Försvarsbloggare

av Per Blomquist

Ambassadör Ingolf Kiesow (IK) skrev den 10 augusti att tillit till allianser för att bygga Sveriges säkerhet blir allt svårare att ta till sig i säkerhetspolitiken. Javisst är det så!

IK hänvisar till Ukrainakriget och detta med all rätt för att visa en stormakts agerande utanför FN-mandatet. Han kunde också ha hänvisat till USA:s många förbrytelser från likartade krig. Stormakterna har alltid och kommer alltid att följa sina intressen. Gränsen till krig ska vara den yttersta, men erfarenheten visar att den överträds återkommande.

En småstat ska bygga sin säkerhet på ett verkligt oberoende och en fast självständighet. Det inger respekt och underlättar samarbete då det verkligen behövs, till exempel i lägen inför krig. Säkerhetspolitiskt har Sverige efter Berlinmurens fall varit vårdslöst med sin tidigare trygga självständighet.

IK hänvisar till svensk avskräckning eller anslutning till Nato.

En småstat kan inte bygga sin säkerhet på avskräckning. Varken militärt läge eller försvarsekonomin tillåter duellkrig med en stormakt. Säkerheten ska bygga på politik och en klok diplomati för fred med stöd av ett krigsavhållande försvar. Vi får önska oss en regering efter valet som kan åstadkomma detta.

Nato som IK ser som en möjlig lösning utan USA är en bräcklig allians. Till dels är den i förfall, med Turkiets relation till USA och Europas nationer med olika inriktning. Sådan splittring är återkommande i stora allianser, något som jag förstod att IK varnar för.

Sverige har fått en synnerligen vansklig säkerhetspolitik med ett ensidigt bedömt hot från Ryssland. Den har lett till värdlandsavtal, USA/Nato-övningar på svenskt territorium och en solidaritetsförklaring utan föregående analys. Allt sammantaget gör att inte ens försvarsministern och ÖB kan hålla sig till en ren och trovärdig militär alliansfrihet.

En aktiv del av Kungl Krigsvetenskapsakademins ledamöter har genomfört en omfattande debattstudie, KV 21, och hakat på gällande FB 15. Under rubriken ”Slutsatser och avgränsningar” heter det ”att det endast är Ryssland som kan utgöra ett hot mot vårt lands suveränitet och självbestämmande” (s. 36). Detta är i högsta grad ogenomtänkt.

Dessa framstående debattörer ur akademin tycks inte ha analyserat båda stormakternas starka intresse av Norden med betydelse för hela Europa och Antarktis. Sverige och Norden har ett mycket betydelsefullt total- och militärstrategiskt läge för dessa makter. FB 15 bygger faktiskt på 1940-talets felaktiga politiska direktiv.

Båda stormakterna visar återkommande sina militära muskler och framför antagonistiska hot mot varandra.

Båda stormakterna har avgivit tydliga deklarationer om att tillgripa förebyggande krigshandlingar om något för dem vitalt intresse står på spel. USA har sedan mycket länge förklarat sig berett till preventivkrig om några fria vattenvägar skulle hotas.

Båda stormakterna håller öppet för första bruk av kärnvapenanvändning.

Det är dessa stormakter med sin positionering öster om Östersjön som kan öppna det osannolika kriget. Detta borde ha analyserats som grund för KV 21-studien. Då hade bland annat framkommit att vårt oförsvarade markterritorium utgör en verklig äventyrlighet gentemot både USA/Nato och Ryssland.

Med detta inlägg beklagar jag studiens ensidighet som tar fasta på det osannolika Östersjöområdet som slagfält. Men många goda tankar finns i denna debattstudie och kan tas tillvara.

Vi bör i akademin verka för en grundlig trovärdig säkerhetspolitik och en lika trovärdig försvarspolitik skapad till rimliga kostnader.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Av Zebulon Carlander
Den svenska Natodebatten ligger högt upp på den säkerhetspolitiska dagordningen. Det är en omfattande debatt som berör alla delar av vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Det går att dela in de olika argumenten för såväl ett ja som ett nej till Nato i fyra olika kategorier.

Natomotståndet

För Natomotståndet handlar det om faktorerna stabilitet, oberoende, suveränitet, och tradition.

Tanken bakom stabilitet är att en Natoanslutning skulle rubba den säkerhetspolitiska balansen i närområdet och provocera en kraftig, kanske t o m våldsam, reaktion från Ryssland.

Bättre då, enligt det här resonemanget, att följa Hultqvistdoktrinen vilket går ut på att utveckla bi- och multilaterala samarbeten som saknar ömsesidiga försvarsförpliktelser, vilket man tänker gör oss säkrare samtidigt som det inte är lika provocerande i Moskvas ögon. Självklart finns det även anhängare av stabilitetsargumentet som anser att Hultqvistdoktrinen är för mycket.

Sedan är det oberoende och suveränitet. Dessa har sina likheter men är fortfarande så pass distinkta att de kan särskiljas. Skillnaden mellan dessa två kan sägas vara att oberoende är utåtvänt medan suveränitet är inåtvänt.

Det vill säga, argumentationen för oberoende fokuserar på Sveriges möjligheter att bedriva en aktivistisk utrikespolitik, t ex att medla i konflikter och agera brobyggare. Suveränitet betonar våra egna möjligheter att fatta beslut kring frågor som användandet av svenska soldater utanför riket.

Slutligen tradition, vilket dels grundar sig i en nostalgi om hur svensk utrikes- och säkerhetspolitik har sett ut sedan länge, och dels en mer praktiskt uppfattning om att man inte behöver laga det som inte är trasigt.

Natostödet

För de som förordar en Nato-anslutning handlar det om faktorerna stabilitet, inflytande, solidaritet, och modernitet.

Enligt stabilitetsargumentet skulle ett svenskt medlemskap i Nato bidra till att fylla ett säkerhetsvakuum som idag existerar i Östersjöområdet p g a Sveriges utanförskap. Det skulle skapa större klarhet om den geostrategiska strukturen i närområdet och underlätta för samverkan med andra Natostater i en kris eller konflikt.

Resonemanget kring inflytande handlar om att med en plats vid ”bordet” skulle Sverige ha en starkare röst om viktiga transatlantiska säkerhetsfrågor, t ex svaret som avges till följd av ryska aggressioner.

Solidaritet bygger på uppfattningen att Sverige ensam inte kan lösa sina försvarspolitiska problem utan behöver stöd från andra. Detta samtidigt som man anser att Sverige har ett intresse av att ställa upp för andra stater inom det transatlantiska samfundet, särskilt dem som vi delar starka värderingar med, t ex de tre baltiska republikerna.

Slutligen är det modernitetsargumentet. Det menar att Sverige på 2000-talet inte kan klamra sig fast vid gamla antaganden om svensk utrikes- och säkerhetspolitik utan måste uppdatera sina doktriner efter förändrade omvärldsförhållanden.

Annorlunda uttryckt kan man säga att Sverige inte är ett isolerat välfärdsutopia uppe i Europas norra periferi, utan en integrerad del av ett större politiskt och ekonomiskt system där skeenden i andra delar påverkar oss.

Slutsatser

Ställda mot varandra blir det följande för och mot Natomedlemskap:

Stabilitet (för) – Stabilitet (mot)

Inflytande (för) – Oberoende (mot)

Solidaritet (för) – Suveränitet (mot)

Modernitet (för) – Tradition (mot)

Det allra mest intressanta är att den första kategorin är densamma för båda sidor, d v s stabilitet. Det är också längst den här konfliktlinjen som jag ytterst bedömer att den svenska Natodebatten kommer att avgöras.

 
Författaren är ledamot av Moderata ungdomsförbundets internationella kommitté.

av Robin Häggblom

Det är med stort intresse som jag följt debatten om olika förbandstypers lämplighet i norrländsk terräng. Från finsk synvinkel är det naturligtvis av särskilt intresse då stora delar av landet har terräng som antingen direkt motsvarar eller har drag som skapar samma frågeställningar som är aktuella i fallet Norrland. För den fortsatta debatten kan det för svenska läsare vara av intresse att ta del av hur finska armén resonerar kring samma utmaningar. Nedanstående redovisning är helt baserat på öppna källor, och ska på intet sätt ses som en uttömmande redogörelse för finsk doktrin eller krigstida sammansättning.

De krigstida finska förbanden delas in i tre kategorier: operativa, regionala och lokala trupper. I en jämförelse med den svenska Försvarsmakten motsvarar lokala trupper den roll som Hemvärnet har, medan regionala trupper saknar motsvarighet. De operativa styrkorna motsvarar de krigsförband som diskuteras i Fritzsons och Henricssons artiklar, så dessa utgör de mest relevanta jämförelserna. De operativa styrkorna kallas också manövertrupper, men då manöverförband har en avvikande betydelse i rikssvensk nomenklatur kommer jag genomgående att använda “operativa” i denna text.

De viktigaste förbanden är fem stridsgrupper och två brigader. De två brigaderna skiljer sig radikalt, där den ena är en motoriserad brigad uppbyggd kring hjulburet infanteri som förflyttar sig med Patria AMV (Patgb 360) och XA-180/200-seriens (Patgb 203) pansarfordon. Jämfört med svenska förband har den störst likheter med 71 bataljonen, och de södra/sydvästra delarna av Finland där förbandet mobiliseras har på de hela taget mer gemensamt med Götaland och Svealand än med Norrland när det kommer till faktorer som befolkningstäthet, infrastruktur, och klimat. Den andra brigaden är mekaniserad, och uppbyggd kring CV 9030 (Strf 90). Denna sätts i sin tur upp i de östra delarna av landet, där skog dominerar landskapet. Samtidigt ska det poängteras att alla operativa förband skall kunna “operera självständigt över hela nationens territorium” och “måste kunna klara sina uppgifter i alla terrängtyper och förhållanden i Finland”. Armén lyfter fram också att den “centrala utmaningen är balansen mellan taktisk och operativ rörlighet”, där hjul kontra band är en viktig faktor (för alla citat, se Operatiivinen yhtymä 2035).

Stridsgrupperna är bataljoner som förstärkts för att kunna operera självständigt. De två pansarstridsgrupperna är de kraftigast bepansrade förbanden i den krigstida finska armén, med två kompanier Leopard 2A6 och två kompanier pansarskytte (pansarjägare på finlandssvenska) med BMP-2, samt understödjande ingenjörs- (pionjärs-), artilleri- och luftvärnsförband. BMP-2 hålls kvar på grund av brist på pengar, men genomgår som bäst ett lätt uppgraderingsprogram som syftar till att förbättra ergonomin och reducera fordonens signatur. Beväpningen, 30 mm akan, och skydd uppdateras inte.

Två stridsgrupper är motoriserade. Bägge har tre pansarskyttekompanier med MT-LBv (Pbv 401) och ett pansarkompani med Leopard 2A4 (Strv 121), samt understödsförband.

Den sista stridsgruppen är en kustjägarstridsgrupp med marininfanteri transporterade i lätta transportbåtar och stridsbåtar för offensiva uppgifter i skärgårdsmiljö. Den här typen av specialförband saknar relevans för den pågående debatten.

Ett par saker blir omedelbart uppenbara för de som läst Fritzsons och Henricssons artiklar. Ett är att de motoriserade stridsgrupperna på ytan ganska långt motsvarar Henricssons förslag på infanteriförband för Norrland. Här finns dock ett par radikala skillnader som inte framkommer i den korta beskrivningen ovan. Det första är en kompakt finsk aversion mot uppsutten strid. Oberoende av terräng och fordon så är utgångsläget att när pansarskytteförbanden nått slagfältet stiger de av och tar upp striden till fots. Både BMP-2 och CV 9030 saknar numera i finsk version möjlighet för infanteriet att använda sina vapen inifrån vagnen.

Starkt förknippat med detta är den finska förkärleken för fältbefästningar i alla dess former. Även om fullständiga befästningar kräver omfattande tid och arbete kan meningsfulla förbättringar av stridsställningar ske med enkla medel på relativt kort tid. Detta möjliggör den fokus som finsk taktik och operationskonst numera tillmäter ett aktivt försvar, där befästningar inte nödvändigtvis skall försvaras till sista patron, utan är tillfälliga stödjepunkter. Det är korrekt att Norrland lämnar mycket utrymme för att kringgå befästningar, men samtidigt ska man komma ihåg att även om mekaniserade förband kan operera i väglöst landskap så kommer de att betala ett pris för det. Beroende på terräng så kommer framryckningshastighet och försörjningslinjerna att bli lidande, vilket betyder att vissa nyckelpunkter blir intressantare än andra. Ett vägkors har ett objektivt högre strategiskt värden än myrar och fjällsluttningar, för att lätt karikera situationen. Det ska också påpekas att alla finska värnpliktiga får pröva på att gräva ståvärn, oberoende av årstid. Då alla officerare inlett sina karriärer som värnpliktiga så är det ingen överdrift att påstå att alla som iklär sig gröna uniformer i Finland är väl bekanta med både fältspade och ståvärn.

Den finska försvarsmakten har också noterat att de relativt korta skjutavstånden i skogsterräng lämpar sig dåligt för pansarvärnsrobotar, och att skogbeklädd terräng kan ge fördelar för ett pansarförband som är van vid att uppträda där. Det innebär dock inte att man frångått vapen med riktad sprängverkan. Tvärtom, den finska armén har istället prioriterat att alltid ha tillgång till moderna pansarskott, både lätta och tunga, för att ge enskilda skyttegrupper möjlighet att möta bepansrade motståndare effektivt på relativt korta skjutavstånd. Det senaste på området är införskaffandet av M72 EC LAW för att bekämpa lätt bepansrade fordon och NLAW (Rb 57) för att möta fientliga stridsvagnar.

I korthet kan man alltså sammanfatta situationen som att den finska Armén för sina operativa styrkor visserligen föredrar de fordon som Henricsson förespråkar, men till stridssättet påminner tillvägagångssättet mer om Fritzsons Norrlandsinfanteri. En viktig orsak är pengar. Mekaniserade förband är dyra att sätta upp, dyra att utrusta, och dyra att träna. Precis som i Norrland finns ett värde i kvantitet, och det är en fin balansgång att nå nivån där man både har en acceptabel kvalitet och acceptabel geografisk täckning på förbanden.

En sista uppgift som också förtjänar att nämnas: till för något år sedan fanns en tredje brigad i mobiliseringsplanerna. Den var utrustad med bandfordon, både inhemska modeller och BV206, och var den nordligaste av de tre brigaderna. Denna verkar numera ha utgått ur organisationen, utan att det närmare motiverats varför. En möjlighet är att materielen blev för ålderstigen, speciellt de inhemska bandvagnarna är till åren komna. Ett annat är att avsaknaden av splitterskydd gjorde att förbandet inte kunde verka offensivt på det sätt som förutsätts för operativa trupper. Ytterligare ett alternativ är att pengarna helt enkelt tog slut till följd av kravet på höjd beredskap som kom efter Krim 2014. I vilket fall som, i Finland hade vi fram till nyligen icke-splitterskyddat bandvagnsburet infanteri som ett av våra spetsförband, men verkar nu ha avskaffat det.

 
Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com

av Lars Wedin

Sverige går när detta skrivs igenom en av sina värsta fredskriser. Men detta är inte huvudsaken i denna artikel. Huvudsaken är den mycket större kris som lurar runt hörnet – den nuvarande säkerhetsordningens eventuella sönderfall.

Först en rekapitulation av det svenska ”läget”.

Det underfinansierade försvarsbeslutet 2015 kan inte genomföras. Det saknas stora pengar och regeringen verkar ovillig att skjuta till sådana trots att man strött miljarder och miljoner omkring sig. Sverige ligger kvar på europeisk bottennivå när det gäller försvarssatsningar: omkring 1 % av BNP, vilket ger en tydlig bild av hur lätt politikerna ser på Sveriges säkerhet.

ÖB konstaterar att Patriotsystemet behövs för att fylla ett hål. Men för att skydda vår nödvändiga import- och exporttrafik samt den livsviktiga kusttrafiken disponerar han 7 (sju) korvetter utan kvalificerat luftförsvar. Dessa börjar dessutom att bli gamla utan att det finns några precisa planer på utökning och föryngring. Tala om hål! Försvaret av Sverige börjar till sjöss!

Beroendet av säker sjöfart ligger på två plan. För det första handlar det om försörjningen av Sverige och våra förbindelseleder runt landet och med Europa och resten av världen. Men EU är också beroende av säker sjöfart. Hindras sjöfarten p g a exempelvis en konflikt i Röda havet så får hela Europa stora ekonomiska och därmed sociala problem. Självklart borde Sverige kunna bidra till att säkra detta gemensamma intresse.

Hanteringen av fredskriser – skogsbränder i detta fall – har än en gång misslyckats. Regeringen har ett tungt ansvar för detta i och med att man avbröt utredningen som skulle dra erfarenheter efter förra katastrofen 2014. Men att den svenska strategin – ansvars-, likhets-, och närhetsprincipen – inte fungerar har varit känt i åratal.

Att Försvarsmakten inte har krisberedskap som en uppgift är naturligtvis en skandal. Samtidigt kunde Försvarsmakten varit lite mer framåt. Att tala om personalens behov av semester imponerar inte när Sverige brinner – Försvarsmakten är till för Sverige och inte tvärtom.

Det kommande valresultatet framstår idag som mycket osäkert med stor risk för att två EU-fientliga ytterlighetspartier (Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna) får mycket att säga till om. Nedanstående diskussion förutsätter att så inte är fallet.

Utrikespolitiskt har Sverige bundit upp sig till USA trots en milt sagt oförutsägbar president. Patriotköpet skulle ytterligare binda oss till denna supermakt. Köper vi Patriot blir det på USAs villkor avseende insyn i systemet, robottilldelning, underhåll m m. Om Sverige skulle bli hotat eller till och med anfallet kommer USA, säger man, till vår räddning. Men det blir också på USAs villkor; om inte annat för att det inte finns någon operativ gemensam planering.

Putin är mer förutsägbar än Trump. Vi vet att han vill splittra Europa och därmed öka sitt inflytande; han har redan lyckats med Ungern och Italien. Han kommer säkert inte att börja ett krig men får han chansen att flytta fram sina positioner – speciellt i Baltikum – kommer han att göra det (jfr Hitler 1936 – 39). Men en sådan positionsframflyttning kan just leda till en konflikt som eskalerar till krig. Här har Sveriges geopolitiska situation stor betydelse (jfr slutsatserna i Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie Krigsvetenskap i det 21 århundradet, KV 21).

Kina är ett annat problem, som kan kännas långt borta. Men framstöten om en hamn i Lysekilsområdet visar att Mittens Rike är närmare än man tror. När Kina bekostar stora infrastrukturprojekt brukar priset bli politiskt beroende exempelvis i FN. Dessutom behöver Kina på sikt en örlogsbas i Atlantområdet. Mest akut är förstås den kinesiska politiken i Sydkinesiska sjön som uppenbarligen syftar till att här upprätta en hegemoni i strid med havsrätten, som än så länge försvaras av USA. Vad blir konsekvenserna av en allvarlig kris mellan Kina och USA? Hur skulle vi påverkas? Vad skulle vi göra?

Vi är inte med i Nato men tror ändå att Alliansen skall komma till vår hjälp. Samma sak där, ja det kanske den gör men finns det inte en operativ gemensam planering så blir det på Natos villkor. Observera att Sverige ligger långt under de 2% som Trump pressade medlemsstaterna att faktiskt uppnå. Det talar inte till vår förmån.

Skall vi gå med i Nato? Om det blir en alliansregering kan man förvänta sig en rörelse åt det hållet. Kommer vi få USAs stöd mot exempelvis Turkiet som nog knappast skulle vara entusiastiskt? Detta får naturligtvis konsultationer visa innan Sverige gör en öppen framställning. Ett försvarsbeslut på nivån minst 2% av BNP torde vara en förutsättning.

Det finns de som hävdar att det skulle vara provocerande gentemot Ryssland om Sverige söker Nato-medlemskap. Detta är en farlig argumentation, som innebär att vi skulle låta Ryssland bestämma vår säkerhetspolitik. I konsekvens med en sådan inställning bör Sverige inte heller öka sina försvarsanslag eller, när vi tycker att så behövs, öka vår beredskap. Principen kallas självavskräckning.

Men även som Nato-medlemmar kan Sverige inte förutsätta att hjälp kommer snart. Den brittiske generalen Richard Shirreffs bok ”War with Russia”, grundad på lång erfarenhet av Nato, visar hur tungt Natos beslutsmaskin skulle fungera speciellt i en gråzon där det inte är fråga om ett tydligt överfall. För övrigt är Turkiet, Ungern och Italien alla länder som betraktar Putin som en vän. Varför skulle någon av dem delta i ett konsensusbeslut syftande till att stödja Sverige mot honom?.

Trumps politik mot sina europeiska allierade – ”fiender” i egenskapen av  EU-medlemmar – är också ägnad att skapa farhågor för Alliansens framtid. Vart går USA? Blir the indispensable nation umbärlig?

EUs försvarspolitik är ett misslyckande. Sverige har genom sin ljumma EU-politik bidragit till detta. Det har också – felaktigt – hävdats att EUs försvarssamarbete skulle vara farligt för Nato-samarbetet. Detta är nonsens. Om EU-länderna stärker sitt försvar och sitt försvarssamarbete är detta till fördel för Nato. EU har ekonomiska och industriella resurser som Nato inte har.

Det är inte bara Sverige som har misshandlat sitt försvar. Storbritanniens flotta – den en gång så stolta Royal Navy – har tvingats låna in maskinpersonal från urfienden Frankrike för att få fartygen att fungera. Det talas om att man måste slakta sin amfibieförmåga inklusive Royal Marines, just den förbandstyp som skulle behövas vid en Natoförstärkning av Sverige. Tysklands försvar är i ännu sämre läge med stor personalbrist och stora materielproblem. Det är tveksamt om det kommer att gå att få majoritet för en ordentlig upprustning. Frankrike, Europas nu starkaste militärmakt, har sitt huvudintresse riktat mot söder och öster, även om man deltar i Natos engagemang i Baltikum. Inställningen till Ryssland är ambivalent.

Nu är EU-samarbetet i sin helhet i fara i spåren av migrationskrisen. Kanske blir det fler ”exit” från populistiska regeringar som baserar sin politik på folkligt motstånd mot immigration.

Migrationskrisen kommer inte att upphöra. Det går inte att hindra folk från att försöka skaffa sig en bättre framtid. Egentligen behöver Europa ett inflöde av unga arbetsvilliga för att klara sin åldrande befolkning. 16% av Europas befolkning är under 15 år – i Afrika är det 41%. 2017 var Afrikas befolkning 250 miljoner; 2050 antagligen 2 574 miljoner. Antalet under 18 år fördubblas från nu till 2050. Den socio-ekonomiska skillnaden mellan Medelhavets norra och södra stränder får följaktligen en enorm sprängkraft. Klimatkrisen och utfiskning är två försvårande faktorer. Detta är en av de stora utmaningarna de närmaste åren. Att bygga koncentrationsläger eller låta folk dö till havs är ingen långsiktig lösning.

Vad skall då nästa regering göra?

Den måste handla under osäkerhet för vi vet inte hur den europeiska spelplanen ser ut om tio år. Frågan som måste ställas är var Sverige vill stå – nära centrum eller i periferin med risk för marginalisering.

Det första är att snarast rejält öka försvarsbudgeten så att FB 2015 kan uppfyllas. Men det räcker inte på långa vägar. Kungl. Örlogsmannasällskapet har exempelvis kommit fram till att Marinen behöver 3 gånger så många förband som idag för att kunna lösa sina uppgifter. Motsvarande behov finns med all säkerhet i andra försvarsgrenar. En sådan väg skulle väcka respekt i omvärlden och öka Sveriges handlingsfrihet.

För det andra bör Sverige söka sig till Europas kärna – både inom EU och, om möjligt, Nato – för att kunna vara med när en kommande stor omstöpning av den europeiska säkerhetsstrukturen börjar. Skogsbrandskrisen borde ha lärt våra politiker hur viktigt europeiskt samarbete är. Ensam är inte stark. Sannolikt kommer EU att splittras i två eller fler grupper med en hård kärna i centrum. Kanske går Nato samma väg eftersom medlemsländerna till stor del är desamma. Förhoppningsvis vill Sverige tillhöra denna kärna.

De nordiska länderna har en historisk och geografisk samhörighet som bör kunna utnyttjas. Norges och Danmarks engagemang i Nato upphör att vara ett problem om vi själva blir medlemmar; försvagas Nato, eller till och med löses upp, så blir vår ödesgemenskap desto starkare. Ett första steg vore att vi gick in i den finska marinens projekt Flottilj 2020.

Det finns naturligtvis ett alternativ: lämna Nato-samarbetet, lämna EU och söka samarbete med Ryssland. Det finns de som vill det. Trevligt alternativ? Knappast men är man svag så får man foga sig efter stormakternas vilja.

Elcykelsubventionen har kommit att illustrera den svenska futtighetspolitiken. Nu är det dags att ta krafttag och koncentrera sig på de stora frågorna. Utan ett starkt svenskt försvar inklusive en fungerande krisberedskap finns ingen politisk handlingsfrihet. Denna måste användas till att stärka samarbetet avseende säkerhet. Bort med allianslöshetens skygglappar!

 
Författaren är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och korresponderande ledamot av Académie de marine.

av Mats Bergquist

Ända sedan den europeiska integrationsprocessen för nära 70 år sedan (1951) inleddes med upprättandet av Kol- och Stålunionen (ECSC) för att genom en överstatlig myndighet reglera produktion och regelverk i sex stålproducerande europeiska länder har processen haft en säkerhetspolitisk dimension. I det trängda efterkrigseuropeiska landskapet hade ESCC syftet att inför det sovjetiska hotet stärka samarbete och ekonomi. Det är föga att undra på att processens fäder ville ge den ett konkret försvarspolitiskt innehåll, en europeisk armé, vilket också skulle kunna bidra till att lösa frågan om Västtysklands upprustning. Kunde man lita på att USA alltid skulle backa upp sina allierade; man hade ju reducerat sin militära närvaro i Europa? Dessutom innebar ju denna amerikanska dominans en dålig förhandlings­situation i Washington.

Förslaget om en europeisk armé, som ju också hade syftet att integrera Västtyskland i samarbetet, förkastades av franska nationalförsamlingen 1954 och har därefter aldrig återkommit. I början av 1960-talet var USA berett att ge Västeuropa ett finger på avtryckaren när det gällde bruk av kärnvapen. Syftet var att dämpa emellanåt uppdykande farhågor för ensidiga amerikanska beslut om Västeuropas säkerhet. Men också detta förslag rann ut i sanden. Olika tankar har därefter tid efter annan kommit upp om ökad försvarspolitisk samordning inom EC och sedermera EU. En del har åstadkommits i vad avser materielsamarbete, insatsberedda mindre styrkor i fredsbevarande syfte, liksom upprättande av ledningsfunktioner för sådana sammanhang. Det nya s k PESCO-programmet fungerar som ett slags ram för samarbetet.

Men till något avgörande steg mot ett självständigt europeiskt försvar har man aldrig kommit. Detta har givetvis berott på att man inte kunnat mobilisera de nödvändiga politiska och ekonomiska resurserna men minst lika mycket på att särskilt britterna efter sitt Suezäventyr 1956 ställt sig bryskt avvisande till alla försök att urvattna den transatlantiska länken och NATO:s monopol i vad avser det territoriella försvaret av vår världsdel. För 20 år sedan lyckades det också britterna i den s k St Maloöverenskommelsen att i utbyte mot ett utökat brittiskt-franskt militärt samarbete stänga den västeuropeiska unionen, WEU. Fransmännen hade månat om denna konstruktion från 1948 som var ett slags europeisk förelöpare till NATO. Den kunde vara bra att ha om Washington skulle tröttna på sina allierade.

Det är vad många bedömare anser nu ha skett. Den transatlantska länken har sedan NATO:s tillkomst utsatts för åtskilliga påfrestningar. Men valet av Donald Trump 2016 har successivt visat att i alla händelser denne president anser att NATO är otidsenligt och att USA:s europeiska allierade dessutom inte betalar tillräckligt för alliansens utgifter. Detta budskap är ju inte nytt. Olika presidenter har de senaste 20 år framfört krav på att de allierade skulle uppfylla det av alliansen uppställda, och flera gånger konfirmerade, målet att avsätta 2 % av BNP till försvaret. Men Trump har gjort detta i mycket emfatiska ordalag och ibland antytt att man annars knappast skulle kunna honorera NATO:s art 5. Trump aktar i dessa sammanhang inte för rov att sprida allehanda tokiga uppgifter om förhållandet mellan USA:s försvarsutgifter och de allierades, som t.ex. att USA står för 70 procent av NATO:s utgifter. I själva verket spenderar de europeiska allierade enligt andra uppgifter dubbelt så mycket på Europa som USA. USA:s totala försvarsutgifter är säkert 70 procent av samtliga NATO-allierades men mycket avser sålunda, förutom den enorma hemmaorganisationen, utgifter för andra regioner och ändamål än Europas försvar, särskilt Nordostasien och Mellanöstern.

Bortsett från att alliansens europeiska medlemmars försvarsutgifter står för en avsevärt större del än vad Trump påstår, förbiser han helt från att USA:s medlemskap i NATO med dess förpliktelser också reflekterar stormaktens intressen. USA är inte engagerat i Europa bara för våra blåa ögons skull. Vad som säkert verkar vara sant är att många europeiska stater, inklusive Sverige, inte får ut lika mycket av sina satsningar, vilket bl.a. har att göra med att de flesta av prestige- och andra skäl vill hålla sig med egna dyra system som egentligen kräver storskalighet. Men utan anläggningar och militära tillgångar i Europa skulle USA inte på samma sätt kunna projicera makt i Mellanöstern, Afrika (där USA är mera aktivt än vad man ofta noterar) och annorstädes. Det ironiska är att bitr. utrikesministern för Europa, Wess Mitchell, för några år sedan publicerade en bok (”The Unquiet Frontier”) där författaren pläderar för nyttan av USA:s allianser. Men eftersom Trump inte bara slarvar med sakuppgifter utan också är så okunnig om mycket i den internationella politiken förstår han knappast att den roll USA har i det internationella systemet inte heller är alldeles frivillig utan en systemeffekt. USA kan helt enkelt inte varken dra sig tillbaka från systemet i något slags merkantilistisk anda eller agera unilateralt. Inom ramen för denna systemeffekt finns det givetvis valmöjligheter, vilka under lång tid reflekterats i den amerikanska utrikespolitiska debatten. Under senare decennier har ju t.ex. de neokonservativa interventionisternas politik haft enorma internationella effekter, främst i Mellanöstern, vilket resulterade den numera (främst rörande Syrien) ofta kritiserade återhållsamheten hos Obama.

Donald Trump är knappast en traditionell isolationist. Han vill att USA skall spela den ledande rollen i det internationella systemet men  inte att allianser och internationella avtal skall binda hans rörelsefrihet. Att han uppfattar EU som ett slags fiende är numera klart särskilt när han påstår att unionen bildats för att lura USA. I hans fastighetsekonomiska tänkande kan det kanske te sig rimligt. Men faktum är att alla amerikanska administrationer från Harry Truman och framåt, givetvis under betonande att detta inte fick diskriminera USA, kraftigt stött den europeiska integrationsprocessen som ett effektivt sätt att stärka ryggraden på Europa och därmed minska den egna politiska och ekonomiska bördan.

Inte bara den redan inflammerade handelskonflikten med USA och Trumps oförskämdheter mot sina allierade har ånyo rest frågan om den transatlantiska länkens lödighet. Genom åren har det transatlantiska samarbetet utsatts för många påfrestningar, senast kring Irakkriget 2003. Men nu verkar länken tunnare än någonsin, kanske sedan NATO kom till 1949.  Angela Merkel har själv betonat att Europa måste vänja sig vid tanken att ta ett större eget säkerhetspolitiskt ansvar. Andra, som t.ex. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk, har uttryckt sig mera brutalt (”med sådana vänner behöver man inga fiender”). Också det förhållandet att britterna i ovist nit valt att lämna EU kommer in i bilden. Lägger man därtill att EU redan på grund av den ekonomiska krisen från 2008 – som man nödtorftigt lämnat bakom sig – och 2015 års flyktingkris – vars omfattande politiska effekter består – redan är en union med stora motsättningar mellan nord och syd respektive mellan väst och öst, framstår dess situation idag som mera kritisk än kanske någonsin under de gångna närmare 70 åren.

Hur skall EU kunna tackla både sina allvarliga interna problem, kollision med USA och Brexit? Det finns i varje situation rimligen en begränsad mängd politiskt kapital att använda. De franska planerna på att bygga på EU och euron med en fiskal union, en finansminister och en stabiliseringsfond stöter ännu på motstånd från en försvagad Angela Merkel, dock att hon gett med sig en smula på den sista punkten. Flyktingkrisen har väl, trots det kapitala misslyckandet att etablera något slags solidariskt ansvar, genom diverse arrangemang med Nordafrikas strandstater dämpats genom att tillflödena från Afrika minskat påtagligt. Men de handelspolitiska motsättningarna med USA tar rimligen den mesta utrikespolitikska energin från en svag unionsledning. Att man i detta läge skulle kunna på allvar ta itu med behovet att ägna mera tid och kraft åt det gemensamma försvaret är inte särskilt sannolikt. Många europeiska regeringar är dessutom trängda av den högernationella vågen. Det är, trots att britterna inte längre kommer att vara med i EU, enklare att över tid inom ramen för NATO och med hänvisning till Trumps krav, successivt öka försvarsutgifterna.

Men denna trots allt enklare väg hoppas man också att dualismen i den amerikanska beslutsprocessen fortgår.  Man väljer då att tro att de radikala uttalanden som Trump då och gör när han hotar med alliansens upplösning och med att EU är USA:s fiende, ackompanjeras av ”business as usual” på marken, att försvarsdepartementet och militärhögkvarteret arbetar på med sina planer på att bygga upp sin militära närvaro i östra Europa. Man kan notera att en av de få personer som Donald Trump (ännu) inte kritiserat är försvarsminister Mattis. ”Bad cop – good cop”-syndromet kanske fungerar, om man har tillräckligt goda nerver för att utgå från att det just är fråga om detta och inte en vändpunkt i den transatlantiska historien? Man skulle också kunna tänka sig att Donald Trump bara använder sitt brutala språk för att skrämmas och sedan kunna peka på att han åstadkommit vad företrädarna ifråga om försvarsutgifter och tullhinder misslyckats med. Men få förbiser man de allvarliga politiska  effekter på det ömsesidiga förtroendet som spänningarna och hans uttalanden medför.

Ingen europeisk politiker idag, med det möjliga undantaget för Emanuel Macron, har det politiska mandatet eller energin att komma med någon radikal lösning på den eviga frågan om hur man skulle kunna organisera Europas försvar. Man måste också tackla frågan om det kommande samarbetet med Storbritannien som, trots nedskärningar, vid sidan av Frankrike förblir Europas starkaste militärmakt. När Theresa May erinrat om detta, har krafter i Bryssel antytt att detta vore att se som utpressning för att säkra ett bättre avtal. Men EU har i dag ingalunda råd att bortse från denna realitet. Överhuvudtaget borde man nog i Bryssel anlägga ett mera politiskt perspektiv på Brexitprocessen än som varit fallet hittills. Flera EU-länder, bland dem Sverige och Finland, har genom att ansluta sig till britternas JEF (”Joint Expeditionary Force”)-initiativ visat att de förstår att en självständig europeisk försvarspolitik är otänkbar utan Storbritannien.

Många bedömare har ju betonat att vad Trump försöker åstadkomma är att riva ned det internationella system med dess multilaterala arrangemang som byggdes upp under och de första åren efter det andra världskriget. Han gör det knappast utifrån en utvecklad tanke om att det finns ett bättre sätt – genom toppmöten med främst Putin och Xi – än multilaterala institutioner att garantera en rimlig världsordning, utan för att denna politik skulle gynna först USA och sedan världsfreden. Allierade och andra småstater finge väl helt enkelt finna sig i denna ordning. Men i Bryssel är det säkert bekvämare att hoppas att Donald Trump är ett tillfälligt fenomen, och att det är Barack Obama som representerar framtiden. Men man kan tyvärr inte helt frigöra sig från tanken att det kanske är tvärtom.

De mycket skarpa reaktionerna på toppmötet i Helsingfors, där Trump ju mer eller mindre erkände att det är trevligare att prata med sina fiender än allierade, borde få en mera långvarigt verkande effekt på hans ställning i den amerikanska huvudstaden och på kongressvalen i november. Hans väljarbas verkar ännu inte vackla, men det republikanska ledarskapet på Capitol Hill kan knappast undgå att se vad som håller på att ske. Under tiden hopas de mörka molnen från Robert Muellers utredning.

För EU och dess ledning i Bryssel kan man kanske ännu hoppas att de Trumpska trumpetstötarna blåser över. Men frågan om unionens säkerhetspolitiska dimension, som aldrig väckt något riktigt intresse i Sverige – däremot av rätt begripliga skäl i Finland -, borde man nog ägna uppmärksamhet åt. Något hjälpt blir man väl av att de allt dyrare vapensystemen helt enkelt framtvingar ett tätare samarbete mellan olika självständiga stater. Men ännu har inte detta faktum lett till någon avgörande förändring i tänkesättet. Om och när det är dags blir detta en svår nöt inte minst för oss, som till och från sedan 1814 som en Plan B mer eller mindre öppet lutat oss mot e n stormakt, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Men några initiativ lär knappast utgå från Stockholm.

 
Författaren är docent och ambassadör.

av Fredric Westerdahl

Alltför många nyexaminerade officerare lämnar Försvarsmakten redan efter några få års yrkesutövning. Tyvärr är andelen nya officerare som lämnar yrket högre nu än det var med tidigare officers­utbildningssystem. Vi har även från början för få nytillkommande officerare med de alltför fåtaliga årskullar som nyutbildas. Förutom ökad officers­rekryteringen, med bland annat ”fler vägar in”, behöver därför förutsättningarna förbättras för våra nya officerare att stanna i yrket. Verklighetens förutsättningar och krav kanske inte motsvarar förväntningarna och officers­utbildningen? Att som nyutexaminerad officer uppleva sig ha rätt utbildning för att lösa sina arbetsuppgifter är viktigt för arbets­till­fredsställelsen – för att känna sig tillräcklig. Frågan behöver därför ställas;

En yrkesexamen bör först och främst vara yrkesförberedande, så att nyutnämnda officerare kan lösa sina krigs­befatt­ningar och ”leverera” i sina förband. Innan åter ännu en omfattande reformering av svensk officersutbildning sker bör Försvarsmakten själv som myndighet klarlägga vad en ny officer behöver kunna. Officerarnas förmåga att leda och leverera, i fred, kris och krig, är avgörande för att förbanden ska fungera effektivt.

Vilka förmågor behöver en ny officer äga för att kunna göra jobbet i sina första befattningar? Vi behöver tydliggöra vad en officer måste kunna göra. Utbildningstiden innan en officer tar sin examen behöver användas väl. Det finns kunskaper som en officer behöver tidigt i sin yrkesutövning respektive kunskaper som kan komma till nytta senare i yrket, efter senare vidareutbildning. Det finns förmågor en officer behöver äga från första dagen. Med en tydlig myndighetsuppfattning hos Försvarsmakten om VAD som efterfrågas i termer av förmåga hos en nyexaminerad officer, kan sedan arbetet med att förbättra HUR dessa förmågor ska skapas bedrivas mer professionellt.

Efter Universitetskanslerämbetets (UKÄ) granskning förändrade FHS utbildningen på officersprogrammet (OP) till att bli ännu mer teoretisk. De kadetter vilka 2015 påbörjade denna förändrade officersutbildning tog examen i juni 2018 och anställdes som fänrikar. Varken de nya fänrikarna själva eller deras förband, har ännu kunnat bedöma hur väl denna utbildning motsvarar förbandsverksamhetens krav. Försvarsmakten bör utvärdera resultatet innan förhastade beslut fattas om hur officersutbildningen ska förändras för att bättre motsvara Försvarsmaktens behov.

De nya fänrikar Försvarsmakten tillförts i år har en god utbildning med tyngdpunkt på teori och högre förbandsnivåer, medan luckor finns i att praktiskt föra befäl på lägre förbandsnivåer. Då de första befattningarna för många fänrikar innebär förmågan att leda på lägre förbandsnivåer, såsom pluton, är dessa brister något vi behöver åtgärda.

Försvarsmakten behöver ta befälet över vår militära professions utveckling. Förbanden och stridskrafterna har en god uppfattning om vad yrket, i olika officersbefattningar, kräver avseende förmåga och duglighet. För att förbanden tillsammans ska kunna leverera operativ effekt behöver officersutbildningen leverera officerare med rätta förmågor. Sverige behöver fler nya officerare för att leda försvaret. Försvarsmakten har tappat, och fortsätter att tappa, fler officerare än vad som nyutbildas. Att sänka antagningskraven till officersutbildningen sänder fel rekryteringssignaler om vilka vi vill ska leda försvaret av Sverige.

Vi behöver kompetenta och lämpliga medborgare som officerare. De officerare vi utbildar är våra framtida chefer. Försvarsmakten behöver verka för att officersutbildningen blir mer förberedande för yrkesutövningen som officer, vars kärna är att leda verksamhet, i fred, i kris och i krig. Försvarsmakten är en handlingsorienterad organisation vars framgång byggs av att vi gör saker tillsammans. Teoretiseringen av officersutbildningen behöver därför balanseras med yrkets krav på att faktiskt kunna göra saker tillsammans i praktiken.

För att locka de bästa att söka behöver officersyrket blir mer attraktivt – med väl fördelade arbetsuppgifter och rimliga förutsättningar, inklusive konkurrenskraftiga ingångslöner. Administration behöver i högre utsträckning lösas av administrativt specialiserad personal, i syfte att frigöra första linjens chefer till det de ska vara bäst på – att leda sina förband. Då vi rekryterar i konkurrens med andra högskoleyrken behöver officersyrkets villkor förbättras. Försvars­makten har utmaningar i att rekrytera och behålla nya medarbetare ur våra yngre generationer. Vi delar den utmaningen med andra arbetsgivare och konkurrensen om de högpresterande är tuff. Många arbetsgivare har problem både att rekrytera och behålla unga medarbetare. Dessa efterlyser kompetenta chefer, tydlig feedback och ökade möjligheter att själv planera sitt arbete. Det är bra förväntningar vilka vi behöver leva upp till för att vara framgångsrika som arbetsgivare. (SvD 2017-02-10, L-G Johansson, Svenskt Näringsliv)

Att ta ansvar för officersutbildningen av Försvarsmaktens blivande chefer bör bygga på att lyssna på vad förbanden behöver. Officersutbildningen behöver utvecklas främst för att möta försvarets behov. Försvarsmaktens uppdrag handlar om att göra saker tillsammans. Kunskaper är inte tunga att bära, men endast om kunskaper kan omsättas i praktisk kollektiv handling kan operativa effekter levereras.

Förmåga att faktiskt kunna göra något kräver både kunskap om fakta och att praktiskt kunna omsätta kunskap till handling. Skolvärlden, inklusive Försvarshögskolan, domineras idag av samhällsvetenskapernas postmoderna och konstruktivistiska kunskapssyn. Lärande betraktas där som en process av debatterande och dekonstruerande. Diskussion och problematisering står i fokus, medan faktainhämtning allt för ofta är satt på undantag. Här finns utrymme att utveckla officersutbildningen för att bättre möta yrkeslivets krav, utanför skolvärlden. Officers­professionen behöver kritiskt tänkande och analys, men en god kritisk analys förutsätter god kunskap om fakta.

Läkaryrket och officersyrket, innebär båda att i praktiskt lagarbete ytterst hantera liv och död. Gemensamma sunda värderingar tillsammans med yrkeskunnande är förutsättningar för att framgångsrikt kunna utöva båda yrkena. En akademisk yrkesexamen för taktiska officerare skulle kunna läggas upp mer likt läkarutbildning och mindre likt den teoretiska samhällsvetenskapliga högskoleutbildningen. Läkarutbildning har omfattande praktiska laborationer i skolmiljö samt praktiktjänstgöring i operativ verksamhet. Läkarutbildningen är därför i flera avseenden en god förebild för hur en utveckling av den akademiska officersutbildningen skulle kunna ske. Ett treårigt officersprogram med en yrkesexamen bör väl förbereda officeren för de första ”skarpa” befattningarna i yrket.

Progressionen i en akademiserad officersutbildning bör byggas upp med utgångspunkt i förbandens funktionsnivåer. Först behöver förståelse för den stridstekniska nivån skapas innan utbildningen kan tillgodogöras på taktisk nivå. För många förband innebär det först pluton, därefter kompani och senare bataljon och högre förband.

Det vore därför naturligt att officersutbildningens första delar genomförs vid Försvarsmaktens skolor – markstrids­skolan, sjöstridsskolan med flera. Efter grundkurser på akademisk A-nivå kan sedan fortsättnings- och påbyggnadskurs genomföras av FHS vid MHS-Karlberg (B och C nivå). Med en ordning som först säkerställer förmågor på den lägre förbandsnivån, där de flesta officerare kommer tjänstgöra i sina första befattningar, skapas bättre förutsättningar för våra nya officerare att uppleva framgång såväl i de första åren i yrket som i fortsatta studier mot högre förbandsnivåer.

Förhoppningsvis kan ytterligare idéer och förslag bidra till att skapa bättre förutsättningar för våra framtida officerares yrkesutövning.

 
Författaren är Överstelöjtnant. Han har en Master of Military Arts and Science från  U S command and general staff college. Han var tidigare chef för kadettbataljonen vid MHS Karlberg 2016-2018.

by Stefan Forss

Current mainstream thinking in the West is that extension of the New START Treaty should be urgently pursued as a relatively straightforward means to improve strained U.S. – Russian relations. This became evident before and after the U.S. and Russian presidents Helsinki Summit. Some say extension of the treaty is in the U.S. interest. Others disagree.

Losing the on-site verification instrument would undoubtedly be bad. One should though understand that New START on-site verification is not as good as it used to be in the original START. The Russians didn’t like ”legalized spying” and insisted that portal monitoring at the very important missile plant in Votkinsk was terminated.

Getting the START process back on track will require resolute measures from the U.S. side. It will not happen just by putting arms control in the driver’s seat. Arms control, however commendable, will always be a side show. It works fine when there are mutual interests, but these lacking, it is a pipe dream.

One eminent professional insider informed me privately of the basics why Russia ten years ago abandoned Gorbachev’s vision of a nuclear free world, a view which the Soviet president shared with president Reagan.

Ambassador Anatoly Antonov, now a member of Putin’s delegation in Helsinki, didn’t want nuclear arms control to get a more prominent place on the UN agenda. Russia had made a reassessment of its position in the world and Gorbachev’s vision had to go. Two distinct motives help explain such a dramatic change in Moscow’s approach to the total elimination of nuclear weapons: balance of power and Russia’s global power status.

Instead Russia embarked upon an extremely ambitious nuclear rearmament program which brought such results that in the end even the U.S. had to reconsider its nuclear plans for the future. The huge investments required to modernize the U.S. triad is certainly perceived as a bonus by the Kremlin as it will contribute to diverting money otherwise to be spent on U.S. conventional weapons developments, an area where Russia is less able to compete.

The Russians themselves thought that their huge ICBM flagship, the Ukrainian built R-36M2 (SS-18 Satan) eventually was lost for good. Basically all others who follow these issues thought so too. Therefore, it came as a real surprise on March 1, when Putin in his speech about the current spectacular nuclear developments, disclosed that the RS-28 Sarmat heavy ICBM essentially is as big as SS-18. The RS-28 Sarmat – nicknamed SS-X-30 Satan 2 – has a lift-off weight of 200 tons and a far greater range and variable payloads than the old SS-18 which will be retired in the mid 2020s at the latest.

The troubled sea-based Bulava SLBM development program is finally finished. The spectacular demonstration in May, when four Bulava missiles were launched at roughly ten second intervals from the Yuri Dolgorukiy SSBN and successfully hit their targets at the Kura missile range in Kamchatka was the final exam. Bulava was recently adopted for active service.

Lacking a stealth bomber capable of deep penetration, Russia instead chose to develop very long-range ALCMs, such as the Kh-101/-102, operationally tested in Syria. These systems are able to cover all of Europe and part of the U.S. west coast without leaving Russian territory.

While useful for political signaling and showing presence in airspace close to opponents borders, these platforms can’t operate there in a shooting war against capable opposition. They would simply be shot down. Long range ALCMs solves that problem. The long endurance of these rather old platforms ensures that they’re not easily destroyed on the ground. They’ll remain safe as long as they stay in Russia’s airspace below the radar horizon.

On the sub-strategic level Russia has restored a whole triad. All major services are able to operate non-strategic nukes. It is, however, fair to say that Russia’s non-strategic nuclear warheads are in central storage sites. In the U.S. by comparison, only the USAF operates a very modest amount of non-strategic nuclear weapons

For all practical purposes Russia has now restored almost everything that was lost because of Gorbachev. It is prudent to assume that there are nuclear weapons available for the whole spectrum of distances, starting from the 152 mm nuclear artillery grenade to very long intercontinental ranges. The yields of the nuclear charges likewise encompass a full spectrum, starting from mini-nukes with a few tens of tons TNT equivalent yields to multi-megaton yields of some ICBM warheads. Even the idea of weapons in the Czar Bomb 100 Mt class has been floated. The platform suggested is a remotely controlled underwater vehicle.

To sum up. A lot more is at stake here than just extending the New START. Keep in mind that Obama repeatedly invited Russia to a next round of START negotiations and also set the goal to reduce operational strategic nuclear weapons by a third to roughly 1000. Russia rejected his proposals. After Obama’s Berlin speech in 2013 Lavrov responded that the era of bilateral U.S. – Russian strategic negotiations was over. The next round, if there was one, would have to be multilateral in the P5 format with all internationally recognized nuclear weapon states present. Russia then as a matter of fact dumped the START process.

Helsinki may seem to be a return to former policies, but I’m still skeptical. No commitment to a new round of negotiations with clear reduction aims has been stated. After the Helsinki Summit ambassador Antonov said that both parties verbally agreed in Helsinki to extend the New START Treaty as well as to keep INF. When Putin spoke to his ambassadors on July 19, he didn’t mention INF.  and also said that Russia, “generally speaking, could have lived without [the New START Treaty] even several years ago”.

Putin, no doubt, thinks that this time it is the other way around compared to Reagan’s times, now it is Russia which negotiates from a position of strength. This view is shared by one prominent Russian nuclear expert, Dr Pavel Podvig. Secretary of Defense Jim Mattis indicated already in February 2017 that the U.S. is ready to negotiate with Russia, but will negotiate from a position of strength. Russian Defense Minister Shoigu reportedly was not very happy with this remark. The U.S. should stay firm.

 
The author is professor and a fellow of Royal Swedish Academy of War Sciences.

av Ingolf Kiesow

Donald Trump har skapat ett svårt läge för Europa och Mellanöstern

“Väst” är förvirrat. Vad är till exempel EU och vart hör England? Kan man lita på NATO? Är EU verkligen en fiende till USA och en vän till Kina? Vart hör Östeuropa och Italien? Nyhetsflödet under det senaste halvåret har varit motsägelsefullt. Medias uppmärksamhet fokuserar på Donald Trump och hans sätt att se på den ledarroll som han förväntas spela. Det har sett ut som om han inte har haft någon utrikespolitisk plan sedan han tillträdde. Det intrycket är dock knappast korrekt. Den 4 januari 2017 skrev jag följande i ett blogginlägg i denna spalt om den så kallade Trump-doktrinen:

”Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från Mexico, minska USA:s engagemang i NATO, men höja försvarsutgifterna kraftigt, inställa förhandlingarna om ett frihandelsområde kring Stilla havet, frånträda det nordamerikanska frihandelsavtalet, sluta delta i klimatförhandlingarna och återgå till användning av fossila bränslen, införa höga skyddstullar mot import från Kina, hota med att erkänna Taiwan för att stoppa Kinas expansion i Sydkinesiska havet och tvinga Kina att spela efter regler, ”fair play”, i handelsfrågor………  att han först kommer att gripa sig an relationerna med Ryssland.”

Nästan allt detta har Donald Trump genomfört under sina ett och ett halvt år vid makten. Han har kunnat övervinna motståndet mot sina avvikelser från traditionell amerikansk säkerhetspolitisk doktrin. Det motståndet får nog sägas ha varit mindre påtagligt än man skulle kunna ha väntat sig. Vad han för övrigt tänker göra med den situation han har skapat med sin handlingsplan från 2016 är däremot oklart, och det förbryllar även den amerikanska opinionen.

Den situationen innebär att han har lämnat Assad fria händer att avsluta inbördeskriget och bli shiitisk envåldshärskare utan att hindras av amerikanskt bistånd till den sunnitiska oppositionen samt åt Ryssland att för överskådlig framtid vara en stormakt med militär närvaro i östra Medelhavet. ”Vinnaren tar allt”. Ryssland samarbetar med Syrien och det likaledes shiitiskt styrda Iran, medan EU försöker avvärja ett hot från iranska kärnvapen och upprätthålla en balansgång mellan maktgrupperna i Mellanöstern genom att rädda Iran-avtalets existens med fortsatt handel.  Det saboteras i sin tur av att USA:s sanktioner drabbar även europeiska företag som handlar med Iran.

USA:s  solidaritet med Europa försvagas

Trumps uttalanden om EU har varit provocerande, men udden har tagits bort genom ”förklaringar”. Både demokrater och republikaner har ändå i kongressen häftigt kritiserat vad han har sagt om EU som förhatlig organisation och om NATO som fossil antikvitet.

Dock kvarstår intrycken från Trumps resor i juli, nämligen att en tämligen enig opinion i den amerikanska utrikespolitiska debatten fördömer EU-ländernas låga försvarsutgifter som ett slags förräderi mot deras åtaganden i NATO samt att verkställande av gasledningsprojektet Nordstream 2 också skulle vara ett slags förräderi, i synnerhet som det finns amerikansk flytande gas att köpa i stället för den gas som skall komma genom den ryska gasledningen.

EU saknar egen militär förmåga

På den europeiska sidan har naturligt nog skapats en motreaktion och en ny misstänksamhet mot USA som garant för NATO-ländernas säkerhet. Både Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes utrikesminister  Heiko Maas har flera gånger uttalat att EU inte längre kan lita på USA utan snart måste ta sin egen säkerhet i sina egna händer, ett tema som Frankrikes president Emanuel Macron har talat om länge.

Samtidigt gör Europas bristande entusiasm för högre försvarsutgifter och växande inre splittring varje sådant uttalande mindre trovärdigt. Det tyska socialdemokratiska partiet knorrar redan över de aktuella budgetsiffrorna för försvaret, och England är på väg att lämna unionen. Italien utövar utpressning genom att hota med att obstruera verksamheten genom sin vetorätt om inte EU avbryter sanktionerna mot Ryssland och inför en allmänt mera Rysslandsvänlig hållning. Om migrationsfrågan är man nästan lika oenig som för ett år sedan. Väldigt mycket återstår uppenbarligen att enas om, innan det kan vara dags att tala om en vilja att skapa ett europeiskt försvarsförbund och vilket hot det skall vara till för att bemöta.

Trump verkar inte inse hur försvagat USA är jämfört med Kina i västra Stilla havet

Trump har mött Nordkoreas härskare som en jämbördig förhandlingspartner, men inte fått något mera i retur än en allmän försäkran om vilja att förhandla om ”avnuklearisering av den koreanska halvön”. Prestigen kräver att han snart börjar använda hårdare påtryckningsmedel, men genom att Kina har börjat att komma med varningar om att ”ingen lösning kan uppnås utan att Kina medverkar” kan detta bli en farlig fråga. Både USA och Kina kan misstänkas för att använda Nordkorea som ett påtryckningsmedel mot varandra i handelskonflikten.

Motsättningarna i Sydkinesiska havet fortsätter att trappas upp långsamt men säkert och håller på att utvidgas till det så kallade Formosa-sundet mellan det kinesiska fastlandet och Taiwan. Trump sade under sin valkampanj att det ingick i hans handlingsplan att använda hot om erkännande av Taiwan för att pressa Kina att vika sig för de amerikanska kraven i handelsfrågorna.  Så som situationen har utvecklats skulle denna ovanliga sammanblandning av handels- och militära frågor lätt kunna bli en tändande gnista i en väpnad konflikt, som USA inte kan vara säkert på att vinna.

Den slutsatsen  – att USA inte längre kan vara säkert på att vinna en väpnad konflikt i Sydkinesiska havet eller om Taiwan – dras i varje fall i en stor studie, som gjordes av Rand Corporation 2015. Den förutsade att redan med då pågående nyanskaffningar och utbildning skulle Kina i år vara överlägset de amerikanska styrkorna på sex av nio områden av relevans vid en väpnad konflikt om Taiwan och på fyra av nio områden av relevans vid en konflikt i Sydkinesiska havet. ”USA:s dominans är en vikande frontlinje ” heter det i en presentation av rapporten 2016. Donald Trump verkar inte ha tagit intryck av den rapporten.

Ömsesidiga åtaganden inte längre självklara

Skulle USA bli indraget i en väpnad konflikt med Kina i västra Stilla havet är det sannolikt att man skulle be om hjälp från NATO om konflikten skulle bli utdragen. Frågan är om EU-länderna skulle känna sig manade att bistå i ett sådant läge. Kan man i Europa då känna sig säkra på att USA vid behov skulle låta sig engageras i en väpnad konflikt om till exempel Montenegros frihet -vilket Trump har betvivlat? Annars lär den europeiska delen av NATO knappast överväga att låta sig engageras i en konflikt i Asien där man inte har några egna nationella intressen att försvara – och möjligen inte ens om USA lyckas övertyga européerna om att Trumps yttranden om Montenegro inte var ”så illa menade”. Var Europa kommer att stå vid en eventuell konflikt i Asien är inte självklart – och det lär i sin tur påverka USA:s engagemang för NATO. USA:s intresse för Asien växer, medan intresset för Europa avtar.

”Västs” så kallade universella värderingar är inte heller något som självklart fortsätter att binda samman länderna på båda sidorna av Atlanten. Visserligen gäller fortfarande de flesta av dessa i Europa, men numera kan man göra följande invändningar om USA:

• Internationell säkerhet (Militär satsning på att göra USA till ensam global hegemon, villkorat stöd till medlemsländerna i NATO, närmande till Ryssland);
• Frihandel (Införande av importskatter, trotsande av WTO-reglerna, omförhandling av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA och avbrytandet av förhandlingar om frihandelsområden i Stilla havet -TPP- och Atlanten – TTIP);
• Klimatfrågan (Fortsatt förnekelse);
• Humanitär solidaritet (Kraftig nedskärning av utvecklingsbiståndet och finansieringen av FN:s hjälpinsatser, utträde ur FN:s råd för mänskliga rättigheter, inreseförbud för resenärer från vissa muslimska länder och splittring av familjer med barn till papperslösa föräldrar).

Globaliseringen har också blivit militär

Händelserna under det gångna året ser ut att resultera i att det är en i växande grad oviss värld som vi lever i.  Inte ens grundläggande värderingar består. Stormakternas rivalitet fortsätter att växa, och det talas om ett nytt kallt krig. Det är visserligen ännu rätt långt dit (förutsatt att det påbörjade handelskriget mellan USA och resten av världen inte förvärras och till sist urartar till ett kallt krig mellan Kina och USA, där EU får svårt att ge USA helhjärtat stöd). Det finns en risk för att handelsmotsättningarna utvecklas till ett handels- och valutakrig. Oron märks redan på valutamarknaden.

Det är illavarslande att stormakternas långsiktiga avsikter ter sig alltmera svårförutsägbara. Den amerikanska befolkningen är djupt splittrad i sina politiska åsikter och är oförutsägbar i sina reaktioner till sådant som rör Europa. Affärskretsar i USA oroar sig för att EU närmar sig Kina i handelsfrågor, vilket kan resultera i en enad front mot USA. I Tyskland visar en opinionsundersökning att två av tre tyskar är mera rädda för Trump än för Putin. Krig i vårt närområde är inte längre något alldeles orealistiskt, lika litet som en väpnad konflikt i Asien, vars återverkningar kan spridas till vår del av den eurasiska kontinenten. Trumps hantering av Taiwan-frågan är ett bra exempel på en sådan risk.

Svensk militär avskräckning?

Ingen försvarsallians ger Sverige några garantier om skydd mot kränkningar. Tyvärr finns det inte något politiskt parti i Sverige, som vågar tala om egen militär förmåga till avskräckning. Det skulle kännas tryggare om den svenska valdebatten ägande uppmärksamhet åt att vi inom en inte alls så avlägsen framtid kan komma att behöva ett försvar som har en viss egen förmåga till avskräckning från en kränkning av vårt territorium eller ett angrepp på vår suveränitet. Ukraina har visat att kärnvapendimensionen inte har eliminerat betydelsen av ett konventionellt försvar.

En annan utväg ser fortfarande ut att stå till buds för Sverige; NATO-anslutning. Det kräver dock en ny sammansättning av politiska partier i riksdagen, vilket bara kan åstadkommas i riksdagsval. Det kräver också enligt dagens NATO-regler en snabb höjning av försvarsanslagen till 2 procent av BNP. För att ett medlemskap i NATO skall bli en solid garanti för vår säkerhet krävs antagligen också att Donald Trump slutar att vara USA:s president.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Mats Olofsson

Att påverka människors åsikter är ju varje politikers roll, särskilt ett valår, men det finns också de som vill påverka våra åsikter i det fördolda. Detta inte för att bidra till ett stabilt styrelseskick utan raka motsatsen – destabilisering och misstro. Under årets Almedalsvecka handlade många diskussioner med politiker och experter om riskerna för manipulativ åsiktspåverkan inför höstens val och regeringsbildning. Bakgrunden var kunskaperna om vad som skett i presidentvalen i USA och Frankrike, Brexit-omröstningen m m.

Kungl Krigsvetenskapsakademien anordnade tillsammans med Allmänna Försvarsföreningen och Försvarsutbildarna ett seminarium benämnt just Att manipulera val genom att så misstro, där undertecknad var med och inledde varefter vi fick höra bl a försvarsminister Peter Hultqvist och riksdagsledamoten Beatrice Ask ge sina respektive uppfattningar om situationen. Min medverkan handlade främst om hur sådana manipulationer genomförs.  I detta blogginlägg ger jag en sammanfattning av min presentation, med en del tillägg.

Teknikutvecklingen styr indirekt mycket av den övriga utveckling som sker i samhället. Det gäller t ex produktionsprocesser, transporter, sjukvård, underhållning och vardagslivet i hemmet. World Wide Web och Internet har på 20-30 år fullständigt förändrat människans vardag, kommunikation med och förväntningar på omvärlden. Vi vill ha information snabbt, om allt som vi önskar veta och vi vill helst inte störas av sådant vi inte är intresserade av.

Vi lägger själva upp digitala spår och bjuder in till påverkan

Genom att hämta och skicka digital information via utvalda leverantörer visar vi i detalj vem vi är, våra intressen, våra vanor, kontakter och andra preferenser. Vi lägger upp digitala spår över våra liv, resor, umgänge m m, i form av notiser, foton och inte minst loggad historik över var, när, hur och om vad vi varit uppkopplade på Internet och agerat som en liten nod i ett enormt nätverk. Allt detta borde vara ganska känt av medborgarna, men de flesta reflekterar inte och framför allt vet de inte vad som händer med all den information de lämnar efter sig genom sina aktiviteter på nätet.

Reklam som anpassas på individnivå styr individen mot en strömlinjeformad, filtrerad och utvald mängd av riktad information. Den som väljer att av bekvämlighet läsa nyheter i sina sociala medieflöden, i nyhetsappar, via nyhetsflöden (feeds) och via sökmotorsökningar får de nyheter som den utpekade leverantören valt ut, kanske för att passa just ens egna intressen, politiska preferenser och andra parametrar. Vi är alla påverkade av s k filterbubblor idag.

Genom att människor, baserat på naivitet, okunskap och otålighet, men också bekvämlighet, lämnar ständiga spår på olika sociala media, hos kundklubbar m m, blir en alltmer komplett bild av våra liv, intressen och aktiviteter möjlig att sammanställa. Sådana sammanställningar är värda mycket – i kommersiella sammanhang men också som underlag för påverkansoperationer.

All sådan information kan ingå i datalager (Big Data) som i sin tur kan primäranalyseras av avancerade automatiserade program med maskininlärning, varefter det kan skapas en uppsjö av olika utdata enligt beställarens önskemål. Denna aggregerade bild av våra liv kan idag analyseras med hjälp av AI (Artificiell Intelligens) som successivt bygger en alltmer komplett bild av vår personlighet. Genom sådana analyser avslöjas också våra profiler avseende t ex: hur benägna vi är att byta åsikt/konsumtionsmönster/varumärke, hur benägna vi är att söka ny kunskap eller ”klicka” på erbjudanden, våra ideologiska preferenser och mycket annat. Det mest flagranta exemplet (som de flesta blev påtagligt medvetna om i vintras) var det nu avvecklade företaget Cambridge Analytica, som fick tillgång till Facebook-data för miljontals människor, vilka sedan användes för profileringar och därefter riktade budskap i avsikt att påverka valutgången i USA och troligtvis i flera andra sammanhang.

”Trollfabriker” producerar mängder av falsk information

Riktad reklam har funnits i årtionden, men när den målstyrs rakt in i ”personliga sfärer” som mobiltelefoner, Facebook, Instagram m m så tycks vår grad av misstroende vara lägre och vi är mer mottagliga för vilseledande budskap. Riktade budskap i politiska sammanhang kan vara än mer sublima och egentligen än mer integritetsstörande. Detta är precis vad som noterats ske från s k ”trollfabriker”, som producerar falsk eller ”twistad” information riktad till utvalda målgrupper. De är ofta baserade i stater som Ryssland, Ukraina och andra tidigare Sovjetstater. Ett mål för dessa riktade budskap med tendensiöst innehåll är dels att påverka individens uppfattning mot vissa bestämda åsikter, dels att skapa osäkerhet och smutskasta rådande styre, ledning, organisationer eller institutioner. Allt för att splittra och ifrågasätta befintliga system, vare sig det gäller ett enskilt land, EU eller synen på demokrati, på utlandet, nationalism m m. Samt att minska förtroendet för valsystemen i väst och därigenom delvis också förtroendet för demokratin som vi uppfattar den. Det gäller både agerande genom desinformation och ”fake news”, ett begrepp som av många främst kopplas till angrepp på media från president Donald Trump men som nu förekommer på bred front.

Inte bara det skrivna ordet förvrängs

Jag vill också nämna en speciell typ av ”fake news” som uppkommer genom kvalificerad manipulation av digitala röst-, bild och t o m videodata. Det går idag att med hjälp av teknik förändra informationen så att det för oss framstår som att det är vissa personer (kända, trovärdiga individer) som uttalar budskap, syns på bild eller t o m agerar i filmade sekvenser. Men det kan vara riggat av bluffaktörer, vars röst, bild eller filmagerande har manipulerats att precis likna den välkända personen. Här kommer vi dessvärre troligen att se en snabb och skrämmande fortsatt utveckling, så att det snart blir svårt att lita på något som sprids i öppna fora. Enligt Gartner [1] kommer människor inom fyra år att konsumera mer falska än riktiga nyheter, helt enkelt för att de AI som hittar på fabler har initiativet framför de AI som skall motverka dem. Trovärdiga redaktionella medier och hög utbildningsnivå har aldrig varit viktigare.

Vi måste förstå att det inte längre räcker att ha uppdaterade antivirusprogram, brandväggar och andra skydd mot manipulering av våra datorer. Innanför de skyddande murarna släpper vi på eget initiativ in information i våra sociala medier, genom att vi abonnerar på olika feeds och låter dem träffa oss, ofta utan kritisk granskning. När vi utsätts för fejknyheter och sedan sprider dem vidare bidrar vi till att bygga den falsifierade verklighet som upphovet syftar till. Just genom att mottagarna då ser informationen komma från betrodda vänner gör dem mindre benägna att ifrågasätta. Och detta beteende gäller även nyhetsmedia, som snabbt hakar på andras nyheter, allt för att inte framstå som otidsenliga och ineffektiva. Vi såg exempel på detta i samband med terrordådet på Drottninggatan, då många falska rykten snabbt fick spridning även via etablerade media.

Hur skyddar vi oss?

Motåtgärder arbetas det med. Dels mot alla intrångsförsök i våra informationssystem, men också genom uppmaningen att vara mentalt förberedda. Aktualitet fick detta t ex när Saab:s VD Håkan Buskhe utmålade att ”Sverige är ockuperat av främmande makt”, syftande på riktade kampanjer och intrång inom IT-sfären. MSB har uppdragit åt Lunds Universitet att utarbeta underlag för en ”Handbok mot desinformation”. Ett av de viktigaste budskapen där är sannolikt behovet att vara källkritisk och inte sprida vidare sådant som kan vara del i en riggad åsiktspåverkan.

I Riga i Lettland har sedan 2014 etablerats en enhet, StratCom, ett Centre of Excellence inom Nato, med uppgift att övervaka ”informationskriget” och följa trollfabrikernas arbete. Man kommer 2018 att följa valen i flera länder, däribland Sverige och mellanårsvalen i USA. Man har ingen offensiv uppgift, utan ska vara en ”kunskapsgenerator”. Sverige deltar i arbetet.

Efter skandalen med Cambridge Analytica och Facebook har ett visst uppvaknande skett ”under galgen”. Facebook har nu börjat använda teknik som ska sätta stopp för aktörer (utanför USA) som försöker tjäna pengar på att sprida fejknyheter och desinformation till amerikaner. Bolaget uppger att den nya programvaran, som använder maskininlärning, automatiskt kan upptäcka bluffsajter och begränsa deras räckvidd. Åtgärden är bland annat riktad mot trollfabriker i länder som Nordmakedonien, som spred stora mängder fejknyheter i samband med presidentvalet i USA. Redan i fjol aviserade Facebook att bolaget skulle börja använda maskininlärning för att hitta potentiella bluffnyheter. Och under ett utskottsförhör i EU-parlamentet i våras lovade grundaren Mark Zuckerberg ytterligare åtgärder.

Det går också att analysera nät-trafik med kvalificerade hjälpmedel. Ett företag som gör sådant är det svenska (verksamt i USA) Recorded Future. Företagets verksamhet beskrevs kort i boken Det digitaliserade försvaret – Teknikutvecklingens påverkan på försvarsförmågan, som gavs ut 2017 inom ramen för KKrVA projekt KV21.

”Storebror ser dig” – Orwells 1984 [2] är värd att läsa igen

I förlängningen av allt som nämnts ovan kommer nu också en ökande mängd kameror i offentliga miljöer. Snabbast utvecklas detta i Kina. Där är avsikten att det ska installeras 600 miljoner webkameror runt om i landet. I vissa städer, som i Hangzhou, installeras sådana även i klassrummen för att följa ansiktsuttrycken hos eleverna och klassificera dem som intresserade, trötta eller fritänkande etc. På gatorna kopplas ansikts- och nummerplåtsigenkänning i stor skala till nationella ID-register, som en grund för beslut om en slags klassificering av medborgarna. Med koll på alla individer (inkl turister) och fordon så har vi snart ett komplett ”storebrors­samhälle” som sedan kan uppsöka feltänkande och försöka påverka deras tankar och åsikter.

Var källkritisk!

Kontentan i mitt budskap är att man ska vara vaksam, tänka efter två gånger innan man sprider nyheter vidare samt alltid tillämpa ett källkritiskt förhållningssätt till omvärlden och det allt snabbare informationsflödet omkring oss. Vi måste alla bidra för att kunna behålla förtroendet för den kommande valprocessen och den påföljande regeringsbildningen. Påverkarna på motståndarsidan har redan påbörjat sitt värv enligt Säpo [3] – det är nu upp till oss alla att bevara vår sansade svenska demokrati.

Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han var tidigare Försvarsmaktens forskningschef och har också varit delprojektledare inom Akademiens studieprojekt Krigsvetenskap i det 21 århundradet (KV21).

Noter

[1] Se https://www.gartner.com/newsroom/id/3811367

[2] Storebror är den ”virtuelle” diktatorn i George Orwells framtidsdystopi 1984. Då sedd som science fiction, idag en begynnande realitet om vi inte bevarar/bevakar vår demokratiska grund.

[3] Se t ex https://www.svd.se/sapo-varnar-for-paverkan/i/tv