SL bör studera ostmodellen (uppdaterad)

Jag har med viss förundran studerat rapporteringen från pendeltågsdebaklet i Saltsjöbaden. SL och Arriva gick snabbt ut och pekade ut skyldiga innan man ens börjat själva utredningen. Allt var solklart och den skyldige skulle hängas ut för att rädda aktiekursen. F.d. insatschefen i Försvarsmakten, var snabb att peka på detaljer utanför SL:s ansvarsområde. Det ledde till att städerskan polisanmäldes. Jag skulle dock vilja hävda systemfel snarare än ett osannolikt försök från en enskild person att stjäla ett pendeltåg.

Nu när det börjat dyka upp mer fakta så pekar mycket på att det var en rad felaktigheter som ledde till olyckan.

För att kunna se i vagnarna under städningen så krävdes det strömsatta vagnar. Med andra ord så var nyckeln i inte av ett misstag eller av slump. För att slippa ha kompressorer igång så bromsades vagnen med gasspaken. Dessutom hade någon annan lagt växlarna i läge så att tåget kunde komma ut på det ordinarie spåret. Allt väntade bara på den sista utlösande faktorn. Och den kom i form av att städerskan flyttade på stolsryggen för att komma åt och städa.

Inom ämnet ”Human Factors” i flygutbildning får man lära sig om den s.k. ”Swizz Cheese Model”. Med detta begrepp menas att alla skyddsnät har hål. Oavsett hur många rutiner och bestämmelser som finns så finns det alltid risk för att alla skyddsmekanismer sätts ur spel samtidigt.

En av grundorsakerna skulle jag vilja hävda är att SL, likt många andra svenska bolag, numera lägger allt mer av sin verksamhet på entreprenad. Billigast offert vinner. Men innebär inte detta risk att underleverantörerna tar genvägar för att hålla priserna nere? SL köper upp tågtrafiken av Arriva. Arriva köper troligtvis upp upp städtjänsten av ytterligare ett bolag. Det skulle sedan inte förvåna mig om detta bolag hyr in timanställda ”konsulter”. Vilken utbildning får i slutändan den stackars städerskan? Att tåget fortsatte rulla visar i varje fall att hon inte vet något om dödmansgrepp eller nödbromsar.

Hur ser manualen ut för att städa ett tåg? Borde inte någon med teknisk förståelse för tågen finnas på plats när outbildad personal rör sig i området? Men manualer är inte allt. Jag är lite rädd för verksamhetsmanualer och processer. I allt för många fall så resulterar de i att folk slutar tänka. Har man följt processen så har man gjort rätt, basta! Tyvärr så missar alla manualer den situation man inte tänkt på. Det är här det sunda förnuftet ska komma in. Detta kräver dock personal och en ledning som är välutbildade och kan sitt yrke.

För att komma vidare bör nu SL studera en ost. Jag föreslår en bit god lagrad Grevé då den är försedd med tydliga instruktiva hål.

– Den första ostskivan är ledningens upphandlingar. Där bör man se till att de bolag som köps upp är kompetenta och inte genar för att tjäna pengar eller vinna upphandlingen.

– Den andra ostskivan är tågens design. Det kan inte krävas att skyddsmekanismer kopplas bort bara för att man ska få ljus för att se att städa och för att öppna dörrar.

– Den tredje ostskivan är regelverken och instruktioner för städning. Det måste finnas personal tillgängliga som kan tågen utifall något händer.

– Den fjärde ostskivan är personalens utbildning. Alla som rör sig i en farlig zon ska vara utbildade på vilken funktion olika knappar och reglage har så att de inte kommer åt dem i onödan och så att de vet vilka nödreglage som ska användas om något uppstår.

Det är en smula ironiskt när man går in på Arrivas hemsida och finner att ett av deras kärnvärden är att ”Säkerheten för våra medarbetare och kunder kommer alltid i första hand”.

SL ber nu om ursäkt, men det är inte ursäkt som förhindrar liknande händelser i framtiden. Nu måste man rensa upp i sitt bolag. I stället för att hänga ut en stackars städerska så vill jag se om man är lika benägen att hänga ut sin egen ledning!

P.S: Varför utreder inte SHK denna olycka? Den finns i varje fall inte med på deras hemsida i vare sig nya eller pågående utredningar.

DN, SVT, SVD, Exp

Uppdaterad 13-01-21, 19:11
SHK kommer att utreda olyckan. Bra, då kommer vi att få en oberoendes syn på vad som gått snett och då inte bara den sista detaljen i en händelsekedja som ledde till haveri.
Läser man lite på SHK hemsida så står följande att läsa:

”En olycka rörande spårtrafik (järnvägs-, tunnelbane- eller spårvägsdrift) orsakad av kollision mellan spårfordon, urspårning, eller annan händelse med betydelse för säkerheten ska undersökas om

– minst en person har omkommit eller minst fem personer har blivit allvarligt skadade, eller

– spårfordon, spåranläggningar, egendom som inte transporteras med spårfordonet eller miljön har fått skador för minst två miljoner euro.”

I det aktuella fallet skadades ”bara” en person och inga omkom, men de ekonomiska skadorna borde blivit betydande.

Den maritima dimensionen i asiatisk geopolitik

Av Johan Larnefeldt, statsvetare


Det är en blandning av symbolpolitik och geostrategiska intressen som gjort att ett antal små och till synes obetydliga öar och ögrupper ofta hamnat i centrum för asiatisk säkerhetspolitik under det gångna året. Mest uppmärksamhet har riktats mot områden i Sydkinesiska sjön och mot de öar som i Japan kallas Senkaku och i Kina Diaoyu – men det finns fler omstridda områden, framför allt i Östasien.
Många av de konflikter det är fråga om är relativt gamla, och det finns flera orsaker till att de intensifierats under de senaste åren – kanske allra mest under 2012. För det första är det fråga om ständigt ökande kinesiska ambitioner inom den asiatiska säkerhetspolitiken. Landet får större tyngd, och vill att det ska märkas. För det andra förstärks denna tendens av den amerikanska omorienteringen till Asien, som delvis uppfattas som riktad mot Kina. För det tredje finns viktiga naturresurser – olja, gas, fiskevatten – i flera av de aktuella områdena, vilket påverkar intensiteten i de olika ländernas anspråk.  
Situationen bör inte beskrivas som en direkt kinesisk-amerikansk konfrontation. USA:s aktiviteter i regionen är framför allt indirekta: större eller mindre stöd till stater varav många har olika typer av dispyter med Kina. En av de arenor där detta lågintensiva drama utspelar sig är samarbetsorganisationen ASEAN, vilket ledde till spänningarunder ett toppmöte i juli. Kambodja, som var värd för mötet, hindrade med viss kraft frågan om Sydkinesiska sjön från att diskuteras, efter att den väckts av Filippinernas utrikesminister. Det kambodjanska agerandet sågs av flera närvarande länder som ett tydligt tecken på kinesiskt inflytande, vilket är betydelsefullt i det enskilda fallet, men kanske ännu mer om det skulle bli ett mönster för kinesiskt agerande gentemot ASEAN-länderna.
På ett bredare plan aktualiserar detta svårigheterna i att röra sig från ett allmänt ekonomiskt samarbete till en aktiv utrikespolitik, något som knappast är lättare för ASEAN än det varit för EU. Mer specifikt visar det hur känsliga tvisterna i Sydkinesiska sjön blivit för de inblandade länderna. Oenigheterna inom ASEAN har fortsatt under hösten, samtidigt som Kinas attityd snarast har hårdnat. Det finns en grundläggande konflikt mellan ASEAN:s ansatser till multilaterala överenskommelser och Kinas insisterande på bilaterala lösningar med samtliga länder som har anspråk i området – främst Filippinerna och Vietnam, men även Malaysia, Taiwan och Brunei. Indonesien hör de till de länder som inte har egna anspråk i Sydkinesiska sjön, men som engagerar sig i egenskap av ASEAN-land, och potentiell regional stormakt.
En mer komplicerad roll spelas av Indien, som å ena sidan delar Kinas preferens för bilaterala lösningar, men å andra sidan gärna vill balansera konkurrentens allt större geopolitiska anspråk. Indien har därför inriktat sitt agerande på att markera närvaro och påtala att man har allmänna intressen att bevaka i regionen, samtidigt som man försöker stärka banden till ett flertal aktörer runtom Indiska oceanen. Detta är inte alldeles olikt det amerikanska agerandet, men det är på många sätt en ny och högre ambitionsnivå i indisk utrikes- och säkerhetspolitik.
Även tvisten om Senkaku/Diaoyu-öarna fortsätter. Dispyten om ögruppen går tillbaka åtminstone till andra halvan av 1800-talet, men kompliceras av den amerikanska närvaron i regionen under och framför allt efter det andra världskriget. Kinas anspråk har intensifierats först under de senaste decennierna, men även Japans inrikespolitiska situation har spelat en roll. Tidigare i år köpte den japanska staten öarna av en privat ägare, vilket man framställde som ett försök att undvika eskalering av konflikten, då andra presumtiva köpare hade talat om mer storskaligt byggande i området. Den nytillträdde japanske premiärministern har dock antytt en relativt hård linje, och konkreta konfrontationer har ägt rum under december. Direkt väpnad konflikt i och om området har tidigare förefallit osannolikt, men spekulationer i denna riktning har blivit vanligare.
Det är tydligt det som förenar de flesta av de aktuella konflikterna är Kinas närvaro. Landets säkerhetspolitiska expansion ligger onekligen bakom mycket av spänningen i regionen – men det är också värdefullt att diskutera hur det hela ser ut från kinesiskt perspektiv. Den gamla fienden Japan höjer de militära ambitionerna, samtidigt som ASEAN strävar mot en mer samordnad säkerhetspolitik, och flera av dess medlemsländer gör anspråk på vad Kina ser som kinesiskt territorium. Detta kombineras med en höjd indisk profil i den regionala säkerhetspolitiken, där man framför allt expanderar österut. Slutligen meddelar USA att de hopplösa ökenkrigens tid är förbi, och att man nu ska befästa sin närvaro i Asien och Stillahavsregionen, och utveckla sitt Air-Sea Battle-koncept. När sedan till och med Taiwan anmäler intresse i Sydkinesiska sjön är det inte överdrivet svårt att förstå att den kinesiska statsledningen ser en del orosmoment i omvärldsutvecklingen.
Stilla havet, Indiska oceanen och passagerna mellan dem torde bara öka i betydelse under de kommande åren, ekonomiskt såväl som politiskt. De konflikter som finns kring dessa områden har inte renodlat militär prägel. Istället har polis, kustbevakning eller helt civila fiskefartyg ofta hamnat i fokus, åtminstone fram tills i år. Den minsta gemensamma nämnaren för flertalet aktörer finns vanligen i talet om öppna handelsvägar och fri sjötrafik, och det är troligen intresset av detta som kan avhålla från mer öppen konflikt.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

Att ta emot eller ge militär hjälp

Det märks att det snart är dags för Rikskonferensen i Sälen som Folk och Försvar ordnar 13 –15/1. Idag hade Ekot ett långt inslag, där förre rektorn för Försvarshögskolan och Akademiledamoten Karlis Neretnieks med sedvanlig tydlighet uttalade sig om vår bristande förmåga att ge och ta emot militär hjälp vid händelse av en kris med militära inslag i vårt närområde. Detta är ett av de bärande elementen i den nya svenska säkerhetspolitiken, som hade ett brett politiskt stöd när den formulerades i den så kallade Solidaritetsförklaringen.

Generalmajor Neretnieks tog upp brister i samövning och luftvärnsförmåga som exempel på vad som hindrar eller kraftigt försvårar våra möjligheter till att skydda andras militära förband som skulle kunna anlända till Sverige vid sådana tillfällen. Det säger sig själv att dessa brister blir än mer uppenbara om vi av någon anledning skulle lämna militär hjälp till någon annan.

Senare under dagen bemötte försvarsminister Karin Enström kritiken. Hennes budskap var tvådelat, dels att skrivningarna framförallt är en avsiktsförklaring och dels att regeringen inte kan binda upp sig i svar på förhand. Försvarsministern resonerade också kring de ökade övningarna med de nordiska länderna och NATO som exempel på hur vi blir bättre samövade med omvärlden.

Om vi skulle sätta oss in i omvärldens kläder för ett ögonblick, så skulle en enkel analys kunna bli något i stil med:

Avsikt – Beskedet från den svenska regeringen att Solidaritetsförklaringen främst är en avsiktsförklaring bekräftar bilden att den framförallt tjänar en övergripande säkerhetspolitisk roll. Sverige har efter Warzawapaktens kollaps förflyttat sig tydligare in i den västliga sfären tillsammans med Finland. På så sätt är Solidaritetsförklaringen också riktad till den egna befolkningen som varande en fundamental del i en allmän samhällsutveckling. Oviljan från ansvarig minister att lämna tydliga besked kring omständigheter för militär hjälp är helt förutsägbar och logisk för att maximera den egna handlingsfriheten.

Förmåga – Främst pensionerade officerare framhåller flera brister i det svenska försvaret med tilltagande skärpa. Detta visar att tidigare bedömningar om kraftigt minskad svensk militär förmåga bekräftas av de egna experterna. En särskild omständighet att bevaka för framtiden är hur Sveriges övningsmönster med NATO utvecklar sig.

Tillfälle – Ej relevant för ögonblicket. Att dock särskilt notera rent generellt är det ökade gapet mellan politisk och militär nivå i beskrivningen av den egna militära förmågan. En kunskap att bära med sig till det särskilda tillfället eller scenariet.

Jag står fast vid det jag själv skrev tillsammans med Karlis Neretnieks i augusti 2010 (Här del 2 av 2) – Det beror på. I mindre hotande situationer och i de eventuella omständigheter vi är i förhand/har god tid, så kan Sverige göra en hel del. Men, med stigande hotbild i form av ökade militära kapaciteter och snabba drag av aktörer, så blir framförallt förmågan att lämna hjälp i tid till de baltiska staterna i praktiken extremt liten/omöjlig. Jag skulle till Karlis exempel i Ekot vilja lägga till vår ubåtsjaktförmåga som en brist att ta särskild hänsyn till. Så här löd vår avslutning då:

Vid en efterhandssituation, då krigsrisken bedöms överhängande eller strider redan utbrutit, är det tveksamt om svenska, eller andra länders, markstridsförband överhuvudtaget skulle kunna tillföras det drabbade landet. Förmågan hos ett integrerat ryskt luftförsvar med bas i Kalingrad och öster om de baltiska staterna skulle vara starkt avhållande för genomförandet av transporter till Baltikum. En slutsats av detta är att eventuella stabiliseringsoperationer i Baltikum måste kunna påbörjas med kort varsel och med tämligen stora styrkor. Risken är annars stor att de antingen inte kan genomföras överhuvudtaget, eller att de inledningsvis insatta styrkorna inte är tillräckligt respektingivande för att ge den önskade effekten.

Här saknas just nu nödvändiga, konkreta anvisningar som gör att vi kan kvantifiera behov av förmågor och kravställning på insatsorganisationen och det övriga samhället. Förutom en långt driven planering skulle en sådan operation sannolikt också kräva någon form av förhandslagring, vilket knappast är möjligt för svensk del. Det förefaller inte vara en premiss som underbygger solidaritetsförklaringen.”




Den tredje reflektionen jag gör har bäring på skrivningen ovan om det ökade gapet mellan politisk och militär nivå. Dagens diskussion ställer ÖB i en svår sits inför Sälen, om medierna följer upp denna. Ska myndigheten bekräfta Karlis Neretnieks resonemang och göra sig obekväm mot regeringen eller kommer Försvarsmakten ansluta sig till försvarsministerns linje och riskera att bli uppfattad som otydlig av de militära experterna? 


Se även Wiseman

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

Karl-Bertil Officers julafton

Redaktören önskar alla läsare en skön julhelg med en from förhoppning att sagan om Karl-Bertil Officers julafton i någon mening blir sann. 

Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se afghanska tolkar åt det svenska ISAF-bidraget gå omkring på gatorna i Mazar-e-Sharif. På den tiden hade den afghanska regeringen med stöd av internationella partners fortfarande kontroll över stora delar av landet, så dessa tolkar strövade fritt omkring. 

På en av camperna i norra Afghanistan satt Karl-Bertil Officer och sorterade inkommande handlingar som vakthavande officer vid den svenska ISAF-kontigenten. Karl-Bertil Officer var major och jobbade normalt vid ett arméregemente (en s.k Organisationsenhet), men just nu satt han som sagt och sorterade inkommande handlingar. Så här dagarna före jul var det mycket att göra, eftersom många soldater hade åkt hem på julledighet. Karl-Bertil var veteran, och hade varit på julledighet några år tidigare när han tjänstgjorde i Liberia. Så nu tyckte han att det var hans tur att vara kvar.

Nu tycker ni kanske synd om Karl-Bertil för att han fick sitta där hela nätterna och sortera inkommande handlingar. Då ska jag tala om för er att egentligen var det ingen synd om Karl-Bertil inte. Han kom från ett rikt land, hans regering styrde ett fint samhälle som dagligen blev allt mer förverkligade med iPhones och Spotify i varje hushåll. Men Karl-Bertil Officer tyckte i alla fall det var roligt att tjäna andra människor långt bort, för det här tilldrog sig på den här tiden då man ibland tyckte det.

Medan Karl-Bertil Officer satt och skrev på ett dokument med påskriften ”Aktas! Obligatoriskt avtal!” på  kontorsstolen i sitt tjänsterum tänkte han på Nelson Mandela. Nelson Mandela var Karl-Bertils idol, för det här var på den tiden då en majors idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av byråkratisk natur. Hjältemod, kamratskap, tjocka väggar som inte kunde hålla honom instängd för en rättvis sak, sunt friluftsliv, hjälpa kyrkan att gömma kvinnor som riskerade övergrepp, vördnad för allas lika värde – se där några av de företeelser som för Karl-Bertil framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås rättvisans princip: att alla ska behandlas lika, och med deras handlingar och avsikt som grund.

Klockan fyra på morgonen undertecknade Karl-Bertil Officer med en lättad suck den sista rapporten till Högkvarteret och begav sig hem genom den tomma campen. Hans steg ekade mot husväggarna, ett taktfast eko som hamrade mot hans trötta öron. Att behandla lika, hamrade det rytmiskt.

En sorgsen tolk flöt förbi honom och konstaterade med ett smått besviket ögonkast att han inte kunde hjälpa henne. En stackars tolk satt på trappan utanför en port och stirrade på honom. En annan ung tolk kved stilla med ett spädbarn på armen, utstött från hemmet av barnets grymme fader. En förtvivlad tolk ven förbi som en sorgsen vindpust med en cykel. Julen var nära.

Dessa olyckliga för vilka Sverige uttalade sina deklarationer. Till alla människor en god vilja. Nu tändas tusen juleljus. Vem tänder ljus för den som vandra i mörker? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på dem som riskerar sitt liv. Att behandla alla lika, och med deras handlingar och avsikt som grund

Det var nu som Karl-Bertil
 fattade sitt beslut.

Dagen därpå klockan halv åtta väcktes Karl-Bertil Officer av försvarsministern som tillsammans med migrationsministern var på besök för att följa upp förändringarna av Sveriges militära bidrag. Han steg upp, åt frukost, smet in i migrationsministerns tillfälliga rum och snodde med sig blanketter och begav sig så till sitt rum.

Han började sortera inkommande handlingar med den sömngångaraktiga säkerheten hos ett barn som lärt sig något utantill. Men hans blick granskade vaket varje papper. Det var särskilt ärendemeningen som tilldrog sig hans intresse. Ärendemeningar som PM, anmodan, skrivelse, återkallelse av tidigare skrivelse, utredning, studie och Försvarsmaktsorder lät han utan åtgärd passera till sina respektive högar, men när han träffade på en ärendemening som Dear Sir! lät han oförmärkt pappret glida ner i en särskild säck som han lagt bredvid sig. 

Samma skedde också med papper med ärendemeningar som Help!, Snella!, What shall we do? och Dear Colonel! Vid lunch var säcken vid hans fötter ganska välfylld med papper. Han stannade kvar när de andra gick ut och åt, och så snart han blivit ensam tog han fram sin specialsäck. Mr Ahmed Morquiri, tolk vid Skyttekompaniet. Åkte tillbaks i specialsäcken. Sammalunda skedde med alla papper, vilkas avsändare hade en tjänstgöring som tolk vid kontigenten från 2006. 


I god tid innan arbetskamraterna kom tillbaka från sitt lunchmål hade Karl-Bertil  ställt undan sin säck i ett av de många rum som finns på campen, där aldrig någon tittar efter om det ligger nånting. Själv åt han ingen lunch. Ädla syften går före mat här i världen.

Resten av dagen arbetade han hungrig och förnöjd. Säcken var nu fylld till brädden. Nu förestod ett problem. Hur skulle han kunna smuggla ut sin säck från sitt arbetsrum? En extraarbetande major som drar med sig papper till rummet vid arbetets slut, det ser inte bra ut. Det kan ge upphov till prat.
Sent på natten, strax före arbetets slut, smög Karl-Bertil bort till sin säck, pulade ner pappren så att han kunde snöra igen säcken, fäste ett av Försvarsmaktens adresskort i snöret och skrev på kortet sitt eget namn. Så drog han ut säcken till den stora säckhögen med papper som skulle fraktas ut på campen dagen därpå.

Nästa dag var självaste julafton. Karl-Bertil Officer väcktes klockan åtta av sin försvarsminister som sa:
”Karl-Bertil, det har kommit en hel säck med dokument till dej!”
”Å”, svarade Karl-Bertil yrvaket, ”det är såna som jag skall gå igenom. Hemarbete alltså.”
”Stackars major”, sa hans försvarsminister, ”ska han arbeta och slita på själva julafton också.”
”Man måste göra sin plikt här i livet, förstår statsrådet”, sa Karl-Bertil och såg lite extra trött ut. ”Ett 
väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.” Karl-Bertils försvarsminister gick rörd därifrån.

Karl-Bertil klädde sig och gick ner i tamburen där säcken stod, bar upp den på sitt rum och tömde den på golvet. Han satte sig vid sitt skrivbord och tog fram en bunt i förväg inköpta gummerade lappar av den typ som brukar sitta på hemmagjorda syltburkar. På varje lapp skrev han med rött bläck:

TACK FÖR HJÄLPEN FRÅN SVERIGE.
Han klistrade fast lapparna på dokumenten. Sen skrev han ned olika beslut eller andra tjänsteåtgärder i dokumentet. Så lade han pappren i säcken igen och bar ner den till mässbyggnaden.

I officersmässen var julstämningen i full gång.  Försvarsministern och några av de yngre officerarna klädde granen med tindrande ögon. I köket stod migrationsministern och tillredde glöggen. Doppet i grytan stod på spisen och doftade fett och gott. Ur radioapparaten strömmande julsånger. Ur TV-apparaten strömmande andra julsånger. Alla var snälla och goda ända in i julsjälen. Kort sagt, julen var kommen.

”En synnerligen god jul tillönskar jag dig, min välartade major!” ropade migrationsministern, som provsmakat glöggen.

”Nu är granen klar!” sa försvarsministern, ”Är den inte vacker? Kom, Tobias, och sätt dit stjärnan i toppen!”
Detta var migrationsministerns hedersuppdrag om jularna. Stolt klev han upp på en stol och fäste i granens topp den stora glittrande stjärnan som han tagit med från Sverige. Under skämt och glam doppades det i grytan på mässen.

Efter maten sa Karl-Bertil:
”Ursäkta mej, men nu måste jag tänka på mina dokument som ska delas ut.”
Denna formulering hade Karl-Bertil noga tänkt ut, för man får inte ljuga för sina statsråd på julen. 
Hans yttrande var ingen lögn – han tänkte verkligen på sina dokument.
”Stackars officer, jag kan ta en bil och köra dej dit”, sa migrationsministern.
”Kommer aldrig på frågan, Tobias, du har druckit glögg”, sa försvarsministern.
Karl-Bertil drog en lättad suck
”Nå, då kan du ta regeringsplanet och skicka räkningen till Försvarsmakten”, sa den glöggfryntlige migrationsministern.
”Tack snälla stasrådet, men det behövs inte”, sa Karl-Bertil, beställde en eskortpluton, gick ner i skrubben i källaren där migrationsministern förvarade sina stämplar
, tog med sig dessa, drog ut säcken till eskortplutonen och sa till löjtnanten:
”Kör in till staden!”

Löjtnanten tittade misstänksamt i backspegeln som om han hade att göra med en presumtiv 
avhoppare. Hans chefs städade yttre och ärliga uppsyn lugnade honom dock, och han körde till de mörka kvarteren som fanns kring Mazar-e-Sharif på den tiden då den här sagan tilldrager sig. Karl-Bertil steg ur bilen med sin säck, gick in i ett hus och tog med sig migrationsministerns stämplar och kuvert. Så gick han ut på sin humanitära julvandring.

Gatorna var nästan folktomma. En och annan familjefar som varit och hälsat på några andra familjefäder var på väg hem. Karl-Bertil gick fram till en sådan.
”Har du jobbat som tolk för svenska kontigenten?”
Mannen ryckte förskräckt till. Kanske trodde han att han hade att göra med en förklädd hemlig polis. ”V-vadå…jaa… hurså…?”
”Tag detta papper och gå genast hem till er familj. God jul!”
Mannen stod där ett tag förbluffad med dokumentet i näven och gick sedan rakt hem till de 
sina.

Karl-Bertil fortsatte med glatt sinne att lysa upp det afghanska samhällets trägna arbetare med sina små tomtebloss av 
vänlighet. Han knackade på de gistnaste dörrarna, antastade de räddaste tolkarna, språkade med de ensammaste åldermännen och lade papper bland kopparna framför de sorgsna medarbetarna på tehuset. När han avverkat detta hak var säcken tom. Han stämde då upp en sång vari tolkarna hest föll in:
”Nu så kommer julen nu är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär. . .”

En brusig man i kaftan tryckte sönder en tår i ögonvrån, reste på sin kroppshydda, som med tiden antagit en öltunnas form, gick fram till Karl-Bertil och fattade stumt hans hand. Så gick han tillbaka till sitt bord, öppnade sitt kuvert och började med rörda ögon läsa det papper han fått, ett intyg på att en lastbil överförts från militära fordonsregistret och sålts till mannen för en dollar – som Karl-Bertil Officer redan betalat.

Karl-Bertil begav sig till campen och lade tillbaka stämplarna i skrubben i god tid innan migrationsministern själv skulle använda dem. Julafton förflöt för Karl-Bertils del i det tillstånd av den glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julafton utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna.

Mitt i filmen ringde telefonen. Försvarsministern svarade.
”Goddag konsuläravdelningen! God jul! Vadå . . . skyddspass? . .. Näej vi har inte gett något sådant. . . vadå? nummer 34567…ambassaden i Kabul?  … jag är ledsen fru departementsråd, men vi har inte . . . jaja gör det! Ajö då. God fortsä . ..”
Karl-Bertil satt med hjärtat i halsgropen.
”UD säger att vi har delat ut svenska skyddspass med dina stämplar, Tobias
!”
”Det var ju en herrans nåd att det inte finns några sådana. Vem skulle vilja ha ett sånt? Tyst nu, jag ser på TV!”
”Men Tobias, hon slängde på luren i örat på mej! Hon skulle ringa till ÖB!”

”Stackars man. Han ser nog också på TV. Håll tyst!”
”Men kära nån”, sa försvarsministern, ”hur kan det ha hänt? Kan du begripa det, Karl-Bertil, du som 
är militär chef här?”
Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Bertil en inre kris. Ljuga för försvarsministern på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!

”Jag tillverkade det och gav det till en tolk”, sa Karl-Bertil.
Migrationsministern ryckte till och slet blicken från TV-rutan.
”Vad sa du att du gjorde sa du?”
”Jag utfärdade skyddspasset med nummer 34567 till en av våra tolkar.”
”Är du inte klok, major!”
”Jag skrivit en massa skyddspass och andra papper också, och gett dem till våra tolkar.” ”Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!” Migrationsministern hörde till dem som tror att alla som 
frivilligt ger bort någonting är kommunister.

”Men migrationsministern”, protesterade Karl-Bertil, ”du sa ju själv att du inte ville ha dem!”
”Sa och sa! Det var ju 
mina stämplar! Och vad tror du alla dom andra ska säja? Vem är det du har delat ut dem till?”
”De står förprickade i en bok”, sa Karl-Bertil.
”Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!”
”Jag är beredd att ta mitt straff, ministern. Jag har skänkt lite glädje åt dessa som hjälpt oss storligen, 
det är vad jag har gjort. De är välutbildade, och behöver inga allmosor. Det är inte så många som vill lämna landet heller. Men de behöver respekt för det arbete de har gjort för oss. Och ett löfte om skydd om det skulle krävas.”
Migrationsministern höll på att kvävas av julilska.
”I morron är det du som följer med mej runt till alla statsråd och ber om ursäkt!

Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!”

Karl-Bertil gick i säng. Han hade redan läst i tidningarna hur filmen slutade. Han somnade och 
drömde att han sov under bar himmel i Sydafrika.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor.
Hade icke migrationsministerns hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som Karl-Bertil Officer spritt ut bland de afghanska tolkarna? Om han hade sett tolken vid staben öppna det femåriga hyreskontraktet för ett hus i lugna Pansjirdalen, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in i hemmet hos den intelligente tolken vid ISR-kompaniet, där barnen glada tittade på rekommendationsbrevet från den svenske migrationsministern om antagning vid Uppsala universitet, och med första terminsavgiften betald? Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta om han fått vara, med när den ensamma änkan efter en av tolkarna vid skyttekompaniet öppnade sitt kuvert och med tårade ögon beaktade en lagfart för fyra hektar med mullbärsträd?

Dessa frågor förblir obesvarade; vi kan bara hålla för sannolikt att om de muntra tonerna från familjen Morquiri när dessa bredde ut de sju svenska skyddspassen på bordet, nått fram till migrationsministerns öron, så hade han kanske inte denna julnatt somnat i vredesmod.

Men inte ens TV-julottans glada budskap om frid på jorden och till alla människor en god vilja kunde göra migrationsministerns sinnelag frommare. Han var en rättskaffens man som inte ville skylta offentligt i förfalskningssammanhang och slöseri med skattemedel. Frampå dagen flög han med med majoren till Stockholm och gav sig ut på sin pilgrimsfärd till ett antal kollegor i regeringen.
Utrikesministerns husa Rut öppnade porten i familjens våning på Östermalm.
”Kan vi få tala med utrikesministern?” sa migrationsministern. ”Det gällde ett skyddspass.”
Det blev visade in i salongen där utrikesministerns familj satt och knäckte nötter.
”Goddag”, sa 
migrationsministern generat. ”Det är så att majoren här har utfärdat skyddspass från svenska staten som julklappar till de som tjänstgjort för militären som tolkar.”

”Jag skulle be så mycket om ursäkt”, sa Karl-Bertil, ”men vi är ju så rika och lyckliga, även med skyddspassen utfärdade
, och därför har jag sett till att de fått sprida lite julglädje bland våra tolkar som kan behöva det.” Utrikesministern stod och gapade.
”Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades”, utbrast han sen. ”Vill du ha ett fikon?”
”Å, det måste vara skyddspassen, som Migrationsverkets generaldirektör ringde och fråga om i går”, sa ministerns fru. ”Jag hoppas de har täckning, för det sa jag till honom att den hade.” ”Ja, vi brukar säja det när dom ringer”, sa utrikesministern. ”Det kan ju inte fan hålla reda på alla dumheter som en massa myndighetschefer frågar om. Tack ska du ha, min gosse, för att du delade ut dessa!”
Karl-Bertils förlåtelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart han kom mottags han som en hjälte, och statsrådens glädje över att skyddspass och betalda utbildningar hamnat hos de afghanska tolkarna visste inga gränser. Migrationsministerns generade uppsyn över Karl-Bertil Officers beteende förbyttes så småningom i ett stolt leende. Vid den sista adressen föreslog han själv att ursäkten skulle avslutas med ett fyrfaldigt leve för Karl-Bertil. Så skedde också, och statsråd och major avtågade under intensiva applåder.

När de flög tillbaka hade skymningen redan fallit, och julens stjärna lyste på deras väg.
”Vår major är en god människa”, löd migrationsministerns glada budskap till kontigenten när de trädde in på campen.
”Det var en välsignad jul”, sa försvarsministern och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 7)

Idag presenterades statsrådets redogörelse i Finland avseende säkerhets- och försvarspolitiken. En diger läsning för den intresserade, och ett måste för Försvarsberedningens ledamöter.

”Tryggandet av Finlands säkerhet förutsätter att man använder sig av en omfattande utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk metodarsenal.”

kan vi läsa i sammandraget. De övergripande slutsatserna om omvärlden när det gäller exempelvis USA, Kina, Europa, befolkningsökning och klimatförändringar ansluter till den som en regelbunden läsare av morgontidningarna eller lyssnare till Sveriges Radio P 1 ständigt möter.

På nivå under dessa slutsatser finns det några intressanta saker att notera. När det gäller utvecklingen av försvaret, så uppfattar man att Finlands säkerhetsmiljö är stabil för närvarande. Hotet om storskalig användning av militära maktmedel är litet, men kan inte helt uteslutas. Landet bör även framöver sörja för sin egen försvarsförmåga = ingen NATO-anslutning.

Försvarsförmågan används för att skapa en tröskel för användningen av militära medel, eller hot därom. Finland förbereder sig därför på att avvärja dessa hot, och upprätthåller därför samtliga kapacitetsområden inom sitt försvarssystem.

År 2015 ska den egna krigsmakten bestå av 230000 personer (Sverige 55000 – 2019), vilket är en reducering med drygt 1/4. Försvaret ska även i framtiden vila på territorialförsvar och allmän värnplikt. Ett tredje ben blir deltagandet i de internationella samarbetena som NORDEFCO, EU:s stridsgrupper och NATO Response Force (NRF). För att bibehålla kapaciteterna bedömer statsrådet att resurserna för materielinvesteringar bör förstärkas med 150 milj Euro/år relativt planerna från 2016, utöver indexjustering.


Avsnittet om Ryssland är förstås en intressant läsning. Ryssland är Finlands största handelspartner och det finns ett omfattande utbyte på många plan. I Finland anser man att Rysslands försvars- och säkerhetspolitik drivs av antagandet att USA och NATO kan hota landets intressesfär (ung. forna Sovjetunionen) och därmed Ryssland stormaktsställning. På sidan 40 kan vi läsa följande:

Rysslands strategiska mål är att återta sin ställning som internationellt erkänd militär stormakt. I landet har ett storskaligt program för reformering av beväpning och materiel inletts, vars syfte är att en tredjedel av statens utgifter ska gå till försvaret och den inre säkerheten.”


och på sidan 41:



”Tyngdpunkten hos Rysslands vapenmakt och andra väpnade trupper ligger i Nordkaukasien och i strategiskt viktiga kärnområden såsom kring Moskva samt Fjärran Östern. Enligt försvarssystemet flyttas trupperna vid behov i enlighet

med det militära tyngdpunktsområdet. Truppförflyttningar är i Ryssland en integrerad del av de väpnade styrkornas strategiska övningar




Det är en beskrivning som jag delar. Det södra strategiska kommandot är just nu det viktigaste för Ryssland, inte minst med tanke på spänningarna mellan Armenien och Azerbaijan som jag berört tidigare liksom Dagestan. Men, omvärlden gör klokt i att inte bortse från just förmågan till att skifta tyngdpunkt. Inte minst excellerar Ryssland när det gäller järnvägstransporter. Vidare har Finland klart identifierat den ryska avsikten att rusta upp krigsmakten kraftigt. Prioriterade områden anges som kärnvapen, rymd- och flygresurser.


Redogörelsen innehåller också ett avsnitt om krigföringens utvecklig, där det betonas att gränserna mellan politisk påtryckning och krigföring blir mer diffusa. Mycket sker enligt rapporten i informations- och cybermiljön. Vidare skriver man:



”Inom de militära kapaciteterna betonas underrättelse- och övervakningssystemen, flygvapnets och marinens kapacitet samt specialtrupperna.”



, vilket är en liknande slutsats som Storbritannien dragit nyligen.


Arktis har naturligtvis ett särskilt avsnitt, där Ryssland bedöms motverka Kinas och NATO:s närvaro i området. Det finska statsrådet bedömer intressant nog att en väpnad konflikt i Arktis är osannolik.

Avslutningsvis är det värt att uppmärksamma att Finland nu mycket tydligt uttrycker att landet eftersträvar ett omfattande bilateralt samarbete med USA. Världen har förändrats mycket sedan VSB-pakten.


SvD



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

Riskfylld verksamhet och fara för tredje man


Det har nu gått en tid efter att en specialistofficer dömdes för brottet ”Framkallande av fara för annan” i samband med att denne avfyrade ett vådaskott i samband med vapenvård. Jag tycker att vi nu kan reflektera över begreppen om fara för annan och risker för tredje part. Nu har Cynisk skrivit ett inlägg om förtydligande ifrån militärpolischefen om hur den gamla policyn och riktlinjerna ska tolkas och tillämpas.
Kraven att inte sätta tredje man i fara sätts i enlighet med principen att det ska vara ”As Low As Reasonable Practicable”. Det vill säga att vi ska så långt det är möjligt reducera risken till den gräns där ytterligare riskreducering inte längre är försvarbar med hänsyn till kostnaden. Å andra sidan ställer lagstiftaren mycket lägre krav på säkerhet för de anställda i en verksamhet och att en säkerhetsökning för den egna personalen inte får innebära en säkerhetsminskning för tredje man.
För att vi ska kunna avgöra hur vi ska bedöma huruvida något är farligt eller ej så kan vi ta en säkerhetsbedömning eller säkerhetsinstruktioner till hjälp. Säkerhetsinstruktion för vapen och ammunition med mera (SäkI) 2010-års utgåva anger följande på sidan: 23
25. Blindavfyring vid patron ur. Vid blindavfyring ska det säkerställas
att personal inte befinner sig omedelbart framför vapnet.
Vid blindavfyring ska vapen vara riktade i ofarlig riktning. Ofarlig riktning
anges av övningsledare. Följande alternativ bör tillämpas
a vapnet riktas mot skjutområdet alternativt mot mål som får beskjutas
b vapnet riktas mot kulfång
c i särskild konstruerad ”patron ur” box.
Kan inte ovanstående genomföras görs blindavfyring i den riktning där
ett eventuellt vådaskott orsakar minst skada
Försvarsmakten har fastställt att en blindavfyring innebär en risk för vådaskott. För att minimera den här risken har man infört olika rutiner och utbildningar. SäkI har dock också följande olyckliga formulering på samma sida:
Ett vådaskott i samband med patron ur beror ofta på
bristfällig kontroll eller åtgärd från skytten. Det åligger
övningsledaren att kontrollera personalens utbildningsnivå
och vid behov genomföra patron ur momentvis
eller förbättra personalens personliga färdigheter så att risk för
vådaskott elimineras.
Vi ser alltså att en blindavfyring innebär en riskökning som ska hanteras genom att rikta vapnet i den ofarligaste riktningen. Tittar vi samtidigt på kaserngårdar runt om i Sverige så kan vi se att någon ofarlig riktning knappt existerar. Det innebär att när vi ska göra en blindavfyring så ska vi rikta vapnet i den för tredje man ofarligaste riktningen. Det för tredje man säkraste sättet att genomföra blindavfyring på kan sålunda i avsaknad av patron ur-box vara i vapenvårdlokalen. En förlupen kula stannar inne i byggnaden.
Tittar vi på filosofin om att minimera risker i flyget talar man om bland annat ostskivemodellen:
                            
Där de olika ostskivorna representerar barriärer dock är dessa alltid ofullständiga och beroende på miljö och aktörer är hålen olika många och stora. I en viss miljö med vissa aktörer så kommer vi att kunna se rakt igenom säkerhetsbarriärerna och olyckan är ett faktum. Vid blindavfyring med en AK5 så har man första lagret där organisation och utbildning är de första skivorna. De anställda ska kunna ha en trygghet i att hantera vapnet och kunna hantera vapnet. Efterföljande skivor representeras av de olika handgreppen, ta ur magasin, spänn upp mekanismen, kontrollera patronläget med kontrolldon, stäng mekanismen, sätt tummen i magsinstyrningen, rikta vapnet i ofarlig riktning och blindavfyra.
Vi vet att så länge vi har med människor att göra så kommer misstag att göras. Passusen i SäkI om att vådaskotet beror till största delen på personens färdighet och det är arbetsledningens ansvar om att se till att personen är fähig nog att genomföra övningen på ett säkert sätt. I sista hand ska systemet förhindra att skador uppstå även om människan gör misstag. I blindavfyringsfallet så sker det med hjälp av kuluppfång.
Tittar vi tillbaka på vådaskottet i vapenvårdslokalen så kan vi se att arbetsgivaren inte kan anses ha tagit sitt arbetsmiljöansvar, att införa dessa patron ur boxar är inte en stor kostnad iförhållande till de skador som kan uppstå. Men å andra sidan kan vi också se vapenvårdslokalen som den bästa platsen för vådaskott ur tredje mans synvinkel. Genom att vi accepterar anställning och inbegriper oss i aktiviteter där de här farorna finns så har vi också accepterat att utsätta oss för en större risk än vad den tredje man som inte har valt det kan acceptera.
Ett vådaskott där man inte visat nonchalans inför regler bör inte heller straffas, vi har med vårt deltagande accepterat den högre risken. I enlighet med tidigare nämnda ostskivemodel har vi kunnat konstatera att det finns flera andra befattnings- och ansvarshavare som brustit i sitt ansvar. I rättvisans och konsekvensens namn bör även de straffas, de har bidragit till förutsättningar att olyckan ska kunna ske.
J.K Nilsson

Militärpolischefen förtydligar

Med anledning av ”ett antal händelser som utretts och fortfarande är under utredning av militärpolis” har Försvarsmaktens Militärpolischef haft ett samtal med chefsjuristen (C JUR). Det har väl undgått få läsare att det varit diskussion om militärpolisens roll i ett nyligt vådaskotts-ärende där en militärpolis själv anmälde en officer till åklagare? Sedermera dömdes officeren för framkallande av fara för annan.

C JUR har senare beklagat hanteringen av ärendet och bland andra Flygvapeninspektören har skrivit om vådahändelser och verksamhetssäkerhet. Nu har militärpolisens företrädare gått ut med ett informationsbrev som klart och tydligt beskriver militärpolisens roll.

Med anledning av diskussionen på kommentarsfältet på bloggen tänkte jag redovisa några satser ur skrivelsen.


2.1 Lednings- och lydnadsförhållanden
Militärpolisen är en del av myndigheten Försvarsmakten. Militärpolisen har således ingen självständig roll i Försvarsmakten, men har särskilda uppgifter. De militärpolisresurser som Försvarsmakten disponerar underställs chef i Försvarsmakten. Detta regleras i 17 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen. 
De på lokal nivå förordnade militärpoliserna ska stödja egen chef och lösa MP-uppgifter i enlighet med förordningen (1980:123) med reglemente för militärpolisen och Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen.
Chef för organisationsenhet (C OrgE) fastställer genom order vilken uppgift Militärpolisen ska lösa. MP-företrädare vid OrgE stödjer chef i framtagandet av uppgifterna. FM MPE kan bistå så att rätt effekt uppnås vid berörd OrgE och i förekommande fall inom berörd garnison.
En order till militärpolisman kan endast ges av den militärpolis under vilken han eller hon lyder i tjänsten.
Militärpolisens funktionsledning utgår från FM MPE som finns grupperade vid Livgardet, Kungsängen.


2.2 Ordnings- och säkerhetstjänst vid organisationsenhet
Vid en organisationsenhet ansvarar chef och i förekommande fall garnisonschef för ordningstjänsten. Vid vissa organisationsenheter eller inom garnison finns försvarsmaktsanställd personal utbildad och förordnad för militärpolistjänst, s.k. garnisons MP. I det fall denna resurs inte förekommer kan C OrgE antingen hemställa om central MP-resurs ur Livgardet, eller vända sig direkt till lokal civil polis för de tillfällen då verksamheten kräver detta.”

Notera att det är C OrgE som ansvarar för ordningstjänsten. Garnisons-MP ska stödja egen garnisons- orgenhetschef, vilket borde vara självklart men det är viktigt att det tydliggörs. I vissa diskussioner förekommer det argument som pekar på andra lydnadsförhållanden men här ser vi det svart på vitt.


2.3 Disciplinåtgärder gällande Försvarsmaktens personal
All personal inom Försvarsmakten lyder under någon form av disciplinansvar.
Författningarna reglerar hur myndigheten har att hantera fall av disciplinär art.
Den som är anställd i myndigheten lyder under reglerna i lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA). Föreskrifter om disciplinansvar finns i 14-19 §§ LOA. Allvarliga förseelser kan leda till att en anställd skiljs från anställningen enligt reglerna om uppsägning (uppsägning av personliga skäl) eller avskedande i lagen (1982:80) om anställningsskydd. Den som är anställd i Försvarsmakten och ingår i en internationell militär insats är, när han eller hon tjänstgör utomlands, dock disciplinansvarig enligt föreskrifter i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret (LDT), se nedan.
I frågor rörande disciplinförseelser kan en förbandschef välja att ha ett chefssamtal eller att göra en anmälan till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN). FPAN prövar frågor om disciplinansvar enligt LOA.
Det finns ett värde i att bedöma händelser inom Försvarsmakten på ett likartat sätt för att få en enhetlig praxis. Detta är en av anledningarna till att prövningen ska göras av FPAN. Exempel på ett ärende som kan komma att prövas av FPAN är vådaskott. I de fall där omständigheter har framkommit som gör att den felande kan ha gjort sig skyldig till brott kan detta medföra att FPAN åtalsanmäler den anställde, t ex om vådaskottet har framkallat fara för annan.

 […]

2.4 Rättslig påföljd för Försvarsmaktsanställd
FPAN kan, som ovan framgått, göra en åtalsanmälan. Det är FPAN som i dessa fall kontaktar polis och åklagare.
Chef med ansvar för ordnings- och säkerhetstjänst kan med stöd av auditör göra en anmälan direkt till åklagare i de fall där det är särskilt bråttom t.ex. för att inte förstöra bevis. Chef ska alltid orientera C JUR om så är fallet.

[…]”

Här är det tydligt att det är FPAN som anmäler en anställd som genom oaktsamhet framkallat fara för annan. Undantaget är att C OrgE kan göra det när det är tidskritiskt, sk fara i dröjsmål. Det är alltså inte militärpolis som ska göra det, såsom i fallet med officeren på LedR.


2.5 Utredningsverksamhet
En förbandschef motsv. har ansvar för den verksamhet som bedrivs vid organisationsenheten. Olika typer av oönskade händelser inträffar dagligen i verksamheten, av vilka vissa ska utredas. Sådana händelser i organisationen kan bli kända på olika sätt. Det är av vikt att dessa skyndsamt rapporteras och att en samlad bild snarast skapas så att, när det är behövligt, rätt resurser avdelas för undersökning och utredning. Det är ett chefsansvar att sådana händelser utreds. Chefens stöd är auditör eller LEGAD och olika företrädare. Juridiska staben i Högkvarteret kan också bistå chefen. Resultatet av utredningen utgör förbandschefens beslutsunderlag och bedömning huruvida händelsen ska anmälas till FPAN alternativt direkt till åklagare. 
Chef ska alltid informera alternativt rådfråga C JUR i varje enskilt fall om fortsatt handläggning.
Det är viktigt att observera att överbefälhavaren i 32 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2011:1) om militärpolisen, har beslutat att en åtalsanmälan mot den som är anställd i myndigheten ska föregås av samråd med chefen för berörd organisationsenhet. Om chefen inte kan nås för ett samråd får en åtalsanmälan dock göras, men bara om det krävs för en åtgärd som är synnerligen brådskande.


3 Hanteringsvägar för Försvarsmaktens militärpolis 
När händelse som kan utgöra brott kommer till militärpolisens kännedom, ska egen högre chef skyndsamt orienteras. Initialt ska denna orientering minst innehålla:

  • Vad har hänt?
  • Vilken misstankegrad föreligger?
  • Vidtagna åtgärder, t ex med anledning av fara i dröjsmål och enligt skyndsamhetsprincipen.

Snarast därefter ska militärpolisförman lämna orientering till FM MPC (för vidare orientering till C JUR). Denna orientering ska minst innehålla:

  • Vad har hänt?
  • Vilken misstankegrad föreligger?
[…]”

Militärpolis ska alltså inte självsvåldigt anmäla kollegor som exempelvis har skjutit vådaskott. Helt tydligt har inte militärpolisen i fallet på LedR följt direktiven. Det är därför mycket bra att Försvarsmaktens Militärpolischef på detta sätt går ut med instruktioner. MP-företrädare vid organisationsenhet ska kvittera innehållet i skrivelsen. Det är en tydlig markering om att detta tas på allvar.
Nu är det bara för militärpoliser att anamma direktiven så att verksamhetssäkerhetsarbetet kan fortgå.
/C
Ref: LG 2012-11-30 10 793:42445

Vi måste förstärka Gotland

Nedanstående text är baserad på en intervju med mig som publiceras i tidningen Rikets Säkerhet, en bilaga som medföljer Svenska Dagbladet idag. Texten är skriven av Christer Fälldin och den återges med tillstånd av MDG Magazines.

Gotlands strategiska betydelse kan liknas vid ett jättelikt hangarfartyg mitt i Östersjön. Den som behärskar ön har en stor fördel vid en konflikt. Det är hög tid att Sverige återtar Gotland, anser Johan Wiktorin, överstelöjtnant och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Den ryska gasledningen som passerar nära Gotland har ytterligare stärkt öns strategiska betydelse.
– Om ryskägda betydande ekonomiska intressen hotas inom svensk ekonomisk zon krävs av Sverige att vi kan försvara de intressena i en hotande situation. Om vi inte gör det kan det vara naturligt för Ryssland att bestämma sig för att själva försvara dem, säger Johan Wiktorin.
I dag finns inget sådant hot mot gasledningen eller Gotland, men det skulle räcka med att spänningen ökar i de baltiska staterna eller i Vitryssland, och att det skulle finnas en rysk föreställning om att Nato skulle sätta sig på Gotland för att det skulle utlösa en rysk motreaktion.
– Bästa motdraget är i så fall att själv sätta sig där först, skulle Ryssland troligen resonera, säger Johan Wiktorin.
När dåvarande regeringen Persson 2004 fattade beslut om att lägga ned Gotlands regemente skedde det av ekonomiska skäl. Konsekvensen blev att Gotland, den mest centrala platsen i hela Östersjön, lämnades i ett vakuum, sett ur ett militärt operativt perspektiv.
Gotlands militära förmåga i dag motsvarar ungefär den som gällde under 1808 när den ryske konteramiralen Bodisco landsteg och tog greppet om ön. Skälet till att ryssarna gjorde det då är att Gotland är militäroperativt fördelaktigt, anser Johan Wiktorin.
– Den som kan gruppera militära resurser där har en stor fördel. Sverige borde ha ett kvalificerat luftvärnsrobotsystem på Gotland och skapa ett luftvärnsparaply. Men det måste vara ett stort system som täcker stora ytor utanför Gotland. Det är mycket uthålligare än stridsflyg, säger han.
Ryssland har i Kaliningrad på andra sidan Östersjön ett system som når 400 kilometer mot långsamtgående flygplan, medan stridsflyg fångas in så långt bort som 125 kilometer.
– Lägg ut en passare från Kaliningrad på kartan och se hur långt bort 400 kilometer är, säger Johan Wiktorin retoriskt.
Teknikutvecklingen går mycket snabbt vidare, vilket innebär att det som är 40 mil i dag, är 50 mil i morgon.
Johan Wiktorin är noga med att påpeka att Ryssland inte är ett hot i dag, men landet har annonserat kraftiga upprustningsplaner som ska vara klara inom tio år. Det är den kraftigt planerade förstärkningen som vi i Sverige måste förhålla oss till, menar han.
Sjömålsrobotar borde också vara aktuellt och om vi hade ett lastbilsburet robotbatteri skulle vi kunna regla av hela Östersjön.
– Problemet är att vi lämnade Gotland utan försvar, och då finns det ett psykologiskt motstånd att ändra tillbaka. Tröskeln har höjts väsentligt, säger Johan Wiktorin.
Skulle vi nu stärka försvaret av Gotland skulle det sannolikt beskrivas som ett ”aggressivt drag” i Ryssland.
– Jag menar att det förebygger väpnad konflikt, om omvärlden uppfattar att vi kan skydda utsatta delar av Sverige, säger han.
En annan viktig förmåga på Gotland är att kunna försvara robotsystemen och luftvärnsparaplyet. Till det krävs någon form av kvalificerat arméförband, menar Johan Wiktorin. Att befästa Gotland med luftvärn och robotar utan att ha förmåga att skydda systemet på marken gör försvaret sårbart och öppnar för markattacker.
Frågan om Gotlands försvar har ytterligare en betydelsefull psykologisk aspekt, anser Johan Wiktorin. Eftersom statsmakten officiellt säger att hela landet ska försvaras, tappar retoriken i trovärdighet då det inte finns några synbarliga tecken på svensk försvarsförmåga av en av Östersjöområdets mest strategiskt belägna platser.
Gotland har alltid haft en strategisk betydelse, mitt i Östersjön, liksom Åland. I fallet Åland finns en traktat som gör öarna till en demilitariserad zon vilket gör dem svårare att besätta.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet



Blogg listad på Bloggtoppen.se

Kinas strategiska utveckling kommande decennier

Av Johan Larnefeldt, statsvetare


Kina tilldrog sig en del uppmärksamhet i slutet av november, då man för första gången genomförde start och landning med stridsflyg på sitt första hangarfartyg. Denna händelse passar väl in i berättelsen om det växande Kina som i spåren av sin ekonomiska tillväxt stiger fram som en geopolitisk konkurrent till USA. Realiteterna är dock något mer blygsamma, inte minst på den militära sidan.
Hangarfartyget i fråga är en ombyggd andrahandsprodukt från Ukraina, och för att vara fullt användbar  i mer praktisk bemärkelse behövs ytterligare beväpning, utrustning, och inte minst övning i större sammanhang än vad som genomförs idag. Samtidigt är det uppenbart att detta fartyg är ett av många uttryck för kinesiska ambitioner om nya och utvecklade förmågor i framtiden. Och om det är bredare strategiska skiften och säkerhetspolitiska förändringar som intresserar oss – snarare än mer kortsiktiga utmaningar av teknisk natur – så är detta en utveckling som bör följas.
Det amerikanska försvarsdepartementets årliga rapport om Kinas militära och säkerhetspolitiska utveckling publicerades under våren. En av de slutsatser som kan dras från detta dokument är att mycket alltjämt är oklart och svårgenomträngligt när det gäller kinesisk militär utveckling – från strategi till teknologi. Några allmänna kommentarer kan dock göras.
Det förefaller som om Kina ser 2000-talets två första decennier som en strategisk möjlighet, en period då man utan större externa konflikter – men med en del mindre – kommer att kunna fokusera på att bygga upp sin ekonomiska och militära styrka för framtiden. Det är – av flera skäl – inte lämpligt att kalla det för en strategisk time-out, men det tycks ändå vara en period där fokus ligger på uppbyggnad mer än något annat. En central balansgång finns därför mellan å ena sidan viljan att utvidga detta möjlighetsfönster för inrikes utveckling och stabilitet, och andra sidan behovet av att befästa sin internationella och – framför allt – regionala position inför framtiden.
Dessa intressen kan komma i konflikt med varandra. Det förstnämnda pekar mot en återhållsam internationell profil, då intern stabilitet sätts i första rummet, medan det senare kan resultera i bland annat den typ av konfrontationer som intensifierats under det senaste året i Sydkinesiska sjön.
Detta leder vidare till frågan om vad vi egentligen vet om Kinas mer långsiktiga säkerhetspolitiska och strategiska prioriteringar. Här kan det vara relevant att peka på det faktum att trots allt tal om landets väg mot framtida global dominans så tycks den mer avgränsade Taiwanfrågan alltjämt spela en central roll i Kinas utrikespolitik och försvarsplanering. I ett vidare perspektiv är detta inte märkligt. Även om ett framtida Kinadominerat internationellt system kommer att skilja sig från till exempel ett USA-dominerat, är landets grundläggande säkerhetspolitiska prioriteringar knappast unika eller obegripliga: säkra och internationellt erkända gränser, inrikes stabilitet, och de centrala statsinstitutionernas fortlevnad.
Snarare än i fundamentala prioriteringar finns det specifika med Kina som säkerhetspolitisk aktör kanske snarare i just dessa institutioners karaktär, och i de följder de kan ha för praktisk politik. Ett exempel är det vi med en lätt begreppsförskjutning kan välja att kalla civil–militär samverkan: de nära relationerna mellan regering, militär och privata företag som i det kinesiska fallet spelar stor roll i till exempel teknologisk utveckling och forskning, cybersäkerhet, och industrispionage. Täta relationer mellan privata och offentliga (inklusive militära) aktörer på dessa fält är givetvis mer regel än undantag i världen, men den starka expansion som kinesiska företag stått för under de senaste decennierna, med allt mer omfattande verksamhet i allt fler länder, gör området särskilt viktigt – och svårt – att bevaka.
Här finns en del av förklaringen till de vanligt förekommande  Kinaskeptiska strömningarna i den amerikanska politiska diskussionen, synliga senast under presidentvalet, kanske framför allt på den förlorande sidan. Misstänksamheten finns förvisso på båda sidor av Stilla havet. Den amerikanska omorienteringen till Asien  i allmänhet och utvecklingen av Air–Sea Battle-konceptet i synnerhet ses av många som riktade mot Kina. Nu ska det påpekas att det inte är fråga om någon ömsesidig rustningsspiral; Kinas försvarsutgifter väntas öka, men de amerikanska kommer snarare att minska.
Hur mycket och hur snabbt den kinesiska försvarsbudgeten växer är osäkert. Den amerikanska uppskattningen av Kinas reella försvarsutgifter för 2011 ligger i spannet 120–180 miljarder USD. Den officiella ökningen för 2012 var 11,2 procent, vilket innebär en försvarsbudget på 106 miljarder USD, eller drygt 700 miljarder SEK, vilket följer på ett decennium med en genomsnittlig årlig ökningstakt på 11,8 procent. Då är Kina alltså drygt halvvägs genom det Pentagon bedömer som en ungefär tjugoårig uppbyggnadsfas. Här finns givetvis också ett av de grundläggande skälen till strävan efter obruten ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet.
Den motverkande tendensen – behovet av att markera närvaro och geopolitisk position – är dock inte oväsentlig. De mest uppmärksammade konflikterna i år har troligen varit de i Sydkinesiska sjön och de runt Senkaku/Diaoyu-öarna. Mer alarmistiska bedömare  pekar på att dessa mindre konflikter tillsammans skulle kunna nå något slags kritisk brytpunkt, och leda till en större konflikt, något som inte förefaller sannolikt på kort sikt. Nyligen rapporterades också om att den indiska flottan markerat sitt intresse i Sydkinesiska sjön, vilket bekräftar den tendens som pekades ut här på Försvar och säkerhet tidigare i höst, om indisk maritim expansion österut. Att dessa två asiatiska stormakter, vars militära styrkor främst varit landbaserade, samtidigt ökar sina marina ambitioner behöver inte resultera i storskalig konflikt, men det innebär ökade spänningar, och nya typer av problem att hantera.
En annan följd av det kinesiska agerandet blir troligen nya eller stärkta alliansbildningar mellan små och mellanstora aktörer runtom i regionen, såsom Australien och Indonesien. Samtidigt kommer de stater som befinner sig i något slags konfliktförhållande till Kina rimligen att hoppas på en så stark amerikansk närvaro som möjligt, för att i möjligaste mån få stormakten att bära de försvarsutgifter de själva annars skulle behöva stå för. Här finns en uppenbar parallell till Europas situation under det senaste seklet, och i en allmän bemärkelse finns givetvis ett samband mellan amerikanska neddragningar i Europa och förstärkningar i Asien och Stillahavsregionen. Skillnaderna är dock tydliga, både vad gäller den tänkta motståndaren, och det allmänna världsläget. Kina är inte på samma sätt som Sovjetunionen en uppenbar fiende, och den ekonomiska integrationen – av världen i stort, och av dess huvudaktörer mer specifikt – är långt mycket större.
Det är också i de samhällsekonomiska och världsekonomiska faktorerna – snarare än i den ena eller den andra ögruppen – som vi hittar de mer fundamentala drivkrafterna för den utveckling som skisserats ovan. För även om det är en förändringsprocess som ger upphov till mycket överdrifter och uppblåsta metaforer, så är det uppenbart att 2000-talets första århundrade i ökande utsträckning kommer att domineras av Kina och Indien – vilket gör Asien till ett allt viktigare bevakningsområde för säkerhetspolitiskt intresserade.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Blogg listad på Bloggtoppen.se

En marin i användning

Nedanstående text av mig publicerades i veckan i Kungliga Örlogsmannasällskapets Tidskrift i Sjöväsendet. Redaktören Thomas Engevall bjöd in yngre officerare och bloggare som Skipper, Chefsingenjören och Wiseman till debatt i detta nummer. Wiseman passerade häromdagen fantastiska 3 miljoner besökare, vilket är värt en stor fanfar! 

Ta gärna en kvart av din tid och bekanta dig med senaste numret av Tidskrift i Sjöväsendet. Sverige som handelsnation och med sitt geopolitiska läge behöver en maritim förmåga.

För att kunna utveckla morgondagens marin krävs att vi tar avstamp i de övergripande sammanhangen. Mycket pekar på att vi kommer att fortsätta med i princip oförändrad försvarsekonomi och en säkerhetspolitik som liknar dagens. Linjen Tillsammans med andra utan ingående i militär allians kommer sannolikt vara den rådande. Vi vet inte hur världen kommer att utvecklas och därför ger den linjen oss en handlingsfrihet inför framtiden, eftersom det just nu finns ett mindre stöd för en NATO-anslutning. 


Vi kan vidare anta att Sverige fortsättningsvis kommer att vara en starkt handelsberoende nation med omfattande handel över haven. Sverige har också en mycket lång kust, vilket ställer stora krav på förmågan till att skydda den territoriell integriteten. Ryssland som annonserat stora upprustningsplaner kommer att förändra sin militära kvalitet som följd av detta. I väster kommer landet fortsättningsvis att ha en defensiv strategi under överskådlig tid. Denna är en funktion av USA:s relativa överlägsenhet som kan antas bestå i minst 20 år till. Den defensiva strategi utesluter däremot inte på något sätt offensiva operationer som syftar till att utöva tvångs- respektive våldsmakt.
Mot bakgrund av ovanstående, så kommer vi inte att kunna se några särskilda satsningar på morgondagens marin, men heller inte några drastiska nedskärningar. Det glapp som finns mellan de militära ambitionerna och de ekonomiska resurser som finns i planerna bortom 2015 bedömer jag kommer att gå ut över armén i första hand. Sammantaget leder detta till att den militära förmågan i så fall kommer att nedgå gradvis de närmaste decennierna. Det innebär enligt min mening att marinen behöver designas för defensiva operationer, men med möjlighet till taktisk offensiv. Förmågan att skydda svensk försörjning måste prioriteras i det längsta. Vi måste kunna ta emot militär hjälp och hålla sjöförbindelsen till Göteborg och Brofjorden öppen. I ett större perspektiv måste vi också kunna ställa resurser till förfogande för att upprätthålla flödet genom kanaliserande förbindelser öppna som exempelvis tillfarterna till Suezkanalen.
Fundamentet i den framtida marinen måste därför vila på ytstridssystem och ubåtssystem. När det gäller ytstridsfartyg så kommer dessa i närtid bestå av i huvudsak av Visbykorvetter som efterhand kommer att ges luftvärnssystem. Här tror jag att det är nödvändigt att se en tydligare rollspecialisering. Givet resonemanget om sjöförbindelsernas betydelse, så behöver marinen större fartyg som klarar högre våghöjder. Nackdelen med sådana är prislappen, vilket innebär ett mindre antal. Två till tre större ytstridsfartyg med integrerade Vertical Launch Systems (VLS), i från vilka man kan avfyra robotar av olika storlekar mot sjö-, luft och markmål liksom torpeder mot ubåtar, vore ett exempel på vad en framtida marin borde ha. Detta skulle medge ett uppträdande på Nordsjön och i östra Atlanten.
Utvecklingen inom skeppsbyggnad innebär också sannolikt att något mindre fartyg kan uppnå minst lika stor uthållighet och eldkraft som de större enheterna idag. En sådan utveckling pågår redan i omvärlden. Det skulle i så fall innebära en modern version av robotbåten som med skärgårdsnära uppträdande i basområden och fart, sensorutbyte och robotsalvor skulle kunna leva upp till maximen Slå snabbt – slå hårt. De större ytstridsfartygen behöver därför kompletteras med 7-10 sådana nya fartyg på sikt, vilket skulle innebära antingen 2+10 eller 3+7 ytstridsfartyg.
Ett centralt område för framtiden torde undervattensområdet vara. I en omvärld, där stormakterna med stöd av satelliter ökar sin förmåga till övervakning av jordens yta, så är i synnerhet Östersjön ett visst skydd mot detta. Det gör det möjligt att bestrida en motståndares kontroll till sjöss i Östersjön. Det innebär att ubåtssystemet måste säkras för att kunna utgöra den främsta egna, strategiska resursen som Sverige förfogar över militärt. Vi behöver minst fyra ubåtar, helst fem, långsiktigt. Betydelsen av detta system i ett sådant koncept skulle innebära att ubåtarna skulle utgöra ett av de högst prioriterade målen för en motståndare. Det skulle innebära att vi skulle vara tvungna att öka rörligheten i baseringar liksom oförutsägbarhet. 
Omvärlden har också rimligen dragit liknande slutsatser, varför vi kan förvänta oss att denna bygger upp sin förmåga till operationer under vattenytan. Det innebär att vår förmåga att skydda oss mot undervattensverksamhet måste öka. Förutom de nämnda örlogsfartygen, så innebär det att utvecklingen av minsystem med sensorer och sjöoperativ helikopter bör påskyndas för att vi ska kunna ingripa mot systematiska kränkningar av territorialvattnet. Ryssland genomför en utbyggnad av sina marina specialförband som kopplas både till skyddet av militära installationer i S:t Petersburgs- som Kaliningradområdet liksom skyddet av ekonomiska intressen som Nordstream.
I detta perspektiv är det illavarslande att det inte verkar bli några två stridsstödsfartyg, vilket var ett av motiven till att minska den marina fasta baseringen. Vi får därför en minskad flexibilitet och ökar beroendet av Karlskrona. Detta ökar bekämpningsrisken av de mest kvalificerade örlogsfartygen och minskar uthålligheten i andra riktningar. Av denna anledning som en tyngdpunktsförskjutning  i västerled bör vi bygga upp en mindre marinbas på västkusten. Här finns många alternativ, men jag skulle särskilt vilja peka på Halmstad, där det löper samman järnvägsförbindelser med både en flygplats och en hamn i en garnisonsstad med luftvärnsförband på plats. I ett större perspektiv skulle Halmstad kunna utgöra en svensk logistikbas, inte minst viktigt för de internationella operationer som vi kommer att fortsätta med, även om vår inre föreställningsbild just nu är en annan.
Minröjningssystemet måste vidmakthållas på minst nuvarande nivå med fem Landsort och två Styrsö. Om sjöstridsflottiljerna kan upprätthålla en lägesbild/normalbild i utgångsläget, så innebär det att vi en tid kan hålla lederna till Göteborg och Brofjorden öppna. Det innebär också att vi kan ställa sådana resurser till förfogande för internationella operationer för öppna handelsflöden. Parallellt med denna verksamhet måste det finnas en säkerhetsskyddsförmåga för marinen i stort i form av bevakningsförband etc. Amfibiesystemet bör bestå för att kunna genomföra strid i skärgårdsmiljö. Detta system borde i ökad grad dra nytta av miniatyriseringen och bli lite spetsigare genom att göra en ombalansering mellan kustjägare och amfibieskytte samt en ökad tyngdpunkt vid sjötransportsättet. En handlingsväg skulle också vara att förstärka vår kedja av olika sensorer för att på så sätt bli en nettobidragsgivare av måldata till omgivningen vid en regional konflikt. Kustbevakningens fartyg bör integreras i den framtida marinen för ökade synergieffekter och ökad flexibilitet i uppgifter och personalflöden.
För att stödja ovanstående är det fortsatt av största betydelse att framförallt flottan fortsätter med en hög grad av professionalisering. Önskvärt vore att förtäta besättningarna på de mest kvalificerade örlogsfartygen för ökad uthållighet. Samövningar med framförallt egna luftstridskrafter bör öka rejält liksom övningsverksamheten med andra marinstridskrafter. 
Som jag skrev tidigare, så är också ett robust deltagande i internationella en nödvändighet, men också önskvärt för utvecklande av ledarskap och interoperabilitet. En marin i användning är det bästa receptet för framtiden.


Blogg listad på Bloggtoppen.se

Försvarsberedningens öden och äventyr – del 3

I onsdags var turen kommen till en öppen hearing om rysk säkerhetspolitik i Försvarsberedningens regi. Denna sändes över webben. Ett bra initiativ av Försvarsberedningen, och vi får hoppas att detta återkommer regelbundet de närmaste 18 månaderna.

Åhörarna kunde lyssna på ambassadör Örjan Berner, Fil Dr Gudrun Persson och Senior Research Fellow Lena Jonson som gav olika initierade perspektiv på mycket av de inrikespolitiska förhållandena i det stora grannlandet. Det bestående intrycket från föreläsningarna och frågestunden är att Ryssland väger mellan det västerländska och det ryska.

Intressant var att det radikalkonservativa Izborskij Klub diskuterades. Denna sammanslutning/tankesmedja utgår från en konfrontativ anti-liberal ideologi som ser tillvaron som en kamp mot väst. Motståndet ska ledas från en Euroasiatisk union med säte i Rysslands tredje största stad Novosibirsk. Eller rättare sagt från Novo Novosibirsk, här med avantgardistisk mastodontkonst i bästa 20-talsstil med våldsförhärligande kärnvapenubåtar. Min slutsats av hearingen är att vi står inför en ökad osäkerhet när det gäller Ryssland det närmaste decenniet, och att vi därför måste ta höjd för detta i våra fortsatta resonemang.

Det enda jag saknade under det öppna seminariet var lite mer konkreta svar från panelen. Två frågeställningar stack ut från de närvarande riksdagsledamöterna. Den första ställdes av Hans Wallmark (M) och handlade delvis om Kaliningrad, den andra av Peter Rådberg (Mp) och handlade om utvecklingen vid ett sönderfallande Ryssland. Det var just vid dessa tillfällen som jag önskade att de tre experterna kunde lämna ett generellt plan och problematisera frågorna.

Onsdagen blev en lärorik dag för Folkpartiets ledamot, Allan Widman, som efter sändningen skyndade till Folk och Försvar för att deltaga i ett seminarium om utmaningar för den svenska marinen. Hela tillställningen kommenteras här förtjänstfullt av Skipper. Jag delar mycket av dennes intryck från sändningen. Departementsrådet Jan Hyllander höll en mycket bra nivå på sin inledning, där han fångade frågorna om när, var och hur vi behöver en marin krigföringsförmåga. Precis som Skipper anser jag att Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, hade svårt att nå ut med sitt budskap den här gången.

Det var tidigare chefen för Kustflottan, Claes Tornberg, som satte fingret på den ömma punkten, nämligen den ringa kvantiteten. Med sju kvalificerade ytstridsfartyg om några år måste våra sjöstridskrafter vid en kris välja mellan Östersjön och Västerhavet, annars blir det till att uppträda i fartygsrote i bägge områdena.

Folk och Försvars seminarium var ovanligt väl tajmat, eftersom Riksrevisionen två dagar före hade släppt en rapport om bemanningen i Flygvapnets och Marinens stående insatsförband. Jag kommenterade rapporten här.

Igår kom så en granskning i DN som visade att Försvarsmakten i oktober hade 873 anställda som tidvis tjänstgörande GSS s.k GSS/T. I budgetunderlaget för 2011 (s. 31) till regeringen angav Försvarsmakten att det i år skulle finnas 4700 anställda KGSS (tidigare benämning på GSS/T). Denna planering halverades året efter enligt Budgetunderlaget för 2012 (s. 48), där 2450 GSS/T angavs som den planerade utvecklingen för i år.

När den nya lagen, som bland annat reglerar rätten till tjänstledighet för denna personalkategori, kom i somras hade c:a 4700 tecknat så kallade Interimsavtal. Dessa avtal är inte juridiskt bindande, utan är en slags intresseanmälan enligt Försvarsmaktens information. Vi måste nu hålla tummarna för att Försvarsmakten klarar av att omvandla den här gruppens intresseanmälningar till riktiga ömsesidiga avtal som nu finns på plats.

Annars kommer armén att bli lidande när det gäller uppfyllnad av sina krigsförband. Det är förenat med stora risker om planen kommer efter från början. Det är nu, de första åren efter värnplikten gjorts vilande, som Försvarsmakten har möjlighet att rekrytera ur det s.k värnpliktsmagasinet. I takt med att tiden går måste Försvarsmakten ge fler och fler GSS/T en grundläggande militär utbildning liksom befattningsutbildning innan de kan anställas.

Som jag skrev i det förra inägget om Försvarsberedningen, så måste det till en rejäl utvärdering av försvarsreformen när det blir dags att studera vad som bör göras i försvarspolitiken med anledning av den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden. Det förra beslutet togs mot en annan bakgrund, men det är uppenbart för de allra flesta att planen sackar efter. Problemen med bemanningen i alla tre försvarsgrenarna är ett symtom på det, liksom det behov av materielomsättning som tornar upp sig efter 2020.

Till detta kommer annonseringen av de kraftiga ryska upprustningsplanerna, europeisk nedrustning och amerikansk omorientering. Dessa faktorer, som innebär en ökad ösäkerhet, fanns inte vid det förra beslutet. Försvarsberedningen har en grannlaga uppgift att fastställa hur stor den reella svenska militära förmågan är som utgångspunkt vid nästa försvarsbeslut, och därefter kalkylera vad som behövs för att kunna möta den ökade osäkerheten mot 2020.

Det finns en risk att den politiska nivån inte klarar av att behandla bägge frågorna samtidigt. Vi måste därför hjälpa till att påminna beredningens ledamöter om att en god orienterare alltid läser in sig på kartan genom att jämföra den med verkligheten för att sen ta ut en grov kompassriktning. Är det nattorientering bär man dessutom en pannlampa, så att man inte famlar i mörkret.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

En riksrevisor det bor i staden…

Idag blev det ny fart i försvarsdebatten sedan Riksrevisionen släppte sin rapport om bemanningen av insatsförsvarets marin- och flygstridskrafter. Riksrevisionen pekar på att de stående förbanden saknar en tillräckligt robust bemanning, att regeringen i stort gett förutsättningar till detta och att Riksdagen inte fått en helt rättvisande återrapportering. De konkreta exempel som ges svider ordentligt. Riksrevisorerna bedömer att 20-30 % av den potentiella gångtiden till sjöss kan uppnås i dagsläget. Av rekommendationerna i rapporten står det klart att granskarna lägger huvuddelen av ansvaret på Försvarsmakten för att rätta till brister.

Resultatet av granskningen ligger ganska långt ifrån den bild som förre försvarsministern Sten Tolgfors gav på sin blogg i januari:

Delar av insatsorganisationen (bl.a. ett antal fartyg och flygplan samt lednings- och underrättelseresurser samt logistiskt stöd) är idag omedelbart tillgänglig för insatser, incidentberedskap m.m.
Huvuddelen av fartygen, flygplanen, hemvärn med nationella skyddsstyrkor samt delar ur övriga markstridsförband är tillgängliga inom några dagar. Lednings- och underrättelseresurser samt logistik finns för att leda och stödja dessa.”

Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, kommenterade senare under dagen kritiken:

Trots det idoga arbetet med omställningen måste Försvarsmakten lösa uppgifter här och nu, varje dag. Och som chef Insats kan jag kvittera – vi löser ålagda uppgifter där territoriell övervakning är högst prioriterad. Däremot är uthålligheten vid långvariga påfrestningar begränsad vid staber och förband. Det finns ett behov av ökad robusthet, vilket påpekas i Riksrevisionens rapport. Och det är något vi har att arbeta med.”

Han ger därmed Riksrevisionen rätt när det gäller uthålligheten i organisationen. Däremot är hans uppfattning att regering och riksdag är väl orienterade om hur omställningen fortskrider. Här kan framhållas att det inte är Försvarsmaktens uppgift att hålla riksdagen informerad. Naturligtvis ska myndigheten utan dröjsmål inställa sig hos ett utskott som begär det och då lämna korrekta och relevanta svar till de folkvalda. 
Däremot har Försvarsmakten ett stort ansvar för planeringsunderlagen till regeringen som i sin tur ska informera riksdagen. I Försvarsmaktens underlag till regeringens försvarspolitiska proposition 2009 skriver myndigheten (bilaga 1 sid 25.) 
Under 2010 blir marin- och flygvapenförband stående.”
Riksrevisionen har gjort en klok tillbakablick i sin rapport och går tillbaka till hur Försvarsmakten såg ut strax före det stora beslutet. Där framgår att de avgörande delarna av Flygvapnet och Marinen såg ungefär likadana ut och att omställningen därför borde vara lite enklare till det nya systemet. Regeringen pekade också i propositionen på att två av stridsflygdivisionerna hade en för låg tillgänglighet (sid 68). 

Riksrevisionens rapport blir ytterligare en faktor att förhålla sig till när det gäller att värdera vad som behöver göras med försvaret. Här är det viktigt att påminna om att det gäller en uppföljning av förra beslutet. Hur vi ska ställa oss till rysk upprustning, amerikansk omorientering och europeisk svaghet är en helt annan sak som eventuellt ska läggas ovanpå svårigheterna att uppnå de beslutade målen.
Riksrevisionen tar upp regeringens skrivningar om att utvecklingen av det nya insatsförsvaret bara kan ske i den takt som ekonomin medger. Får jag föreslå att nästa gång heter det att rationaliseringar bara kan ske i den takt som försvarsförmågan medger det?

Skipper
SvD
SvD 27/1

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

Gästinlägg: Straff eller säkerhet?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om anmälarkulturen i FM och exemplifierade det med ett ärende där en kollega åtalats för ett vådaskott. Här presenteras en uppföljning på det inlägget, från chefen för den åtalade.

/C
_________________________________________________________________________________

Straff eller säkerhet?

Som tidigare uppmärksammats har en specialistofficer under mitt befäl åtalats av åklagare för ett vådaskott. Händelsen i sig inträffade inne i en lokal och även om det är flera faktorer som medfört att ett skott gick av är det även tack vare en god säkerhetsmedvetenhet, däribland att hålla vapnet i ofarlig riktning, som medförde att ingen kom till skada. Hanteringen inom den egna enheten skedde enligt rutin. Med ett mycket gott stöd av förbandets utbildningssäkerhetsofficer genomfördes en grundlig utredning där alla ingående delar berördes. Den efterföljande diskussionen genomfördes i god ton och identifierade tydligt vilka faktorer som bidragit, samt hur de ackumulerat lett fram till att ett vådaskott gick av. Men det ledde även till att ytterligare faktorer identifierades som förhoppningsvis bidrar till attt undvika andra vådahändelser i framtiden. Vilket är oerhört positivt.

Hanteringen utanför egen enhet påvisar dock ett farligt systemfel som väcker oro för ett farligt steg mot en anmälarkultur. Jag vill göra fullkomligt tydligt att jag inte på något sätt vill bortförklara att min underställde har brustit i säkerheten, eller förringa mitt odelade ansvar som chef att tillse att alla regler och förordningar som styr vår verksamhet efterlevs. Tvärtemot är det just på grund av viljan att kunna uppfylla detta ansvar och möjligen att handleda yngre kollegor som jag känner oro. 
Vår verksamhet, från övning till skarp insats, innebär risker. Detta ställer krav på ett kontinuerligt och systematiskt säkerhetsarbete genom hela organisationen. En grundbult i detta arbete är att individen känner en trygghet att i lärande syfte rapportera vådahändelser och upplever den efterföljande hanteringen som stödjande. Jag, och förhoppningsvis varje chef, uppmuntrar underställda att rapportera samtliga vådahändelser och avvikelser, även om de ibland kan anses ringa eller obetydliga i det omedelbara sammanhanget. 
I de fall där säkerheten brustit på grund av otillräckliga rutiner eller bestämmelser måste organisationen kunna dra lärdom av den samlade bild som summan av de samlade rapporternas pusselbitar målar upp. I de fall där säkerheten brustit på grund av att en individ inte följt gällande bestämmelser måste det vara möjligt att mana fram en förbättring hos medarbetaren genom chefssamtal, kavajhytt hos högre chef eller genom att driva ärendet vidare som disciplinärende. Om det i personalansvarsnämnden framkommer att ett ärende karaktäriseras av ett klart uppsåt eller en sådan grov oaktsamhet att den utgör ett brott har nämnden alternativet att överlämna ärendet till civil åklagare. Detta är självklart ovanligt då vådahändelser i sin natur är oavsiktliga och saknar uppsåt samt endast undantagsvis kännetecknas av så grov oaktsamhet att den kan anses som brottslig. Dessa rutiner har tillämpats länge och det är inte ovanligt att vådaskott av denna art, förutom att rätt lärdomar dras i organisationen, resulterar i en varning eller löneavdrag för individen. 
Den primära målsättningen vid vådahändelse kan inte vara att enbart bestraffa, utan att genom en god hantering säkerställa att det inte kommer att hända igen. 
Det som skiljer detta fall från andra vådahändelser är att militärpolisen vid förbandet på eget initiativ genomförde en parallell utredning och genom åklagare direkt åtalsanmälde individen till tingsätten. Detta medan den interna hanteringen fortfarande pågick. Vad som framkommit i dialogen mellan militärpolisen och åklagaren eller vilka bevekelsegrunder den senare hade för att väcka åtal vet jag ärligt talat inte. Vad som däremot är mer klart är vilka effekter det får. 
Att militärpolisen med stöd av civil åklagare börjar utreda samtliga vådahändelser inom myndigheten kortsluter de rutiner som redan existerar. Förbandschefen eller personalansvarsnämnden kan självklart inte driva ett ärende som redan överlämnats till en civil domstol och fråntas därmed sin möjlighet att agera. 
Men den allvarligaste konsekvensen kan ses i den övriga organisationen. Ärendets hantering uppfattas av flera som ett farligt steg mot en anmälarkultur. Om det leder till att medarbetare hellre mörkar och undanhåller information kan det få allvarliga konsekvenser. En anmälarkultur, verklig eller upplevd, är oerhört allvarligt då det inte bara omöjliggör det systematiska säkerhetsarbetet, utan framförallt minskar tilliten mellan chefer och underställda samt möjligheten att med ett gott ledarskap lära yngre kollegor hur de genomför realistiska övningar med god säkerhet. 
Om medarbetare upplever en rädsla att deras agerande kommer att skärskådas av militärpolis, åklagare och tingsrätt, hur ska vi då kunna uppmuntra medarbetare att fortsätta rapportera vådahändelser? 
Kapten David Bergman



Läs också Wisemans Wisdoms och Skipper om verksamhetssäkerhetsarbete.

Lön för mödan

Försvarsmakten höjer ingångslönerna för soldater och sjömän till lägst 18000:-. Det var ett välkommet besked i höstrusket. Soldaternas lön har varit på tok för dålig och det finns de som valt bort yrket för den dåliga ersättningen.

Det har höjts röster för att den nya lönenivån kan ge sergeanter mer lön än 1.sergeanter, att det kan vålla stor oreda i organisationen. För egen del har jag inga större problem med att en underställd tjänar mer än jag förutsatt att det finns goda skäl för det. Sådana skäl kan vara specialistkompetens eller fler år i tjänst.
OR6 (1.Sergeant) är i dagsläget en instegsgrad för många men OR5 (Sergeant) är den mest seniora soldatgraden. Det är ur mitt perspektiv inte alls självklart att en nyutexad 1.Sergeant med GMU+KMU och SOU ska ha mer betalt än en Sergeant med mer än dubbelt så lång anställning.

Lönehantering är viktigt och det är avgörande att det blir rätt för att organisationen ska vara välmående. Ökningen av soldaternas löner var välkommen och nu hoppas vi på att höstens lönerevision gör att lönepusslets bitar ligger i ordning. Nu får soldater och sjömän lön för sin möda åtminstone.

/Cynisk

Personalförsörjning, skynda långsamt eller skynda med eftertanke?


Sex år, smaka på hur lång tid sex år är för en tjugoåring. Det är en högskoleutbildning och tre års arbetslivserfarenhet. Det kan också vara några år som lagerarbetare, postis, kassapersonal i dagligvaruhandeln, m.m. i väntan på insikten om vad man vill göra när man är trettio. ”Lättingar” och ”glidare” finns det inte så många av. Vilka är det försvarsmakten skall rekrytera? Är det några i den första kategorin som kan tänka sig att vara trettio år när de har tagit ut sin examen? Är det några i den andra kategorin som kan tänka sig syssla med samma arbete i sex år innan de kan börja sin resa mot sitt mål? Eller är det i den tredje kategorin som Försvarsmakten skall rekrytera?
Varje år som snittlängden för tjänstgöring sjunker för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna ökar enligt Wiseman kostnaderna för Försvarsmakten  med 95 miljoner kronor. Frågan är dock vad det gör för den effekt som dessa soldater levererar. Tanken med att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater är att de genom att över tiden utöva sitt yrke. I dagarna har vi sett att ungefär 20 % av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna lämnar redan nu när systemet är ungt. Jag skulle säga at det är i linje med hur de personerna i min kategori två ovan resonerar. Man provar ett arbete i ett par, tre år innan man hoppar över till nästa, en del personer stannar mindre än ett år på en arbetsplats innan de går över till nästa i nyfikenhet på vad ett arbete kan erbjuda. Man påstår sig vara ”Färdig med Försvaret”Vilket ligger i linje med vad ett antal bloggare tidigare ansåg med tanke på vad andra Europiska stater dragit för lärdommar i övergången ifrån ett värnpliktigt försvar till ett anställt försvar. För den intresserade kan jag rekommendera Wisemans tidigare inlägg med etiketten ”Nederländerna” 
Jag anar att man tänkte att effekterna av att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater gör att man kan minska numerären soldater då det blir en reell effekthöjning av att ha professionella yrkesmän jämfört med ”utbildade lekmän” som de tidvis tjänstgörande soldaterna eller värnplikta soldater är. Dock verkade regeringen inte vilja följa den här linjen ända in i mål. Jag citerar ur Regeringens beslut 2010-01-14, Fö2009/1354 /MIL
Arméstridskrafterna
·         Uppsättandet av användbara, tillgängliga och flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014.
·        
·         Den övervägande delen av arméstridskrafterna ska bemannas av personal som tjänstgör tidvis.
·        
Marinstridskrafter
·         Marinstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.
·        
·         Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.
·         Marinstridskrafterna ska kunna delta i marina insatser tillsammans med andra länder, i Sverige, i närområdet samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.
·        
Flygstridskrafter
·         Flygstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.
·         Flygstridskrafterna ska primärt utveckla förmåga att verka i Sverige och i vårt närområde.
·         Flygstridskrafterna ska kunna delta i flyginsatser tillsammans med andra länder i Sverige och i vårt närområde samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.
·        
Vi som följer Skippers Blogg vet att vi inte bara lider brist på fartygsskrov för att kunna hålla en hög svansföring i vårt närområde i enlighet med ovan nämnda inriktningsbeslut. De tillgängliga fartygen saknar också besättningar för att kunna verka effektivt. Genom kravet på stående förband så kommer de besättningar som inte används för att bemanna fartygen att bli stående i land med oklara uppgifter, förvisso vet jag att Skipper har ett antal förslag för att förbättra marinstridskrafternas förmåga.
För flygvapnets del är det liknande. Man har genom sina bägge basbataljoner bemannat Försvarsmaktens flygplatser med ett antal kompanier i syfte att säkerställa möjligheten att kunna flyga i fred ifrån dessa flygplatser. Basbataljonerna har även ett litet antal rörliga kompanier som skall kunna röra sig till våra övningsbaser för att upprätta dessa flygplatser eller till civila flygplatser för att därifrån kunna flyga vid beredskapshöjning eller övning. Personalnumerären är så pass liten att man kan ifrågasätta förmågan att hantera beredskapshöjning i kris samt krig. Läser vi Chefsingenjörens utmärkta inlägg om flygvapnets baseringar så inser vi nödvändigheten att öka vår förmåga vid baseringar utanför våra ordinarie flygplatser enligt principen ”verkan genom spridning”.
Jag ifrågasätter inte axiomet att en professionaliserad yrkeskår är bättre än utbildade lekmän, frågan är om de utbildade lekmännen är så pass mycket sämre så att vi skall ha en stor numerär professionella på bekostnad av förmågan att hålla uppe den nödvändiga numerären? Den Norska erfarenheten är att man bland annat på grund av rekryteringssvårigheter har minskat på den professionella delen av soldaterna och satsar på värnpliktsutbildning enligt Lars Gyllenhaal.
Så vad kan vi göra då? Att gå tillbaka till en allomfattande värnplikt är knappast görligt ur varken ett ekonomiskt eller praktiskt perspektiv. Jag ser det som möjligt att genom en kombination av att aktivera olika delar av pliktlagarna samt modifiera en del av dessa tillsammans med lagen om GSS/T möjliggöra att personalförsörja en organisation som kan möta kraven som Regeringen ställde på Försvarsmakten i ovan nämnda inriktningsbeslut. I en praktisk form kommer jag att nu räkna upp vad jag tänker på, därefter kan andra med bättre detaljförståelse utveckla detta.
Till att börja införa en könsneutral mönstringsplikt där sanktionen är liknande de som finns i dagens skolplikt, alltså det enklaste är att låta polisen hämta den som inte vill infinna sig för mönstringen. Återta och utöka förmåga att mönstringstesta hela årskullar i Sverige.
I mönstringen låta de intresserade genomföra grundutbildning mot de tjänster som behöver besättas. Jag är tämligen säker att vi skulle kunna fylla utbildningsplatser med frivilliga likt vi i praktiken gjorde i slutet av 1990-talet och tio år framåt. För vissa kritiska tjänster borde det vara möjligt med hot om monetära sanktioner, för diskussionens skull nu säg ett prisbasbelopp, plikta in personal. I realiteten torde en person som inte är intresserad ändå vara olämplig i dagens komplexa försvarsmakt.
Grundutbildning genomförs enligt systemet med 7.5 månaders, 9 månaders, 11 månaders, femton månaders och arton månaders utbildningstid. Ersättningen för den tiden bör vara i paritet med socialbidragsnormen med avräkning för fritt boende motsvarade för de soldater som tidigare inte hade eget boende vid inryck för att göra systemet mer neutral mot övriga samhället med avseende på familjebidrag, bostadsbidrag, m.m. Vid utryckning ges en premie som kan motsvara en termins korridorboende på en högskole/universitetsort. Sanktionen att avbryta den här utbildningen bör vara återbetalning av utbetalt belopp men minst ett prisbasbelopp om det inte är av uppenbara medicinska skäl som omöjliggör en ny tjänst i krigsorganisationen. Grundutbildning genomförs vid olika tider på året, där olika regioner koncentrerar huvuddelen av utbildningen i klimat/väder som är svårast att verka i på regional nivå för att säkerställa att det över tiden finns delar av inneliggande omgång som är fähiga nog att delta i en beredskapshöjning i väntan på mobiliserande soldater.
Efter Muck skall förbandet och soldaten genomföra fyra krigsförbandsövningar med kompletterande utbildning dagarna innan med två eller i vissa fall tre års mellanrum, gärna i samband med den regionala inneliggande omgångens slutövning. Sanktionen för att inte infinna sig vid en KFÖ är att återbetala en fjärdedel av det belopp som utbetalats för grundutbildningen. Det bör vara möjligt att återta en förlorad KFÖ genom deltagande i annat förbands KFÖ i handräckningstjänst eller motsvarande för övningsledningen. I mellantid bör förbandet genomföra en ”Särskild Övning Befäl”
Vissa förband skall vid mönstring pekas ut som kontinuerligt tjänstgörande förband med avsikt att vara rotationsförband för utlandsstyrka och för att upprätthålla en hög grundberedskap. Dessa förband har soldater och officerare som under den perioden är anställda med en plikt att vid behov tjänstgöra utomlands. Den stora förbandsmassan skall alltså vara pliktig att tjänstgöra vid beredskapshöjning inom ramen för den svenska Försvarsmaktens beredskapsorder, det kan vara på Finländskt territorium, Norsk territorium eller i sällsynta fall platser som Island om det behövs för att försvara Svenskt territorium, om krig brutit ut kan Svenska förband genomföra strid ifrån vänskapliga länder. Övningar inom ramen för det nordiska samarbetet kan genomföras med de ordinarie förbanden på andra länders territorium.
J.K Nilsson

Historien

Av utrymmesskäl har en del av frågorna och svaren klippts ut. Allt finns på riksdagens hemsida.

Fråga 2005/06:1857 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund (s)

Visbyklassen

Vad ämnar försvarsministern vidta för åtgärder så att en korvett ur Visbyklassen snarast kan insättas i en multinationell sjöstridsstyrka och som del av en fredsstödjande operation?

Svar på fråga 2005/06:1857 om Visbyklassen

Försvarsminister Leni Björklund

Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta så att en korvett ur Visbyklassen snarast kan insättas i en multinationell sjöstridsstyrka och som del av en fredsstödjande operation.

Det första fartyget av Visbyklassens fem fartyg planeras bli operativt under 2008. Samtliga fem fartyg planeras vara operativa 2010.

Fråga

2008/09:398 Provskjutning med robotsystem 15 från Visbykorvett

av Allan Widman (fp) till försvarsminister Sten Tolgfors (m)

Svar på fråga 2008/09:398 Provskjutning med robotsystem 15 från Visbykorvett

Försvarsminister Sten Tolgfors

Provskjutning av robot 15 från en korvett av Visbyklassen ingår i slutförandepaketet och är en del av den validerings- och verifieringsprocessen av robotsysteminstallationen som Försvarets materielverk kommer att göra innan Försvarsmakten kan överta fartygen.

Fråga

2009/10:297 Provskott av robot 15 före leverans av Visbykorvett till Försvarsmakten

av Allan Widman (fp) till försvarsminister Sten Tolgfors (m)

Försvarsministern har den 18 december 2008 svarat mig:

Provskjutning av robot 15 från en korvett av Visbyklassen ingår i slutförandepaketet och är en del av den validerings- och verifieringsprocess av robotsysteminstallationen som Försvarets materielverk kommer att göra innan Försvarsmakten kan överta fartygen.

Vad avser försvarsministern att vidta för åtgärder så att ett provskott med robot 15 genomförs innan leverans sker av den första korvetten av Visbyklassen till Försvarsmakten?

Svar på fråga

2009/10:297 Provskott av robot 15 före leverans av Visbykorvett till Försvarsmakten

Försvarsminister Sten Tolgfors

Allan Widman har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder så att ett provskott med robot 15 genomförs innan leverans av den första korvetten av Visbyklassen sker till Försvarsmakten?

I mitten av december 2009 kommer de första två korvetterna av Visbyklass att tillföras insatsorganisationen och kommer att kunna användas i marinens insatsverksamhet. Förmågan till kvalificerad ytstrid, ubåtsjakt och minröjning kommer, i takt med att fler fartyg tillförs, att successivt öka. Provskjutning med robot 15 ingår som en del i den successiva förmågeökningen.

Fråga

2010/11:138 Visbykorvetterna

av Allan Widman (FP) till försvarsminister Sten Tolgfors (M)

Den svenska Försvarsmakten tog för snart ett år sedan leverans av de två första Visbykorvetterna utan att dessa först visats kunna avfyra sitt huvudvapen: robot 15.

Strax innan dess uttalade försvarsministern, i skriftligt svar på fråga från undertecknad, att ”provskjutning med robot 15 ingår som en del i den successiva förmågeökningen”.

Mot denna bakgrund vill jag nu fråga försvarsministern vilka åtgärder han är beredd att vidta för att besked ska kunna ges om vid vilken tidpunkt provskott genomförs.

Svar på fråga

2010/11:138 Visbykorvetterna

Försvarsminister Sten Tolgfors

Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att besked ska kunna ges om vid vilken tidpunkt provskott genomförs.

Jag har vid två tidigare tillfällen fått liknande frågor från Allan Widman (2008/09:398 och 2009/10:297) om robot 15 och korvetter typ Visby.

I mitten av december 2009 tillfördes de första två korvetterna av typ Visby Försvarsmaktens insatsorganisation. De har sedan dess använts av marinen och deltagit i flera internationella övningar. Förmågan till kvalificerad ytstrid, ubåtsjakt och minröjning kommer, i takt med att fler fartyg tillförs, successivt att öka. Provskjutning med robot 15 ingår som en del i den successiva förmågeökningen.

Föredöme i praktiken

Många av de synpunkter som kommer informationsdirektören tillhanda när diskussionen rör varumärke, stolthet och traditioner gäller uniformens bärande. Inte minst rör dessa synpunkter Högkvarterets och högre chefers efterlevnad av uniformsreglementet. I Kungliga Örlogsmannasällskapets “Tidskrift för sjöväsendet” publicerades en debattartikel i … Continue reading

Rikskonferensens dag II

Dag två i Sälen inleddes av statsministern. Besvärande eller befriande nog (välj själv) höll jag med om det mesta, sånär som slängiga påståenden om att svensk politik förr var att skriva pressmeddelanden om något hände i världen istället för att agera, som nu. För där glömde han visst både Sveriges långa historia av deltagande i […]