Sökresultat för: 13

Försvarsberedningen = Mellanmjölk och Lätt&Lagom?



I slutet av innevarande vecka kommer försvarsberedningen att redovisa resultatet av sin omvärldsanalys, det första steget i arbetet som ska utgöra grunden för ett nytt försvarsbeslut. 

Arbetet har som bekant pågått ända sedan förra sommaren under ledning av nymoderaten Cecilia Widegren. Att just Widegren fick uppgiften att leda beredningen har många tagit som intäkt för att det hela handlar om att utföra ett beställningsjobb åt den moderatledda regeringen. Något man är benägen att hålla med om när man följt Widegrens aktiviteter och uttalanden runt svensk försvars- och säkerhetspolitik. Cecilia Widegren får nog betraktas som en av de mest lojala nymoderater Reinfeldt förfogar över då hon aldrig devierat en enda grad från regeringens officiella linje i försvarspolitiken. Förtroendet för Widegren är delvis på grund av just det mer eller mindre lika med noll. Bland annat genom debattartiklar som den här där hon bitit märke i att ”vår försvarsförmåga är bättre idag än vad den varit på 10–20 år”. Ett svar hon skrev till denna artikel som i sammanhanget nog får betraktas som mer saklig och korrekt än Widegrens svar..

Enligt medias rapportering pågår just nu en omfattande kohandel för att samtliga ledamöter i försvarsberedningen ska kunna skriva på dokumentet och således stå bakom innehållet som ska redovisas på fredag. Med diametralt skilda uppfattningar om framför allt Ryssland och den militära förmågeuppbyggnad som nu pågår kan arbetet inte bli annat än svårt att hantera inom beredningen. I synnerhet då Moderaterna konstant använder mantrat att allt i Ryssland sker ”från en mycket låg nivå” samtidigt som Socialdemokraterna och Folkpartiet gör en helt annan bedömning innebär att utfallet kommer att bli mycket intressant att läsa. Det är svårt att se att Peter Hultqvist skulle falla till föga för ordförande Widegrens låga nivå.

Med anledning av försvarsberedningens kommande rapport så skriver Stefan Ring och Lars Fresker i dag en mycket bra artikel där de tar upp ett problemområde som politikerna alltid fastnar i, närmare debatten om hot. Ett ämne som för våra politiker tyvärr förvirrar mer än leder till något konstruktivt. Skribenterna gör en mycket intressant liknelse med pyromanen som flyttar in i grannhuset. En liknelse som de flesta sannolikt kan ta till sig, kanske även politikerna.

”Debatten kring hotbilder gör att diskussionen kring försvaret blir förvirrande. Många av de risker vi står inför idag kan inte fångas i en klassisk hotmodell. Däremot bör försvars- och säkerhetspolitik fortfarande ses som statens omistliga kärnuppgift.”

Försvarsberedningen har i samband med sitt arbete att ta fram rapporten gjort en mängd resor, bland annat till Ryssland. Efter dessa resor har ett och annat märkligt uttalande levererats, något vi kommenterat tidigare på bloggen. Men frågan är om alla dessa resor man gjort verkligen har gjort någon nytta? Tidigare moderata ledamoten i försvarsutskottet Rolf K Nilsson gav för en tid sedan sin egen syn på just detta och även en hel del annat på sin blogg. Ett mycket läsvärt inlägg.

Förra hösten gjordes här på bloggen en enklare analys av ledamöterna i beredningen där man fick röd eller grön stämpel beroende på om ledamoten bedöms ha den politiska ambitionen att satsa på försvarsfrågan även i budgetsammanhang (grön), eller om ledamoten utgör en uppenbar risk för en fortsatt försvagning av Sveriges försvar (röd). När vi i dag gör samma analys kan man hoppas på att samtliga (s)-ledamöter går i Peter Hultqvist spår, och således får gröna stämplar. Mycket tyder på detta när man läser de tre ledamöternas gemensamma debattartikel i SvD. Min tidigare tes om att Staffan Danielsson även i fortsättningen får betraktas som rödstämplad då bedömningen är att han och Centern kommer att gå på Moderaternas linje. Detta har tyvärr stärkts ytterligare den senaste tiden efter att följt debatten. Staffan har tyvärr en tendens att aldrig ta ett tydligt ställningstagande, framför allt går han aldrig mot regeringens nuvarande linje i försvarsfrågan vilket är mycket olyckligt. Han borde i stället gjort gemensam sak med Allan Widman och Folkpartiet.

Med detta som utgångspunkt, samt medias senaste rapportering om att det pågår kompromissande ända in i kaklet stärker tyvärr tesen att det kommer bli en mycket urvattnad och intetsägande rapport som kommer att kunna liknas med en kasse med Mellanmjölk och Lätt & Lagom.

Men som så många gånger tidigare, låt oss hoppas att den analysen är fel och att vi blir positivt överraskade.

Media: SvD,
Bloggar: Försvars & Säkerhet, Sjätte mannen, Rolf K Nilsson,
Myndigheter: Försvarsdepartementet

Varmt hav

Våren och försommaren har ju börjat otroligt varmt här hemma i Sverige dels metrologiskt dels har ”nattväktarstaten” satts på hårda prov genom offensivt agerande av annan statsmakt mot den och inhemska kravaller. Så här dagarna innan Försvsberedningen presenterar sina tankar tänkte jag ett inlägg som berör dels den ökade övningsverksamheten i Östersjöregionen dels tongångarna mellan då främst de östra NATO länderna och Ryssland..
De två övningarna jag kommer beröra är främst av operativ karaktär men även vissa fall är de av strategisk karaktär. Det man måste ha i åtanke är också att det sker över tiden just nu en stor mängd taktiska övningar både av de Ryska stridskrafterna samt av NATO och de NATO anslutna ländernas egna stridskrafter kring Östersjön. Det är egentligen dessa som är intressanta men tyvärr så skrivs det ytterst lite om dem.
I inlägget kommer jag utnyttja begreppet ”blocken” och det är inte för att försöka återuppliva gamla tankar från en svunnen tid. Men ser man hur främst Ryssland försöker framhäva CSTO och på den andra sidan står NATO blir det lättare att resonera i de termerna.
För övrigt idag (130527) så genomförs den fjärde stora larmövningen i Ryssland precis innan vi går ur andra kvartalet i år, någon verkar försöka höja förmågan på sina förband avsevärt eller förändra sin normalbild rörande militär övningsverksamhet.
BAKGRUND
Steadfast Jazz 2013.Är den största NATO övningen på ca 20 år. Den genomförs i Estland, Lettland, Litauen och Polen. Det övergripande syftet med övningen är att dels validera ledningsstrukturen för NATO gemensamma ledning dels öva NATO snabbinsatsstyrkor.
Det officiella scenariot för övningen verkar ej ”sipprat” ut på internet än, men man bör kunna anta att de till del kommer öva moment som ingår i ”Eagle Guardian” d v s NATO försvarsplan för Polen och Baltstaterna d v s en Artikel 5 övning enligt NATO stadgarna.
Ser man till den senaste stora NATO övningen i området, Annaconda-12, som gick i Polen ifjol så kan man nog läsa ut del av ett troligt scenario i Steadfast Jazz. I Annaconda så var scenariot i stort att ett angränsande land (dock med fiktiva namn) gjorde territoriella anspråk och NATO stridskrafterna skulle försvara det territoriet.
Zapad 2013. Det övergripande syftet med Zapad’13 är att försvara sig mot en väpnad angripare som angriper det egna territoriet. Likväl som Annaconda-12 var för NATO. Samt att Vitryssland skall öva mobiliseringsförfarande.
En intressant aspekt rörande Zapad’13 är att man skall ha tagit hänsyn till de senaste årens NATO övningarna i området för att utforma övningsupplägget. Detta tyder på att tyngdpunkten på att möta en högteknologisk motståndare i det Västra militärdistriktet ej har rubbats och att man fortfarande ser sig själv som teknologiskt underlägsen.
Likväl som med Steadfast Jazz har inte något officiellt scenario sipprat ut än, men som med Zapad’09 där det officiella scenariot var terroristbekämpning fast i själva verket övades enligt bedömare i efterhand en anfallsrörelse in mot Polen så har det spekuleras främst kring två scenarior. Dels att det är en återupprepning av Zapad’09 dels ett scenario för att bryta en blockad mot Kaliningrad.
Tongångar. En intressant aspekt som lyfts fram på internet är en rädsla att Steadfast Jazz skall utlösa någon form av cyberattack mot Polen eller Baltstaterna. Detta finner jag intressant för denna rädsla måste komma någonstans ifrån, det gamla ordspråket ingen rök utan eld lämpar sig väl. Nu behöver ju inte detta ske men bara att det öppet diskuteras tyder på en rätt hårdförd stämning under ytan mellan länderna måste råda.
Likväl som att någon form av energiblockad kan uppstå mot de Östeuropeiska NATO anslutna länderna. Att övriga Västeuropeiska länder kan tänkas ana att något sådant kan uppstå, kan tänkas m h t det försenande och motstånd till upprättandet av ”Eagle Guardian” som uppstod.
Från ryskt håll har det framförts att man inom en 20 års period skall vara beredd på att krig kan komma sen i vilken riktning (V-S-Ö) det har inte framförts. Man har även från ryskt håll framfört stark kritik mot främst de Östeuropeiska NATO länderna för vad de anser är en frambasering och upprättande av NATO infrastruktur så nära dess eget territorium.
Likväl som Polen framförde kraftig kritik mot Ryssland efter Zapad’09 kom Ryssland att framför kraftig kritik mot Polen och NATO efter genomförandet av Annaconda-12. Så det är rätt tydligt att ett munkäbbel genomförs mellan å ena sidan de Östeuropeiska NATO anslutna länderna å andra sidan Ryssland.
INNEBÖRD
Båda ”blocken” övar just nu försvarsövningar där det ur min synvinkel tydligt markeras att den andra parten är en aggressor. Det här kan ju betyda allt eller inget, men vi kan ju alla enas om att ingen av dem övar ”peacekeeping” eller ”antiterror” operationer. Att blunda för det vore riktigt naivt.
Ur NATO synvinkel kan det vara att man gör återtag på något som man ej hunnit med under ett rätt intensivt decennium m h t ISAF. Det kan även vara att man försöker ”famla” efter en roll för ett post ISAF NATO.
Ur en Rysk synvinkel kan det vara att man ”upplever” ett hot mot dess eget territorium de har inga randstater som tar den första ”smällen” likt efter 1945. Där den allena rådande bilden var att man skulle möta konflikten innan den råda själva moderlandet och inte återupprepa den förstörelse som skede mellan 1941 intill 1945.
En annan sak man ej får förglömma är att bara för att man säger att övningarna har en defensiv karaktär så råder det inget tvivel om att anfall är alltid bästa försvar får då dikterar man striden till del på sina egna villkor, vilket är en av faktorerna man måste använda för att skärskåda övningarna från båda ”blocken”.
En tydlig kraftsamling av förband och förmågor börjar ske till Östersjöregionen delsgenomför NATO egna mindre övningar dels NATO anslutna länder egna övningar intill själva crescendot i form av Steadfast Jazz. På den andra sidan gör Ryssland på motsvarande sätt i form av mindre övningar och kraftsamling av förband och förmågor intill dess crescendo i form av Zapad’13.
SLUTSATSER
När det kommer till övningar kan man läsa in mycket så man måste vara kraftigt kritisk och egentligen enda gången man kan vara säker på vad som i stora drag övats är om man varit övande förband på hög nivå eller varit involverad i ledningen på högre nivå.
Vad man kan se är dock att båda ”blocken” övar mot väpnat angrepp och bara det är en tyngdpunkts skiftning samt att till del en upprustning sker i Östersjöregionen dels från Ryssland dels från NATO länder. Bara den delen gör att man lätt kan falla i en klassisk fälla av mer aggressivt övningsmönster kopplat till upprustning och det leder till en negativ spiral oaktat vad utgången av det blir.
Tidigare var det Sverige till stor del i Östersjöregionen som var randstaten mellan ”blocken” och fick utstå påtryckningar från båda hållen. En tyngdpunktsskiftningen har nu skett och ”blocken” står mot varandra på ett mer tydligt sätt i Östersjöregionen. Så för att låna ett uttryck från Anders Jallai så är Baltstaterna numera frontlinjen i den nya ”block” uppställningen.
Sommarens aktiviteter men framför allt höstens kommer bli mycket intressanta att iakta. Tyvärr så finns nog en överhängande risk för incidenter när båda parterna börjar kraftsamla förband och förmågor till ett så begränsat område som trots allt Östersjöregionen utgör vilket är den viktigaste slutsatsen i det korta perspektivet.
Have a good one! // Jägarchefen

Polens upprustning och brittisk invasionsplan

Made in Poland/UK, bandkanonen KRAB.

Att Polen tänker genomföra den största ökningen i militära utgifter någonsin är en nyhet som tydligen inte anses vara av något intresse i Sverige.

Kan Polens målsättning möjligen ha något att göra med utvecklingen i närområdet och den ökande globala rivaliteten?

På den militärhistoriska fronten händer det i veckan två saker i Stockholm: på tisdag 28/5 presenteras operation ”Catherine”, Churchills plan att erövra malmgruvorna i Norrbotten. Jag tog kort upp den i Slaget om Nordkalotten men nu finns det tydligen mer att berätta och jag skulle bra gärna själv vara på plats och lyssna. Direkt efter detta släpps Bengt Liljegrens nya bok om just Churchill, presenterad i senaste Pennan & Svärdet. Det är fri entré och platsen är Armémuseum.

Att beskriva saker för vad de är!



Att beskriva saker för vad de är är en grundläggande förutsättning för att erhålla trovärdighet. Givetvis blir det i bland av olika anledningar oavsiktliga fel. Men i möjligaste mån bör sakförhållanden beskrivas korrekt.

Under veckan har ett antal detaljer noterats i försvarspolitikens och Försvarsmaktens rapportering som hos den stora massan skulle uppfattas som saklig, men för den med kunskap kan te sig något märklig avseende vissa detaljer.
För det första så har försvarsdepartementet i veckan släppt en informationsbroschyr som inte verkar ha kvalitetssäkrats i någon större omfattning där felaktiga benämningar och begrepp rörande Försvarsmaktens anställningsformer förekommer. Mer om detta finns i detalj att läsa hos Wiseman. För den som inte riktigt hänger med i begreppsfloran kan de förtydligande kommentarerna till inlägget rekommenderas. 
För det andra kan man på Försvarsmakten hemsida, i en artikel från den nyligen avslutade marinövningen SWENEX läsa följande text i en för övrigt bra artikel.

Det är tidigt förmiddag och fartygen genomför minröjningsverksamhet samtidigt som de står redo inför kommande angrepp. Anton Åberg som är artellerimatros ombord på HMS Koster står bakom den ena kulsprutan när tvåflygplan upptäcks. Plötsligt hörs en dov smäll och enheterna blir attackerade. Nu är det krig. Samtliga skytt besvarar elden och en efter en nedkämpar de fienden.

Då artikeln även beskriver att man övar i en komplex miljö, samt det faktum att F21 deltagit med JAS 39 Gripen under övningen så får man förutsätta att fingerade flyganfall utgjorts av just kvalificerat stridsflyg. Att då ”nedkämpa fienden” medelst kulsprutor är inte trovärdigt eller realistiskt och leder bär inte mot målet mot att kunna lösa stridsuppgifter i ett scenario med en hög konfliktnivå mot en kvalificerad motståndare, d.v.s. den målsättning som MI har satt upp för marinens förband. Att försvara sig mot terrorhotet som förväntades uppträda i så kallade LSF (Low Slow Flyers) som man sysslade med under den ”strategiska time-outen” är förhoppningsvis ett minne blott. Man får hoppas att det inte är så här man övar, utan att det är ett misstag i beskrivningen av hur övningen i verkligheten har genomförts. Förhoppningarna på nivån är högre än så här.
Den tredje artikeln som väckt intresset är den som beskriver Visbykorvetten HMS Nyköpings samverkan med Hkp 15. Även denna, en bra och informativ artikel som påvisar på vikten av, och fördelarna man erhåller med en sjöoperativ helikopter. Men även här finns en något märklig beskrivning.

Korvetten HMS Nyköping ligger radartyst i Hanöbukten, men har trots det koll på ytläget i ett stort område. Anledningen är den helikopter 15 som lyfte från fartyget för en halvtimma sedan och som nu för över sin radarinformation till korvettens stridsledningscentral. Information som ytterst kan användas till att sätta in vapen mot upptäckta mål.

Helikopter 15 är till att börja med en helikopter som köptes in som skolhelikopter. Den skulle primärt ersätta Hkp 5, 6 och 9 för grundläggande helikopterutbildning samt enklare transporter till och från fartyg. I väntan på att den riktiga sjöoperativa helikoptern (Hkp 14) skulle ersätta trotjänaren Hkp 4 uppstod som bekant ett förmågeglapp som i tid nu omfattar 15 år. För att minimera skadeverkningarna beroende på avsaknaden av en riktig sjöoperativ helikopter har Hkp 15 fått nya uppgifter som den från början inte var avsedd för. Uppgifter som man förvisso löst med gott resultat i förhållande till den lilla, förhållandevis dåligt utrustande helikopterns kapacitet.
Men när man tillskriver helikoptern förmågor som den egentligen inte har så beskriver man inte sakförhållanden för vad de är. Hkp 15 har förvisso en radar, men ingen spaningsradar. Den lilla radar som finns ombord på helikoptern är en väderradar (Honeywell Primus 701A) avsedd för att kunna detektera nederbörd tubulens etc. Radarn kan även användas för SAR (Search and Rescue) där radiofyrar samt SART kan detekteras. Radarn kan även användas som inflygningshjälpmedel vid landning på oljeplattformar.
En helikopterburen spaningsradar likt PS-864 som monterades på Hkp 4 ramp hade 360 graders täckning, möjlighet till målföljning där målets position, kurs och fart framgår osv. som dessutom hanteras av en där för avsedd operatör. Så kommer det även att se ut på nya Hkp 14, när och om den kommer att levereras i sjöoperativ version. En väderradar som sitter i en helikopters nos som på Hkp 15 har på grund av rent fysiska begränsningar enbart täckning i den riktning helikoptern för tillfället flyger mot/är vänd mot. Vänder helikoptern tappar man således även radartäckningen.
PS-864
Hkp 15 har inte heller något ledningssystem, och är heller inte utrustad med krypterad datalänk för kontinuerliga målsändningar (måltyp, position, kurs, fart osv) till mottagande fartyg.
Man skulle rent hypotetiskt kunna detektera ett fartygseko med hjälp av väderradar (placerad framme hos piloterna bland övrig avionik) och hjälpligt kunna ange bäring och avstånd från egen helikopter. Men för vapeninsats krävs en mer noggrann inmätning av ett mål och kontinuerlig uppdatering där målets kurs och fart framgår. 
Cockpit Hkp 15 med display för väderradar i mitten
Det är med anledning av att man i dag saknar den förmågan som beskrivs i artikeln ett enormt förmågeglapp har uppstått då Hkp 4 togs ur tjänst 15 år innan en ersättare kan vara på plats för sjöoperativa uppdrag utan begränsningar. Marinen saknar i dag möjlighet till helikopterburen ubåtsjakt och möjlighet till kvalificerat måldata för vapeninsatser via helikopter. Att tillskriva Hkp 15 dessa förmågor som Marinen de facto är i ett enormt behov av känns inte rätt. Men precis som i tidigare artiklar handlar det förmodligen om ett skrivfel, eller bristande underlag.
För övrigt är det anmärkningsvärt att det endast skrivits tre artiklar från hela övningen SWENEX. Det kan jämföras med årets Flygvapenövning där man producerade runt 15 olika artiklar bara på FM webbsida och på FV-bloggen. Ogillar egentligen det gamla utslitna uttrycket ”syns man så finns man” men i det här fallet är det tyvärr helt nödvändigt att använda. 
  

Reklam för kommande seminarier

Tillvaron består till stor del av Almedalsförberedelser dessa dagar men i den nära framtiden medverkar jag i två seminarier som jag gärna tipsar om: Onsdagen den 29 maj arrangerar Folk och Försvar ett seminarium med rubriken Försvarsdebatten – ut ur mediaskuggan, in i rampljuset Frågeställningar som ska diskuteras är bl.a. hur mediediskussionen om den svenska […]

Ny röjningsresurs till de mekaniserade förbanden

Grupperad UR-07M med minröjningsorm SPD. De uppfällda luckorna ger vagnen dess säregna utseende. Minröjningsbandvagnen UR-07M kommer allt av döma att införas från och med 2014 i de väpnade styrkorna enligt bloggen warsonline.info. Fordonet är baserat på stridsfordonet BMP-3 och är utrustad med två stycken minröjningsormar SPD. Beroende på drivraket PSM-06/PSM-06D kan räckvidden varieras från 340 […]

Förmåga eller oförmåga ett förstå?

Tanken var att publicera ett inlägg om Vitrysslands militära samarbete med Ryssland och vilka implikationer det kan få för Östersjöregionen, men det får bli en annan vecka, för upprinnelsen till detta inlägg var Statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande kring att Ryssland varken hade vilja eller förmåga att anfalla Sverige och istället för att skriva något i affekt så sansade jag mig. Så Östersjöflottans marininfanteri får stå för lite exemplifiering.
Viljan tror inte jag heller de har för Sverige har inget strategiskt värde förutom vår militärgeografiska placering. Däremot förmågan har de utan tvivel vilket jag skall försöka exemplifiera med detta inlägg kring det ryska marininfanteriet.
FAKTA
Enligt det ryska försvarsministerietså skall marininfanteriet kunna genomföra landstigningar i syfte att ta brohuvud för att armé stridskrafterna skall kunna fortsätta genomföra anfallsrörelse. De skall även kunna ta örlogsbaser, hamnar, öar eller viktig kustterräng eller kustnära terräng.
Ryskt marininfanteri kan genomföra fem typer av landstigningar dessa är strategisk, operativ, taktisk, spaningsoch sabotage. Strategisklandstigning syftar till att öppna en ny front, detta kräver flertalet divisioner och är högstosannoliktatt Ryssland är kapabel att genomföra, det är att jämföra med Operation Overlord.
Operativlandstigning syftar till att understödja mark- eller sjöförband i kustområde och nedkämpa motståndarens förband i detta område maximalt 150 km från egna förband. Detta kan även innebära att marininfanteriet utnyttjas som en första ”echelong” för att ta en infalls port åt efterföljande markstridsförband. Den utförs av främst brigad. Exempel på storlek av en operativ landstigning är Zapad’81.
Taktisklandstigning syftar till att stödja en framryckande division max 50 km framför egna förband genom att kraftsplittraen motståndare, ta öar, hamnar, flygfält i anslutning till kust e dyl. Den utförs av kompani till brigad.
Landstigningar för spaningoch sabotagegenomförs delsför att inhämta information för att kunna genomföra större landstigningar delsför att störa en motståndare eller i större omfattning genomföra skenlandstigningar för att kraftsplittra honom.
2009 meddelandeman att det ryska marininfanteriet skulle moderniseras med djup intill 2015. Man skall tillföras T-90, BMP-3, BTR-82A, BRDM-3, 2C31 VENA, luftförsvarsförmågan samt finkalibriga vapensystem skulle även moderniseras. I veckan kunde man läsaom att BTR-82A tillförts i Kaliningrad så denna modernisering av marininfanteriet verkar pågå.
Det ryska marininfanteriet utnyttjar i dagsläget värnpliktiga av vilket de vanligtvis brukar få de med högst skattning med inryckning två gånger per år och 12 månaders grundutbildning. Enbart yrkesofficerare är anställd på kontinuerlig basis inom marininfanteriet. Detta medför till del att förbandets förmåga nedgår under vissa tidpunkter.
Delar av marininfanteriet har även genomfört/genomför utbildning i fallskärmshoppning främst desant trupperna. Om marininfanteribrigaden i Kaliningrad genomför sådan utbildning har jag ej funnit något om.
Den marininfanteribrigad som finns i Kaliningrad och tillhörande Östersjöflottan består av tre (3) stycken marininfanteribataljoner varav en desant, en (1) artilleribataljon och en (1) kombinerad luftvärns- och artilleribataljon. Marininfanteribrigaden i Kaliningrad bedöms bestå av ca 2500 – 4000 man. Detta styrkeförhållande motsvarar som minst den gamla regementsstrukturen för ett Marininfanteriregemente upptill en Marininfanteribrigad enligt gamla brigadstrukturen under Sovjetunionen.
Denna brigad skall enligt uppgifthaft följande utrustning 2011-12:
MATERIELSLAG
ANTAL
BTR-80/80A
134
2S1
18
2S9/2S23
22
MT-LB
59
AT-5
9
AT-4
18
ZSU SHILKA
9
Enligt gammal struktur bestod en marininfanteribataljon av 34 BTR och ca 400 man. Detta responderar väl med antalet BTR samt antalet soldater som Marininfanteribrigaden bedöms bestå av i dagsläget (3 marininfanteribataljoner motsvarar 104 BTR och 1200 man).
Till detta tillkommer transportresurser för att kunna transportera brigaden enligt uppgift finns i dagsläget följande renodlade militära transportresurser inom Östersjöflottan:
MATERIELSLAG
ANTAL
LASTKAPACITET
Ropucha-klass
4
500 ton
Landstigningsfarkost
3-4
–
Pomornik-klass
2
130 ton
Omvandlat i förmåga innebär detta att en Ropucha kan förflytta en reducerad marinbataljon, fordon för cirka 1 kompani och manskap för ca 2½ kompani. En Pomornik kan förflytta ett marininfanteri kompani.

Utöver dessa bedöms även civila RORO (Roll On Roll Off) fartyg kunna tillföras. Detta var en av anledningarna till varför Sovjetunionen aldrig kraftsamlade till en produktion på renodlat landstigningstonnage i och med att man skulle inskriva RORO fartygen i händelse av krig. Samt man tänkte genomföra trupptransport med personal på fartygen enligt andra världskrigs modell.
INNEBÖRD
Brigaden har relativt god förmåga ett kunna verka med indirekt eld, systemen är något gammal men mot en motståndare som ej har eget indirekt eld inom området fungerar det väl, samt det är bandgående och till del splitterskyddat.
Brigaden är motoriserad i huvudsak med hjulfordon som till del är terränggående dock ej med samma förmågor som ett bandgående fordon. Detta medger en hög framryckningshastighet och förmåga att kunna tillämpa en rörlig strid.
Brigaden har relativt bra närluftvärn för att kunna skydda ett brohuvud. Pansarvärnsförmågan avseende robotar är däremot mer begränsad främst utifrån det äldre systemet som utnyttjas, viss effekt kan dock påräknas mot våra fordon.
Brigaden saknar enligt de uppgifter jag fått fram stridsvagnar vilket innebär att det ej finns renodlade stridsvagnsförband som är övade i landstigning. Dock kan stridsvagnsförband transporteras in till ett etablerat brohuvud och därefter insättas.
Med det i dagsläget tillgängliga landstigningstonaget kan antingen verkans- eller understödsdelar i huvudsak förflyttas i ett lyft eller en kombination. Hela brigaden bör kunna förflyttas i två till tre lyft.
SLUTSATSER
Brigaden kan i dagsläget ej ta brohuvud där moderna stridsfordons- eller stridsvagnsförband kan tänkas uppträda. Brigaden bör skyndsamt tillföras stridsvagnsförband vid ett etablerat brohuvud.

Brigadens relativt omoderna luftvärnssystem ställer krav på att man har eget luftherravälde över området där brohuvud etableras eller har etablerats intill dess att mer kvalificerat luftvärn har tillförts.

Brigaden bör kunna slå en motståndare med äldre materiel (läs IB 77 d v s dagens hemvärn). Detta innebär att om ett första lyft med låt oss säga 1½ marininfanteribataljon samt reducerad luftvärns- och artilleribataljon sätts in mot t ex Gotland så bör de utan tvivel kunna besätta ön. Markoperativkontroll över området är mer tveksamt men den HvBat som finns på ön kommer troligtvis bli slagen relativt omgående.

Detta förutsätter dock att förflyttningen av landstigningstonnage får genomföras utan större påverkan från våra yt- och luftstridskrafter. Vet dock ej hur samverkan varit mellan sjöstridsflottiljerna och stridsflygsdivisionerna men kan tänka mig att som allt annat har förfallit under det senaste decenniet så har även det.

E1 (attackeskadern) genomförde på den tiden den fanns årligen övningen ”Stormålet” just för att piloterna skulle kunna få en uppfattning samt realistisk övning i hur man skall bekämpa landstigningstonnage, kanske dags att börja öva det igen i en reducerad omfattning?

Återigen det räcker inte med 14 stridsvagnar och en Hvbat enligt modell IB 77 för att kunna hävda Svenskt territorium. För det här är de facto förband som finns, inte de pappersförband som vi i dagsläget arbetar med runtomkring på våra s k insatsförband.

Have a good one! // Jägarchefen

50 miljarder SEK i potten

I veckan uppmärksammades regeringens beslut att tillsätta en utredning om förbättrad investeringsplanering för försvarsmateriel och anläggningar. Du hittar utredningsdirektivet här. Försvarsminister Karin Enström kommenterade i Ekot beslutet och bekräftade att det bland annat handlade om att regeringen ska kunna avgöra vilka system som Försvarsmakten anskaffar. I utredningsdirektivet skriver regeringen lite självkritiskt att dagens materielplanering kännetecknas […]

Under ytan – Del 4 – Helikopteranskaffning till marinflyget


Efter en tids uppehåll i serien av historiska inlägg om ubåtsjakt så har vi nu kommit fram till det femte inlägget i serien, eller del fyra om man ska vara mer exakt. Just det här inlägget kommer inte att avhandla någon ubåtskränkning, utan något helt annat nämligen införandet av helikoptrar i Marinen för bland annat flygburen ubåtsjakt. Då helikoptrarna ända fram till den förtida avvecklingen av trotjänaren helikopter 4 varit en helt avgörande nyckelspelare i ubåtsjaktstyrkan så kan det vara lämpligt i en serie som denna att ägna ett alldeles eget inlägg till dessa flygande farkoster och hur det gick till där dessa blev en del av Marinen. Det passar även in rent tidsmässigt i serien då det föregående inlägget som bekant avhandlade en incident 1962.


Marinflyget bildas
Förra året skulle Marinflyget egentligen firat sitt 100-års jubileum, om det hade funnits något marinflyg i dag vilket det tyvärr inte gör, även om det i själ och hjärta fortfarande finns en del marinflygare kvar i nuvarande organisation. Om detta skrev pensionerade marinflygaren Christer Hägg ett mycket intressant och läsvärt gästinlägg på Marinbloggen för en tid sedan.

För att göra en lång historia kort rörande grunden för bildandet av Marinflyget så kan man notera att det var Marinen som tog de första stegen mot militärflyget i Sverige genom Löjtnant Olof Dahlbeck som flög den så kallade ”bryggarkärran” den 3 januari 1912. Flygplanet finns idag bevarat på tekniska museet i Stockholm.

Bryggarkärran

I samband med detta började Marinen att titta på användningsområden för flygande farkoster. Senare bildades MFV (Marinens Flygväsende) och utvecklingen tog fart på allvar. Flygvapnet bildades först långt senare, närmare bestämt 1 juli 1926 med anledning av att en herre vid namn Carl Florman genom ”regelrätt lobbyistisk driftighet” lyckades få regeringen att fatta ett avgörande beslut för bildandet av Flygvapnet. Efter krigsslutet runt 1948 avvecklades Marinflyget helt och hållet.

Prov med helikoptrar och återupprättande av Marinflyget
Bara några år senare, närmare bestämt 1951 återupprättades Marinflyget i liten skala då helikoptrarna gjorde inträde i Marinen, om än genom inlånade helikoptrar och att man snabbt insåg dess förträfflighet i flera olika avseenden. Det var tack vare en driftig herre vid namn Lennart Osterman som startade företaget Osterman Aero AB redan 1946 genom att han köpte en Bell 47 helikopter som blev världens första helikopter med civilt luftvärdighetsbevis.

Lennart Ostermans första helikopter. En Bell 47 (SE-HAA)

Dåvarande flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld ansåg att en helikopterorganisation inom försvaret för närvarande inte var aktuell. Stora delar av övriga samhället fick under de närmaste åren upp ögonen för helikoptrar och dess föredelar, men Flygvapnet var fortfarande ointresserade. Många fältflygare insåg dock att detta kunde vara framtiden och skolade efter sin kontraktstid om sig och tog anställning som helikopterpiloter, inledningsvis hos Osterman. Några som däremot visade ett sort intresse för helikopterar var Marinen som köpte tjänster av samma Osterman, framförallt för snabba transporter av personal. Det dröjde sedan inte många år innan CM tog beslutet att påbörja prov och försöksverksamhet med helikoptrar och tecknade 1951 ett avtal med Osterman Aero om att under en längre tid förhyra helikoptrar med piloter för Marinens räkning.

Vid samma tid ville man bygga tjugo nya ubåtsjaktfartyg. Av detta blev inget. I stället modifierade man ett antal jagare till fregatter och byggde om dessa med landningsplats för helikopter med möjlighet att tanka helikoptrarna ombord, precis sådana saker som vi i dag måste lära oss igen, men nu gör det betydligt svårare för oss själva med hänsyn taget till alla nya reglementen, procedurer och föreskrifter. En av anledningarna till dessa prover på de nygamla fregatterna var att kunna erhålla ett mer rationellt användande av helikoptrarna framför allt vid ubåtsjakt.

Helikopter som landat på ett kanontorn

För att kunna utrusta helikoptrar med sonarutrustning så krävdes större helikoptrar. Åter igen tog man kontakt med Lennart Osterman för att kontrollera om han var villig att köpa in två större helikoptrar. Osterman ställde sig positiv men krävde att Marinen köpte minst 200 timmar flygtid det första året. Sagt och gjort, ett kontrakt tecknades och Lennart Osterman åkte över till USA och anskaffade två Sikorsky S-55.

En av Ostermans Sikorsky S-55 överlämnar materiel till en jagare

1955 beslutade CM att påbörja pilotutbildning av egen personal. Även denna gång blev Osterman Aero tillfrågade om man kunde vara behjälpliga med detta. Företagets två S-55 utrutades med vinsch, radar och en ny sonar som man anskaffade från USA (AQS-4) och dessa båda helikoptrar flögs nu uteslutande för Marinens räkning och flygtimmarna blev betydligt fler än de från början avtalade.

Anskaffning av helikoptrar och upprättande av Första Helikopterdivisionen
I februari 1957 tog riksdagen ett beslut som innebar att Marinen fick sätta upp det första egna helikopterförbandet och även att anskaffa egna helikoptrar. Ett stort och viktigt steg! CM hade motiverat detta med att framför allt ubåtsjaktkapaciteten skulle ökas avsevärt med helikoptrar. Man fick beviljat att anskaffa både medeltunga och lätta helikoptrar. Valet föll efter långa studier på de helikoptrar som senare skulle benämnas Hkp 1 och Hkp 2.

Den 1 november 1957 uppsattes 1. Helikopterdivisionen som initialt blev ett förband inom MKO men som inledningsvis utgångsgrupperade på Bromma flygplats i ett antal gamla baracker på en undanskymd del av flygplatsen. Kommendörkapten Per Floderus blev förbandets första chef.  I början när Marinens personal skulle passera in genom vakten vid Bromma och där sa att man tillhörde Marinen så fick många höra att ”då måste du nog ha gått fel, för här finns inget vatten och inga båtar”.

Den 4 september 1961 omlokaliserades helikopterdivisionen från Bromma till Berga. ”Berga Heliport” var vid den tidpunkten norra Europas och Sveriges första flygplats avsedd endast för helikopterverksamhet.

Hkp 1 i Marinen

I mars 1959 levererades de första Vertol 44A till Marinen. Dessa var en direkt utveckling av Piasecki H-21 med kolvmotor (stjärnmotor). Man beställde totalt nio Vertol 44A som fick beteckningen Hkp 1. Leverans av de nio helikoptrarna pågick fram till december 1960. Då hade även 2. Helikopterdivisionen upprättats vid Säve utanför Göteborg.

Hkp 1 i Marinens originalmålning

Hkp 1 användes för en mängd olika uppdrag. För ubåtsjakt fanns sonar samt att helikoptrarna kunde utrustas för sjunkbombsfällning. Hkp 1 användes även för minsvepning. Helikoptern blev en trogen arbetshäst inom Marinen och tjänstgjorde i närmare 15 år. Omfattande motorproblem gjorde att en större modifiering av samtliga motorer och helikoptrar efter hand genomfördes. Helikoptertypens konstruktion med dubbla rotorer gjorde att den hade utomordentliga flygegenskaper. Trots detta har tre av helikoptrarna havererat under tiden i Krigsmakten/Försvarsmakten. Då helikoptern ingick i sjöräddningen genomfördes också en stort antal räddningsuppdrag under åren med Hkp 1, vilket självklart innebar ett stort lyft för svensk sjöräddning.

Marinens Hkp 1 i den senare gröna målningen

Ganska snart insåg även Flygvapnet att helikoptrarna var en helt ovärderlig komponent och man insåg att helikoptrar för flygräddning (FRÄD) var helt nödvändigt. Därför beställde man nu nya helikoptrar, de som senare skulle bli Hkp 4. I väntan på dessa beställda helikoptrar lånade Flygvapnet i oktober 1962 två Vertol 44B från det civila bolaget New York Airways. Dessa helikoptrar användes dock endast två år inom flygvapnet innan Marinen i juni 1964 köpte dessa två, samt ytterligare tre begagnade Vertol 44B från Boeing. Alla dessa kom ursprungligen från New York Ariways och syftet var nu att modifiera två till svenska marinens Hkp 1-standard. Det blev, inte särskilt förvånande, även denna gång Ostermans Aero på Bromma, som fick uppdraget att göra modifieringen. Två helikoptrar (nr 10 och 11) levererades 1965. Övriga tre helikoptrar skrotades och användes som reservdelshelikoptrar för att hålla Marinens övriga Hkp 1 flygande. Vertol 44B skilde sig från ursprungsversionen genom större fönster på kroppens sidor. Detta med anledning av att man flugit dessa i civil passagerartrafik i New York. I övrigt var versionerna till det yttre likvärdiga.

Hkp 1 togs ur tjänst 1972. Första exemplaret av Hkp1 (Individ 01) finns i dag fortfarande bevarad i mycket gott skick vid Flygvapenmuseum i Linköping. Bara av den anledningen är museet värt ett besök.

Hkp 1 (01) vid Flygvapenmuseum


Ubåtsjakt!
Hösten 1959 reste en grupp från 1.khpdiv till Portland i England för att studera ubåtsjakt vid en etablerad ubåtsjaktskola, närmare bestämt vid ubåtsjaktskolan HMS Osprey, Weymouth. Man drog där ett antal mycket viktiga erfarenheter. De främsta var:

1. Specialutbilda officerare för helikopterburen ubåtsjakt (Piloter fanns redan gott om)
2. Utveckla sökmetoder för helikopter i samverkan med fartyg och för enskilt-/roteuppträdande
3. Anskaffa ändamålsenliga övningsanläggningar/simulatorer
4. Renodla ubåtsjaktfunktionen vid ett förband för att undvika att övriga uppgifter stör verksamheten

Trots att det i dag är över 50 år sedan man drog dessa slutsatser, är de lika aktuella än i dag!

Svenska Marinen låg vid det här tiden (1959) långt framme i planerna på att utveckla helikopterburen ubåtsjakt. En anledning till att detta ansågs så viktigt var att ubåtar under andra världskriget mer eller mindre knäckte beståndet av ytfartyg hos de krigförande länderna. I samband med anskaffningen av Hkp 1 (Vertol 44) köpte man även in sonaren AQS-4 vilken blev den första sonaren som användes, och som man utbildades på. Samma sonar hade Osterman använt på sina helikoptrar varför en viss erfarenhet av systemet redan fanns hos Marinens personal.

Svägaren från sonarsystemet AQS-4

Beväpningen på helikoptrarna utgjordes vid den här tiden av modifierade sjunkbomb 33 som placerades i sjunkbombsfällare på helikopterns skrovsidor.


Sammanfattning
Varför ett helt eget inlägg om införandet av helikoptrar i Marinen i en serie som skulle avhandla ubåtsjakt? Helt enkelt av den anledningen att just helikoptrar kommer att förekomma frekvent i de kommande inläggen. Under en tid utgjorde helikoptrarna dessutom de enda kvalificerade resurserna som Marinen förfogade över när det kom till ubåtsjakt.

I kommande inlägg kommer vi att återgå till att beskriva händelser som gjort stora avtryck i den svenska ubåtsjakthistorian. Vi har då tagit oss fram till 1966 och ska i kommande inlägg i serien berätta om en incident som fick stor uppmärksamhet då.

Missa inte filmen längst ner i inlägget. Den beskriver mycket bra verksamheten med Marinens helikoptrar under de första åren. Fyll på en ny kopp kaffe och njut av 16 minuter film!


Källmateriel:

Internet
Tryckt litteratur

Marinhelikoptern, Norberg och Liander, Soing Tech, 1997
Marinflyget på Västkusten, Flera författare, 2004
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, Marinen, 2008
Relaterat materiel:
Marinens Hkp 4 – En historisk tillbakablick

Den mycket sevärda filmen Marinflyget från marinens filmdetalj 1963


Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan – Prolog
Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar
Under ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955
Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962

Materielprocessen akt 47(?)


Poppa popcornen och ställ pilsnern på kylning, den här såpan verkar aldrig ta slut.
Vi har sett hur styvmoderligt Försvarsmakten behandlas ifrån regeringshåll. Man har inte beviljat inköp av materiel eller byggnationer ens för att uppfylla det som Regeringen Persson ålade Försvarsmakten i Försvarsbeslut 2004. Vi har följt rapporteringen om en frostig relation mellan ÖB, dels tidigare men också nuvarande, och Regeringen.
Som vi också minns tillsatte regeringen en genomförandegrupp som avbröt eller minskade ambitionen på visas materielprojekt och återanskaffningar (ersättning för förbrukad ammunition eller materiel). Det är också inte länge sedan vi fick se Försvarsmaktens materielplan för perioden mellan 2014 till 2020 offentliggjord. Materielplanen är något som tidigare varit hemlig av lätt insedda skäl. När vi har riksdagensbeslutade organisation tillsammans med det av Försvarsmaktens bedömda materielbehov kan vi lista ut vilka förmågor som försvarsmakten kommer att ha och vilka brister Försvarsmakten bedömer. Min känsla är att den här öppenheten är en del i Försvarsmaktens opinionsbildning, likt det ÖB stått och pratat om i Almedalen och Folk och Försvar i Sälen. Försvarsmakten slåss mer eller mindre för sin överlevnad, när våra folkvalda inte förstår innebörden av sina beslut eller ens vill ta åt sig av Försvarsmaktens underlag. Dramatiska tider kräver dramatiska beslut.
I morse fick vi ett av regeringens motdrag. Man påstår sig vilja neka försvarsmakten förtroendet att peka ut den materiel Försvarsmakten anser sig behöva. Regeringen vill ha bättre kontroll och lite annat snömos. För mig ett obegripligt utspel, dels har regeringen visat en ovilja att ta åt sig av den information Försvarsmakten har lämnat men också dels för att man inte verkar förstå vad det är man beslutar om. Det som Johan Westerholm beskriver ger mig en känsla av att Försvarsmakten egentligen är ointressant för regeringen:
Den nye Överbefälhavaren Sverker Göransson sitter i slutet på seminariet ensam på scen och säger följande till publiken. Längst fram i publiken sitter för övrigt Sten Tolgfors, relativt ny i rollen som försvarsminister men ändå rätt erfaren. ÖB säger följande, fritt ur minnet:

”Försvarets nya personalförsörjning är ny mark för mig och försvaret. Vi måste tillåtas pröva nya vägar och vi kommer behöva allt stöd vi kan få från den politiska nivån”.

En stunds tystnad följde. Försvarsminister Tolgfors reste sig och lämnade lokalen under tystnad. Utan att ens titta på Överbefälhavaren. Det gick att höra en knappnål falla.

Nåja, nog med karaktärsbeskrivningar av de inblandade parterna, finns det egentligen någon saklig relevans i regeringens utspel?
Nej det finns det inte, utspelet är enligt min mening bara en del i konflikten mellan Regeringen och ÖB. Till att börja med kan inte Försvarsmakten på egen hand inteckna något ekonomiskt utrymme. Det krävs ett politiskt beslut om anskaffningskostnaderna överstiger ett förhållandevis lågt värde, i praktiken har Försvarsmakten själv endast möjlighet att besluta om ersättning för förbrukad materiel och enklare infrastrukturella åtgärder. Försvarsdepartementet har tidigare haft alla möjligheter att ställa frågor till Försvarsmakten om materielplanen utan någon medborgerlig insyn, de har haft alla möjligheter att uppfylla spårbarheten.
Därefter har regeringen möjlighet att i sina propositioner till försvarsbeslut stora möjligheter att detaljstyra anskaffning, minns tidigare regeringars beslut om infrastruktur, flygplanköp, utveckling av luftvärn m.m. i tidigare försvarsbeslut.
Fortsättningsvis äger regeringen stora möjligheter att styra i ganska hög detaljgrad i sina regleringsbrev vad som Försvarsmakten ska prioritera.
Avslutningsvis äger regeringen rätt att i sina budgetpropositioner direkt styra materielinköp och prioritering för Försvarsmakten.
Min tro är att det grundar sig i en oförståelse i försvarsmaterielprocessen. Vi vill ju allt som oftast kunna använda materielen över en längre tid i den organisation som riksdagen beslutat om. Därför måste vi följa en viss tågordning. När den grova inriktningen är utpekad måste vi utarbeta krigsförbandsspecifikationer, förbandens uppgifter ska fördelas sinsemellan för att vi ska kunna få optimal effekt. När detta är fastställt ska detta omsättas i ett materielbehov och ett TTEM (Taktiskt Teknisk Ekonomisk Målsättning). Den här processen ifrån beslut om ny organisation till färdigt TTEM tar i runda slängar tre år. Därefter vidtar en kravnedbrytning hos FMV där kraven ska göras mätbara och om det finns en produkt på marknaden som kan uppfylla dessa krav. Finns det sådana tillverkare så påbörjas upphandling av materiel, dokumentation, underhållsresurser, utbildning och annat som krävs för att Försvarsmakten ska kunna använda materielen över tiden. Försvarsmakten kan i sådana fall börja använda materielen ungefär tre år efter att TTEM är överlämnat. Leveranstid på OTS (Off The Shelf) material kan vara så lång som upp till två år. Full förmåga uppnås något år senare. I enklaste fall tar det alltså sex till sju år ifrån att organisationen är beslutad till att materielsystemet finns på plats. I värsta kan vi alltså se att det passerat två försvarsbeslut och två riksdagsval mellan beslut om organisation och full förmåga med materielsystemet.
Med de, internationellt, jämförelsevisa små beställningar så kommer vi att tvingas passa in våra beställningar när de större nationerna fått sina leveranser om det finns något tyngre vägande skäl såsom att vi betalar överpris eller kan ställa upp internationellt. Kosovo, Afghanistan och Libyen har fungerat som en katalysator för stora delar av vår materielförsörjning, både i form av snabbare leveranser men också att vi får tillgång till mer avancerad materiel.
Ett exempel på när man forcerat det här är anskaffningen av Black Hawk Hkp16. Två år ifrån beslut till initial insatsförmåga i ett operationsområde, bl.a. tack vare vårt engagemang att använda dom i Afghanistan. En resa som inte har varit smärtfri, inställningen har i många stycken ”Det får vi fixa sedan”. Här kommer det att finnas mycket under nu orörda stenar men anskaffningen har ju varit så lyckad….
Dock är vår nuvarande materialanskaffningsprocess inte klanderfri, långt ifrån. Dels har vi haft politisk styrning att FMV ska vara en upphandlingsorganisation. Det tekniska kunnandet har prioriterats ned och man är styrd att låta andra ta systemansvar. I många fall drar detta ut på tiden och blivit i många fall en svensk särlösning då det finns en hel del materielsystem där brukarna själva tar ansvar för att delarna passar ihop. Det finns ingen tillverkare som traditionellt har tagit ett sådant helhetsansvar i dessa materielsystem och resultatet borde vara lätt insett.
Nej Regeringen har en del att arbeta med inom sina egna väggar i frågan.
Läs också Commander’s log och Skippers insikter i frågan.
J.K Nilsson

Genomförandegruppen 3.0

Att vara aktiv försvarsbloggare i dessa tider kräver en del. I synnerhet när den ena märkliga saken avlöses av den andra ännu märkligare. Oss bloggare emellan har vi spekulerat huruvida debattläget och incitamenten för att debatten möjligen skulle plana ut under en tid för att sedan ta ny fart i samband med årets upplaga av Almedalen, men ack så fel vi har haft. Det kommer påfyllning hela tiden.

I dag kastar försvarsdepartementet in en ny brandfackla i debatten. Än så länge verkar få har förstått omfattningen och innebörden i det uppdrag regeringen har gett till en utredare, nämligen att regeringen avser att påbörja både topp- och detaljstyrning av Försvarsmaktens materielanskaffningsprocess.

Till att börja med. Vad föranleder då detta ytterst märkliga beslut? Det är givetvis en direkt konsekvens av försvarsdepartementets missnöje med Försvarsmaktens svar på det omtalade regeringsbeslut 7 (RB7 2012) där Försvarsmaktens i stället för att lägga sig på rygg och blotta strupen gjorde tvärt om och förklarade de faktiska omständigheterna för försvarsdepartementet och minister Enström. Att detta inte föll i god jord fick vi klart för oss redan samma dag då ministern i media öppet kritiserade Försvarsmaktens ”felaktiga svar” och uttryckligen uttalade att man nu kommer att öka styrningen av Försvarsmakten. Av den anledningen ser vi nu det andra konkreta resultatet av detta. Det första resultatet var som ni läsare säkert minns den beordrade reduceringen av personal i Försvarsmakten och därmed även en beordrad utökad andel tillfälligt tjänstgörande.
 
Vad innebär då dagens kommitédirektiv i praktiken? För det första är det inte ett beslut, utan precis som det låter, ett direktiv till en utredare. Innebörden är dock solklar. Som man frågar kommer man också att få svar. Utredaren har fått knappt ett år på sig då förslaget ska redovisas 31 mars 2014.

I grunden bör man som förespråkare av ett starkt försvar utrustad med rätt materiel ställa sig ytterst skeptisk till regeringens ambition att topp- och detaljstyra Försvarsmaktens materielanskaffning. Det finns ett större antal överhängande risker med att regeringen nu väljer en sådan väg.

För det första så kommer sannolikt närings- och industripolitiska intressen att tillåtas styra i anskaffningen av materiel i ännu större omfattning än tidigare. Det behöver i sig inte enbart vara negativt, men risken finns att regeringen när försvarsindustrin hotar med tomma orderböcker, och att arbetstillfällen kommer att försvinna om inte statsmakten fyller på med beställningar, kommer att använda Försvarsmaktens materielanslag som en regulator för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I dagsläget är det svårare för regeringen att i det kortare perspektivet gå in och detaljstyra anskaffningarna, även om det är just långsiktighet man uttalat vill uppnå. Det kommer att bli extremt intressant att i förlängningen se utfallet runt detta. Låt oss hoppas att vi är fel ute i den bedömningen.

För det andra kommer sannolikt materielanskaffningar inom försvarsområdet i en ännu större omfattning än tidigare att genomföras som olika typer av motköpsaffärer. Inte heller detta behöver nödvändigtvis vara negativt, men risken finns att motköpen av regeringen anses viktigare än att Försvarsmakten får den mest optimala produkten. Ett tydligt exempel på detta är när luftvärnsrobotar skulle anskaffas till visbykorvetterna och regeringen pekade ut den sydafrikanska lv-roboten Umkhonto för anskaffning som motköp för att Sverige fick sälja JAS 39 Gripen till Sydafrika. En robottillverkare som fortfarande enbart har Finland som exportkund. Som bekant blev det aldrig någon lv-robot till Visbykorvetterna på grund av regeringens moderatledda genomförandegrupp under 2008.

Som av en händelse kom vi då osökt in på just genomförandegruppen och dess arbete med att högst godtyckligt stryka planerade anskaffningar av försvarsmateriel, vilket är den tredje, kanske största och mest överhängande risken för negativa konsekvenser av detta kommitédirektiv.

Det regeringen nu vill göra är att inrätta en permanent genomförandegrupp. Man vill att försvarsdepartementet ska överta hela ansvaret för materielansaffningen! Uppdragstaktik är med andra ord inte regeringens melodi. Vi har ett flertal mycket dåliga exempel på projekt som man rotat för mycket i med katastrofala utfall som fortfarande påverkar Försvarsmaktens operativa effekt i negativ riktning. Minns bland annat upphandlingen av Hkp 14 där självaste statsminister Persson hade sina fingrar i syltburken. Det största problemet med detta är att den nödvändiga sakkunskapen runt vilken materiel som Försvarsmakten behöver för att lösa sina operativa uppgifter enbart finns inom expertmyndigheten Försvarsmakten. I alla andra lägen hänvisar regeringen alltid till sin expertmyndighet i specifika ärenden som dessa. Men nu avser man att det omfattande arbete som materielanskaffning innebär, nu i stället skall genomföras av ett departement utan sakkunskap. Avser man möjligen att tidigare NBF-generalen Michael Moore ska lösa detta i sin nuvarande tjänst på departementet? (Viss ironi kan förekomma)

Om regeringen tidigare haft ett finger i Försvarsmaktens syltburk så avser man nu stoppa ner hela armen, ända upp till armhålan.

Nej, den enda rätta vägen vore att helt låta bli att stoppa fingrarna i burken. Men som det ser ut nu så finns det ingen återvändo. Vi vet redan nu vad utredaren kommer att leverera, nämligen det regeringen beställt. Om vi nu hamnar i en situation då detta blir verklighet så får man hoppas att utredaren kommer fram till att sakkompetens (officerare och experter) måste flyttas från Försvarsmaktens högkvarter till försvarsdepartementet. Lämpligtvis både från HKV LEDS (personal från den del som tidigare benämndes STRA UTVS) samt från PROD MTRL. Detta skulle generera positiva synergieffekter i form av en bättre relation mellan Fö och HKV samt en bättre samsyn rörande FM utveckling/inriktning samt ovan nämnda materielanskaffningar.

Vidtar man inga andra åtgärder än att enbart flytta över hela materielanskaffningen till försvarsdepartementet står vi snart inför en fullbordad katastrof. Till detta lär vi få anledning att återkomma till!

Läs hela direktivet här
Media: SR, R&D
Bloggar: Commander

Spetsnaz med holografiska sikten

Detta nya klipp med SSO-spetsnaz släpptes idag av den ryska militära TV-kanalen Zvezda.

Att försvarsministeriets direktunderställda SSO-spetsnaz kan bära amerikanska hjälmar och uniformer har redan visats. Men i det nya klippet om dem syns en till sak lite tydligare.

Klippet ovan är enligt Zvezda inspelat i Kaukasus, inte så långt från Elbrus. Som en läsare av föregående inlägg vänligt påpekat (tack, CA) ser det ut som holografiska sikten från amerikanska EOTech. Är de inte från EOTech så liknar de dessa. Har själv aldrig testat holografiskt sikte och undrar just om det är så fantastiskt som reklamen påstår.

Divisionens återkomst

Blir ett kortare inlägg idag (ni som hängt med har säkert märkt att jag försöker göra ett till två kortare inlägg under veckan med ett större på helgen, hur länge det orkas med får vi väl se, är ju snart semester och allt).
Ryska försvarsministeriet meddeladeden 15 maj att de skulle genomföra formeringen av divisioner i Västra militärdistriktet. Dessa skall även tillföras ny materiel samt de skall genomföra förmågehöjande övningar under sommaren.
Den tidigare strukturenunder Sovjettiden och fram till ~2008 hade en organisationsstruktur som var Militärdistrikt, Armékår, Divisionoch Regemente. Organisationsstrukturen idag är Militärdistrikt, Armékår och därefter underliggande brigader.
Dagens mekaniserade– och stridsvagnsbrigaderpåminner i mångt och mycket om de tidigare regementena. Vissa förmågor har förstärkts troligtvis för avsaknaden av den tidigare divisionsnivåns resurser. Att man kommer lämna brigadstrukturen är föga troligt men en återgång till den tidigare divisionsstrukturen kan vara mer troligt.
Detta kan tyda på ett antal saker, dels kan det varit så att armékårsnivån har fått för många direkt underställda chefer (DUC) att leda, vilket var en av många anledningar till varför vi återinförde territoriell områdesindelning av Sverige. Dels kan det även tyda på att man vill förstärka vissa förmågor för att få en högre uteffekt.
Ser man i det västra militärdistriktet har man två armékårer (6 och 20). Fördelat på dessa två kårstaber är följande markstridsförband:
FÖRBANDSTYP ANTAL
Stridsvagnsbrigader 2
Mekaniserade brigader 8
Artilleribrigader 4
Markrobotbrigader 4
Raketartilleribrigad 1
Luftvärnsbrigader 5
Ingenjörsbrigader 2
Detta gör att enbart på kårnivå har man en stor mängd DUC vilket försvårar ledningen, detta kan förenklas med införandet av divisioner, likväl som vi tidigare hade fördelningar under militärområdesbefälhavaren i det gamla MILO konceptet. Klassiskt brukar man säga som chef bör man ej ha mer än fyra stycken DUC allt över det försvårar ledningen av sitt förband.
Förmågeförstärkningen kan innebär att man inom divisionen har de resurser som man annars skulle fördelat ut på kårnivå till respektive brigad därigenom får man återigen en förenklad ledningsstruktur.
Utifrån ovanstående resonemang kan kårstaberna renodlat fokusera på planering, och ledning av sina underställda förband medan divisionerna kan fokusera på genomförande delen.
Det intressanta är att det är i det västra militärdistrikt som denna förändring genomförs, det kan också tyda på att vi kan få se själva tanken under Zapad’13 iår kopplat till att man öppet säger att de skall genomföra förmågehöjande övningar under sommaren.
Återigen detta är mina egna bedömningar så kan vara helt fel, men svaret kommer nog komma snart i någon form.
Have a good one! // Jägarchefen

Det farligaste ögonblicket kommer med segern

När statsminister Reinfeldt på sitt tillbakalutade sätt öppnar för budgetförstärkningar till försvaret är det många törstande i öknen som tackar för denna efterlängtade eftergift från alliansregeringen. Efter en intensiv försvarsdebatt med enveckasförsvar och ryskapåsken betraktas det som en kursändring, vilket det på sitt sätt är, i alla fall principiellt. Själv har jag gång på gång […]

Putin återuppväcker divisioner och elitregementen

Vad gäller regementets forna motståndare nämns Sverige faktiskt först i ordningen, vid 2:29.

Beskedet att statsminister Medvedev höjt det militära moderniseringsmålet verkar ännu inte ha nått Stockholm. En till nyhet är ännu orapporterad i Sverige: divisioner som upplöstes 2009 gör nu comeback liksom två av Tsarrysslands elitregementen.

Ryska försvarsministeriet rapporterar på sin egen sajt att ”en rad” förband i nordvästra Ryssland ”den närmaste tiden” skall uppgå i divisioner. Detta är rätt anmärkningsvärt eftersom Rysslands markstyrkor de senaste åren har omformats från en organisation baserad på divisioner till en brigadbaserad armé (125 brigader år 2020 var målet ifjol). Men nu skall det alltså åter finnas ett antal reguljära divisioner och de första som nämns är Tamanskaja och Kantemirovskaja, två divisioner som upplöstes 2009.

President Putin har nu även återuppväckt Tsarrysslands främsta regemente, livgardet Preobrazjenskijregementet, liksom Semjonovskijregementet. Bägge dessa regementen uppsattes 1683 av Peter den store och gick under med Tsarryssland. Men de har alltså nu återuppstått genom att två existerande förband har fått överta deras namn, 154. regementet som är ett av förbanden direkt under Kreml, samt 130. fristående motorskyttebrigaden. De klassiska ryska elitregementens återkomst har givetvis uppmärksammats i många ryska medier. Ovan ett exempel från rysk teve om hur 154. regementet återfötts som Preobrazjenskijregementet.

Från en mycket låg nivå…

Tänkte i dag författa ett inlägg om något helt annat än vad detta skulle komma att bli. Men efter att tagit del av dagens mediarapportering så insåg man relativt snabbt att inläggets innehåll skulle komma att tangera en mycket låg nivå.

Men man kan dock trösta sig med att även om nivån i detta inlägg är låg, så är moderatledarens tillika vår statsministers nivå lägre, kanske till och med lägre än lägst? Man kan knappt tro sina ögon när man läser dagens artikel i Aftonbladet där det framgår att vår statsminister i dag besökte en skola och ska där på plats ha uttalat följande absurda lögn.

– Ryssland klarar inte av att anfalla och hålla svenskt territorium. 

För den som bara följt debatten den senaste tiden och genom detta bara är det minsta insatt i hur Sveriges försvarsmakt ser ut ”här och nu” vilket inte ska jämföras med ”där och då”, förstår ganska omgående det smått komiska i detta uttalande. Ett uttalande som egentligen ska betraktas som absurt och tragiskt. Att statsministern uttalar sig på det sättet innebär i praktiken att han antingen inte har lyssnat på, eller ännu värre, inte alls tror på ÖB och Försvarsmaktens högsta ledning och de rapporter om ”en-veckasförsvaret” vilket till och med av flertalet experter dömts ut som något optimistiskt gällande tidsförhållanden. Vidare trillar Reinfeldt i fällan med att repetera det nymoderata mantrat om att allt sker från ”en mycket låg nivå”.

– Nu sker en militär upprustning från en mycket låg nivå i Ryssland. Det finns varken vilja eller förmåga att rysk krigsmakt ska anfalla svensk terräng och hålla den.

Angående den ryska viljan här och nu så får man ge Reinfeldt helt rätt, för om Putin hade haft den viljan så hade detta blogginlägg sannolikt inte kunnat författats denna måndagkväll i maj, och du som läsare hade sannolikt inte haft tillgång till någon internetuppkoppling för att kunna ta del av inlägget.

Den där ”mycket låga nivån” kommer snart, om den inte redan har blivit det, att bli till en stor belastning för Moderaterna. De så kallade ”schlingorna” en form av fastställda talepunkter eller uttryck som en viss partikamrat Schlingmann tidigare skickade ut inom partiet för att sälja in olika nymoderata reformer i ett skede där partiet skulle förnyas gör i nuvarande skick, särskilt inom försvarspolitiken, numera enbart skada. Det där med att allt sker ”från en mycket låg nivå” är mer talande för Moderaterna i den gamla paradgrenen försvarspolitik än som benämning på rysk försvarsförmågeuppbyggnad. Hur länge har man inte malt på med att den nymoderata försvarsreformen skapar ett mer ”tillgängligt, flexibelt och användbart” försvar. Detta samtidigt som man gjort sitt bästa för att påtala hur fruktansvärt värdelöst det ”förrådsställda invasionsförsvaret” baserat på värnpliktiga var (vilket för övrigt är en annan stor lögn). Man har inte insett att hela ”försvars-etablissemanget” i form av media, skribenter, bloggar, debattörer och politiker gör narr av uttrycken. Alla inser det förutom Moderaterna som uppenbart varken vill se eller höra vad andra säger i försvarfrågorna.

I söndags stod Reinfeldt i direktsändning och lovade mer pengar till försvaret, dock utan att ange någon summa. Varför gjorde han det om han ändå betraktar dessa saker och ting ur ett perspektiv som han ger uttryck för i dagens artikel? Kan man misstänka att det enbart var för att blidka folkpartiledaren och för att försöka flytta fokus från särintresset till något ämne som engagerar statsministern på ett annat sätt än vad försvarsfrågan gör?

Moderaternas sätt att hantera försvarspolitiken har gått från ”en mycket låg nivå” till att börja närma sig ”lägsta nivå”. Eller som man skulle uttryckt det i den marinmilitära sfären i södra England… ”Below Standard”.

Vill man hellre läsa någon som ser saker ur ett annat ytterlighetsperspektiv kan man alltid läsa den här insändaren som kanske kan få någon att dra på mungiporna mitt i det försvarspolitiska eländet.

Media: AB
Bloggar: Sjätte mannen 1 2, Westerholm

Sover björnen eller kommer vargen?

Utrikesminister Carl Bildt rev upp debatten i fredags sedan han tillbakavisat uppgifterna om att det ryska bombflyget övat mot svenska mål i påskhelgen. Det finns ingen saklig grund för det påståendet, enligt utrikesministern. Som väntat blev det liv i luckan under fredagen. Flera försvarspolitiker ifrågasatte Carl Bildts dementi ur olika aspekter. Med så många uppgifter […]