Glöm Ivanhoe – Rättvisa för Rebecca

Rebecca redo att begå självmord framför tvångsäktenskap illustrerat cirka 1823. I en historia om en hjälte som är märkbart frånvarande och riddare som inte är särskilt ridderliga blir Rebecca karaktären med mest integritet som symboliserar judarnas strävan efter identitet i ett samtida Europa.

Så har det blivit nyårsdag och dags för Ivanhoe: Världens sämste riddare som får stryk i den inledande torneringen, ligger sjukskriven och jämrar sig större delen av filmen och knappt orkar upp till slutstriden där han vinner på walk-over. Sammantaget misslyckas Ivanhoe med alla uppgifter han får. Rebecca däremot är sjukvårdaren som med risk för eget liv och social uteslutning räddar en fallen krigare från en säker död, framgångsrikt vårdar honom under hela filmen och vägrar upphöra även när hon står inför sin egen avrättning. Sir Walter Scott borde haft förnuftet att döpa sin roman till ”Rebecca”

Men den klassiska hjälteromanen måste väl vara bättre än filmen. Nej, den är faktiskt värre. Där trillar Ivanhoe av hästen och hans antagonist Bois de Guilbert dör knall och fall av ett brustet hjärta (!) vilket gör att vår så kallade hjälte slipper slåss i slutstriden. ”Och så väljer han fel tjej”, brukar vara en vanlig kommentar i slutet av filmen. Jag är högst tveksam till om Ivanhoe över huvud taget är bra nog för Rebecca och frågande till varför hon skulle välja honom.

Men skämt åsido finns det självklart en allvarlig aspekt. Ivanhoe är en klassisk och underhållande äventyrsroman. Även är personen vars namn pryder omslaget frånvarande i större delen av boken. Men Sir Walter Scott var för skicklig som författare för att inte ha haft något djupare budskap.

Ur ett brittiskt perspektiv återspeglas de motsättningar som fanns vid den tiden handlingen utspelade sig, runt 1194 i England. Ivanhoe är här en helande kraft inte på grund av något han gör utan vad han är: en riddare av saxisk börd som lojalt följer en normandisk kung. Karaktären personifierar tanken på en stark enad brittisk identitet i en historisk tid av motsättningar.

Men det finns en än större symbolik i den europeiska motsättningen mellan kristna och judar. Kyrkans starka makt och återvändandet från korstågen i det heliga landet är starka underliggande teman. Men vi bör också se till den samtida utvecklingen när författaren levde och verkade. Scott skrev romanen 1819, strax efter Napoleonkrigen och i en tid av avsevärd social och politisk anspänning runt judars rättigheter som skulle komma att kulminera i de antisemitiska Hep Hep-upploppen som svepte genom Europa senare samma år. I många områden var judar fortfarande förbjudna att inneha folkvalda positioner, arbeta inom exempelvis armén eller att undervisa på skolor och universitet.

Karaktären Rebecca som judinna är inte bara bildad, principfast och färgstark utan även någon som vidmakthåller sin integritet trots att hon blir marginaliserad och rätt ut ratad. I kontrast finns de karaktärer som står att skildra kristendomen, till exempel den ständigt förfriskade Broder Tuck och den mat- & dryckesälskande Athelstane. Dessa är förvisso lättsamma och fryntliga karaktärer som är nästan omöjliga att inte tycka om och som kommer undan med alla sina brister. Men de lägger grunden för en närmast parodisk bild av kristendomen. Även den frånvarande hjälten förstärker denna bild när han stapplar upp från sjuksängen bara för att avge en fördomsfull utläggning att judar som Rebecca omöjligen kan förstå ära i ett slag. Antisemitismen går från symbolisk till uppenbar när den manipulative tempelriddaren Albert Malvoisin ljuger och producerar falska vittnesmål för att få Rebecca avrättad.

Scott gav ursprungligen inte ut romanen i sitt eget namn, trots att han vid det laget var en känd och etablerad författare. Det är självklart omöjligt att veta hans motiv för detta, men vi vet att de antisemitiska strömningarna bara blev starkare innan romanen slutligen kom ut i början av 1820. Många av dåtidens motsättningar kan återses även i nutiden. Placerad på bålet inför slutstriden symboliserar Rebecca en större tanke på judarnas plats i en europeisk identitet genom en judisk hjältinna som personifierar kampvilja och symboliskt föredrar döden före att överge sitt arv eller övertygelser. Även om Ivanhoe symboliserar bryggan mellan nationella motsättningar så står Rebecca för ett större överkommande av europeiska antisemitiska motsättningar.

Så glöm sidokaraktären Ivanhoe och låt oss ge rättvisa till hjältinnan Rebecca! #Justice4Rebecca

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump.

Christina Malm lade ifrån sig telefonen och tittade ut genom fönstret i Fanfaren. Huset var ganska tomt, hon hade åkt in till kontoret för en arbetsdag innan nyår och det var redan mörkt i Karlstad. Hon drog en suck av lättnad. Nu var regleringsbrevet för 2020 färdigformulerat och regeringen hade givit myndigheten i uppdrag att påbörja planering för att möjliggöra hanteringen av ett ökat antal värnpliktiga och polisaspiranter. Om det beslutet inte hade kommit hade den planerade ökningen inte kunnat genomföras, det hade myndigheten varit tydlig med i sitt budgetunderlag. Men det är ju ingen garanti, tänkte hon. Christina hade varit generaldirektör för Rekryteringsmyndigheten sedan hösten 2015. Dessförinnan var hon överdirektör på Försvarets radioanstalt, mitt i centrum under hanteringen av FRA-debatten, vilket hade gjort henne både luttrad och rutinerad i kontakt med politiken. Nu måste bara pengarna fram också. Att Försvarsmaktens ramökning är ett faktum, betyder inte att tillväxten förverkligas. Det är en bit kvar innan det finns full förståelse för hur hela systemet hänger ihop – och vilja att betala för ambitionerna, tänkte hon. Hon tog upp telefonen igen för att ringa rektorn vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, och berätta om skrivningen. FHS var i liknande läge och behövde resursförstärkas för att kunna omhänderta ökade utbildningsbehov av officerare. De hade ett bra samarbete, där också Försvarsmakten ingick, för att tydliggöra personalförsörjningens ömsesidiga beroenden och ha insyn i varandras beräkningar. Hon hoppades att han också hade glada nyheter att berätta.

…

I Stockholm klev överbefälhavare Micael Bydén in i bilen och borstade av sig lite snö från axlarna. Han tog ögonkontakt med J genom backspegeln och såg direkt att hans personskydd var lite förtjust över den lilla snö som till slut föll över huvudstaden. Veckan före jul hade han varit iväg och fräschat upp kunskaperna i vinterkörning och Micael visste att det var en årlig höjdpunkt.

– Jag måste läsa lite här i bak, så du kanske ska lägga band på dig och inte dra iväg i värsta bredställ idag? J nickade kort, log tillbaka i spegeln och tänkte som så många gånger förr att hans chef alltid var vänlig och närvarande, trots att han och de andra i teamet kunde se att jobbet tog på honom. Under hösten hade Bydén ibland försjunkit djupt i tankar och oftare än vanligt hade telefonsamtal rundats av med efterföljande tystnad. Snart var det nyår och han hoppades på ett lugnare kommande år för ÖB.

Överbefälhavaren hade precis som Rekryteringsmyndighetens GD fått information om sitt nya regleringsbrev och var nu bekymrad över en styrning som hade letat sig in i 2020 års upplaga. Precis en sådan styrning som inte gagnar verksamheten, tänkte han, medan J rattade den tunga bilen genom snömodden. Försvarsmakten hade fortfarande inte nått till 6 000 anställda kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän och ville upp till det beslutade antalet om nästan 7 000 personer, vilket är vad som krävs för den nuvarande organisationen. I regleringsbrevet slår dock regeringen fast att det inte ska rekryteras fler än vad som nu finns i myndigheten. ÖB tittade upp från pappret. Han visste att de hade varit tydliga med ambitionen att fortsätta fylla upp fastställd organisation. Det är viktigt för att Försvarsmakten ska klara alla uppgifter, från beredskap till övningsverksamheten och fler i grundutbildning. Han förstår att det departementet är ute efter är att frigöra ekonomi, men det handlar också om vilken inriktning Försvarsmakten ska ha och vilka operativa krav som ska kunna uppfyllas. Värnplikten är nödvändig, men kan inte ersätta användbarheten i de anställda. Han undrade om effekterna verkligen har varit uppe till politisk bedömning i bredare kretsar? Det är egentligen otroligt med dessa detaljstyrningar, tänkte ÖB, medan han fattade ett beslut: Han tänkte tala klarspråk om vad han tyckte om saken och gjorde en mental notering kopplat till det kommande talet under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. De var framme vid L24 och han lade ihop sin mapp. – Det var ju nästan lite synd att det inte ens blev en liten sladd. Micael Bydén klappade J på axeln när de gick från bilen.

…

Per Bolinder knackade på Tommy Åkessons dörr och gick in när han hörde ett högt ”ja!” genom försvarsdepartementets tunga trädörr. Det var två rutinerade departementstjänstemän som kände varandra väl, som slog sig ner vid Åkessons bord.

– Jo, apropå regleringsbrevet. Det blev en begränsning av antalet GSS/K i organisationen till slut, sade Bolinder.

– Ser man på, någon i huset har läst Försvarsberedningens rapport, skämtade Åkesson. Försvarsberedningen hade filat på varje ord i Värnkraft och han mindes diskussionerna om anställd kontra totalförsvarspliktig personal i krigsorganisationen, där beredningens förslag till utökad krigsorganisation framförallt innebär en utökning av mobiliseringsförband, snarare än stående förband och att antalet kontinuerligt anställda därför inte bör utökas i förhållande till dagens antal.

– Det kommer bli väsen om detta, om de börjar mullra på Lidingövägen, sade Bolinder. Hur gick diskussionen bland ledamöterna om att GSS/K behövs i utbildningen av fler värnpliktiga? Det är säkert något som Försvarsmakten kommer lyfta fram.

– De konstaterade att utökade grundutbildningsvolymer kräver utbildningsbefäl, och då måste man ju prioritera anställning av officerare istället för anställning av gruppbefäl, soldater och sjömän. Men det diskussionen kommer handla om, om det blir halabalo, och som kanske kan få fäste i några av partierna, är väl snarare hur ett lägre tak GSS/K påverkar snabbt gripbara förband, sade Åkesson och fortsatte: Vi skrev ju såklart om behovet av anställd personal som kan användas innan mobilisering, men om vi inte får upp flödet in i organisationen är det helt kört. Beredningen kom fram till att det totala antalet befattningar i krigsorganisationen handlar om 90 0000 personer, mot dagens cirka 60 000 personer, och det kräver 8 000 årligen in i grundutbildning från 2024. Fixar vi inte att prioritera detta kan politiken glömma sina tillväxtambitioner och de vet de ju.

– Jo, men alternativet är ju också, rent teoretiskt, att inte skruva upp utbildningsvolymerna på bekostnad av antalet GSS/K. Vägvalssituationen är ju inte frånkopplad ekonomin, sade Bolinder.

– Rent teoretiskt, nä. Men nu är det ju ett faktum så länge pengarna inte räcker till både och. Man kan ju resonera som så att en fortsatt situation med ett otillräckligt personalinflöde innebär större risker för möjligheterna att upprätthålla den militära förmågan, än att inte fullt ut fullfölja den planerade tillväxten av kontinuerligt tjänstgörande soldater, sade Tommy Åkesson. Det handlar om tidsperspektiv, eller hur? Rent teoretiskt skulle det här nya taket kunna leda till att antalet anställda i organisationen understiger kritiska nivåer med hänsyn till uppgifterna nu och en tid framåt, men det är en fråga om resursavvägning där framtida behov står mot nutida, sade Åkesson lakoniskt.

Vi får hoppas att de där nutida behoven inte sätts på prov, tänkte Per Bolinder när han åter var ute i korridoren. Men vår nutid är ett resultat av det som en gång var framtiden och det är ju ett skäl till att vi sitter där vi sitter idag. Han kom ihåg vilka formuleringar som mejslades ut om saken när han var sakkunnig i 2015 års personalförsörjningsutredning och undrade hur motståndsfickorna skulle se ut den här gången, när det gäller sänkt målbild för GSS/K. Det plingade till i mobilen av en nyhetsflash från DN och han läste:

”Nytt försvarsbråk under uppsegling. Moderaterna kräver fler anställda soldater”

Det kan bli en lång dag, tänkte han och vände på klacken för att gå i riktning mot kaffemaskinen på våningsplanet.

…

Samtidigt satt generalmajor Lena Hallin vid sitt skrivbord på Högkvarteret och läste en annan nyhetsartikel. Hon hade varit chef för MUST, den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, i åtta månader och i det uppdraget stänger man inte ner bara för att det är jul- och nyårshelger. Det var dock lite lugnare tempo nu och det medgav en stunds omvärldsbevakning. Hon ville hålla ett vakande öga på de civila myndighetschefer som rörde sig i närheten av hennes ansvarsområde och hade uppmärksammats på en aktuell intervju med MSB:s generaldirektör Dan Eliasson.

När Lena Hallin tillträdde var ett av hennes egna mål att bidra till ett nära samarbete med sina civila systermyndigheter. Något annat har Sverige inte råd med, särskilt inte när den potentiella angriparen kan använda vårt system med självständiga myndigheter och stuprör mellan verksamheter emot oss. Tanken gick tillbaka till artikeln. Därför är det så viktigt att minska eventuella friktioner och ge samma budskap i stort, utifrån respektive perspektiv. Hon rynkade pannan och rättade till glasögonen när hon läste rubriken: ”Civilt försvar viktigare än militärt”. Hon fortsatte läsa och undslapp sig en suck. Rubriken är tillspetsad, men han pratar om parallelliteten nu igen och folk riskerar att se det som ett nollsummespel, tänkte hon. Nästan som om det är meningslöst att satsa på det militära om den civila sidan inte hänger med.

MSB:s GD var både vältalig och medryckande och han var tydligt bestämd i uppfattningen att det är det civila försvarets tur att tilldelas resurser. Mustchefen tänkte att hon kunde ge Eliasson rätt i mycket av det han hade sagt till reportern – det militära försvaret är helt beroende av att det civila samhället kan ge stöd – men hon var trött på att de ständiga dragkamperna om ekonomin till området leder till att det ena ställs mot det andra när det är helheten som avgör hur nationen står sig. Hon tänkte på något som hennes företrädare, Gunnar Karlson, hade sagt en gång: Om vi bara satsar på en bra sköld, som vi kan hålla upp om någon angriper oss, kommer angriparen slå oss i knävecken.

Lena Hallin tänkte på den tid hon hade lagt ner för att få Försvarsmakten och Säkerhetspolisen att beskriva gråzonsproblematik på ett likartat sätt, så det skulle vara lättare för beslutsfattare och allmänhet att förstå att det inte är en linjär utveckling från fred, genom eskalerande gråzonsproblematik som sedan övergår i konventionellt krig. Numer tyckte hon att säkerhetspolischefen uttryckte det riktigt bra. Hon lade ihop tidningen och plockade ihop de rapporter hon behövde ta med hem över nyår. Det hade varit en lång höst och en på alla sätt mörk vinter som förmedlades i lägesbedömningarna. Medarbetarna gick tungt och underrättelsevärlden var sliten. Men beslutsam, tänkte hon i ett försök att muntra upp sig själv. 2020, undrar vad det året har att bjuda på?

Epilog: Det var årets julsaga (förra årets finns att läsa här). Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Efter nyår återkommer jag med den sedvanliga genomgången av programmet för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, som äger rum den 12-14 januari.

Gästinlägg: Moderna konfliker och juridisk komplexitet

Military base at Perevalne during the 2014 Crimean crisis. (Photo by Anton Holoborodko)

av Jens Lindborg

Bakgrund

Det var enklare förr: Krig förklarades och freder slöts; en stat var antingen inblandad i krig eller njöt fredens frukter. Idag talar vi om väpnade konflikter istället för krig och allt mera sällan talar vi överhuvudtaget om fred. Kanske eftersom avsaknaden av en väpnad konflikt inte nödvändigtvis medför samma positiva effekter som forna tiders fred gjorde. Förr talades det också om uppror. Upprorsmakare slogs ihjäl, eller vann, varefter de tidigare makthavarna, inte upprorsmakarna, slogs ihjäl. Nu talas det istället om inre väpnade konflikter och ingen är riktigt säker på exakt var gränsen mellan egen suveränitet och annans rätt till intervention går eller ens om, och i så fall under vilka omständigheter, man får nedkämpa upprorsmakare eller om de alltid måste ges en rättvis rättegång. Det var inte bättre förr, men det är klart svårare nu! Det som blivit svårare är inte främst aggressivt agerande – det har dock blivit både mera tekniskt krävande och dyrare – utan reglerna för var, när, hur och mot vem statlig militär aggressivitet får riktas. Här skall jag översiktligt beröra några av de utmaningarna, flera är säkert redan välkända, juridiken ställer upp för Försvarsmaktens olika verksamheter och samtidigt slå ett slag för ökad integrering av juridisk kunskap i verksamheterna. I praktiken förespråkar jag att Försvarsmaktens skickliga jurister används ännu mera och tidigare i än fler processer inom myndigheten. Låt mig förklara varför.

Krig eller fred, eller?

Dikotomin (tanken att allt antingen är det ena eller det andra, inte något tredje) krig/fred är problematisk numera. En stat kan ställa till väldigt mycket bekymmer för en annan (genomföra fientliga operationer) utan att staterna hamnar i krig (väpnad konflikt) med varandra. Som ni vet var Krim fram till 2014 en del av Ukraina men numera är det de factoen del av den Ryska federationen. Hur kommer det sig? Ett är säkert: Det var inte fråga om ett fredligt överförande av territorium. Var det krig? Är det i så fall fred nu? – eller råder fortfarande ett krigstillstånd? Man kan, såhär i efterhand, konstatera att alla de där ”gröna männen” som dök upp och tog över Krim var ryska soldater ur specialförbanden som genomförde en statligt planerad militär operation och därför argumentera för att Krimövertagandet inte var något annan än en (lågintensiv) väpnad konflikt till följd av ett otillåtet väpnat ryskt angrepp på Ukraina. Vidare kanske man kan säga att Rysslands fortsatta kontroll av Krim är olaglig enligt internationell rätt och därför att fred inte råder. Ett sådant försök kan möjligen rädda dikotomin krig/fred, men vad hjälper det i praktiken? Det borde finnas ett tredje tillstånd, för att på ett begripligt sätt beskriva det som hände och som nu råder på Krimhalvön. Världen verkar helt enkelt ha växt ur den traditionella uppdelningen i krig eller fred. Varför är detta av mer än bara akademiskt intresse? – För att just den uppdelningen ligger till grund för en hel del juridik. Några exempel: Utan krig (väpnat angrepp, väpnad konflikt) ingen rätt till eget eller kollektivt militärt självförsvar. Detta följer av självförsvarsrätten som kommer till uttryck i artikel 53 i FN-stadgan. Grunden för att i praktiken använda en gemensam militär ansträngning inom NATO är också just förekomsten of an armed attack; se artikel 5 i NATO-fördraget. Angrepp som inte är väpnade medger således inte rätt till militärt våld i självförsvar och utlöser heller inte förpliktelsen för NATO-medlemmar att delta i det gemensamma försvaret inom alliansen. I svensk rätt kan man notera att det följer av regeringsformen att det krävs krig eller omedelbar krigsfara (eller att krigsdelegationen trätt i riksdagens ställe) för att vissa angivna fri- och rättigheter skall få inskränkas i Sverige. – Här kan för övrigt vara värt att notera att det inte finns någon annan grund för att utfärda ”undantagstillstånd” i Sverige. I andra stater finns det ett sådant tredje tillstånd; staten är i fred men under så stor påfrestning att delvis andra, mer restriktiva, regler gäller för medborgarnas friheter och rättigheter än normalt. – Regeringsformen skiljer på regeringens rätt att ”sätta in rikets försvarsmakt” för att möta ett väpnat angrepp eller för att hindra en kränkning av rikets territorium och på att ”sända svenska väpnade styrkor” till andra länder eller i övrigt sätta in sådana styrkor för att fullgöra en internationell förpliktelse, som har godkänts av riksdagen. En fråga som i sammanhanget kan vara intressant att reflektera över är under vilka omständigheter regeringen får ”sätta in” rikets försvarsmakt, inom riket, i den del den inte utgör väpnade styrkor i traditionell mening, t.ex. Försvarsmaktens cybersoldater, mot ett angrepp som inte utgör ett väpnat angrepp enligt internationell rätt. Vad skulle förresten ett ”insättande” medföra i form av rättigheter och skyldigheter för berörd Försvarsmaktspersonal? Om du inte vet kan det vara att bra att fråga juristerna.

Det ryska Krimövertagandet och Gotland?

Oavsett om en stat befinner sig i krig eller fred eller något tredje (undantagstillstånd) juridiskt tillstånd förekommer det att personer gör saker som normalt inte är tillåtna, t.ex. kastar gatsten på statsägda fordon under tjänsteutövning, kapar flygplan, deltar i stridigheter i t.ex. Mali eller Syrien, olovligen tar en kvalificerat hemlig handling från Försvarsmakten, sysslar med cyberattacker, klargör en improviserad vägbomb eller odlar och förbereder mjältbrandsvirus för aerosolflaskor. Hur några av dessa oftast otillåtna handlingar får beivras beror delvis på om staten i fråga befinner sig i krig eller fred. Samma agerande kan vara en krigshandling som får bekämpas med andra krigshandlingar eller ett brott som får lagföras, men inte bekrigas. Till detta kommer att frågan hur en viss gärning får beivras också beror på gärningspersonens förhållanden eller egenskaper. Kort uttryckt: Kombattanter får nedkämpas, kriminella får lagföras. Det låter enkelt, eller hur? Så vad skulle du gjort om du var anställd av Ukrainas väpnade styrkor när de ”gröna männen” kom, skulle du riktat verkanseld mot dem eftersom de var att bedöma som kombattanter deltagande i ett väpnat angrepp eller skulle du gripit (envarsgripande) dem såsom misstänkta för t.ex. grovt vapenbrott eller skulle du inte gjort något annat än att stillsamt undra: Vad tusan är nu detta? … ända tills det helt enkelt blev för sent att göra något. – Tror du förresten att det kommer komma sådana ”gröna män” till (det s.k. hangarfartyget) Gotland, möjligen för att skapa lite operationellt djup och begränsa NATO:s förmåga att använda sjö- och luftvägar i Östersjöområdet, i en operation vars huvudmål egentligen är (delar av) Baltikum? Vad gör du i ett sådant läge: Skjuter, griper eller tvekar? Om du inte redan nu vet rätt svar är det dags att tala med en av Försvarsmaktens jurister så slipper du i vart fall sysselsätta dig bara med tvekan när Dagen väl kommer.

Jag tror förresten inte att det i verkligheten kommer komma sådana ”gröna män” till Gotland som det kom till Krim. Jag tror att det kommer komma nästa version av dem, GM 2.0 så att säga. Personligen hade jag gjort dem till anställda i ett privatägt, civilt, säkerhetsföretag registrerat i en annan medlemsstat i EU och upphandlat av svensk myndighet för att genomföra bevakningsuppdrag i hamnen, på sjukhuset, runt kommunhuset eller liknande, allt för att öka komplexiteten i situationen. Tänk dig sålunda att riket inte är i krig och att anställda i ett europeiskt företag – helt plötsligt beväpnade med automatvapen och klädda i skyddsvästar – blockerar vägar och annat i Visby och Slite under förespeglingen att de bara skyddar en beredskapstransport av blod åt Landstinget, värdepapper för en stor bank eller något liknande, i och för sig främmande men inte helt omöjligt att tro på. Hur agerar du (som chef eller enskild, på Gotland eller på L24)?

Samtidigt till havs, inom svenskt territorialhav, träffar en enhet ur flottan på ett civilt dykfartyg registrerat i Panama med avancerade undervattensfarkoster fastsurrade på däck. Fartyget, som f.ö. är tillverkat på samma varv som N/S Concord, är utrustat med bland annat ekolod och undervattenskommunikationsutrustning (om man får tro info:n från internet); farkosterna ombord har bland annat gripklor och skärbrännare för undervattensbruk. – Dessa syns tydligt i kikare från korvetten. – Det är i detta scenario ingen hemlighet att den ena elförsörjningskabeln till Gotland nyligen slutat fungera. – När korvetten närmar sig fartyget sätter det högsta fart på snabbaste kurs ut ur svenskt territorialvatten. Vad skall svensk fartygschef göra? IKFN definierar som bekant statsfartyg och forskningsfartyg som fartyg vilka inte bara ägs utan även brukas av en annan stat. För flottans personal, som är vana vid att agera enligt IKFN, är det inga problem att avgöra vilka omständigheter som tillsammans utgör juridiskt godtagbart bevis på om ett privatägt fartyg används (brukas) av en främmande stat eller inte, men för andra som kan hamna i liknande situationer är det kanske inte det. Nästa fråga som måste besvaras juridiskt godtagbart är om det främmande fartyget med sin utrustning och sina farkoster är att se som ett forskningsfartyg och på grund av det skall hanteras på särskilt sätt enligt IKFN. Är man ovan vid att göra denna och liknande bedömningar är det läge att diskutera saken innan frågan måste besvaras utan dröjsmål ute i verkligheten. Detta gäller oavsett om man arbetar i flottan, i Karlsborg eller med t.ex. säkerhetsfrågor i Göteborgs hamn vars lösande syftar till att säkerställa ett jämnt inflöde av livs- och drivmedel till riket. Vad händer förresten om man som befattningshavare sviker sina plikter, t.ex. att i vissa fall preja/beordra prejning av ett fartyg, kan man dömas för tjänstefel då eller är det alltid straffritt att i fredstid strunta i att upprätthålla tillämpliga svenska regler som syftar till att skydda vårt lands territorium och suveränitet? Om du inte vet svaret bör du söka efter det redan nu. Det är alltid bättre att vara väl förberedd än att bli överraskad, även på den juridiska arenan. Tala med juristerna!

Militära insatser i ett fredstida Sverige

I gränslandet till militär verksamhet inom ramen för IKFN ligger militär verksamhet till stöd för det civila samhället i fred. Polismyndigheten har som bekant på senare år fått ökade möjligheter att begära hjälp från Försvarsmakten. I de fall det i praktiken kan bli fråga om att vapen kommer till användning, vid terroristangrepp, är det sannolikt inga andra än specialförbandspersonal som kommer hålla i vapnen. Polisen skjuter med hålspetsammunition för att inte tredje man skall komma till skada på grund av genomslag. Tänk om Försvarsmakten kom på den märkliga idén att ”krigets lagar” skulle tvinga specialförbandsoperatörerna att använda helmantlad ammunition, för att sådan ammunition är den enda tillåtna i krig. Vad skulle då hända om ett barn eller en polis dödades av militär eld som inte avsatte all rörelseenergi i den misstänkte terroristen, vilken genom sitt agerande tvingade fram eldgivningen? Skulle det då kännas rätt och rimligt att de efterlevande fick veta att Försvarsmakten valt att inte anpassa sitt krigiska beteende efter fredstida regler och omständigheter?

Det är klokt att diskutera även andra saker som kan behöva ses över med fredstida ögon för att få till stånd ett rimligt resultat. Man kan tänka sig att Försvarsmaktens förmåga att störa ut kommunikationsutrustning (eter- och/eller cyberberoende) för olika kriminella, t.ex. terrorister, kommer att efterfrågas. Vad gäller då? – Vilka fler situationer finns det där Försvarsmakten riskerar att hemfalla åt att följa regler som inte måste tillämpas när riket inte är i krig eller, å andra sidan, tillämpar ytterligt tillåtande regler som t.ex. dem den dåvarande EW-troppen agerade under utomlands? Tänk efter och diskutera sådana situationerna så tidigt som möjligt med era jurister för att t.ex. kunna genomföra övningar med ett även i juridiskt hänseende realistisk innehåll samt för att kunna vara säkra på att slippa straffansvar för tjänstefel eller ännu värre när verksamheten väl genomförs i verkligheten under tidspress.

Journalistik som militärt hot?

Försvarsmaktens personal får ibland skydda olika objekt eller information från obehöriga. Skyddsvakter får då använda sig av visst våld och tvång. Jag kommer att tänka på ett avgörande från Högsta domstolen som kom för några år sedan. Det gällde ett minneskort från en kamera som hade förts med in och använts på ett skyddsobjekt enligt skyddslagen (2010:305). Som bekant råder ju normalt avbildningsförbud av och inom skyddsobjekt, varför minneskortet hade beslagtagits i samband med att intränglingen togs om hand av militärpolis. Intränglingen påstod sig vara journalist på DN, vilket godtogs av alla dömande instanser. Högsta domstolen skrev sedermera bland annat: ”Fotograferingen av skyddsobjektet har skett för publicering i grundlagsskyddade medier. Ansvarsbestämmelsen i 30 § skyddslagen kan såvitt avser överträdelsen av förbudet mot avbildning – fotograferingsförbudet – inte tillämpas. Det saknas därmed grund för att ta minneskortet i beslag såväl för utredning av brott mot fotograferingsförbudet som för att förverka minneskortet.” Beslaget hävdes och minneskortet återlämnades. Betyder detta att skyddsvakter inte får ta kameror från folk som fotar inne på ett skyddsobjekt så snart de säger sig vara anställda av en svensk tidning och har ett ”pressleg”? Gäller samma sak om intränglingen visserligen har som ordinarie yrke att vara resemontör men säger sig vara frilansande journalist och att han eller hon tänker sälja bilderna och sin story till Aftonbladet? Gäller samma sak för utländska journalister/frilansare som är EU-medborgare? – Bloggare? – Iranska turister? Eftersom avgörandet är ett par år gammalt är det säkert redan ingående analyserat och diskuterat men om du inte vet exakt var gränserna går kan det vara bra att ta reda på det med hjälp av en jurist. Kan man förresten tänka sig att utländska intressen möjligen försöker utnyttja avgörandet för att skapa situationer där skyddsvakter agerar fullt rimligt men sedan anmäls för tjänstefel, för att så att säga avskräcka andra vakter från att agera lika kraftfullt? Är vår beredskap mot ett sådant förfarande god nog? Högsta domstolen skrev förresten också: ”Det har inte gjorts gällande att beslaget behövs för utredning av misstanke om att [intränglingen] har överträtt tillträdesförbudet.” Öppnar detta en annan möjlighet för beslagtagande? Kan vara värt att analysera detta, om du inte redan gjort det men har eller kanske får med skyddsvakteri att göra.

Informationsarenan

Informationsoperationer är ingen nyhet. De har förekommit mycket länge, både i krig och i fred. Oftast kallar man dem dock sådan aktivitet för andra saker, t.ex. marknadsföring, propaganda, folkbildning, påverkansprogram, ryktesspridning, moralhöjande predikningar, psykologisk krigföring eller debattinlägg (som detta). I Sverige undanhålls journalistiken från militära informationsoperationer. Journalistiken har ju, som vi sett ovan om inte annat, ett särskilt grundlagsskydd för att säkerställa den fria åsiktsbildningen och hjälpa till att upprätthålla yttrandefriheten, företeelser som vår demokratiska modell vilar på. Med militärt språk från olika eror kan man närmast kalla sådana företeelser för schwerpunkte eller centres of gravity. Är det egentligen inte självklart att främmande makt med onda avsikter kommer att försöka rubba eller skaka våra sådana, helst innan den inleder andra operationer mot oss. Hur skulle sådana angrepp kunna se ut? – Fake news? – Nättroll? Sådant ligger dock utanför Försvarsmaktens hägn. Inom hägnet kan man tänka sig riktade attacker mot Försvarsmaktens ledningssystem och liknande. Detta är det enkla scenariot. Visst får man väl göra vad man kan för att förstöra de system angriparen utnyttjar i sådana attacker? Även om systemen ägs av en privat aktör? Döms man för tjänstefel om man avstår från detta och därför inte förhindrar en attack på Sveriges försvarsförmåga? Dessa grundfrågor för cyberkrigföring i fred är, förutsätter jag, redan diskuterade, särskilt eftersom politisk ledning på senare år också börjat tala om att vi ska ha en aktiv (offensiv) förmåga på cyberarenan. De kan ändå vara värda att repetera frågorna för att man på ett klokt sätt kunna ta sig an även de mindre självklara problemområdena, t.ex. övervakning och positionering av soldaters privata mobiler, beredskapspersonals datorer och reservofficerares bilburna gps-utrustning. Får de system som genomför sådant bekämpas? – Med vilka medel? – Vem beslutar i tidskritiska lägen? – Kan man tänka sig att en fiende skulle utnyttja eventuella juridiska vita fläckar hos oss för att få agera ostört eller försöka tvinga fram felgrepp som sedan kan angripas i svensk domstol? Här finns en hel del intressanta frågor som bör besvaras så tidigt att motsidans möjlighet att dra nytta av ett juridiskt överraskningsmoment omintetgörs.

Avslutning

I avsaknad av en väpnad konflikt kan ändå en angripare göra svår skada för vårt lands förmåga att fungera normalt och hävda sin suveränitet, även om angriparen inte använder traditionellt krigiska metoder för att nå sina mål. Fördelen för angriparen med den typen av angrepp är att det sannolikt inte kommer mötas med traditionellt militärt våld vare sig från oss eller från någon allians. Privata aktörer kan användas för att främja främmande staters intressen på bekostnad av våra egna eventuellt utan att de ens vet om det själva. ”Strider” kan föras i cyber eller kanske till och med i svensk domstol. Sveriges egna lagar, rättsliga procedurer och grundläggande rättigheter som säkerställer ett öppet och demokratiskt samhälle kan komma att utnyttjas mot vår försvarsförmåga. Vi kan och kommer dock försvara oss utan att ge upp, om än möjligen också med andra medel än vi är vana vid. För att göra det så bra som möjligt krävs, bedömer jag, att juridiken integreras än mer i Försvarsmaktens verksamhet. Jag har här givit några, i och för sig enkla, exempel på den komplexitet juridiken ställer upp för modern försvarsverksamhet. Man kan ganska lätt tänka sig mycket värre scenarier men det har inte varit min avsikt att göra saker värre, bara att väcka ert intresse samt att uppmuntra till eftertanke och klokt agerande. Tillåt mig åter uppmana er att ta hjälp av era jurister tidigt, hellre än sent. Glöm förresten aldrig att slumpen gynnar den förberedde, att tvekan dödar och att lyckan fortfarande står den djärve bi!

Jens Lindborg
rådman, LEGAD under FS15 och ME02 FHQ

Var kan du prata hemligheter och vara helt säker på att ingen lyssnar?

Vikten av ett individuellt säkerhetsmedvetande ökar. Foto: Shutterstock.com

Teknikutvecklingen accelererar och når nya nivåer som få kunnat drömma om för en generation sedan. Vad gäller röstigenkänning så har tekniken gått framåt i rekordfart och antalet enheter exploderat de senaste åtta åren. Idag kan maskiner känna igen din röst och förstå vad du säger på en mängd olika språk och även olika dialekter. Du kan styra saker med hjälp av rösten, ta reda på fakta och interagera med maskiner i din omgivning. Röstigenkänning byggs nu snabbt in i kylskåp, bilar, hörlurar, klockor, telefoner, datorer, surfplattor och annan utrustning. Detta för att t ex kunna slå på och av belysningen hemma, sköta larmet, dra ner ljudet på TV:n, få den senaste väderprognosen eller få hjälp att hitta sin favoritmusik.

Nu börjar även en del tillverkare kombinera röstigenkänning med bildigenkänning, för att göra ditt liv ännu mer bekvämt. Nya telefoner har idag ansiktsigenkänning så att du enkelt skall kunna identifiera dig för betalningar, bankärenden och andra ärenden då du behöver bevisa din identitet. Nya funktioner är på väg, t ex att du skall kunna få smakråd inför en fest med val av matchande kläder, inköp av nya saker så att de passar med de gamla eller att dina ansiktsuttryck läses av för att tolka vad du tycker.

Det du säger skickas som filer till centrala servrar för analys och åtgärd. Vissa aktörer sparar filerna för evigt, andra raderar dem efter ett tag. Alla analysföretagen använder en ny teknik sedan 2011, köpt av amerikanska försvaret, som gör att det går många gånger fortare idag att lära en dator att förstå naturligt språk. Den gamla tekniken innebar att en ljudfil synkades med en inskriven text, vilket var ett arbetskrävande arbete. Idag så spelas filerna in ”live” av användarna, och när inte datorn förstår vad du säger, så kan ljudfilen skickas till en människa som lyssnar och talar om för datorn vad som sades. Dessa människor sitter ofta i U-länder och lyssnar på 1000-tals ljudklipp varje dag, ett enahanda jobb, lågbetalt och ibland skrämmande. De får höra bitar av folks privatliv, delar av konversationer på kontor, sexuella akter eller att folk biktar sig och bekänner brott, allt intill sin smarta högtalare. Alla dessa ljudfiler sparas, ofta med vem som spelat in, var det hände och med en tidsangivelse. De som lyssnar får dock aldrig reda på vem och var, utan enbart själva ljudet. Även barn spelas in och bakgrundsljud kommer med.

Flera av de stora aktörerna, som t ex Facebook och Google, tjänar stora pengar på vad du skriver, gillar, söker och numera även talar in. Dessa kan nu med smart teknik t ex höra om det är barnskrik i bakgrunden och dra slutsatsen att du är en förälder. Man kan höra på din röst vilket kön du har, ungefärlig ålder och vad du är intresserad av.

Prognosen till 2023 gjord av Juniper Research Ltd säger att det kommer finnas 7,3 miljarder prylar i världen som styrs av röstigenkänning och att det kommer att omsättas över 100 miljarder kronor på dessa varje år. Det blir i snitt en pryl per invånare på jorden. Det är en gigantisk marknad.

Många frågor reses och behöver besvaras: Hur kan det komma sig att det går så fort? Vilka är de kommersiella drivkrafterna? Vad spelas in på dessa enheter? Vem lyssnar? Var hamnar inspelningarna? Blir vår integritet kränkt? Vem får lyssna på vad vi har sagt? Kan data hamna i orätta händer? Hur kan någon tjäna pengar på vad som spelas in? Kan främmande makts underrättelsetjänst komma åt data? Finns det någon lagstiftning som reglerar denna verksamhet?

De största tillverkarna idag av smarta högtalare och andra enheter som kan förstå vad du säger är ungefär i fallande ordning: Amazon (säljer flest, USA), Google (USA), Microsoft (USA), Xiaomi (Kina), Baidu (Kina), Apple (USA), Alibaba (Kina) och Facebook (USA). Flera av dessa licensierar ut sin teknik till andra tillverkare, till t ex HP, BMW och kylskåpstillverkare.

De enheter som spelar in din röst aktiveras på olika sätt, t ex kan du ställa in din smarta klocka så att den lyssnar om du snabbt vrider armen, vilket medför att om du viftar mycket på armen så kommer många ljudfiler att skickas upp i molnet för analys. Det är inte säkert att du har en aning om att dessa filer har skickats, och du vet inte vem som lyssnar på dessa eller vad de använder det till. Om du köper utrustning från icke-demokratiska länder, finns dessutom risken att filerna analyseras av deras underrättelsetjänst. Om det är kommersiella företag, så säljs informationen direkt eller vidare till andra aktörer, de är ju inte ideella.

Hur skall vi bete oss i denna nya omgivning med massor med smarta mikrofoner som lyssnar och spelar in dina ljud och tolkar vad du vill och vad du gör? Å ena sidan kan vi få hjälp: slippa släppa ratten med händerna när vi kör bil när vi vill ringa någon eller kanske någon att prata med när vi är ensamma, å andra sidan är det ett stort problem med integriteten. Du vet aldrig vem som får tag i dina data, och vem vet vad du sagt för 10 år sedan, det kan användas mot dig. Jag har läst att Facebooks grundare och VD, Mark Zuckerberg, har tejpat för linsen på sin laptop och tagit bort mikrofonen, företaget har ju som bekant släppt en produkt du skall ha hemma som analyserar dig genom en lins när du går omkring hemma, samtidigt som den har en smart mikrofon. Kanske skall vi göra som Mark? Sätt en svart tejp på linsen på din dator och döda alla mikrofoner! Han har gjort detta för att även om du tror att du stängt av mikrofonen, så lyssnar apparaterna. Ofta kan de ligga och lyssna när de är i viloläge.

Du som jobbar med militära eller kommersiella hemligheter eller är i en förtroendeposition, stäng av alla mikrofoner! För att vara riktigt säker, ha inte några sådana enheter i samma rum som där du pratar hemligheter. Det gäller telefoner, klockor, surfplattor, datorer, hörlurar etc. Låt dem vara i ett annat rum. Det är mitt allra viktigaste råd, så att du inte kommer i trångmål eller att hemligheter läcker ut.

Mycket lagstiftning behöver tas fram för att skydda oss och våra data, det känns ju inte kul att någon med en enorm dator sitter och lyssnar på oss och gör avancerade analyser, ofta med en helt annan värdegrund och syfte än den vi står för. Representanthuset i USA och även Kongressen, som förhört Mark, jobbar på att ta fram nya lagar. Man är speciellt bekymrad för lagring av data från barn. Även EU har nu satt igång ett jobb med en av sina kommissioner (Data Protection Commission) för att se till så att företagen inte kränker medborgarnas integritet. Kommissionen kräver nu att få besked om hur företagen byggt upp sina databaser med ljudfiler.

Jag avslutar med att svara på frågan i rubriken, ”Var kan du prata hemligheter och vara helt säker på att ingen lyssnar?”. Förutom de klassiska metoderna för att vara säker på att ingen lyssnar, måste vi idag även ta bort alla ”smarta enheter med AI” ur den lokal där vi skall prata. Det kan vara bra att hjälpas åt att ta av oss smarta klockor, små hörlurar, telefoner etc innan man går in i rummet. Kolla även de fasta installationerna i rummet, t ex TV:n, Sonys nyaste TV har röstigenkänning. Säkrast är att gå en promenad i skogen utan några enheter med mikrofon och där det saknas mobil täckning och långt från hus med aktiva mikrofoner. Lycka till med din integritet och med dina hemliga samtal!

Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

Avsaknad av signaler

Sammanfattning

Den främmande undervattensverksamheten som troligtvis genomfördes under hela 1980- och inledande hälften av 1990-talet på svenskt inre vatten torde varit tvunget att ledas och koordineras på något sätt. Detta då det förefaller varit företag som genomfördes med flertalet undervattensfarkoster. Det enklaste sättet under den aktuella tidsperioden att leda verksamhet torde utgjorts av radiokommunikation, varvid signalunderrättelser bör ha utgjort en viktig del för att vidta motåtgärder mot dessa kränkningar. Dock förefaller ingen information finnas om att signalunderrättelser har indikerat någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten än mindre inre vatten. Detta kan bero på ett flertal faktorer, ingen sändning genomfördes på svenskt territorialvatten, ingen sändning detekterades av olika skäl, bristfällig utrustning för detektering, ej fungerande myndighetssamverkan m.m.

Analys

Den främmande undervattensverksamhet som troligtvis genomfördes under slutskedet av det kalla kriget på svenskt inre vatten har vid ett antal tillfällen berörts på denna blogg. Detta inlägg kommer beröra en annan aspekt av detta, nämligen vad som förefaller vara avsaknaden utav signalunderrättelser kring den främmande undervattensverksamheten. Innan själva inlägget börjar, bör det påtalas att mängden information för studier inom detta ämnesområde är ytterst begränsat. Den blir än mer begränsad om en hög grad av tillförlitlighet avseende källors faktiska kunskap i området skall uppnås. Vad avser källdokument kommer de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten nyttjas, därefter avhemligade handlingar och slutligen böcker av individer som innehaft chefspositioner inom, dels Försvarets radioanstalt, dels Säkerhetspolisen.

Inledningsvis bör den fredstida signalunderrättelsestrukturerna under den aktuella tidsperioden i Sverige beskrivas. I praktiken utgjordes det av två myndigheter. Den första, och självklara, var Försvarets Radioanstalt (FRA). Den andra och mindre kända var Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning (RPS/SÄK) signalspaningsrotel. Förenklat kan det skrivas att FRA var inriktad på verksamhet som skede bortom Sveriges gränser.¹ Emedan RPS/SÄK signalspaning var mer inriktad mot verksamhet som skedde inom rikets gränser men även signalering riktad mot Sverige, där tyngdpunkten låg på kontraspionage.² Därutöver grundutbildade bl.a. armén och marinen värnpliktig personal inom signaunderrättelseverksamhet,³ något FRA även genomförde för att bemanna sin krigsorganisation.⁴

Vad är då skrivit i de tre statliga utredningarna avseende signalspaningsunderrättelser i samband med den främmande undervattensverksamheten? Den första statliga utredningen och kommissionen kring den främmande undervattensverksamheten som publicerade sin rapport i april 1983, är ytterst sparsam med information avseende vilken information som erhållits via signalspaning. Den skriver att signalspaningsobservationer har gjorts och givit viktig kompletterande information avseende det verkliga händelseförloppet vid ubåtsjakten under Hårsfjärden 1982. Den skriver även att genom signalspaning är det möjligt att kunna bedöma ubåtars nationella hemvist.⁵

Den andra statliga utredningen avseende den främmande undervattensverksamheten berör i större omfattning signalspaningsunderrättelser. Denna kommission har ett avsnitt där signalspaning berörs i allmänna ordalag, i detta avsnitt beskrivs även att en ubåt som genomför ett företag antas ha ett ytterst begränsat behov av att sända aktivt och om den måste genomföra sändning sker det främst med s.k. snabbsändning d.v.s. meddelandet komprimeras och sändningen sker under någon sekund eller kortare tid. Därutöver kan radarsändningar från sändande ubåtar lokaliseras. Långvåg berörs även d.v.s. möjligheten för en ubåt att i undervattensläge motta meddelanden (här bör det vara ultralångvåg som avses, internationellt benämns det VLF, långvåg kommer skrivas då det är det som skrivs i rapporten men undertecknad åsyftar VLF). För att sända ett eventuellt svar på lämpligt frekvensband måste en antenn bryta vattenytan. De skriver även att under vissa förutsättningar kan en ubåt lokaliseras och typbestämmas genom signalspaning.⁶

Vad avser nyttjandet av signalspaningsunderrättelser för att fastslå främmande undervattensverksamhet, fastställer kommissionen redan i sin sammanfattning att den tillgängliga informationen från signalspaningsunderrättelser inte kan läggas till grund för slutsatser om förekomst av främmande undervattensverksamhet.⁷Den skrivning som den första ubåtskommissionen hade avseende signalspaningsunderrättelser underkänns även i den andra kommissionens rapport.⁸

I denna kommissions rapport framkommer även att 1988 hade FRA ej några signaler registrerade som kom från okända undervattensfarkoster i svenskt vatten eller dess omedelbara närhet. FRA ståndpunkt var även att inträngande ubåtar ej ger ifrån sig några radiosignaler annat än i nödläge.⁹ Kommissionen fastställer även att FRA hade bättre utrustning och personal med större spaningserfarenhet än marinen, varvid de anser att säkerheten i FRA bedömningar är större än marinens.¹⁰ I denna kommissions rapport tas även några exempel upp kring inhämtade sändningar både av radio- men även radarsändningar av FRA.¹¹I en annan del av rapporten framkommer även att flera starka långvågssändare skall ha sänt den 11OKT1982 d.v.s. under ubåtsjakten i Hårsfjärden.¹² Huruvida dessa överhuvudtaget haft med verksamheten att göra är okänt. Det bör dock noteras att sådana ”starka ultralångsvågssändare” med säkerhet var kända av FRA m.fl. då dessa stationer är statiska och därmed ytterst pejlbara. Varvid det blir smått märkligt att det ej skrivs ut vilken nation som sände, då det de facto berörs i en statlig utredning.

Den tredje statliga utredningen berör även signalspaningsunderrättelser i större omfattning än den första, i mångt är informationen som framkommer densamma som i den andra statliga utredningen. Nytt är dock att utredningen berör den s.k. Utö incidenten 1980, där FRA den 15-17SEP1980 registrerade en kraftig ökning av radiotrafik till ubåtar från den sovjetiska chefen för Östersjömarinen. Dock skall den radiotrafiken härrört från en sovjetisk ubåtsräddningsövning. Själva Utö incidenten började även den 18SEP1980.¹³ Den tredje utredningen, likt den andra, fastställer även att inga signalspaningsunderrättelser finns som kan nationalitetsbestämma någon nation bakom Hårsfjärden kränkningen 1982.¹⁴Dock framkommer en intressant del, nämligen att Statsminister OlofPalme till den sovjetiska ambassadören Boris Pankinskall ha framfört att signalspaningsunderrättelser fanns, som visade på radiotrafik mellan de kränkande ubåtarna och Kaliningrad.¹⁵ Dock framkommer det ej varifrån Statsministern erhållit den informationen.

Vid en genomläsning i de avhemligade delarna ur den s.k. "ÖB-rapporten" avseende den främmande undervattensverksamheten från 1987 framkommer inget om signalspaningsunderrättelser. Dock skulle eventuellt sådan information kunna återfinnas i rapportens, fortfarande, hemligstämplade delar. Däremot framkommer en annan intressant aspekt, enligt rapporten skall tidsperioden för kränkningar varit mellan april-november respektive år. Under vilket antingen enskilda eller flera samtidiga företag riktade mot Sverige genomfördes. Dessa företag antas i rapporten även följa en redan förväg uppgjord plan.¹⁶

Här bör beaktas att t.ex. ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 vilket bör kunna ses som ett företag förefaller omfattat, enligt den första statliga utredningen i frågan kring främmande undervattensverksamhet, totalt sex stycken ubåtar varav tre miniubåtar som var involverad i företaget vid Hårsfjärden 1982.¹⁷Det kan jämföras med den efterföljande ubåtsjakten vid den s.k. Sundsvalls incidenten 1983, där antagandet var/är att minst en stor och en mindre ubåt genomförde ett företag.¹⁸ Således rör det sig eventuellt om fler än en ubåt vid genomförandet av dessa företag på svenskt inre vatten. Varvid det torde krävas som minst koordinering innan genomförandet och en relativt omfattande planering för dess genomförande.

Således, det de statliga utredningarna säger är att signalspaning har genomförts, men inget av det signalspaningsunderlaget bekräftar någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten. Vad som dock är intressant i de statliga utredningarna är att det är enbart Marinens signalspaning och FRA signalspaning som berörs, ingenstans i de tre statliga utredningarna finner undertecknad något om RPS/SÄK signalspaningsverksamhet. Längre fram i inlägget kommer RPS/SÄK signalspaningsverksamhet beröras. Dock vill undertecknad redan nu påtala att det får ses som märkligt att RPS/SÄK signalspaning inte berörs i de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten, varav de två senaste utredningarna de facto avhandlar signalunderrättelser i viss omfattning.

Vad avser fristående verk kring FRA verksamhet under det kalla kriget utgör troligtvis Jan-Olof Grahns bok "Om svensk signalspaning: Kalla kriget" det säkraste fakta underlaget. Grahn berör den främmande undervattensverksamheten sammanlagt på cirka en sida. Dock överinstämmer den bild han ger, i mångt med de tre statliga utredningarnas syn. Dock understryker han att FRA snarare hade en roll i att falsifiera olika indikatorer, kontra validera samt att Försvarsmakten överskattade den operativa statusen hos Östersjömarinens ubåtsflotta. Dock har han en intressant passus där han skriver att, "Den slutliga sanningen om dessa intrång under det kalla kriget torde dröja ännu en tid att klarlägga".¹⁹

En intressant sak som även går att konstatera utifrån Grahns bok, är att åtminstone FRA kommunikationsspaning d.v.s. avlyssnandet av radiotrafik förefaller varit helt inriktat bortom den svenska kusten. Varvid det får ses som troligt att stationsstrukturen men även kalibrering av utrustning vid dessa stationer ej var inriktat mot inhämtning nära svensk kust eller mot svenskt inre vatten, utan snarare optimerat bortom den.²⁰ Vilket torde varit detsamma med den tekniska signalspaningen utifrån dess stationsstruktur.²¹

Hur passar då RPS/SÄK signalspaningsrotel in i detta? Inledningsvis skall det påtalas att likt FRA verksamhet, som det ändå skrivits en del om, är RPS/SÄK signalspaningsverksamhet under det kalla kriget något det ej finns en omfattande och öppen dokumentation kring. I detta inlägg kommer två tidigare chefer för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt och BengtNylander, nyttjas som källor för att beskriva verksamheten.

Enligt Olof Frånstedt hade RPS/SÄK signalspaningsrotel byggt upp en kedja med pejlingsstationer från Kiruna i norr till Ystad i söder. Enligt Bengt Nylander fanns det fem fast bemannade stationer, Kiruna, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. Syftet med dessa stationer var dels att följa den enkelriktade trafiken till agenter i Västeuropa, dels med pejling lägesbestämma sändarna på olika platser i Österuropa. Enligt Frånstedt var även detta en av de viktigaste delarna i RPS/SÄK internationella samarbete.²²Enligt Nylander var huvuduppgiften för RPS/SÄK signalspaningsrotel att identifiera om det i Sverige fanns personer som tog emot några av dessa meddelanden.²³

Utifrån Nylanders uppgifter förefaller även signalspaningsroteln varit indelad i, dels närspaning, dels fjärrspaning där det sistnämnda var de som lyssnade på de Östeuropeiska sändningarna, emedan närspaningen arbetade gentemot verksamhet på svenskt territorium.²⁴Därutöver framkommer det att signalspaningsverksamheten förefaller varit strängt sektionerad och delgivningen av information från signalspaningsroteln till övriga delar av RPS/SÄK genomfördes av den centrala ledningen.²⁵

Enligt Nylander genomfördes även årligen övningar som gick ut på att en sändning genomfördes någonstans i Sverige varvid den skulle pejlas in, därefter skulle en spelad agent gripas. Därtill skall även specialfordon med signalspaningsutrustning funnits runt om i Sverige för RPS/SÄK signalspaningsrotel. Vid dess huvudanläggning fanns allt från mindre skåpbilar till stora lastbilar för genomförandet av signalspaning.²⁶

Men vad som kanske är mest intressant, som även framkommer i Nylanders bok, är att RPS/SÄK signalspaningsrotel förefaller varit högst delaktig vid, åtminstone, ubåtsincidenterna i Stockholms skärgård. Enligt Nylander skall RPS/SÄK signalspaningsrotel haft högsta beredskap vid dessa tillfällen. Närspaningen hade till uppgift att detektera sändningar till och från personer på fastlandet. Emedan fjärrspaningen hade till uppgift att detektera sändningar mellan ubåtar och eventuell personal på fastlandet men även från företagsledningen av ubåtarna.²⁷ Under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 skall även signalspaningsrotelns närspaningsgrupper varit involverad..²⁸ I sammanhanget bör det noteras att RPS/SÄK även förefaller varit involverad tillsammans med Försvarsmakten, vid planerade operationer med ubåtsjaktstyrkan.²⁹ Varvid signalspaningsroteln även kan ha varit engagerad i dessa operationer längs den svenska kusten och inte enbart i Stockholms skärgård.

Således förefaller både FRA och RPS/SÄK signalspaningsrotel varit involverad i försöken att klarlägga den främmande undervattensverksamheten med hjälp av signalspaning. Dock förefaller enbart FRA uppgifter legat till grund till de två senaste statliga utredningarna, i frågan kring den främmande undervattensverksamheten. Denna slutsats av undertecknad kan givetvis vara felaktig, men det är tolkningen undertecknad gör utifrån att RPS/SÄK signalspaningsverksamhet ej förefaller nämnas i utredningarna.

Kan det då sänts något av den eller de som troligtvis genomförde den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden inlägget berör? Inledningsvis bör den ev. ledningsstrukturen för dessa företag belysas. Det kommer bygga på antaganden när ingen öppen information om det förefaller publicerats. Ett viktigt ingångsvärde i hur ledningen kan ha genomförts blir det den andra statliga utredningen skriver att, sändning från kränkande ubåtar på svensk inre vatten torde undvikits i det längsta.

Utifrån det ingångsvärden får det ses som troligt att en omfattande planering och koordinering torde krävts innan företagens genomföranden. Koordineringen och planeringen torde blivit större respektive mindre utifrån mängden deltagande farkoster. Ett viktigt ingångsvärde för genomförandet torde varit upprättandet av tydliga gränser för de deltagande farkosterna. Detta för att säkerställa att det enbart är en egen farkost i området, allt annat som detekterades kunde därmed anses vara en presumtiv motståndaren varvid adekvata åtgärder för att förbli oupptäckt kunde vidtas. Detta ställer även krav på separerade undervattensleder vid in- och utseglats, dels från basen företaget iståndsätts vid, dels inom det aktuella området företaget genomförs i.³⁰ Genomförande på tid torde även utgjort en viktig faktor för företagets lösande ffa. om farkoster skall lämnas eller hämtas av moderfartyg. Därutöver torde en omfattande s.k. omfallsplanering krävts av de som styrde företagen, för att ha färdiga handlingsalternativ vid troliga händelseutvecklingar. Detta är exempel på några faktorer vilket troligtvis en företagsledning var tvungen att beaktas vid planeringen och koordineringen av företagen, i syfte att undvika radiosändningar från farkosterna.

En sådan koordinering och planering av ett företag fungerar troligtvis utan större problem i en friktionsfri miljö och utan påverkan från en motståndare. Vid ubåtsjakterna i svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden vidtogs dock omfattande åtgärder för att påverka den eller de stat/-er som kränkte, vilket bl.a. kan exemplifieras med minsprängningar, insättande av sjunkbomber, upprättande av spärrar m.m.³¹ Vid vissa av dessa ubåtsjakter förefaller även den eller de som kränkt svenskt inre vatten agerat på ett sådant sätt att det kan tyda på att stridsledning genomförts av företaget. Detta kan exemplifieras med samspel mellan deltagande ubåtar, men även vid den s.k. Hårsfjärden-incidenten förefaller miniubåtar som deltog i företaget haft kunskap om de minsprängningar som genomförts maa. dess agerande.³²

Denna stridsledning kan givetvis lösts på andra sätt än att ubåten meddelat företagsledningen direkt via t.ex. radio om en prekär och uppkommen situation som kräver stridsledning av företagsledningen. Det hade kunnat lösas med att ubåten t.ex. meddelat personal på land via sambandssystem med kort räckvidd, varvid pejling och avlysning försvåras, som i sin tur meddelat t.ex. en ambassad. Där meddelandet i sin tur vidarebefordrats till företagsledningen inom ramen för den ordinarie sambandstrafiken,³³som i sin tur meddelat en av de deltagande ubåtarna i företaget via långvåg att genomföra en avledning. Dock blir det väldigt långa ledtider för ett sådant agerande, å andra sidan förefaller sannolikheten för direkt påverkan av de kränkande farkosterna varit låg vid ubåtsjakterna under den aktuella tidsperioden.³⁴Varvid en avledningsmanöver kan ha inneburit att ubåten i trångmål kan ha valt att ligga stilla och därigenom försöka undvika upptäckt och vid en tilldelad tid som erhållit över t.ex. långvåg påbörjat sin rörelse när en avledningsmanöver påbörjats i ett annat geografiskt område för att dra till sig uppmärksamhet från ubåtsjaktstyrkan.

Givetvis kan andra metoder nyttjats såsom olika former av undervattenskommunikation för att kunna genomföra och styra t.ex. avledningsmanövrar.³⁵ Detta skulle i sådant fall kunnat innebära att t.ex. farkosterna agerade som par och samordnade sin verksamhet, istället för att ledas av en central företagsledning i händelse av en oförutsedd situation. En annan möjlighet är att den svenska mediarapporteringen var fullt tillräcklig för att en företagsledning skulle kunna vidta åtgärder för att dess farkoster skulle kunna parera de svenska ubåtsjaktåtgärderna, utan att ha direktkontakt över tiden med de deltagande farkosterna.³⁶Dock skulle det bygga på ett väldigt styrt tidsschema för de deltagande farkosterna så att företagsledningen med stor säkerhet skulle kunna veta var de befann sig för att kunna parera svenska ubåtsjaktåtgärder, utifrån mediarapporteringen. Att ett sådant styrt tidsschema skulle kunna fungera utifrån en motståndares motåtgärder och ej förutsedda friktioner får ses som smått otroligt.

Vad säger då detta? Rent principiellt skulle det kunnat vara genomförbart för de större företagen med flertalet deltagande undervattensfarkoster att genomföra dem utan någon röjande radiosändningen genomförts. Men även utgående från FRA hypotes att sändningen enbart skulle genomföras vid någon form av nöd,³⁷får det även ses som troligt att ingen sändningar genomförts då den s.k. ”ÖB-rapporten” från 1987 påpekar att det ej sågs som troligt att några allvarliga friktioner, nödsituationer motsv. hade inträffat för de kränkande farkosterna.³⁸ Vilket även innebär att det ej torde förekommit någon form av nöd som framtvingat röjande radiosändningar, åtminstone intill 1987.

Dock, sett till de omfattande motåtgärder som vidtogs av den svenska ubåtsjaktstyrkan och övriga inblandande enheter vid ubåtsjakterna, får det ses som smått otroligt om det ej inträffade något tillfälle under nästan ett och ett halvt decennium med omfattande kränkningar av svenskt inre vatten som skulle föranlett behovet av radiosändning från någon av de deltagande undervattensfarkosterna. Genomfördes dock någon radiosändning bör det beaktas att det troliga enl. den andra statliga utredningen var att snabbsändning tillämpades.³⁹ Varvid en sändning ej behöver ha uppfattats av varken FRA eller RPS/SÄK signalspaningsrotel. Sen bör även faktorn att s.k. satellitkommunikation kan ha tillämpats av de kränkande farkosterna, varvid pejling försvåras.⁴⁰ Sen finns givetvis möjligheten att sändningar uppfattades och kunde klassificeras men att den informationen är så hemlig att spridningen av den är ytterst begränsad, för att den eller de kränkande staterna ej skulle få kännedom att Sverige erhållit ett möjligt övertag, och fortsatt ej skall känna till det. Ytterligare ett alternativ finns även, nämligen möjligheten att det ej skedde några sändningar maa. att det ej inträffade några kränkningar, vilket dock får ses som smått otroligt mtp. mängden visuella observationer som genomförts längs hela Sveriges kust.

Avslutande kommentar

I vanliga fall brukar undertecknad avsluta sina inlägg med någon form av slutsats. I detta inlägg blir det istället en avslutande kommentar. Då någon egentlig slutsats kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten ej går att uppbringa, utifrån den öppna information som i dag finns tillgänglig, utan snarare uppstår enbart ytterligare frågeställningar.

Vad som dock går att konstatera är att ämnesområdet kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten som skedde under 1980- och inledningen av 1990-talet är väldigt outforskat. Något som sannolikt beror på sekretessen kring, dels den främmande undervattensverksamheten, dels signalunderrättelser generellt. Vilket möjligtvis på längre sikt kan bli ett forskningsområde när sekretessen gradvis släpps, dock torde det vara många år kvar innan så sker.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet - en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007.

Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017.

Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.

Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994.

Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997.

Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen.

SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.

Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005.

Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.

Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Slutnoter

¹Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 148-149, 152-153, 187-190.

²Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.

³Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994, s. 51.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101-102.

⁴Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 269.

⁵SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 39-40.

⁶SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 67, 91, 101-102.

Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997, s. 82.

⁷Ibid. s. 12.

⁸Ibid. s. 12, 16.

⁹Ibid. s. 161.

¹⁰Ibid. s. 239.

¹¹Ibid. s. 239-240.

¹²Ibid. s. 140.

¹³SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 49, 63.

¹⁴Ibid. s. 137.

¹⁵Ibid. s. 145.

¹⁶Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 13.

¹⁷SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 149.

¹⁸SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.

¹⁹Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 68, 104.

²⁰Ibid.s. 148-149, 152-153.

²¹Ibid. s. 187-190.

²²Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 233.

Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209-210, 216.

²³Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.

²⁴Ibid. s. 210-211.

²⁵Ibid. s. 215.

²⁶Ibid. s. 216-217.

²⁷Ibid. s. 210.

²⁸Ibid. s. 87.

²⁹Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019. s. 272.

³⁰Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 523-524.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 150.

³¹SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 163, 170, 173-174, 192, 223.

³²SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 19, 35.

Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 131.

³³SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 146.

³⁴Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet - en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007, s. 39-40.

³⁵Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 87-88.

³⁶Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005, s. 167.

³⁷SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 161.

³⁸Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 23.

³⁹SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101.

⁴⁰Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017, s. 1-10.

Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 199.