Sökresultat för: länk

Modernt Norrlandsinfanteri

av Jacob Fritzson Bandvagn 410 kan vara lösningen för hur ett modernt norrlandsinfanteri ska transporteras. Foto: Daniel Klintholm, Försvarsmakten. Inledningsvis får jag uttrycka min glädje över att ha lyckats skapa debatt kring hur vi bygger Sveriges kommande försvarsförmåga. Därutöver är det extra positivt att det är just Översten 1 gr Ulf Henricsson som svarar. Detta […]

Trumpismen och Nato

av Claes Arvidsson Usa:s engagegemang för Europa torde bedöms långsiktigt minska. Bild: Shutterstock.com Nato-toppmötet i Bryssel 11-12 juli inramades av Donald Trumps misstroskapande av hur hållfast USA:s engagemang för Europa är. Det är allvarligt och sammantaget med Trumps agerande i andra sammanhang med Putin som vän och EU som fiende skapar det en osäkerhet kring […]

EU, Trump och Europas säkerhet

av Mats Bergquist Hur hållfasta är i realiteten USA:s försvarsförpliktelser gentemot sina europeiska allierade med president Trump vid rodret? Foto: U S Army photo by Hubert D Delany III. Ända sedan den europeiska integrationsprocessen för nära 70 år sedan (1951) inleddes med upprättandet av Kol- och Stålunionen (ECSC) för att genom en överstatlig myndighet reglera […]

Några historiska aspekter på finsk-svenskt försvarssamarbete

Reflektion
Det finsk-svenska försvarssamarbetet,1 är något som ofta berörs i den svenska säkerhetspolitiska debatten och samarbetet förefaller sedan 2015 utvecklats i ett stadigt tempo.2Ett antal intressanta historiska observationer går att göra till det nutida finsk-svenska försvarssamarbetet, utifrån det dåtida försvarssamarbete som initierades under den senare delen av 1920-talet och fortsatte under 1930-talet mellan Sverige och Finland. Ett samarbete som ej berörts i någon nämnvärd omfattning sett till dagens pågående debatt.
Wilhelm Agrell berör detta samarbete översiktligt i sin bok ”Det säkralandet?” som avhandlar svensk säkerhetspolitik under 1900-talet intill nutid. Mer detaljerat berörs samarbetet i boken ”Stormvarning” av Bo Hugemark. Vad omfattade då detta samarbete? Den svenska Generalstaben, dess närmsta nutida jämförelse är Högkvarteret, kom under slutet av 1920-talet ta informell kontakt med dess finska motsvarighet om möjligheten att ge stöd till Finland i händelse av en väpnad konflikt med Sovjetunionen. Ur en svensk aspekt var det främst Åland som var av intresse då den som besitter dess öar behärskar norra Östersjön men även kan påverka t.ex. Stockholm.3
Anledningen till förfrågan initialt ställdes berodde troligtvis på Sveriges förändrade geostrategiska läge, efter första världskrigets slut. Där ett randstatsbälte uppstod mellan Sverige och Sovjetunionen som buffertområde. Detta skapade dock en annan problematik, i händelse av att Sovjetunionen eventuellt skulle påbörja en expansion västerut, när, var och hurskulle detta i sådant fall mötas av Sverige.4
Vid 1930 års Försvarskommisions arbete kom förutsättningarna för ett ingripande inom ramen för Nationernas Förbunds kollektiva säkerhetssystem studeras. Bland annat bedömdes möjligheterna för ett sådant ingripande i Danmark, Estland och Lettland men även Finland. Försvarskommisionen kom slå fast att i Finland fanns möjligheterna för en militär intervention skulle framstå som möjlig, emedan i Estland och Lettland bedömdes hjälp inte hinna fram i tid, främst utifrån den låga numerär dess Försvarsmakter hade.5
Under 1930-talet kom således omfattande och detaljerade förberedelser genomföras av den svenska Försvarsmakten för att möjliggöra en militär intervention i Finland. Tanken var att fyra av fem svenska arméfördelningar, organiserade som en armékår, skulle sättas in vid de större sjöarna i sydvästra Finland och där genomföra avvärjningsstrid. För att lyckas med denna avvärjningsstrid var den tilltänkta armékåren tvungen att vara på plats i ett tidigt skede.6
Hastigheten i förflyttningen till Finland skulle uppnås med hjälp av överskeppning från Norrlandskusten över Bottenhavet med huvuddelen av förbanden. En mindre del skulle gå via Tornedalen in i Finland och en annan del skulle besätta Åland för att tillsammans med kustflottan skydda överskeppningen i Bottenhavet. Denna planläggning kom även benämnas krigsfall I.7
Det finsk-svenska samarbetet kom gå in i ett nytt skede 1938, då Finland ville inleda förhandlingar om ett svensk-finskt försvar av Åland.8 Detta kom att resultera i den s.k. Stockholmsplanen som bl.a. innebar att Sverige skulle kunna stationera trupp på Åland och tillsammans med finska förband försvara Åland,9 planen kom även omfatta befästningsarbeten på Åland.10 De motståndare Sverige och Finland såg framför sig att strida mot var Tyskland eller Sovjetunionen.11
Den 5MAJ1939 kom den svenska regeringen lägga fram en proposition, utgående från Stockholmsplanen, för riksdagen att ta ställning till. För genomförande av denna plan ansågs det dock vara nödvändigt med ett godkännande av signatärmakterna för Ålandskonventionen samt Nationernas förbunds råd. Frågan kom tas upp den 27MAJ1939, då meddelade Sovjetunionens representant i Nationernas Förbund att denna skulle rösta emot förslaget, övriga stater var för. Trots Sovjetunionen ej hade något veto i frågan, sågs det ändå som en förutsättning att samtliga stormakter gav sitt godkännande annars kunde Sverige och Finland inte räkna med att planen skulle respekteras. Därmed lades Stockholmsplanen ned och den svenska regeringen kom att återkalla den proposition som hade lagts fram för riksdagen.12
Vad fanns det då för svagheter med det dåtida försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige? Agrell belyser två viktiga begränsningar med krigsfall I. För det första var det en hemlig del av Sveriges säkerhetspolitik. För det andra var det en handlingsmöjlighet, inte en bindande överenskommelse från svensk sida att hjälpa Finland vid ett angrepp. Vilket kom att visa sig tydligt vid det finska vinterkrigets utbrott.13 Vad avser Stockholmsplanen visade den enligt Agrell på hur defensiva åtgärder kan tolkas annorlunda av en motpart. Där sedermera den svenska regeringslinjen kom bli att varje åtgärd som kunde öka krigsrisken skulle undvikas, även om det innebar geostrategiska förluster för Sverige och ökade risker för andra länder.14
Går det då att finna några eventuella likheter till vårt nutida samarbetet? Att genomföra historiska paralleller kan vara riskfyllt även om likheter kan finnas, finns även stora olikheter ffa. hur samhällen har utvecklats på andra områden, varvid slutsatser lätt kan bli felaktiga. Trots det, finns de vissa aspekter som är värda att beröra, med mellankrigstiden och utvecklingen efter det s.k. kalla krigets slut, som renderat i det samarbete vi har i dag mellan Finland och Sverige.
Inledningsvis bör den geostrategiska samt säkerhetspolitiska situationen som uppstod efter kalla krigets slut beröras. Vid Sovjetunionens sönderfall15 och Warsawapaktens upplösning,16kom det randstatsbälte som funnits i Sveriges närområde under mellankrigstiden återuppstå. Därtill kom Finlands ensidiga uppsägande av VSB-pakten,17 möjliggöra helt andra utrikespolitiska förutsättningar för Finland och därmed även säkerhetspolitiska, likt mellankrigstiden.
Härvid uppstod en förändrad geostrategisk situation för Sverige, som i mångt kom att likna den situation som rådde under mellankrigstiden. Rent säkerhetspolitiskt finns det även stora likheter. De Baltiska staterna hade under dess första decennium sedan sin frigörelse svaga Försvarsmakter likt mellankrigstiden. Ryssland var svagt maa. den kaotiska situation landet kastades in i efter Sovjetunionens upplösning, vilket paralleller kan dras till den svaghet som rådde under tiden för det ryska inbördeskriget 1917-1923 och en tid därefter.
Således, rent säkerhetspolitiskt uppstod för Sverige en mer gynnsam situation under 1990-talet. En situation som under inledningen av 2000-talet troligtvis kom att stärkas med, dels Polens, dels de Baltiska staternas NATO medlemskap 1999, respektive 2004.18Detta förändrade säkerhetsläge som präglade tiden efter det s.k. kalla kriget, kom även medföra en radikal struktur- och inriktningsförändring av den svenska Försvarsmakten, samt reducering av dess storlek under 1990-talet och inledningen av 2000-talet. Bland annat framfördes att Försvarsmakten var otidsenlig utifrån hur omvärlden, teknik och hotbild utvecklats, samt en möjlighet till återtagande skulle finnas, på motsvarande sätt som tongångarna gick innan och efter 1925 års försvarsbeslut.
Vad finns det då för likheter som eventuellt kan observeras i det dåtida och nutida fördjupade finsk-svenska försvarssamarbetet? Utgår vi från upptakten till det dåtida samarbetet kom det utgå från Nationernas Förbunds kollektiva säkerhetssystem, vilket planeringen bakom krigsfall I kom att stödja sig på. Den nutida motsvarigheten bör vara Lissabonföredraget tillsammans med FN-stadgan och där främst artikel 51, som ytterst mynnat ut i den unilaterala svenska solidaritetsförklaringen.
Däremot finns det tydliga skillnader. Vårt nutida, från 2015, fördjupade och accelererade samarbete med Finland får anses kommit till i ett annat säkerhetsläge som skiljer sig till del från föregångaren, d.v.s. krigsfall I. Föregångaren kom till vid en tidpunkt då det fortfarande fanns viss stabilitet i säkerhetsläget, det nutida kom till utifrån ett försämrat säkerhetsläge. Dock skulle en parallell kunna dras till den s.k. Stockholmsplanen, som kom till när ett tydligt försämrat säkerhetsläge hade uppstått i Europa.
En annan intressant beröringspunkt går även att finna med vår nutid och den s.k. Stockholmsplanen, där Sverige och Finland sökte de dåtida stormakternas stöd. Vilket eventuellt i vår nutid skulle kunna vara den trilaterala avsiktsförklaring om försvarssamarbete som undertecknades mellan Finland, Sverige och USA i maj 2018. På intet sätt någon bindande försvarsförklaring e.d. Men troligtvisstadfästs Finland och Sveriges fördjupade samarbete, med USA som en part eller garant i bakgrunden, med detta trilaterala avtal.
Den största likheten mellan dåtid och nutid är, trots ett fördjupat och omfattande försvarssamarbete, att ingen officiell och ömsesidig försvarsförpliktelse finns mellan våra båda länder eller med andra samarbetsländer.
Vilket för oss fram till avslutningen på detta inlägg. Det Finlands-Svenska försvarssamarbetet är bra och mycket viktigt, det råder de inget tvivel om. Dock finns det en inneboende fara i samarbetet och övriga försvarssamarbeten. Faran är att dessa samarbeten kan skapa förhoppningar och förväntningar som snabbt kan grusas då verkligheten väl ställs mot ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, påmotsvarande sätt som skede under hösten och förvintern 1939. Människans psykologiska mekanismer och bevekelsegrunder är fortsatt desamma nu som då. Varvid en egen hög försvarsförmåga krävs med adekvat mängd personal och materiel anpassat utifrån säkerhetsläge och Sveriges geografiska yta.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Svenska)
Regeringen 1, 2(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Sverige i världen 1(Svenska)
Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016.
Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004.
Hugemark, Bo (red). Stormvarning: Sverige inför andra världskriget. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2002.
Slutnoter
1Sveriges Television. Svens, Hasse. Magnusson, Örjan. Sverige fördjupar militära samarbetet med Finland. 2015. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svenskt-finskt-militarsamarbete-inte-bara-i-fred(Hämtad 2018-07-31)
2Regeringen. Den rättsliga regleringen av försvarssamarbetet med Finland ska utredas. 2017. https://www.regeringen.se/artiklar/2017/03/den-rattsliga-regleringen-av-forsvarssamarbetet-med-finland-ska-utredas/(Hämtad 2018-07-31)
Regeringen. Sverige och Finland undertecknade samförståndsavtal för försvarssamarbetet. 2018. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2018/07/sverige-och-finland-undertecknade-samforstandsavtal-for-forsvarssamarbetet/(Hämtad 2018-07-31)
Hur ökar samarbete säkerheten runt Östersjön?, 2018, https://youtu.be/qsMJ130jM44?t=22m42s(Hämtad 2018-07-30)
3Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 26.
4Ibid.s. 24-26.
5Ibid. s. 27
Nationalencyklopedi. Nationernas förbund. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/nationernas-förbund(Hämtad 2018-07-31)
6Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 27.
7Hugemark, Bo (red). Stormvarning: Sverige inför andra världskriget. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2002, s. 101-102.
8Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 29
9Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004, s. 75.
10Nationalencyklopedin. Historia. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/åland/historia(Hämtad 2018-07-31)
11Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004, s. 76.
12Hugemark, Bo (red). Stormvarning: Sverige inför andra världskriget. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2002, s. 110-111, 146.
13Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 27.
14Ibid. s. 30.
15Nationalencyklopedin. Efter Sovjetunionens upplösning. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ryska-federationen/historia/efter-sovjetunionens-upplösning(Hämtad 2018-07-31)
Nationalencyklopedin. Sovjetunionen 1945–1991. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/sovjetunionen/historia/1945-1991(Hämtad 2018-07-31)
16Nationalencyklopedin. Warszawapakten. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/warszawapakten(Hämtad 2018-07-31)
17Nationalencyklopedin. VSB-pakten. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/vsb-pakten(Hämtad 2018-07-31)
18British Broadcasting Corporation. New NATO members celebrate at summit. 1999. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/327233.stm(Hämtad 2018-07-31)
British Broadcasting Corporation. Bush welcomes new Nato members. 2004. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/3578837.stm(Hämtad 2018-07-31)

Bergmans boktips

av David Bergman Foto: Matte Lundgren Sommaren hör läsningen till. Det är säkerligen många med mig som nu på semesterns första dagar lägger sig i hängmattan, solstolen eller på stranden och sträcker sig efter den pocketbok man så länge velat, men inte funnit tid att läsa. Den skönlitterära läsningen är självklart bra för avkoppling, men […]

Efter valsegern: Erdogan ensam herre på täppan, men vad händer nu, vart går Turkiet?

av Michael Sahlin Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Foto: Sasa Dzambic Photography / Shutterstock.com Sammanfattning; Segern både i presidentvalet och (med förbehåll) i parlamentsvalet nyligen innebär att Turkiets sedan 2003 starke man, Recep Tayyip Erdogan, nu lyckats forcera det sista (eller näst sista om man beaktar det utestående lokalvalet nästa år, eller tidigare) i etablerandet […]

Valmanipulation och militär förmåga – ämnen i Almedalen 2018

av Tommy Jeppsson Foto: Kristoffer Bäckström Att manipulera val genom att så misstro var titeln på ett seminarium som inledde Försvarsforums serie om två aktiviteter under Almedalsveckan. Försvarsforum är ett samarbetsprojekt mellan Försvarsutbildarna, Allmänna Försvarsföreningen (AFF) och Kungl Krigsvetenskapsakademien syftande till kunskapsspridning om försvars- och säkerhetsfrågor. Anna Wieslander, AFF generalsekreterare, modererade ett ytterligt intressant seminarium […]

Säkerhetspolitiskt gungfly

Reflektion
Finlands president, Sauli Niinistö, uttalade sig den 28JUN2018 avseende det kommande toppmötet mellan USA President, DonaldTrump, och Rysslands President, Vladimir Putin, i en rad olika frågor. Bland annat uttalade sig Finlands President om säkerhetsläget i Finlands närområde. Där han bl.a. påtalade att spänningarna i Östersjöområdet ökat över tiden och att Finland är oroad avseende detta, samt att han skulle lyfta den frågan vid det planerade toppmötet. Detta syftandes till att klarlägga om det fanns något sätt för att minska spänningarna.1I sammanhanget är det värt att notera skillnaden i hur den finska presidenten uttrycker sig kontra de olika svenska uttalandena om ett s.k. ”nytt normalläge”.
Vad avser toppmötet förefaller bedömare ej se att något substantiellt genombrott kommer ske mellan de två länderna (USA och Ryssland).2 Vilket får ses som högst troligt, däremot bör faktorn avseende den Amerikanska Presidenten tas i beaktande. Där toppmötet mellan USA President och Nordkoreas s.k. ”högsta ledare”, Kim Jong-un, tydligt kan exemplifiera detta, i och med att USA plötsligt valde att avbryta viss övningsverksamhet med Sydkorea på den Koreanska halvön,3där beslutet ej förefaller diskuterats i någon större krets innan det togs.4 Därtill agerandet av den Amerikanska Presidenten vid G7 ländernas toppmöte i Kanada,5men även uttalanden om NATO i samband med Sveriges Statsministers, Stefan Löven, statsbesök i USA.6 Varvid en slutsats förefaller bli att dagsformen eller tidigare inflytelser kan spela en stor roll för hur USA President väljer att agera.
Vilket gör vissa av NATO ländernas oro inför, dels det kommande NATO toppmötet, dels USA Presidents toppmöte med Rysslands President i Helsingfors förståelig. Detta innebär även att toppmötet mellan USA President och Rysslands President, mycket väl kan få avgöranden om än på ett sätt som internationella bedömare ej tänkt sig. Därutöver visar det på vilka osäkerhetsfaktorer som just nu råder kring hur den internationella ”spelplanen” kan utvecklas. Troligt är att den som förstår sig på USA President bäst och har en tydlig agenda, kan påverka det till sin fördel.
Detta nyckfulla beteende av USA President skapar givetvis frågetecken om hur mycket värda den Amerikanska Försvarsministerns, JamesMattis, uttalande är avseende att USA står på Sveriges sida i händelse av en kraftigt försämrad säkerhetsutveckling i vårt direkta närområde och i värsta fall ett väpnat angrepp mot Sverige.7 Därtill skapar det frågetecken kring det samarbete vi inlett sedan maj 2018,8 men även strategiska materielinköp såsom ett eventuellt inköp av Patriot systemet från USA.9 Sett till det säkerhetsläge som utvecklats på den Koreanska halvön under de senaste åren, blir frågan befogad mtp. USA President agerande den senaste månaden.
I förhållande till detta blir vissa uttalanden och ageranden av medlemsländerna i den Europeiska Unionen förståeliga.10Vad som särskilt bör beaktas är det gamla uttrycket ”ingen rök utan eld”, dessa uttalanden och ageranden kommer inte för intet, utan för att andra inofficiella uttalanden och ageranden har genomförts från amerikansk sida, som antingen varit riktade mot Europeiska länder eller framförts mot europeiska länder. Vilket skulle kunna exemplifieras med Norge, dock inte ett medlemsland i den Europeiska unionen, där USA President ansåg att de ej ansträngde sig tillräckligt för att stärka NATO, men något som även framförts till andra länder.11
I förhållande till detta blir det väldigt intressant att notera den amerikanska ambassadören till Estlands entledigande på egenbegäran under den gångna veckan, V826.12 Vilket indikerar att relationerna i den transatlantiska länken ej är tillfyllest. Då en ambassadör, under två olika administrationer, väljer att avgå, mitt under ett kallt krig (här divideras det kraftfullt om det är ett kallt krig eller ej, men sett till de konfrontationer som pågår påminner det i mångt om vad som tidigare definierades som det kalla kriget) p.g.a. hur den politiska agendan förs av den styrande administrationen indikerar det att något ej står rätt till. ffa. då det är i ett ”frontland” i det nya kalla kriget.
Om nu den Amerikanska Presidenten är på väg att förändra USA förhållningssätt till NATO och Europa uppstår en intressant frågeställning, hur skulle det gå? Inledningsvis går det att konstatera att om USA skulle förändra sitt förhållningssätt skulle det troligtvis få grava påverkningar för NATO ländernas underrättelse- och ledningsstruktur, där USA får anses bidra på ett tydligt sätt maa. sina olika tekniska förmågor. Men det som även uppstår är en omvänd ”Life-line lost” jämfört med Sverige som under 1980-talet ”avvecklade” sin livlina mot USA, förefaller nu USA under den nuvarande administration se att samarbetet med Västeuropa skall ske på andra premisser än tidigare. Vilket på olika sätt kan förändra de säkerhetsstrukturer vi tidigare tagit för giviet.
Urvattnas de Amerikanska säkerhetsgarantierna, dels mot Sverige, dels mot NATO, kommer det uppstå ett säkerhetsvakuum, som kommer att fyllas av olika aktörer. Sett till vår direkta närområde, blir det således än mer tydligt att det i ett eventuellt frånfall av Amerikansk ”närvaro” krävs det av Sverige att vi tar ett störreansvar för den säkerhetspolitiska situationen. Likt vi gjorde från 1950-talet och framgent, för att skapa en säkerhetspolitisk stabilitet på Nordkalotten.
Oaktat vilka Sveriges säkerhetspolitiska vägval må bli efter riksdagsvalet 2018, framstår det således allt mer tydligt att ”själv är bästedräng”. Just nu förefaller det råda ett säkerhetspolitiskt ”gungfly”. Varvid det blir än mer tydligt att det som benämns som utgiftsområde 6 i budgetpropositionen (Försvar och samhällets krisberedskap) bör stärkas substantiellt. Som militärt alliansfritt land har Sverige inte längre råd att ”chansa” på avtal som eventuelltkan tänkas stärka vår säkerhetspolitiska position i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge. Då det är tydligt att ingångna avtal ej längre är värda något i det storpolitiska rummet.
Således får Försvarsmaktens perspektivplanering inför 2035 ses som fullt rimlig, med en avvikande uppfattning vilket är tidsförhållandet. De förmågor som Försvarsmakten anser att Sverige behöver, måste finnas på plats långt tidigare än 2035. Dock får det ses som något problematiskt att uppnå alla dessa innan den tidsplanens mål 2035. Men för att ta ett säkerhetspolitiskt ansvar men även garantera Sveriges säkerhet och oberoende kommer det troligtvis krävas att dessa målsättningar uppnås tidigare än 2035, utifrån den nuvarande utvecklingen.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Foreign Policy 1, 2, 3(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
The Guardian 1(Engelska)
The Times 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
Slutnoter
1YLE. Burgt, Lotte Krank-Van De. Niinistö om toppmötet: Jag vill ta upp det arktiska området och det svarta kolet. 2018. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/06/28/niinisto-om-toppmotet-jag-vill-ta-upp-det-arktiska-omradet-och-det-svarta-kolet(Hämtad 2018-07-01)
2Reuters. Chiacu, Doina. Osborn, Andrew. First Trump-Putin summit has Cold War backdrop, U.S. allies nervous. 2018. https://www.reuters.com/article/us-usa-trump-putin/first-trump-putin-summit-has-cold-war-backdrop-u-s-allies-nervous-idUSKBN1JO1A5(Hämtad 2018-07-01)
3Foreign Policy. Seligman, Lara. Experts Question Wisdom of Canceling U.S. Exercises with South Korea, As Mattis Makes It Official. 2018. https://foreignpolicy.com/2018/06/26/experts-question-wisdom-of-canceling-u-s-exercises-with-south-korea-as-mattis-makes-it-official/(Hämtad 2018-07-01)
4Reuters. Smith, Josh. Stewart, Phil. Trump surprises with pledge to end military exercises in South Korea. 2018. https://www.reuters.com/article/us-northkorea-usa-military/trump-surprises-with-pledge-to-end-military-exercises-in-south-korea-idUSKBN1J812W(Hämtad 2018-07-01)
5British Broadcasting Corporation. G7 summit: Donald Trump lashes out at America’s key allies. 2018. https://www.bbc.co.uk/news/world-us-canada-44434558(Hämtad 2018-07-01)
The Guardian. Borger, Julian. Trump trashed Nato at G7, calling it ‘as bad as Nafta’, officials confirm. 2018. https://www.theguardian.com/us-news/2018/jun/28/trump-nato-latest-news-as-bad-as-nafta-g7-summit(Hämtad 2018-07-01)
6The Washington Post. Rogin, Josh. Biden: European leaders reeling from Trump’s hostile behavior. 2018. https://www.washingtonpost.com/news/josh-rogin/wp/2018/06/26/biden-european-leaders-reeling-from-trumps-hostile-behavior/(Hämtad 2018-07–01)
7Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Mattis: USA vid Sveriges sida vid ett ryskt angrepp. 2017. https://www.dn.se/nyheter/sverige/mattis-usa-vid-sveriges-sida-vid-ett-ryskt-angrepp/(Hämtad 2018-07-01)
8Sveriges Radio. Boglind, Kajsa. Sverige, Finland och USA fördjupar militärt samarbete. 2018. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6949357(Hämtad 2018-07-01)
9Sveriges Television. Olsson, Jonas. Sverige har fått offert på amerikanskt luftvärn för hemlig miljardkostnad. 2018. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sverige-har-fatt-offert-pa-amerikanskt-luftvarn-for-hemligt-miljardkostnad(Hämtad 2018-07-01)
10Reuters. After summits with Trump, Merkel says Europe must take fate into own hands. 2017. https://www.reuters.com/article/us-germany-politics-merkel/after-summits-with-trump-merkel-says-europe-must-take-fate-into-own-hands-idUSKBN18O0JK(Hämtad 2018-07-01)
Reuters. Emmott, Robin. EU to deepen military readiness, raise spending, leaders say. 2018. https://www.reuters.com/article/uk-eu-summit-defence/eu-to-deepen-military-readiness-raise-spending-leaders-say-idUKKBN1JP0YX(Hämtad 2018-07-01)
The Times. Waterfield, Bruno. Prepare for break-up of Nato, EU leaders are told. 2018. https://www.thetimes.co.uk/article/prepare-for-break-up-of-nato-eu-leaders-are-told-90z9r72qx(Hämtad 2018-07-01)
Reuters. Trump says Norway lacks ’credible’ defense spending plan: paper. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-nato-trump/trump-says-norway-lacks-credible-defense-spending-plan-paper-idUSKBN1JM2U4(Hämtad 2018-07-01)
12Foreign Policy. Gramer, Robbie. U.S. Ambassador to Estonia Resigns in Disgust After Trump Anti-Europe Rants. 2018. https://foreignpolicy.com/2018/06/29/u-s-ambassador-to-estonia-resigns-in-disgust-after-trump-anti-europe-rants-nato-european-union-diplomacy-transatlantic-alliance/(Hämtad 2018-07-01)

Bortom rikets gränser Del 2 – Det kalla kriget

Sammanfattning
Från mitten av det andra världskriget till åtminstone inledningen av 1980-talet förefaller det funnits en planering för insättande av svenska jägarförband bortom rikets gränser. Planeringen under det kalla kriget visar på att de olika ledningsnivåerna, taktisk, operativ och strategisk förefaller haft egna dedikerade resurser för både inhämtning men även strid med jägarförband bortom rikets gränser. Ur ett militärteoretiskt perspektiv är det intressant att notera hur de olika ledningsnivåerna förefaller haft en tydlig förståelse för nyttan men även behovet med jägarförbanden, annars torde inte en sådan känslig planering tagits fram, än mindre i vissa fall rekognoserats för redan i fredstid.
Analys
I det förra inläggetberördes planläggningen för svenska jägarförband under det andra världskriget, i händelse av en väpnad konflikt, att verka i, dels i Norge, dels i Finland. Detta inlägg kommer beröra de uppgifter som framkommit kring den planläggning som fanns under det kalla kriget avseende jägarförbands strid på framförallt finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt d.v.s. scenariot angrepp över landgränsen. En viktig faktor som måste beaktas, är att den skrivna litteratur som i dag finns, dels kommer från avhemligade handlingar ffa, från den tidigare delen av det kalla kriget, dels härstammar ur muntlig historia framför allt den senare delen av det kalla kriget och ej faktiska dokument, varvid det krävs ett källkritiskt förhållningssätt till informationen. Vad avser jägarförbands nyttjande utgår informationen från böcker där bl.a. citat från f.d. Överbefälhavaren General Bengt Gustafsson och chefen för K 4 och sedermera Kalix Försvarsområde Överste Per Mohlin, nyttjats.
Utvecklingen av den svenska jägartjänsten men även jägarförband kom framskrida efter andra världskrigets slut och de inledande decennierna av det kalla kriget. Vad avser själva tjänsten förefaller både de allierades erfarenheter under det andra världskriget omhändertagits, men även de finska erfarenheterna. Det sistnämnda får ses som mest tongivande i utvecklingen av den svenska jägartjänsten,1 troligtvis var det en konsekvens av den större mängd frivilliga svenskar som stred i Finland, kontra med de Allierade, men även de historiska banden mellan länderna kan ha spelat in.
Sett till den uppgift som de fria jägarförbanden hade utanför Sveriges gränser,2 förefaller även dessa följt med de svenska jägarförbanden under det kalla kriget, men intressant nog även vissa brigadspaningsförband.3 Här kan eventuellt de jägarplutoner som brigaderna hade intill 1960-talet som därefter blev spaningsförband,4 haft en viss inverkan. Det vill säga spaningsförbanden övertog de uppgifter som brigadens jägarförband hade innan, som eventuellt de fria jägarförbanden i förlängningen hade haft.
I sammanhanget fria jägarförband är det intressant att notera en artikel från 1991 i Dagens Nyheter, där likheterna mellan de fria jägarförbanden och den organiserade motståndsrörelsen som byggdes upp efter det andra världskriget på Sveriges Statsministers, TageErlander, initiativ.5 Huruvida det fanns likheter är en annan fråga, dock är det intressant att notera hur en eventuellt historisk koppling kan ha funnits mellan verksamheterna och hur de senare kan ha utvecklats i olika riktningar.
Av de i dag publicerade offentliga uppgifter förefaller en planering från 1952 för FO 67, Kalix Försvarsområde, vara det första dokumentet som faktiskt påvisar att svenska (Norrlands)jägarförband under det kalla kriget, skulle lösa uppgifter i Finland i händelse av en väpnad konflikt. I det fallet rör det sig om två jägarplutoner som skulle genomföra spaning mot, dels Saukkola (här avses troligtvis Saukkolankuja) – Rovaniemi, dels Tervola – Kemi. Därtill skulle denna inhämtningsuppgift redan under fredsförhållande förberedas.6Det vill säga, troligtvis genomfördes viss form av rekognosering för uppgiftens lösande.
Den fredsmässiga rekognosering förefaller även genomförts under 1970-talet i Finland för norrlandsjägarförbanden.7Under inledningen av 1980-talet förefaller en inriktning funnits att kunna verka med cirka 80 stycken norrlandsjägargrupper på finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt. Därutöver hade dessa grupper även ett inhämtningsområde som sträckte sig ned till Uleåborg.8 Utgående från att varje norrlandsjägargrupp, vid den tidpunkten, bestod av 8 jägarsoldater, skulle det totalt rört sig om cirka 640 jägarsoldater. En norrlandsjägarbataljon 85 bestod av totalt 580 jägarsoldater och av 36 norrlandsjägargrupper.9 Totalt skulle 7 stycken Norrlandsjägarbataljoner gruppera längs den svensk-finska gränsen.10 Här blir ett rimligt antagandeatt respektive norrlandsjägarbataljon skulle avdela ett antal jägargrupper för denna uppgift på finskt territorium.
Således förefaller det finnas en obruten linje från inledningen av 1950-talet, och före de det andra världskriget, till åtminstone inledningen och/eller mitten av 1980-talet. Där en faktisk planering finns avseende nyttjande av svenska norrlandsjägarförband på finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt. Utifrån nu kända uppgiftsområden, förefaller djupet bortom riksgränsen som dessa Norrlandsjägarförband skulle agera på var mellan 70-80 km in på finskt territorium. Fokusområde förefaller varit de vägsystem på finskt territorium som gick mot den svenska riksgränsen.
Dock var det inte enbart Norrlandsjägarförband som skulle agera på finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt. De svenska fallskärmsjägarna skulle även agera på finskt territorium. Här förefaller det funnits två planeringar. Den enaförefaller varit att i ett tidigt skede sätta in fallskärmsjägarpatruller med fordon, som skulle innästla på finskt territorium. Den andra förefaller varit att med flygplan genomföra intransport och fällning med fallskärm på finskt territorium. Inriktningen förefaller varit att kunna placera dessa fallskärmsjägarpatruller djup intill den sovjetisk-finska gränsen.11
Vad avser fallskärmsjägarnas eventuella uppgifter, bör även de patruller med fallskärmsjägare som fanns, åtminstone under det kalla kriget, inom den militära underrättelsetjänstens mobiliseringsorganisation beröras. Dessa patruller förefaller bestått av tre personer och innehaft uppgifter såsom spaning, sabotage och samband.12 En uppgift gör gällande att dessa enheter bl.a. skulle verka i området av Kajana och Ivalo området.13 En annan uppgift gör även gällande att förband ev. skulle insättas på sovjetiskt territorium,14här omnämns ej dessa tremannapatruller explicit, men det får dock ses som möjligt att det är dessa som avses. Då de ordinarie fallskärmsjägarpatrullerna skulle kunna insättas på ett djup till den finsk-sovjetiska gränsen.
Dock var det inte enbart norra Finland svenska jägarförband skulle insättas i. Enligt vissa uppgifter skall en särskild, troligtviskvalificerat hemlig, plan tagits fram för att nyttja både fallskärmsjägare och kustjägare på Åland. Huvuduppgiften förefaller varit att genomföra inhämtning på Åland, givetvis kan det även planerats för stridsföretag eller utgjort s.k. beredduppgifter.15 Vad avser svenska kustjägarförband på Åland ter det sig naturligt, maa. dess inriktning. Vad som dock är intressant att notera är att i både Anvisningar förFallskärmsjägare från 1976 samt i FallskärmsjägarreglementeFallskärmsjägarpatrull från 1998 finns instruktioner för hur förbandet skall agera vid t.ex. in- och utnästling med båtar o.dyl. samt agerande i skärgård/kust.16
Vad gör då allt detta intressant? Det förefaller funnits ett taktiskt, operativt och strategiskt tänkande kring hur jägarförband skulle nyttjats i händelse av en väpnad konflikt under det s.k. kalla kriget. Detta accentueras tydligt i hur de olika förbandstyperna var tänkt att användas. Brigadspaningsförband skulle placeras på ett djup, olika jägarförband bortom dem och den militära underrättelsetjänstens enheter bortom jägarförbanden. Vilket i praktiken innebär att en överlappning skedde av det taktiska, operativa och strategiska djupet samt de olika ledningsnivåerna (taktisk, operativ och strategisk) hade dedikerade resurser på djupet för sin verksamhet.
En viktig, och troligtvis primär, uppgift förefaller varit genomförande av inhämtning. Vilket i sig inte är anmärkningsvärt, då en av de viktigare uppgifterna torde varit att fastställa en motståndares koncentrations- och anfallsriktning innan denne passerar den svenska gränsen. Syftande till att kunna placera egna förband såsom norrlandsbrigaderna på adekvata platser.
Här kan det tänkas att tremannapatrullerna på vad som kan ses som strategiskt djup, gav inriktningen för vart fallskärmsjägarpatrullerna skulle insättas. Dessa gav i sin tur inriktning vart norrlandsjägargrupperna skulle placeras och avslutningsvis brigadspaningsförbanden. Detta skulle ge aktuell information för att möjliggöra en adekvat planläggning samt en heltäckande inhämtningskedja för de olika ledningsnivåerna.
På det operativa och taktiska djupet förefaller även stridsföretag planerats. Vilket i sig inte är anmärkningsvärt. Dock kan det antas att dessa stridsföretag torde varit inriktade mot vad som i dag benämns högvärdiga mål. Då risktagningen för dessa enheter på t.ex. operativt djup vid strid blir väldigt höga och en adekvat sjukvårdskedja får ses som svåruppnådd. Trots risktagningen blir strid på sådant djup förståelig, då det kommer röra sig om olika målval som kan tänkas ge väldigt hög effekti den samlade striden om de nedkämpas alt. bekämpas. Då det skulle rört sig om kår- och/eller frontförmågor som det oftast finns begränsad mängd av. Detta i sin tur går att härleda till de tankegångar som Överste Nils Ivar Carlberg la fram vid Fallskärmsjägarskolans grundande 1952.
Avslutningsvis, ur ett militärteoretiskt perspektiv är dessa planer inte anmärkningsvärda. Det får snarare ses som ett sundhetstecken att de har funnits. Hade indikationer uppstått på att ett väpnat angrepp över landgränsen var en möjlighet, hade det krävts som minst att inhämtning påbörjats gentemot den hotbilden. Varvid en större mängd inhämtningsresurser hade krävts, därav att den planering som berörts ovan, troligtvis funnits. Därtill om ett väpnat angrepp sågs som en realitet, hade det krävts utplacering av enheter i ett tidigt skede för att kunna påverka en motståndare på ett adekvat sätt. Sen utgjorde det troligtvispå det politiska planet ett väldigt känsligt ämnesområde, vilket är fullt förståeligt.
Slutsats
Under det kalla kriget förefaller det funnits en planering för att kunna verka på taktiskt, operativt och strategiskt djup, bortom Sveriges gränser, med olika svenska jägarförband. Detta får ses som en väldigt framsynt planering då det skulle möjliggjort, dels inhämtning för att kunna placera våra brigader i ett gynnsamt läge för att kunna möta ett väpnat angrepp över främst den svenska landgränsen. Dels kunna genomföra stridsföretag mot en motståndares begränsade resurser, som framförallt finns på djupet, och därmed skapa gynnsamma förutsättningar för den samlade striden med t.ex. de svenska brigadförbanden.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Ekman, Sten. Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr: befästningarna, fasta artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2013.
Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017.
Försvarsmakten. Anvisningar för Fallskärmsjägare. Stockholm: Försvarsmakten, 1976.
Försvarsmakten. Fallskärmsjägarreglemente Fallskärmsjägarpatrull. Stockholm: Försvarsmakten, 1998.
Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010.
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.
Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.
Nelsson, Bertil. Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus, 1993.
Slutnoter
1Nelsson, Bertil. Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus, 1993, s. 207-208.
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009, s. 18.
Nationalencyklopedin. Kalla kriget. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kalla-kriget(Hämtad 2018-05-20)
2Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 283.
3Ekman, Sten. Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr: befästningarna, fasta artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2013, s. 114.
Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 173.
4Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009, s. 18.
5Dagens Nyheter. Stenström, Carin. Svensk gerilla under kriget. Nya fakta avslöjar kommandogrupperna. 1992. https://www.dn.se/arkiv/inrikes/svensk-gerilla-under-kriget-nya-fakta-avslojar-kommandogrupperna/(Hämtad 2018-05-20)
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 392-393.
6Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 154-155
7Ibid. s. 158.
8Ibid. s. 160.
9Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010, s. 67, 101.
10Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 159.
11Ibid. s. 163.
12Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 325-326.
13Ibid. s. 326.
14Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 181.
15Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 94.
16Försvarsmakten. Anvisningar för Fallskärmsjägare. Stockholm: Försvarsmakten, 1976, pkt. 8:51 – 8:73.
Försvarsmakten. Fallskärmsjägarreglemente Fallskärmsjägarpatrull. Stockholm: Försvarsmakten, 1998. s. 50-62.

Vi saknar skydd mot den nya generationens laservapen

av Magnus Sjöland Flera länder utvecklar nu högenergi-laservapen, bland annat USA och det finns rykten om att även Ryssland gör detsamma. De nya vapen som utvecklas har nu mycket högre effekt än tidigare system, med effekter upp mot 200 kW och med förmåga att omvandla det som träffas till plasma eller exploderande materia. De nya […]

Sjöfarten i KV21

av Lars Wedin Lars Wedin argumenterar för ett stärkt sjöfartsskydd. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten. Ett bestående minne från slutredovisningen av Akademiens projekt Krigsvetenskap i det 21:a århundradet (KV21) är beroendet av sjöfart. Detta är givetvis inte något nytt men beroendet fick större genomslag än vad man hade kunnat hoppas. Det var inte bara behovet av en […]

Civilt försvar knappast stort problem

av Hans Lindblad På sistone har allt fler börjat hävda att Sverige numera står helt utan civilt försvar. Det är en stor överdrift. Såvitt jag förstår är i stället förutsättningarna för civilt försvar idag bättre än för 15-20 år sedan och i den avgörande frågan om personalförsörjning radikalt mycket bättre. Vad gäller militärt försvar lyckades […]

Gränslöshet och nya gränser

av Gunilla Herolf Traditionellt har man inom det säkerhetspolitiska området sett länder och organisationer som de två primära enheterna, båda med sina givna och fasta gränser. I många avseenden stämmer det också fortfarande: staterna har behållit sin starka position när det gäller säkerhet och försvar och inom organisationerna finns områden där gränsen mellan medlemmar och […]

Sverige behöver en ny Axel Oxenstierna

av Bo Richard Lundgren Axel Oxenstierna har en del att lära dagens politiker och ämbetsmän. Foto: Shutterstock. Historikern Gunnar Wetterberg har skrivit flera böcker om Axel Oxenstierna. I en essä betitlad Axel Oxenstierna – Furstespegel för 2000-talet gör han jämförelser med vår egen tid. Det är en ytterst läsvärd publikation som ger oss information om […]

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 1 Finland

Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg:  kkrva.se

En grundsten i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken är att Sverige ska kunna försvaras tillsammans med andra.

Oftast har diskussionen här kretsat kring två faktorer; interoperabilitet och hur Sverige ska kunna ta emot hjälp. I det första fallet, interoperabilitet, har vi tekniskt nått långt när det gäller att kunna samverka med Nato i stort och våra grannar. Den processen är lättbegriplig. Däremot när det gäller den djupare innebörden, på vilket sätt försvarar vi Sverige tillsammans med andra, anser jag att resonemangen oftast har varit allt för sverigecentrerade.

Diskussionen har till stor del fokuserat på faktorer som: hur skydda eventuella basområden i Sverige, hur kunna hålla farleder på Västkusten öppna för att ta emot hjälp och hur skapa förutsättningar att leda underställda utländska förband. Självfallet är det viktiga faktorer som bör påverka Försvarsmaktens och det civila försvarets utformning men de ger inte ett fullständigt svar. En fråga som dock sällan diskuteras är: hur kan vi bidra till att andra länders stridskrafter kan utveckla störst möjliga effekt mot en gemensam fiende? Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver inte nödvändigtvis innebära att utländska stridskrafter uppträder i Sverige.

Här avser jag inte diskutera vad en eventuell anslutning till Nato eller andra övergripande säkerhetspolitiska vägval skulle kunna innebära avseende en uppgiftsfördelning mellan olika länder i regionen (vilket jag inte tror skulle förändra resonemangen nedan så värst mycket). Istället begränsar jag mig till några faktorer där svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka Finlands och Norges försvarsmöjligheter. Något som i många situationer kan påverka försvaret av Sverige och därmed också hur Försvarsmakten bör utformas. Det kommer att ske i två inlägg där det första (detta) avhandlar Finland och det andra kommer röra på vilket sätt Norge har (borde ha) betydelse för svensk försvarsplanering.

Att Sverige aktivt skulle delta i operationer i Finland med större förband är inte aktuellt. Resurserna finns helt enkelt inte, varken idag eller inom överskådlig framtid. Den svenska målsättningen bör därför vara att bidra till att den finska försvarsmakten kan utveckla så hög effekt som möjligt. Visserligen en inriktning som kan (miss)uppfattas som att Sverige ”gömmer” sig bakom Finland. Men det finns inga skäl att ägna sig åt utopiska målsättningar när det gäller den svenska försvarsmaktens framtida förmåga. Även om den skulle bli avsevärt mycket starkare än vad den är idag kommer den i huvudsak behöva inriktas på försvaret av södra Sverige och övre Norrland. Operationer som skulle innebära ett indirekt stöd till Finland på samma sätt som finska operationer utgör ett indirekt stöd till försvaret av Sverige – eller om man så vill, vi försvarar Sverige tillsammans med andra.

Inom ramen för en sådan målsättning utpekar sig fem viktiga problemområden där Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland:  

–          Finland är i det närmaste helt beroende av sjötransporter genom Östersjön för sin försörjning av varor från utlandet. I händelse av ett krig i regionen kommer denna väg knappast att vara aktuell, eller åtminstone ytterst riskfylld. Möjligheterna att landvägen transportera varor genom Sverige är därför ett viktigt alternativ. Visserligen en möjlighet med måttlig kapacitet jämfört med sjötransporter, men bättre än inget. Här måste också alternativet att ta in varor via norska hamnar som transporteras genom Sverige och vidare över Bottenviken vägas in. Svenskt luftrum skulle i en krigssituation också vara en viktig länk till utlandet för Finland.

–          Kopplat till möjligheterna för Finland att upprätthålla kontakten med omvärlden utgör Åland ett nyckelområde. Om en angripare skulle få möjligheten att utnyttja ögruppen för att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsrobotsystem skulle södra Finland i huvudsak vara isolerat västerut. Det skulle också allvarligt begränsa möjligheterna för såväl svenska som finska luft- och sjöstridskrafter att verka. Åland utgör också ett ”flankskydd” för såväl norrlandskusten som finska västkusten genom att ögruppen, om den försvaras, utgör ett ”lås” för Bottenhavet.

–          Ett svenskt vapensystem som direkt skulle kunna bidra till försvaret av Finland är svenska ubåtar vilka skulle kunna utgöra ett hot mot operationer över havet riktade mot finska kustområden.

–          Finlands territorium erbjuder ett begränsat operativt djup. Det innebär bland annat att finska flygbaser är känsliga för bekämpning med vapensystem grupperade på ryskt territorium. Möjligheter att kunna basera i Sverige skulle öka det finska flygvapnets uthållighet och operationsfrihet.

–          Kopplat till det finska flygvapnets uthållighet och att det kan behöva uppträda i två riktningar samtidigt, norra respektive södra Finland, bör det också skapas förutsättningar för att svenska flygstridskrafter kan agera i finskt luftrum till stöd för finska luftoperationer.

Det är ett såväl svenskt som finskt intresse att sjöfarten på den svenska Västkusten kan upprätthållas och även att förbindelserna från Norge genom Sverige och vidare till Finland kan skyddas. Förutom att det kräver svensk förmåga att säkerställa sjöfarten till hamnarna på Västkusten så pekar det på ett behov av att skydda landförbindelserna genom bland annat nedre Norrland. Faktorer som bör beaktas när vi analyserar behovet av svensk marin förmåga på Västkusten, vårt behov av luftvärn, vår förmåga att återställa skadade landförbindelser och behovet av att kunna skydda sjöförbindelserna över Bottenviken, t ex att där kunna röja ubåtslagda eller flygfällda minor.

Att bidra till försvaret av Åland är kanske den enskilt viktigaste åtgärden som Sverige skulle kunna vidta för att stödja Finland i händelse av ett krig i östersjöområdet. Något som också kraftigt skulle påverka möjligheterna att försvara det svenska fastlandet. Uppgiften är så viktig så att den bör jämställas med försvaret av prioriterade områden i Sverige. Det i innebär att Försvarsmakten borde innehålla förband vilka har som förstahandsuppgift att stödja det finska försvaret av ögruppen.

Finland saknar idag ubåtar, ett vapensystem som har stor uthållighet och som också är svårt att bekämpa. Svenska ubåtar skulle kunna utgöra ett bidrag till förstärka den finska förmågan att möta kringgångsföretag över havet vilka syftar till att landsätta styrkor i ryggen på försvaret på marken. De (ubåtarna) skulle även kunna spela en roll i försvaret av Åland.

Idag täcker inte det svenska flygbassystemet ens vårt eget behov av baser i händelse av krig. I samband med att detta avhjälps (förhoppningsvis) så bör det också vägas in att delar av det finska flygvapnet kan behöva operera från svenska baser. Då Ryssland vid ett eventuellt framtida krig kommer eftersträva snabba förlopp så bör ett antal svenska basförband redan från början ha förmågan att serva även finska flygplan med allt som kan behövas, vapen, enklare reparationer, samband med finsk flygstridsledning mm.

Sammantaget innebär ”försvara Sverige tillsammans med andra”, där Finland rimligtvis är någon av de ”andra”, att det finns starka skäl att komplettera den svenska försvarsmaktens tänkta utveckling med åtgärder som kan bidra till att öka Finlands motståndsförmåga.

Konkret skulle det innebära att kravet på att skydda importsjöfart är större än vad som vore tillräckligt för att täcka enbart svenska behov. Det bör påverka dimensioneringen av svensk marin förmåga på Västkusten. Behovet av att säkerställa förbindelser från Norge genom nedre Norrland och vidare över Bottenhavet innebär ett ökat behov av bland annat luftvärn, förband som kan reparera skadade förbindelser samt marin förmåga i Bottenhavet, t ex för minröjning och ubåtsjakt. Ålandsproblematiken är av en sådan dignitet att det motiverar en utökning av amfibiekåren utöver det som motiveras av behoven kopplade till att försvara svenska skärgårdsområden. Likaså bör utbyggnaden, och bemanningen, av svenska krigsflygbaser, i främst Norrland, dimensioneras för att hantera såväl tämligen stora svenska flygförband men också finska. En utökning av det svenska ubåtsvapnet ter sig också välmotiverat om man väger in dess möjligheter att stödja den finska försvarsmaktens operationer.

Avslutningsvis. De flesta av föreslagna åtgärderna är sådana som krävs för att säkerställa Sveriges egen krigföringsförmåga. Dock, genom att till delar höja ambitionsnivån i sådant som ändå måste göras för att kunna försvara Sverige så skulle det också vara ett viktigt bidrag till en ökad finsk försvarsförmåga. De merkostnader som detta skulle medföra är en blygsam investering i förhållande till det som skulle uppnås i form av ökad gemensam svensk-finsk försvarseffekt, och därmed också ökad avskräckning i syfte att minska risken för ett angrepp på något av länderna överhuvudtaget.

                                                                 *****

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 1 Finland

av Karlis Neretnieks Finska F 18 Hornet på Hagshult under Aurora 2017. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten. En grundsten i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken är att Sverige ska kunna försvaras tillsammans med andra. Oftast har diskussionen här kretsat kring två faktorer; interoperabilitet och hur Sverige ska kunna ta emot hjälp. I det första fallet, interoperabilitet, […]

Populismen hotar Europas säkerhet

av Nils Daag Den som med ett ord vill sammanfatta de senaste årens samhällsutveckling i Västvärlden landar ofta på populism. Detta diffusa begrepp sätts i samband med Brexit, Trumps intåg i Vita Huset och massiva valförluster för de etablerade maktpartierna till höger och vänster. I några länder sitter högerpopulistiska partier redan vid makten. I andra […]