Författararkiv: Klart Skepp

"Ukrainas sak är vår"

Allan Widman skriver i ett inlägg på sin blogg om att ”Ukrainas sak också är vår” 

http://allanwidman.blogspot.com/2015/02/ukrainas-sak-ar-ocksa-var.html

Jag kan inte annat än instämma.
Som det verkar är läget nu inne i ett ännu allvarligare skede än tidigare med risk för inneslutning och nedkämpning av ukrainska styrkor i Debaltseve med Mariupol som nästa anhalt. Striderna utkämpas med stridsvagnar och artilleri. Detta är ett krig som utkämpas med allt mer högvärdiga vapensystem.
Där ukrainarna, med rätta, känner sig allt mer övergivna av EU. Om de kommer ut på andra sidan med mer eller mindre egen kraft – vilket vi får hoppas – lär de inte glömma EU’s oförmåga i första taget. 
Det ukrainska minnet, efter allt detta, blir väl ungefär analogt med hur finnarna uppfattade vårt svek under WW2 (Även om vi då faktiskt ställde upp med en ansenlig mängd materiel och frivilliga. Detta kanske inte är det första finnarna minns när man för kriget på tal).
Nu på sistone har det varit en väldig debatt på högsta politiska nivå i såväl den amerikanska kongressen som bland EU-ledare om man ska exportera ”icke offensiva” vapen till Ukraina (till exempel pansarvärnsvapen).
Paradoxalt nog verkar det som om inte heller finnarna i detta läge ser sig kunna bistå personellt eller materiellt i Ukraina – dvs de blir nu för ukrainarna det som vi svenskar för finnarna under WW2 – om ni hänger med.

Carl Bildt har utvecklat sina tankar i frågan.
Svensk lag stipulerar (i sin grundversion utan tillägg) att vapenexport endast får ske om det finns försvars- eller säkerhetspolitiska skäl för det – något som jag i allra högsta grad anser finns skäl för i den situation vi befinner oss i.

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-19921300-om-krigsmateri_sfs-1992-1300/?bet=1992:1300

http://www.isp.se/sa/node.asp?node=437

Det vore tyvärr allt för naivt att tro att Ryssland skulle ändra sitt beteende om man lyckas med sitt agerande i Ukraina. Därför är det nu dags för handling.

Så vad göra?

Även jag inser att det skulle vara inrikespolitiskt mycket svårt att få igenom export av Rb56/57/70 samt Carl Gustaf Grg, men vi borde direkt kunna bistå med stridsjukvårdsresurser i form av materiel och utbildning. Det måste ju ses som relativt okänsligt (?) då det kan hjälpa både egna soldater och civila samt även ryska soldater och ”separatister”

Se nedan en privat amerikansk medborgare som samlat in 1 MUSD till sjukvårdsmateriel
Vidare borde fältarbetsmateriel och dylikt vara möjligt att exportera (för att bygga skydd för både civila och militära styrkor – OM det finns ett behov av detta).

Svensk – Finsk ubåtsjakt

Gemensam Svensk – Finsk ubåtsjakt på svenskt vatten

Under Folk och
Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige 
och  Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska
vatten kommer att läggas under 
året.

För att lyckas med
det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med 
varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt
ledningskoncept, ett svenskt 
HNS-koncept samt styrningar från
respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän
i detta inlägg,
vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom
respektive
lands ubåtsjaktsförmåga.
Av det skälet har
två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta
inlägg gemensamt. 
Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov
och vägen framåt och därmed stimulera 
alla parter att göra sitt yttersta
för att förverkliga politikernas beslut.

Reservofficer
inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur 
svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger
ett finskt perspektiv.

HNS (av Reservofficer1)

Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland 
och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa 
exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning 
att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten 
under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.

Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även 
om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt 
tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där 
respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.

De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och 
BALTOPS. Det var under SWENEXdel två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist 
beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.

Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern 
Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden 
som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a 
upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning 
som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina 
förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).

Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i 
Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom 
Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och 
ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska 
och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade 
sitt syfte, den saken är klar.

Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska 
god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket 
god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande 
förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna 
HNS till finska marina styrkor – eller till vilka förband som helst – som skall hjälpa oss vid en skarp 
insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar
 – s.k. snap drills. Det räcker dock inte – HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet 
med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.

När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint 
Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är 
faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars 
är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.


Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

Uppgiftsställning
Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)
Sverige och Finland är ju – vad en amerikan skulle säga – ”joined at the hip” därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans. 
För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.
På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd ”ATU” (Amphibious Task Unit) eller ”SFATU” (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska – i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.
Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska SUCFIS systemet är mer utvecklat och möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS. SUCFIS bör utvecklas ytterligare. 


Scenario och avgränsningar
I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens ”underrättelseoperation” benämnd ”Örnen” som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen. 


Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.

Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden. 


Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.


Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs (svenska enheter anses vara relativt väl kända och utelämnas härmed)
  • 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber

Foto: Finska försvarsmakten
  • 4 x Hamina FAC:  32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen? 

  • 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare
  • 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
    Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder     Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system

  • 36 st Jurmo Stridsbåtar.
    Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.
(Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)

  • Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning
Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.

Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar – populärt kallad ”fisk” som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.



Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

Stridsekonomi/uthållighet. 

Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger beordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en ”besökares” förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

Tid till insats
(inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift) 

Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en ”besökares” INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL  hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).

Interoperabilitet

Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår.  Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.

Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.

Bibehållandet av en nationell gard

Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.

Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle – om en analys från finsk sida så medger – också kunna användas. 

Förslag som följer

3-4 st Rauma

Motivering: 
Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.
Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.
Uppgift: 
Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

1-2 Katanpää 

En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.


Enheter från Nylands brigad

  • Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
  • Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon
Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska – föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett – förhoppningsvis – geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.


Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

  • Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera. 
Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) – om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.

Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.


Övriga enheter/funktioner

SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.



Ett spelat scenario kallat ”Örnen 2” för att testa tider och logik



Foto: TT



Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett ”best case”-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats. 

D1 – Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid. 
D2 – Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska – utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.
D3 – De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport. 
Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att ”hoppa bock” med spaningsgrupperna.
Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter.

På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har  erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.
På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.
Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna. 
D4 – På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.

De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.

D5-D7 – En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.

Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.

D8 – Plötsligt får en minjakt kontakt med en ”möjlig ubåt” som senare kan klassas upp som ”konstaterad ubåt”. Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.

När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i – ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en  ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas….

….. Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.

Möjligheter

  • Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
  • Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

Frågeställningar

  • Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
    Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
  • Lagstiftning – både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
    Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
  • Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

Konklusion

  • Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop 
    styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande.
    Speed is of essence!
  • Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man 
    måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt. 
    Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras. 
    Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam. 
  • Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
  • Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
  • Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
  • Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla 
    (utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?). 
  • Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi 
    nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
  • En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras
  • Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
  • Öva  Öva  Öva!
Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med ”Ja” besvarad (om viljan finns)

Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

 

Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.

Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort
Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort

Med det sagt är undervattensoperationer inne på finskt vatten, särskilt i de fall moderna miniubåtar används, ingen omöjlighet, varför också Marinens ubåtsjaktförmåga fått ökad prioritet. Grunden i den finska ubåtsjaktförmågan är ett nätverk av fasta sensorer. Deras antal, prestanda, och exakta placeringar hör till Marinens bäst bevarade hemligheter (i varje fall för de länder som inte genomfört undervattenskränkningar och kartlagt dessa), men i en intervju under hösten beskrev kommodor Markus Aarnio i egenskap av chef för Finska Vikens Marinkommando övervakningskapaciteten som mycket god: ”De finns ett begränsat antal ställen i vår skärgård där en ubåt kan ta sig fram, vi vet var dessa ställen är. Där har vi övervakning i gång 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, både över och under ytan.”

Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.

 Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.

Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.

Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.
Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.


Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

 

Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild


Nytt inlägg som agerar fond för en diskussion om vem som tjänar på att destabilisera Ukraina – Ryssland eller Ukraina

Bakgrunden till diskussionen initierades på Twitter – och man kan konstatera att skeenden i Ukraina tolka diametralt olika från olika betraktare.

Vissa väljer att betrakta det ryska agerandet och den ryska retoriken som mer sanningsenlig än andra. 
Undertecknad motsätter sig den ryska retoriken runt Ukraina ur flera olika perspektiv.
Let the games begin!

Wisemans "outning" – ser vi början på ett "modus operandi" med informationsoperationer?

Först var det den sk. Researchgruppen som ”outade” bl.a. SD-politikers inlägg på Avpixlat  och nu senast Ofog som ”outade” allas vår Wiseman (utan att för den skull på något sätt relatera bloggen Wiseman med Avpixlat).. Står vi nu inför ett nytt ”modus operandi” i form av organiserade och planlagda informationsoperationer riktade mot individer och bloggar?

Kanske är det Snowden-affären som har varit en inspirationskälla till detta, men att det skulle kunna nyttjas på detta sätt var nog bara en tidsfråga. Enligt lagen om att ”varje kraft har en motkraft” kommer nog också dessa metoder att generera någon typ av respons i form av bättre sekretess hos internetleverantörerna, anonymisering av surfning och IP-nummer. Krypteringspartyn har vi läst om i kölvattnet efter Snowden-affären.

Frågan är nu om man från ovanstående organisationer inte har outat sina egna metoder genom att gå live med vad man vet istället för att på ett mer förslaget sätt verka i det dolda med sitt informationsöverläge. De långsiktiga effekterna av detta är svåra att sia om, men sannolikt kommer nog öppenheten på nätet att påverkas.

I sakfrågan om just försvarsbloggarnas fortlevnad så har man nog skjutit sig i foten från Ofogs sida då Wiseman i det närmast nu gjorts odödig och bidragit till att ännu högre grad sätta fokus på försvarsfrågan hos gemene man. Jag tror att ordet jag letar efter är ”Pyrrhusseger”

I en solidaritetsaktion har flera andra försvarsbloggare valt att träda ut ifrån anonymiteten under hastagggen #JagStödjerWiseman t.ex. 38-åringen, Cynismer och Väpnaren

Det mesta jag skulle sörja med att bli outad vore att tappa den genomslagskraft som även en individ med lägre grad kan få genom sin anonymitet, men det är ju ett försvarsmaktsinternt problem såklart.

Jag vill härmed passa på att tacka Wiseman och alla andra outtröttliga bloggare som för fram viktiga synpunkter i högt och lågt. Keepn on rocking the free world (ja alltså se till så att den förblir det).

Loss överallt!

KlartSkepp – – . .

Gratulerar Saab

Gratulerar Saab till sin order i Brasilien på 36 (?) Gripar av okänd modell.

Man får hoppas att detta kommer att kunna komma svenska försvaret till del på något sätt även om det också kommer att kräva en del av försvarets stöd till industrin.

Kan man också förvänta sig en hangarfartygsvariant av Gripen nu?

Ref www.navyrecognition.com/

Morale boost?

… kan behövas i dessa tider.
Foton (courtesy US Navy) från överflygning vid match mellan Flottan och Armén.
(Obs – en vänskaplig rivalitet och en stolthet över sitt vapenslag kan vara nyttigt i lagoma doser)

Syrien – Marin närvaro och svenska paralleller

Här kommer ett av de numera få inläggen på bloggen. Det jag hinner med nuförtiden är mest ägnat åt Twitter, men har nu gett mig den på att sätta mig vid datorn igen för att få ut detta alster.

På sistone har vi hört mycket om den svenska marinens död m.m. Jag kommer i de inlägg som postas här försöka, där det är relevant, knyta skeenden i världen till vår svenska omgivning i allmänhet och marinen i synnerhet.
Nåväl – nog med prat, let’s get to business!

Syrien – Marin närvaro och svenska paralleller

Från twittraren ”Reservofficer” lånar jag följande bild över dagsläget under gårdagen i vattnen utanför Syrien.

Dessa fartyg kan vi identifiera och se via AIS (såvida de valt att inte stänga av den eller fejka sin position)

USA

Carrier Strike Groups
  • USS Nimitz
  • USS Harry Truman
Arleigh Burke-jagare (Wikipedia om Arleigh Burke)
  • USS Gravely (Flight IIA)
  • USS Mahan (Flight II)
  • USS Barry (Flight I)
  • USS Ramage (Flight I)
  • USS Stout (Flight I)
  • USS San Antonio (Support-, helikopter- och trupptransportfartyg)
Ubåt
  • USS Georgia? (SSGN)
  • USS Florida? (SSGN)

UK

  • HMS Montrose (Type 23-jagare)
  • HMS Tireless (ubåt av Trafalgar-klass wikipedia)
  • Ubåt av Astute-klass med dry deck shelters för Special Boat Service?

Frankrike

  • Chevalier Paul (Fregatt)

Ryssland

  • Priazovye (Signalspaningsfartyg)
  • Priazove (Signalspaningsfartyg)
  • Neustrashimyy (ASW-Fregatt)
  • Admiral Panteleyev (Udaloy I)
  • Smetlilivyy (Kashin Missile Destroyer) 
  • Minsk (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Kaliningrad (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Alexander Shabalin (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Novocherkassk (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Peresvet (Landstigningsfartyg av Ropucha II-klass)
  • Lena (Tanker/Supplyfartyg)
  • Fotiy Krilov (Bärgnings/Bogserbåt)
  • Petchenga (Tanker/Supplyfartyg)
  • PM-138 (Supportfartyg)
  • SB-921 (Bärgnings/Bogserfartyg)

Vad som inte syns

Det som saknas från bilden är främst de amerikanska ubåtar(na?) av Ohio klass (SSGN – Submersible Ship Guided missile Nuclear). 

Enligt vissa källor på nätet är det rimligt anta att både USS Georgia och USS Florida finns på plats. 
Vardera av dessa ubåtar har en last av 154 stycken Towahawk kryssningsmissiler.
Dessutom har de plats för 66 st Seal’s (upp till 102 stycken under kortare perioder). Ubåten har dessutom möjlighet till dubbla Advanced SEAL Delivery Vehicles och Dry deck shelters.

Under Libyenkonflikten inledde USS Florida med att avfyra 90 stycken Tomahawks för att bana väg för flygvapnets SEAD-operationer. 
De 154 stycken Tomahawks som varje ubåt bär är mer än hela den brittiska nationella arsenalen (!) enligt Bloggen SNAFU

Rysslands hot om att stödja Syrien mot amerikanerna

Jag påstår att det är befängt att tro att ryska fartyg kommer att bistå med vapenverkan mot amerikanska fartyg, flygplan eller kryssningsrobotar. Visst kan man kanske tända lite radar samt pinga runt lite, men inte mer än så.
Den ryska styrkan består till stor del av landstigningsfartyg, signalspaningsfartyg, ubåtsjaktfartyg och ett antal specialfartyg typ bogserbåtar, bärgningsfartyg, supportfartyg osv. Inget som direkt är optimalt ur robotförsvarssynpunkt.
Får jag gissa så är man primärt ute efter att samla in underrättelser om amerikansk metodik osv vid ett robotanfall. Undrar om man också hoppas på att kunna stjäla en Tomahawk om den går i plurret?
Vad man mer kan göra är att varna när robotanfallet påbörjas samt att rapportera var och vid vilken tidpunkt kryssningsrobotarna går in över land vilket ger det syriska luftvärnet en behövlig förvarning.
Ryssarnas uttalande är visserligen en skarp markering mot amerikanerna, men det ska ses mer ur ett politiskt perspektiv.

Svenska marina paralleller

Det är troligt att Sverige, likt Syrien,  inför en en stor konflikt, eller bara hot om sådan kommer att ha ett antal fientliga ubåtar längs vår kust. Om dessa tillåts härja fritt kan diskussionen om Gotlands fredande avslutas här och nu. Ingen överskeppning kommer att vara möjlig då Gotland kommer att vara helt isolerat via vattenvägen dels inför risk av torpedanfall, men också inför risken att farvattnen kan ha minerats.
Vidare kommer vi att få vara beredda på att anfall med kryssningsrobotar från ubåt kommer att kunna ske. Förvarningstiderna för vissa mål kommer att vara extremt kort.
Minering av svenska kommersiella hamnar kan vi också förvänta oss. Betänk att vi kanske har en nationell underhållssäkerhet på kanske tre dagar (?) om man får tro Cornucopia. Drygt 90% av Sveriges import sker via Göteborgs hamn – det behövs inte mycket fantasi att tänka ut vad bara en enda sjömina eller ens bara ett hot om minering kan ställa till med.
I skenet mot detta måste vi snarast bygga upp vår undervattensförsvarsförmåga. Ubåtsjakthelikoptrar, ubåtsjaktvapen samt egna ubåtar och sensorer är de första stegen mot ett återtagande och det brådskar! 
För närvarande är undervattensdomänen ett vakuum. Vakuum brukar normalt sett fyllas av något – jag anser det borde vara av svenskt innehåll. Alternativet är att vårt sjöterritorium blir en arena där diverse olika aktörer kan agera fritt.
Minjakt och minröjningsfunktionerna har likaså en stor vikt för vårt oberoende som land och nation.
För att i ett andra steg kunna diskutera överskeppningar till Gotland är fartygsbaserat volym-luftvärn naturligtvis nödvändigt.

Synpunkter på den amerikanska ”straffexpeditionen” i Syrien

För att vara tydlig är jag sannerligen ingen anhängare av att slå militärt mot Syrien. Den politiska och demografiska bilden är allt för komplex och det går inte att dra några långtgående slutsatser om vad som kommer att hända. Däremot inser jag behovet av att skapa en signal till den syriska regimen att det inte är ok att bruka kemiska vapen.
Därför ser jag nu det senaste ryska initiativet med ett krav på att Syrien ger upp sina kemiska vapen som en positiv utveckling. Här ser vi ånyo hur militär makt och hot om våld kan desarmera ett läge och verka krigsavhållande – utan att ett enda skott har avfyrats.
Betänk dock att Sverige mycket väl i en framtid skulle kunna stå på ”the recieving end” av sådant maktspråk från Ryssland. Det är just för denna eventualitet som vi är i behöv av ett trovärdigt försvar för att kunna undvika att påtvingas annan stats politik. 

Är det nu någon som inte förstår att vi inte pratar om invasion av Sverige? Någon som inte förstår vikten av att hävda sitt sjöterritorium?
Bra!
Klart Skepp – – . . 

Officiella indiska källor yttrar sig om ubåtsolyckan

Officiella indiska företrädare yttrar sig om explosionen på en indisk ubåt där 18 man omkom nästan på 13-årsdagen av olyckan med den ryska ubåten Kursk.

2010 utbröt en brand ombord på den nu förolyckade indiska ubåten som precis hade återlämnats till indierna efter omfattande reparationer på ryskt varv.

Defense Aerospace.

KlartSkepp! – – . .

Nu får det vara nog – SMBs Nautiska Bokklubb

Jag sitter här med ett bokpaket från SMB som jag i vanlig ordning har glömt avbeställa. 

Då jag är med i både SMB och dess tillknutna underavdelning ”Nautiska bokklubben” måste jag avbeställa två bokpaket. 
I SMBs bokpaket för föregående månad återfanns två spännande böcker ”Försvaret av Stockholm under kalla kriget” och ”Svenska försvarets grövsta kanoner”. Den sistnämnda med ett slagskepp/pansarskepp på omslaget.

Vad kan man då förvänta sig av SMBs Nautiska bokklubbs paket – Jo, Sjöfartsminnen 1 – Minnen av ångbåtar 1937-2008 (!) På allvar nu går jag ur efter att det mer och mer glider över på civil sjöfart. Även om den marina arenan är strategisk på ett helt annat sätt, med bevarande av SLOC (Sea Lanes of Communication) så blir det lätt Off Topic.
Kvalitén är milt sagt ojämn. Mycket märkligt när det finns en hel mängd intressant litteratur med marint perspektiv. 
Några exempel nedan:

Die Kampfschwimmer der Volksmarine

Kurt Shultze

Waffen der Verzweiflung: Deutsche Kampfschwimmer und Kleinst-U-Boote im Zweiten Weltkrieg

Lawrence Paterson

Dark Waters:An Insider’s Account of the NR-1:The Cold War’sUndercoverNuclear Sub: An Insider’s Account of the NR-1 The Cold War’s Undercover Nuclear Sub

Lee Vyborny & Don Davis

Secrets of the Conqueror: The Untold Story of Britain’s Most Famous Submarine


Commandos from the Sea: Soviet Naval Spetsnaz in World War II (Naval Institute Special Warfare Series)


Midget Submarines of the Second World War (Shipshape)

Paul Kemp

Blind Man’s Bluff: The Untold Story Of American Submarine Espionage

Sherry Sontag, Christopher Drew

Project Azorian: The CIA and the Raising of K-129

Norman Polmar, Michael White

’FOUR WEEKS IN MAY: THE LOSS OF ”HMS COVENTRY”

David Hart Dyke

Blood on the Shores

Viktor Leonov

Seapower: A Guide for the Twenty-First Century (Cass Series: Naval Policy and History)

Geoffrey Till
 
KlartSkepp – – . .


Utflyktsmål om ni befinner er i Malmö – Esse Non Videri – Ubåten U3

För er som är intresserade av att se insidan på en riktigt gammal dykubåt (alltså en ubåt som går mestadels på ytan, men som dyker inför anfall och för att undkomma hot), rekommenderas att besöka musei-ubåten U3.

U3 ligger på Teknikens och Sjöfartens hus, Malmöhusvägen 7, Malmö och det finns möjligheter till guidade visningar ombord av några av de ubåtsmän som har seglat på henne. 
Besökt gärna hemsidan för mer information (bilder ovan hämtade från hemsidan)

Alaaaarmmm!

KlartSkepp – – . .






Kommentarer till Anna Ek, Svenska Freds, inlägg "Efter ryska påsken kommer fruktsallad

I ett blogginlägg av Anna Ek Svenska Freds – Efter ryska påsken kommer fruktsallad kommenterar Ek bland annat två övningar; POMOR-13 (ref Barents Observer) (pågår just nu) där norrmän och ryssar samövar samt en kommande övning FRUKUS 2013 (ref Barents Observer) där Frankrike, UK, USA och Ryssland samövar.

Genom att samöva drar Ek slutsatsen att man på något sätt har ingått en allians och att svenska förespråkare för en återtagning av svensk försvarsmakt nu skulle se sig huggna i ryggen. Fullt så långt kan man nog inte dra sina slutsatser. Om man förenklar världen till svart och vitt så skulle man kunna göra det, men tack och lov är världen inte sådan utan det finns lite fler gråskalor att spela på.

Låt mig ta några exempel i relativ nutid.

Partnership for Peace (som är ett NATO-initiativ eller rättare sagt det var Amerikanerna som genom NATO initierade PfP) skapades för att inkludera stater från fd. Sovjetunionen.
Ryssland är sedan 1994 medlem av PfP. Tanken var då, som nu, att inkludera så många stater som möjligt i ett fredsinitiativ för att om möjligt desarmera potentiella krishärdar.

Under PfP-paraplyet skapades diverse övningar bland annat BALTOPS där ryska marina enheter nu har varit ett kontinuerligt inslag under nästan 10-15 år. Jag har själv gått i formation med ryska fartyg under dessa ”övningar”. Jag sätter övningar inom situationstecken, för som övningar betraktat var de – åtminstone i de tidiga dagarna – helt värdelösa. Det var svårt att få alla att förstå engelska och de mest rudimentära uppgifterna, så som att gå i formation efter varandra och svänga på samma ställe, gick åt pipan. MEN hör och häpna detta gjorde inget eftersom det viktigaste var, just det, att träffas och snacka skit med varandra över en, eller vanligtvis flera, öl.

Andra initiativ som Sverige till exempel genomför med ryska marinen är att det efter Kursk-olyckan 2000, initierades ett samarbete runt ubåtsräddning. Det var faktiskt så att Sverige erbjöd ryssarna att använda vår Ubåtsräddningsfarkost URF i räddningsarbetet vid Kursk-olyckan och om jag inte minns fel så stod den beredd att lastas på strategiskt transportflyg vid Skavsta, men ryssarna avböjde hjälp.
Detta initiativ till samarbete dog abrupt 2008 i och med det bryska svenska uppvaknandet från den eviga freden då ryssarna invaderade Georgien.
Här återfinns en Expressen-artikel och lista på alla Svensk-Ryska samarbeten som stoppades till följd av den ryska invasionen av Georgien (se även lista nedan)

Det här ställs in

I Ryssland
– Stabssamtal.
– Besök av en delegation från Sveriges markstridskrafter för erfarenhetsutbyte om chefsutbildning.
– Besök av en delegation från Livgardet för erfarenhetsutbyte avseende fredsfrämjande verksamhet.
– Besök av en delegation till Moskvas militära högskola
– Besök av en svensk delegation till ryska marinen för arbetsmöte för att utarbeta förslag till ett svenskt-ryskt memorandum om ubåtsräddning.
– Svenskt örlogsbesök.

I Sverige
– Besök av chefen för de ryska flygstridskrafterna.
– Besök av chefen för Leningrads militärområde.
– Besök av en delegation från en gardesmarininfanteribrigad.
– Besök av en delegation från försvarsministeriet för erfarenhetsutbyte om militärjuridik.
– Besök av en delegation från en motorskyttebrigad i Leningrads militärområde för att förbereda en övning.
– Besök av en delegation från försvarsministeriet för överläggningar om utkastet till det rysk-svenska avtalet om ubåtsräddning.
– Besök av en delegation för överläggningar om ett gemensamt projekt för skydd mot kemiska, biologiska och radiologiska stridsmedel.
– Ryskt örlogsbesök.

Källa: Försvarsmakten (TT)

Vidare har vi haft ett antal ryska flottbesök i Sverige.

På armésidan vet jag att det genomfördes två övningar i Boden kallade Snöflingan 1 och 2. Snöflingan 2 genomfördes innan mars månad 2008 och torde ha varit den sista innan Georgienkriget utbröt i augusti samma år.

På flygsidan har vi t.ex. Open Skies Treaty där 34 länder ingår, däribland Ryssland. Samarbetet syftar till att erbjuda en rustningskontroll där spaningsflygningar över valt territorium kan företas med kort varsel.

Putins grepp hårdnar både på inrikes- såväl som utrikesarenan. Gamla sovjetiska metoder dammas av.
Den ryska doktrinen handlar helt klart om att säkra energiförsörjning och då utgör Arktis ett strategiskt viktigt område. En klar indiciekedja är (den påstådda) placeringen av rysk flagga från en bemannad ubåt på havsbottnen i Arktis. En annan är etableringen av Arktiska brigad(er). 

Norge har på ett mjukt sätt försökt att förhålla sig till den arktiska kapplöpningen och har lanserat ett koncept för ett nordiskt samarbete mot övervakning av nordområdet. Den sk. Stoltenbergrapporten detaljerar tankarna och ligger sannolikt bakom tankarna på en nordisk försvarsunion – den som Sverige ensidigt bekänt sig till.

Alltså – Åter till Anna Ek’s resonemang…. Bara för att man inte delar alla synvinklar betyder inte detta att man inte bör ha tät kontakt t.ex. genom övningar. Jag skulle snarare vilja påstå det motsatta. För att minska gapet bör man ha en så tät kontakt som möjligt. Det fanns en anledning till att heta linjen mellan USA och dåvarande Sovjetunionen etablerades.

Summering:
Genom olika typer av samövningar – allt från cocktailpartyn och rena övningar har man försökt inkludera Ryssland. För svensk del så signalerar ”Ryska Påsken” samt de aggresiva anflygningarna mot HMS Orion, en sak. Ryssland kommer att utnyttja ”Hard Power” att backa upp sin Soft Power” med. Se t.ex. kartan nedan där delar av Sverige ingår i rysk intressesfär som uttrycktes av general Makarov i juni 2012.

Sverige kommer aldrig att vara ett hot för Ryssland, men vi måste ha tillräcklig egen ”Hard Power” för att undvika att skrämmas till tystnad. I dagsläget har vi inte det och det gör oss uppenbart tandlösa i vissa frågor. Sedan innebär inte det att vi inte ska stå upp för ryska människorättsorganisationer osv. Nyckeln till framgång handlar om att spela på flera instrument samtidigt – det som Wiseman ofta refererar till som DIME (Diplomati, Information, Militär och Ekonomi).

Tro inte för en sekund att ökade svenska försvarsanslag skulle utgöra ett hot mot Ryssland. Vi skulle väl aldrig komma på tanken att deklarera delar av ryskt territorium som svensk intressesfär? Vi är helt defensiva vilket torde vara uppenbart för alla och envar.

KlartSkepp – – . .

Bloggen uppdaterad med länkar till… flera bloggar

Försvarsblogg-scenen har formligen exploderat och detta blir pinsamt uppenbart för undertecknad när jag uppdaterar blogglistan på min ömt snusande blogg. För den som hänger med på Twitter så är jag betydligt mer aktiv där. 140 tecken räcker dock sällan till och då är det gött att ha en blogg.

Den uppmärksamma noterar verkligt färska och heta bloggar så som t.ex. ”Jägarchefen” och ”Tillfälligt skeppsbrott” i listan. Välkomna in i debatten!
Sedan till en, för vissa, konstig sak… Svenska Freds blogg, som drivs av Anna Ek, ingår numer också i listan. Varför det kan man fråga. Svaret är enkelt, kritiska frågor driver utvecklingen framåt. I dagsläget anser jag dock att det finns en hel del saker som vi måste korrelera för att få en gemensam och nyttig dialog och jag hoppas på att kunna återkomma till detta i mina inlägg.
Nåväl jag har lovat bot och bättring. Därför laddar vi 57:an och öppnar ihållande eld.
”Beredskapsläge Styrbord 90”
”Färdig-Färdig…. Salva!”
Klart Skepp – – . . 

HMS Orion utsatt för skenanfall

Återkommer med ett av de mer och mer sällsynta inläggen på bloggen. Tyvärr slukar Twitter all tid och energi. Bot och bättring utlovas.

Fredrik Antonsson skriver på sin blogg ”Den sjätte mannen” om att det svenska signalspaningsfartyget HMS Orion, under mars månad detta år, utsattes för så våldsamma skenanfall att man såg sig nödgad att retirera. Notera att HMS Orion utförde sina uppgifter på internationellt vatten.

Fartyget är helt obeväpnat och har en väldigt låg maxfart och utgör således inget fysiskt hot så som de ryska anflygande bombplanen med eskort och störsänding under det som allmänt kallas för Ryska Påsken.

Den sjätte mannen

HMS Orion har faktiskt tidigare utsatts för en medveten ramming – för snart 20 år sedan under kalla kriget.

Rammningen av HMS Orion (Full text – tyvärr betalartikel)

Klart Skepp – – . .

Ryssarna vill börja "miljö"övervaka längs med Nord Stream

Detta var väntat för de flesta av de som är insatta i den säkerhetspolitiska situationen i Östersjön. Medvedev nämner nu att man vill börja ”miljö”övervaka längs med Nord Stream. RIA.

Ett smart utspel eftersom ordet miljö i allmänhet är oantastligt i Sverige.

Min farhåga är att detta nu kommer att resultera i en positionering runt gasledningen som man sedan växer utifrån.
Sverige har idag tappat en stor del av sin ubåtsjaktförmågan (Sjöoperativ Hkp 2018?) – detta är synnerligen allvarligt och farligt i detta läge. Minsta åverkan på gasledningen från okänd förövare kommer att ge en anledning för Ry att själva garantera gasledningens integritet dvs man har fått ett naturligt fotfäste på svenskt territorium.
Nota bene utan att ett enda skott har avlossats eller att någon regelrätt invasion har skett så som mindre insatta tror (läs större delen av journalistkåren – Wollstad och Holmström undantagna).

KlartSkepp! – – . .

Trafikverket föreslår förändrade regler till 1a juli 2014

Trafikverket föreslår i syfte att få mer likformiga regler för olika fordon att tjänstevikter och besiktning för båtar införs. För att nå ett jämförbart normvärde föreslås energimängden hos olika fordonsslag harmoniseras. Det innebär att ett typfordon införs med en massa på 2000 kg och en hastighet på 100 km/h. Rörelseenergin för detta fordon motsvarar 730 kJ som alltså utgör normvärdet.

För att kunna harmonisera och jämföra farkoster på sjön skall maximal hastighet och aktuellt deplacement uppgå till dessa 730 kJ plus minus 10 kJ. I det fall tillräcklig hastighet inte kan uppnås måste deplacementet utökas.

Som ett räkneexempel för en segelbåt på 4 ton som går i 6 knop fås en rörelseenergi på 17 kJ. I detta fall då maxfarten inte kan ökas måste deplacementet utökas till 162 ton för att komma upp i samma energimängd som för normvärdet.

För en snabbgående motorbåt på 6 ton som går i 30 knop behöver deplacementet endast utökas med 126 kilo till 6,126 ton.

På sikt kommer harmoniseringsplanerna innebära att farlederna för fritidstrafik kommer att delas in i filer på 3.75 meters bredd där fritidstrafik kan möta varandra i sedvanlig högertrafik på samma sätt som idag sker på land.

Charles Querblitz på Trafikverket

”Med det nya systemet kommer vi att kunna använda samma trafikskadereducerande åtgärder som på land med mitträcken och vajerskydd. På sikt kan man också tänka sig att krocktester kommer att bli obligatoriska för att kunna få en CE-märkning av fartyget. Denna utveckling är en naturlig följd av inrättandet av den nya sjöfyllerilagen som syftar till att öka säkerheten för sjöfarande jämlikt den som idag gäller för motorfordon på land”

På frågan om vad Trafikverket avser att göra åt dödsfallen på sjön där 7 av 10 som dör faller i sjön från små båtar i lugna vatten mindre än sju meter från stranden svarar Charles

”Det är inte upp till mig att bedöma. Jag har fått i uppdrag av riksdagens nykterhetsförbund att ta fram en gemensam måttstock för land- och sjötrafik. Detta har också remissats med bifall från Kustbevakningen och IOGT-NTO som ställer sig mycket positiva till lagen och jag bedömer att lagstiftningen kan vara på plats till den 1 Juli 2014”

Kustbevakningen låter meddela att man för budgetåret 2014 har äskat medel för en dubblerad kostnadsram mot den 2013. Även Trafikverket ser sig nödgade att utöka sin ram med drygt tre miljarder årligen för att kunna bygga ut de nya farlederna.
Beslut bedöms fattas med en bred majoritet i Riksdagen redan i juni detta år för att sedan träda i kraft 1 juli 2014.

Det största konvojslaget under andra världskriget avslutades för ganska precis 70 år sedan

WNA – Winter North Atlantic – är ansett som det tuffaste fartområde som man tillverkar fartyg för. Även utan fiender är området tufft med hög våghöjd och risk för nedisning.
För ganska precis 70 år sedan avslutades 2VK största konvojslag där konvojerna HX229 (50 fartyg plus 5 eskort) och SC122 (60 fartyg och 8 eskort) utgjorde målet för 3 olika ubåtsgrupper (vargflockar) Raubgraf (12 ubåtar), Stürmer (18 ubåtar) och Dränger (11 ubåtar) totalt 41 ubåtar.


Slaget började kvällen den 16e mars med att U-603 sänkte det norska handelsfartyget Elin K. På 5214 GRT. När slaget var över den 19e mars 1943 hade 21 fartyg sänkts motsvarande ett tonnage på ca 147 000 ton till kostnaden av endast en ubåt. Mer än 300 civila sjömän förlorade livet. Detta bröt sånär den atlantiska länken.


Precis i dagarna har den brittiska regeringen valt att tilldela hjältarna från de arktiska konvojerna medaljer för sina insatser. I det fall individen inte längre är i livet har medalj delats ut till de närmaste släktingarna. Gyllenhaal har skrivit om svenska sjömän som deltog i de arktiska konvojerna i sin bok ”Svenskar i krig” http://gyllenhaals.blogspot.se/. 


Convoyweb HX
Uboat.net HX229
Uboat SC122