgörande. Sverige (och Israel) var under det Kalla kriget kanske de främsta exponenterna för uppdragstaktik.
Stridens karaktär
Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår. Det finns oändligt många faktorer som kommer att bidra till att skapa osäkerheter, här är några:
– Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,
– Alla strävar efter överraskning, även vi kommer ofta att bli överraskade,
– Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,
– Vi vet inte hur väl våra vapen kommer att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,
– Stridsmoral, hos oss som hos fienden – kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,
Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.
Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren.
För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.
Chefens och den enskildes betydelse
Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den kaotiska miljö som krig innebär och den enskilda människans betydelse för att nå framgång.
Det svenska Arméreglementet, AR 2, som armén levde med under stora delar av Kalla kriget var här tydligt.
2:9 I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd, att även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste av lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.
2:6 Chef får icke undandra sig det ansvar som hans befälsställning medför. Han bär ansvaret för att allt görs för att lösa förelagd uppgift. Då samband med högre chef icke kan uppnås skall chef på eget initiativ handla i dennes anda. Viljan att ta ansvar är en av de främsta chefsegenskaperna.
2:3 Chef skall visa förtroende för sina underlydande. Han skall följa deras verksamhet i syfte att stödja och hjälpa. Han bör uppmuntra underlydandes initiativ och stärka deras självkänsla. Detta gör han genom att ge dem största möjliga handlingsfrihet inom gränsen för deras förmåga.
I de redovisade citaten framhävs ”chefens” avgörande roll för stridens förande. En fråga som uppstår är vad som menades med chef. Enklast, om man utgår från reglementets praktiska tillämpning, så betraktades var och som utövade någon typ av befäl som chef. Det oberoende om det var en värnpliktig soldat som förde befäl över ett stridsfordon eller en överste som ledde en brigad. Alla förväntades ta initiativ och agera.
Denna syn på kriget och vad det kräver av hög som låg var inte något som var specifikt för det Kalla kriget, även om den då för svensk del kanske nådde sin höjdpunkt. Denna inriktning var tydlig t ex också under det Andra världskriget som det framgår av nedanstående citat ur Andra armékårens övningsanvisningar hösten 1940.
Initiativ, handlingskraft och framåtanda skall prägla all verksamhet, inte minst i oförutsedda lägen.
Chefer långt fram, såväl vid anfall som försvar.
Snabb beslutsfattning och snabb ordergivning, därför i regel korta, enskilda order givna efterhand.
Överraskning eftersträvas städse, inga schabloner.
Anfallsmål långt fram, aldrig fel om målet överskrides.
Inga rädsla för luckor vid anfall, varje förband söker stöta igenom, reserver följer snabbt där framgång vunnits.”
Även om den svenska försvarsmakten redan tidigt präglades av uppdragstaktik så är det också klart att när den formaliserades i form av reglementen, kursplaner och andra grundläggande dokument så var den tyska influensen tydlig.
Jämför nedanstående två citat ur den tyska motsvarigheten till vår AR 2, Truppenführung 1933 (här i engelsk översättning), med paragrafen 2:9 ovan.
3. Combat situations are of unlimited variety. They change frequently and suddenly and can seldom be assessed in advance. Incalculable elements often have a decisive influence. One´s own will is pitted against the independent will of the enemy. Frictions and errors are daily occurrences.
15. … The first criterion in war remains decisive action. Everyone from the highest commander down to the youngest soldier, must constantly be aware that inaction and neglect incriminate him more severely than any error in the choice of means.
Denna senare paragraf var den enda som var kursiverad i hela Tf 33. Ett mycket tydligare sätt att markera den enskildes avgörande betydelse för att hantera situationer som uppstår är svårt att tänka sig.
Även om de reglementariska anvisningarna, såväl de svenska som tyska, gav en mycket tydlig inriktning för utbildningen i truppföring och taktik, på alla nivåer, så var det viktigaste budskapet att det inte räcker med att ge chefer vissa kunskaper och förmågor. Det gällde lika mycket, eller kanske än mer, att inympa ett sätt att tänka och agera – det vill säga att forma personligheten. Detta framgår mycket tydligt av Krigsskolans undervisningsstadga från 1963.
Undervisningen skall … så ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet och självständighet – utvecklas.
Som en personlig reflektion – faktorer som bara begränsad omfattning tycks vara styrande för svensk officersutbildning av idag.
Det ligger i uppdragstaktikens natur att det ofta är agerandet på plutons- kompani- och bataljonsnivå som kan skapa gynnsamma situationer (eller att motgångar kan avvärjas), vilka sedan chefer på högre nivå kan utnyttja för att uppnå mer omfattande resultat. Att skapa dugliga och handlingskraftiga plutons-, kompani- och bataljonschefer var därför tidigare mycket högt prioriterat. Samt också att skapa högre chefer vilka vågade delegera ansvar och som ville och förstod att utnyttja de situationer som uppstod. Egen erfarenhet av att tjänstgöra som chef på lägre nivåer sågs därför som en förutsättning för befordran till högre befattningar. Snabbt och effektivt stabsarbete var också en väsentlig förutsättning. Det krävde stabsofficerare som präglades av samma tankesätt och som förstod vad som var möjligt på fältet – något som också krävde egen, omfattande, erfarenhet av att själv motta stridsuppdrag, och att lösa dem.
Människosyn
Ytterligare en faktor som är intimt förknippad med uppdragstaktik, förutom stridens karaktär och vilka krav det ställde på chefer och deras underlydande, är synen på hur enskilda människor fungerar och reagerar. Det i motsats till synen att människan är bara är en utbytbar resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.
Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur man kan skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband vilka kan åsättas ett matematiskt värde. Det leder ofta till en mekanisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Detta är i sin tur något som inbjuder till en centraliserad ledning. Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser – tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Chefer i ett sådant system tenderar att bli managers av resurser. Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.
I såväl fred som krig tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, på bekostnad av genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.
Ett sådant synsätt tar dessutom bara begränsad hänsyn till två grundläggande mänskliga egenskaper, nämligen att: människor fungerar bäst, presterar mer, när de kan påverka sin egen situation och att människan bara har en begränsad förmåga att analysera och tillgodogöra sig information.
Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar antagligen på att någon annan skall bestämma genom att ge order eller skapa regler. En viktig komponent i uppdragstaktik, som står i skarp kontrast till detta, är att alla ska känna sig delaktiga och känna att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen. Var och en ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – att ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, upprätta fungerande samband, eller vad det nu kan vara. Det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.
Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation.
Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken mycket stor att han snabbt blir överbelastad med information som han inte hinner och sannolikt inte heller klarar av att analysera.
Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med all den tid det tar, är risken överhängande att situationen ändrat karaktär innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle kan ha gått förlorat, alternativt kan det ha hänt något katastrofalt.
Förutsättningar
Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att göra som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom kanske vissa undviker att ta sig an besvärliga situationer med argument som ”jag bedömde att jag borde ta mig en annan uppgift, nämligen att…”.
Jag skulle här peka på sju punkter som jag anser är grundläggande för en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.
1. Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden ska avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Oavsett vad som än händer kommer då alla kunna agera utifrån vad som ytterst skall åstadkommas utan att fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonschefen som inte på eget bevåg utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).
2. Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”.
Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.
3. Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker. De måste även känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar och kunna agera utifrån det.
Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?”
Kompanichefen: ”Helvete – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, ska jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid tar det innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”
Här, efter punkterna 1-3 kan man fundera över så kallad ”omfallsplanering”. ”Omfallet” kan faktiskt inträffa vid endast en del av förbandet och inte vid andra. Detta kan, och kommer, att väcka frågor hos underlydande om vad som gäller och för vilka. ”Omfall” kan splittra uppmärksamheten och även påverka viljan att göra sitt yttersta för att uppnå målet med den givna uppgiften; ”det finns ju ett omfall” (nödutgång för den ”fege” om det t ex kärvar i ett anfall). Planerade ”omfall” rimmar illa med uppdragstaktik – den senare är ju just till för att hantera slagfältets osäkerheter. Ingen ”omfallsplanering” kommer kunna förutse det oförutsebara – det vill säga det som kommer att inträffa. Till detta kan man också lägga att det rimligtvis måste vara bättre att chefen och hans medarbetare, stab och underlydande, lägger sin energi och tid på att förbereda genomförandet av den givna uppgiften (större chans att man lyckas) än att också avdela tid och resurser till att fundera på andra händelseutvecklingar, som i de flesta fall inte går att förutse.
4. Förtroende – uppåt, nedåt och i sida. En framgångsrik tillämpning av uppdragstaktik innehåller ett stort mått av tillit för organisationen och kunskap om dess sätt att agera. Krävande, större, övningar, där olika beroenden klarläggs samt chefers och förbands förmåga testas, är ett medel att skapa förtroende för organisationen och dess medlemmar, men är också ett sätt att visa på faktorer som kan begränsa en chefs (din) handlingsfrihet. Här ska inte heller andra gemensamma erfarenheter, som kurser, fältövningar, umgänge på fritiden, underskattas när det gäller att bygga förtroende och skapa personkännedom.
Bataljonschefen: ”Kan jag lita på att Kalle (underhållsbataljonschefen) klarar av att omdirigera sina trossforor så jag inte står utan ammunition och drivmedel om jag fortsätter anfallet in på djupet, nu när jag har tillfälle?”
Brigadchefen: ”Jasså,, är det XX bataljon, där Pelle är chef, han som gjorde så väl ifrån sig på förra årets KFÖ, som ska skydda min flank, då vågar jag satsa framåt”
5. Uttalad vilja hos alla att ta ansvar – beslutsvillighet. Detta är ingen medfödd egenskap utan den skapas redan i fredstid genom att den enskilde ges stort eget ansvar i den dagliga verksamheten, genom övningar med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”). I taktik finns ingen ”lärarlösning”. Det viktiga i taktikundervisning är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig. Är motiven bra och olika komponenters (mek, art, lv, uh, ing, mm) förmågor bedöms realistiskt och samverkar för att lösa den givna stridsuppgiften så är lösningen bra.
6. Högre chefer (och deras staber) måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange realistiska mål (för det krävs chefer och stabsofficerare med gedigen ”trupperfarenhet”) och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar, exempelvis genom att sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. I fredstid gäller för chefen det att uppmuntra initiativ och underlätta för underlydande att lösa sin huvuduppgift (rimligtvis då något som är förknippat med att öka organisationens förmåga i krig). Samtidigt måste chefer personligen ingripa där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid att finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta. Det gäller såväl i fred som krig.
Chefers främsta uppgift är att fatta beslut och att se till att de blir genomförda – inte att planera.
7. Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, inte vågar delegera och inte tillåter att man gör fel, kommer aldrig kunna tillämpa uppdragstaktik på ett framgångsrikt sätt. Premieras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten så ska ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.
Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Här ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för att undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden och för att inte ge tid för fienden att reagera (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom ett tiotal sekunder efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). När man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man dock en annan, mycket svårare, situation att hantera: låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering? Frågor vars svar ingen kan förutse; dock kvarstår faktum att varje dröjsmål att hantera situationen ger fienden tid att vidta motåtgärder och därmed påverkar de egna möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).
Men också inte att förglömma. Även om uppdragstaktik syftar till att ge stor handlingsfrihet till underlydande; orderlydnad är ovillkorlig. Detta innebär dock inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order nödvändigtvis är rätt, utan bör snarare ses som ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt riskerar att bli inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Likaså kan i den fredstida verksamheten alltför detaljerade anvisningar för allt och alla, som till delar är svåra eller i vissa fall omöjliga att tillämpa, leda till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ, sannolikt både och.
Passar uppdragstaktik överallt?
Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är mer oöverskådlig och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, jämfört med sjö- och luftoperationer. Markstrid är också i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. Ett brigadanfall bör exempelvis ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre). I storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter ska där gemensamt leda till målet. Detta samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former. Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer därför att lyckas mer eller mindre väl, och också slås ut i större eller mindre omfattning. Det kommer kontinuerligt behöva fattas nya beslut på alla nivåer, korpral till general, för att processen skall kunna hållas igång.
Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, och där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda till liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller för att möta oväntade händelser. Dessutom är det måttligt begåvat att ens försöka då det knappast går att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan. Det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden är bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, och som i kraft av sina resurser kan ”köra över” honom i stort sett oberoende av vad han gör.
En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.
Delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är dock sådan att även de kan och bör styras enligt uppdragstaktiska principer. Basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst skulle kunna vara exempel på sådana områden. Tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (även eventuella civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.
Det är viktigt att inse, och acceptera, skillnaderna mellan olika försvarsgrenarnas egenskaper och sätt att strida, och därmed också behovet av till del olika ledningsmetoder. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Inte minst viktigt i detta sammanhang är det att inse att de skilda tänkesätt som krävs beroende på vilken stridsmiljö som ska hanteras också påverkar hur personalen måste utvecklas – alla går inte att stöpa i samma form.
Det kan finnas skäl att här också peka på faran i att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, om man inte mycket noga analyserar förutsättningarna. Att införa metoder och tänkesätt från områden där det förutsätts att verksamheten kan styras genom stela regler och detaljerad planering, och att bortse från att det finns en motståndare som utnyttjar dödligt våld i stor skala för att du skall misslyckas, är knappast lämpligt för en organisation vars uppgift det är att föra krig. Lika farligt är det att utan eftertanke ta efter metoder från militära organisationer som opererar under helt andra förutsättningar, och också är produkterna av annorlunda samhällen än vårt.
Framtiden
Kommer uppdragstaktik bli obsolet på grund av teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – vilket kan tala för en ökad centralisering.
Samtidigt kommer dock varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (ofta samma) informationskällor. Det ”informationsöverläge” som högre chefer tidigare hade kommer att minska. Ett av motiven för att samordning bör ske främst på högre nivåer kommer därför delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden ökar hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.
Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:
– Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,
– Vissa vapensystem, egna likaväl som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,
– Båda sidor kommer att göra sitt bästa för att vilseleda varandra: utnyttja skenmål, sprida falsk information, hacka dataöverföring, möjligheterna är oändliga,
Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortsatt att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen både när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan få katastrofala följder.
Att vi skulle anpassa vår ledningskultur till att ett framtida krig eventuellt kommer att utkämpas tillsammans med andra, kanske med en helt dominerande partner som USA, är ett tecken på mental lathet. Så länge svenska enheter från pluton till Försvarsmakten i sin helhet inte kan påräkna det stöd som det innebär att var en helt integrerad del av en stormaktsorganisation – i det här fallet är det bara USA som kan vara aktuellt – så länge måste räkna med att vi är den underlägsna parten och anpassa vår taktik till det. Detta gäller speciellt armén då markstridsförband sannolikt är den typ av hjälp som vi minst kan räkna med, speciellt inte i tidiga skeden av en konflikt. Att skapa en ledningsmodell, och därmed också taktik, som förutsätter resurser som det är mer än tveksamt att de finns tillgängliga kommer knappast att leda till framgång.
Avslutning
Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter, och genom att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte. Därutöver krävs att utbildningen, främst officersutbildningen – det är officerarna som präglar organisationen – systematiskt inriktas på att forma människor som ser det som självklart att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.
Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vidaste bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också att vara den som även med begränsade medel kan vinna framgång.
Min övertygelse är att uppdragstaktik också i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla Försvarsmakten.
Uppdragstaktik – nyttan av ”omfall” och annat
Det här är en utveckling av en artikel som jag publicerat tidigare där det tillkommit vissa resonemang, bl a om ”omfallsplanering” (röd text mitt i artikeln). Dock bör hela texten läsas för att man ska förstå motiven till varför jag inte tror på nyttan av den typen av planering. Vänligen förväxla inte ”omfall” med ”beredduppgifter”. En beredduppgift är en entydig uppgift som ska lösas med all kraft – ett ”omfall”, som jag tolkar det, är ett alternativt handlande om det av olika anledningar inte går att lösa den givna uppgiften som tänkt.
Artikeln utgjorde manus till det föredrag jag höll på Markstridsskolan för någon dag sedan och som utlöste en Twitterdebatt om nyttan av ”omfall”.
Uppsatsen har två syften. Det första är att beskriva min syn på utvecklingen och tillämpningen av ”uppdragstaktik” i Sverige. Samtidigt ger det mig tillfälle att visa min uppskattning för en vän och kollega som i sin yrkesgärning varit ett framstående exempel på principens praktiska tillämpning, och där visat att uppdragstaktik är ett mindset – ett sätt att tänka och agera, inte en ledningsmetod. [1]
Att uppdragstaktik blev, och under mycket lång tid var, den rådande ledningsfilosofin i den svenska försvarsmakten var ingen tillfällighet. Snarare bör det ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan landets militärpolitiska läge och hur optimalt kunna utnyttja tillgängliga resurser. Den svenska uppdragstaktiken bygger också, kanske något spekulativt, på en historiskt grundad människosyn där den enskilda människan ses som något mer än bara en ”produktionsfaktor”, för att använda en industriell eller marxistisk term.
Denna lilla uppsats berör i huvudsak tre områden. Varför uppdragstaktik, dess praktiska tillämpning och förutsättningar för att den ska kunna tillämpas. Avslutningsvis siar jag något om uppdragstaktikens framtid.
Uppdragstaktik – den underlägsnes ”force multiplier”
De motståndare Sverige har haft att överväga, från före första världskriget och framåt, har alltid varit stormakter med överlägsna resurser. Att endast genom statiskt försvar försöka hejda, eller nöta ned, en motståndare var dömt att misslyckas. Striden måste därför, så långt som möjligt, föras på ett sätt som uppvägde den svenska numerära underlägsenheten. Endast genom att kombinera försvar med anfall, där anfallet var den viktigaste komponenten, ansågs det möjligt att bryta en motståndares angreppskraft, alternativt skapa den tid som krävdes för att få främmande hjälp. Redan i början på 1900-talet fick därför svensk taktik en uttalat offensiv prägel, inom ramen för en defensiv strategi.[2]
Intimt knutet till utvecklingen av detta operativa koncept var synen på hur striden bör föras, eller snarare kan föras. Länder med stora resurser tenderar att ha en ganska ”mekanistisk” syn på krigföring ”där jag önskar framgång sätter jag in tillräckliga resurser – jag har ju dem”. Ledning av det ”mekanistiska” slaget blir dessutom ofta tämligen tidskrävande och kan ha svårt att snabbt möta oväntade händelseutvecklingar.[3] Ledning tenderar att bli mer av planering och management av resurser. Alternativet för den underlägsne är att till det yttersta utnyttja varje egen tillgång. Mänskliga egenskaper som fantasi, initiativkraft och improvisationsförmåga spelar där en avgörande roll.
Stater som hade att räkna med att vara numerärt underlägsna, som t ex Tyskland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och Israel under 1950-, 60- och 70-talen, länder som förutsåg ett tvåfrontskrig mot sammantaget överlägsna motståndare, utvecklade därför ledningsfilosofier som syftade till att optimera de egna förbandens inneboende förmåga – uppdragstaktik.[4]Att Sverige också skulle anamma en sådan syn var tämligen naturligt då huvudmotståndaren, Ryssland, alltid skulle kunna sätta in större resurser än de vi själva disponerade.
I synen på stridens förande tenderar ”resursskolan” också anse att man kan förutse och styra ett förlopp, medan ”uppdragstaktikerna” mer betraktar strid som en räcka oförutsebara händelser som skall utnyttjas, och där snabba beslut, initiativkraft samt gott ledarskap är avgörande. Sverige (och Israel) var under det Kalla kriget kanske de främsta exponenterna för uppdragstaktik.
Stridens karaktär
Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår. Det finns oändligt många faktorer som kommer att bidra till att skapa osäkerheter, här är några:
– Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,
– Alla strävar efter överraskning, även vi kommer ofta att bli överraskade,
– Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,
– Vi vet inte hur väl våra vapen kommer att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,
– Stridsmoral, hos oss som hos fienden – kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,
Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.
Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren.
För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.
Chefens och den enskildes betydelse
Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den kaotiska miljö som krig innebär och den enskilda människans betydelse för att nå framgång.
Det svenska Arméreglementet, AR 2, som armén levde med under stora delar av Kalla kriget var här tydligt. [5]
2:9 I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd, att även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste av lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.
2:6 Chef får icke undandra sig det ansvar som hans befälsställning medför. Han bär ansvaret för att allt görs för att lösa förelagd uppgift. Då samband med högre chef icke kan uppnås skall chef på eget initiativ handla i dennes anda. Viljan att ta ansvar är en av de främsta chefsegenskaperna.
2:3 Chef skall visa förtroende för sina underlydande. Han skall följa deras verksamhet i syfte att stödja och hjälpa. Han bör uppmuntra underlydandes initiativ och stärka deras självkänsla. Detta gör han genom att ge dem största möjliga handlingsfrihet inom gränsen för deras förmåga.
I de redovisade citaten framhävs ”chefens” avgörande roll för stridens förande. En fråga som uppstår är vad som menades med chef. Enklast, om man utgår från reglementets praktiska tillämpning, så betraktades var och som utövade någon typ av befäl som chef. Det oberoende om det var en värnpliktig soldat som förde befäl över ett stridsfordon eller en överste som ledde en brigad. Alla förväntades ta initiativ och agera.
Denna syn på kriget och vad det kräver av hög som låg var inte något som var specifikt för det Kalla kriget, även om den då för svensk del kanske nådde sin höjdpunkt. Denna inriktning var tydlig t ex också under det Andra världskriget som det framgår av nedanstående citat ur Andra armékårens övningsanvisningar hösten 1940. [6]
Initiativ, handlingskraft och framåtanda skall prägla all verksamhet, inte minst i oförutsedda lägen.
Chefer långt fram, såväl vid anfall som försvar.
Snabb beslutsfattning och snabb ordergivning, därför i regel korta, enskilda order givna efterhand.
Överraskning eftersträvas städse, inga schabloner.
Anfallsmål långt fram, aldrig fel om målet överskrides.
Inga rädsla för luckor vid anfall, varje förband söker stöta igenom, reserver följer snabbt där framgång vunnits.”
Även om den svenska försvarsmakten redan tidigt präglades av uppdragstaktik så är det också klart att när den formaliserades i form av reglementen, kursplaner och andra grundläggande dokument så var den tyska influensen tydlig.
Jämför nedanstående två citat ur den tyska motsvarigheten till vår AR 2, Truppenführung 1933 (här i engelsk översättning), med paragrafen 2:9 ovan.[7]
3. Combat situations are of unlimited variety. They change frequently and suddenly and can seldom be assessed in advance. Incalculable elements often have a decisive influence. One´s own will is pitted against the independent will of the enemy. Frictions and errors are daily occurrences.
15. … The first criterion in war remains decisive action. Everyone from the highest commander down to the youngest soldier, must constantly be aware that inaction and neglect incriminate him more severely than any error in the choice of means.
Denna senare paragraf var den enda som var kursiverad i hela Tf 33. Ett mycket tydligare sätt att markera den enskildes avgörande betydelse för att hantera situationer som uppstår är svårt att tänka sig.
Även om de reglementariska anvisningarna, såväl de svenska som tyska, gav en mycket tydlig inriktning för utbildningen i truppföring och taktik, på alla nivåer, så var det viktigaste budskapet att det inte räcker med att ge chefer vissa kunskaper och förmågor. Det gällde lika mycket, eller kanske än mer, att inympa ett sätt att tänka och agera – det vill säga att forma personligheten. Detta framgår mycket tydligt av Krigsskolans undervisningsstadga från 1963.
Undervisningen skall … så ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet och självständighet – utvecklas.[8]
Som en personlig reflektion – faktorer som bara begränsad omfattning tycks vara styrande för svensk officersutbildning av idag.
Det ligger i uppdragstaktikens natur att det ofta är agerandet på plutons- kompani- och bataljonsnivå som kan skapa gynnsamma situationer (eller att motgångar kan avvärjas), vilka sedan chefer på högre nivå kan utnyttja för att uppnå mer omfattande resultat. Att skapa dugliga och handlingskraftiga plutons-, kompani- och bataljonschefer var därför tidigare mycket högt prioriterat. Samt också att skapa högre chefer vilka vågade delegera ansvar och som ville och förstod att utnyttja de situationer som uppstod. Egen erfarenhet av att tjänstgöra som chef på lägre nivåer sågs därför som en förutsättning för befordran till högre befattningar. Snabbt och effektivt stabsarbete var också en väsentlig förutsättning. Det krävde stabsofficerare som präglades av samma tankesätt och som förstod vad som var möjligt på fältet – något som också krävde egen, omfattande, erfarenhet av att själv motta stridsuppdrag, och att lösa dem.
Människosyn
Ytterligare en faktor som är intimt förknippad med uppdragstaktik, förutom stridens karaktär och vilka krav det ställde på chefer och deras underlydande, är synen på hur enskilda människor fungerar och reagerar. Det i motsats till synen att människan är bara är en utbytbar resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.
Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur man kan skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband vilka kan åsättas ett matematiskt värde. Det leder ofta till en mekanisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Detta är i sin tur något som inbjuder till en centraliserad ledning. Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser – tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Chefer i ett sådant system tenderar att bli managers av resurser. Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.
I såväl fred som krig tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, på bekostnad av genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.
Ett sådant synsätt tar dessutom bara begränsad hänsyn till två grundläggande mänskliga egenskaper, nämligen att: människor fungerar bäst, presterar mer, när de kan påverka sin egen situation och att människan bara har en begränsad förmåga att analysera och tillgodogöra sig information.
Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar antagligen på att någon annan skall bestämma genom att ge order eller skapa regler. En viktig komponent i uppdragstaktik, som står i skarp kontrast till detta, är att alla ska känna sig delaktiga och känna att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen. Var och en ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – att ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, upprätta fungerande samband, eller vad det nu kan vara. Det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.
Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation.
Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken mycket stor att han snabbt blir överbelastad med information som han inte hinner och sannolikt inte heller klarar av att analysera.
Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med all den tid det tar, är risken överhängande att situationen ändrat karaktär innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle kan ha gått förlorat, alternativt kan det ha hänt något katastrofalt.
Förutsättningar
Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att göra som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom kanske vissa undviker att ta sig an besvärliga situationer med argument som ”jag bedömde att jag borde ta mig en annan uppgift, nämligen att…”.
Jag skulle här peka på sju punkter som jag anser är grundläggande för en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.
1. Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden ska avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Oavsett vad som än händer kommer då alla kunna agera utifrån vad som ytterst skall åstadkommas utan att fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonschefen som inte på eget bevåg utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).
2. Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”.
Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.
3. Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker. De måste även känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar och kunna agera utifrån det.
Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?”
Kompanichefen: ”Helvete – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, ska jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid tar det innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”
Här, efter punkterna 1-3 kan man fundera över så kallad ”omfallsplanering”. ”Omfallet” kan faktiskt inträffa vid endast en del av förbandet och inte vid andra. Detta kan, och kommer, att väcka frågor hos underlydande om vad som gäller och för vilka. ”Omfall” kan splittra uppmärksamheten och även påverka viljan att göra sitt yttersta för att uppnå målet med den givna uppgiften; ”det finns ju ett omfall” (nödutgång för den ”fege” om det t ex kärvar i ett anfall). Planerade ”omfall” rimmar illa med uppdragstaktik – den senare är ju just till för att hantera slagfältets osäkerheter. Ingen ”omfallsplanering” kommer kunna förutse det oförutsebara – det vill säga det som kommer att inträffa. Till detta kan man också lägga att det rimligtvis måste vara bättre att chefen och hans medarbetare, stab och underlydande, lägger sin energi och tid på att förbereda genomförandet av den givna uppgiften (större chans att man lyckas) än att också avdela tid och resurser till att fundera på andra händelseutvecklingar, som i de flesta fall inte går att förutse.
4. Förtroende – uppåt, nedåt och i sida. En framgångsrik tillämpning av uppdragstaktik innehåller ett stort mått av tillit för organisationen och kunskap om dess sätt att agera. Krävande, större, övningar, där olika beroenden klarläggs samt chefers och förbands förmåga testas, är ett medel att skapa förtroende för organisationen och dess medlemmar, men är också ett sätt att visa på faktorer som kan begränsa en chefs (din) handlingsfrihet. Här ska inte heller andra gemensamma erfarenheter, som kurser, fältövningar, umgänge på fritiden, underskattas när det gäller att bygga förtroende och skapa personkännedom.
Bataljonschefen: ”Kan jag lita på att Kalle (underhållsbataljonschefen) klarar av att omdirigera sina trossforor så jag inte står utan ammunition och drivmedel om jag fortsätter anfallet in på djupet, nu när jag har tillfälle?”
Brigadchefen: ”Jasså,, är det XX bataljon, där Pelle är chef, han som gjorde så väl ifrån sig på förra årets KFÖ, som ska skydda min flank, då vågar jag satsa framåt”
5. Uttalad vilja hos alla att ta ansvar – beslutsvillighet. Detta är ingen medfödd egenskap utan den skapas redan i fredstid genom att den enskilde ges stort eget ansvar i den dagliga verksamheten, genom övningar med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”). I taktik finns ingen ”lärarlösning”. Det viktiga i taktikundervisning är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig. Är motiven bra och olika komponenters (mek, art, lv, uh, ing, mm) förmågor bedöms realistiskt och samverkar för att lösa den givna stridsuppgiften så är lösningen bra.
6. Högre chefer (och deras staber) måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange realistiska mål (för det krävs chefer och stabsofficerare med gedigen ”trupperfarenhet”) och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar, exempelvis genom att sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. I fredstid gäller för chefen det att uppmuntra initiativ och underlätta för underlydande att lösa sin huvuduppgift (rimligtvis då något som är förknippat med att öka organisationens förmåga i krig). Samtidigt måste chefer personligen ingripa där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid att finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta. Det gäller såväl i fred som krig.
Chefers främsta uppgift är att fatta beslut och att se till att de blir genomförda – inte att planera.
7. Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, inte vågar delegera och inte tillåter att man gör fel, kommer aldrig kunna tillämpa uppdragstaktik på ett framgångsrikt sätt. Premieras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten så ska ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.
Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Här ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för att undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden och för att inte ge tid för fienden att reagera (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom ett tiotal sekunder efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). När man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man dock en annan, mycket svårare, situation att hantera: låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering[9]? Frågor vars svar ingen kan förutse; dock kvarstår faktum att varje dröjsmål att hantera situationen ger fienden tid att vidta motåtgärder och därmed påverkar de egna möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).
Men också inte att förglömma. Även om uppdragstaktik syftar till att ge stor handlingsfrihet till underlydande; orderlydnad är ovillkorlig.[10] Detta innebär dock inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order nödvändigtvis är rätt, utan bör snarare ses som ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt riskerar att bli inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Likaså kan i den fredstida verksamheten alltför detaljerade anvisningar för allt och alla, som till delar är svåra eller i vissa fall omöjliga att tillämpa, leda till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ, sannolikt både och.
Passar uppdragstaktik överallt?
Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är mer oöverskådlig och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, jämfört med sjö- och luftoperationer. Markstrid är också i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. Ett brigadanfall bör exempelvis ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre). I storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter ska där gemensamt leda till målet. Detta samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former. Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer därför att lyckas mer eller mindre väl, och också slås ut i större eller mindre omfattning. Det kommer kontinuerligt behöva fattas nya beslut på alla nivåer, korpral till general, för att processen skall kunna hållas igång.
Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, och där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda till liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller för att möta oväntade händelser. Dessutom är det måttligt begåvat att ens försöka då det knappast går att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan. Det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden är bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, och som i kraft av sina resurser kan ”köra över” honom i stort sett oberoende av vad han gör.
En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.
Delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är dock sådan att även de kan och bör styras enligt uppdragstaktiska principer. Basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst skulle kunna vara exempel på sådana områden. Tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (även eventuella civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.
Det är viktigt att inse, och acceptera, skillnaderna mellan olika försvarsgrenarnas egenskaper och sätt att strida, och därmed också behovet av till del olika ledningsmetoder. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Inte minst viktigt i detta sammanhang är det att inse att de skilda tänkesätt som krävs beroende på vilken stridsmiljö som ska hanteras också påverkar hur personalen måste utvecklas – alla går inte att stöpa i samma form.
Det kan finnas skäl att här också peka på faran i att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, om man inte mycket noga analyserar förutsättningarna. Att införa metoder och tänkesätt från områden där det förutsätts att verksamheten kan styras genom stela regler och detaljerad planering, och att bortse från att det finns en motståndare som utnyttjar dödligt våld i stor skala för att du skall misslyckas, är knappast lämpligt för en organisation vars uppgift det är att föra krig. Lika farligt är det att utan eftertanke ta efter metoder från militära organisationer som opererar under helt andra förutsättningar, och också är produkterna av annorlunda samhällen än vårt.
Framtiden
Kommer uppdragstaktik bli obsolet på grund av teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – vilket kan tala för en ökad centralisering.
Samtidigt kommer dock varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (ofta samma) informationskällor. Det ”informationsöverläge” som högre chefer tidigare hade kommer att minska. Ett av motiven för att samordning bör ske främst på högre nivåer kommer därför delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden ökar hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.
Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:
– Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,
– Vissa vapensystem, egna likaväl som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,
– Båda sidor kommer att göra sitt bästa för att vilseleda varandra: utnyttja skenmål, sprida falsk information, hacka dataöverföring, möjligheterna är oändliga,
Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortsatt att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen både när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan få katastrofala följder.
Att vi skulle anpassa vår ledningskultur till att ett framtida krig eventuellt kommer att utkämpas tillsammans med andra, kanske med en helt dominerande partner som USA, är ett tecken på mental lathet. Så länge svenska enheter från pluton till Försvarsmakten i sin helhet inte kan påräkna det stöd som det innebär att var en helt integrerad del av en stormaktsorganisation – i det här fallet är det bara USA som kan vara aktuellt – så länge måste räkna med att vi är den underlägsna parten och anpassa vår taktik till det. Detta gäller speciellt armén då markstridsförband sannolikt är den typ av hjälp som vi minst kan räkna med, speciellt inte i tidiga skeden av en konflikt. Att skapa en ledningsmodell, och därmed också taktik, som förutsätter resurser som det är mer än tveksamt att de finns tillgängliga kommer knappast att leda till framgång.
Avslutning
Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter, och genom att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte. Därutöver krävs att utbildningen, främst officersutbildningen – det är officerarna som präglar organisationen – systematiskt inriktas på att forma människor som ser det som självklart att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.
Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vidaste bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också att vara den som även med begränsade medel kan vinna framgång.
Min övertygelse är att uppdragstaktik också i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla Försvarsmakten.
Karlis Neretnieks är generalmajor och har tidigare tjänstgjort som bland annat rektor för Försvarshögskolan, operationsledare vid Milo Mitt och chef för MekB 18. Han har även varit chef för Arméstabens Taktikavdelning med ansvar för att utveckla arméns ledningsmetoder och taktik.
Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
[1]Jan Mörtberg, en officer och kollega som ägnat en stor del av sin aktiva tjänst till att utbilda chefer på olika nivåer är ett lysande exempel på uppdragstaktikens tillämpning. Utan att snegla på vad som för dagen råkar vara högsta mode eller populärt hos högre chefer har han vid varje tillfälle gjort en egen bedömning av situationen, och handlat därefter. Denna integritet och vilja att ta eget ansvar har han fört vidare genom sin gärning på Försvarshögskolan och som förbandschef. Något han har alla skäl att vara stolt över nu när han avslutar sin karriär i Försvarsmakten
[2] Denna grundtanke har till stora delar präglat svensk strategiskt tänkande sedan 1600-talet. Även det svenska stormaktsväldet insåg sina begränsningar. Inte utan anledning var därför anfall det främsta stridssättet även i dåtidens svenska arméer.
[3] Till detta kan läggas att länder med dåligt utbildade officerare också tenderar att tillämpa en stel ledningsmetodik, officerarna klarar inget annat. Sovjetunionen under andra världskriget, där officersförlusterna inledningsvis var mycket stora och ersättarna av naturliga skäl bara kunde ges en mycket begränsad utbildning, kan vara ett exempel.
[4] För Israel se t ex Edward Luttwak/Dan Horowitz, The Israeli Army, Harper & Row, New York 1975, sid 91 och 288
[5] Arméreglemente del 2, Taktik, 1963 Chefen för Armén Ao nr 28 16/1 1964.
[6] Carl August Ehrensvärd (arméchef 1948-1957), I rikets tjänst, P.A. Norstedt och Söner, Stockholm 1965, sid 179
[8] Erik Norberg (red), Karlberg Slott och Skola – Utbildning till officer 1792 – 1992, Ekblads, Västervik 1992, sid 317.
[9] En inte ovanlig åtgärd om de egna förbanden har hunnit skaffa sig ett rimligt skydd i grävda värn, källare e dy. Modern målsökande ammunition kan göra den här optionen än mer attraktiv om t ex försvararen består av skyttetrupp och anfallaren av mekaniserade förband. I ett sådant läge så skulle risken för egen trupp vara acceptabel om målsökarna bara gick mot stridsfordon.
[10] Detta påstående är inte fullt ut sant, det finns en begränsning. Order som uppenbart innebär ett brott mot krigets lagar ska inte åtlydas.
Röd Oktober Del 1 – Omslagspunkt
Sammanfattning
De senaste 9 dagarna får beskrivas som en omslagspunkt i de säkerhetspolitiska relationerna och hur den fortsatta säkerhetspolitiska agendan kommer utvecklats. Relationsmässigt, mellan USA och Ryssland, på den diplomatiska nivån har en tydlig bottennivå noterats i paritet med de mest spända situationerna under det kalla kriget, relationerna mellan Ryssland och de Västeuropeiska länderna har sedan tidigare varit kraftigt spända. Det kommer, bedömt, ta en mycket lång tid innan något som kan likna avspända relationer inträder.
Bedömt försöker Ryssland flytta fram sina positioner i Östersjöregionen under de kommande två (2) till tre (3) månaderna, för att påvisa att man är den dominerande makten, i regionen. Detta hör samman med att Ryssland anser de baltiska staterna tillhör dess intressesfär, det s.k. ”nära utlandet”. Tidsmässigt är detta den mest gynnsamma tidpunkten för Ryssland att genomföra ett sådant agerande, då ett beslutsvakuum kommer råda i USA fr.o.m. nu intill dess att den nyvalda presidenten har tagit över posten i USA. Därtill kommer USA och NATO fr.o.m. Januari 2017 påbörja styrketillförsel enligt tidigare beslut, till de baltiska staterna samt Polen.
Analys
Allmänt. De senaste 9 dagarna har uppvisat totalt sett försämrad situation vad avser relationerna mellan främst, å ena sidan Ryssland och å andra sidan USA, så till den grad att Rysslands ambassadör numera talar om frystarelationer mellan länderna, vilket får ses som att man träffat samma nivå som under det kalla kriget då de sämsta relationerna uppstod. En lång rad olika saker har skett, vad som vid första anblick kan te sig som slumpartade händelser som ej hänger samman. Väljer man dock att strukturera om dem, så ser man att fyra huvudlinjer där händelser sker just nu kan identifieras, nämligen inom det diplomatiska området, agerande med fjärrstridsmedel, militär övningsverksamhet samt styrkeuppbyggnad.
Dessa fyra huvudområden kommer beröras nedan i inlägget med ett antal olika händelser. Därefter kommer ett försök till att nå en slutsats till varför allt detta sker just nu och vad syftet bakom det kan vara. Likt tidigare vill jag betona att detta är en bedömning, det behöver ej vara såsom jag beskriver, därtill vill jag påtala att bedömningen på intet sätt är knuten till Försvarsmakten eller någon annan statlig eller icke-statlig verksamhet, utan är ett högst enskilt försök till att strukturera upp skeden som kan påverka vårt närområde.
Diplomati. Den 03OKT2016 upphävde Rysslands President, Vladimir Putin, det avtal som tecknats mellan USA och Ryssland avseende, avyttrande av vapenklassat plutonium, totalt skulle de båda staterna, enligt avtalet, avyttra 34 ton vapenklassat plutonium. Avtalet upphävs för Ryssland anser att, dels USA har agerat ovänligt emot dem, dels för att det har uppkommit ett hot gentemot den strategiska stabiliteten p.g.a. det ovänliga agerandet gentemot Ryssland. Därtill dess åtagande att efterleva avtalet,1 då USA ej avser bygga ett kraftverk för att tillverka s.k. mox-bränsle, utan vill tillämpa en annan metod som innebär utspädning, något som Ryssland ej anser är tillräckligt.2
Ryssland kan tänka sig återgå till det tidigare ingångna avtalet om, USA upphäver den s.k. Magnitskij lagen, upphäver samtliga antiryska sanktioner och kompenserar för dess påverkan samt skär ned på den militära infrastrukturen i NATO-länder. Vad avser NATO länderna, är det de länder som upptagits i alliansen efter 01SEP2000 som avses. Därtill vill Ryssland att USA kompenserar Ryssland för dess motsanktioner gentemot USA sanktioner av Ryssland och avslutningsvis att USA uppvisar en tydlig plan för hur avyttrandet av vapenplutoniumet skall genomföras.3
Den 05OKT2016 kom Ryssland även upphäva ett ingånget samarbetsavtal med USA avseende kärnkraft- och energiforskning. USA kom att frysa detta samarbetsavtal, 2014, utifrån den rådande händelseutvecklingen mellan Ryssland och Ukraina. Ryssland anser att de nu rådande ovänliga aktiveten som genomförs av USA, gentemot Ryssland, framtvingar detta upphävande av det ingångna avtalet, som en motåtgärd till den amerikanska aktiviteten.4 Rysslands Premiärminister, Dmitrij Medvedev, var ansvarig för upphävandet av avtalet, i den förklarande texten, så framför även Ryssland att de kan tänka sig återuppta samarbetet om relationerna mellan USA och Ryssland förbättras. Därtill så upphävs även samarbetet mellan Rosatom och det amerikanska energidepartementet.5
Den 07OKT2016 kom USA att anklaga Ryssland för att cyberoperationer riktad mot, dels demokraterna i USA, dels för att på detta sätt påverka det amerikanska valet som genomförs den 08NOV2016. Enligt inrikessäkerhetsdepartementet så skall denna form av aktivitet ej vara ny för Ryssland, utan de hävdar att Ryssland genomfört liknande operationer även i Europa och Euroasien. Därtill hävdar de även att enbart den högsta ledningen i Ryssland kan ha godkänt, dessa aktiviteter riktade mot USA.6 Den 11OKT2016 meddelades att USA President, Barack Obama, överväger en rad motåtgärder gentemot Ryssland och att det är möjligt att dessa motåtgärder kan genomföras som dolda operationer.7
Den 07OKT2016 kom även USA utrikesminister, John Kerry, begära att en utredning om krigsbrott inleds m.h.t. Ryssland och Syriens agerande, där Kerry säger att både Ryssland och Syrien systematiskt genomför angrepp mot sjukhus i syfte att terrorisera civila, i det pågående inbördeskriget i Syrien.8Det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zacharova, bemötte detta utspel av USA utrikesminister, genom att påtala att Ryssland snart kan tänkas rösta om man ej bör bryta de diplomatiska kontakterna med USA utrikesminister.9
Den 07OKT2016 kom även Duman att ratificera det avtal som upprättas mellan Syrien och Ryssland om att under obegränsad tid, möjliggöra deployering av ryska luftstridskrafter i Syrien. Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, kom den 09OKT2016 påtala att Ryssland, dels hade personal vid Syriska flygbaser, dels har förmågan att skydda sin personal. Detta var som svar på att USA kan tänkas överväga att angripa syriska flygfält.10
Den 09OKT2016 uttalade sig Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, i ryska kanal 1, där han påtalade att han hade noterat en ökad grad av amerikansk fientlighet gentemot Ryssland. Därtill påtalade han att USA hade genomfört ett antal aggressiva steg gentemot Ryssland som hotar dess nationella säkerhet, därtill skadar rysk nationella intressen. Han påtalade även att relationerna mellan USA och Ryssland kraftigt försämrats. Han framförde även att grundfundamentet i USA politik gentemot Ryssland, numera, är russofobi. Han framförde även att allt detta hade lett fram till en atmosfär av misstro som på vissa sätt var mer farlig och oförutsägbar än det kalla kriget.11
Finland och USA undertecknade 07OKT2016 en avsiktsförklaring om fördjupat bilateralt försvarssamarbete mellan de båda länderna. Avsiktsförklaringen förbinder ej parterna till något, det vill säga det innehåller t.ex. inte några försvarsåtaganden mellan de båda länderna. I sammanhanget är det intressant att notera att Finländskt luftrum förefaller kränkts av ryskt stridsflyg den 06OKT2016 vid två tillfällen, Ryssland tillbakavisar anklagelserna att de skall ha kränkt det finska luftrummet.12
Fjärrstridsmedel. Både estländska13 och amerikanska14 källor gör gällande att Ryssland har förflyttat det ballistiska missil systemet Iskander, NATO benämning SS-26, till Kaliningrad Oblast under V640. Enligt officiella ryska uttalanden är systemet överfört, för att genomföra övningsverksamhet.15 Iskander systemet har, officiellt, två (2) gånger tidigare, i samband med övningar 2014 respektive 2015,16 transporterats till Kaliningrad Oblast och under övningstiden varit grupperad där, för att sedan återtransporteras och återgå till sin ursprungsgruppering.
Iskander systemet har sedan 2008 nyttjats som ett ”strategiskt spelkort”,17 då man från rysk sida vid ett flertal tillfällen påtalat att en utplacering av systemet kan ske, som ett motsvar på västligt agerande. Dock kommer Iskander systemet på sikt, senast 2018-19, finnas operativt i Kaliningrad Oblast, då man successivt byter ut äldre markrobotsystem mot det nyare Iskander systemet.18 Med retoriken som utnyttjas får det ses som troligt att man kan tidigarelägga en utplacering, för att påvisa missnöje i någon sakfråga från rysk sida, då Ryssland upprepade gånger använder utplacering av Iskander som ett argument, främst gentemot ballistiskt missilförsvar.
Ryssland har sedan 2014 övat med Iskander systemet i Kaliningrad Oblast, varvid en tillfällig överföring av systemet för övning under 2016, är fullt logisk. I sammanhanget är dock Polen samt Litauens oro över den tillfälliga överföringen av Iskander systemet, intressant att notera.19 Om denna oro beror på att man misstänker en tidigarelagd permanent basering, eller om det hör samman med det generellt försämrade säkerhetspolitiska läget, är dock oklart. När Iskander systemet för första gången, officiellt, tillfälligt överfördes till Kaliningrad Oblast inom ramen för en övning, 2014, så förefaller Polen även oroats20 på samma sätt som de oroades över den nyss, 25-31AUG2016, genomförda beredskapskontrollen i Ryssland.21
Vad avser rysk fjärrbekämpningsförmåga i Östersjöregionen är det intressant att notera den ukrainska militära underrättelsetjänstens uppgifter, om en möjlig överföring av korvetterna Serpukhov och Zelenyy Dol från Svarta Havsmarinen (SHM) till Östersjömarinen (ÖM), där man bl.a. hänvisar till social oro hos familjerna till sjömännen på korvetterna över beslutet.22 De båda korvetterna tillhör Buyan klassen, varvid de kan bära kryssningsroboten Kalibr. I sammanhanget är det intressant att notera att de båda korvetterna blev operativa hos SHM, så sent som, i december 2015.23 Så sent som i augusti 2016 bekämpade de mål, med Kalibr kryssningsrobotar, i Syrien från sina patrullområden i Medelhavet.24
Enligt den ukrainska militära underrättelsetjänsten, skulle förflyttningen genomföras på Rysslands inre vattenvägar från Svarta Havet till Östersjön, något som får ses som fullt möjligt. Vad som dock talar emot detta är att de båda korvetterna passerade Bosporen 05OKT2016 för att ingå i den ryska Medelhavseskadern.25Givetvis kan det vara så att fartygen fortfarande skall förstärka upp Östersjömarinen, antingen efter de deltagit i operationer med Medelhavseskadern eller så kommer de förflytta sig på en gång till Östersjön, då det mest troligt skulle tagit för lång tid att förflytta fartygen på de inre vattenvägarna, men även kan ha inburet ingrepp på fartygen, för att möjliggöra denna transport, vilket även skulle tagit tid i anspråk att genomföra.
Fartyg som kan bära Kalibr kryssningsrobotsystemet finns redan nu i Östersjön, dock ingår de i, de provturskommandon, PTK, som finns för testkörning av fartygen innan överlämning, formellt, sker till någon av de ryska marinerna. Varvid dessa fartyg, dels ej är fullt pårustade för att kunna genomföra strid, dels är det provtursbesättningar varvid deras stridsvärde för att lösa stridsuppgifter får, bedömt, ses som låg. Givetvis finns, troligtvis, möjligheten att snabbt på rusta dessa fartyg och flytta någon besättning till dem, men sannolikheten för detta får ses som låg.
Styrkeuppbyggnad. Ryssland har under de gångna två (2) till tre (3) veckorna, genomfört en styrkeuppbyggnad dels i Syrien, dels i Medelhavet med dess Medelhavseskader. Därtill förefaller den stora ökningen skett under den första veckan, V640, i oktober.26 Enligt fortfarande obekräftade uppgifter så kommer Rysslands enda hangarfartyg, Admiral Kuznetsov, omgruppera från Murmansk till Medelhavet med start i mitten av oktober, hangarfartyget kommer lösa uppgifter under fyra (4) till fem (5) månader.27
Inom ramen för den pågående ryska övningsverksamheten i oktober månad så har även ett okänt antal MIG-29 SMT omgrupperats från Kursk Oblast till Kaliningrad Oblast. Stridsflygplanen kommer under övningen genomföra samövning med Östersjömarinens luftstridskrafter d.v.s. dess SU-27 samt SU-24 flygplan som finns baserad i Kaliningrad Oblast.28Därtill har även Iskander systemet, mängden är okänd, överförts inom ramen för övningsverksamheten till Kaliningrad Oblast.29 Som tidigare nämnts så finns även möjligheten att två (2) Buyan korvetter kan tänkas vara under förflyttning till Östersjöregionen, varvid detta markant skulle öka Rysslands förmåga till fjärrbekämpning, vilket får ses som en styrkeuppbyggnad.
I mitten av oktober kommer de ryska luftlandsättningstrupperna även genomföra en större samövning med Egypten. Storleken på det ryska deltagandet, i övningen, varierar mellan olika källor, från hundratalet30 upptill 5,000 luftlandsättningssoldater.31Förflyttar Ryssland upptill 5,000 luftlandsättningssoldater kommer man, under en kort tid byggt upp en ansenlig styrka i Mellanöstern, om än under en begränsad tidsperiod. Vad som även kommer visas, vilket får ses som det viktigaste i den övningen, är att man har förmågan att genomföra strategisk deployering av större luftlandsättningsförband, utanför Rysslands gränser.
Överföringen av ytterligare luftvärnsrobotsystem, S-300, av Ryssland till Syrien, gör att Ryssland i dagsläget, bedömt, har förmågan att upprätta ett flygförbudsområde över Syrien om de så vill. Därtill den kommande operationen med Admiral Kuzentsov i Medelhavet gör att Ryssland i mitten eller slutet av oktober, 2016, kommer ha en mycket kapabel förmåga att lösa olika former av uppgifter i Medelhavsregionen, inom luft- och sjöarenan. Stämmer uppgifterna om upptill 5,000 luftlandsättningssoldater, bedömt i mitten/slutet av oktober månad, kommer denna kapabla förmåga även omfatta markarenan.
Enligt NRK som hänvisar till Adresseavisen, har USA genomfört en framställan om att få basera cirka 300 marinkårssoldater i Norge, detta skall vara en stridande enhet då bedömt ett kompani.32 USA har sedan tidigare personal stationerad vid Marinkårens förrådskomplex i Tröndelag.33Tanken USA förefaller ha kring baseringen är att på, bedömt, sex (6) månaders basis rotera in personal och genomföra utbildningsinsatser, på motsvarande sätt som man tänkt genomföra i t.ex. de Baltiska staterna.34 Varvid, per se, det kan ses som en tillfällig basering och ej en permanent sådan, då det ej är samma enhet som är placerad där över tiden.
Övningsverksamhet.Ryssland delgav 03OKT2016 att de påbörjat den årliga höstmanövern, som skall pågå mellan 03-15OKT2016 samt en avslutande del under slutet av oktober, 2016. Totalt skall över 300 olika enheter delta i övningsverksamheten, som skall genomföras vid över 120 övningsområden, därtill skall även mobiliseringsberedskap kontrolleras vid enheterna. Förband som deltog i årets, 2016, strategiska övning, Kavkaz-2016 kommer ej omfattas av övningarna enligt de inledande uppgifterna som presenterades.35Några exakta datum för genomförandet av den andra och avslutande delen har ej hittats, historiskt så kommer den bedömtgenomförs under perioden för de två (2) avslutande veckorna av oktober månad.
Inom MD V, skall en större flygövning genomföras, under oktober mellan vilka datum är okänt, som omfattar cirka 1,000 individer och över 100 luftfarkoster. Samtliga flygförband inom MD V kommer på något sätt beröras av övningen, därtill skall mobiliseringsberedskap samt krigsduglighet bedömas av förbanden.36Detta innebär att flygövningen har potential att växa i omfattning, då samtliga förband på ett eller annat sätt skall kontrolleras, då den faktiska siffran på luftfarkoster och individer i det ryska luftförsvaret inom MD V är betydligt högre än den aviserade mängden som skall övas.37
Utöver en större flygövning i MD V, rapporterar man även om att en ledningsövning är påbörjad inom MD V, totalt omfattas cirka 2,500 individer av övningen, samt olika sambandssystem kommer även utnyttjas i övningen.38 Det man rapporterar om avseende övningsverksamheten, kan tyda på att man bygger upp sambandsvägar, på ett motsvarande sätt som genomfördes dels under mobiliseringskontrollen tidigare i år, 2016, dels som den större beredskapskontrollen som genomfördes under våren 2015 som omfattade hela Ryssland.
Den 04OKT2016 respektive 06OKT2016, startade beredskapskontroll för två (2) stycken markrobotbrigader utrustade med Iskander systemet i MD V. Övningsmålsättningarna för de båda brigaderna förefaller skilja sig åt, den ena brigaden skall öva preventiva insatser mot för en motståndare kritiska mål, den andra brigaden skall öva förflyttning över längre avstånd för att där öva enkel och multipel avfyring vid ej rekognoserade avfyringsplatser. Totalt över 1,000 individer ur de två markrobotbrigaderna.39
Mellan den 07-20OKT2016 genomför de ryska luftlandsättningstrupperna tillsammans med sina motsvarigheter i Belarus samövningar. Ryssland deltar med en bataljonsstridsgrupp ur luftlandsättningstrupperna, som skall uppgå till cirka 200 individer vilket får ses som att det i sådant fall är en reducerad bataljonsstridsgrupp.40 Totalt förefaller samövningen uppgå till över 1,200 individer som övar från de båda länderna. Övningen kommer bl.a. omfatta patrullering av den gemensamma unionsgränsen.41
Vad avser västliga övningar utgör SHAPE, Supreme Headquarters Allied Powers Europe, kontinuerliga sammanställning av NATO och enskilda NATO länders större övningar den bästa källan till information. Vad avser oktober månad förefaller det enbart vara två övningar som är av större karaktär. Den ena är Joint Warrior 2016, som genomförs i Storbritannien under perioden 08-22OKT2016 och är en övning som arrangeras av Storbritannien med deltagande av dels NATO länder, dels partnerskapsländer till Storbritannien. I slutet av Oktober genomför NATO, övningen Trident Juncture 2016, som pågår mellan 25OKT2016-03NOV2016. Övningen genomförs i Italien och syftar till att öva NRF/VJTF.42
Diskussion. Var är det då som händer? Följer man nyhetsflöden o.dyl. så kan man lätt tro att en väpnad konflikt är under uppsegling. Det är något jag vill nedtona, min bedömning just nu är att ingen av parterna, här avses Ryssland och USA, har dels något intresse av en väpnad konflikt eller aktivt söker det, dels har något att vinna på det. Dock vill jag understryka att som situationen är just nu, kan en incident mycket snabbt, eskalera till en konflikt, då den diplomatiska situationen samt retoriken inom respektive länder, uppmålar en möjlig väpnad konflikt.
Rysslands agerande gentemot USA bör sättas i perspektivet att man nu utnyttjar, dels den kraftigt kaotiska valrörelse med skandaler som de båda partierna i USA har, dels det traditionella maktvakuum som uppstår under dryga två (2) till tre (3) månader vid det amerikanska presidentvalet, här avses den avslutande valmånaden samt perioden intill dess att den nya presidenten övertar styret. Detta agerande får i grunden ses som att man försöker flytta fram sina positioner, här avses att skapa en bild av Ryssland som en maktfaktor.
USA s.k. pivot gentemot Asien, får anses varit en avgörande faktor som legat till grund för att Ryssland kan, försöka, flytta fram sina positioner, i främst dess västra närområde, och agera på ett sådant sätt att de kan skapa en bild av sig själva som en maktfaktor. Därtill USA egen försvagade säkerhetspolitiska roll som de intagit under de senaste två till tre åren, där passivitet får anses vara en ytterligare faktor som legat till grund. Att Ryssland har för avsikt att flytta fram sina positioner, här avses bli en stark aktör som de övriga större aktörerna, USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland m.fl. skall ta hänsyn till, är inte okänt, det är något Rysslands President framför relativt ofta i olika sammanhang.
USA motagerande som man får säga har kommit nu, bör sättas i perspektivet att det som kan beskrivas som ett ”underrättelsekrig”, mellan Ryssland och USA, som pågått under ett längre tag, nu har kommit upp till ytan och konsekvenserna av det börjar nu synas i olika sammanhang, därtill som svar på Rysslands agerande i Syrien. Däremot får det nog anses som relativt troligt att USA ej kommer genomföra några aktiva steg i någon riktning för att möta upp Ryssland, förrän den nya amerikanska presidenten är installerad i januari.
Kan man dra några slutsatser av ovanstående, i grunden ser det ut som slumpvisa händelser och skeden som, dels pågått under en längre tid, dels tagit fart under de senaste två veckorna. Jag vill hävda att man kan det och det finns en spårbarhet i det vi ser och det är ej så slumpartat som det kanske kan te sig vid första anblicken.
I grunden är det i dagsläget, minst, fyra operationslinjer som Ryssland arbetar utefter, det är, diplomatiska medel, militära maktmedel som jag väljer att dela in i fjärrstridskrafter, övningsverksamhet samt styrkeuppbyggnad. Sett till geografiska tyngdpunktsområden förefaller det vara Syrien samt Östersjöregionen som fokus ligger vid, varav Syrien är det tydligaste som ger utslag på olika former av förstärkningar.
Rysslands intressesfär utgör i huvudsak det de benämner det s.k. ”nära utlandet”. Där t.ex. de baltiska staterna ingår. Givetvis har Ryssland strategiska intressen i Syrien/Mellanöstern vilket till del kan förklara den styrkeuppbyggnad vi dels har sett, dels kommer se under de kommande veckorna i den regionen. Dock sett till beröringsytor o.dyl. så är de baltiska staterna närmre samt bedömt viktigare, vilket kan jämföras med Ryssland agerande gentemot Ukraina 2013 då ett frihandels- och samarbetsavtal skulle undertecknas med EU.
Från och med Januari 2017 så inträffar två avgörande faktorer som kommer minska Rysslands förmåga att påverka de baltiska staterna, dels tillträder en ny amerikansk president som tidigare nämnts, dels kommer NATO och USA förstärkningsåtgärder i de baltiska staterna på allvar börja ta fart, som nämnts i tidigare inlägg på denna blogg. Detta gör att Rysslands utrymme att på olika sätt flytta fram sina positioner, eg. agera så att man uppfattas som en maktfaktor i Östersjöregionen är fr.o.m. nu intill januari 2017.
Ytterligare en faktor som indikerar att Östersjöregionen blivit ett tyngdpunktsområdeär den tidigareläggning av permanent militär närvaro med 1,5 år som genomförts av svenska Försvarsmakten på Gotland. Varvid jag vill hävda att Östersjöregionen är det faktiska tyngdpunktsområdet, för det agerande vi ser nu och kommer se framgent, under de kommande två (2) till tre (3) månaderna.
Sett utifrån de operationslinjer som framkommit kommer vi troligtvis se en intensifiering i Östersjöregionen under senare delen av Oktober, fr.o.m. V642, i takt med att den pågående höstmanövern går in i ett avslutande skede, då man förefaller vilja kombinera militära maktmedel i bakgrunden, tillsammans med de diplomatiska utspelen. Därefter kommer fokus flyttas över till Syrien, för att därefter igen flyttas över till Östersjöregionen, m.h.t. att stridsvärdeshöjande åtgärder måste genomföras på de militära förbanden, efter den genomförda höstmanövern.
Avslutningsvis så kan det konstateras att relationerna mellan USA och Ryssland träffat en låg nivå i paritet med de sämsta nivåerna under det kalla kriget. Dessa relationer kommer ärvas av den som blir President i USA. Bedömt kommer det ta en mycket lång tid innan relationerna kommer normaliseras, bottennivån kan de troligtvis ta sig upp från inom ett år, men inom en överskådlig tid bör man räkna med att relationerna f.r.om. nu kommer vara mycket dåliga och mycket väl kan träffa på ytterligare bottennoteringar.
Slutsats
Det ryska agerandet vi ser just nu, syftar till att flytta fram sina positioner, etablera sig som en tydlig maktfaktor, i bedömt Östersjöregionen. Detta görs, med fyra olika metoder eller operationslinjer om man så vill, genom uppvisande av fjärrstridsmedel, militära övningar, styrkeuppbyggnad och diplomatiska ageranden, som koordineras. Agerandet kommer öka gradvis för att bedömt nå sin kulminationspunkt i slutet av november eller början av december månad 2016.
Sannolikheten att en, avsiktlig, väpnad konflikt uppstår i Östersjöregionen får anses som låg. Sannolikheten att en incident kan uppstå, får fortsatt ses som hög. Sannolikheten att en incident övergår till en eskalering får ses som förhöjd.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aftenposten 1(Norska)
Defensenews 1(Engelska)
Department Of Homeland Security 1(Engelska)
IHS Jane’s Defence Weekly 1(Engelska)
Interfax 1 (Ryska)
Norsk rikskringkasting 1(Norska)
Royal Navy 1(Engelska)
Ryska Kanal 1 1 (Ryska)
Ukrainska Försvarsministeriet 1(Ukrainska)
Slutnoter
1 TASS. Putin orders suspension of plutonium utilization deal with US — decree. 2016. http://tass.com/politics/903673 (Hämtad 2016-10-12)
2 Svenska Dagbladet. Putin bryter avtal med USA: ”Hotfulla handlingar”. 2016. http://www.svd.se/putin-bryter-avtal-med-usa-hotfulla-handlingar (Hämtad 2016-10-12)
3 TASS. Russia may restart plutonium deal if US cancels Magnitsky Act. 2016. http://tass.com/politics/903792 (Hämtad 2016-10-12)
4 TASS. Russia suspends another nuclear deal with US due to Washington’s unfriendly steps. 2016. http://tass.com/politics/904464 (Hämtad 2016-10-12)
5 TASS. Russia suspends cooperation with US in nuclear, energy sectors. 2016. http://tass.com/politics/904430 (Hämtad 2016-10-12)
6 Department Of Homeland Security. Joint Statement from the Department Of Homeland Security and Office of the Director of National Intelligence on Election Security. 2016. https://www.dhs.gov/news/2016/10/07/joint-statement-department-homeland-security-and-office-director-national (Hämtad 2016-10-12)
7 Reuters. Rascoe, Ayesha. Gardner, Timothy. Mason, Jeff. Obama to consider ’proportional’ response to Russia hacking. 2016. http://www.reuters.com/article/us-usa-cyber-russia-obama-idUSKCN12B2G0 (Hämtad 2016-10-12)
8 The New York Times. Gordon, Michael R. Sengupta, Somini. John Kerry Calls for War Crimes Investigation of Russia and Assad Government. 2016. http://www.nytimes.com/2016/10/08/us/politics/john-kerry-russia-syria-assad.html (Hämtad 2016-10-12)
9 TASS. Russians may soon ask Foreign Ministry to cease contacts with Kerry, spokeswoman says. 2016. http://tass.com/politics/905021 (Hämtad 2016-10-12)
10TASS. State Duma ratifies deal on Russian air task force’s indefinite deployment in Syria. 2016. http://tass.com/politics/904927 (Hämtad 2016-10-12)
Reuters. Kiselyova, Maria. Russia says can protect its Syria assets if U.S. carpet bombs. 2016. http://www.reuters.com/article/us-mideast-crisis-syria-russia-idUSKCN1290G2 (Hämtad 2016-10-12)
11 Reuters. Kiselyova, Maria. Russia says U.S. actions threaten its national security. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-idUSKCN1290DP (Hämtad 2016-10-12)
12YLE. Brunell, Eva. Finland och USA utvidgar sitt militära samarbete. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/10/07/finland-och-usa-utvidgar-sitt-militara-samarbete(2016-10-12)
YLE. Langh, Sara. Det här ryska planet kränkte Finlands luftrum på torsdag kväll. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/10/07/det-har-ryska-planet-krankte-finlands-luftrum-pa-torsdag-kvall(Hämtad 2016-10-12)
TASS. Russian Defense Ministry denies incidents involving Su-27 fighter over Gulf of Finland. 2016. http://tass.com/defense/904891(Hämtad 2016-10-12)
13 Eesti Rahvusringhääling. Cavegn, Dario. Russia transporting Iskander missile system to Kaliningrad. 2016. http://news.err.ee/v/news/2bed3823-08be-4918-be4c-4e427422981e/breaking-russia-transporting-iskander-rocket-system-to-kaliningrad (Hämtad 2016-10-12)
Eesti Rahvusringhääling. Vahtla, Aili. Cavegn, Dario. Ilves: Russia’s use of force tactics has reached our region. 2016. http://news.err.ee/v/news/f4ac951c-40d2-4a51-8cc6-65d06b5b2442/ilves-russias-use-of-force-tactics-has-reached-our-region– (Hämtad 2016-10-12)
14 Reuters. Landay, Jonathan. Russia moving nuclear-capable missiles into Kaliningrad: U.S. intelligence official. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-idUSKCN1272EH (Hämtad 2016-10-08)
15 Reuters. Solovyov, Dmitry. Russia says moves nuclear-capable missiles into Kaliningrad for drills. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-confirm-idUSKCN1280IV (Hämtad 2016-10-12)
16 Eesti Rahvusringhääling. Russian military concludes a surprise drill in Kaliningrad. 2014. http://news.err.ee/v/news/International/ac7e85af-32af-478d-8a6a-781301fc91ff/russian-military-concludes-a-surprise-drill-in-kaliningrad (Hämtad 2016-10-12)
TASS. Ballistic missile systems to be redeployed to Russia’s westernmost region — source. 2015. http://tass.ru/en/russia/783204 (Hämtad 2016-10-12)
17 British Broadcasting Corporation. Russia to move missiles to Baltic. 2008. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/7710362.stm (Hämtad 2016-10-12)
18 TASS. Iskander-M missile systems to be deployed in Kaliningrad region till 2018. 2015. http://tass.ru/en/russia/795113 (Hämtad 2016-10-12)
Reuters. Osborn, Andrew. Russia seen putting new nuclear-capable missiles along NATO border by 2019. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-europe-shield-idUSKCN0Z90WT (Hämtad 2016-10-12)
19 British Broadcasting Corporation. Russia deploys nuclear-capable missiles in Kaliningrad. 2016. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-37597075 (Hämtad 2016-10-12)
Reuters. Solovyov, Dmitry. Sytas, Andrius. Russia moves nuclear-capable missiles into Kaliningrad. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-confirm-idUSKCN1280IV (Hämtad 2016-10-12)
20 British Broadcasting Corporation. Russia Baltic military actions ’unprecedented’ – Poland. 2014. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-30429349 (Hämtad 2016-10-12)
21 The Washington Post. Russia calls snap military drills, raising concern in Poland. 2016. https://www.washingtonpost.com/world/europe/russia-calls-snap-military-drills/2016/08/25/553fe99e-6ac2-11e6-91cb-ecb5418830e9_story.html (Hämtad 2016-10-12)
22 Holovne upravlinnya rozvidky Ministerstva oborony Ukrayiny. Osoblyvosti rozvytku obstanovky na tymchasovo okupovanykh terytoriyakh Ukrayiny (09 – 15 veresnya 2016 roku). 2016. http://gur-mou.gov.ua/ua/content/osoblyvosti-rozvytku-obstanovky-na-tymchasovo-okupovanykh-terytoriiakh-ukrainy-16-09-2016.html (Hämtad 2016-10-12)
23 Navy Recognition. Two More Project 21631 Buyan-M Class Corvettes With Kalibr Missiles for Russia’s Black Sea Fleet. 2015. http://www.navyrecognition.com/index.php/news/defence-news/year-2015-news/december-2015-navy-naval-forces-defense-industry-technology-maritime-security-global-news/3349-two-more-project-21631-buyan-m-class-corvettes-with-kalibr-missiles-for-russias-black-sea-fleet.html (Hämtad 2016-10-12)
24 Navy Recognition. Video: 2 Project 21631 Buyan-M Class Corvettes Launched Kalibr Missiles to Strike Targets in Syria. 2016. http://www.navyrecognition.com/index.php/news/defence-news/2016/august-2016-navy-naval-forces-defense-industry-technology-maritime-security-global-news/4293-video-2-project-21631-buyan-m-class-corvettes-launched-kalibr-missiles-to-strike-targets-in-syria.html (Hämtad 2016-10-12)
25 IHS Jane’s Defence Weekly. Ripley, Tim. Russia sends cruise missile ships to Mediterranean. 2016. http://www.janes.com/article/64460/russia-sends-cruise-missile-ships-to-mediterranean(Hämtad 2016-10-09)
26 Reuters. Stubbs, Jack. Tsvetkova, Maria. Exclusive: Russia builds up forces in Syria, Reuters data analysis shows. 2016. http://www.reuters.com/article/us-mideast-crisis-syria-russia-exclusive-idUSKCN1271YO (Hämtad 2016-10-12)
27 TASS. Aircraft carrier to reinforce combat capabilities of Russian task force in Mediterranean. http://tass.com/defense/901272(Hämtad 2016-10-12)
Interfax. ”Admiral Kuznetsov” otpravitsya v Sredizemnomor’ye v seredine oktyabrya. 2016. http://www.interfax.ru/world/530158(Hämtad 2016-10-12)
28 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Letchiki MiG-29SMT aviasoyedineniya ZVO pod Kurskom itogovuyu proverku budut sdavat’ na aerodromakh v Kaliningradskoy oblasti. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098570@egNews (Hämtad 2016-10-12)
29 Reuters. Solovyov, Dmitry. Sytas, Andrius. Russia moves nuclear-capable missiles into Kaliningrad. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-confirm-idUSKCN1280IV (Hämtad 2016-10-12)
30 TASS. First drills of Russian, Egyptian paratroopers to be held in mid-October. 2016. http://tass.com/defense/905038 (Hämtad 2016-10-12)
31 Krizis v otnosheniyakh: Rossiya znayet, chem otvetit’ na plan ”B” SSHA, [online video], 2016, https://youtu.be/qFQZkx_-G6I?t=18m, (Hämtad 2016-10-12)
32Norsk rikskringkasting. Avis: Amerikanske soldater kan bli stasjonert på Værnes. 2016. https://www.nrk.no/trondelag/avis_-amerikanske-soldater-kan-bli-stasjonert-pa-vaernes-1.13171599(Hämtad 2016-10-12)
33 Defensenews. Cavas, Christopher P. Cave-Dwellers: Inside the US Marine Corps Prepositioning Program-Norway. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/land/vehicles/2015/09/19/uk-returns-sights-8×8-armored-vehicle/72365238/(Hämtad 2016-10-12)
34Aftenposten. Cadamarteri, Frank. USA vil stasjonere 300 soldater i Trøndelag – forsvarskomiteen ikke orientert. 2016. http://www.aftenposten.no/norge/USA-vil-stasjonere-300-soldater-i-Trondelag—forsvarskomiteen-ikke-orientert-606406b.html(Hämtad 2016-10-12)
35 TASS. Main checks of 2016 start on October 3 in over 300 Russian military units. 2016. http://tass.com/defense/903637 (Hämtad 2016-10-12)
36 TASS. Final check kicks off in all air units in Russia’s Western Military District. 2016. http://tass.com/defense/905338 (Hämtad 2016-10-12)
37 The International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. Routledge: Oxford, 2016, 197.
38 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Svyazisty ZVO vpervyye razvernuli radioreleynuyu liniyu svyazi obshchey protyazhennost’yu do 1000 km v ramkakh taktiko-spetsial’nogo ucheniya. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098830@egNews(Hämtad 2016-10-12)
39 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Raketnaya brigada TSVO podnyaty po trevoge v ramkakh kontrol’noy proverki za 2016 uchebnyy god. 2016. http://dyn.function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098325@egNews(Hämtad 2016-10-12)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Raketnoye soyedineniye podnyato po trevoge v Ivanovskoy oblasti v ramkakh itogovoy proverki. 2016. http://dyn.function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098563@egNews(Hämtad 2016-10-11)
40 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Rossiyskiye desantniki otpravlyayutsya v Respubliku Belarus’ na sovmestnoye ucheniye. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098386@egNews(Hämtad 2016-10-12)
41 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V techeniye mesyatsa rossiyskiye i belorusskiye desantniki primut uchastiye v dvukh sovmestnykh ucheniyakh. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12098375@egNews(Hämtad 2016-10-12)
42 Supreme Headquarters Allied Powers Europe. NATO Exercises. 2016. http://shape.nato.int/nato-exercises (Hämtad 2016-10-12)
Supreme Headquarters Allied Powers Europe. Allied National Exercises. 2016. http://shape.nato.int/allied-national-exercises(Hämtad 2016-10-12)
Royal Navy. Major military exercise comes to Scotland. 2016. http://www.royalnavy.mod.uk/news-and-latest-activity/news/2016/october/07/161007-major-military-exercise-comes-to-scotland(Hämtad 2016-10-12)
Den operativa larmstyrkan
I flertalet diskussioner och samtal som jag har deltagit i, förekommer ifrågasättanden av de lättare manöverförbandens existensberättigande i dagens och morgondagens konfliktmiljö och nationella försvar. En återkommande åsikt är att de lätta förbandens eldkraft och skyddsnivå är alldeles för låg i förhållande till vad en potentiell fiende kan tänkas möta oss med. Jag är av åsikten att det är ett enformigt och linjärt sätt att se på stridsfältet och våra förbands duellvärde.
Jag avser att med detta inlägg ge min bild av varför ett lätt skytteförband sammansatt med ett helikopterförband kan vara ett intressant spelkort för den som försöker lösa problematiken som Sveriges geografi, infrastruktur och militära organisation ger vid handen, och som konflikters ibland korta och intensiva tidslinjaler förvärrar. Jag kommer lägga fram tankar om en möjlig stående operativ larmstyrka, som förhållandevis snabbt skulle kunna lufttransporteras och därefter verka var helst inom riket när läget så kräver.
Detta inlägg har legat och pyrt som utkast under en längre tid, och fick extra aktualitet efter insättandet av den operativa reserven på Gotland från den 14:e september. Jag har gjort ett medvetet val att inte gå in i detalj avseende tillgång på gränssättande personal och materiel. Inte heller ingående förbands specifika förmågor, begränsningar eller förutsättningar. Så enkelt vill jag inte göra det för den som lägger pussel, och jag uppmanar eventuella kommentar-skribenter att iaktta samma försiktighet! Vidare har jag av praktiska skäl valt att avgränsa inlägget till markarenan, trots att jag är väl medveten om arenornas ömsesidiga beroende av varandra. För detta ber jag den vidsynte läsaren om ursäkt!
 |
| (Bild 1: Jägarsoldater ur 31.lskbat och helikoptrar ur 2. hkpskv) |
Operativ kontext
ÖB redovisade i Försvarsmaktens delårsrapport 2016 att ”det säkerhetspolitiska läget i det svenska närområdet [har] förändrats och försämrats”. Den militära aktiviteten i norra Europa är fortsatt hög, vilket tillsammans med andra faktorer kan leda till att säkerhetspolitiska konflikter och kriser i vårt närområde snabbt kan blossa upp. Troligtvis med vad som kan uppfattas vara plötsliga och oförutsägbara händelseutvecklingar. Det kan därför anses vara av stor vikt att Sverige bland annat kan uppvisa trovärdig militär närvaro som snabbt kan vara på plats i de geografiska områden som berörs.
Gotland är ett sedan århundraden välkänt militärstrategiskt viktigt område i Östersjön. ÖB:s beslut att från den 14:e september omgruppera den operativa reserven(Ett pansarskyttekompani ur 42. mekaniserade bataljonen) till Gotland, samt tidigareläggandet av 18. stridsgruppens etablering på ön, bör därför ses i ljuset av detta. Ett i sanning konkret sätt att öka den markoperativa förmågan på Gotland, samt höja tröskeln för den som eventuellt leker med tanken på att genomföra militära operationer mot och från ön.
Flertalet andra militärstrategiskt viktiga områden (Stockholm/Mälardalen, Skåne/Blekinge, Göteborg) ligger tillsammans med Gotland i de södra delarna av landet. Tyvärr ser jag att framtida förutsättningar riskerar att göra det svårt för Armén att i ett tidigt skede agera tillräckligt snabbt i flera av dessa riktningar. Framför allt med de mekaniserade bataljoner av 122/90-typ som återfinns i Skövde, Boden och Revingehed och som utgör merparten av Arméns markstridsförband. Bland annat blir behovet av operativ transport för dessa förband svårt att tillgodose, då Försvarsmaktens logistiska förutsättningar fortfarande kämpar med det organisatoriska och materiella arv som det internationella fokuset gav oss. Sveriges geografi och samhällets övriga infrastrukturella omständigheter lägger här dessutom lök på laxen, avseende möjligheten till snabb transport mellan olika möjliga operationsområden. Den operativa reservens omgruppering till Gotland bör därför av flera skäl inte användas som ett exempel på hur Armén snabbt kan flytta tyngre markstridsförband till en annan del av riket.
Det råder ingen tvekan om att det är dessa mekaniserade förband som kommer att behövas för att slå ihjäl den fiende som landstiger på svenskt territorium. De kommer däremot att med största sannolikhet kräva flera dygn på sig för att mobiliseras/aktiveras och därefter förflytta sig från sina fredsgrupperingar till det aktuella operationsområdet. Under tiden som detta sker kan en angripande fiende etablera sitt brohuvud i relativ lugn och ro, vilket försämrar oddsen för de svenska mekaniserade förbandens kommande strid.
På markarenan måste Armén alltså ha möjligheten att kunna agera tidigt och med kort varsel, särskilt i det kritiska skede som infinner sig strax innan, eller i början av, en konflikt.
Förutsättningar
 |
| (Bild 2: Ungefärlig flygtid från Karlsborg.) |
Förbandstyper som tillsammans har förutsättningar att kunna leva upp till de krav på korta aktiverings- och reaktionstider som jag ovan har beskrivit, finns redan idag gripbara i Linköping och i Karlsborg. I Karlsborg finns den 31. lätta skyttebataljonen(lskbat) ur K 3, och i Linköping 2. helikopterskvadronen(hkpskv) ur Helikopterflottiljen.
Karlsborg och Linköping är centralt lokaliserade i södra Sverige och med utgångspunkt från dessa platser har man godtagbara flygavstånd med helikopter till tidigare nämnda områden(se bild 2). Linjen Karlsborg-Linköping har därför ett geografiskt fördelaktigt läge för ett förband som snabbt skall kunna agera i någon av dessa riktningar ur fredsgruppering. Särskilt om det dessutom färdas genom luften och inte är fjättrad vid bojor i form av terräng/geografi, vägar, flygfält och hamnar.
2. hkpskv byggs runt helikoptertypen UH-60M/Helikopter 16(HKP16) och bedriver normalt verksamhet till stöd våra för armé-, marin och flygvapenförband, samt andra statliga myndigheter. HKP16 är en helikopter som i grunden tagits fram för stöd till markförband i alla tänkbara konfliktnivåer och är i stort optimal för transport av personal och materiel i alla väder och ljusförhållanden.
31. lskbat är av skyttebataljonstyp och är därför särskilt lämpad att användas vid lägre konfliktnivåer i bruten terräng och i bebyggelse, för att tidigt etablera militär närvaro och förneka fienden att ta viss nyckelterräng. Förbandet kan efter förberedelser även försvara tagen terräng samt (bland annat) fördröja/störa en högteknologisk fiende.
31. lskbat är lätt utrustad(relativt de mekaniserade förbanden) och helikoptertransportabel. Detta innebär att det efter helikoptertransport kommer att brista i fordonstillgång och splitterskydd. Förbandet är på grund av dessa organisatoriskt inbyggda svagheter inte primärt ett anfallsförband, och skall inte ses i det ljuset. Förbandets offensiva förmåga ligger i att man genom helikoptertransport snabbt kan röra sig över stora ytor och att man därför kan uppträda på, för fienden, oväntade platser och på överraskande tidpunkter. Efter helikoptertransport övergår förbandet av förklarliga skäl till att i huvudsak vara ett förband av defensiv natur. Denna defensiva natur förstärks av god förmåga till pansarbekämpning.
Den operativa larmstyrkan
Båda förbanden är med större delar kontinuerligt tjänstgörande och därmed i princip direkt gripbara vid behov. Denna förhållandevis höga tillgänglighet ger förutsättningar för att ett sammansatt förband ur 2. hkpskv och 31. lskbat tidigt skulle kunna vara på plats i ett uppkommet operationsområde, som en form av larmstyrka på den operativa nivån.
Ett tidigt insättande av denna operativa larmstyrka skulle kunna ta initiativet från fienden och i förlängingen ha möjlighet att förhindra, förändra, försvåra eller fördröja fiendens planer. Det skulle därigenom möjliggöra för Armén att ta striden ur ett bättre utgångsläge än om fienden har fått genomföra sin verksamhet ostörd. Med ett helikoptertransportabelt skytteförband från Karlsborg, väl samövat med helikopterförband från Linköping, har vi alltså idag möjligheten att sätta samman ett verktyg som kan lösa upp flera operativa knutar:
- Att snabbt kunna förflytta markstridsförband av kompanistridsgrupp upp till bataljons storlek, direkt från fredsgruppering till ett operationsområde, i syfte att uppvisa trovärdig militär förmåga och närvaro…
- … för att därigenom snabbt kunna höja den markoperativa tröskeleffekten för ett angrepp mot Sverige.
- Om fiendens invasionsföretag ändå kommer, förvägra fienden viss nyckelterräng…
- … och därmed fördröja/störa fienden, i syfte att vinna tid för ytterligare förband ur Armén att aktiveras och tillföras.
31. lskbat och 2. hkpskv är dessutom byggklossar som finns på plats redan idag, vilket inte enbart gör min tankelek konkret och tillgänglig, utan även ekonomiskt fördelaktig då inga större investeringar eller ekonomiska omfördelningar skulle krävas. En tråkig men nog så viktig faktor i dagens läge. Denna operativa larmstyrka, i form av ett sammansatt förband ur K 3 och Helikopterflottiljen, skulle dessutom kunna förstärkas med relativt små medel genom följande ”enkla” åtgärder:
- Förtätning av antalet kontinuerligt tjänstgörande soldater på 31. lskbat, i syfte att göra en större del av bataljonen direkt gripbar.
- Utöka antalet samövningstillfällen för 2. hkpskv och 31. lskbat, i syfte att utveckla gemensamma rutiner och tillvägagångssätt.
- Utöka gemensam planerings- och fältövningsverksamhet, i syfte att underlätta framtida operationer och skapa en samsyn kring taktiska och operativa utmaningar.
- Ge möjligheter för växeltjänstgöring mellan förbanden, i syfte att knyta kontakter över förbandens befälskadrar och därigenom skapa en gemensam ”bärvåg”.
- Förstärkning och förtätning av infrastruktur och organisation, för att ytterligare öka förbandens tillgänglighet.
Slutsatser
Morgondagens konflikter kommer att ställa fortsatt höga krav på ett svenskt försvar. Vi kommer att behöva kunna genomföra militära operationer i hela spektrat, från fredstid till fullt utvecklat mellanstatligt krig, under vad som kan förutsättas vara snabba och svårtydda händelseförlopp. Fienden kommer inte att bjuda oss på möjligheten att i lugn och ro aktivera och mobilisera våra markstridskrafter. Armén bör därför enligt mig ha substantiella komponenter med förmåga att, likt Flygvapnet och Marinen, kunna agera snabbt och direkt ur fredsgruppering.
Genom ett trovärdigt agerande i en potentiell konflikts initiala skeden kan vi rubba fiendens genomförande- och planeringscyklar, förneka honom förhandsläget och därigenom störa eller hindra hans genomförande. Ett snabbt och påtagligt agerande från svensk sida skulle i förlängningen kunna innebära att den uppkomna krisen inte växer till en konflikt, utan kvävs i sin linda.
Skulle fienden ändå fullfölja ett militärt angrepp kan den operativa larmstyrkan, genom att tidigt ta upp striden med fienden, vinna tid för övriga markstridskrafters aktivering/mobilisering. Armén kan därmed genomföra fortsatta operationer ur ett mer tacksamt utgångläge.
Häri finner jag det lätta manöverförbandets tydliga relevans. I linjen Karlsborg-Linköping återfinns rätt förutsättningar för ett sammansatt förband som redan ur fredsgruppering skulle kunna svara upp på de höga krav på tillgänglighet, operativ rörlighet och uthållighet som morgondagens konflikter kommer att ställa på Försvarsmakten.
Ur redan idag existerande förbandsstrukturer och ekonomiska ramar skulle vi med relativ enkelhet kunna skapa en trovärdig operativ larmstyrka för morgondagens konflikter. Helikoptertransporten kommer att vara dess skydd, tillgängligheten dess eldkraft!
 |
| (Bild 3: Framtidens operativa larmstyrka?) |
NATO-debatten och säkerhetsdilemmat
av Mats Bergquist Statsministerns och president Niinistös mycket tydliga deklarationer på det finsk-svenska säkerhetspolitiska seminariet på Gullranda utanför Åbo i juni kunde, i alla fall tills vidare, satt punkt för debatten om NATO i våra båda länder. Men publiciteten här kring Krister Bringéus utredning har ånyo engagerat politiker och media både här hemma och i […]
Ny dimension?
Reflektion
Onekligen inleds oktober månad, 2016, med säkerhetspolitiska skiftningar. Ryssland kom, 03OKT2016, att upphäva sitt deltagande i det avtalsom slöts 2000 och trädde i kraft 2010 mellan Ryssland och USA avseende ländernas avyttrandeav 34 ton vapenplutonium. Skälet för avtalets upphävande är enligt Ryssland, ett uppkommet hot mot den strategiska stabiliteten, som kräver att åtgärder vidtas för att skydda Ryssland, samt USA ovänliga åtgärder mot Ryssland, därtill USA oförmåga att efterleva avtalet.
Ryssland kan tänka sig återgåtill det tidigare ingångna avtalet om, USA upphäver den s.k. Magnitskij lagen, upphäver samtliga antiryska sanktioner och kompenserar för dess påverkan samt skär ned på den militära infrastrukturen i NATO-länder. Vad avser NATO länderna, är det de länder som upptagits i alliansen efter 01SEP2000 som avses. En förklaring som ges till upphävandet av avtalet, är att USA enligt Ryssland, genomfört en lång rad åtgärder sedan dess undertecknande som gravt förändrat den strategiska stabiliteten.
USA å sin sida komden 03OKT2016, avsluta samtalen med Ryssland avseende försöken att återskapa en vapenvila i Syrien. USA kom även framföra att Ryssland förlorat all trovärdighet då de gått med på åtaganden som de ej haft någon avsikt att följa. Samtal kommer dock fortsatt föras mellan USA och Ryssland för att undvika vådabekämpning av de respektive staternas förband som genomför operationer i Syrien. Det Amerikanska utrikesdepartementet kom även påtalaatt det ej var ett lätt beslut, att upphäva samtalen, därtill framförde man att Ryssland intensifierat attacker mot civila områden i Syrien. I sammanhanget är det värt att notera att USA redan 29SEP2016 påtaladeatt man var mycket nära att avsluta samtalen med Ryssland.
Rysslands utträde av det ingångna avtalet om att göra sig av med vapenklassat plutonium, får ses som sekundärt då både Ryssland och USA har tillräckligtmed kärnvapen för att förgöra varandra ett antal gånger om, varpå produktion av nya vapen med detta plutonium föga spelar någon roll. Utan upphävandet av avtalet, är snarare att ses som en ”bärraket” i att skicka ett strategiskt budskap gentemot USA och övriga västvärlden. Där budskapet i grund och botten är, avbryt det ni håller på med.
Vad som gör valet av tidpunkt för upphävande av avtalet, samt framförandet av detta strategiska budskap intressant, är den ryska militära verksamheten. Den 03OKT2016, påbörjades även slutövningsperiodenför de vinterinryckande soldaterna. Varpå över 300 ryska militära förband kommer öva mellan 03OKT2016 och 15OKT2016 och en avslutande period i slutet av oktober månad. Därtill kommer de ryska väpnade styrkorna, även, under den aktuella perioden kontrollera mobiliseringsberedskapen. Detta följer dock ordinarie mönster i den ryska övningsverksamheten, dock är det intressant val av tidpunkt för framförande av ett strategiskt budskap, då en stor mängd förbanden är fältgrupperade.
De ryska luftlandsättningstrupperna, VDV, påbörjar samtidigtövningsverksamhet som omfattar 76. och 98. luftlandsättningsdivisionen från Pskov respektive Ivanovo. Övningen kommer genomföras mellan 03OKT2016 och 10OKT2016 samt omfatta cirka 5,000 luftlandsättningssoldater. Övningen kommer genomföras i länen, Pskov, Ivanova, Kostroma och Jaroslavl med tyngdpunkt under 05-07OKT2016. Totalt kommer 2,500 soldater luftlandsättas med fallskärm, i sammanhanget är det intressant att notera att det ryska försvarsministeriet framhäver att denna övning är av rutin karaktär.
Således har ett försämrat säkerhetspolitiskt klimat uppstått, något som tyvärr börjar bli en återkommande upprepning, dock är sättet som det framförs på nytt, varpå det tål att framföras. Att USA kommer gå med på några av de av Ryssland framförda kraven får ses som högst osannolikt, vilket Ryssland mycket väl vet. Dock får det ses som ett tydligt budskap som framförs med militära maktmedel i bakgrunden till både USA och övriga västländer, någon form av gräns har passerats för Ryssland, i och med dagens ryska utspel får det ses som att en ny dimension har öppnats.
Vad som är oroväckande är att både Ryssland och USA börjar få, färre och färre s.k. ”strategiska kort” att lägga i sitt agerande för att framföra ståndpunkter, det vill säga för att få tyngd bakom dem. Då samtliga kort är lagda på bordet, får det ses som högst troligt att världen återigen har hamnat i en väldigt liknande situation som präglade en stor del av efterkrigstiden, 1945 t.om. 1991.
Have a good one! // Jägarchefen