Sökresultat för: officersutbildning

Företagsstöd eller operativ verkan?

Borneos Loopar uppmärksammar att Flygvapnets uppvisninggrupp Team 60 fortsatt kommer att vara markbunden. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att erbjuda gruppen flygtid i och med den outsourcing av underhållet på Team 60 som genomfördes för några år sedan, samt lokaliseringen av Flygskolan till Malmen. Båda dessa beslut är resultat av försvarsbesluten 2000 och 2004.

Team 60 har sedan starten för drygt 40 år sedan glatt flygentusiaster runt om i Sverige och världen och skapat good-will för Flygvapnet och Försvarsmakten. Viktigast är dock den rekryteringseffekt som gruppen haft genom åren.

Sedan flytten av Flygskolan från Ängelholm till Linköping 2003 har Team 60 fört en alltmer tynande tillvaro till att för några år sedan helt stanna av. Det finns i Försvarsmakten ingen militär flygplats som har mer aktivitet än Malmen, trots att flottiljen där lades ner 1974. Redan då ansågs staden Linköpings expansionsplaner vara en anledning till nedläggning av flottiljen. I och med den stora och därtill ökande verksamheten med såväl helikopterflottiljens divisioner, FMV:s provflyg, den taktiska utvecklingsenheter för JAS 39 samt flygskolorna för stridsflyg och helikoptrar, är miljökoncessionen hårt ansträngd och mycket kraftiga begränsningar råder för flygplatsen när det gäller övningsverksamhet utanför kontorstid och på vilka sätt man startar och landar. För Team 60 innebar detta till exempel att gruppen var tvingad att flytta sina flygplan till andra flygplatser på vardagar för att kunna använda dem på helgerna, vilket fick konsekvenser både för personal och tillgängligheten på flygplan, och därmed även för flygutbildningen. Tyvärr är det inte bara Malmen som drabbats av liknande kraftigt begränsande koncessioner under perioden då det nationella försvaret nedprioriterades.

Sedan några år är också den tekniska tjänsten för skolflygplanet SK 60 utlagt på företaget Bromma Air Maintenance (BAM), varvid Flygvapnet köper tillbaka flygtid. På pappret är det en så kallad ”billigare och bättre”-lösning, men som så ofta med sådana innebär det finstilta begränsningar för operatören som man inte kommer runt. I fallet med SK 60 ska BAM tillhandahålla ett visst antal flygtimmar per år till Flygvapnet till en viss kostnad. Så långt känns det som en vettig lösning. I fallet med Team 60 och SK 60 innebär det rådande kontraktets begränsningar att Flygvapnet har att välja mellan att utbilda nya piloter eller att operera Team 60. Valet ter sig enkelt. Icke desto mindre kommer slopandet av Team 60 få konsekvenser i det längre perspektivet i form av minskad attraktionskraft, vilket Försvarsmakten inte behöver då antalet sökande till såväl officersutbildningen i allmänhet som stridspilot i synnerhet går långt ifrån bra.

Vad man måste förstå är att ett företag måste driva sin verksamhet med en viss marginal i form av vinst. Visst kan det se billigare ut att lägga ut verksamheten på så kallad offentlig-privat samverkan, men det är tveksamt om man då bemödat sig att kontrollera alla aspekter. När personal som arbetat i Försvarsmakten går till ett civilt företag för att arbeta med samma arbetsuppgifter och till Försvarsmakten, men samtidigt höjer sin lön med flera tusenlappar, måste man inse att det finns något som genererar överskottet som möjliggör både högre lön och företagets avkastning.

I grund och botten återfinns det ursprungliga problemet i dåligt ledarskap och organisationsfilosofi hos Försvarsmakten där man inte klarat av att motivera och arbetsleda sin egen personal, vilket i det långa loppet nu resulterar i mer eller mindre allvarliga begränsningar för allt utom den ytterst vardagliga verksamheten.

Tyvärr finns det mycket som talar för att exemplet SK 60 kommer att få fler efterföljare. Ett liknande avtal för JAS 39 har länge diskuterats och verkar tyvärr inte alltför otroligt. De europeiska försvarsneddragningarna under 00-talet har fått försvarsindustrin att följa det amerikanska exemplet från 90-talet och försöka ta igen på gungorna det man förlorar på karusellerna när mindre krigsmateriel beställs. Det är därför allt fler traditionella försvarsindustrier själva eller genom dotterbolag försöker placera sig som leverantörer av tjänster till försvarsmakter världen över. I Sverige har det utöver SK 60-avtalet hittills mest skett i form av militärrestauranger, bevakning samt ”camptjänster” för de internationella insatserna. I fallet med SK 60 kunde kalkyler från den militära tekniska personalen påvisa att inte fanns någon ekonomisk vinst att göra att lägga ut verksamheten civilt, men svaret blev att det skulle genomföras i alla fall oavsett vilka siffror som släpades fram.

De operativa konsekvenserna för Försvarsmakten i och med OPS-avtalet för SK 60 är i första hand en avsevärt minskad flexibilitet. Tidigare användes SK 60 flitigt som sambandsflygplan för att frakta runt personal och viktig materiel till krigsbaser och allehanda flygplatser. I och med avtalet är Flygvapnet begränsad till flygning till och från flottiljerna, samt de platser där BAM har verksamhet, såvida man inte är ute i god tid och begär att teknisk personal ska finnas på plats. Flygvapnets tekniska personal får inte längre hantera flygplanen enligt avtalet. Vid t ex en snabb beredskapshöjning blir det svårt att fram civil teknisk personal till rätt plats, vilket visade sig vid beredskapsövningen Dagny 2 för några år sedan, då det även visade sig att en rad tidigare självklarheter kring transporter till och från Gotland upphört att existera (Försvarets Forum).

Vad gäller outsourcingen av militärrestaurangerna finns det omfattande skäl att tvivla på klokskapen i detta för Försvarsmakten och skattebetalarna. Försvarsmakten är nu i det närmaste helt hänvisad till att via PRIO inhandla matvaror från företagen som driver militärrestaurangerna till följd av de tecknade avtalen. Om man t ex önskar att köpa bröd faktureras nästan 60 kr per paket Lingon Grova och drygt 70 kr för Wasa Frukost till skillnad från de ca 20 kr dessa kostar för en privatperson på ICA. I regel är matvarorna minst dubbelt så dyra för Försvarsmakten som vad de är för en privatperson som handlar i mataffären. Skulle man handla direkt från t ex Axfood skulle naturligtvis priserna vara ännu lägre.

Den yttersta frågan när det gäller outsourcing, men som allt som oftast förbises, är operativ påverkan. Har Försvarsmakten tecknat kontraktet med SFAB så att militärrestaurangerna fortsatt kommer att servera mat vid en kraftig beredskapshöjning eller i händelse av krig? Är personalen där medveten om att man då kommer att räknas som kombattanter? Vem ska sköta räddningstjänsten på Malmen? Tillhandahåller Securitas flygplatsbrandmän även i tillstånd av väpnad konflikt? Vad gäller för de helikoptertekniker som slutat i Försvarsmakten och nu är anställda av Saab och jobbar med samma helikoptrar i Försvarsmakten? Var är vinsten för skattebetalarna? Vilken ökad operativ förmåga ger detta Försvarsmakten och det svenska försvaret, eller handlar det i grund och botten bara om företagsstöd?

Till syvende och sist är frågan som ska besvaras vilka resurser som finns tillgängliga när verksamheten övergår till att bli fullskarp.

Det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna. Att lyfta Försvarsmakten ur 00-talets strategiska time out med dess ensidiga fokus på internationella insatser är ett mycket svårt och kostsamt arbete. Det är inte bara finansiering, materiel och personalfrågor som spökar utan även de många märkliga avtal som tecknades och framförallt gamla beredskapsavtal som läts upphöra. Försvarsbudgeten är begränsad och frågan är om det är rätt väg att gå att då använda den som företagsstöd.

SMP, SvD,

Gästinlägg: Sisyfosarbete

Cynismer publicerar här ett gästinlägg från en skribent som efter flera år i Försvarsmakten nu väljer att tacka för sig. Vi önskar lycka till och välkommen tillbaka.


/C
_________________________________________________________________________________

Idag blir jag glad när jag läser om  Cecilia Widegrens icke-deltagande på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Jag blir glad för att jag ytterligare en gång påminns om att mitt beslut att, kanske tillfälligt, lämna Försvarsmakten för annat arbete är det rätta.

När jag började min bana i Försvarsmakten hade vi en hyffsat bra förmåga att svara upp förändringar i vår omvärld. Då något oväntat inträffade kunde vi med en av våra inneliggande värnpliktsomgångar på några timmar efter order sprida ut vår flygplan på krigsbaser. Jag har varit med vid incidentberedskap där skarpladdade flygplan har lämnat den fasta marken för att identifiera och eventuellt ifrån svenskt luft avvisa lämna flygflottiljerna främmande luftfarkoster men någon gång i början på 2000-talet fick vi minsann höra att det Försvarsmakten hittills gjort vara att utbilda och förrådsställa förband till ingen nytta. Våra värnpliktiga muckade när de var som bäst och inte längre kunde delta i något för statsmakterna produktivt försvarsmaktsarbete.

När man sedan ansåg att Försvar av Sverige blev något föråldrat växlade man inriktning och det var ”allt för utlandet”. Militärhögskolorna lärde ut att bland det viktigaste för svenska officerare och anställda var förmågan att stå som skytteplutonchefer i utlandet. Jag fick bevittna en överentusiastisk lärare välkomna kadetter till ”Bosovo” i en målbildsövning när kadetterna skulle påbörja sin första termin i yrkesofficersutbildningen. Det här eskalerade sedan vid Försvarsbeslutet som togs i slutet av 2004; svensk nationell förmåga skulle vara en rest av den internationella inriktningen. Vi som protesterade mot det ensidiga fokuset blev betraktade med misstänksamhet. Förbandschefen jämförde oss efter ett ÖB chefsmöte med miljöaktivister arbetandes på Volvo som på fritiden politiskt arbetar för att avskaffa privatbilismen. ÖB.s rundresa ungefär ett år efter försvarsbeslutet resulterade i nya galghumoristiska öknamn beroende på hur man kunde identifieras i ”Bikupans” undersökning. Det värsta var att vi som ansåg att svensk nationell försvarsförmåga skulle vara överordnad förmågan till internationella insatser var direkta fiender och om vi jobbade i Försvarsmakten så var vi förrädare.

Emellertid gick det inte lång tid innan regeringens inriktningsproposition kom ut efter Försvarsberedningens arbete 2008/09. Den beslutet tillsammans med Finansdepartementets genomförandegrupp ledde till en i princip kontraorder för oss i flygvapnet. Fokusera på Sverige och svenskt närområde, de internationella åtagandena görs med den förmåga som det svenska perspektivet ger. Morgonluft tänker jag och jag kan säga att jag i försvarsmakten efter det här känner ett stöd till 100%, de tidigare häcklarna har tystnat och krupit undan. Dock blir jag heligt förbannad, när vi sitter på jobbet och diskutera utveckling, krigsplanläggning och förändringar i rutiner för att kunna användas i annat än fredslunken men i mångt och mycket stupar detta på att vi redan har skrotat ut materiel som inte var optimerad för internationella insatser. Materiel som var användbar både nationellt och internationellt men som var kostsam att ta med sig ut. Jag sitter nu och tittar på ÖB problematisera över begreppsparet utmaning – problem och just nu så är det en utmaning att lösa de problem vi har framför oss och det finns ett stöd för ibland okonventionella lösningar. Något som överhuvudtaget måste användas då vi saknar det vi hade för att lösa det vi ska lösa nu. Men det är ändå en tillfredsställande känsla, jag gör det jag ville göra när jag tog anställning i flygvapnet och jag får uppskattning för det jag gör. Viss bitterhet finns över de förlorade åren och vissa förlorade möjligheter men känslan i den normala arbetet slår det.

Eftersom jag är intresserad så följer jag ju också utspel på dagstidningarnas ledarsidor, debattsidor, bloggar och twitter när man kommit hem. Här vänds den smått euforiska känslan ifrån att äntligen få syssla med det som känns vettigt och med ett stort stöd ifrån Försvarsmakten till en tom känsla. Jag läser av Johan Forssell att de problem vi har på jobbet inte är något problem, det är inte ens en utmaning. Det finns ingen avsaknad av soldater, vi har ju massvis med sökande på varje plats. Därefter läser jag vad Försvarsberedningens ordförande skriver, det är inget problem med Försvarsmakten, den är flexibel och ytterst duglig i att lösa de tilldelade uppgifterna till skillnad ifrån det förhatliga förrådsställda försvaret jag beskrev i början. Slutligen läser jag vad Försvarsministern skriver, vi ska köpa ett nytt flygplan till flygvapnet och det saknas ett antal miljarder men det är inget problem, det är bara att omplanera i materielplanen lite så det är inget problem. Vilket också Johan Forssell hakar på och idiotförklarar kritiker som pekar på undanträngningseffekter. Själv blir jag då sorgsen då jag ser att vi förmodligen inte kommer ha råd att köpa materiel för att kunna betjäna dessa nya flygplan. Efter det här så funderas det en stund innan sängdags och det hela börjar om dagen efter.

Jag har tidigare beskrivit mina tankar i Gästinlägget: En flygvapenofficers tankar och Gästinlägg: Officer – Kall eller yrke 2. Det är inte arbetsgivaren i lika hög utsträckning som gör att jag känner en glädje i beslutet att byta arbetsgivare. Det är uppdragsgivaren som genom sina aktiva representanter så flagrant bryter ner arbetsglädjen hos mig att jag inte ser någon annan möjlighet än att byta yrke i några år.

/Flygvapenofficeren

Den optimala utbildningen

Jag har funderat lite över den nuvarande tingens ordning vad avser grundutbildning till yrkes- eller reservofficer.

Min ena utgångspunkt är att försöka komma fram till ett enkelt och billigt system som ändå ger individen en tillräckligt bra grund för hans eller hennes fortsatta arbete i Försvarsmakten. Min andra utgångspunkt är att försöka skapa ett system, som kan användas oavsett om officersaspiranten ska bli anställd som yrkes- eller reservofficer och oavsett om den första tjänstegraden ska vara 1:e sergeant eller fänrik.

Jag har gjort det enkelt för mig genom att avgränsa bort de utbildningsinriktningar som är tänkta att leda till en arbete som ”operatör”: stridspilot, nautiker etc. Om dessa inriktningar har jag för lite kunskap för att tillföra några nya idéer.

För det första kan man nog säga att den nuvarande Specialistofficersutbildningen (SOU) om tre terminer i stort sett ”gör jobbet”. Det jag har hört från förbanden är att de nyblivna 1:e sergeanterna i stort sett har fått en bra utbildning som givit dem en tillräckligt bra grund att stå på under de första åren av deras anställning. SOU kan alltså enligt min mening vara en av de byggstenar som vi ska använda.

Å andra sidan är kritiken delvis ganska hård mot Officersprogrammet (OP). Kritiken kan sammanfattas enligt följande.
  • Utbildningen är för dyr, eftersom den bedrivs vid en extern högskola, vilken dessutom får betalt av Försvarsmakten för att genomföra utbildningen. Betalar sjukhusen idag till Karolinska Institutet för att de utbildar läkare?
  • Utbildningen är alltför teoretisk och innehåller en massa akademiska kunskaper som en fänrik inte behöver för sina första år.
  • Den nyblivne fänrikens yrkeskunskaper inom sitt arbetsområde sägs vara mycket låga.
Frågeställningar

Är det verkligen självklart att en fänrik ska ha en akademisk examen (180 högskolepoäng) med minst 90 högskolepoäng i krigsvetenskap? Är det inte så att behovet av kunskaper i krigsvetenskap egentligen inte föreligger förrän senare under anställningen – kanske när man når befattningsnivån OF 3?

Är det verkligen självklart att den akademiska utbildningen, om den nu behövs, inte kan inhämtas vid ett annat lärosäte är Försvarshögskolan?

Är det verkligen självklart att en blivande reservofficer, som ju under stor del av sin tid kommer att ha en annan huvudsysselsättning, ska kunna exakt samma saker som en yrkesofficer på samma befattningsnivå? Det enklaste svaret är givetvis ett JA men är det verkligen så?

Förslag till initial utbildning

Eftersom SOU förefaller vara en så god utbildning att de officersaspiranter som kommer från denna utbildning är tillräckligt bra så väljer jag att basera mitt nya system på SOU. 

Innan SOU ska officersaspiranten som idag genomgå GMU och FOK. Det innebär att det tar cirka 2 år från det att den blivande yrkesofficeren kommer in genom vakten till regementet till dess att han eller hon tar examen.

Man bör här ha i åtanke att sannolikt kommer de stora volymerna av SO/K att utvecklas från före detta GB/K (kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, dvs. korpraler och sergeanter). Dessa kommer att erbjudas en förkortad SOU som jag hört benämns anpassad specialistofficersutbildning (ASOU). Tidsåtgången kan ansättas till någonstans mellan en och två terminer.

Så här långt har vi alltså löst produktion av alla specialistofficerare, oavsett anställningsform (yrkes- eller reservofficer).

Det man nu måste göra är att komma fram till en klok idé vad avser utbildning av de män och kvinnor som ska bli fänrikar. Här finns också de största minustecknen med det nuvarande systemet.

Om vi anser att man ska ha någon typ av akademisk bakgrund så skulle man kunna tänka sig att det till exempel krävs 60 högskolepoäng för att bli utnämnd till fänrik (ett läsår).

Lisa som vill bli OFF/K skulle då se till att hon hade läst dessa 60 högskolepoäng innan inryckning till GMU med efterföljande FOK och SOU. Efter examen har hon då grundbehörighet för att söka en befattning på befattningsnivån OF 1 och alltså bli fänrik (YO/Fk) när hon tillträder befattningen. 

För Kalle som vill bli OFF/T kunde motsvarande system kunna användas. Man kan här också tänka sig att del av SOU läses på somrarna så att exempelvis en av de tre terminerna av SOU läses under somrarna, motsvarande det som förr hette ROK 2 (Reservofficerskurs 2). Efter examen har han då grundbehörighet för att söka en befattning på befattningsnivån OF 1 och alltså bli fänrik (RO/Fk) när han tillträder befattningen. Alternativt kan han läsa de 60 poängen efter sin specialistofficersexamen, vilket leder till att han får vänta lite med att kliva in i officerskategorin.

I båda fallen ovan sker inhämtningen av de akademiska kunskaperna utan kostnad för Försvarsmakten.

Behörighet för högre tjänstegrader

Om vi håller fast vid principen att det krävs en akademisk examen om minst 180 högskolepoäng för att exempelvis bli major/örlogskapten så finns det egentligen inget som säger att denna utbildning inte kan genomföras efter den första anställningen på befattningsnivån OF 1. Man kan fundera över (jag har inget svar) om de tillkommande 120 högskolepoängerna måste vara inom området krigsvetenskap eller om det kan vara även andra akademiska discipliner som Försvarsmakten kan förmodas behövs.

Med tanke på kommande karriärväxling finns det självklart en fördel om den kontinuerligt tjänstgörande officeren har en mer allmängiltig akademisk examen, där inte krigsvetenskap är huvudämnet.

Hur ska officeren kunna läsa de tillkommande akademiska poängen då? Ja, det generella svaret är givetvis att han eller hon får läsa dem på samma sätt som alla andra studenter gör. Svenska studenter har studiemedel. Om det är så att detta inte fungerar (dvs. att samma problem uppkommer som det gjort för GSS/K som skulle läsa ASOU med ersättning enligt officersförordningen) så får man överväga andra lösningar. Det lär bland annat finnas många utbildningar som kan läsas på distans.

För Kalle i exemplet ovan torde detta inte vara något problem, eftersom han kan förmodas fortsätta sina akademiska studier. De flesta reservofficerare är ju akademiker, vilket Försvarsmakten i de flesta fall nogsamt undvikit att ta hänsyn till.

Tidvis tjänstgörande specialistofficerare?

Enligt min åsikt finns det skäl att överväga om kombinationen av tidvis tjänstgöring och tillhörighet till specialistofficerskategorin är en bra kombination. Om man generellt har ett synsätt att specialistofficerare har en djup systemkunskap i ett smalt område samt goda kunskaper i direkt ledarskap så kan man tycka att dessa båda parametrar inte rimmar speciellt väl med tidvis tjänstgöring. Jag vill minnas att det finns en skrivning i FMUP om detta.

Det kan därför vara så att den stora volym av SO/T som arbetet i PG BoK 1 resulterade i (över 1 100 befattningar om jag minns rätt) egentligen är ett feltänk. Låt den generella specialistofficerskategorin vara reserverad för SO/K. Det finns så klart undantag då en specialistofficer mycket väl kan vara tidvis tjänstgörande, men detta torde främst vara om han eller hon till vardags sysslar med det som han eller hon ska göra i Försvarsmakten (sjuksköterskor, militärtolkar, meteorologer etc.). 

Min spontana åsikt är att reservofficerare främst ska återfinnas i officersbefattningar, där deras civila erfarenheter och kunskaper sannolikt kan vara till bättre nytta för Försvarsmakten än som vagnchef för CV90.

Jag lämnar nu diskussionen öppen för kloka förslag och kommentarer.

GMY

Sinuhe

Regeringsbeslut 7

Regeringen har i regeringsbeslut 7 (daterat 2012-10-04) givit Försvarsmakten en lång rad uppgifter kopplade till den långsiktiga ekonomin. Själva uppdraget heter ”Uppdrag att redovisa kompletterande underlag om långsiktig ekonomisk balans”.

Internt inom HKV är det många som uppskattar att omfattningen av detta uppdrag är av samma dignitet som det arbete som sedermera ledde till den berömda ”30 januari-underlaget”.

Uppdraget omfattar vad jag förstår två olika deluppgifter. Dels ska Försvarsmakten redovisa vilka konkreta åtgärder som bedöms vara nödvändiga för att utföra myndighetens uppgifter och upprätthålla den operativa förmågan inom ramen för prolongerade anslagsramar (min kursivering), dels ska Försvarsmakten redovisa en precisering avseende bedömningen av kostnadsutvecklingen 2008 – 2019.

Försvarsmakten åläggs i ganska bryska ordalag att redovisa arbetsläget avseende uppdraget den 22 oktober 2012, den 10 december 2012 och den 11 februari 2013. Hela uppdraget ska slutredovisas som en del av budgetunderlaget för år 2014.

Om jag ska sammanfatta hela regeringsbeslutet så innebär min sammanfattning i korthet att Försvarsmakten nu ska titta under varje sten för att kunna säkra den långsiktiga ekonomin utan att regering och riksdag ska behöva skjuta till ökade anslag i någon form.

Självklart innehåller regeringsbeslutet ett större avsnitt som är relaterat till materielförsörjningen. Den av regering och riksdag beslutade strategin för materiel-försörjning ska implementeras. Försvarsmakten får också en klapp på axeln rörande internationella samarbeten – dessa ska nyttjas i ökad omfattning för att uppnå kostnadsdelning och bibehållen eller ökad operativ effekt. När jag läser detta stycke får jag en konstig känsla av att tjänstemännen på departementet verkar tro att Försvarsmakten medvetet håller tillbaka och bromsar materielsamarbeten som skulle kunna spara pengar. Så har jag dock inte uppfattat situationen alls. Problemet är enligt min bedömning snarare att vi nog redan deltar i de samarbetsspår som är realistiska. Det finns ju trots allt en hel del svenska arbetstillfällen att väga in i vågskålen om samarbetena skulle öka i omfattning.

Ett intressant avsnitt är det som innehåller skrivningen att Försvarsmakten ska försöka minska kostnaderna genom att förändra rekryteringsverksamheten.

Detta förstår jag tyvärr inte alls. I en situation där Försvarsmakten i ökad omfattning ska rekrytera sin personal (och sedan behålla den) ska vi minska kostnaderna för rekryteringen. Skrivningen får ju säkert ”värnpliktskramarna” att piggna till – i en personalförsörjning baserad på plikt så blir det ju billigare att rekrytera. 

Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad det är som regeringen vet om våra rekryteringskostnader som vi inte vet själva. Visst har det varit en och annan misslyckad annonskampanj (exempelvis den som riktad mot det som då benämndes aspirantutbildning), men i det stora hela tycker jag nog, från min plats på läktaren, att det känns som att rekryteringsverksamheten i stort hanteras rimligt bra. Möjligen skulle rollspelet mellan krigsförband – organisationsenhet – INFOS – FM HRC kunna blir tydligare, men det innebär inte med automatik att det skulle bli billigare.

Det som jag tycker är mest intressant i regeringsbeslutet är det avsnitt där regeringen verkligen siktar in sig på frågor relaterade till den reformerade personalförsörjningen. 

Regeringen vill bland annat att Försvarsmakten ska överväga möjligheterna att:
  • Ta fram alternativa metoder (billigare antagligen) för att rekrytera och utbilda officerare genom:

  1. Varierande utbildningsvägar
  2. Internationella samarbeten
  3. Ett ökat inslag av civil akademisk utbildning

  • Ha en högre andel tidvis tjänstgörande av såväl soldater som officerare och civila
  • Ha en lägre andel officerare
  • Genomföra andra ändringar av balansen mellan olika personalkategorier
I princip tycker jag att regeringens uppdrag är spännande men mindre bra formulerat. Även regeringen bör använda begrepp som är korrekta avseende den reformerade personalförsörjningen.

Där det inledningsvis står ”officerare” menar sannolikt regeringen ”yrkes- och reservofficerare”. Skriv det då.

Ett ökat inslag av civil akademisk utbildning låter för mig som en lysande idé, klart väl värd att prova igen. Det är ju så att den ”anpassade officersutbildning” som genomfördes för några år sedan inte var en generell utbildning utan mer inriktad mot ett fåtal individer.

Det jag skulle vilja se är ett storskaligt prov, där cirka 50 unga akademiker (dvs. med en akademisk examen på grundnivå) ges möjlighet att genomgå en kortare utbildning (inomverksutbildning) för att sedan anställas som fänrikar (YO eller RO). Faktum är att vad jag vet finns redan denna möjlighet beskriven i FM PersI. Hur svårt kan det vara att faktiskt använda de möjligheter som redan finns idag?

”Högre andel tidvis tjänstgörande av såväl soldater som officerare och civila” är för mig en mindre bra skriven uppgift. För det första har regeringen tydligen glömt att det även finns specialistofficerare, gruppbefäl och sjömän, för det andra borde även regeringen känna till att det inte existerar några tidvis tjänstgöra civila. Eller vad menar man med civila egentligen? Däremot tror jag att det vara en god idé att verkligen fundera inom varje typ av krigsförband om det verkligen är en optimal blandning av kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande.

Regeringen vill tydligen också minska andelen ”officerare” (jag förmodar att man menar kontinuerligt tjänstgörande officerare) och mellan raderna kompensera detta med att öka andelen kontinuerligt tjänstgörande specialistofficerare. Vad jag vet har snarare det motsatta inträffat under senare tid, andelen kontinuerligt tjänstgörande officerare har ju genom arbetet i Ag BoK snarare ökat. Det ska bli mycket intressant att se om Försvarsmakten verkligen djärvt vågar lyfta på alla stenar i dessa frågor.

Slutligen innebär regeringsbeslutet också att Försvarsmakten ska redovisa den planerade personella statusen i ”insatsförbanden” (vilket är ett felaktigt begrepp) för år 2014 respektive 2019. I fråga om personal ska redovisningen även fördelas per personalkategori (jag förmodar att vad regeringen åsyftar är per grupp, enligt de grupper av militär personal som definieras i Förordning för Försvarsmaktens personal).

Min sammanfattning av regeringens beslut och det stora arbete som pågår inom Försvarsmakten är att jag tycker det är bra att Försvarsmakten ges i uppgift att titta under stenarna efter kostnadsbesparingar. Det jag tycker är mindre bra är dels att regeringen åtminstone kunde formulerat sig i enlighet med den reformerade personalförsörjningens grunder, dels att jag tror att det blir svårt att genomföra en sådan stor analys i en situation där organisationen egentligen ropar efter en period av arbetsro.

Här i min hydda vid Nilens strand är det dock lätt att missa några detaljer. Jag är trots allt glad att Faraos budbärare kunde ge mig en på papyrus utskriven kopia av Faraos (regeringens) beslut.

GMY

Sinuhe

Försvarsmakten är för liten för att växa

Denna artikel är skriven för Hallandsposten efter önskemål från deras tjf politiska redaktör. Givetvis var den versionen som skulle publiceras där mycket kortare.
Hallandsposten har försetts med nödvändiga uppgifter för att kunna publicera (såsom namn och nummer) men man har ändå valt att inte ta med debattartikeln. Anonyma artiklar publiceras ej enligt deras regler och jag skriver under pseudonym. Publicering på insändarsidan erbjöds men var aldrig aktuellt från min sida. Den politiska redaktörens arbete med tema försvar är lovvärt och bra men tidningens interna regler stödjer inte honom i hans arbete. Gammelmedia har visst en bit kvar och vi kan därför konstatera att bloggarna fortsätter att fylla sitt syfte.

Försvarsmakten är för liten för att växa

Försvarsmakten går stegvis mot en organisation som ska utgöras av Insatsorganisation 14 (IO14) med tillhörande basorganisation. Insatsorganisationen ska utläsas som de delar som med vapen i hand försvarar svenska intressen oavsett det är utomlands eller hemma, basorganisationen är stödet som möjliggör att förbanden kan produceras, övas och sättas in.
Indelningen är lättbegriplig och organisationen är enkel att leda men upplägget är behäftat med problem varav två stycken är mycket kännbara i nuläget: Den ekonomiska situationen och personalläget. Det ekonomiska skrivs det spaltmeter om men den något svårare personalsituationen är det få som belyser.

Försvarsmakten är anorektisk
För att kunna lämna erforderligt stöd till förbandsproduktionen krävs en hel del i form av utbildningsinrättningar, övningsterräng, skolor och annan infrastruktur. Dessutom krävs personal såsom lärare och instruktörer, handledare, sjukvårdspersonal, hantverkare, tekniker, och övriga kompetenser för utbildnings- och produktionsstöd. Dessvärre är basorganisationen numera slimmad till ett absolut minimum varvid stödet ej uppfyller behoven.
Det innebär att krigsförbanden själva får stå för en hel del av de funktioner som basorganisationen borde lösa. I den vardagliga verksamheten rör det bland annat dukning av skjutfält, bemanning av sjukvårdsberedskap, lärartjänster, motorskolor, mm mm. I de senaste omorganisationerna och årets omstrukturering har även antalet civila reducerats kraftigt vilket kraftigt ökar tiden som läggs på egenadministration och -stöd.

Insatsorganisationen är inte dimensionerad för att utföra dessa stödtjänster utan är designade för att lösa tydligt definierade krigsuppgifter. Det finns inga hantverkare i krigsförbanden och inte heller någon extrapersonal som kan stödja när det egna förbandet övar. Konsekvensen blir att delar av förbandet inte övar alls utan i stället utför stöd. Organisationen har beskrivits som anorektisk.
I stället för att tränas mot målsättningarna genomför många krigsförbands personal stöd till andra krigsförband med högre prioritet, fanvakt, högvakt, städning av skjutfält, marknadsföringsjippon och dylikt. Detta tillsammans med ökad administrativ börda och en tydlig fokus på självförvaltning gör att tiden för övning, och därmed den allmänna dugligheten, minskar drastiskt.

De flesta krigsförband är inte personaluppfyllda till anbefalld nivå utan består fortfarande till stor del av krigsplacerade fd värnpliktiga som inte är övade. Förbanden har alltså inte personal att lösa ens huvuduppgifterna men förväntas ändå både svara för eget stöd och avdela personal till Basorganisationen (så kallad rörlig produktionsbefattning). En stor personalomsättning leder dessutom till att officerare gång på gång tvingas börja om i utbildningen av egen personal och aldrig kommer vidare till förbandsövningar.
Eftersom många krigsförband är under uppbyggnad och produktion krävs en hel del arbete med personalförsörjning och utbildning. Tidigare erhölls stöd för detta men nu ligger det på förbandsnivå.

Hemvärnet utgör numerärt en stor del av Armén och de fyller en viktig funktion för försvaret av Sverige. De har dock begränsad förmåga till utbildning och övning varvid krigsförbanden får avdela personal för att stödja Hemvärnet under deras övningar. Detta gör att krigsförbandet inte kan öva. Chef med förbandsproduktionsansvar (flottilj- eller regementschef) tvingas till prioritering när resurserna tryter och här prioriteras Hemvärnet framför krigsförbanden. Undantaget är förband som genomför missionsutbildning inför internationell insats.
På mitt förband har vi tvingats ställa in utbildning och övning till förmån för stöd till Hemvärnet. Vi har varit nödda att skicka soldater och officerare på hemvärnsövning veckan innan rotation till Afghanistan, alla andra vägar har varit uttömda. I stället för att förbereda sig själv för skarp tjänst har man fått lägga kraft åt andra att bygga upp andra förband.

Obalansen i interna och externa uppgifter leder till att viss personal i insatsförband lägger mer tid på att stödja andra än att själva öva, något som är skadligt för förmågan och framförallt för arbetsmotivationen.

Produktionsmålsättningar nås ej
Försvarsmakten hanteras som om den vore uppfylld med både materiel och personal. Förband har fler uppdrag än vad man har personal och det är ständiga avdömningar avseende prioriteringar. Nästintill uteslutande är det som stryks åtgärder för att förbanden ska kunna nå målsättningarna för Insatsorganisation 14. Agerandet medför att vi är väldigt långt ifrån anbefalld förmågenivå och prognosen ser allt dystrare ut.
I närtid kommer krigsförbandens planer att revideras och jag spår ambitionssänkningar och lägre tillväxttakt än det egentliga behovet.

Lönen har av Officersförbundet angivits som det viktigaste skälet till att soldater slutar, något som inte Försvarsmaktens egna undersökningar stödjer. Lönen är en viktig faktor när det gäller personalens välmående men ännu viktigare är att verksamheten känns relevant och att man ges möjlighet att lyckas i sin yrkesroll. Ständiga ambitionssänkningar, inställda övningar och utbildningar och bortprioritering av krigsförbanden leder till en negativ arbetsmiljö. Det gäller såväl soldater och sjömän som officerare och civila.

Ett krav för att behålla den personal vi har är att de får ägna sig åt den verksamhet de har rekryterats för. För att genomföra denna verksamhet krävs att chefer i insatsförband tillåts ägna huvuddelen av sin tid åt huvudtjänst och att göra sitt förband redo för insats. Men för att möjliggöra detta krävs en kapabel stödorganisation, men den organisationen kräver även den duglig personal som idag inte finns och suger personal ur insatsförbanden den skall stödja, en ekvation som idag inte går ihop
Att kompetensförsörja Försvarsmakten är svårt. Trots uppgifter om motsatsen fyller inte Försvarsmakten utbildningsplatserna vare sig till grundläggande soldatutbildning eller till officersutbildning. Glättiga kampanjer räcker inte utan det måste till krafttag och helhetsperspektiv för att nå balans i personalläget och stabilitet i tillväxten. Försvarsmakten är för liten för att ens växa.

För att säkerställa tillväxten mot IO14 krävs bland annat:
-En ökad basorganisation med förmåga att stödja insatsorganisationen. Basorganisationen ska kunna stå på egna ben;
-En bättre planering med längre framförhållning för produktionsplattformarna;
-Bättre samordning avseende stöduppgifter avseende nivå och kompetenskrav på stödbehovet;
-Färre ”nice-uppgifter” såsom ovidkommande men ändå obligatoriska utbildningar och omotiverade fanvakter;
-En förenklad administration för att minska tiden för egenadministration för de anställda (här avser jag metod och inte IT-system) och;
-En kraftig anslagsökning för att kompensera för inflation, kostnadsökningar för bl.a. personal och för det mycket omfattande materielbehovet.

Att Insatsorganisation 14 i sig är alldeles för liten för att försvara Sverige och svenska intressen utomlands, det är en annan fråga.

Cynisk, officer och bloggare
http://cynismer.blogspot.se

”Det viktiga är inte målet, det är resan.” -Uppdaterat

(eller -Det finns inget slut på karusellen, bara mer åksjuka)
Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.
Få med det minsta intresse för försvarspolitik och Försvarsmakten kan ha missat den turbulens som har drabbat organisationen och framförallt dess personal de senaste åren.
Efter ett par års lugn och ro (även om vi tyckte att det var jävligt då med) sen FB 00 hände något efter FB04 men kanske framförallt sedan Alliansens valseger och specifikt sedan Försvarsminister Odenbergs avgång. Organisationen omstöptes och omstrukturerades och personalen fick mer och mer åksjuka försöka hålla sig kvar i båten, samtidigt som attityden mot personalen gick från helt OK till likgiltig till direkt fientlig.
Någonstans kring 2010 började vi få ”sommarhälsningar” av ÖB som inte var så muntra som det lät. Sommaren 2010 handlade det om att alla som var antagna till och skulle gå nivåhöjande utbildning fick ett brev från FM, mitt under semestern, med ett ultimatum. 
”Gå med på att skriva om ditt anställningsavtal till ett med internationell arbetsplikt, annars får du inte gå nivåhöjande utbildning!” Svaret skulle vara inlämnat innan semesterns slut, vilket inte kunde tolkas som något annat än att FM inte ville att de man hotade skulle kunna ventilera frågan med sina kollegor och med sitt fack, utan tvingas av trycket från familjen att skriva på.
En ganska stor ilska och upprördhet blåste med all rätt upp och Officersförbundet gick till FM med krav på reson och samarbetsvilja. FM gjorde….ingenting. Sket fullständigt i ATO och sina anställda. ”Nåja, nu kan det väl ändå inte bli mycket värre!” – var det säkert ett par som tänkte.
Jo du gosse! Det kunde det! Året efter fick som ni känner till SAMTLIGA anställda en sommarhälsning av FM. Den saknade dock signatur och den var oerhört illa stavad och skriven vilket fick till följd att många trodde att det var ett skämt. Det var det inte.
”Skriv på för internationell arbetsplikt eller få SPARKEN!” var hotet den gången. ATO blåste nu upp till full storm, mobiliserade och drog till skogs med högrepar och facklor. Enskilda officerare tog strid mot bjässen FM.
FM gjorde…..ingenting. Om man sket i arbetstagarna förra året så kan man väl likna det här vid att bygga den största trekammarbrunnen som går att konstruera, låta deltagarna på Roskildefestivalen fylla den i en vecka och sedan kasta ner alla anställda i brunnen och hånle åt dom.
”NU KAN det inte bli värre!” – sade många efter den resan. Inlägg på den här bloggen beskrev avståndet mellan HKV och förbanden som oerhört stort och svåröverbryggt och lustiga filmer gjordes när det var storm kring logementssängar på Livgardet.
Och så kom vi då till gårdagens delgivning av nya befattningar efter FM omstrukturering.
Jag kunde då bekräfta att det inte finns nån ände på hur konstigt det kan bli för de anställda i FM. Det värsta som kunde hända var naturligtvis att bli av med jobbet vilket en del tyvärr blev. Exempelvis drabbades i många fall fälthantverkare på skjutfälten eftersom de ansågs som överflödiga. Överflödiga för sådana människor som anser att soldaterna själva kan utföra det arbete som fälthantverkarna utför. För oss som verkligen förstår skillnaden på vad fälthantverkarna kan och gör och vad soldaterna kan och gör så är det naturligtvis inget annat än löjeväckande dumt.
Men som sagt, det finns ingen ände på hur KONSTIGT det kan bli för oss som faktiskt fick behålla jobben.
Jag själv till exempel har nu samma samma befattning i PRIO som jag hade när jag var värnpliktig på 90-talet. Jag har dessutom fått en ny chef, nämligen en av de kadetter jag själv utbildade när jag jobbade som lärare på skola för ett litet tag sedan. Då ansågs jag lämplig för att handleda honom i hans väg till en karriär i FM, men nu är det tydligen han som skall handleda mig i rollen som chef. Konstigt, inte sant!
Nu är det iofs inget större problem eftersom det är en bra pojk och jag bara är parkerad på den platsen i PRIO, jag löser helt andra uppgifter dagligen.
Då har desto värre och konstigare öden har drabbat andra kollegor.
Jag känner till en kollega, en driven Kapten, som precis har rekryterat klart sin pluton och fått en ung Fänrik som ställföreträdare. Båda är sugna på att komma igång och Fänriken som verkar lovande har precis börjat lära sig grunderna i hantverket. Han kommer ju i den nya Officersutbildningens anda från en helt annan försvarsgren än den han nu arbetar i och har aldrig haft kontakt med den här typen av förband tidigare. Lovande konfiguration, inte sant? Nåja, det löser sig med en rutinerad chef som kan handleda honom.
Nej nej nej, eftersom ingen förväntar sig den Spanska Inkvisitionen! Pang Bom, vift med trollspöet och vips så är Fänriken nu plutonchef och Kaptenen är ställföreträdare med graden OR-7. Alla kliar sig i huvudet och tänker -”Hur fan gick det här till?”
Hade någon berättat detta för mig för fem år sedan, att det skulle gå till så här i FM i framtiden, så hade jag skrattat rått åt vederbörande eftersom alla med rudimentär insikt i förbandstypen vet att instegsbefattningen och lärlingsplatsen för en Fänrik på den typen av förband är Vagnchef (3:a på plutonen). Stf plutonchef är en rutinerad specialistofficer (instegsbefattning som gruppchef) och plutonchefen är Löjtnant/Kapten med god vana av både truppföring, trupputbildning, livserfarenhet och självkännedom.
Men ack så fel jag hade. I FM skrivelse ”PM Instegsbefattningar för OF 1 i insatsorganisationen (IO 14) 2012-09-03” kan man bland annat läsa följande passage:
Placera nyexaminerade officerare på instegsbefattning som plutonchef.
För att klara den långsiktiga försörjningen av officerare på högre nivåer måste
nyexaminerade officerare placeras på en instegsbefattning och ges erfarenhet och
utveckling i enlighet med fattade beslut. Rutinerade ”plutonchefer” (ur OF-
kategorin) behöver placeras på specialistofficersbefattningar som stf plutonchef
och i kompaniledningar för att plutonerna ska fungera väl. Detta är också en
konsekvens av att det inte finns färdigutbildade och tillräckligt rutinerade
specialistofficerare att placera på dessa befattningar.
Aha! PlutonCHEF är instegsbefattningen! Man hamnar alltså DÄR först för att kunna lära sig yrket. Analogin är väl kanske nästanpå att instegsbefattningen för en ung sjöofficer på ett örlogsfartyg vore fartygschef eller att instegsbefattningen för den unge flygföraren som precis med darrande manschetter genomfört sin första ensamflygning vore divisionschef (Nej, jag VET att det är några nivåer upp, men jämförelsen är inte helt off).
Men vad gör vi med alla de nuvarande plutonchefer (”Plutonchefer” inom citattecken enligt HKV alltså) som har arbetat i många år för att skaffa sig erfarenhet den hårda vägen, genom chefsbefattning i värnplikten, YOP och sedan vidare till plutonchefsnivå både i GU-förband och utlandstjänst och som nu verkligen har ångan uppe?
Jamen dom gör vi såklart till Stf Plutonchefer och OR-7! Herregud NÅN måste ju kunna hjälpa och coacha alla dessa nyutexaminerade plutonchefer med brokiga och i många fall tveksamma militära bakgrunder så att de kan lösa sin uppgift som plutonchef! De nuvarande har ju varit plutonchefer sedan 90-talet, så vilka är bättre lämpade än de?
Tja, det skulle väl kanske kunna vara de facto rekryterade och utbildade specialistofficerare, men eftersom FM FORTFARANDE inte, sedan 2008, har kunnat komma fram till hur karriärvägarna för dessa skall se ut, så är ju dessa inget alternativ.
Bättre då att ta de från YOP-kullarna som alltså sedan sekelskiftet någonstans har fått vara chefer på plutonsnivå utan nån egentlig möjlighet att avancera i karriären pga gradinflationen samt utbildningsstoppet 05-09. Bättre att de får klä skott för det totala misslyckande som tvåbefälssystemet hittills har varit.
Om detta kan man även läsa i en annan passage i PM:et:
En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att
Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna
bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat
mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer. Förändringen kommer ur ett
annat problem nämligen bristen på officerare i trupptjänst och övertaligheten av
(äldre) officerare i stabsbefattningar.
Precis. Eftersom vi hade världens bästa plutonchefer så skall vi belöna dom med degradering så att de efter en karriär på över ett decennium återfår den befattning de flesta hade under sin GU. Logiken i detta är helt klar och tydlig, åtminstone om det vore manuset till en Monty Pythonsketch.
De nya fänrikarna, som alltså endast undantagsvis har ”rätt bakgrund” utan oftare varit exempelvis ubåtskockar eller radaroperatörer eller bara gjort GMU skall nu gå rakt in på befattningen skytteplutonchef och handledas av de dom precis petat. Utbildningen till plutonchef är alltså INTE på något sätt färdig när dom tagit examen utan budskapet de har fått är att de kommer att få tid på lämpliga instegsbefattningar innan det blir dags att bli plutonchefer. Så blev det alltså inte. De skall hem och hantera soldater som i många fall är ärrade veteraner och flera år äldre än de är. Sannolikheten för fler GRG-skjutningar på logement och skadliga informella ledarstrukturer har väl inte direkt minskat iom detta.
Jag vet inte om någon ansvarig kunnat sätta sig in i konsekvenserna av beslutet innan det fattades, men oavsett så är det anmärkningsvärt. Jag vet inte vilket som är värst: Om man HAR satt sig in i konsekvenserna och ändå fattat beslutet eller om man INTE har satt sig in i konsekvenserna men ändå fattat det.
Som sagt, ingen kan rimligtvis längre bli förvånad över NÅGOT som händer i FM eller i Försvarspolitiken.
Jag tror inte alls att det här är slutet eller botten utan resan fortsätter. Man kan exempelvis spekulera i vem nästa försvarsminister blir efter Anders Borg. Jag skulle vilja säga att Terry Gilliam ligger väldigt bra till. Men vänta nu, säger ni. Han är ju död! Spelar ingen roll säger jag. Kan Nordkorea ha ett balsamerat lik som statschef så kan vi ha en död Monty Python-medlem vid rodret! Han hade även ett bra sinne för skruvade saker och en stor kreativitet! Han blir säkert en stor tillgång för ett Försvar med en ekonomi i balans.
Vi kanske skall utrustas med överblivna växelspakar från SAAB Automobile som vapen istället för AK 6? Dom finns i stor mängd i konkurslagret, har god verkan på nära håll och Svenska arbetstillfällen har skapat dom. Helt rimligt! Som resultat av bindande motköp i Schweiz-affären så skall ärtsoppan på torsdagar ersättas med ostfondue och raclette och alla soldater SKALL bära runt på ett gökur till sin uniform för att kunna se och höra när det är dags att stämpla ut i PRIO. Helt rimligt!
Fast det bästa exemplet jag har hört på galenskaperna igår måste jag spara till sist.
Jag hoppas verkligen att detta inte stämmer, men jag har tyvärr alldeles för säkra källor för att våga tro det.
En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra. 
Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro.
Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Jag skulle inte alls bli förvånad om Fänriken heter John Cleese.
Allt detta är så galet att man helst hade velat kunna skratta hjärtligt åt alltihopa och minnas det på återträffar om många år och nostalgiskt prata om tiden när det var sådär knäppt i FM. 
Men det är rikets försvar det handlar om, i en säkerhetspolitisk omvärld som snart är åter i ett kallt krig. Skrattet fastnar i halsen och jag känner mig faktiskt orolig för mina barns framtid. 
Vad kommer det av bli av det här samhället, som uppenbart styrs av galna personer?
Vilka erfarenheter har ni från era förband? Vilka galenskaper har uppstått?
Dela med dig i kommentarsfältet!

Uppdatering: Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.

Lämplighetsbedömning

I dagarna har det på Twitter rasat en debatt om den lämplighetsbedömning som görs på sökanden till officersutbildningarna. Jag utlovade ett inlägg i ärendet men väljer den lates väg, att länka till ett inlägg jag redan skrivit i ämnet: Olämplig lämplighetsbedömning.

Det är en helt absurd idé att Försvarsmakten på uppdrag av Försvarshögskolan ska tvingas utbilda elever som inte kan anställas efter utbildning. Vissa sökanden är så olämpliga att det inte går att genomföra utbildningen överhuvudtaget. Man får inte ge ansvar till olämpliga individer och heller inte riskera säkerheten med hänvisning till något lucia-tåg.

Exempel:
Person X är högerextremist och eftersom han har tagit del av underkännandet av FHS antagningsmetoder kan han vara helt öppen med det. Under den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) ska kadetterna genomföra skjutledarutbildning där de som examination ska leda skarpskjutning. VHS anser att extremisten ska beredas möjlighet men är det verkligen Sveriges vilja? Man kan också fråga sig om FM verkligen får utbilda denne och sätta vapen i händerna på honom?
Den persontypen kan i många fall upptäckas redan under lämplighetsbedömningen och kan där sållas bort.

Akademisering av officersutbildningen är inte i sig det som föranlett eländet men att FM och FHS fullständigt böjer sig för VHS är vansinne, inget annat än vansinne.
Inget system är 100%-igt men jag påstår att rekryteringsprocessen med lämplighetsbedömning där tester och intervjuer görs av utbildad personal är en förutsättning för en sund personalförsörjning. Skolan och utbildningen ska leda till personalförsörjning av Försvarsmakten, punkt.