Sökresultat för ”13” – Sida 76

Övningsmönster del 2 – Den ryska påsken

Blir ett lite längre inlägg idag. Suttit och väntat på att någon skulle börja spekulera mer detaljerat i vad exakt det var Stormakten övade den långfredagen för drygt en månad sedan, men än inte funnit något, så gör själv en ansats till det.

Först låt mig återigen poängtera att detta är mina tankar som är underbyggda kring tidigare mönster, agerande o dyl som Stormakten har använt sig av på såväl övningar som regelrätta strider. Så är inget som säger att det är så här, utan jag kan vara ute och bedriva cykelskyttetjänst.

BAKGRUND

Om vi antar att följande är fakta, två TU-22M3 samt fyra stycken SU-27 som agerade eskort, övade mot två specifika mål ett i Stockholmsområdet och ett i Sydsverige och mot två av Sveriges viktigaste militära anläggningar. Det är vad SvD säger i sin artikel och någon större dementi av denna har jag inte upplevt från varken Regeringen eller Försvarsmakten, så vi borde då säkert kunna utgå från att det är fakta.

Två frågor uppstår då på en gång:

Hur kan man veta att de övar mot sådana specifika mål?
Vad är det de övar för?

Den enklaste frågan att besvara är punkten 1. Att FRA har möjlighet att kunna tyda mönster i agerande och framför allt radiokommunikationen är ingen hemlighet. Det kunde de redan under 80-talet och före det. Något som dels berörs i den Dolda Alliansen av Mikael Holmström dels ÖB:s Klubba av Lennart Andersson.

Så mest troligt är det från FRA man erhållit dessa uppgifter, ur min synvinkel tycker jag att det är olyckligt att de kommit ut för det avslöjar till del vår förmåga att tyda mönster och till del vår förmåga att genomföra avlysning och dekryptering av information.

Men på ett empatiskt plan kan jag förstå varför det har kommit ut, folk är helt enkelt less på provokationerna och att man inte får något gensvar från sittande Regering i frågan. Då läcker information helt enkelt. Klarar inte sittande makt av att agera så tar folk saken i egna händer på gott och ont, rätt eller fel, jag tänker inte döma i den frågan.

Den svåra frågan att besvara är punkten 2 och som ni kommer se längre fram i inlägget uppstår ett flertal följdfrågor, vissa kommer man kunna bevara vissa kommer förbli obesvarade. Intill dess att mer information läcker ut eller Försvarsmakten ger ut en handling i ärendet likt incidentrapporterna kring ubåtsjakterna under 80- och 90-talet.

För att förstå vad som har övats måste vi spola tillbaka bandet till 2003. Det är vår, under vintern och senvintern har det varit vapenskrammel i Mellanöstern. USA har lämnat enligt dem själva, tydliga bevis på att Saddam Husseins Irak har massförstörelsevapen till FN:s säkerhetsråd.

Nu kommer det ske något som världen inte skådat, OP Desert Storm var försöket sen förfinades konsten i krigföring, begreppet Shock and Awe kom att dominera rapporteringen. Men vad är då Shock and Awe, kort och enkelt förklarat handlar det om att uppnå en snabb dominans på slagfältet främst genom överväldigande militär styrka med en egen fullständig lägesuppfattning.

Detta kan uppnås på ett antal olika sätt men, det enklaste sättet är att lamslå ledningsstrukturen hos ens motståndaren. Vilket var vad USA och dess koalition gjorde. Man lamslog ledningen och genomförde en snabb anfallsrörelse in i landet. Det i sig är ett blogginlägg man skulle kunna skriva kring främst jägar- och specialförbandens vikt i modern krigföring för att nå framgång.

Parallellt med detta händelseförlopp så började givetvis Stormakten följa vad är det som händer och vad gör de. Givetvis identifierades ett antal framgångsfaktorer med modern krigföring, bl a punktmålsbekämpning, robot– och flygangrepp, informationsoperationero dyl (För mer information kring detta läs Rysk Krigskonstav Lars Ulfving).

Men vad har då detta med långfredagen att göra? SvD säger i sin artikel att det man övade mot var två av Sveriges viktigaste militära installationer. Viktiga militära installationer är EJ mobiliseringsförråd utan det är ledningscentraler, där man utövar ledning över antingen flyg-, marin- eller markstridskrafter eller i en kombination.

Att slå ut en motståndarens ledningsförmåga är inget man väntar med till ett senare skede i en konflikt utan det är vad man gör som en första omedelbar åtgärd, likt grundtankarna i Shock and Awe.

Vad som övades är ur min synvinkel mycket tydligt, ett första slag mot Sveriges ledningsförmåga. Slå ut denna och man har ett ledningsövertag, kort och gott man har tagit sig innanför sin motståndares beslutscykel därav bakgrunden till Shock and Awe. Således är det ett offensivt övningsföretag vi fick bevittna den långfredagen som till del visar hur motståndaren har tänkt agera i inledningsskedet av en konflikt.

Då uppstår snabbt två tydliga följdfrågor:

Varför valde man att genomföra detta?
Hur genomför man detta?

Den första frågan är väl den mest svårbesvarad (åtminstone utifrån min horisont men kan vara att någon som läser detta inlägg kan svara på det) för man väljer de facto att avslöja del av sin stridsteknik och planering. Tre tydliga svar är vad jag kan få fram på den frågan:

Man vill visa för Sverige att man har förmågan att kunna slå ut ledningsförmågan i ett slag och därmed kuva oss, kort och gott vi skrämmer er nu, passa er för att försöka på något som vi inte gillar.
Man vill påvisa att man är den dominerande makten i Östersjöregionen eller
Man vill påverka Sverige inför ett beslutstillfälle i närtid som gör att Stormakten kan vinna något (läs ekonomiska eller säkerhetspolitiska fördelar).

Men en annan aspekt som man måste väga in i varför man väljer att göra detta är teori vs praktik. Alla nationer har planer på ett eller annat sätt hur man skall agera i händelse av ofred. Svenska Attackeskadern hade t ex under hela kalla kriget planer på hur man skulle anfalla utskeppningshamnarna i Baltikum. Ett tydligt offensivt stridsföretag. Mig veterligen övades aldrig detta mot Baltisk kust.

Att Stormakten har planer på hur man skall anfalla Sverige tror jag att man inte skall hysa några som helst tvivel om. Dessa planer spelas det säkert på rent teoretiskt likväl som vi genomför stabsövningar där vi spelar på våra planer för hur vi skall agera i händelse av ofred.

Men att omsätta dessa teoretiska planer i renodlade övningar mot den tilltänkta nationen och inte på ett övningsfält någonstans, tyder på att det måste vara sanktionerat från en hög nivå (läs politisk nivå). Det är ett högt politiskt spel man spelar när man väljer att genomföra en så pass offensiv åtgärd, för den går att följa och tyda.

Punkten två är den lättare frågan att besvara d v s hur gör man då detta. För att kunna börja besvara denna måste man först identifiera vilken vapenlast kan TU-22M3 bära för fjärrbekämpning som det rör sig om i detta fall. Det är då antingen AS-4 Kitchen eller AS-16 Kickback (observera att det även kan vara andra robotar som ej framgår av öppna källor).

–>

AS-4 KITCHEN		AS-15 KENT		AS-16 KICKBACK
Räckvidd	600 km	Räckvidd	Ca 300-600 km	Räckvidd	300 km
Hastighet	Mach 4,6	Hastighet	Mach 0.48-0,77	Hastighet	Mach 5
Styrsystem	Tröghetsnavigering	Styrsystem	Tröghetsnavigering Dopplerradar	Styrsystem	Tröghetsnavigering
Målsökare	Signalsökande Radarsökande	Målsökare	Terrängigenkänning Värmesignatur	Målsökare	Signalsökande Radarsökande
Stridsspets	900 kg	Stridsspets	410 kg	Stridsspets	150 kg

Ser man till räckvidd på de två robotarna, hade AS-4 varit det mer långräckviddiga alternativet, dock har den många år på nacken, medan AS-16 är ett mer modernt alternativ. Mest troligt är det AS-16 de övade insättande med utifrån SvD uppgifter om att styrkan delade upp sig med en del som gick söderut. Då når de mål i Sydsverige.

Vi får då anta att vi har en rote SU-27 samt en TU-22M3 i området N-V Gotska Sandön som övar mot mål i Stockholmsområdet. Samt en rote SU-27 och en TU-22M3 V Gotland m h t räckvidd hos AS-16 som övar mot mål i Sydsverige.

Men vad övade man insättande mot då? Återigen två följdfrågor:

Antingen själva ledningsplatsen eller
dess utpunkt d v s där informationen går ut från ledningsplatsen.

Tittar vi på det första alternativet, motståndaren vill slå ut själva ledningsplatsen, så är det en klart negativ världsbild som tornar upp sig. Svenska ledningsplatser är i huvudsak fortifikatoriskt skyddad i urberget d v s ett bergrum. Detta ger mer eller mindre fullständigt skydd mot konventionella laddningar medan dess förmåga att motstå kärnvapen är mer begränsat. Vad insättande av kärnvapen innebär tänker jag inte beröra, det kan vem som helst räkna ut vad det är som händer.

Problematiken med att utnyttja konventionella laddningar mot ett bergrum är det att den måste kunna passera metervis av berg o dyl och fortfarande bibehålla sin sin verkansdel intakt. Då tänker vän av ordning ja men precisionsvapen. Ja det är ett alternativ isåfall krävs det belysning av målet för det är mycket lätt att förvilla en robot som ej går mot en tydlig led stråle. Isåfall har man kartlagt vilken del av ledningsplatsen som är sårbar där roboten kan penetrera in.

Men om så är fallet att man övade insättande av konventionella vapen mot själva ledningsplatsen fyller övningen INGET syfte om det inte fanns personal på platsen som övade själva belysningsförfarandet. För annars hade TU-22M3 planen likväl kunnat öva att fara i cirklar eller åttor på ett övningsfält över land någonstans. Vilket också innebär att TU-22M3 kan ta annan vapenlast än vad jag har funnit eller att uppgradering har skett av någon av robottyperna.

Punkten 2, vi har sett i fakta delen att AS-16 finns i en signalsökande variant. Detta talar för att det man övade var insättande av signalsökande robot mot ledningsplatsens utpunkt. Problematiken med att slå mot utpunkten är att man har vanligtvis garderat sig och har flera och sen är hela FTN uppbyggt på ett sådant sätt att man skall kunna motstå bekämpning d v s informationen skall kunna ta en annan väg.

Det innebär att Stormakten vet vilka delar av FTN man måste slå ut för att kunna göra ledningscentralen oförmögen att kunna skicka ut information och därmed leda sina stridskrafter. Att kunna gör det är heller då inget problem då TU-22M3 kan bära upptill 6 st AS-16. Sen hur många delar av FTN man måste slå ut har jag ingen aning om.

INNEBÖRD

Vad innebär allt detta då:

Stormakten har uppdaterat krigsfall Sverige och de teoretiska spelen ger inte längre svar på vad som är möjligt att genomföra utan man måste pröva de rent praktiskt.
Fler övningsföretag mot Sverige kommer mest troligt att genomföras på ett eller annat sätt. Luftstridskrafterna har börjat vilket vi har sett, då bör Marinstridskrafterna komma snart också.
Försvarsmakten bör se över sina säkerhetsskyddsplaner, för tydligt är att Stormakten vet mer än vad som är nyttigt för oss.

SLUTSATSER

Mycket text för att komma fram till det kärnfulla d v s slutsatserna. Utifrån ovanstående resonemang ser jag två tydliga slutsatser. Det man övade var själva inledningsförfarandet av ett angrepp på Sverige och det man övade var hur man skall slå ut ledningsförmågan.

Men det är viktigt att förstå bakgrunden (om det nu finns någon relevans i det jag skrivit i inlägget) för det ger upphov till en stor mängd övriga följd frågor. För kan det vara så att det Karin Enström egentligen menade med läckor, var att sekretessbelagd information hade läckt ut till Stormakten innan långfredagen?

Nåja nu var det nog mest troligt läckorna som avslöjade att ”Kejsaren är naken” som avsågs.

–> Uppdatering 23:09 (130504):

Hade bommat att TU-22M3 även kunde bära AS-15 KENT, tur att det finns observanta läsare och så fick man rota fram Janes i boklåderna.
Kommer inte ändra något i ovanstående resonemang. Den förlängda räckvidden gör att de når ännu längre ned i södra Sverige, men positionen torde fortfarande vara ungefär densamma V Gotland m h t gränsdragning.

Död åt svenskt taktiskt transportflyg och flygvapnet i Västsverige!

Regeringen har med sitt senaste beslut inom försvarssektorn meddelat att det är dags att skrota de svenska C-130H. Detta trots att tillverkaren i sin studie i livscykel i oktober ifjol meddelat att de skrov som Försvarsmakten förfogar över fortfarande har ca 45-55% av sin livstid kvar. Då man meddelat att man iså F 17 ska investera mer än 600 milj kr med bl.a. Ny tp-platta för c-17’står det klart att man ämnar att överge västsveriges enda kvarvarande flottilj. Och den med det mest insatta insatsförband i modern tid (c-130, Tp84). Detta förband ämnar man istället att lämna över till våra nordiska grannländer med en placering i ex Norge genom Nortat. Lobbyingen från Blekinge och dess försvarspolitiker har gett resultat. Risktagandet man gör är att man lämnar Sveriges största hamn till sitt öde och att man ämnar att använda Ärna till att vara en internationel port of entré vid behov av internationellt flygstridskraft vid ett anfall mot Sverige. Hur nu detta val kan vara ett klokt val då det endast ligger 10- mil från det mest intressanta mål i Sverige vid anfall.. Stockholm. Hur skall Ärna kunna försvaras med den korta förvarning om man nu först siktar in sig mot Stockholm och sedan faller av mot Ärna? Tydligen ska Sverige koncentrera all sitt flygvapen på sin östra sida av Sverige och klart lämna sydvästkusten därhän. Det verkar som om att den gamla ryska björnen fortfarande existerar för att de anställda inom försvarsmakten ska kunna vinna sitt egna regionala politiska perspektiv. Frågan är varför man ska avskaffa det svenska taktiska transportflyget till en enorm ny investeringskostnad genom utlokalisering internationellt med de begränsningar med insatsförband som kommer att uppstå och att bara överge de investeringar som redan gjorts på Såtenäs garnison med simulator på gripen och med den miljökoncession som medför betydligt mer rörelser per år än övriga flottiljer? Varför investeras på Ärna med så begränsade miljökoncessionsmöjligheter och varför överges Västsverige så fullständigt i ett flygvapenperspektiv med dessa beslut? Nu mer undrande skattebetalare.

Marin säkerhet på entreprenad – när statliga aktörer inte räcker till.

Civila säkerhetsföretag får efter ett beslut i riksdagen skydda svenskflaggade fartyg med vapen. Beslutet har föregåtts av mycket begränsad debatt men är ändå kontroversiellt. Varför?

Bakgrund:

Idag tog riksdagenställning till det lagförslag som möjliggör för svenskflaggade fartyg utom EES-områdetatt ha beväpnad personal ombord, i praktiken civila säkerhetsföretag. 23 miljöpartister och en socialdemokrat röstade mot, medan övriga ledamöter röstade ja.

Under förra helgen har Sveriges radio rapporterat om problematik med beväpnade säkerhetsvakter ombord på handelsfartyg, mer specifikt vid Adenviken och i Indiska oceanen.

11 jemenitiska fiskare påstås ha dödats av beväpnade säkerhetsvakter.

Reportagen har sänts i Studio Ett och Konfliktoch är gjorda av Lotten Collin och Daniel Öhman.

I programmet beskrivs hur jemenitiska fiskare ska ha blivit beskjutna från passerande handelsfartyg. Det antyds också att säkerhetsvakter ska ha skjutit för nöjes skull, att de skjuter en stor mängd skott mot fiskebåtar som blir manöverodugliga på grund av personella eller materiella skador och slutligen kör in i fartygssidan under kontinuerlig eldgivning. En av incidenterna ska ha involverat ett norsk-flaggat fartyg där VD:n för rederiet inte verkar intresserad av att diskutera händelsen med Sveriges Radio. Inte heller den norska åklagaren verkar ha lagt mycket energi för att undersöka uppgifterna. Slutligen beskrivs en händelse där ett norskt örlogsfartyg besvarat eld och dödat jemeniter. I sakens natur ligger att alla dessa påståenden är svåra att utreda, men Collin och Öhman lyckas verkligen beskriva problematiken och göra troligt att det finns grund bakom påstående.

I en intressant del av programmet beskriver kk Håkan Nilsson ett resonemang om problematiken med att organisationer utom statlig kontroll ges tillåtelse att ytterst använda våld. Han beskriver också en pragmatisk uppfattning att norska och svenska fartyg bör kunna ha privata säkerhetsföretag ombord, då värdegrunden är sådan att man kan förvänta sig att detta fungerar.

Enligt propositionen 2012/13:78 rör det sig om runt 16 fartyg som är svenskflaggade och går utanför närområdet, alla tillhörande samma rederi.

Miljöpartiet har motioneratom att avslå propositionen om ny lag, och för i motionen ett intressant resonemang om våldsupptrappning, privata säkerhetsföretag och möjligheten att Försvarsmakten skulle kunna lösa säkerheten med ombordplacerad personal, något som de menar är föga utrett.

Marininspektören Jan Törnkvist har, bland annat när han var chef för EU:s Task Force i området, uttryckt sina reservationer mot användningen av beväpnade säkerhetsvakter.

http://www.officersforbundet.se/portal/pls/portal/docs/1/52008.PDF

Radioprogrammet och miljöpartiets invändningar väcker en del intressanta frågor.

Finns risk för att säkerhetsföretagen bekämpar oskyldiga och mörkar det inträffade?

Det är onekligen ett gemensamt intresse för befälhavaren, besättning och civila säkerhetsvakter att minimera risken för fartyget. Detta riskerar att öka sannolikheten för bekämpning av oskyldiga och om så sker blir anmälningar av brott mindre sannolika.

En felaktig bekämpning av tredje part är å ena sidan relativt lätt att dölja, å andra sidan besvärlig juridiskt och ekonomiskt. Risk föreligger att ett oseriöst rederi eller en oseriös skeppare väljer att inte rapportera händelser som går att dölja och som, om de rapporterades, skulle skapa oönskade problem för rederiet, befälhavaren och säkerhetsföretaget. På militära fartyg finns en helt annan uppföljning och krav på dokumentation. Jag påstår att det är svårt till omöjligt att mörka inträffade incidenter för militära enheter.

Svaret på frågan är ja.

Har militär personal bättre möjlighet att bedöma vem som är pirat än vad civila säkerhetsföretag har?

Fiskare och andra sjöfarare som manövrerar runt fartyg eller uppehåller sig vid fartygsstråk kan lätt misstas för pirater eller terrorister. Exempelvis har många sjöfarare vid Afrikas horn automatkarbiner ombord för att kunna försvara sig mot rån. Visst fiske sker i anslutning till trafikstråken och dessa fiskares uppträdande är snarlikt det som pirater använder när de spanar efter potentiella mål. Militära fartyg som ingriper mot misstänkta pirater har ofta säkrat bevis för piratverksamhet genom flygspaning eller regelrätt bordning av farkoster. Att på avstånd och från en relativt låg observationshöjd se vad som finns i båtar på hundratals meters avstånd är svårt eller omöjligt. Civila säkerhetsföretag som opererar ombord på handelsfartyg har alltså svårare att observera innehåll i båtar som närmar sig eller passeras och löper därmed större risk att klassificera farkosten som ett hot.

Detta resonemang gäller dock inte fullt ut militär personal som sätts ombord på handelsfartygen som möjligen står i samband med militära fartygsförband. Gör de inte det torde observationsmöjligheterna vara i det närmaste identiska med de civila säkerhetsföretagen.

Svaret på frågeställningen är alltså: Under vissa omständigheter och alltid när örlogsfartyg utgör ledningsplattformen.

Ökar risken för att proportionalitetsprincipen åsidosätts om civila säkerhetsföretag används?

Privata säkerhetsföretag (”contractors” som Academi, tidigare Xe och Blackwater) har historiskt visat att de i vissa lägen tenderar att använda övervåld. Detta förekommer även bland militära förband, men de har då normalt varit utsatta för hård press i form av förluster eller liknande. Avsaknad av ett verksamt disciplinärt system samt stora möjligheter att undgå granskning och lagföring torde öka risken för att oproportionellt våld används. De berättelser från Jemen som sändes i programmet Kaliber ger stöd för att ”värdegrunden” ibland brister bland dessa entreprenörer.

Som anfördes i Kaliber strider beskjutning av fiskare mot norsk och svensk värdegrund. Så är det troligen även om det kan vara magstarkt att hävda att svensk och norsk värdegrund är bättre än andra länders. Man kan dock fråga sig vad som händer på ett svensk-flaggat fartyg som tar ombord en styrka med veteraner från krigszoner, kanske utan utbildning i folkrätt och värdegrund och även förråade genom åratals vistelse i konflikthärdar. Författaren till denna blogg tror att det blir en svår situation för den befälhavare som har en sådan styrka ombord att begränsa våldsanvändningen till självförsvar. Sker övertramp torde även befälhavaren kunna lagföras varför det inte ligger i hans intresse att rapportera det inträffade. Vem skall få veta något? Kommer något fram kan man alltid hävda att det var pirater som besköts. Ett militärt disciplinsystem kan bland annat användas för att minska frekvensen av individuella initiativ som kan skada operationen. De privata säkerhetsföretagens disciplinsystem torde begränsas till risken att inte få förnyat uppdrag, ett litet problem för en person verksam i en värld med ökande efterfrågan på säkerhetstjänster.

Svaret på frågan är ja, troligen.

Varför uppstår ett behov av att anlita civila säkerhetsföretag?

Inom en stat har staten våldsmonopol och utövar detta främst genom polis och krigsmakt. På internationellt vatten finns inget sådant monopol (utom mot piratverksamhet!) och då ytorna är enorma och militära resurser ändliga uppstår ett maktvakuum som olika aktörer kan utnyttja. Pirater, naturligtvis, men även privata säkerhetsföretag. De kommersiella intressena är lika stora på det fria havet som inom staters jurisdiktion, innebärande att rederierna vill skydda sina intressen. Uppfattas det då som att tillgängliga militära styrkor inte är tillräckliga kommer man ordna säkerheten på andra sätt. Här är det även värt att nämna de ”flytande vapendepåer” som används för att kringgå bestämmelser som förhindrar att vapen tas iland i hamnar. Man lägger helt enkelt vapenförrådet till sjöss. Den neddragning av militära styrkor som sker i väst kommer att accelerera utvecklingen, enligt min bedömning.

I propositionen talas mycket om att skeppsdagboken skall visa vilka vapen som tas ombord. Fokus verkar ligga på det faktum att icke-statliga aktörer tillåts förfoga över relativt tunga vapen som karbiner och kulsprutor. Bra så men det vore önskvärt med ett resonemang om hur man säkerhetställer att säkerhetsföretagen agerar seriöst. Bland annat borde noggrann dokumentation borde vara ett krav. Militära fartyg förväntas dokumentera vapeninsatser och även de händelser och beslut som leder fram till dem. Problemet här är att om ingen rapporterar händelsen finns ingen anledning att kräva in dokumentation.

Vad hade konsekvensen av ett nej i riksdagen blivit?

Möjligen utflaggning av vissa eller alla de svenskflaggade fartygen, men mer troligt krav från rederiet att få militär personal ombord under de passager som görs i högriskområden (Främst Adenviken, Indiska oceanen och Malackasundet, men även Västafrika). Huruvida detta varit en möjlig uppgift för den svenska försvarsmakten kan man diskutera, men så länge antalet svenskflaggade fartyg utanför EES-länderna inte ökar lavinartat bedömer jag att det vore möjligt. Särskilt i ljuset av neddragningen av Afghanistan-styrkan.

Vad kan konsekvenserna av dagens beslut bli?

Förhoppningsvis ökad säkerhet för svenskflaggade fartyg och besättningar. I värsta fall incidenter där svenskflaggade fartyg och besättningar blir delaktiga i bekämpning av civilpersoner som inte är pirater. Det är nu upp till rederierna, Transportstyrelsen och skepparna att rätt aktörer ges uppdrag på fartygen.

För ytterligare fördjupning, läs bland annat Lars Bergqvists utmärkta artikel i Tidskrift i sjöväsendet.

Europeisk försvarsmakt

Blir ett kort inlägg idag dels för att man har annat att göra dels för att jag jobbar på ett inlägg om Stormaktens mekaniserade brigadstruktur, nedbruten från Brigadens topp till enskild grupp. Vilket kan vara av intresse för Jägarförbanden så de kan utläsa vad det är som kommer när man ligger på oplats och rapporterar eller vad våra manöverbataljoner kan tänkas stöta på.

Victor Zetterman skriver i sitt inlägg på Newsmill att det är hög tid att EU bildar en militärallians med förmågan att verka. Jag förringar inte på något sätt hans tankar kring detta utan vill mer påpeka några inneboende fel i EU som gör att det skulle bli mycket svårt för EU att få till en fungerande militärallians.

Några reflektioner kring svårigheten med EU som militärallians:

Den första fundamentala frågan är VARFÖR skulle ett EU land som är med i NATO ens tänka sig att gå med i ytterligare en militärallians? Svaret hos de EU länder som är med i NATO blir nog NEJ inte ytterligare en budgetpost. Därav finns inte underlaget av nationer för att bilda en seriös allians med en hög grad av förmågor och verkans delar.
EU är i dagsläget i min mening en mycket skör union, se bara på hur Euro staterna börjat misstro varandra och vilken skörhet som finns inneboende inom union på en sådan pass enkel sak som att valutan börjar svikta, vad händer då i händelse av ett fundamentalt förändrat säkerhetsläge. Att då tro att man skulle lyckas sjösätta en militärallians inom denna skörhet är definitivt att drömma…
För att vara en fungerande militärallians krävs det fungerande lednings- och sambandsstrukturer som gör att samtliga parter kan tala med varandra utan hinder. Läs t ex Länk 16 är ett sådant exempel. I dagsläget har NATO sådana fungerande system, NATO och läs USA kommer aldrig någonsin släppa på dessa system till EJ NATO medlemmar, därav krävs det att EU tar fram egna sådana system så att dess medlemmar kan tala med varandra. Alla som ens varit i närheten av dessa system vet vilken process det är bakom att ta fram dessa, hur länge har inte svenska FM hållit på med t ex SLB och det är ju inte klart än.
Nästa del är också att som militärallians måste man kunna mäta sig med övriga som ej är med i sin militära allians. Ser vi då vad som gränsar mot EU så är det Ryssland med sin varierande arsenal av vapensystem samt det viktigaste Kärnvapen. Ja nu tänker säkert vissa vadå man är ju tokig om man använder dessa. Ja det är man MEN som allians måste man kunna mäta sig med det också. Inom EU är det enbart två nationer som har kärnvapen detta är Storbritannien och Frankrike. Tillsammans så utgör dessa två nationers kärnvapen ingen större avskräckningsförmåga samt att första- och andraslags förmågan är ytterst begränsad.

Sedan så är det i min mening en misstro mellan nationerna inom EU, har jobbat med de tre största ländernas (Storbritannien, Frankrike och Tysklands) Försvarsmakter och de är rätt duktiga i min mening att kasta skit på varandra, misstro varandra och framför allt förstöra operationer för varandra i skarpa insatsområden (varit med om det själv vid två tillfällen).

Civiliserad har vi heller inte blivit, för 30 år sedan var SBS på väg in i en Fransk hamn och spränga ett lastfartyg som bar på en last av Exocet robotar med destination Argentina.

Sen är det helt riktigt att USA är på väg att dra sig ur Europa med sina förband precis när pendeln håller på att svänga rent säkerhetsmässigt i Europa. Men det måste sättas in i sin kontext dels måste USA genomföra besparingar dels har en Västlig strategisk riktning (läs Kina) öppnas vilket USA måste ta ansvar för. Därav att USA menar att Europa måste ta ett större ansvar för sin säkerhet, men de har på intet sätt tagit bort sin säkerhetsgaranti från de Europeiska NATO medlemmarna.

Därav att USA ansvarar för NATO:s västliga strategiska riktning och Europa för NATO:s östliga strategiska riktning (läs mot Ryssland och CSTO)

För att EU skall kunna bilda en seriös militärallians krävs en fundamental förändring läs USA går ur NATO eller NATO självhavererar av någon anledning (ur min mening om man läser mellan raderna har det börjat spricka lite grann i alliansen så man kan ju inte hålla det för otroligt). Då först finns grunden, intill dess är det NATO som gäller.

Men för att återknyta till Zettermans argument det är helt riktigt att Europa måste ta ansvar för sin säkerhet, men vägen för det går genom NATO inte att EU skall ge sig på ett projekt som de i grund och botten inte togs fram för.

Svenska frivilliga till Egypten

Denna brittiska krigsschlager från 1956 ska enligt uppgift vara delvis svensk, någon som vet mer?

Göthe Svensson har hört av sig med ett bra tips. I november 1956 utgick ett meddelande i Sveriges Radio om att armén behövde 340 frivilliga för en fredsbevarande styrka till Egypten. Det blev den första svenska FN-bataljonen, som hamnade i en kris som inkluderade både flera västländer och Sovjetunionen. Göthe Svensson var med.

Tipset från Göthe är att han startat Suezbataljonen, en blogg om sin till stor del bortglömda bataljon. Förutom att berätta om dramat i Egypten visar Göthe upp en mängd bilder som jag aldrig tidigare har sett. Mitt förslag är att du börjar läsa bloggen från dess första inlägg.

Tack för tipset Göthe, och trevligt att du läser min artikelserie!

Back to basics

Tjeckiska gripen genomförande baltisk incidentberedskap. Foto från tjeckiska försvarsministeriet

Varför sådan skillnad i beredskap?

I SvD har man under månadsskiftet kunnat läsa reportage om NATOs baltiska incidentberedskap och hur Frankrike nu avlöser Danmark som ansvarig för denna i rollen att hålla dygnet runt-beredskap (H24) med 2 stridsflygplan. Sedan den ”ryska påsken” har motiverade jämförelser gjorts mellan den svenska incidentberedskapen och dess ”kontorstider” och grannländernas dygnet-runtberedskap? Frågan alla skattebetalare ställer sig är varför kan man inte för dryga 40 mdr kr i försvarsanslag få en nationell incidentberedskap dygnet runt?

Frågan är som sagt välmotiverad. Danmark håller till exempel både H24 på hemmaplan, liksom i Baltikum. Tjeckien med sina 14 st JAS 39 höll härom året H24 både i Tjeckien och Baltikum samt genomförde normal verksamhet på hemmaplan. Varför klarar inte Försvarsmakten samma sak?

J K Nilsson har på sin blogg Väpnaren liksom på Newsmill föredömligt tagit upp resursfrågan där Flygvapnet sedan nyår deltagit ett antal krävande övningar vilket skapat en ledighetsskuld hos personalen. Värt att notera är dock att detta inlägg skapades innan Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer avslöjade att svensk jaktincidentberedskap endast finns tillgänglig ca 60 timmar per vecka.

Huvudorsaken till att jaktincidentberedskap inte finns tillgänglig dygnet runt är ekonomisk. Som SvD skriver har Frankrike under de fyra månaderna ett detachement i Litauen på 87 personer för att upprätthålla den baltiska incidentberedskapen H24. Sannolikt hamnar Sverige på en liknande nivå när det gäller att delta i flygövningen på Island som från början skulle vara att upprätthålla en motsvarande isländsk incidentberedskap. På hemmaplan krävs dock inte fullt så mycket personal då vissa funktioner delas med andra intressenter. Det är ändå ett stort antal personer som ska ha ersättning för obekväm arbetstid, övertid och liknande för att hålla igång en incidentberedskap dygnet runt. För att hålla någon form av uthållighet krävs minst två-skift, men helst mer. Det kommer att i anspråkstaga en betydligt större andel personal än vad normal övningsverksamhet har råd att avvara och vad den personalram Försvarsmakten är ålagd medger. Det blir en tuff nöt att knäcka för Försvarsmakten att lösa en kraftigt utökad beredskap inom ram och fortfarande innehålla de statliga arbetstidsavtalen, även om man skulle bortse från den rent ekonomiska aspekten och sannolikt behöver man här omförhandla personalramarna gentemot Försvarsdepartementet. För detta lär dock finnas i alla fall allmänhetens stöd. Annars blir det till att prioritera – ska vi ha ett flygvapen som är övat för att verka i strid eller ska vi ha ett flygvapen som håller incidentberedskap? Att mäkta med båda blir svårt under rådande förhållanden.

Nästa nöt att knäcka kan te sig absurd, men utgör likväl ett kraftigt hinder för en H24-beredskap så länge som man inte deklarerar krigstillstånd. Så gott som alla militära flygplatser dras idag med kraftiga begränsningar avseende miljökoncessionerna. T ex har man i Linköping inte tillstånd att flyga militärt på helgerna vilket är en bidragande anledning till att uppvisningsgruppen Team 60 har stått på backen de senaste åren. På andra militära flygplatser kan koncessioner skrivna under den strategiska time-outen göra att man inte alls får flyga nattetid eller att det inte spelar någon roll om det är militär verksamhet eller den civila flygklubben som förbrukar det enstaka antal rörelser som får genomföras kvälls- och nattetid per månad för att inte störa lokalbefolkningen.

Visst kan man tänka sig att någon gång bryta mot koncessionen, men för att en jaktincidentberedskap ska vara meningsfull måste man kunna visa närvaro med viss regelbundenhet. Har man inte kunnat bryta mot koncessionerna vid t ex flygvapenövningarna eller beredskapsövningen Dagny II, lär det bli svårsmält vid H24-beredskap. Här är det regeringen som sitter på beslutsrätten, så om regeringen verkligen vill ha en heltäckande jaktincidentberedskap är det några beslut bort efter lämplig propå.

Fransk Mirage 2000 och svensk JAS 39C är samtidigt framme och identifierar ryskt signalspaningsflygplan IL-20 (samma typ som härom veckan enligt media flög mellan Öland och Gotland). Lägg märke till att det franska flygplanet bär jaktrobotar. Bild via Oplatsen och franska försvarsministeriet

I SvD kan man idag också läsa om att svensk jaktincidentberedskap ej är beväpnad med jaktrobotar, vilket även det saknar motsvarighet i närområdet. Det är till och med inte ovanligt att svenska flygplan övar tillsammans med den norska incidentberedskapen som då uppträder med skarp last. Från svenskt håll motiveras detta ofta med att man vill ha ytterligare ett steg i hottrappan och att man kan hänga robot för att visa att det börjar bli allvar – ett steg som andra länder inte verkar anse sig ha tid med. Ett lika stort skäl för Sverige är dock ekonomin. Liksom övriga komponenter på ett stridsflygplan har vapnen en begränsad livslängd efter vilka de måste bytas ut eller i vapnens fall förstöras, t ex genom övningsskjutning. När det gäller jaktrobotar handlar det sannolikt om något hundratal timmar. Detta bidrar dock till en kraftigt ökad ekonomisk kostnad för Försvarsmakten, såväl för vapeninköp som för förbrukning av roboten.

Svenska JAS 39C ur incidentberedskapen identifierar ryskt flygplan. Foto via den ryske piloten

En splittrad treenighet

Att nu få till en H24-jaktincidentberedskap är sannolikt det minsta man kan göra för att lugna opinionen, men det kommer att kosta. Situationen efter den ryska påsken är kritisk. Denna händelse var sannolikt vad som slog spiken i kistan för treenigheten allmänheten – Försvarsmakten – politisk nivå. För en fungerande försvarsförmåga krävs det att denna treenighet är sluten och min uppfattning är att man hittills i debatten gravt underskattat vad det innebär att den sönderslagits. Sedan ett antal år har en spricka uppstått mellan Försvarsmakten och den politiska nivån. Redan i och med den neddragna och därefter avskaffade värnplikten samt försvarets ominriktning till internationella insatser har sprickan mellan allmänheten och Försvarsmakten vidgats och folkförankringen har till stor del förlorats. I och med ryska påsken har det även uppstått en spricka mellan allmänheten och den politiska nivån i försvarsfrågorna sedan den bild som målats upp av det nya försvaret som framgångsrikt och insatsberett visat sig vara falsk.

Om allmänhetens har lågt förtroende för Försvarsmakten kommer försvaret snabbt att vittra sönder då rekryteringen inte kommer att fungera och även den dagliga verksamheten ifrågasättas, vilket vi ser många exempel på idag. Har man heller inget förtroende för den politiska nivån blir det en fara för det demokratiska samhället i längden. Har Försvarsmakten och den politiska nivån lågt förtroende för varandra såsom fallet är nu hämmar det all verksamhet och vi får ett skyttegravskrig som tar upp allt större tid och resurser istället för att se till att leverera det allmänheten förväntar sig, antingen som en direkt förväntan eller implicit som i fallet med ryska påsken.

Vad finns då att göra för att råda bot? Som allt förtroendeskapande arbete finns det ingen quick-fix utan det är en lång process. Såväl Försvarsmakten som politisk nivå är att lasta då man förmedlat förväntningar och byggt bilder av saker som inte finns. Ska man nu råda bot på det hela och försöka återbygga treenigheten handlar det inte om att påverka allmänheten att tro rätt, utan att leverera vad allmänheten förväntar sig, varvid SOM-institutets senaste undersökning kan vara en inledande hjälp. Viktigast är att göra rätt saker, det är lika viktigt att det syns synas att man gör rätt saker. Receptet på återknyta treenigheten har Försvarsmakten faktiskt redan identifierat sedan några år tillbaka i form av devisen ”vi syns, vi verkar, vi respekteras”, men helt misslyckats att omsätta till verklighet.

Marginaleffekten inom försvarsbudgeten är mycket stor. Det är därför Försvarsmakten inte har råd att upprätthålla den av allmänheten efterfrågade H24-beredskapen, trots att det egentligen är kaffepengar det handlar om. Den nyss genomförda flygvapenövningen som är den mest kvalificerade övningen för nationell försvarsförmåga på ett drygt decennium, kostade långt mindre än 10 miljoner kr och höjde Flygvapnets förmåga markant. Motsvarande gäller även för liknande övningar för Armén och Marinen. I en försvarsbudget på drygt 40 mdr kr är det här kaffepengar. Likväl är det denna kärnverksamhet man inte har råd med därmed inte heller att göra Försvarsmaktens viktigaste säkerhetspolitiska uppgift i fredstid heltäckande – jaktincidentberedskapen.

Robot 98 IRIS-T hängs på JAS 39 under Flygvapenövning 2013. Foto via Försvarsmakten

Back to basics

Lösningen för att börja återuppbygga treenigheten är att gå ”back-to-basics”. Vad är väsentligt i Försvarsmakten? Vad skapar reell försvarsförmåga och vad är bara snygga kulisser? Det är incidentberedskapsverksamhet och kvalificerade övningar där Försvarsmakten syns och en trovärdig öppenhet om dessa som bygger en folkförankring där allmänheten förstår vad dess skattepengar levererar i form av försvarsförmåga. Att nå dit kommer att kosta pengar, men glädjande nog verkar här marginaleffekten åt rätt håll – om man förmår att prioritera kärnverksamheten.

SvD ledarsida konstaterar korrekt att en stats simulerade anfall på en annan inte är långt ifrån ett skarpt anfall.

Läs gärna även tidigare ÖB Bengt Gustafsson på Newsmill där han levererar en veritabel bredsida mot den rådande försvarspolitiken och det påstått här-och-nu insatsberedda försvaret.

Exempel på förmågehöjning

BAKGRUND

Detta är mina egna tankar och funderingar så jag kan vara ute och cykla som vanligt…

Det talas ju oftast om att man går från en låg nivå eller befinner sig på en låg nivå inom Stormakten. Nedan kommer jag till del beröra Österjömarinens Spetsnazförbands utveckling och till del även Spetsnaz nuvarande utveckling inom Stormakten. Det vill säga så kallad förmågehöjning från en nivå till en annan.

Detta bygger på indicier så finns inget som säger att det här så här, utan det är ett flertal olika artiklar kring utveckling inom specialförbandsområdet samt utrustning som krävs för att kunna genomföra marina specialförbandsföretag som vävts samman till en artikel, därav risken att det kan vara helt fel.

Spetsnaz är enkelt beskrivet ett samlingsnamn för förband med särskilda uppgifter, då främst av karaktären strids– och spaningsföretag på nära djupet eller på djupet av en motståndares gruppering. Inom begreppet ryms även Generalstabens underrättelseavdelnings förband samt Säkerhetstjänstens förband.

Således är det en hybrid som gömmer många olika förbandstyper inom sig, men kvalitativt har de en nivå av Svenska Jägarförband under värnplikts eran till vårt nuvarande specialförbandssystem
d v s kvantitet blandat med kvalitet.

Historiskt har Spetsnaz funnits i olika skepnader sedan VK II. Förbanden kom att lida svårt när Sovjetunionen föll samman och dess lågvatten märke kom vid Beslan 2004 när de istället för att genomföra en gisslan räddning, mer genomförde en konventionell inbrytning/rensning av den skola där terrorister hade förskansat sig.

Efter denna incident började en omdaning av förbanden, vissa förband lades ned, vissa omorganiserades för att man skulle erhålla en bättre uteffekt. Att förmågan hade höjts visade sig 2008 när en bataljon ur ett Spetsnaz förband var först in i Georgien och uppvisade en hög grad av förmåga.

Stormakten har insett att dessa förbandstyper är värda att satsa på och är de som de kommer utnyttja i olika verksamheter och de kommer vara i första ledet men vart står förbanden idag?

Tankar finns att de ryska specialförbanden skall samordnas in under en central ledning och därmed även erhålla en mer centraliserad utbildningsplattform för att kunna uppnå en högre uteffekt. Tanken är att denna ledning av specialförbanden skall lyda under den ryske Överbefälhavaren om de nu menar den militäre eller presidenten är oklart.

De ryska specialförbanden skall genomföra en satsning på utbildning och övning under de närmsta två till tre åren satsningen kommer att få kosta ca 300 miljoner dollar. Detta för att erhålla en högre förmåga att lösa sina ålagda uppgifter. Denna satsning är även kopplad till den tänkta centraliseringen och centrala ledning av specialförbanden för att kunna uppnå ett femte strategiskt kommando (läs de fyra militärdistrikten räknas som strategiska kommandon även).

Utrustningsmässigt verkar Spetsnaz förband vara mycket prioriterad de tillförs ny utrustning fortlöpande. T ex har de marina specialförbanden erhållit en dykbåt liknade den som svenska kustjägarkompaniet har utprovat. Syftet med dykbåten är att dolt kunna transportera attackdykare till ett verksamhetsområde och där lösa en uppgift.

Skeppsföretaget Malakhit har tagit fram en stor mängd prototyper för nya miniubåtssystem och Stormakten har även uttryckt sitt intresse för dessa. Dock med motivet att man skall utnyttja dem för hamnförsvar. Nåja det är ett sätt att använda dem men är då inte fasta eller rörliga mineringar bättre? Kostar mindre och kräver även mindre utbildning samt bemanning i att handha.

Tillverkaren har varit mycket tydlig i en artikel att den är avsedd för specialförbands operationer och har mycket god förmåga att hålla sig dold och lämpar sig för att agera i grunda vatten o dyl. Samt att det nämns i en artikel att dessa miniubåtar även skall nyttjas för övriga uppgifter i Östersjön och Svarta Havet. Låt se en miniubåt som kan ta dykare vad kan den utnyttjas mer till?

Denna månad utgick även ett anbuds förförande för byggnation av dyk anläggning för Östersjömarinens dykare i Sankt Petersburg. Anläggningen skulle vara klar inom 2-3 år vilket även är en tidsrymd som nämnt i en tidigare artikel avseende bedömd tidsåtgång för att kunna tilldela ubåtarna (läs från ordern starta tillverkning till användbar, så som jag tolkat det).

Hoppsan här har vi alltså infrastruktur som krävs för att utbilda specialförband i dykoperationer, är ju oftast det som individer utnyttjar för att säga att det omöjligtvis kan ha varit Sovjetunionen som varit i våra vatten för det har inte funnits tecken på infrastruktur för det någonstans. Nåja kanske inte går att finna i Svenska källor men i utländska går det att finna. Sen behöver de heller inte ha varit placerad i Baltikum. Vet av minst en anläggning som fanns i DDR.

En annan sak som förebådar ett mer offensivt agerande i kustnära områden med Spetsnaz är att Stormaktens ubåtar skall ta bort markeringarna som finns på dem. Dessa är enligt min landkrabe uppfattning inte något problem om man skall uppträda ute på havet men om man skall vara i kustnära miljö där man till del måste gå ovan ytan ibland så är det en klar nackdel. För det innebär att man kan bli tydligt identifierad. Vanligtvis krävs det även att ubåten går nära kusten för att t ex släppa av dykarna även om en torr- eller våt dykfarkost utnyttjas.

INNEBÖRD

Vad kan vi då förvänta oss, våra vakande ögon under vattnet kommer nog bedömt få mer att lyssna på under de närmsta åren, kanske inte långt ute till havs men desto mer verksamhet närmre kust, då menar jag inte vår kust. Specialförband kräver mycket övning dels i grunder dels realistiska övningar som prövar själva systemet.

Stormakten har uttryckt tydligt intresse för dessa miniubåtssystem och vi vet att en tydlig satsning sker på specialförbanden samt att dykanläggning skall upprättas. Tre tydliga tecken på att någon vill höja sin förmåga att agera med specialförband i en maritim miljö.

Ett mer offensivt agerande under vatten utöver specialförbands insatser kan även förutsättas då markeringar skall tas bort på ubåtarna med det uttryckliga motivet att de ej skall kunna identifieras för den trolige motståndaren. Sen är frågan vart man kommer märka detta mer offensiva uppträdande, men att Stormakten har något i görningen är helt klart.

Vad som kommer vara svårt att identifiera är vilken förmågenivå de har uppnåt i och med att detta är en sluten värld så är det främst det Stormakten själva vill visa och säga som man kan dra slutsatser av och detta kan även vara vinklad information. Främst för att en specialförbands övning är inte stor och märks definitivt inte på samma sätt som t ex en mekaniserad bataljons.

Vad som också är intressant är den återkommande tidsrymden 2-3 år som nämns i flera av artiklarna. Verkar vara någon som har bråttomt med något till någonting.

SLUTSATSER

Inom en två-tre års period borde vi börja se frukten av den nuvarande satsningen, vilket i dessa sammanhang är mycket snabbt. Det skall ses ur sammanhanget att det svenska specialförbandssystemet hade nått en grundläggande nivå efter cirka 10 år från det att beslut togs.

Men den centralisering som genomförts av de olika förbandstyperna är det som gör att detta kommer gå snabbt. Sprida förmågor slås samman och man får en högre uteffekt av systemet. Samt tävlingsinstinkten hos de som arbetar i dessa förband sporras oerhört för att nå framåt d v s man har en hög pliktförmåga mot uppgiften.

Återigen detta är indiciekedjor så sätt nu inte kaffet eller Valborgs spriten i halsen för mycket, för som jag nämnde högst upp i artikeln jag kan vara ute och cykla helt och hållet.

Ps
Om intresset för Spetsnaz på något sätt väckts kan jag rekomendera boken Spetsnaz – De ryska specialstyrkorna av SMB.
Ds

Illavarslande om folkets uppfattning om försvaret

TV4 presenterar idag en undersökning om svenska folkets uppfattning om svensk försvarsförmåga. Det är ingen glädjande läsning då endast 6 % tror att Sverige kan försvara sig mot ett militärt angrepp.

Allt är dock en fråga om definitioner. Hur omfattande är ett militärt angrepp? Talar vi en fullskalig invasion eller det mer begränsade avståndsangreppet, liknande det som lär ha övats under ”ryska påsken”?

Oavsett vilket verkar det nu ha börjat gå upp för många svenskar att kejsaren trots allt har vissa problem med skräddaren och för att avhjälpa en brist gäller det att man först identifierar och erkänner att det finns problem.

Riktigt så långt verkar tyvärr inte försvarsministern kunna sträcka sig. På frågan om svenskarna har en felaktig bild av försvarets förmåga att försvara Sverige i TV4:s intervju, svarar ministern med ett kroppsspråk som uttrycker en stor trötthet över frågan:

”Framförallt tror jag det är en missuppfattning om vad Sverige ska försvara sig emot. Det finns inget hot om ett militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige. Det är osannolikt.”

Sannolikt är nu ministern ordentligt pressad att få ordning på sitt fögderi som nu starkt bidrar till att sänka Alliansens trovärdighet. Det ursäktar ändå inte den bristande logiken i svaret. Av ministerns uttalande kan man nämligen härleda att Försvarsmakten inte behöver kunna försvara Sverige mot ett
väpnat angrepp, varvid man kan ifrågasätta varför vi överhuvudtaget ska behöva ha en försvarsmakt. Samtidigt förklarar det helt regeringens ointresse för försvars- och säkerhetspolitik.

Det allvarligaste frågan om försvarets förmågor är att svenska folket verkar förvänta sig mer försvar än vad regeringen verkar kunna erbjuda och inte alls uppskattar de nya kläder som man påstår sig sy upp och som på pappret kvalitetssäkrats av den nordatlantiska skräddarföreningen NATO:s råd för sömnadsmönster (det vill säga den värdering NATO gjort av regeringens planer för svensk försvarsorganisation när och om en ny insatsorganisation kan ha intagits 2014, vilket numera är skjutet till början av 2020-talet – om någonsin).

Nu befinner vi oss i en situation där man från många håll inom Försvarsmakten gång på gång påpekat de brister och problem som föreligger och med förslag på förändring, men fått kalla handen. Svenska folket verkar ha fått en aning om att problem finns som behöver lösas. Till dess regeringen når samma insikt kommer dock inget att hända. Frågan är om det kommer att hända innan valet. Skulle fler händelser likt ryska påsken komma till allmän kännedom riskerar annars just den försvarspolitik som statsministern klassat som ett särintresse att helt stjälpa regeringens möjligheter att vinna ett val till.

SvD, Ltz, SvD

Otack är världens lön – att vara försvarspolitiker

Den senaste veckan har inneburit förnyade påfrestningar på Försvarsmakten och våra försvarspolitiker. De är nästan ingen hejd på hur uselt allt är ställt enligt den kollektiva berättelsen. Alla inblandande utmålas som inkompetenta i bästa fall, och vi är redan besegrade i värsta fall. Detta kollektiva gisslande är kontraproduktivt, förutom att det inte är sant. Det […]

Gästinlägg: Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009

Signaturen Grodman har under våren kommit med ett antal gästinlägg. Det nedanstående avhandlar den senaste veckans stora nyhet, ”Ryska påsken” och kan sägas ta avstamp i §2 i förordning (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten.

Försvarsmaktens devis är sedan något år tillbaka ”Vi syns, vi verkar, vi respekteras”. Den gångna veckan har inneburit att vi nu officiellt kan sätta upp problemet ”Ryska påsken” ≠ (vi syns, vi verkar, vi respekteras). Det är hög tid att göra något åt detta.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009

“From what I have seen of our Russian friends and Allies during the war, I am convinced that there is nothing for which they have less respect than for weakness, especially military weakness.”

Citatet av Winston Churchill kommer från en annan tid, men tänkandet inom Rysslands militära och politiska ledning följer även idag andra maktpolitiska tankebanor än vad många svenskar kan föreställa sig.

2009 genomförde Ryssland de stora övningarna Zapad 09 i Vitryssland och i enklaven Kaliningrad samt Ladoga 09 vid sjön Ladoga nära gränsen mot Finland. Övningarna genomfördes ungefär samtidigt och man övade olika offensiva uppträdanden i stor skala, som exempelvis landstigningar, pansar-, kryssningsrobots- och flyganfall.

Parallellt med dessa övningar initierade dåvarande insatschefen Generallöjtnant Anders Lindström beredskapsövningen Dagny II. Scenariot för övningen var att ett brandskadat ryskt landstigningsfartyg hade sökt nödhamn på norra Gotland och att dess skärrade ryska officerare hade gått iland med sina soldater i hamnområdet. För att hantera och stabilisera denna fiktiva kris skickades ett sammansatt förband till Gotland. Ca 800 man flyttades över till ön och ca 700 man aktiverades i Stockholmsområdet.

Jämfört med de ryska övningsscenarierna i Zapad och Ladoga 09 kan det svenska scenariot närmast beskrivas som gulligt, men det var ett mycket bra scenario på det viset att det både var realistiskt och väl avvägt gentemot vad det svenska försvaret kunde klara av.

Dagny II omfattade merparten av alla gripbara soldater i Sverige vid tidpunkten, och många av soldaterna, som var värnpliktiga, hade vid tillfället en mycket grundläggande utbildningsnivå men övningen visade att man i alla fall kunde genomföra krishantering.

Zapad återkommer vanligtvis vart fjärde år, och Ladoga lite oftare, och de är de största övningarna i det västra militärdistriktet. 2009 genomfördes de samtidigt. 2013 genomfördes däremot Ladoga 13 vid påsk och Zapad 13 kommer att genomföras i september. Man kan tänka sig att motivet till att övningarna är tidsseparerade i år är att militärledningen och Putin ville genomföra en överraskande beredskapskontroll parallellt med Ladoga 13, vilket man också gjorde genom att skicka 7 000 man mot Svarta Havet med bara timmars varsel till befälhavarna, samtidigt som Ladoga 13 genomfördes i full skala vid finska gränsen, och ungefär samtidigt som detta valde den ryska militärledningen även att oväntat genomföra en övningsflygning mot svenska gränsen.

Att tidsseparera övningarna, och att åtminstone i Ladoga 13:s fall parallellt genomföra en stor beredskapskontroll i annan riktning visar tydligt den ökade intensiteten i det ryska övningsmönstret som ofta omnämns i debatten.

Vi får se vad som händer i september, men det är möjligt att Ryssland även då genomför en större beredskapskontroll parallellt med Zapad 13. I så fall troligtvis med fokus på flygstridskrafter eftersom Zapad kommer involvera en stor del av markförbanden med hög beredskap samt Östersjöflottan, och man vet aldrig, delar av den eventuella beredskapskontrollen kanske sker med flyg över Östersjön och i närheten av Sverige likt anfallsövningen i påskas.

När nu Ladoga 13 genomförts berättade, uppseendeväckande nog, insatschefen Generallöjtnant Anders Silwer i en intervju med Expressen att han inte kände till att Ryssland skulle genomföra denna övning, men på sin presskonferens senare berättade han att det visat sig att kunskapen fanns i andra delar av Försvarsmakten. Frågan man tyvärr kan ställa sig är om individerna under Anders Silwer som planerar den ”kontinuerligt anpassade” incidentberedskapen kände till den välannonserade ryska storövningen.

Skillnaden i svenskt uppträdande parallellt med de ryska övningarna mellan 2009 och 2013 är hur som helst hittills slående. 2009 använde vi hela vår lilla och symboliska styrka till att visa att Gotland, trots att ön är obemannad ändå är svensk, och att vi tar ansvar om något militärt missöde skulle inträffa på vårt territorium. Man kan också gissa och hoppas att Sverige under de ryska storövningarna 2009 hade incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt, men oavsett så innehöll åtminstone Dagny II JAS-insatser på Gotland.

2013 däremot, var försvarsmakten helt inaktiv under Ladogaövningen, till den milda grad att vi inte ens hade beredskapsjakt någonstans i Sverige på Långfredagsnatten, något som det påpekats i debatten att Ryssland förmodligen visste och därför initierade en anfallsövning mot Sverige just då. Något som höga ryska officerare respekterar väldigt lite är undermålig militär beredskap. Kanske kände sig till och med de ryska planeringsofficerarna förnärmade av att Sverige inte reagerade på ett relevant sätt mot den ryska storövningen, men de kände sig i alla fall stolta när de genom vad Wilhelm Agrell skulle kallat ett ”verifierande underrättelseexperiment” kunde visa för sina chefer att det ryska underrättelsesystemet fungerar och att Sverige har tappat en del av sin kapacitet eller snarare politiska vilja till genomtänkt och underrättelsestyrt militärt uppträdande på vårt eget territorium sedan 2009.

Detta misslyckande i att ”anpassa beredskapen” efter underrättelser sker dessutom samtidigt som Försvarsmakten via Regeringens senaste direktiv måste göra neddragningar på kvalificerad personal både på Högkvarteret och i den Militära Underrättelsetjänsten.

Det är på flera sätt farligt och internationellt pinsamt när Sverige visar sin oförmåga samtidigt som NATO går upp med incidentflyg över Baltikum. Som internationella tidskriften Jane’s Defence Weekly’s chefredaktör Peter Felstead sa till TT så är det internationellt sett unikt att Sverige inte alltid har jaktflyg i incidentberedskap, och NATO har exempelvis arbetat målmedvetet med sin incidentberedskap i Baltikum de senaste åren för att dämpa det offensiva uppträdandet av ryskt flyg där. Direkta ryska kränkningar av Baltikum har förekommit men, som det verkar, avtagit i takt med att NATO:s baltiska incidentberedskap blivit bättre och snabbare på att reagera.

Förutom medvetna kränkningar är dessutom risken för militära olyckor, likt vad som övades i Dagny II, en viktig aspekt som Sverige dygnet runt måste ha beredskap för. Olyckor är helt oförutsägbara och kan lätt bli gränsöverskridande. När de inträffar gäller det att vi har beredskap för att situationen inte snabbt ska förvärras. Stridsflyg som får akuta haverier hamnar lätt på fel lands territorium även om de avsett att uppehålla sig i internationellt luftrum. Ett bra exempel på detta var när ett ryskt stridsflygplan störtade i Litauen 2005 och orsakade mycket aggressiv rysk retorik mot det lilla grannlandet.

Litauisk soldat vaktar i Litauen havererad rysk Su-27

Vad hade Sverige kunnat göra om ett ryskt stridsflygplan störtat på, eller i territorialvattnet vid Gotska Sandön på Långfredagsnatten?

Vi kan ju knappast säga nej till att Ryssarna drar igång en egen militär räddningsoperation på svenskt territorium om inte vi hinner göra det först. Om det inte finns svensk incidentberedskap direkt att tillgå kommer ryska stridsflygplan börja leta efter sin egen pilot i Sverige. Det vore nog inte heller lämpligt för Stockholms eller Gotlands Landsting att skicka sin räddningshelikopter till området samtidigt som det svärmar av ryskt stridsflyg där..

När brittisk incidentberedskap i förrförra veckan eskorterade ett SAS-flygplan som slutat svara på radion till ett flygfält i Skottland så var det ett rutinuppdrag i deras ögon. Ska vi be något annat land om hjälp, Ryssland till exempel, nästa gång det händer i Sverige? Nej, två JAS dygnet runt måste av många olika orsaker ses som ett kontinuerligt minimikrav.

Uppenbart är att oavsett vad Anders Silwer och Carl Bildt säger, så hade nog rätt agerande under påskhelgens Ladogaövning varit att ha kontinuerlig incidentberedskap med jaktflyg samt helst att tillfälligt flytta fram den till Försvarsmaktens beredskapsflygfält i Visby eller Uppsala för att korta ner reaktionstiden samt befinna sig närmare skeendet och visa närvaro ”i provinserna”. En liten beredskapsövning hade uppenbarligen även varit motiverad under Ladoga, exempelvis i Stockholms skärgård eller på Gotland.

Varför ser vi då ett så radikalt annorlunda uppträdande av Försvarsmakten 2013 jämfört med 2009? Svaret är enkelt. Då hade vi gripbara soldater i form av värnpliktiga. Idag har vi en organisation som är mycket ansträngd personalmässigt.

I vår ovilliga och ointresserade Regering har det dessutom inte funnits incitament till reaktivt agerande tidigare eftersom det ryska uppträdandet fram tills de nyliga läckorna hållits skiljt från debatten genom hemligstämpeln. Även NATO hade en viss startsträcka från Baltstaternas NATO-medlemskap 2004 till dess att offentlig debatt och oro över kränkningarna i framför allt Estland och Litauen gjorde det nödvändigt för dem att spetsa till incidentflygets uppträdande mot de offensiva ryska flygföretagen runt 2005. Sveriges Regering slår däremot rekord i lång startsträcka och inkonsekvensen i säkerhetspolitiken är tydlig när relevant reaktivt svenskt uppträdande tycks ha försvunnit sedan 2009.

I september under Zapad 13 i Kaliningrad hoppas jag att Sverige vänligt och tydligt visar Ryssland att svenskt luftrum och obemannade svenska öar inte är ett säkerhetsvakuum som behöver fyllas av någon annan. Gör vi inte det kanske Ladoga 17 innehåller moment där ryska överljudsbombare faktiskt flyger rakt över någon liten obebodd svensk sandö mitt i havet, och inte bara vid sidan av den.

Grodman

Fortsättning på nytt säkerhetspolitiskt läge.

Blir ett snabbt inlägg idag rörande hur omvärlden ser på Sverige som nation. Som jag skrev i inlägget om det förändrade säkerhetspolitiska läget så fanns risken att Sverige skulle bli utskrattat rent säkerhetspolitiskt p g a vårt svaga uppträdande.

Detta har nu börjat på allvar, både från Polen och Estland höjs nu kraftigt kritiska röster kring hur Sverige har skött denna incident. Svd beskriver det mycket bra i sin artikel, Sverige har tappat ansiktet.

Snart har varje västland som har en gräns som ligger an mot Stormakten börjat uppfattat dess agerande som någon form av hot i varierande grad samt att normalbilden har förändrats. Hur kan det då komma sig att vi i Sverige inte gör det, vad ser Karin Enström och Cecilia Widegren som vi övriga inte ser och framför allt vilka rapporter får de från våra känselspröt (MUST och FRA) som vi övriga inte får genom OSINT.

För våra två världsbilder är totalt vända, är precis som om det är parallella dimensioner, vi har den negativa medan sittande regering och Försvarsberedning har en positiv. Vad som också är anmärkningsvärt är att Regeringen sitter helt tyst de säger inte ens något om dessa rapporter.

Men troligtvis vet de att de har ”skitit i det blå skåpet” ordentligt nu och vad de än säger i säkerhetspolitiska frågor, så kommer de EJ få något gehör från resten av Europa. Detta är själva grundbulten i varför vi måste kunna hävda vårt territorium, klarar vi inte det kan vi inte påräkna hjälp och vi kommer tappa anseende samt ingen bryr sig om vad den moraliska stormakten Sverige säger.

Finns en liknelse som jag ofta brukar använda för att beskriva hur säkerhetspolitk fungerar mellan nationer. Tänk er små barn i sandlådan på förskolan, den som är störst tar oftast den bästa och roligaste leksaken, gärna av någon annan också som hade den egentligen. Det fungerar exakt likadant mellan nationer är man svag så är det alltid någon starkare som försöker sko sig på den svage.

Detta måste folk förstå, det går inte längre att lulla omkring i någon grandios dröm om att världen är fredlig och vi alla kommer sitta och sjunga ”we shall overcome” trots att moderaterna har provat det en gång tidigare, det gick ju inte så bra som vi alla vet. Det funkar inte så och kommer aldrig funka så. Betänk bara hur ni själva beter er när ni anser er förbigångna av någon anledning på er arbetsplats!

Det är inget annat än defaitism säkerhetspolitiskt från vår sittande Regering, nu om nån gång krävs det krafttag för gör de inget nu när omvärlden raljant sagt skrattar oss i ansiktet, kommer vi definitivt ha förlorat vårt anseende.

Fredrik Reinfeldt dags att agera rollen som Nationens starke man. Det är det här du valdes för att kunna klara av. Klarar du inte trycket, ta då ett steg åt sidan, precis som du borde ha lärt dig under din GU vid Sveriges urjägarförband!

Uppdatering 2013-04-30 20:54:

En vän länkade till en mycket bra videosekvens hur Europa har ändrats sen 1000 ekr intill nu, tror våra folkvalda att det har upphört att gälla även nu? För personligen tror jag inte att människan har utvecklats så mycket moraliskt på 1000 år när väl ”skiten träffar fläkten”. Men vad vet jag som enkel jägarchef…

Övningsmönster del 1 – Zapad’09 och larmövningar

BAKGRUND

Detta är mina egna bedömningar så jag kan vara helt ute och cykla i saker.

Det talas ju ofta och väl från våra två mest ledande försvarspolitiker Cecilia Widegren och Karin Enström att Stormakten har en låg nivå. Ett av de enklaste sätten att bedöma ens motståndares förmåga är att följa dess övningsverksamhet. – Därav att ett signalspaningsflygplan la sig i den smala remsan av internationellt vatten mellan Öland och Gotland. Sen är ju frågan varför den la sig där m h t att övningen i huvudsak skede vid två platser Enköping och Boden och det finns då bättre ställen att lägga sig på än mellan Öland och Gotland. Men varför den var där lär vi aldrig få reda på.

Stormakten har enkelt sett tre strategiska riktningar vilket även inriktar dess övningsverksamhet, det är den Västra, Södra och Östra riktningen. Varav tyngdpunkten med förband trots vad vissa säger ligger i den Västra riktningen.

Fokus är att i den Västra riktningen kunna möta en högteknologisk motståndare, i den Södra riktningen kunna möta en irreguljär motståndaren och i den Östra riktningen kunna möta ett massanfall.

Fokus på övningsmönstren är den taktiska och operativa nivån. Vi kommer således ej titta på enskild soldats nivå dvs hur väl träffar han, tar han en korrekt eldställning. Ej heller stridsteknisk nivå d v s hur väl tar plutonen eller gruppen en stridsställning eller samordnar eld och rörelse. – Detta är saker som vår motståndare i Afghanistan väl klarar av så då får man förutsätta att Stormakten gör det likväl med en relativt lång värnplikt.

Fokus kommer ligga på taktisk nivå i allmänhet och den operativa nivån i synnerhet det är där vi kan se om Stormakten har en låg, mellaneller hög förmåga. Övningsverksamheten som vi kommer titta på är Zapad-09 samt de två s k beredskapsövningarna som har genomförts av Stormakten under första kvartalet av 2013.

Några av de mer intressanta ingående momenten i Zapad-09:

Utöva ledning på långa avstånd med försök till ett integrerat ledningssystem. På ren svenska ha en gemensam lägesbild över allt som sker och kunna utöva ledning av detta från en annan plats. Den gemensamma lägesbilden gör att man kan agera snabbare och fatta mer avvägda beslut.
Luftlandsättning med bataljonsförband som understödjs med jaktflyg i syfte att skydda själva luftlandsättningen samt attackflyg i syfte att bekämpa markmål som skulle kunna försvåra/störa återsamling samt avmarsch från luftlandsättningsområdet.
Landstigning med bedömt bataljonsförband som understödjs med marin- och luftstridskrafter. På ren svenska flyget bombar platsen och fartygen skjuter sönder den så att markförbanden i lugnan ro kan gå iland.
Utöva luftförsvarsledning intrigerat med Vitryssland. Dels leda eget flyg dels luftvärn.
Öva försvar mot en högteknologisk motståndare. – Enligt Stormaktens agerande är anfall alltid bästa försvar. Här simulerades även utnyttjande av taktiska kärnvapen för att nå framgång i sin anfallsrörelse (Stormakten har inte erkänt detta men bedömare gör gällande så).
Mobilisering samt transport av förband.

De slutsatser man kan dra av detta är att Stormakten kan samordna striden lokalt på platsen utan större hinder d v s taktiskt klarar han av att lösa sina uppgifter, om än med föråldrad utrustning. Rent operativt stötte Stormakten på problem, dels försvårades hans transport av förband, dels uppstod ledningsproblem, dock var ledningssystemen under utveckling när övningen genomfördes så några större slutsatser är svåra att dra.

Således borde man riskfritt kunna säga att Stormakten hade en mellan nivå rent taktiskt under Zapad 09 och var någonstans mellan låg och mellan nivå rent operativt främst kopplat till brister i ledningssystem och förmåga att kunna transportera sina förband.

Beredskapsövning 1(130218-130221) Denna beredskapsövning för den största av sitt slag under de senaste 20 åren hos Stormakten. Det Stormakten ville pröva var främst sina ledningsförmåga samt ledningssystem. Förbanden som prövades var inom Centrala och Södra militärdistriktet.

Vad som övades var bl a:

Luftburen förflyttning av förband.
Luftstridskrafterna övade luftstrid samt markmålsbekämpning.
Förflyttning för att därefter lösa stridsuppgift ur marschgruppering.
Parallellt med denna beredskapsövning övades även de strategiska robottrupperna men det är ett kapitel för sig själv.

Vad som framkom med denna övning var bl a brister i materielen viss materiel fungerande inte, viss materiel gick ofta sönder o dyl samt att underhållsorganisationen ej var korrekt dimensionerad med reparations resurser. Sambandsvägarna för att kunna ta emot larmordern fungerade ej heller tillfredsställande. Luftstridskrafterna fick dock mycket beröm framför allt avseende markmålsbekämpning likväl fick luftlandsättnings trupperna detta.

Beredskapsövning 2(130328-130330), denna övningen syftade till att utvärdera beredskapen hos olika förband samt dess förmåga att kunna interagera med andra vapen- och truppslag och borde ses som en uppföljare till den första för att se om ledningstider har förkortas och om förbanden kan inta en högre beredskap på kortare tid (läs alla förbandschefer vet nu att detta kan inträffa och därmed snäpper man upp sig själv).

Vad som övades var bl a:

Förflyttning av luftlandsättningsförband från annat militärdistrikt i syfte att lösa stridsuppgifter.
Landstigning med marininfanteri.
Luftförsvar till sjöss, – ofan måste man kunna sådant också och ha vapensystem till det, tur man som jägarchef vant sig att inte ha något luftvärn…
något som frekvent nämndes var nyttjandet av dessanter ett begrepp som levt kvar sedan VK II hos Stormakten. Detta är kort och gott specialförband eller specialförbandsliknande enheter (läs svenska jägarförband). Dessa utnyttjades vad som skrev för att rekognosera stränder men man kan nog även förutsätta att det genomfördes stridsföretag vid och längre in från kusten, främst då av Generalstabens Spetsnaz förband som även deltog. Detta kommer beröras i en senare artikel som ett exempel på förmågehöjning, fokus kommer då ligga på Östersjömarinens Spetsnaz förband och inte Svarta havs flottans som nu var fallet.

En intressant aspekt är att man hade flyttat landstigningsfartyg från Östersjöflottan till Svarta havs flottan, dessa deltog dock ej i landstigningarna men de deltog i övningarna som en ”skenlandstignings” styrka. Detta innebär att övningen var planerad sedan ett tag tillbaka för att kunna ha rätt antal fartyg under själva övningen.

Fokus på denna övning var främst maritim verksamhet. Det vill säga förbandens stridsvärde testades i en rad olika moment för att se vilken nivå de håller. Detta görs även hos oss i Sverige men det brukar föranledas av punktinsatser på moment som vi vet är dåliga på innan och testerna förbereds i god tid innan, således får man aldrig ett riktigt värde på vart står vi här och nu.

INNEBÖRD

Vad innebär allt detta då, ja:

Övningsmönstret har ändrats, numera klarar Stormakten av att genomföra larmövningar och därefter utan förberedelser kunna påbörja lösandet av en uppgift.
Han kan slå en ovetandes motståndare antingen som utgör ett hot mot Stormakten eller i form av ett väpnat angrepp från Stormakten mot en annan nation m h t att han kan samla förband på kort tid och förflytta dessa en lång sträcka.
Stormakten har även sådan materielstatus att han kan genomföra dessa övningar med kort varsel, vilket rimmar mycket illa med vad vissa försöker få oss att tro rörande statusen hos Stormakten. Dock har han brister i sin materiel främst avseende den som ej blivit utbytt av anledningen att de börjat få för många år på nacken, men dessa brister börjar vi även lida av.

Jag vill återknyta till de fartyg som man flyttade från Östersjöflottan till Svarta havs flottan. Troligtvis hade världens underrättelsetjänster upptäckt denna förflyttning men inte lagt någon större notis om dem m h t att man flyttar fartyg mellan flottorna hela tiden (bl a har man nu börjat flytta fartyg från Svarta havs flottan till Östersjö flottan för Zapad-13).

Men betänk hur fort det gick att samla 7 000 man. Det går rätt fort att trycka in manskap och materiel i landstigningsfartyg, därvid hade man om man valt att göra det erhållit en strategisk överraskning för ingen brydde sig om de fartyg som var på väg till Svarta havet.

Den s k normalbilden börjar alltså att förändras och inte till det bättre, det är då man som analytiker och politiker måste ta sig en ordentlig funderare. Stormakten har på kort tid höjt sin förmåga att kunna agera på ett mycket kraftfullt sätt.

En annan förändringen i normalbilden är att även om de själva påtalar vad de tycker är lång reaktionstid hos sina förband, så kan de på mycket kort tid när som helst på dygnet börja kraftsamla och därefter förflytta sina förband. Jämför detta med vårt eget 07:30 – 16:30 försvar där varje minut före eller efter renderar i övertid vilket ingen förbands-/enhetschef vill vara tvungen att förklara.

Vad som jag personligen kan tycka är alarmerande och som andra bloggare även tagit upp är att dessa larmövningar likväl skulle kunna vara ett sätt för Generalstaben att öva strategiskt överfall. Kort och gott på ren svenska man slår till när ens motståndare som minst anar det, med en sådan kraft att man kan förlama honom, för att därefter vinna tid och samla de övriga trupperna för att slutligen gå in med de samlade trupperna.

SLUTSATSER

Stormakten har numera ur min horisont en mellan nivå på operativ nivå han kan snabbt samla förband, förflytta dessa långa sträckor och där ur marschgruppering påbörja lösandet av en uppgift.

Det man kan se är att sedan Zapad-09 genomfördes har man höjt förmågan avsevärt hos de väpnade styrkorna hos Stormakten. Ledningsmetodiken och systemen måste även ha förbättras utifrån att man lyckats genomföra två större larmövningar och förflyttat förband mellan militärdistrikten utan större missöden.

De som är insatta i FM tidigare beredskapsplanering vet att vi hade differentierade inryckningar mellan Norra och Södra Sverige av den enkla anledningen att vi alltid skulle ha förband snabbt gripbara för att kunna stå emot ett Strategiskt överfall.

Hur ser det ut i dag då, jo svensk semesterlagstiftning stipulerar ju att en arbetstagare har rätt till 4 veckor sammanhängande semester under månaderna Juni, Juli eller Augusti. Är semestern differentierade inom den svenska FM?!? Jag vet inte men har svårt att tro det för ingen har nog tänkt i de banorna, tyvärr…

Att Stormakten har en låg nivå som våra två främsta försvarspolitiska företrädare gör gällande är inget annat än ett skämt. Nu är det upp till bevis om det Svenska skolsystemet har lyckats producera kritiskt granskande och tänkande individer som kan slå håll på försöket.

Åhh just det Karin Enström sekretesslagstiftningen har inte brutits på något sätt i det här inlägget, är enbart öppna källor som utnyttjas dels från FOI dels från säkerhets- och försvarspolitiska institut dels från massmedia dels från internet som helhet. Vad är nästa ”ny moderata” steg göra som vissa andra nationer begränsa internet så det passar ens egen världsbild?

Den vassa eggen

Debattens vågor går fortfarande heta efter SvD-artikeln om de ryska bombflygplanen. Spektrat innehåller allt från satir av tvivelaktig kvalitet, obekräftade rykten och politiska utspel till mer principiellt intressanta och kvalitativa alster som PJ Anders Linders krönika i dagens SvD. Med titeln ”Håll tyst, vår beredskap är god” får sig regeringens försvarspolitik en rejäl sågning. Han […]

HMS Orion utsatt för skenanfall

Återkommer med ett av de mer och mer sällsynta inläggen på bloggen. Tyvärr slukar Twitter all tid och energi. Bot och bättring utlovas.

Fredrik Antonsson skriver på sin blogg ”Den sjätte mannen” om att det svenska signalspaningsfartyget HMS Orion, under mars månad detta år, utsattes för så våldsamma skenanfall att man såg sig nödgad att retirera. Notera att HMS Orion utförde sina uppgifter på internationellt vatten.

Fartyget är helt obeväpnat och har en väldigt låg maxfart och utgör således inget fysiskt hot så som de ryska anflygande bombplanen med eskort och störsänding under det som allmänt kallas för Ryska Påsken.

Den sjätte mannen

HMS Orion har faktiskt tidigare utsatts för en medveten ramming – för snart 20 år sedan under kalla kriget.

Rammningen av HMS Orion (Full text – tyvärr betalartikel)

Klart Skepp – – . .

Polsk analys av ”ryska påsken”

I brist på ryska kommentarer till långfredagens uppvaktning, en färsk rysk videomix som återspeglar hur då-nu-framtid ofta flyter ihop i ryskt tänkande.

I den svenska rapporteringen kring långfredagens märkliga ryska nattövning har det bara kort nämnts att den polska regeringen reagerat kraftigt på övningen. Bland annat har den polske utrikesministern personligen tagit upp det hela med Natos generalsekreterare.

Nu finns även en polsk forskares analys av det svenska agerandet öppet publicerad på engelska. Bara två citat ur rapporten:

The lack of a reaction from the Swedish Air Force to the Russian exercises proves that this most important branch of the Swedish Armed Forces has structural problems and may be unable to cope with all the tasks it has been entrusted with.

Samt:

Russia resumed flights of strategic bombers capable of carrying nuclear warheads in the High North in 2007 and in the Baltic region in 2011 (in international airspace). However, the manoeuvres of 29/30 March were probably the first Russian exercises to simulate a direct attack on Sweden since the end of the Cold War.

Läs hela rapporten via länken ovan.

Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för Tredje Sjöstridsflottiljen

Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen

Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona – Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper

————————————————————————

Magnus, du har varit förbandschef under drygt ett år sedan du tillträdde befattningen den 1 januari 2012. Hur har ditt första år som förbandschef varit? Har befattningen och tjänsten motsvarat den bild du hade förväntat dig?

Både ja och nej. Jag visste ju att jag skulle komma att tvingas tillbringa mycket av min tid på resande fot – främst för att delta i centralt påkallade möten och genomgångar. Jag har ju sett hur mina företrädare har haft det. Trots det hade (och har) jag ett antal förväntningar som jag hoppas kunna gå i mål med. Jag visste att mitt fokus som förbandschef skulle tvingas ligga långt fram i tiden samtidigt som jag tycker det är viktigt att vi på förbandsnivån kan koncentrera oss på här-och-nuet. Där har vi en del att ta tag i då det genom den allmänna debatten, inte minst på nätet, är en total fokus på framtiden.

Under 2012 upplevde jag att jag endast till del kunde koncentrera mig på förbandet och dess verksamhet. Detta berodde sannolikt på ett antal olika anledningar; jag var ny på jobbet, vi var mitt inne i omstruktureringen, förbandschefsutbildning, m.m. I år ser situationen bättre ut och jag har i större omfattning kunnat vara där jag borde vara; på förbandet.

Du har ju själv en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall även vara en nackdel?

Det är riktigt, jag tillhör dem som gått ”den långa vägen” på 3:e. Jag började här som ung fänrik 1988 som NS på patrullbåten HMS Vidar. Sedan har jag hoppat mellan patrullbåts- och korvettdivisionerna varvat med utbildningar och stabsbefattningar. Det tror jag är bra då det ger mig en stabil grund att stå på. Jag känner förbandet och därmed även dess styrkor och svagheter. Det ger mig en möjlighet att internt fokusera på rätt frågor utan att jag behöver en lång startsträcka för att förstå var vi står just nu. Men det är samtidigt en utmaning då jag förväntas, och förväntar av mig själv, redan veta allt som behöver vetas om förbandet. Så är det naturligtvis inte. Dels har jag varit borta från 3:e ett antal år och dels så har jag inte tidigare haft full insyn i allt vad flottiljchefen dagligen sysslar med.

Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.

Om vi börjar diskutera på ett övergripande plan, närmare bestämt på den politiska nivån. Försvarsdebatten har sedan årsskiftet, eller egentligen sedan Almedalen förra året, gått för högtryck. Regeringen med Moderaterna i spetsen anklagas av i stort sett alla debattörer och övriga partier för att skönmåla läget i Försvarsmakten och att försöka göra sken av att allt är bra. Många debattörer och skribenter anser att just detta är ett stort problem. Är det här ett problem för Försvarsmakten enligt dig?

Jag tänker inte här och nu ge mig in i en politisk debatt, men jag följer ju givetvis den allmänna debatten och måste ju erkänna att jag tidvis blir lite frågande till hur vitt skilda uppfattningarna verkar vara. Vad detta beror på överlåter jag till andra att bedöma. Sakfrågan är ju inte heller helt enkel. Det hela grundar sig ju i vad IO14 är, och vad vi kan uppnå med den organisationen. Här kan vi nog hitta grundbulten till den uppkomna situationen. Redan 2009 kunde FM å ena sidan konstatera att det skulle vara möjligt att få till en ny organisation OM vissa presenterade förutsättningar kunde uppfyllas.(T.ex. förändringar i grund-organisationen) Det blev nobben på de viktigaste av de förutsättningarna! Å andra sidan så har vi nog själva hittat på lite egna nya idéer längs vägen som inte fanns med från början. (T.ex. uppsättandet av nya krigsförband, vilka förvisso har godkänts efterhand). Det olyckliga i sammanhanget är väl att det ger en bild av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken som inte är särskilt bra.

Ja, så är det onekligen. Kopplat till detta så har ju vår ÖB Sverker Göranson vid ett flertal tillfällen varit mycket tydlig och förklarat för våra politiker det prekära ekonomiska läge Försvarsmakten står inför. Förtroendet för ÖB inom Försvarsmakten har ökat avsevärt sedan dess, även om det är hans jobb att just förklara läget för politiska nivån. Ser du en skillnad mot tidigare år och tidigare överbefälhavare avseende tydligheten i kommunikationen mot uppdragsgivaren?

Ja, jag upplever att det är en skillnad idag gentemot hur det har sett ut de senaste åren. Men samtidigt tror jag att förutsättningarna har förändrats ganska rejält under samma period. Dels förs den allmänna debatten på ett helt annat sätt och i helt andra medier än tidigare, dels så upplever jag att svårigheten för ÖB att få ihop utmaningen att balansera uppgift och tilldelade resurser blivit svårare och sist men inte minst så är min uppfattning att återtagandet efter den strategiska time-outen kräver en ökad tydlighet från ÖB:s sida då både själva återtagandet men även strävan att bibehålla uppnådd förmåga ställer betydligt högre krav på såväl personal som verksamhet och tillgänglig materiel.

En viktig ”spelare” i det du nämner här ovan är den pågående försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren. Försvarsberedningen är just nu i full gång med sitt arbete att göra en omvärldsanalys som skall presenteras i sommar. Därefter ska beredningen fortsätta med att ta fram ett underlag för ett nytt försvarsbeslut som skall tas under 2015. Har du några tankar runt detta och försvarsberedningens arbete kopplat till ett marint perspektiv?

Nästa försvarsbeslut blir givetvis mycket viktigt för hela FM och den framtida utvecklingen, men jag tror att det blir av vital vikt för Marinen. I skrivande stund ser ju framtidsutsikterna för en marin utveckling inte särskilt ljusa ut. Med tanke på utvecklings- och anskaffningstider avseende ny materiel, måste man redan nu fatta strategiskt viktiga beslut som påverkar förbandens förmågor efter 2020. Vi har redan idag förhållandevis gammal materiel och den måste omsättas till stor del strax efter 2020. Med andra ord kommer nästa försvarsbeslut innebära ett strategiskt vägval avseende den marina förmågan i framtiden. Jag vill ju givetvis gärna tro att man inser behovet av de marina förmågorna och att man därför vidtar åtgärder för att dessa skall kunna innehållas även i framtiden.

Kopplat till den framtida Försvarsmakten är så är som du beskriver här ovan så är försvarsanslaget helt vitalt för att kunna realisera framtidens försvarsmakt. Som vi alla könner till så erhöll Försvarsmakten av försvarsdepartementet i höstas ett uppdraget formulerat i regeringsbeslut 7 där man skulle svara på en mängd frågor på mycket kort tid rörande den långsiktiga ekonomin. ÖB har i senare intervjuer sagt att det var en starkt bidragande orsak till hans sjukskrivning. Hade du och ditt förband någon uppgift i samband med detta arbete?

Förbandets uppgift var primärt av perifer art. Huvuddelen av arbetet med att ta fram underlag till FM svar på uppdraget från Fö utfördes av Högkvarterets olika delar. Men över tiden var vi med och stödde HKV med smärre detaljuppgifter.

Förstod ni förbandschefer hur illa ställt det var med ÖB, fick ni någon information om detta vid ÖB:s chefsmöten?

Jag personligen hade ingen information tillgänglig om hur det var ställt med ÖB. Frågan är om han ens själv visste hur illa det var.

Turerna runt ÖB och Försvarsmakten har ju kommenterats flitigt på många ställen. Följer du aktivt försvarsdebatten i media och på bloggar?

Det där går lite upp och ner. Tillgänglig tid medger inte alltid att jag följer debatten i den omfattning jag egentligen skulle vilja. Jag försöker följa de mest frekventa bloggarna såsom din egen, Marinbloggen, WW mfl. Jag har dessutom, efter långt om länge, skaffat mig ett Twitterkonto vilket ju ger en del flashinformation. Däremot är jag dålig på att själv delta i debatten. Det har blivit ett par enklare Twitterinlägg, men att vara så engagerad att jag ger min in på att skriva egna blogginlägg – det räcker helt enkelt inte tiden till för.

Om vi lämnar de övergripande rörande Försvarsmakten i sin helhet och försvarsdebatten, och i stället går tillbaka till ditt eget förband 3. Sjöstridsflottiljen. Hur är läget i stort just nu?

Generellt är läget vid förbandet mycket gott, men det märks tydligt att vi är mitt inne i en ganska stor förändring. Förändringen är stor såtillvida att vi just nu genomför en rejäl generationsväxling på fartygssidan. Främst märks detta i övergången till Visbykorvetter, men det är ju inte den enda förändringen på fartygssidan. Vi har ganska nyligen tagit leverans av moderniserade minröjningsfartyg av Kosterklass, HMS Sturkö skall genomgå en större ombyggnad med start nästa år samtidigt som minröjningsfartygen skall genomföra en generalöversyn. Parallellt med detta planerar vi för en avveckling av HMS Stockholm och HMS Malmö samt våra bevakningsbåtar för att istället, inom några år, ta leverans av två Göteborgskorvetter i olika konfigurationer.

Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.

Om du måste lyfta fram flottiljen största problem just nu (vi undviker ordet utmaning när vi egentligen menar problem) respektive det mest positiva, vad skulle du lyfta fram då?

Vakansläget! Och det problemet är egentligen tudelat. För det första har jag ett antal ”riktiga” vakanser. Det vill säga att jag har befattningar som det idag inte finns något namn till. Problemet med dessa är att det inte går att fylla dessa luckor med nyutexaminerad personal. Det handlar om erfarna besättningsmedlemmar på bl.a. tjänstegrenschefsnivå. Den andra delen av problemet är alla de bemanningsuppdrag där jag tvingas bemanna andra delar av Försvarsmakten med personal som jag inte får ersätta. Det innebär ju att jag i det stående insatsförbandet, som i den bästa av världar skulle varit fullbemannat, tvinga leva med ständiga luckor. Jag har ju inga reserver eller T-förband att ta av.

Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.

Ja, vakansläget är onekligen stort i hela Marinen. Men trots vakansproblemen har du lyckats bemanna upp det största fartyget i din flottilj. Du har nyligen sänt iväg insatsstyrkan ME-03 som med HMS Carlskrona som nu är på plats och löser uppgift i Indiska Oceanen och Adenviken. Hur har vägen framåt varit rörande att sätta upp styrkan ytterligare en gång? Har allt gått enligt plan?

Ja det tycker jag att det i stort sett har gjort. Detta är ju den tredje gången vi deltar i Operation Atalanta. Givetvis finns det förbättringspotential avseende enskilda frågeställningar. Eftersom förbandet är sammansatt av ett antal olika delar från flera andra förband i Försvarsmakten så finns det många olika synpunkter att ta hänsyn till. I den bästa av världar hade HMS Carlskrona varit klar att skicka iväg i sin dagliga konfiguration, men så är det ju givetvis inte. För det första är ju fartyget i vanliga fall utrustat och bemannat som stödfartyg. Det är ju inte i den rollen hon skickas iväg vilket innebär att vi måste se över vilken materiel och vilka personella förmågor som måste tillföras för att hon skall kunna verka i rollen som OPV.

Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!

Vad har du som förbandschef för uppgift kopplat till ME-03 nu när förbandet är insatt och således överlämnat till insatsstaben?

Fartyget är ju idag ”TOA:t” (överlämnat) under EU befäl, vilket innebär att jag inte har några uppgifter alls kopplat till vad fartyget gör inom operationen. Däremot har jag ju ett fortsatt ansvar avseende vissa personalfrågor. Det vi idag arbetar med är planer för avveckling och hemkomstverksamhet, men även planering kring den ”leave” besättningen skall ha och därtill kopplad personaltillförsel under leave-perioden.

Något helt annat nu. En sak man ofta hör från den gamla stammen av ytattackpersonal vid systerflottiljen i Stockholm är att många upplever att förbandet fortfarande präglas av att primärt vara en minröjningsflottilj. Tror du att minröjningspersonalen på ditt förband upplever samma sak fast omvänt?

Jag kan inte säga att jag har upplevt det som något problem på flottiljen. Visst är det så att det slängs ut pikar då och nu, men det är alltid med glimten i ögat. Jag tror att den integrering vi har gjort här i samband med bemanning av Visby-korvetterna har varit starkt bidragande till att vi nu till stora delar är en sjöstridsflottilj. Men vi har även roterat personal mellan de äldre korvetterna och minjaktfartygen i förhållandevis stor omfattning.

Kopplat till ovanstående. Anser du att vi valt rätt väg att gå med inrättandet av sjöstridsflottiljer, och framför allt, hur ser du på framtiden? Tror du att vi kommer att bibehålla nuvarande organisationsstruktur under överskådlig tid? Det har ju tidigare talats om att slå ihop flottans förband till en enda eskader motsv. med basering på två platser?

Med tanke på det stålbad vi i Marinen genomgick i samband med FB04 tror jag att det var den enda möjliga vägen att gå. Alternativet hade varit att bibehålla en ytstridsflottilj och en minröjningsflottilj. Den geografiska uppdelningen mellan syd och ost hade då tvingat fram en lösning som hade varit mer eller mindre katastrofal. Antingen hade det varit nödvändigt att placera den ena flottiljen i Karlskrona och den andra på Berga eller också att dela upp bägge flottiljerna på två ställen. Det första var ju i princip det som hände med ubåtsflottiljen och där lider man fortfarande rejält av de konsekvenser som uppstod då. Den andra lösningen har vi också provat på, om än bara på divisionsnivå, och har då kunnat konstatera att det inte fungerade så särskilt bra. Kontentan av detta är ju då solklar- jag anser att vi behöver ha såväl ytstrids- som minröjningsförmåga både här i Karlskrona och på Berga över tiden.

Huruvida det är lämpligt att slå ihop båda flottiljerna till en eskader kan man ju diskutera för- och nackdelar. Här är det också viktigt att ta med i diskussionen huruvida vi pratar om basorganisation eller insatsorganisation. Tittar vi på våra grannländer Norge och Danmark så finns ju där en Norwegian respektive Danish Task Group. Jag anser att det finns stora fördelar med att vara organiserade i en s.k. ”Type Organisation” ur ett produktionshänseende och här är nuvarande flottilj och divisionsstruktur sannolikt mest lämplig, men jag kan också se att en s.k. ”Task Organisation” eller ”Warfare Organisation” kan vara bäst lämpad för insatsuppgifter och här kan jag se fördelar med en eskaderlösning, eller vad man nu väljer att kalla den. Detta behöver, enligt min uppfattning, noga analyseras och tills vidare förordar jag att nuvarande struktur bibehålls.

När vi ändå är inne på organisation. Divisionsstaberna vid ditt förband har vad vi förstått växt efter omstruktureringen. Varför har man valt den vägen, och har ni hittat en bra arbetsordning för att optimera arbetet vid förbandet?

Det där är en fråga jag ofta får höra. Visst; det är ett oomkullrunkeligt faktum att divisionsstaberna har vuxit de senaste åren, men det är från ett minimalt utgångsläge. Storleken på staberna har dessutom varierat över åren. För inte så länge sedan var de av ungefär samma storlek som nu, för att under några år successivt minska till att i stort sett vara helt borta några år. När jag var divisionschef på korvettdivisionen bestod ”staben” av mig själv och en adjutant. Det var ingen fungerande ledningsresurs utom i mycket begränsad omfattning.
Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.

En annan anledning till utökningen är att det ger oss en möjlighet att avdela personal till bemanningsuppdrag utan att behöva nagga på besättningarna. Om vi sedan behöver kalla tillbaka personalen beroende på ett försämrat hotläge eller av annan orsak är startsträckan kortare för att komma igång med stabsarbete än vad det skulle vara att behöva bygga ihop en fullt fungerande fartygsbesättning.

Det finns uppgifter som gör gällande att PTK verksamheten som i dag är organiserad under ditt förband skall flyttas över till SSS från årsskiftet. Man kan i detta beslut se en renodling av förbandet till ett insatsförband när denna PROD-del flyttas. Är det en korrekt iakttagelse?

Ja det är korrekt! Vi arbetar just nu utefter en inriktning att PTK organisatoriskt skall överföras till Sjöstridsskolan. Det finns som i alla andra frågor fördelar såväl som nackdelar med detta. Utan att gå in på alla detaljer så ser jag fördelen med att mitt förband ytterligare renodlas till att bli ett rent insatsförband då PTK har varit den stora basorg-delen av flottiljen.

De övergripande skälen till att omorganisationen sker är sannolikt att man på det sättet koncentrerar utvecklingsfrågor till en plats utanför HKV. På SSS finns ju redan tidigare det som kallas för FunkE och som huvudsakligen sysslar med utvecklingsfrågor. En annan anledning är att PTK utvecklas mot en övergripande marin utvecklingsenhet med ansvar för all provtursverksamhet i Marinen. De senaste har ju fokus legat på Visbyprojektet, men redan från årsskiftet 12/13 så har amfibieuppgifterna tillförts vilket inneburit att jag idag har fyra medarbetare på Berga som sysslar med dessa frågor. Allteftersom nya projekt rullar igång så kommer dessa att hamna under en hatt.

Ett känt problem är att personalhanteringen genom införandet av PRIO trycks nedåt till den första linjens chefer. Detta har på många förband inneburit att chefer inte har tid för sin huvudtjänst i den omfattning man vill. Ser läget likadant ut vid ditt förband?

Jag är övertygad om att det ser likadant ut i hela Försvarsmakten. Man kan tycka vad man vill om PRIO – det har man även gjort om alla andra införanden av nya stödsystem. Palasso skulle aldrig fungera minns jag att det hette. Jag är övertygad om att vi som organisation kommer lära oss hantera PRIO på ett tillräckligt fungerande sätt framöver. Då gäller det att kunna acceptera att alla inledande styrningar kanske inte var så bra utan att de överses och man successivt kommer fram till en bättre lösning. I min värld är det kärnverksamhet man skall syssla med längst ut på linan och inte administration, men med det sagt så tror jag inte att vi någonsin kommer att komma bort från det helt och hållet. Däremot är jag övertygad om att vi som alltid kommer finna en tillräckligt bra medelväg. Så gör vi väl alltid här i mellanmjölkens land.

Mellanmjölkens land, en mycket bra beskrivning av mycket som sker… Åter till personalfrågan som kanske är något av de viktigare ämnena att diskutera. Finns det något annat du vill lyfta fram kopplat till just personalfrågor?

Vakansläget är bekymmersamt. Jag utvecklar ju det lite som svar på en annan fråga här, så jag går inte in på det mer i detalj. Men jag kan ju tycka att Försvarsmakten som helhet fokuserar lite för enkelriktat mot några specifika personalproblem av vilka jag inte delar samtliga.

Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.

Vi upplever idag inget problem att rekrytera GSS. Rekryteringen till de olika officerslinjerna klarar vi också ganska bra, men vi kommer hamna i en rejäl utmaning då Marinen inom kort kommer ”drabbas” av stora pensionsavgångar, vilket innebär att vi måste öka rekryteringen ganska rejält för att kunna försörja främst MarinB och SSS med kompetens.

Hur har införandet av tvåbefälssystemet (OF/SO) diskuterats och hanterats på ditt förband? Många officerare i Försvarsmakten är oroliga för att tvingas till att bli specialistofficer mot sin vilja, samtidigt som andra ser det som en möjlighet. Hur har ni hanterat den förstnämnda frågan?

Hela frågan om införande av ett tvåbefälssystem måste ses i sitt sammanhang. Det kommer ta väldigt lång tid innan vi helt och hållet har svängt in i det nya systemet. Jag kan se fördelar med att vi i dag hanterar övergången (avseende omgalonering) på frivillig basis till skillnad från hur vi gjorde förra gången 1983. Fördelen med att göra som vi gjorde den gången är att då blir övergången konkret och inte utdragen i tid. Samtidigt ska vi ha i åtanke att det fortfarande, 30 år senare, fortfarande tjänstgör många officerare som är inskolade i det system vi då hade. Vad vill jag ha sagt med det då? Den frivilliga övergången vi har valt idag kommer innebära att övergångsprocessen kommer pågå under väldigt lång tid – vilket jag kan se som negativt.

I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.

Angående tvåbefälssystemet och specialistofficerare. Vi skrev för en tid sedan ett inlägg på bloggen om att de marina förbanden hanterat befordringen av SO på väldigt olika sätt, där till exempel ditt förband inte har utnämnt en enda individ från SOU till OR7 ännu medan andra utnämnt en större mängd. Sakfrågan kvarstår, hur kommer det sig att det inte finns en enad syn på detta inom Försvarsmakten och Marinen? Man skulle kunna påstå att hanteringen av just den frågan får underkänt. Hur ser du på detta?

Att det inte finns en esnad syn på hur detta ska gå till håller jag med om och kan bara beklaga att det är så. Det känns lite som att vi rusade in i det nya utan att ha alla förutsättningar klara vilket ju givetvis är IG. Vi på 3.sjöstriflj har valt att skynda långsamt just i syfte att invänta OR-projektets slutsatser och därpå kommande styrningar. Dessa har nu stadfästs på ett så pass konkret sätt att vi idag kan påbörja övergången på ett mer ordnat sätt utan att riskera att hamna i situationer som i efterhand visar sig ha varit olämpliga.

Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.

Däremot är det fortfarande oklart vad förbandets OR9 skall ha för arbetsuppgifter. Detta måste ensas inom Marinen innan vi kan påbörja rekrytering. Här pågår ett arbete som innebär att vi dagsläget bedömer att rekryteringen kan inledas efter sommaren.

Mycket intressant! Kopplat till detta så har införandet av GSS fått mycket kritik för att det inte var helt genomtänkt, och att det gick alldeles för fort. Ladorna med personal från värnpliktssystemet börjar nu sina. Hur ser du på rekryteringen av GSS till de marina förbanden i framtiden, kommer det att bli ett problem, eller är det redan ett problem?

Vi har så här långt inte haft några problem att rekrytera sjömän till flottiljen. Antalet ansökningar överstiger behovet. Det är inte heller så att vi bara anställer före detta värnpliktiga. Det ”magasinet” är tomt nu. Vi har ju haft anställda sjömän på förbandet ganska många år nu.

Jag tycker att det är olyckligt att det hela tiden framställs som att Försvarsmakten har svårt att rekrytera GSS. Det olyckliga är att det framställs som ett generellt problem. Vi har svårt att ta till oss problemet inte minst vad gäller GSS/T – vi har inga av den kategorin på 3:e! Att dra hela Försvarsmakten över en kam blir sällan bra. Så länge vi kan erbjuda ”ett omväxlande arbete i skärgårdsmiljö” med en mix av övningar och skarp verksamhet (inte nödvändigtvis internationellt), med mycket tid till sjöss, tror jag inte att rekrytering av sjömän kommer vara ett problem.

Har ditt förband stora avgångar i kategorin GSS, och i så fall, vad gör ni för att försöka minska avgångarna?

Visst, vi har avgångar, och procentuellt har de legat i ungefär samma omfattning som övriga Försvarsmakten. Det som, åtminstone hittills, har varit annorlunda är att den stora merparten av de som slutar som GSS har gjort det för att istället påbörja en specialistofficersutbildning. Det tycker jag är mycket bra och det är därför ingenting som jag försöker motverka. Det innebär ju att vi blir tvungna att hela tiden fylla på med ”nya” sjömän, men än så länge har det inte menligt påverkat vår förmåga i respektive besättning.

Rekrytering är alltid ett ämne som diskuteras. Vad tycker du om Försvarsmaktens centrala rekryteringskampanjer? Senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som exempel?

Det är nog tyvärr så att jag måste inse att jag inte riktigt hänger med hur den yngre generationen tänker. För mig personligen var den senaste kampanjen väldigt märklig. Jag har svårt att se, att det är folk som sitter med huvudet i en gummiboll eller tejpar upp sig själv på väggen med silvertape, är de vi behöver i FM. Fast å andra sidan kan jag ju bara konstatera att den målgrupp som kampanjen främst riktar sig till – 18-20 åringarna – uppskattade den betydligt mer än vad den äldre generationen gjorde.

Du är nog inte ensam om att känna att du inte riktigt hänger med i tankegångarna där…
Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?

Man kan – och kommer med allra största sannolikhet – skriva hela avhandlingar och böcker om Visbyprojektet som sådant. Jag kommer inte göra det här och nu, men synpunkter har jag givetvis. Jag var närvarande, som ung örlogskapten, när HMS Visby sjösattes. Ingen kunde väl då ana att hon inte skulle levereras förrän 12 år senare. Som jämförelse kan man ju ta linjeskeppet Stockholm som tog 24 år och linjeskeppet Skandinavien som tog 35 år att färdigställa. Även dessa fartyg modifierades en hel del under tiden från kölsträckning till leverans.

Nu äntligen har vi tagit leverans av det första fartyget i version 5. Det blir ett rejält förmågelyft för sjöstridskrafterna. Vad som nu gäller i närtid är att vi måste implementera fartygstypen i vår dagliga verksamhet. Hur skall de utnyttjas? Vad kan de de facto lösa för uppgifter? Hur skall taktik och stridsteknik anpassas? m.m. m.m.

Tyvärr är det ju inte riktigt det fartyg som ursprungligen planerades som nu levereras – ej heller är numerären så stor som man kunde önska. Men om man jämför med de system som Visbykorvetterna ersätter och/eller kompletterar så är förmågelyftet mycket stort. Visst helikopterförmågan blev aldrig vad det var tänkt från början, men med givna förutsättningar är den tillräckligt bra, framförallt när helikoptersystemet blir sjöoperativt på riktigt. Vad värre är så saknas ju Lv-robot. Men! Då måste man ha i åtanke att det inte alls är så illa som många belackare vill göra gällande. Man uppnår aldrig samma förmåga med ett eldrörsbaserat luftvärn som med ett baserat på lv-robot, men det vi har är top-of-the-line. Så bilden av att fartygen är helt värnlösa är missvisande. Precis som både du och andra framfört i debatten så är vi något bakbundna av sekretess, men så mycket kan jag säga; Vi litar på det system vi har , men med ett tillfört lv-robotsystem skulle förmågan drastiskt öka.

Din beskrivning av luftförsvarsförågan på Visbykorvetterna är kanske en av de bättre och mest nyanserade jag läst. Glädjande! Något annat som diskuterats runt just Visbykorvetterna är ubåtsjaktsystemet. Nu måste även hela ubåtsjaktsystemet HYDRA omsättas då det enligt FMV har nått ”end of life”, något som i sammanhanget får ses som mindre lyckat mht att två av fem fartyg precis levererats i version 5. Hur påverkar detta förbandsproduktionen bär fartygen måste in på varv ytterligare en gång i en nära framtid för att byggas om?

Min uppfattning är att detta inte kommer påverka förbandsproduktionen över huvud taget. Att system faller för åldersstrecket är inget onormalt och med tanke på leveranstiden så är det kanske inte fullt så uppseendeväckande. Att det sedan är olyckligt att det blir så, kan väl vem som helst skriva under på.

Den plan vi idag arbetar utifrån innebär att de fartyg som ännu ej levererats står först i kön för omsättning. Redan levererade fartyg erhåller ny utrustning i samband med kommande översyner. Helt enligt rutin.

Det låter med andra ord som det finns en bra plan för omsättningen av HYDRA. Vi fortsätter med materielfrågorna. MI och C PROD M har tidigare presenterat en alternativ materielplan för Marinen som blev ratad på högre nivå. Den alternativa planen innebar i korthet att allt krut skulle läggas på att bygga två nya fregatter istället för att vidmakthålla och modifiera befintliga fartyg. Var detta förankrat inom den marina chefskretsen?

Ja, det var helt förankrat i chefskretsen innan förändringsförslaget presenterades. Däremot håller jag inte alls med dig i din mycket förenklade bild av vad förslaget egentligen gick ut på. Det handlade om betydligt mycket mer än så. Och begreppet fregatt är ditt eget. Tyvärr ger du en bild som inte stämmer med verkligheten, men jag går inte in på detaljerna här och nu – de finns beskrivna på andra ställen.

Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).

Angående en föreslagen tidigareläggning av ett sådant projekt så var väl den uttalade konsekvensen av detta att inte genomföra planerad HTM av Gävle/Sundsvall m.m. utan enbart genomföra livsuppehållande åtgärder för att tidigare kunna frigöra ekonomiska medel till nya ytstridsfartyg. Anser du att det är en bättre analys av dåvarande läge? 

Ja den analysen känns bättre och för att börja med det sista så är det helt rätt uppfattat. Den planerade ekonomin för den ombyggnaden skulle föras över på nya fartyg istället. Huruvida de nya fartygen skulle kallas fregatt, OPV eller rätt och slätt patrullfartyg är väl i skrivande stund en ickefråga då det inte är en aktuell väg att gå. Jag anser att det är bättre att använda uttrycket ”Nästa generations ytstridsfartyg” för då har vi inte bundit upp oss åt en viss fartygstyp – befintlig eller tilltänkt. Det ger oss åtminstone en mental möjlighet att välja väg när väl analysarbetet är färdigt.

Ja, det är nog klokt. Men om vi för en stund tillåter oss själva att fundera högt, och även lägger på inriktningsbeslutet från 2009 där det framgår att Marinen primärt skall inriktas för nationella uppgifter i närområdet. Hade det då möjligen inte gett mer nationell operativ effekt att lägga motsvarande summa pengar (4,9 mdr) på att anskaffa dubbelt så många (fyra) nya ”mindre” ytstridsfartyg? Vikten av det nationella perspektivet för Försvarsmakten i sin helhet lär knappast minska om man ser på den senaste tidens utveckling samt debatt i media, men även genom politiska uttalanden?

Det där kan man givetvis väga för och emot intill döddagar. Det är ju en uppenbar brist i att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha för att lösa våra uppgifter på ett optimalt sätt, men i min värld finns det många andra faktorer som påverkar de framtida valen. En mycket viktigt ingångsfaktor är behovet av att kunna basera sjöoperativ helikopter ombord för ett framskjutet utgångsläge. Där var ju den ursprungliga tanken att det skulle ske på våra nya stödfartyg vilka vi ju just nu inte ser ut att få inom överskådlig framtid. Då blir följden att vi behöver kunna basera dem på annan enhet, och talar vi om helikopter 14, som ju är den helikopter som kommer få sjöoperativ förmåga fullt ut så saknar vi en sådan baseringsmöjlighet idag. Det är ju givetvis inte den allenarådande anledningen till ovanstående ståndpunkt, men i min värld väger den ganska tungt.

Att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha är vi helt överrens om. Nu har vi pratat framtid och nya fartyg, men hur ser då läget ut för de gamla trotjänarna, korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö som nästa år fyller 30 år. Hur länge ska de leva kvar som läget ser ut just nu?

Den plan som nu ligger säger att de som längst kommer vara kvar 2015 ut. Huruvida det blir så eller om tidsplanen kommer förändras kan jag bara spekulera kring. Det känns ju alltid surt när de fartyg man själv tjänstgjort på utrangeras, men så är ju tidens gång. HMS Stockholm har ju varit ”mitt” fartyg under många år där jag har tjänstgjort i olika befattningar och inte minst som FC, men damerna börjar bli lite till åren komna så tiden måste ju ha sin gång. Det är väl bara att konstatera att det gäller även för undertecknad. De flesta av de fartyg jag tjänstgjort på har ju redan avvecklats. Snart är det bara Falken och Pelikanen kvar!

Det planeras nu för att genomföra en GÖ/HTM för korvetterna Gävle och Sundsvall, där respektive sjöstridsflottilj skall tillföras ett fartyg vardera. Hur ser läget ut i den frågan just nu? Kommer planerade åtgärder att genomföras enligt plan?

Det är min uppfattning, ja! Huruvida tidsplanen kommer att kunna innehållas återstår väl att se, men vi planerar i dagsläget för att bemanna de två fartyg som skall tillföras 3.e. Som du ju väl känner till så har vi ju bara haft fartyg ur Göteborgsklassen i linje på 3:e under en mycket kort period. Detta innebär ju att vi kommer vara tvungna att typutbilda besättningarna, vilket kommer ta tid i anspråk – något som sannolikt kommer påverka bemanningen på andra fartyg.

Det finns även en plan för att modifiera korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar som skall ersätta de mindre bevakningsbåtarna. Har man funderat över bemanningen av dessa för att kunna nyttja dem mer effektivt över tiden som ex.flera besättningar till varje skrov?

Ja det har vi. Detta blir ju en utmaning som heter duga. De två Kalmar-vedettbåtarna skall ju faktiskt ersätta hela sju andra enheter. Det säger ju sig självt att det inte går rakt av. En lösning är att ha dubbla besättningar, Det skulle medge mer tid till sjöss per fartyg vilket rent tekniskt inte bedöms vara negativt. Det finns nu ett förändringsförslag inlämnat om dubbla besättningar, men det har legat några år nu och att i dagsläget äska mer personella resurser är ju inte helt enkelt. Vi ser också över möjligheten att nyttja andra enheter för sjöövervakningsuppgifter, så jag tror att allt kommer vara utrett och klarlagt tills de ”nya” fartygen levereras.

När man intervjuar en sjöstridsflottiljchef får man inte glömma bort det andra viktiga benet, minröjningsfartygen. Angående sjöminröjningsförmågan och det fartygsbestånd Marinen har där, så kan vi ju konstatera att, trots att fartygen i Kosterklassen nu är gamla så har de fått ett nytt liv och nya förmågor genom den senaste stora ombyggnaden. Det känns som att just dessa fartyg nu blivit mycket vassa när det gäller minröjningsförmågan, men även när det kommer till att kunna svara för eget luftförsvar på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Minröjningsdivisionerna genomför ju som vi kan läsa om på olika ställen dessutom regelbundet skarpa insatser. Delar du den bilden, och hur länge bedömer du att dessa fartyg kan tjänstgöra innan man behöver titta på ersättare?

Ja, den bilden delar jag absolut. men fartygen börjar bli till åren komna och deras livslängd är ju långt ifrån oändlig. Min bedömning är att vi ganska omgående behöver börja skissa på ersättare. Vilken typ av fartyg det handlar om vill jag låta vara osagt, men de nuvarande fartygen bör ha en bedömd livslängd till strax bortom decennieskiftet.

Den förmåga som dessa fartyg med sina kompetenta besättningar numera besitter är ett jättelyft jämfört med tidigare. Jag var själv ombord under ett par dagar tidigare i veckan och kunde ju då på plats och ställe följa hur man på västkusten hittade minst två tyska WW II minor och dessutom destruerade två av dem. Det där blev ju rejält uppmärksammat i massmedia i mitten på veckan, vilket ju på ett tydligt sätt belyser värdet av den skarpa verksamhet vi bedriver med våra enheter.

Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.

Vi står också inför ett enormt omsättningsbehov av ytterligare materiel inom Marinen som är oerhört kostnadsdrivande. Exempel är nya stödfartyg, ny ubåt, anskaffning av lvrb till Visby, omsättning av RBS-15, omsättning av Tp45 bara för att nämna några projekt. Hur realistiskt är det att tro att man kommer att gå i mål med allt detta inom en rimlig tid m.h.t. det ekonomiska läget? Följdfrågan är då självklart, vad skulle det innebära för Marinen om dessa projekt inte blev av?

Ur det marina perspektivet ser nu liggande inriktning riktigt illa ut. Om inget av projekten skulle realiseras blir konsekvenserna gigantiska – det säger väl sig självt. Men samtidigt så är det nog tyvärr något orealistiskt att tro att alla projekt vi önskar få till stånd faktisk blir realiserade inom den tidsperiod vi helst hade sett. Jag tror på att våra beslutsfattare – politiska såväl som militära – inser problematiken och att vi därigenom kommer se en förändring till det bättre. Blir den så bra som vi skulle vilja se den? Nej, knappast? Blir den tillräckligt bra? Förhoppningsvis.

Delar din ovanstående analys, och vi får hoppas att din bedömning av att läget kommer att förbättras. Vi ska avsluta med två operativa frågor. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden gått förlorad i samband med att allt fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?

Jag skulle vilja påstå att vi inte har lidit så mycket av den internationella fokus vi haft de senaste åren. Åtminstone inte om man jämför med andra delar av FM som kanske varit 100% fokuserade på Afghanistan och/eller NBG. Men nog är det så att vi tappat en del i förmåga., men det finns många andra anledningar till det – inte minst det faktum att vi mer än halverat antalet fartyg i Flottan. Det sätter ju sina spår i förmågan.

För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!

Idag genomför vi övningar med ett annat bakgrundscenario än vad vi gjorde för några år sedan. Det innebär också en förskjutning av huvuduppgifter mot sjökriget. Men som helhet är förändringarna inte så stora. Icke förty så kommer vi under de kommande större övningarna lägga mycket kraft på att återta det vi trots allt har tappat, så visst! En viss fokusförskjutning mot grundbulten väpnad strid kommer att ske.

Har man i Marinen dragit några viktiga operativa erfarenheter från ubåtsjakten på västkusten i september 2011 och har man i så fall hunnit hanterat och implementera dessa på ett bra sätt?

Självklart har Marinen dragit erfarenheter av verksamheten. Och lika självklart har vi till del kunnat omhänderta dessa. Vilka och hur kan jag av naturliga skäl inte redovisa här. Det är ju i sammanhanget enkelt att konstatera att vi idag inte har samma förutsättningar som vi hade för ett par decennier sedan. Nu gäller det att ta vara på de resurser vi idag förfogar över och av dessa få bästa möjliga out-put.

Med dessa sista rader tackar vi dig Magnus Jönsson så mycket för intervjun, och framför allt för att du tagit dig tid till att svara så utförligt på frågorna som du gjort. Skipper önskar dig fortsatt lycka till i arbetet som chef för Tredje Sjöstridsflottiljen. GMY!

Tidigare intervjuer:
Thomas Engevall – Chef för införandet av PRIO
Fredrik Norrby – Chef för 1. Ubåtsflottiljen

Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för 3. Sjöstridsflottiljen