Helikopter 14 och datalänkar – ÖB:s 4T borde vara ledstjärna



Rubriken syftar på Försvarsmaktens datalänkar för krypterat samband, eller rättare sagt Marinens och Flygvapnets länkar eftersom Armén fortfarande väntar på stridsledningssystemet SLB eller vad som där kan tänkas komma. Nya systemnamn har nämnts. Eftersom det numera, åtminstone till synes, verkar vara lite av herrarnas fria åkning när det kommer till datalänkar så tänkte jag ge min syn på sakernas tillstånd i detta inlägg i allmänhet och avsaknaden av datalänk på helikopter 14 i synnerhet.


För den som inte är så insatt i ämnet, vad är då en datalänk?

En datalänk nyttjas framför allt på taktisk och stridsteknisk nivå. Syftet med datalänkar är att genom mycket korta sändningar, företrädesvis över radio, kunna överföra nödvändig information. Innehållet kan givetvis variera men utgörs normalt sett av textmeddelanden och målinformation men kan även vara annan information så som bäringslinjer och liknande data som är nödvändig för stridens förande.

Fungerande datalänkar är en förutsättning för att erhålla precision i stridens förande. För att genomföra en vapeninsats oavsett vilken dimension (luft, yta, undervatten) så krävs det naturligtvis ett näst intill sekundaktuellt målläge där positionsnoggrannhet samt överföringstid därmed blir helt avgörande.

Alternativet till att nyttja datalänkar för överföring är att manuellt läsa det via radio, men då tappar man tid och ett målläge ska då tolkas, läsas och åter igen knappas in hos mottagaren med förluster i tid och noggrannhet som följd. Således är fungerande datalänkar en förutsättning för att kunna nå framgång i all modern krigföring, oavsett nation, oavsett försvarsgren.

Marinen  har ända sedan tidigt 70-tal haft fungerande datalänkar mellan fartyg samt till sjöövervakningscentraler och staber i land. Flygvapnet har via länkar kunnat skicka styrdata/måldata till sina flygplan ända sedan J35 Drakens tid. Av den anledningen blev metodförsöken som under flera år genomfördes i Enköping inom ramen för det nätverksambaserade försvaret (NBF) något av en märklig företeelse för både Marinen och Flygvapnet. Detta eftersom den teknik man provade i stor skala, till skyhöga kostnader, sedan länge fanns i Marinen och Flygvapnet. Ändå fick projektet fortgå.

ENDA/8000

Ända sedan 60-talet hade man inom marinen börjat använda datalänkar. Dessvärre började det spreta och inget enhetligt format fanns som innebar att olika system var kompatibla med varandra. Av den anledningen så beslutade dåvarande marinchefen i mitten av 80-talet att all datakommunikation i marinen skulle ensas och projektet fick benämningen ENDA (Enhetlig datakommunikation). Ett bra beslut som innebar att Marinen sedan i början av 90-talet har varit fullt ut operabla med datalänken och meddelandeformatet som benämns 8000. Ett dataformat som är väl beprövat och fungerande.

Systemet finns i dag på samtliga Marinens stridsfartyg samt ubåtar. Det finns även i  sjöbevakningscentraler vilket säkerställer krypterad datalänk även till högre staber.

Vad som är viktigt att poängtera i sammanhanget är att Marinens helikoptrar (Hkp 4) också hade tillgång till samma datalänk via ledningssystemet MARIL 920 som nyttjades både vid ubåtsjakt och måldataöverföring för ytstrid, och som fanns ombord på alla 14 sjöoperativa helikoptrar. Om jag inte minns fel hade även ubåtsjaktflygplanet Y891 även ledningssystem med 8000-länk. Även kustartilleriet nyttjade samma system, bland annat på de tunga kustrobotbatteriet.

Systemet medförde således direktsamverkan via krypterad datalänk mellan fartyg, sjöbevakningscentraler, helikoptrar och kustrobotbatterier.

8000-formatet är i dag fortfarande det dataformat som nyttjas på Marinens fartyg och en av styrkorna med detta system är att det är helt integrerat och operatören kan välja/anpassa transmissionsmedel helt beroende på vad situationen kräver så som långvåg, kortvåg, VHF/UHF men även via trådsamband.

LINK-16

När Försvarsmakten skulle ställas om för att kunna deltaga i internationella insatser så låg allt fokus på Länk-16. Genom åren kan man väl säga att införandet inte har varit helt problemfritt, och det har funnits en stor diskrepans mellan synen på systemets införande mellan användare och högre chefer. Men när systemet väl var på plats inom Flygvapnet så verkar man till syvende och sist vara mycket nöjda med systemet. En avgörande faktor är att Link 16 är helintegrerad med övriga system

Även en liten del av marinen har fått åka med i Link-16 spåret.

Avgörande för att olika typer av datalänkar, oavsett vad det handlar om, är att de är integrerade i ledningssystemet. Fristående lösningar, så kallade "stand-alone" är i praktiken oanvändbara till annat än att titta på, och skapa sig en uppfattning vad som händer i stort runt omkring. För att flytta information från ett stand-alone system krävs således manuell handpåläggning, vilket innebär en avsevärd försämrad noggrannhet och ingen realtidsuppdatering. Dessutom är det mycket tidskrävande.

En klar svaghet med systemet i likhet med andra Nato-länkar är att Sverige inte äger systemet och tillverkningen av kryptonycklarna själva, utan är beroende av personal från USA, eftersom vi som bekant inte är medlemmar i NATO. En annan svaghet med just Link-16 är att den i grunden är en aktiv länk, d.v.s. att konceptet bygger på att man är uppkopplad mot "nätet". Ur ett telekrigsperspektiv är detta givetvis en mardröm för långsamma plattformar som fartyg.

LINK-11

Här blir det helt obegripligt. Sverige har till den sjöoperativa helikopter (Hkp 14) köpt en datalänk som är på utgående och som skall avvecklas och ersättas med den nyare Link-22. Det här innebär också att helikoptern inte har någon att kommunicera med, eftersom ingen annan enhet inom Försvarsmakten som helikoptern måste kunna kommunicera med (fartyg och sjöövervakningscentraler) har Link-11. Det hela är så oerhört korkat så jag undrar varför i hela friden hur det kunde tillåtas fortsätta i det spåret.

På Wikipedia kan man läsa följande om helikoptern och dess datalänk.

HKP 14F kommer vara Försvarsmaktens huvudplattform för luftburen ubåtsjakt. Men helikoptern saknar för närvarande en nationell taktisk datalänk samt beväpning, vilket begränsar dess förmåga att bedriva en effektiv ubåtsjakt. 
En nationell taktisk datalänk används för att utbyta infor­mation (t.ex. mållägesdata) mellan olika svenska militära enheter över radio och fanns med i den ursprungliga kravspecifikationen för helikoptern. Men den valdes bort när den politiska viljan vara att skifta Försvarsmaktens huvuduppgift från nationellt försvar till internationella insatser. 
Den internationella taktiska datalänken (Link 11) behölls dock. Men med den förändrade hotbilden i Sveriges närområdet så blev Försvarsmakten huvuduppgift åter nationellt försvar och avsikten är därför att återinföra den nationella taktisk datalänk för marin verksamhet (Länk 8000) till HKP 14F, vilket skulle kunna vara integrerat i helikoptern kring 2020.

Det finns även en intressant C-uppsats från Försvarshögskolan signerad Leif Hansson.  Det som gör det hela extra intressant är att den skrevs redan 2004, d.v.s. för 12 år sedan. Fortfarande har ingen gjort något åt det problem var tydligt identifierat redan då! Hansson skriver i inledningen av sammanfattningen:

I Hkp 14 projektet är det beställt Link 11, vilket i sig kan tyckas underligt. Vem skall de utbyta information med? Inte med den svenska marinen i alla fall.

LINK-22

I Marinen generellt sett så talas det numera istället mest om Link-22. I marinens utvecklingsplan MUP (öppen handling) så framgår det att inriktningen är att gå mot denna länk.


För marinen kommer införandet av interoperabelt ledningssystem(C2) och länk 22 innebära ett avgörande steg i utvecklingen av interoperabilitet, vilket ger möjlighet till kvalificerad samverkan med kort varsel. Det skapar handlingsfrihet att ingå på olika nivåer i en sammansatt multinationell styrka. Samma handlingsfrihet skapas i händelse av en kris nära Sverige.

Många lever dock i villfarelsen att Link-22 är lösningen på alla problem, men så är inte fallet. Den ska möjligen ses som ett komplement till den befintliga länkstrukturen (8000-formatet) som inte bara används för kommunikation mellan fartyg, utan också inom hela den fasta marina infrastrukturen. Detta påpekas också helt riktigt i den sensate MUP, vilket tack och lov är ett förtydligande från och med i år.

 Under prioriterade anskaffningsbehov (på plats två efter LVRB till Viskykorvetter) framgår följande:

Interoperabelt ledningssystem (C2) med förmåga till gemensam ledning och gemensam lägesbild, såväl nationellt som internationellt. Detta är en förutsättning för att införandet av länk 22. Nationell krypterad länk (8000) kommer under perioden att bibehållas.

HELIKOPTER 14

Det riktigt stora sorgebarnet är ändå Link-11 på Hkp 14. Det är helt obegripligt hur vi fortfarande inte löst problemet, trots att det är långt mer än ett decennium sedan problematiken identifierades.

I senaste numret av Officerstidningen (2/2016) så diskuteras ämnet ingående, och det är ingen trevlig historia som här uppdagas. Förvisso är det torpedproblematiken som står i fokus på artikeln, men personligen anser jag att avsaknaden av taktisk datalänk är betydligt mer bekymrande.

Helikopter 14F saknar en nationell datalänk som används för att sända infor­mation mellan olika enheter vid en ubåtsjakts­, eller stridssitua­tion. Mottagande enheter kan exempelvis nyttja informationen för att direkt skjuta mot en inkräktande ubåt.

– Det har förekommit problem i att få fram Helikopter 14, det går inte att sticka under stol med, men att det saknas en nationell datalänk beror inte på helikoptern, eller projektet. Bristerna beror på kortsiktiga beslut. Beslutet att stryka länken togs i en tid när uppfattning rådde om att försvaret av Sverige kunde börja på bortaplan. Det var inte många som prioriterade inomskärs ubåts­ jakt då, säger Maria (Sjöström, DPL) och tillägger:

– Det kanske är en av de viktigaste lärdomarna vi kan dra av den här resan: Det tar tid och är kostsamt att ändra sådana här grundläggande funktioner.

Inom Försvarsmaktens produktionsstab ser man över utveck­ lingen av den tidigare nationella länken: Länk 8000.

– Det togs beslut förra veckan om vilken version av Länk 8 000 vi ska anskaffa. Nu pågår en förstudie över vad som behövs för att länken ska fungera med de olika fartygs, båt och flygsystem som den ska koppla ihop. 
Om jag måste gissa så säger jag att om beslut tas under året och pengarna i projektet räcker, då har vi en länk installerad om 3 till 5 år, säger Per Skantz, systemansvarig för he­likoptrar på Prod Flyg.
Att det ska ta upp till fem år innan Hkp 14 blir integrerad i marinen anser jag är helt orimliga tidsförhållanden för ett så pass vitalt system, allt i enlighet med det som beskrivs i artikeln. Jag har själv fått information från experter KnowIT DataUnit inom detta område på, som jobbat med dessa frågor åt Försvarsmakten under 20 års tid, om det verkligen tar så lång tid att integrera en 8000-länk?

Experten menade att det skulle ta runt en vecka att göra själva installationen då den materiel (krypton samt modem) redan finns i Försvarsmakten och som dessutom är flyggodkända sedan tidigare, vilket är en stor framgångsfaktor. Det man menar kan ta mer tid är pappersarbetet samt eventuellt gränsytan mot ledningssystemet TMS. Men här får man förutsätta att man har gjort rätt från början, inte minst då det är ett system tillverkat av Saab, och som i grunden är väldigt likt övriga marina ledningssystem som brukar 8000-formatet. Allt annat är helt orimligt.

SAMMANFATTNING 

Inom Försvarsmakten och Marinen kommer det inom kort att figurera inte mindre än fyra olika typer av datalänkar (8000, L-11, L-16 och L-22). Vi har således hamnat i ungefär samma dilemma som under 80-talet då marinen under ledning av viceamiral Bengt Schuback bekymrade sig över att det fanns fyra olika krypterade datalänkar som inte var helt kompatibla med varandra. Då ägde vi alla fyra systemen själva. Idag äger vi bara ett.

Det finns givetvis ett antal positiva effekter av alla dessa olika länkar. Interoperabiliteten med andra länder ökar, i synnerhet för Flygvapnet. För Marinens del så måste det till en lösning för att samarbetet med Finland ska fungera. Men det kan ändå finnas anledning att se över det här med datalänkar, framför allt inom Marinen likt vad man gjorde på 80-talet, för nu börjar det spreta igen.

Viktigast av allt är dock att införande av datalänk (8000) på Hkp 14 forceras. Det är orimligt att det ska ta ytterligare fem år innan den är på plats. Processen bör därför omedelbart forceras i enlighet med samtliga fyra T i ÖB strategiska effekter 

Helikopter 14 måste snarast bli TILLGÄNGLIG i avseendet att den blir fullt ut operativ så som den är avsedd att vara. Det är inte minst en fråga om TROVÄRDIGHET för vårt nationella försvar. En helikopter 14 med fungerande taktisk datalänk (och torped) kommer TILLSAMMANS med övriga marina stridskrafter att utgöra en betydande TRÖSKELEFFEKT.




Försvarsbeslut 2015 – en satsning på basplattan!(?)

Nedanstående text finns också publicerad som artikel i senaste numret av Vårt Försvar http://media.aff.a.se/2016/03/Vart-forsvar_1-16_webb.pdf

Försvarsmakten redovisade under hösten 2014 omfattande underlag inför regeringens försvarspolitiska proposition (2014/15:109). Operativa värderingar genomfördes, syftade till att pröva och värdera olika system och förband i en operativ kontext. I det samman-hanget började såväl Försvarsmakten som Försvarsdepartementet att tala om brister i grundläggande materiel och förmågor – diskussioner om ”basplattan” började föras.

Försvarsminister Peter Hultqvist poängterade, vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen 2015, att effekten av kommande satsningar på försvarsområdet skulle kunna förtas och förminskas om inte det mest grundläggande eller basen för krigsförbanden skulle fungera och vara uppfyllt – effekten av övriga satsningar skulle kunna utebli menade försvarsministern.

I regeringens försvarspolitiska proposition poängterades mycket riktigt också att det fanns ett särskilt behov att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. I regeringens fokus på ökad krigsduglighet lanserades samtidigt detta delvis nya begrepp ”basplattan”.

För att höja den operativa förmågan i krigsförbanden förstärks den så kallade basplattan i form av mängdmateriel, standardfordon, radioutrustning, mörkerutrustning, ny kvalificerad ammunition bl.a. till stridsvagnar och granatkastare, nya pansarvärnsvapen samt personlig utrustning mm. Vidare förstärks övningsverksamheten avsevärt för att medge kvalificerade försvarsmaktsgemensamma övningar och krigsförbandsövningar för alla krigsförband under försvarsinriktnings-perioden. Denna basplatta är avgörande för att höja krigsförbandens krigsduglighet (prop. 2014/15:109, sid 13).

Inom Försvarsmakten är begreppet basplattan vare sig entydigt eller definierat. Det är i sig en intressant observation att försvarsbeslut 2015 till relativt stor del är kommunicerat och diskuterat kring ett begrepp vars innehåll är tämligen oprecist. Major Carl Bergkvist (Wiseman) menade på sin blogg att det till och med sinkade möjligheterna till ambitionsökningar för försvaret genom att man därmed nöjer sig med att lappa och laga mot den nivå som beställdes i försvarsbeslutet 2009 – med en helt annan omvärldssituation och framförallt en helt annan omvärldsutveckling.[1]

Vid en genomgång av centrala, såväl offentliga som arbetsrelaterade, handlingar i Försvarsmakten finner man mycket få träffar – arméns utvecklingsplan (AUP) är ett undantag där man refererar till den försvarspolitiska inriktningspropositionen och vikten av att säkerställa den så kallade ”basplattan” avseende mängdmateriel, till exempel radioutrustning, soldat- och gruppmateriel samt mörkerutrustning.[2]

I syfte att förtydliga och förklara ”basplattans” innehåll så kan man säga att den utgörs av grundläggande personlig utrustning, standardfordon, sambandsutrustning samt eldhandvapen med ammunition och vapen för strid i grupp och pluton. Till satsningar på ”basplattan” ska man också inkludera ökad övningsverksamhet.

forsvaretsdag2-pngFörsvarsmakten har med anledning av regeringens inriktning tagit ett systematiskt grepp för att öka krigsdugligheten i respektive krigsförband. Det är ett arbete som genomförs under flera år och som inledningsvis syftar till att identifiera brister och behov. Dessa brister och behov ses nu över och kopplas till långsiktiga krigsförbandsmålsättningar (KFM) och mer närtida krigsförbandspecifikationer (KFS), vilka sedan ska utgöra utgångspunkt för tillhörande aktivitetsplaner.

Försvarsmakten tog emellertid redan vid förarbetena till förvarsbeslut 2015 – i samband med budgetunderlaget för 2016 – initiativ till att komma till rätta med brister i basplattan. Dessa kan delas in i några olika områden:

  • Inom personalområdet sker en omfördelning av andelen kontinuerligt anställda så att vissa förband får ökad tillgänglighet och operativ förmåga. En förändrad och förlängd grundutbildnings införs samtidigt som all personal i Försvarsmakten krigsplaceras, vissa i de från första januari 2016 införda depåförbanden (19 stycken). Repetitionsutbildning återinförs.
  • Ett nytt och utvecklad beredskapsverk tas fram där tillgänglighet och beredskapskrav förenklas och förtydligas. I syfte att säkerställa mobilisering inom angivna tidsramar upprättas dels aktuell mobiliseringsplan för krigsförbanden, dels genomförs krigsplacering av materielen. Mobiliseringsplanering för allmän och partiell mobilisering utvecklas samtidigt som mobiliseringsövningar, beredskapskontroller och beredskapsövningar årligen genomförs.
  • I syfte att öka den operativa effekten ökar övningsverksamheten. För att nå denna strävan har Försvarsmakten hemställt om att överföra medel från anslag 1.2 till anslag 1.1 – något regeringen har bejakat. Den kommande Försvarsmaktsövningen i september 2017 (FMÖ 17) är en del av detta och planeras parallellt med den multinationella Natoledda övningen Northern Coasts 17. FMÖ inplaneras vart tredje år. Den senaste genomfördes 1993 (Orkan).

Även om ”basplattan” kan tyckas lite otydlig bedöms planerade åtgärder ge god effekt under försvarsbeslutsperioden. Med en målmedveten strävan att skapa ordning och reda samt att tillföra resurser ges krigsförbanden goda förutsättningar att öka krigsdugligheten och därmed öka Försvarsmaktens operativa förmåga.

Twitter: @JohanLibbo

[1] http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/01/basplatta.html

[2] Ur Armens Utvecklingsplan 2015-12-xx, med hänvisning till Regeringens proposition 2014/15:109, Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020.


Försäljningen av FSR-890 och alliansregeringens hantering av intäkterna



I går skrev jag i SvD om den ur ett operativt perspektiv helt unika resursen FSR/ASC 890 som köptes in i sex exemplar och blev operativ i Försvarsmakten 2000. Flygplanen köptes från början in i syfte att skapa tre radarflyggrupper med två flygplan vardera för spridd basering över landet.


Ursprungsversionen hade inga operatörsplatser ombord på flygplanet, då radarn styrdes helt och hållet från marken. Besättningen utgjordes enbart av två piloter och en tekniker som slog till ”strömbrytaren” när flygplanet var i luften. Sedan sköttes resten via länk från stridsledningscentralerna på marken.

I samband med att Försvarsmakten kort senare inte ansåg sig behöva de sex flygplanen, så hyrdes två av flygplanen ut till Grekland i väntan på att det grekiska flygvapnet skulle få sina egna levererade. Där fanns ett behov av att ha operatörerna ombord, så därför byggdes flygplanen om vilket innebar att operatörsplatser med bl.a. ledningsystem samt NATO datalänk installerades ombord. Därmed var det utvecklade flygplanet ASC 890 född.

När Grekland senare fick sina egna flygplan och lämnade tillbaka de två lånade flygplanen så valde Försvarsmakten att fortsätta utvecklingen med dessa två plattformar, eftersom de till skillnad från FSR 890, som styrdes från marken, skulle kunna gå att använda utomlands i internationella insatser. Det var nämligen det enda som räknades vid detta tillfälle, samtidigt som varje förband och enhet inom Försvarsmakten försökte finna sitt existensberättigande i det nya internationella försvaret. Få högre chefer brydde sig vid den tiden om det nationella försvaret. Utvecklingen av ASC 890 innebar att flygplanen erhöll ytterligare system och allmän förbättrad prestanda.

Följderna av detta blev de som jag har beskrivit i min SvD krönika.

Samma dag som krönikan publicerades i SvD erhöll jag svar på min sedan länge ställda fråga till försvarsdepartementet, det vill säga ”hur stor del av intäkterna från försäljningen fick Försvarsmakten behålla”?

Det handlar alltså om två kompletta FSR 890 inklusive bärare av typen Saab 340 till Thailand, och två radarsystem PS 890 till Förenade Arabemiraten (flygplanen som var avsedda att bära dessa två system används i dag förandra ändamål inom transportflyget).

Vad det gäller affären med Thailand hänvisar man till att frågan inte är möjlig att besvara på, dels på grund av sekretess.

När det kommer till försäljningen av de två systemen till Saab, som sedan såldes till Förenade Arabemiraten, så är svaret supertydligt. År 2009 framställde Försvarsmakten till Alliansregeringen om att få behålla pengarna från försäljningen av systemen som betalats med försvarsanslaget.

Regeringens avslog 2009 Försvarsmaktens framställan om att få behålla intäkterna, och därmed tog regeringen hand om pengarna och återförde dessa till statskassan. Pengar som hade kunnat bidra till en ökning av försvarsförmågan.


I går besökte Flygvapenchefen förbandet och skrev därefter följande på twitter, vilket påvisar vikten av en Flygburen radar både för Flygvapnets och Marinens räkning. 





P.S. För övrigt så var gårdagens blogginlägg ett aprilskämt, något som de flesta förstod, men inte alla. D.S. 




Alliansregeringen och försäljningen av FSR-890



I går skrev jag i SvD om den ur ett operativt perspektiv helt unika resursen FSR/ASC 890 som köptes in i sex exemplar och blev operativ i Försvarsmakten 2000. Flygplanen köptes från början in i syfte att skapa tre radarflyggrupper med två flygplan vardera för spridd basering över landet.


Ursprungsversionen hade inga operatörsplatser ombord på flygplanet, då radarn styrdes helt och hållet från marken. Besättningen utgjordes enbart av två piloter och en tekniker som slog till ”strömbrytaren” när flygplanet var i luften. Sedan sköttes resten via länk från stridsledningscentralerna på marken.

I samband med att Försvarsmakten kort senare inte ansåg sig behöva de sex flygplanen, så hyrdes två av flygplanen ut till Grekland i väntan på att det grekiska flygvapnet skulle få sina egna levererade. Där fanns ett behov av att ha operatörerna ombord, så därför byggdes flygplanen om vilket innebar att operatörsplatser med bl.a. ledningsystem samt NATO datalänk installerades ombord. Därmed var det utvecklade flygplanet ASC 890 född.

När Grekland senare fick sina egna flygplan och lämnade tillbaka de två lånade flygplanen så valde Försvarsmakten att fortsätta utvecklingen med dessa två plattformar, eftersom de till skillnad från FSR 890, som styrdes från marken, skulle kunna gå att använda utomlands i internationella insatser. Det var nämligen det enda som räknades vid detta tillfälle, samtidigt som varje förband och enhet inom Försvarsmakten försökte finna sitt existensberättigande i det nya internationella försvaret. Få högre chefer brydde sig vid den tiden om det nationella försvaret. Utvecklingen av ASC 890 innebar att flygplanen erhöll ytterligare system och allmän förbättrad prestanda.

Följderna av detta blev de som jag har beskrivit i min SvD krönika.

Samma dag som krönikan publicerades i SvD erhöll jag svar på min sedan länge ställda fråga till försvarsdepartementet, det vill säga ”hur stor del av intäkterna från försäljningen fick Försvarsmakten behålla”?

Det handlar alltså om två kompletta FSR 890 inklusive bärare av typen Saab 340 till Thailand, och två radarsystem PS 890 till Förenade Arabemiraten (flygplanen som var avsedda att bära dessa två system används i dag förandra ändamål inom transportflyget).

Vad det gäller affären med Thailand hänvisar man till att frågan inte är möjlig att besvara på, dels på grund av sekretess.

När det kommer till försäljningen av de två systemen till Saab, som sedan såldes till Förenade Arabemiraten, så är svaret supertydligt. År 2009 framställde Försvarsmakten till Alliansregeringen om att få behålla pengarna från försäljningen av systemen som betalats med försvarsanslaget.

Regeringens avslog 2009 Försvarsmaktens framställan om att få behålla intäkterna, och därmed tog regeringen hand om pengarna och återförde dessa till statskassan. Pengar som hade kunnat bidra till en ökning av försvarsförmågan.


I går besökte Flygvapenchefen förbandet och skrev därefter följande på twitter, vilket påvisar vikten av en Flygburen radar både för Flygvapnets och Marinens räkning. 





P.S. För övrigt så var gårdagens blogginlägg ett aprilskämt, något som de flesta förstod, men inte alla. D.S. 




Från händelsestyrd till strategisk utveckling av svensk krisberedskap

av Fredrik Lindgren

Den 31 mars redovisade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) svaret på regeringsuppdraget om att stärka samhällets krisberedskap utifrån erfarenheterna från skogsbranden i Västmanland 2014. Bland förslagen finns förändrade principer för krisberedskapen och beaktande av krisberedskap och totalförsvar när offentliga aktörer anskaffar och vidmakthåller resurser. Dessa exempel visar att MSB höjt blicken bortom nästa skogsbrand, men det är viktigt att komma ihåg att orsaken till att först Skogsbrandutredningen och därefter regeringsuppdraget till MSB initierades var just en inträffad allvarlig händelse.

Det är helt rimligt att analysera och utvärdera hanteringen av inträffade händelser i syfte att dra lärdomar inför framtiden och vidta nödvändiga åtgärder i berörda verksamheter. Det är däremot inte rimligt att utvecklingen av samhällets krisberedskap i så hög grad som idag är händelsestyrd och därmed reaktiv snarare än strategisk och proaktiv.

Exemplen på att systemet för krisberedskap och mekanismer för krishantering framförallt har utvecklats baserat på erfarenheter från inträffade händelser är många. Detta gäller såväl nationellt som inom EU. Mönstret har åtminstone de senaste decennierna upprepats efter varje större händelse som avviker från det normala; händelsen följs av en översyn av det befintliga systemets tillkortakommanden och förtjänster utifrån erfarenheterna från hanteringen av händelsen. Baserat på slutsatserna av översynen vidtas ett antal åtgärder för att systemet ska stå bättre rustat inför en liknande händelse.

Tsunamin i Sydostasien ledde till en mängd åtgärder inom krisberedskapen, bl a inrättades en nationell funktion i Regeringskansliet för att följa hot- och riskutvecklingen och för att förstärka Regeringskansliets och regeringens förmåga att hantera större kriser. Organiseringen av krishanteringskansliet inom Statsrådsberedningen valdes för att säkerställa närhet och tillgång till statsministern och dennes statssekreterare. En annan åtgärd efter tsunamin var införandet av systemet med tjänsteman i beredskap (TiB) för att offentliga aktörer snabbare skulle kunna reagera på inträffade händelser och underlätta tidiga kontakter mellan berörda aktörer i samhället.

Stormarna Gudrun och Per ledde till omfattande satsningar på att ersätta luftledningar med ledningar nedgrävda i marken. Dessutom har även ett lagstadgat funktionskrav på leveranser införts inom elförsörjningen i kombination med avbrottsersättning till drabbade abonnenter.

Larmen om fågelinfluensan och några år senare utbrottet av det som kom att kallas svininfluensan eller den nya influensan ledde till ett omfattande arbete för att revidera och vidareutveckla tidigare gjord planering för samhällets hantering av pandemier. Terrordåden i London och Madrid ledde på EU-nivå bl a till ny lagstiftning för att försvåra tillgången till så kallade sprängämnesprekursorer som kan användas vid tillverkning av bomber. Listan på exempel kan göras mycket längre.

Självklart har de åtgärder som vidtagits utifrån händelserna ovan bidragit till krisberedskapen och ökat samhällets förmåga att hantera kommande kriser. Lika självklart är att systematiskt dra erfarenheter av inträffade händelser, både mindre och mer dramatiska. Det finns dock flera svagheter med att utvecklingen av krisberedskapen främst sker reaktivt.

En svaghet är att långsamt verkande processer som förändrar förutsättningarna för samhällets krisberedskap inte uppmärksammas tillräckligt i utvecklingen av samhällets krisberedskap. Ett exempel på detta kan vara demografiska förändringar som i sin tur kan påverka såväl behov av stöd från samhället vid olika händelser som samhällets möjligheter att erbjuda detta stöd på olika orter i landet (t.ex. åldersstruktur i befolkningen, förändrad skattebas, möjligheter till lokal rekrytering.) Andra exempel är den tekniska utvecklingen kopplat till hur människor tar del av nyhetsmedia och interagerar via sociala medier. Den kanske viktigaste svagheten är att åtgärder som kan motiveras av slutsatser från framtidsinriktade analyser och studier inte vidtas alls, i konkurrens med den tyngd som slutsatser från inträffade händelser ger.

Eftersom det enda riktigt säkra är att framtida händelser kommer att skilja sig från redan inträffade blir då frågan hur krisberedskapen ska kunna utvecklas mer proaktivt än idag. Jag säger inte att lösningen stavas ”civila” (samhällsgemensamma) perspektivstudier motsvarande Försvarsmaktens dito. Däremot finns det där exempel på hur en samlad framåtblickande analys också översätts i behov av framtida förmågor och även beskriver olika alternativ för hur den framtida förmågan kan utvecklas.

Redan idag genomförs såväl forskning som vissa långsiktiga analyser inom krisberedskapsområdet. Det saknas alltså inte underlag för att väga in framtiden vid utvecklingen av olika förmågor. Det som saknas är framförallt underlag som knyter ihop de framåtblickande analyserna med möjliga vägval för vidmakthållande och utveckling av förmågor till ett strategiskt beslutsunderlag om samhällets framtida krisberedskap.

Samhällets krisberedskap är ett område som är för viktigt för att inte utvecklas strategiskt och proaktivt. Självklart ska och bör erfarenheter av inträffade händelser påverka utvecklingen, men det är långt ifrån tillräckligt. I den återupptagna planeringen för totalförsvaret är det dessutom nödvändigt att utgå ifrån antaganden om krigshandlingar som kan drabba samhället snarare än ifrån egna erfarenheter. I och med att den fredstida krisberedskapen utgör grunden för det civila försvaret hänger utvecklingen av totalförsvaret tätt samman med utvecklingen av krisberedskapen.

Mer tillämpad forskning och analyser av trender och förändrade faktorer i omvärlden skulle förstärka möjligheterna att strategiskt styra utvecklingen inom krisberedskapsområdet. Detta gäller såväl regeringen som berörda myndigheter inom sina respektive ansvarsområden. Avgörande är om resultat och slutsatser av framåtblickande arbete kan omsättas i konkreta beslutsunderlag i utvecklingen av krisberedskapen.

 
Författaren är verksam som analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)

Turbulens?

Reflektion

Den 30MAR2016, delgavsinformation rörande vilka markbaserade förstärkningar till Europa som är tänkt att genomföras av USA. Förstärkningsåtgärderna är tänkt att vara i form av 9 månaders rotationer av personal, med början i februari 2017. Vid utgången av 2017 kommer således USAha tre (3) brigader i Europa, en (1) mekaniserad, en (1) motoriserad och en (1) luftburen. Utöver det kommer det finnas förhandslagrad utrustning för ytterligare en brigad, därtill kommer det finnas delar ur 3. och 4. division, predestinerade förband i händelse av en konflikt och/eller kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge, på plats i Europa, för att möjliggöra mottagande av dessa.

Dessa åtgärder är USA egna, därtill kan det under NATO toppmöte under juli månad, 2016, i Warszawatillkomma ytterligare förstärkningsåtgärder till de östra medlemsländerna, något som det signaleratsom. Detta är något som Polenaktivt arbetar för, men även de baltiskamedlemsstaterna. Huruvida man kommer nå ett konsensusbeslut rörande dessa förstärkningar återstår att se. Dock kan man troligtvis se USA egna ökning, som ett sätt att pressade övriga NATO medlemsländerna, till att även de skall bidra med förband, till de östra medlemsstaterna.

Rysslands ståndpunkt till alla former av NATO förstärkningar är sedan tidigare känd och underströks av Rysslands försvarsminister, Sergej Shoigu, vid ett möteden 25MAR2016. Där han dels påtalade att NATO styrkeuppbyggnad längs Rysslands gräns var skäl till oro dels att man fortsatt arbetar med att öka stridsvärdet på förbanden inom det västra militärdistriktet (MD V). Känt sedan tidigareär upprättande av tre (3) nya divisioner, varav två (2) förefaller skall avdelas till den 20. Armékåren som finns inom MD V och vara upprättade innan årets (2016) slut. I sammanhanget är det värt att notera att dessa två (2) divisioner skall ha samma struktursom äldre Sovjetiska d.v.s. respektive division består av cirka 12-13,000 soldater. Således en ökning med minst 24,000 man genomförs under 2016 inom MD V.

Rysslands första politiska svar på USA truppförstärkning till Europa, förefaller lämnats av Rysslands sändebud till NATO, Alexander Grushko, vid en intervjuden 30MAR2016 i den ryska tv-kanalen Rossiya 24. Där han menar på att dels så ser Ryssland vad som sker och man vidtar militära åtgärder för att uppväga detta dels så kommer man svara asymmetriskt på det som sker, något som ej utvecklades. Värt att notera är dock att ämnet avseende USA truppförstärkningar till Europa berördesej på Ryska utrikesministeriets presskonferens, 31MAR2016, som genomförs på veckobasis.

USA biträdande Försvarsminister, Michael Carpenter, kom oannonseratbesöka Belarus 28-30MAR2016. Den Europeiska unionen (EU) har i tvåomgångar, sedan hösten 2015, upphävt huvuddelen av de sanktioner som funnits mot Belarus sedan 2010. Därefter har de politiska kontakterna västerut tilltagit. Den politiska interaktion mellan EU och Belarus är det troligtvis tvådelat. För EU handlar det, bedömt om, till stor del att skapa kontakter i randområdet mellan EU och Ryssland, på motsvarande sätt som i Ukraina. För Belarus handlar det, bedömt om, till stor del att skapa ekonomiska förbindelser för att kunna stabilisera sin ekonomi. Därtill har Belarus en tydlig roll i den diplomatiska samverkan kring konflikten i Ukraina, detta ökar även kontakterna västerut.

Belarus roll som ett buffert mellan Väst och Ryssland är tydlig och accentueras än tydligare, än i fallet med Ukraina. Framförallt genom unionen mellan de båda staterna. Därtill är de båda staternas väpnade styrkor tätt sammanknutna. Således, en tyngdpunktsskiftning västerut av Belarus, kommer troligtvis få allvarliga följder, därtill kan påverkan av Ryssland, troligtvis, ske tidigare än i fallet med Ukraina, då de båda staterna är mer sammanknutna än vad Ryssland och Ukraina var.

Vad som kan ha avhandlats bakom lykta dörrar, mellan Carpenter och representanter ur Belarus regering förefaller fortfarande vara okänt, Ukraina förefaller dock avhandlats, något som framkom i den officiella kommunikén. Därtill vad som sadesöppet av Carpenter var att USA ej uppfattade något hot mot Belarus varken från väster eller öster. Han kom även beröra propåerna från Ryssland om att få upprätta en flygbas i Belarus. Där han menade på att det står Belarus fritt att välja vad man vill göra, men USA och dess allierade skulle se det som destabiliserandeom en flygbas upprättades. Belarus President, Aleksandr Lukasjenko, uttryckteäven en viss oro gentemot NATO agerande i Belarus närområde, därtill poängterade han att Belarus säkerhetspolitik var defensiv i sin natur.

Den ryska statliga institutet för strategiska studier (RISS), grundat av Rysslands President med uppgift att förse bl.a. Rysslands President och det ryska säkerhetsrådet med information, publicerade den 28MAR2016 sin årliga rapport, för andra året i rad, om hur Ryssland beskrivs av utländsk media. Rapporten menar på att Sveriges medialandskap var det åttonde mest fientliga i världen, av 40 rankade, gentemot Ryssland, under 2015. Därtill publiceras även de tio mest kritiska medierna samt journalisterna i Sverige gentemot Ryssland under 2015. Denna rapportering är inget nytt, utan något som den ryska statliga nyhetsbyrån RIA Novosti publicerar varje vecka. Vad som är intressant i den rapporteringen är att man kunde läsa, 23MAR2016, att Sverige hade nått en sådan nivå i negativ rapportering att det kunde beskrivas som informationskrigföring gentemot Ryssland.

Den ryska nyhetsbyrån Regnum, har en motsvarande gradering som även publiceras varje vecka, men det kan snarare jämföras med ett hotbildsindex, där man graderar relationerna mellan Ryssland och andra länder, i indexet använder man sig av en hundragradig skala där 1 motsvarar ideala bilaterala relationer och 100 motsvarar krig. Det senaste, 28MAR2016, publicerade indexet placerar Sveriges bilaterala relation till Ryssland på skalan till 70. Vilket då kan ställas mot Ukrainas 85, där det de facto råder en konflikt mellan de två staterna. En annan parallell kan dras mellan Ryssland och Turkiet där man graderar relationerna till 80, Norge placeras även in på 80 i de bilaterala relationerna till Ryssland.

Hur hänger detta då allt detta samman med Sverige? Ser man till de förstärkningsåtgärder som USA vidtagit för att öka tryggheten för de östra medlemsländerna så kommer bedömt huvudfokus på detta ligga vid de baltiska staterna samt Polen d.v.s. Östersjöregionen. På motsvarande sätt faller den Ryska ökningen av dess markstridskrafter inom MD V inom ramen för Östersjöregionen, då MD V angränsar dessa stater, således kommer den militära dynamiken i Östersjöregionen öka ytterligare, vilket definitivt kommer påverka Sverige på ett och annat sätt. Sätter man förbandsökningarna i proportioner så ökar Ryssland markant i förhållande till NATO förband en (1) brigad jämfört med två (2) till tre (3) divisioner talar sitt tydliga språk.

Det intressanta, när det kommer till USA förstärkningar, är dock det Ryska sändebudet till NATO uttalande om asymmetriskt svar på förstärkningarna. Detta kan givetvis vara allt mellan "himmel och jord", men å andra sidan så kommer man svara på förstärkningarna, det nekar man inte till. Därtill så kan man räkna bort förstärkningarna med de två (2) till tre (3) divisionerna då detta redan sedan tidigare är beslutat, vilket innebär att svaret, på ett eller annat sätt, kommer påverka balansen ytterligare i Östersjöregionen.

Därtill tillkommer den "Belarusiska dimensionen", Lukasjenko förefaller försöka förhålla sig neutral mellan både de västliga länderna och Ryssland och utnyttja situationen, gentemot båda parter. Dock kommer situationen, troligtvis, ställa Lukasjenko inför ett val, antingen en fortsatt västlig orientering som kommer resultera i någon form av reaktion från Ryssland, eller en mer restriktiv självpåtagen roll gentemot de västliga länderna, men fortsatt goda relationer gentemot Ryssland. Tyvärr finns det nog inga mellanvägar för Belarus i detta geopolitiska läge. Oaktat kommer Belarus vägval, på ett eller annat sätt påverka relationerna i Östersjöregionen.

Därefter tillkommer de ryska värderingarna kring synen på relationerna mellan Ryssland och Sverige. Nu skall man vara försiktig att dra för långtgående slutsatser på vad som beskrivits ovan i inlägget. Men det påvisar de facto en relativt annorlunda syn på situationen än vad den ordinarie medborgaren i Sverige troligtvis har, som förmedlas i Ryssland, sen huruvida den har någon faktisk påverkan i Ryssland får nog ses som relativt oklart. Men det får nog ses, eller liknas, som ett säkerhetspolitiskt Joharifönster, där det finns ett väldigt ”okänt fält” som de facto kan ha stor påverkan i relationerna mellan Sverige och Ryssland.

Sammanfattningsvis vad innebär då allt detta:
  1. USA förbandsökning och den Ryska förbandsökningen är inte sedan tidigare okända faktorer, det var känt att USA skulle öka, däremot är just begreppet asymmetrisk motåtgärd från Ryssland väldigt intressant. Då det blir en okänd variabel som på ett eller annat sätt kommer påverka balansen i Östersjöregionen i närtid, oaktat var denna motåtgärd genomförs.
  2. Sedan Georgien 2008 och Ukraina 2014, får man se det som högst troligt att Ryssland ej kommer tolerera några ytterligare "västliga äventyr" av de stater som de anser ingå i dess "nära utland". Varje besök, ffa. oannonserade, som antingen Belarus mottager västerifrån eller genomför västerut kommer skärskådas av Ryssland. Vilket innebär att det är en väldigt tunn lina som både Belarus och de västliga länderna balanserar på ffa. då Lukasjenko öppet förefaller trotsa Putin, i bl.a. frågan om flygbas, då den säkerhetspolitiska situationen är som den är mellan de västliga länderna och Ryssland. Som granne till fyra (4) Östersjöstater och tre (3) NATO länder kommer allt som sker i Belarus påverka Östersjöregionen.
  3. "Det okända fältet" i relationerna mellan Sverige och Ryssland, förefaller bli större och större. Oaktat på vilka grunder man har kommit fram till att dels Sverige är närmre krig än fred med Ryssland ur ryskt förmenande dels Sverige ur ryskt förmenande förefaller genomföra informationskrigföring mot Ryssland. Så blir slutsatsen att Sverige framställs som kraftigt fientligt inställd gentemot Ryssland, vad syftet med det i sin tur kan vara är oklart, dock är det givetvis något som påverkar balansen i Östersjöregionen.
  • Mängden osäkerhetsfaktorer förefaller således ökat, vilket troligtvis kommer skapa en mer instabil säkerhetspolitisk situation i Östersjöregionen. Detta var dock inget oväntat, utan beskrevs i bedömandet för 2016. Således finns det återigen tecken på att Östersjöregionen går in i en mer "turbulent" period.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsmaktens personalförsörjning – var är kriget?

Nedanstående text av mig finns också publicerad i senaste numret av Vårt Försvar http://media.aff.a.se/2016/03/Vart-forsvar_1-16_webb.pdf 


Försvarsmakten har idag klara problem att klara sin personalförsörjning. Det saknas i storleksordningen 7000 anställda soldater och sjömän. Försvarsmakten måste lita till tidigare utbildade värnpliktiga som krigsplaceras för att fylla luckorna. En metod som knappast håller i längden. Rekryteringen av officerare underskrider kraftigt behovet. Dessutom slutar många, såväl officerare som soldater, i förtid. Konsekvenserna är ytterst allvarliga. Det går inte att öva fältförbanden med rätt organisation och personal, det kommer att saknas kompetenta chefer på alla nivåer och utbildningskostnaderna skjuter i höjden.
För att råda bot på delar av problemet har regeringen tillsatt en utredning som leds av Annika Nordgren Christensen där hon bl a ska undersöka i vad mån dagens system med heltids- respektive deltidstjänstgörande soldater kan och bör kompletteras med någon typ av värnplikt. Det är en välkommen och nödvändig utredning.
Här skulle jag dock vilja peka på en i mina ögon fundamental faktor som utredningen inte givits i uppdrag att hantera och som tycks negligeras även i andra sammanhang. Försvarsmakten ska kunna genomföra strid – vad innebär det när det gäller behovet av personal, räcker det med att fylla upp dagens (snäva) personaltabeller?
Mitt intryck är att många tycks utgå ifrån att när alla idag listade befattningar i organisationen är besatta så har vi förband som kan lösa de uppgifter som förbandsmålsättningarna innebär. Ungefär som en industri eller ett ämbetsverk, finns det en befattningshavare för varje uppgift så fungerar organisationen.
Så är det inte. Alltför många tycks ha glömt bort (alternativt aldrig accepterat tanken) att Försvarsmakten skall kunna föra strid också – inte bara kunna öva och verka i fredstid. För att kunna fungera i krig krävs det reserver av alla slag, även personal.
Saknas det i ett förband en person som skall lösa en specifik uppgift går det inte att säga som i ett ämbetsverk om någon är sjuk ”vi tar upp ärendet när XX är tillbaka nästa vecka”. Finns det på en flygbas inte personer tillgängliga som kan klargöra en viss robottyp, eller hantera kryptona till planens datalänkar, så spelar det liten roll hur kvalificerade flygplan och duktiga piloter vi än har. Det får inte finnas luckor i systemet, ens för en kortare tid.
Problemet fanns självfallet även tidigare, men genom organisationens storlek fanns det då dock en avsevärt större redundans. Dessutom, ju mer kvalificerad organisationen blir, framförallt när det gäller tekniskt komplicerade system, desto allvarligare blir problemet. Det är i många fall endast ett fåtal människor som behärskar vissa uppgifter.
Här finns det därför alla skäl att se över hur man kan bygga in reserver för att gardera sig mot att vissa nyckelpersoner inte finns gripbara vid en beredskapshöjning, eller i värsta fall krig. Skälen kan vara många: sjukdom, utlandsvistelse eller t o m vägran att inställa sig.
Förr hade alla (armé) förband regelmässigt en mobiliseringsreserv som innebar att förbandet var uppfyllt till 110 %. Genom att allt fler personer i organisationen idag innehar speciella nyckelkompetenser så skulle det behövas en noggrann analys av vad det skulle innebära om vissa personer inte fanns tillgängliga vid det enskilda förbandet i ett skarpt läge. En sådan analys borde sedan leda till att en viss ”kompetensreserv” skapas inom dessa områden. Det förutom en mera generell reserv för att förbanden ska bli fulltaliga vid mobilisering.
 Ytterligare ett skäl varför det är nödvändigt att ha redundans i organisationen är att krig är farligt, d v s förband får förluster i strid, något som alltför många tycks förtränga eller blunda för. Ibland framförs argumentet att framtida krig kommer bli så korta att det varken kommer vara möjligt eller någon större idé att ersätta förluster – man får slåss med det man har från början sedan är det slut. Återigen fel tänkt, eller kanske snarare okunskap. Nedanstående exempel är inte unikt.
Den israeliska 77. Pansarbataljonen fick vid Oktoberkriget 1973 under de första krigsdygnen 28 av sina 35 stridsvagnar utslagna, delvis eller fullständigt. I de flesta fall blev vagncheferna, underofficerare eller yngre officerare, skadade eller dödade.  En effektiv bärgnings- och reparationstjänst gjorde dock att många av de skadade vagnarna kunde repareras, ibland redan på några timmar. Hade det då inte funnits reservbesättningar till dessa vagnar så att de kunde sättas in i strid igen hade den israeliska fronten med största sannolikhet brutit samman redan efter något dygn.
Det var ingen tillfällighet att våra stridsvagnskompanier tidigare hade en s.k. reservpluton med ett antal utbildade vagnchefer, skyttar m fl. Utvärdering av krigserfarenheter var en viktig del av organisationsutvecklingen i Försvarsmakten. Här går det också att återkoppla till exemplet med specialister på flygbaser, även de kommer att drabbas av förluster. Det är utomordentligt dålig stridsekonomi, eller om man så vill försvarsekonomi, att inte bädda för att kvalificerade vapensystem ska kunna fortsätta att verka även när man får personalförluster.
Slutligen en faktor som alltför många tycker är obekväm att ta upp. Alla människor klarar inte av den extrema miljö som strid innebär; fara för eget liv, döda kamrater, utmattning, kaos mm.  Konsekvenserna blir självfallet störst när det är chefer på olika nivåer som inte klarar av att lösa sina uppgifter. Fungerar inte chefen så kan följderna för hans eller hennes underlydande bli katastrofala (åter en skillnad mot ett ämbetsverk där sannolikt få dör om chefen ”går i väggen”). Det krävs därför en befälsreserv, från ”korpral till general”, för att snabbt kunna byta ut chefer som av olika anledningar inte fungerar, det redan från krigets första dag. Dessutom, befälsförlusterna är proportionellt sett avsevärt större i krig än förlusterna av manskap, en ofta bortglömd sanning.
Även om Annika Nordegren Christensens utredning i första hand har att se till hur de idag existerande befattningarna ska bemannas, vilket är nog så viktigt, så anges också i direktiven att hon ska titta på ”tillväxtperspektivet”. Det ger, i mina ögon, möjligheter att undersöka alternativ som genom en viss överutbildning skapar en personalreserv som kan fylla två funktioner: utgöra en personalpool för att sätta upp fler förband och att ge existerande förband nödvändiga reserver.  Det senare ett måste om Försvarsmakten skulle behöva lösa den uppgift som motiverar dess existens – genomföra strid.

Twitter: @neretnieks            

Marina hemvärnet får förstärkt eldkraft!



Hemvärnet får ett rejält lyft i och med att man tillförs fem mycket slagkraftiga enheter. Det handlar om ett oväntat nytillskott om fem båtar som kommer att leverera den operativa effekt som många , bland annat flera politiker efterfrågat.

Det handlar till del om ett tursamt sammanträffande. Försvarsmakten beställde under 2014 fem stycken nya skjutfältsbåtar till Armén, främst avsedda för att övervaka de skjutfält som sträcker sig ut över vatten. Det handlar om fem stycken Serecraft P11 tillverkade av finska Weldmec och som levererades till Försvarsmakten alldeles nyligen.

Dessvärre har projektet stött på trubbel, eller rättare sagt stött på Försvarsmaktens säkerhetsinspektion. När båtarna levererades så fanns en taklucka som enligt uppgift skulle äventyra stabiliteten om den öppnades, så därför har fartygen belagts med nyttjandeförbud för Armén.

Istället har beslut fattats om att överföra de fem båtarna till hemvärnet som länge har efterfrågat mer eldkraft, materiel, prylar och annat bra att ha.

"Båtarna ska bestyckas och användas i syfte att utöka bekämpningskapaciteten inom hemvärnet" uppger en högt uppsatt chef. "Vi ska initialt montera två tunga kulsprutor och två granatkastare på båtarna."

På frågan om varför båtarna som inte godkändes för bruk av Armén nu kan nyttjas på annat håll, så uppger företrädare att man gjort avsteg från reglerna för hemvärnet. "Vi har visat att vi kan utrymma båten fort om takluckan av misstag skulle öppnas. Vi är dessutom beredda att ta den risken, samtidigt som vi inte går under samma regelverk som övriga Försvarsmakten"

På sikt kommer även en uppgradering att genomföras. "Så fort vi vi har erhållit båtarna ska de in på varv för ytterligare bestyckning. Det är folkpartiets Allan Widman som har drivit igenom sitt förslag att överblivna RBS-70 ska tillföras båtarna. Redan 2013 föreslog han detta och skrev i en kommentar den 16 januari att...

Kanske har det undgått en del att Lv-regementet övat bekämpning av sjömål med RBS 70. Och vad jag förstår framgångsrikt. Tror för övrigt att just Lv-vapen av olika slag historiskt använts för bekämpning både av mark- och sjömål.

Det finns visst begränsningar både vad avser verkan och räckvidd. Likväl bättre än granatgevär. I fem års tid har jag föreslagit tung kustrobot till Gotland. Det tycks vara politiskt svårt. Kanske måste man börja i det lilla och för övrigt får det bästa aldrig bli det godas fiende.

Hemvärnets nya båtar, som kommer att benämnas kustförsvarsbåt 0401 kommer alltså att få sjömålsbekämpande förmåga med RBS-70. "Det här blir en rejäl förstärkning för Hemvärnets förmåga uppger chefen för den nybildade kustförsvarsgruppen."

På sikt har man förhoppningar om att även få en spaningsradar på båtarna i syfte att kunna verka med lv-robot även mot luftmål. "Men här verkar det svårare eftersom det finns ett motstånd inom Flygvapnet då man är orolig för vådabekämpning, dvs blue on blue, vi får se om vi kan förhandla fram ett samverkansavtal framöver, men just nu fokuserar vi på bekämpning av sjömål på stora avstånd" uppger chefen.

Även Sverigedemokraterna står bakom detta då man länge har drivit linjen att hemvärnet skall bestyckas med kraftigare vapen och mer materiel. Företrädare för partiets säkerhetspolitiska råd har dock ställt som krav på att fartygen ska erhålla namn från tidigare tungt bestyckade fartyg.

Förslaget, som hemvärnsgruppen också tycker är bra är att återanvända namnen från de tidigare pansarskeppen HMS Manligheten, HMS Driftigheten, HMS Äran, HMS Tapperheten. Flaggskeppet i kustförsvarsgruppen föreslås få namnet efter pansarskeppet HMS Sverige.

Ovanstående måste dock förankras inom hovet innan ett beslut kan träda i kraft.

Gästinlägg: Säkra zoner i Syrien

Om vi inte här hemma kan ta hand om människor som flyr finns möjligheten att ge säkerhet på plats. Flyktingdebatten i Sverige påminner om kejsarens nya kläder. Men regeringen skulle kunna ta ledartröjan och med Försvarsmakten bidra till säkra zoner, fristäder för plågade människor i Syrien. Terrordåden i Bryssel ändrar inte på detta.

Sverige och EU är mitt uppe i en kris som hotar grundläggande värden. Gränser stängs och människor på flykt från krigets fasor får kalla handen inte bara i Sverige utan i alla Europas länder.
Turkiet sköter stora delar av den europeiska unionens flyktingpolitik och fortsätter göra det efter uppgörelsen i Bryssel 17 mars. Det är oklart om och i vilken utsträckning något EU-land kommer att ta emot flyktingar som befinner sig i Turkiet. Landet hyser 2.2 miljoner flyktingar. Hela städer grusas i Syrien. Familjer går under. Barn, kvinnor och män dödas. Vice statsminister Åsa Romson grät med all rätt över att vi sviker dem. Regeringens flyktingpolitik ger ett intryck av kejsarens nya kläder. Inget nytt trots mångordiga utläggningar.

I stället för att hitta på lösningar om hur vi med oklara EU-uppgörelser och gränskontroller ska ta emot färre flyktingar, finns en uppenbar lösning: Vi bidrar till säkra zoner i Syrien. 160000 asylsökande förra året till Sverige var för mycket för regeringen, Migrationsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det var också för mycket för kommunerna, gränspolisen och bostad, vård, skola och omsorg. Om resurserna inte räcker och även om de skulle räcka så har majoriteten i riksdagen och senare regeringen sagt: Nu klarar vi inte mer.

Regeringen borde vara klar över vilka möjligheter som står till buds. Har vi sagt nej till fler flyktingar hit, är den andra och bara den andra möjligheten att stödja på plats: Säkra zoner i Syrien. Vid gränsen mellan Syrien och Jordanien dit många flyktingar söker sig, föreslogs förra sommaren en säker och IS-fri zon. Jordanien har ännu inte förverkligat idén. Säkra zoner i Idlibprovinsen och i östra Aleppo som varit relativt skonade från kriget skulle ge flyktingar trygghet att återvända, främst internflyktingar men även människor som sökt sig över gränsen mot Turkiet.

Säkerhetsrådets resolutioner 2170, 2249 och 2254 ger grunder för att skapa en eller flera zoner som kan skydda flyktingar och möta hotet från IS. Diplomatin för att komma till verkstad kan synas snårig men något reellt alternativ verkar inte föreligga. Det land som kan förverkliga en säker zon är USA.
Resolution 2254 pekar konkret på humanitärt stöd i Syrien, stöd till människor som utsätts för våld och andra kränkningar från IS.

Givet att inget medlemsland i EU vill sitta med Svarte Petter och ge syriska flyktingar ett tryggt liv, står hoppet till att president Obama i dag väljer att spela ut sitt militära kort. Om en säker zon upprättas i Syrien är det inte bara en humanitär lösning, det är också en lösning som stöder sig på militära medel. Det mycket som ska klaffa, inte minst säkerheten som då bygger på väpnade styrkor. Frågan är nu: Är detta en lösning som Sverige och Försvarsmakten kan bidra till?

Det finns all anledning för utrikesminister Margot Wallström att fundera över frågan. Hon skulle kunna lägga till ännu en kraftfull åtgärd i regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige kan inte sitta på parkett. Människor i Syrien är inte särskilt hjälpta av tomma fraser. Kommer de hit är de inte välkomna. Logiken säger då att vi hjälper dem på plats.

Devisen som går i arv hos svensk regering efter regering ”det talade ordet gäller” har för länge sedan blivit obsolet. Man kan snacka hur mycket som helst utan att något händer. Vad omvärlden väntar sig av Sverige är leverans. Människorna i Syrien behöver vår hjälp även om vi stängt våra gränser.

Ingebrikt Sjövik, officer och riksdagskandidat (M)
Per Lunqe, reporter med försvarspolitisk inriktning

Ett bättre försvar

Vi ska slåss tills den siste angriparen har lämnat Sverige

av Lars O Nordmark och Jan Hyltén-Cavallius

Inom försvaret diskuteras dagens så kallade ”hotbild” i förhållande till hoten under kalla kriget. Hur dagens försvar ska utformas diskuteras också i förhållande till försvaret under kalla kriget. Talet om ”enveckas-försvaret” har varit olyckligt och vilseledande. Men nästan lika olyckligt är de senaste uttalandena från försvarsledningen att vi ska slåss till siste man och kvinna. Det är inte vi som ska sluta slåss, det är angriparen som ska slås tills den siste fienden (man eller kvinna) har lämnat Sverige.

Vi ska i en situation när en angripare försöker tränga in på svenskt territorium försvara oss på ett sådant sätt att vi inte kan förklaras besegrade eller ockuperade innan vi kan få hjälp av FN, Nato, EU eller våra nordiska grannländer. Det skall göras genom att våra soldater utbildas och utrustas på ett sådant sätt att de är starkare än angriparens. Vi försvarar vårt eget hem och fosterland och är starkare motiverade än angriparen. Vårt demokratiska samhälle är utvecklat av oss och för oss, som valt att bo i landet. Vårt försvar ska genomföras enligt krigets lagar och med den humanism som svenska soldater i många år har visat vid sina internationella insatser.

Vårt försvar ska byggas upp på sådant sätt att det motsvarar det totalförsvar som vi hade under kalla kriget men naturligtvis anpassat till dagens hotbild. Vår relation till NATO måste fortlöpande analyseras. Nato är den enda aktör som kan kontrollera Ryssland. Vilka är de viktigaste förändringarna och hur ska vårt försvar då vara?

Det civila försvaret är idag mer komplicerat och betydelsefullt än under det kalla kriget. Det måste utvecklas på såväl central som regional och lokal nivå. Samhällets alla civila resurser bör samordnas och planeras för att kunna stödja vårt försvar i en krigssituation. Det berör alla civila ledningsorgan på central till lokal nivå. Men det berör också många andra resurser, organ, föreningar och nätverk. Ett exempel på en sådan resurs är Röda korset.

Försvarsmaktens resursbehov måste noga analyseras. Utvecklingen av de ryska stridskrafterna bör granskas fortlöpande. Vår försvarsmakt måste kunna möta de resurser som en expansiv stormakt kan sätta in mot oss. För att skapa ett tillräckligt uthålligt försvar måste hemvärnet uppnå samma numerär som det hade under 60- 70-och 80-talen.  De frivilliga försvarsorganisationerna bör stödjas och utvecklas, det gäller inte minst de kvinnliga organisationerna.

Det finns stor anledning att diskutera hotbilden, som under detta år kan komma att dramatiskt förändras. För närvarande är följande problem mest akuta. Rysslands utveckling och ställningstaganden under president Putin, Syrienkriget, IS krigsförbrytelser samt inte minst  flyktingkatastrofen.

 
Lars O Nordmark är överste 1 gr och  Jan Hyltén-Cavallius är överste.

Vem står för kostnaden?

av Magnus Sjöland

Lördagen den 19 mars 2016 släcktes stora delar av Sveriges media på nätet ner av en massiv attack av sällan skådat slag. Vem som utförde attacken är ännu oklart.

Det känns inte acceptabelt att svenska eller utländska aktörer kan stänga av svenska nyhetsmedier i flera timmar. Detta borde vara ett statligt intresse.

Behövs det ett statligt stöd, rådgivning, lagkrav eller någon annan form av statlig inblandning i de samhällsviktiga mediebolagen för att minska risken för att detta upprepas? Dessa mediebolag är idag hårt pressade ekonomiskt, då tidningsförsäljningen krymper och man försöker ta igen vinsten på sina nätutgåvor. Därför har de svårt att stå för kostnaderna för ett riktigt bra IT-skydd.

Det finns sätt att skydda sig mot massiva attacker, men det kostar pengar, precis som alla annan säkerhet också kostar pengar. Frågan är vem som skall stå för kostnaden?

Precis som vi idag kan ge statligt stöd till el- och telenäten, för att göra dem säkrare mot diverse hot som kan störa driftssäkerheten, så borde vi kanske kunna ge statliga bidrag till att göra Internet i Sverige säkrare? Ett förslag kan vara att ge MSB bemyndigande till att ge stöd och rådgivning till samhällsviktiga mediebolag och andra privata aktörer av stort samhällsintresse vid kris och krig. Detta stöd får på inga villkor påverka själva verksamheten, utgivningen eller innehållet i rapporteringen då medierna skall fortsatt vara helt oberoende av staten.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA

Morgonrodnad i väster

Reflektion

Rysslands Försvarsminister, Sergej Shoigu, berörde, den 25MAR2016, den kommande övningsverksamheten inom det västra militärdistriktet (MD V) för 2016. Enligt honom kommer över300 beredskapskontroller genomföras inom MD V under 2016. Därtill kommer över 800 större övningar genomföras inom MD V. Detta är dock något som nuvarande chefen för MD V, Andrei Kartapolov, redan i början av 2016 delgavsom en inriktning under sin årsredovisning för 2015, något som fortfarande förefaller vara gällande då det första kvartalet av 2016 snart är avklarat.

Inleder vi med mängden beredskapskontroller så förefaller man aktivt arbeta på att höja stridsvärdetinom MD V, utifrån den mängd beredskapskontroller som är anbefallda, då det förefaller vara den metodman valtför att få förbandscheferna att aktivt jobba mot ställda målsättningar, då beredskapskontrollerna, de facto, mäter hur dugligt förbandet är på att lösa olika uppgifter. Hur många beredskapskontroller som genomförts inom MD V under 2015, har ej i skrivande stund gått att finna, dock som jämförelse kan man utnyttja antalet som genomförts vid det södra militärdistriktet (MD S) under 2015, som var cirka 200 stycken, härvid blir cirka 300 beredskapskontroller en relativt rimlig mängd i förhållande till den större andelen förband som finns inom MD V kontra MD S.

Siffran 800 större övningar torde vara bataljonsövningar, inom markstridskrafterna, och högre förband samt på motsvarande nivå och högre inom luft- och marinstridskrafterna. Sätter man det i perspektivet hur många större övningar man totalt aviseratunder 2016 för de ryska väpnande styrkorna, vilket är över 4000, så är det nästan 1/4 av övningarna som är fördelad till MD V. Varpå siffran i sig ej blir anmärkningsvärd, dock är det fortfarande omfattande övningsverksamhet. Värt att notera är att det ej förefaller ske någon kraftsamling av den totala övningsverksamheten till MD V, i förhållande till de övriga militärdistrikten.

Det intressanta med Shoigu's uttalande var dock att övningsverksamheten inom MD V redan nu ärinriktad mot nästa års strategiska övning för de väpnade styrkorna, vilket är Zapad-2017, som genomförs inom MD V. Att övningsverksamheten redan nu är inriktad mot Zapad-2017, är heller inte anmärkningsvärt m.h.t. den ökade mängden av förband inom MD V. Som exempel under 2015 skapades 1. Pansararmén, och fortsatt nu under 2016 upprättades ytterligare två divisioner. Detta gör att Zapad-2017 blir en viktig hållpunkt, något som tidigare påtalats, för att kunna mäta om avsedd operativ effekt hos MD V uppnåtts med förbandsökningarna. Troligtvis är det även i samband med Zapad-2017, de nyupprättade, förbanden har uppnått en sådan grad av samövning så att de kan prövas fullt ut.

Historiskt har den ryska generalstabens strategiska övningar under de senasteårengenomförts i September månad. Varvid sannolikheten får ses som relativ hög att Zapad-2017 kommer genomföras i september månad 2017, likt Zapad-2013. När i september månad är dock något som får ses som oklart, då man under de senaste åren förefaller starta de strategiska övningarna med en beredskapskontroll, som varierat i längd, för att därefter påbörja den egentliga övningen.

Troligtvis kommer Zapad-2017, likt Zapad-2009/2013, omfatta väpnad strid mot en högteknologisk motståndare, därmed inte sagt att man kommer medge det, men övningsmönstret kommer troligtvis peka på det, likt de tidigare övningarna. Därtill kommer troligtvis själva Zapad övning likt de två tidigare bestå av ett flertalet parallellt pågående övningar inom MD V. Där den uttalade Zapad övningen enbart är en mindre del, men helheten med alla parallellt pågående övningar utgör själva Zapad övningen för den ryska generalstaben.

Den totala storleken på Zapad-2017 kommer bedömt vara större än 2009 och 2013, då mängden förband ökat inom MD V, därtill får man se det som troligt att de två (2) nya divisionerna samt 1. Pansararmén kommer prövas, varvid det kommer vara en ansenlig mängd mekaniserade förband som övas och prövas. Fyra till fem månader innan d.v.s. i April-Maj månad 2017, kommer bedömt övningsverksamheten inom MD V, likt tidigare Zapad övningar, markant öka, då man påbörjar förövningsserie inför Zapad övningen. Bedömt kommer stora delar MD V geografiska område samt Belarus utnyttjas likt tidigare övningar.

Det vetgirige har säkert redan noterat att Försvarsmaktsövning2017, FMÖ'17, mer känd som övning Aurora, även kommer genomföras under september månad 2017. Sannolikheten får ses som hög att de båda övningarna, Zapad och Aurora, kommer genomföras samtidigt i tid. Därtill får nog sannolikheten ses som hög att de båda övade parterna kommer möta varandra ffa. över och på södra Östersjön. Då bl.a. Gotland förefaller vara en av de geografiska platserna den svenska övningen kommer ske vid och troligtvis kommer Zapad-2017 beröra Kaliningrad Oblast. Utöver det kan man förutsätta att ytterligare nationer i Östersjöregionen kommer genomföra övningar inom samma tidsperiod.

Som flertalet säkert även noterat så har förberedelser för övningarna redan påbörjats, andra nationer har säkerligen även påbörjat förberedelser för motsvarande övningar i samma tidsperiod, vilket är en del i bedömandetför 2016, som menar på att övningsverksamheten under 2016 kommer öka, samt därtill öka än mer under 2017. Tidigare kunde man notera ett liknande crescendo i samband med övningen BALTOPS'14, ett motsvarande kan troligtvis uppstå under september månad 2017, vilket troligtvis kommer bli en mycket hektisk period för samtliga Östersjöstater.

Have a good one! // Jägarchefen

Idioter finns i alla kulturer

av David Bergman

I decembernumret av Harvard Business Review berörs kultur i internationella affärssamarbeten. Vikten av ”Cultural awareness” understryks och utpekas som en faktor vilken helt kan säkra eller förstöra ett internationellt affärssamarbete. Här ges ett exempel där en representant för ett företag inom försvarsindustrin skulle avsluta en större försäljning med en ny kund i Saudiarabien. Under avslutningen av det långdragna konferenssamtalet med motparten summerade den amerikanske affärsmannen med ”För att konkludera…” följt av en sammanfattning av överenskommelsen och de olika parternas åtaganden. Efter en lång tystnad replikerade den Saudiarabiske motparten ”Jag sa ju att jag skulle göra det. Tror du inte att jag håller mina löften? Att jag inte är god för mitt ord?” Med detta kulturella övertramp, menar artikelförfattaren, var allt samarbete omintetgjort och affären kom aldrig till stånd. Men var det verkligen så?

Foto: Johan Lundahl/Combat Camera

Foto: Combat Camera/Försvarsmakten

Att människor i andra delar av världen har ärvt och skapat andra medvetna och omedvetna normer, regler och koder för hur de lever tillsammans – vad som ofta sammanfattas med kultur – är självklart. Att detta i viss mån färgar deras uppfattning och sätt att tänka är likaså naturligt och i de allra flesta fall något som skapar en mångfald i samband med internationella samarbeten.

Men det finns ibland en tendens att överfokusera på kulturella faktorer som stundtals blir så framträdande att den förmörkar vår förmåga att se enklare förklaringar, och i förlängningen gör den kollektiva kulturen till en syndabock för individuella beteenden. Ibland kan frustrerade kommentarer i stil med ”Det ligger i deras kultur” eller ”De vill inte hjälpa sig själva” höras, med antydan att kultur skulle vara den ensamma orsaken till ett beteende man uppfattar som oönskat eller negativt. Men huvuddelen av mänskliga beteenden är universella, inte kulturella, och det finns få kulturella faktorer som helt ändrar mänskligt bestlutsfattande. Tvärtom är läroböckerna i socialpsykologi lika allmängiltiga för att förklara mänskligt beslutsfattande, både enskilt och i grupp, även i andra delar av världen.

Flera forskare har tagit upp tendensen att överattribuera kulturella skillnader och att människor ofta tenderar att överattribuera dess betydelse för mänskliga beteenden. En av dem är Livia Markóczy som studerat interna konflikter i företag. ”Frestelsen att attribuera skillnader till kulturella skillnader är stark”, menar hon, ”men kan blekna i jämförelse med skillnader mellan produktionspersonalen och marknadsföringspersonalen i samma företag.” Även Kelton Rhoads visar i sin forskning på flera exempel när kultur tillskrivits som den avgörande faktorn för ett misslyckande när i själva verket samma kommunikation eller samarbete skulle ha misslyckats (eller lyckats) även i andra kulturer av samma anledningar. Eller, som en kollega en gång uttryckte det efter att ett uppdrag i utlandet misslyckats på grund av en annan parts agerande: ”Idioter finns i alla kulturer”.

Ett av Rhoads exempel är ett där amerikanska soldater gått över gränsen i sin hantering av fallna moståndsmän. Efter att ha vänt kropparna från Mecka, tänt eld på dem och genom högtalare hånat de återstående motståndsmännen att komma fram för att ta hand om sina stupade. Den officiella rapporten menade att det hela var en ”stor kulturell blunder” och föreslog ytterligare träning i kulturell känslighet. Beteendet var självklart avskyvärt, men en relevant motfråga som aldrig ställdes är: Finns det någonstans i världen där skändandet av kroppar skulle vara något annat än avskyvärt? Om ett beteende är lika förkastligt världen över är det inte ett kulturellt utan ett mänskligt övertramp. Tvärtom vad den officiella utredningen fastslog så uppvisade soldaterna i exemplet en väldigt god kulturell förståelse – de visste exakt vilka kulturella knappar de skulle trycka på för att reta motståndaren – och då de själv tagit förluster inom det egna förbandet hade deras agerande sannolikt mer mänskliga orsaker som ilska, frustration, sorg tillsammans med en felkalibrerad moralisk kompass.

Det inledande exemplet om affärsmannen är ett ytterligare exempel på tendensen att överattribuera kulturens betydelse. Att sammanfatta, precisera och även formalisera uppgörelser i kontrakt är självklarheter inom alla ekonomiska uppgörelser – även i Saudiarabien. Är det inte möjligt, till och med sannolikt, att försöket fallerade på grund av att motparten inte var en professionell affärsman som saknade erfarenheten och verktygen för att framgångsrikt förhandla och sluta affärsavtal? Sannolikt var detta en starkt bidragande faktor. Ändå attribueras skulden för det uteblivna avtalet till att mannen kommer från en annan kultur, utan att ange något rationellt stöd varför så skulle vara fallet.

Frestelsen att fastna för skillnader är stark när vi arbetar med människor från andra kulturer. Men människor är människor, vart vi än kommer i världen. Att inte förstå kulturen kan vara ett hinder i samarbete med andra men det kommer sannolikt aldrig vara ett lika stort hinder som att inte kunna professionen man verkar inom.

 
David Bergman är kapten och doktorand i psykologi

Människan som vapen

Syrian refugees strike at the platform of Budapest Keleti railway station. Refugee crisis. Budapest, Hungary, Central Europe, 4 September 2015. Photo: Wikimedia Commons

Photo: Wikimedia Commons

av Claes Arvidsson

”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” i syfte att tvinga igenom den egna viljan. De politiska målen är överordnande och ska styra kriget och hur det förs. Det är Carl von Clausewitz klassiska svar på frågan: Vad är kriget?

Men i dessa dagar måste man dessutom ställa frågan: Var är kriget?

I det nya kriget är det svårt att dra gränsen mellan krig och fred.

Förmågan att skada, hotet att göra det och/eller att faktiskt göra detta är inte heller bara knuten till traditionellt militära medel. Inte minst är detta något som illustreras i samband med rysk hybridkrigföring med gröna gubbar, cyberattacker och desinformationskampanjer och ryssar i förskingringen som trojanska hästar.

Att även folkförflyttning kan användas som vapen illustreras av Putins folkarmé. Men det är inget nytt påhitt.

Folk som vapen

Sedan den internationella flyktingkonventionen trädde i kraft 1951 har folkförflyttning vid åtminstone 75 olika tillfällen används som vapen av statliga och icke-statliga organisationer. Syftena har varit politiska, militära eller ekonomiska, konstaterar Kelly M Greenhill i artikeln Demographic Bombing (Foreign Affairs, Dec 17, 2015).

Greenhill tar upp historiska exempel från Uganda (1972) Haiti (1994) och Jugoslavien (1999). Castro använde också flitigt folk som vapen, liksom Muammar Gadafi på sin tid. En av de nu två konkurrerande libyska regeringarna har också hotat med samma medel. Och folk som vapen funkar. Syftena uppfylldes helt eller nästan helt i 50 procent av fallen och i ytterligare 25 procent nåddes delmål.

Det typiska målet för ”angreppet” är en liberal demokrati (70 procent) eller en grupp där en eller flera liberala demokratier ingår (11 procent). Korstryck är den enkla förklaringen till varför liberala demokratier är särskilt sårbara:

”On the one hand, such states generally have made normative and legal commitments to protect those fleeing violence and persecution. On the other, as recent events in Europe and the United States make clear, some segments of democratic polities are strenuously opposed to accepting displaced people, whether for rational economic, political, or cultural reasons or for irrational, xenophobic ones.

 Because targets cannot simultaneously embrace a given group of migrants and reject them, the incentives to concede to coercers’ demands and make the problem disappear can be compelling.”

Ett aktuellt exempel är Turkiet och EU. I juli 2015 varnade Turkiet för risken att en våg av människor skulle välla in över Europa över den turkiska gränsen. Från turkisk sida beklagade man samtidigt att EU:s ekonomiska stöd var alltför litet. Vi vet resultatet. I november 2015 klagade president Erdogan över för få euro och hotade igen att översvämma EU.

I EU:s avtal med Turkiet från den 18 mars ingår bland annat en stödpott på 6 miljarder euro, visumfrihet för turkar in i EU och återupptagande av medlemskapsförhandlingar. Turkiet erkänns också som ett ”säkert” land. I gengäld ska Turkiet återta i stort sett alla migranter som tar båt från Turkiet mot den grekiska övärlden. EU ska i sin tur ta emot motsvande antal flyktingar från Syrien – från Turkiet.

Avtalet är en politisk triumf för det alltmer auktoritära Turkiet – och ytterligare ett bevis på att hot går hem.

Som för att understryka den nya styrkerelationen gick Erdogan före förhandlingslösningen till fysisk attack mot en tidning som inte strök regimen medhårs. Efter ingripandet har tidningen bytt politisk riktning. Från EU:s huvudstäder, ja, i alla fall några, hörs det vaga invändningar men mer blir det inte.

Dessutom är det synnerligen osäkert om planen verkligen ska fungera. De osäkra korten finns inte bara i EU när det gäller fördelning av flyktingar mellan olika medlemsstater, utan frågetecknen finns också när det gäller Turkiets vilja att hålla överenskommelsen. Att Erdogan kan gasa eller bromsa gör fortsatt folk till ett potent vapen.

Putins folkarmé

I diskussion kring Rysslands krigföring i Syrien är en av de bevekelsegrunder som lyfts fram just detta med folk som vapen. Senator John McCain är en av dem som menar att Ryssland vill fördjupa flyktingkrisen i syfte att skada EU och Nato.

Nato:s högsta befälhavare general Philip Breedlove har dragit samma slutsats.

Judy Demsey vid tankesmedjan Carnegie har satt frågan i relation till Angela Merkel och möjligheten att försvaga EU (Putin Uses the Refugee Crisis to weaken Merkel 8/2 2016):

”As the war in Syria continues relentlessly, Merkel is coming under siege from all sides, no thanks to Putin and no thanks to her EU counterparts. Putin’s continuing support to keep Assad in power has a direct correlation with Merkel’s weakening support at home.

The longer the war in Syria endures, the weaker it could make Merkel. This has consequences for the rest of the EU. A weakened Merkel means a weakened, more divided Europe. The bloc will be in no shape to deal with the ever-mounting security challenges it faces…”

Framgångarna för högerpopulistiska Alternative für Deutschland i delstatsvalen i Baden-Württemberg, Rheinland-Pfalz och Sachsen-Anhalt, är alltså en valvinst för Putin. Att AfD – liksom partifränder i andra medlemsländer – dessutom vill upplösa EU är en extra bonus.

Den tyska säkerhetstjänsten har för sin del varnat för att Ryssland försöker att destabilisera Tyskland med hjälp av flykting- och migrationskrisen. Man har också pekat på risken för att de 2 miljoner ryssar som finns i Tyskland ska användas i det syftet. Ett exempel är de demonstrationer utanför Merkels kansli som ägde rum efter den fabricerade våldtäktshistorien om en 13-årig rysk flicka i Berlin, som också eldades på av påståenden från utrikesminister Lavrov om att de myndigheterna tystat ned saken.

Det kan tilläggas att utan Angela Merkel är det mycket möjligt att EU:s Ukrainasanktioner mot Ryssland redan skulle vara upphävda. Så visst finns det ett ryskt intresse att försvaga Merkel.

ON and OFF

I höstas ändrade ryska myndigheter praxis för gränsövergången Storskog i Nordnorge från stängd till öppen. Flyktingar- och migranter strömmade till. Sedan hände samma sak i Finland. I båda fallen skylldes det i Oslo och Helsingfors på ekonomiska brottslingar – trots att det rör sig om FSB-kontrollerade områden. I Finland har dock perspektivet ändrats.

Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) har varnat för att situationen skulle kunna bli mycket värre – från hundratusentals till en miljon som vill lämna Ryssland med destination Finland och Europa. Att saken togs på största allvar illustreras av att försvarsministern utlovade stöd från försvarsmakten om gränsbevakningen skulle behöva det.

Förhandlingar om att vidmakthålla ingångna avtal ledde först inte någon vart. Från rysk sida slog man ifrån sig – och i samband med den säkerhetspolitiska konferensen i München slog premiärminister Medvedev fast att ”vi följer bara reglerna” och varnade också för terrorism. Men Ryssland ville gärna förhandla.

Sedan uppmanade Putin FSB att skärpa kontrollen. Gränsen ”stängdes” igen (som också skett i Storskog).

Numera beskriver försvarsminister Niinistö omslaget i den ryska politiken som en del av rysk hybridkrigföring (även om han samtidigt och motsägelsefullt sagt att Finland inte är mål för det).

I en intervju i YLE 14/2 pekar Antti Paronen vid Försvarshögskolan i Helsingfors på att flykting- och migration kan utnyttjas som medel för politiska påtryckningar och militära hot. Han knyter frågan till hybridkrigföringens ”grå fas”. Som ett sätt att testa administrativ förmåga, beslutsfattande och folkliga stämningar.

Till saken hör risken för att Ryssland blir mer attraktivt som transitland om EU:s avtal med Turkiet håller tätt. Estland och Lettland förebygger för sin del stängsel mot rysk hybridkrigföring med folk som vapen. Putin spelar på hela klaviaturen.

 
Claes Arvidsson är författare och fri skribent samt ledamot av KKrVA.

German Wings haveriets utredning saknar den viktigaste rekommendationen.

För ett år sedan flögs ett flygplan tillhörande German Wing medvetet in i ett berg av en galen andrepilot där alla omkom. Ni vet historien, behöver inte upprepas här. Rekommendationerna är flera, bland annat bättre psykologiska tester vid antagning till utbildning. Det låter ju självklart men sedan? Under utbildningstiden samt senare som färdig pilot kan mycket hända. Varje yrkespilot genomför årligen medicinska undersökningar men den psykiska hälsan är bara en bock i protokollet. Det som behöver göras är årliga uppföljningar av den psykiska hälsan, av psykolog eller flygläkaren. Dessutom kontroll av journaler som individen har på olika vårdinrättningar. Delar av Försvarsmakten i Sverige har årliga samtal sedan flera år med gott resultat. Därutöver behöver bolagen följa upp sina piloter och deras anhöriga och ge erforderligt stöd når så behövs. I Sverige finns det några bolag som har psykologer för just detta. Det finns en myt, bland annat på SAS, att piloterna ska inte känna varandra så väl då detta annars kan orsaka genvägar i checklistor och rutiner. "Man slarvar inte med en kollega man bara är ytligt bekant med". Det är helt uppåt väggarna. God kännedom om varandra i kombination med bra flygsäkerhetsprogram (CRM) samt en ledning som är intresserad av Human Factorfrågor är det bästa receptet.

Grodmän, Illegalister och Stödnätverk – Del 3

Sammanfattning

Under det kalla kriget förefaller det upprättats parallella stödnätverk för dels västliga specialförband dels sovjetiska specialförband i många västliga länder. Behovet av dessa stödnätverk för specialförbanden, utgjordes bedömt främst som en stödpunkt, där förplägnad o.dyl. kunde erhållas samt möjligheten att erhålla underrättelser och återhämtning. Detta utifrån det faktum att mängden materiel som kan medföras buret är begränsat, samt sannolikheten till luftburen försörjning får ses som begränsad vid en reguljär väpnad konflikt. Stödnätverk får fortfarande ses som en aktuell metod, även i vår tid.

Analys

Alla former av långvariga specialförbandsföretag, denna tidslängd uppstår främst vid en reguljär konflikt och är ej tidsmässigt att likställa med de specialförbandsoperationer som genomförts t.ex. i Afghanistan, kräver stöd, då oftast i form av ett stödnätverk. Detta stöd kan antingen lösas av egna enheter eller av rekryterad personal, inom det geografiska område, där företaget skall genomföras. Exempel på eget stöd kan vara att man insätter egen personal en tid innan företaget skall påbörjas, som vid t.ex. Operation Eagle Claw.1 Exempel på rekryterad personal kan t.ex. vara hur Sovjetunionen rekryterade, under det kalla kriget, personer i målländer för att understödja dess specialförband i händelse av en väpnad konflikt.2

Vad har då detta att göra med Sverige och det kalla kriget, frågar sig säkert vän av ordning? Mer än vad man kan tro, faktiskt, vid första anblick. Sveriges geografiska placering under det kalla kriget, gjorde oss till en frontlinje under den ideologiska kampen som det kalla kriget bestod av, det skapande även ett behov av att vidta omfattande förberedelser för en möjlig konflikt, redan i fred. En del av dessa förberedelser var upprättandet av den organiserande motståndsrörelsen, populärt benämnt StayBehind, vilket leder oss till första delen av detta inlägg.

Den organiserade motståndsrörelsen kom till efter andra världskriget, på Tage Erlanders initiativ,3 uppgiften var att i händelse av en ockupation av hela eller delar av Sverige organisera nationellt motstånd. Detta omfattade informationsinhämtning, sabotage men även organiserandet av flyktnätverk, för nedskjutna piloter men även andra kategorier av personal.4 Utbildningen för den organiserade motståndsrörelsen förefaller till del genomförts i Storbritannien, men även i Sverige.5 Organisationen förefaller varit en kaderorganisation d.v.s. chefer och viktiga befattningshavare fanns rekryterad,6 i händelse av en ockupation såg man, bedömt, framför sig att rekryteringen av motståndsmän skulle kunna ske, utan större problem.

Förberedelser för verksamheten genomfördes redan i fredstid, möjliga fällningsplatser med fallskärm rekognoserades och visiterades, sambandsnät prövades och upprätthölls, dolda uppehållsplatser för personal och utrustning rekognoserades och förberedes, rekognosering o.dyl. genomfördes.7 Intressant i sammanhanget att under slutet av 1980-talet förefaller man bytt ut sambandsutrustningen för den organiserade motståndsrörelsen, utrustning som köptes in från Storbritannien.8 Den svenska verksamheten, inom ramen för den organiserade motståndsrörelsen, förefaller i mångt koordinerats av Storbritannien.9

Vad har då detta att göra med stödnätverk? Amerikanska Special Forces populärt benämnt de "gröna baskrarna", vilket har som huvuduppgift, då som nu, att utbilda och stödja motståndsrörelsers kamp på ockuperat område,10 skulle i händelse en konflikt mellan Sverige och Sovjetunionen tidigt sättas in på svenskt territorium.11 De skulle ha till uppgift att genomföra inhämtning,12 dock ligger det nära till hand att anta två (2) saker dels att Special Forces skulle bistå i upprättandet, genom utbildning, av den organiserade motståndsrörelsen som i ett inledande skede enbart skulle bestå av sin kader. Dels kunde den organiserade motståndsrörelsen bistå dem, med skydd, förnödenheter o.dyl.

Det är även intressant att notera att det brittiska specialförbandet, Special Air Service, under det kalla kriget hade avdelat en skvadron till norra Skandinavien samt nordöstra Sovjetunionen, i händelse av ett Sovjetiskt angrepp.13Fram till slutet av 1970-talet var tanken att de skulle utbilda och leda motståndsrörelser likt Special Forces. Detta kom dock att ändras, i slutet av 1970-talet, till att motståndsrörelserna skulle understödja SAS i lösandet av deras uppgifter på ockuperat område.14 Således så förefaller de motståndsgrupper som fanns i norra Skandinavien, att utöver agera som en motståndsrörelse även, ha till uppgift att utgöra ett stödnätverk för specialförband i lösande av dess uppgifter. Huruvida den svenska organiserade motståndsrörelsen även omfattades av detta är oklart. Dock påvisar det behovet av att specialförband vid en reguljär konflikt behöverstöd på marken för att kunna lösa sina uppgifter, då t.ex. mängden materiel som kan medföras buret är begränsat, likväl får man se möjligheten till luftburen försörjning som kraftigt begränsad.

Hur såg det då ut för Sovjetunionen, vilket för oss till den andra delen av detta inlägg, under det kalla kriget? Först och främst så skall det klarläggas att likt de västliga länderna är informationen mycket bristfällig även vad avser Sovjetunionen. Därtill har man ofta använt samma begreppsapparat, Spetsnaz, även för lägre förband, varvid det bör klargöras att nedanstående text berör de förband som arbetade på operativ och strategisk (GRU och KGB) nivå. Det vill säga en väldigt liten del av vad som går under samlingsbegreppet Spetsnaz, där den stora delen kunde likställas med värnpliktiga svenska jägarförband.

Förbanden på operativ och strategisk nivå förefaller understötts av lokalt rekryterade agentnätverk d.v.s. stödnätverk. Dessa stödnätverk skulle kunna genomföra rekognosering samt övervakning av utsedda mål, agera mottagningskommitté d.v.s. finnas på plats vid landstigning/luftlandsättning för att understödja förbandet t.ex. med hjälp av ljussignaler visa landstigningsplats. Därtill även agera vägvisare, understödja med transporter, mat boende o.dyl. i mållandet.15

En intressant faktor vad avser det logistiska stödet, är att man aktivt förefaller utnyttjat upplag. Upplagen förefaller placerats i nära anslutning till den plats där uppgiften skulle lösas.16Upplagen förefaller varit två delad dels sambandsutrustning dels uppgiftsspecifik utrustning, därtill var de även försåtsminerade. Utöver det så skall även vapenförråd funnits upprättade, antingen som upplag och/eller i byggnader, i fallet med upplag så förefaller man utnyttjat det om en stödagent ägde mark, annars utnyttjades byggnad som ägdes av stödagenten.17 Således är det ett väldigt aktivt agerande man arbetat efter under det kalla kriget, med dels personella förberedelser dels materiella förberedelser.

Mitrochinarkivet (KGB) beskriver profilen på en lämplig stödagent med en ålder mellan 20-45 år gammal, bör vara elektriker, mekaniker, kemist, ingenjör, o.dyl. Bör ha sådan tjänst att den ofta innebär resor, bör äga hus, fritidsstuga, landställe och/eller mark.18Vladimir Rezun (skrev under pseudonymen Viktor Suvorov) beskriver den lämpliga stödagenten för GRU, som en individ i åldern 55-65 år, aldrig tjänstgjort i mållandets försvar, äger inget vapen, är ensamstående, arbetar som skogsvaktare, fiskare o.dyl. och bor helst avskilt från andra människor.19 I den amerikanska marinkårens informations pamflett avseende Spetsnaz kan man även erhålla viss information avseende stödagenters verksamhet. Stödagenten bör kunna upprätta ett skyddat gömsle, gömslet bör ligga i anslutning till hav eller skogsområden, han bör äga ett hus och/eller landområde det bör helst ligga i anslutning till ett tilltänkt mål. Därtill bör gömslet innehålla vatten och mat för enheten, stödagenten skall även kunna transportera den enhet han skall stödja.20

Mitrochinarkivet beskriver även stödagenten, som en individ som ej rekryteras ur borgerliga eller konservativa kretsar, vederbörande skall heller ej vara djupt troende, ha alkohol- eller drogproblem.21Därtill beskriver Rezun stödagenten är en som ej haft kontakter med det kommunistiska partiet i ett målland samt haft inga eller begränsade kontakter med Sovjetunionen.22 Vari ligger då det troliga, då KGB syn och GRU syn på stödagenter skiftar något? Troligtvis ligger den någonstans mittemellan, en medelålders individ som ej haft några synliga kontakter med Sovjetunionen, vederbörande har tillgång till mark och helst en avskilt belägen byggnad. Det vill säga en helt ordinär individ utåt sett.

Fysisk rekognosering genomfördes dels av luftlandsättningsplatser dels av landstigningsplatser för de Sovjetiska specialförbandsenheterna. Detta förefaller i huvudsak genomförts av stödagenter i mållandet. Vad avser landsättningsplatser, rapporterades bl.a. dominerande vindriktningar, landmärken, hur platsen påverkades av respektive årstid, byggnader fick ej finnas närmre än 1,5 – 2 km ifrån platsen m.m. Vad avser landstigningar, rapporterades bl.a. kustlinjens utformning, vattenströmmar, möjligheten att utnyttja ubåt och motorbåt.23 Utifrån Mitrochinarkivet, kan vi göra antagandet att målet/målen befann sig inom 120 kilometer från landstignings-/landsättningsplatsen.24

Intressant i sammanhanget är införskaffandet, enligt Mitrochinarkivet, i Tyskland av dels uniformer dels arbetskläder som bl.a. järnvägs- och vägarbetspersonal utnyttjade.25 I Italien införskaffades även uniformer som utnyttjades av dels de väpnade styrkorna dels Carabinieris. Därtill införskaffades även arbetskläder för järnvägspersonal men även lokal klädsel för områdena där landstignings-/luftlandsättningsplatserna låg, förbandstecken till uniformer införskaffades även.26I sammanhanget blir stölderna av polis- och militäruniformer i Sverige under 1980-talet, som rönte viss medial uppmärksamhet, mycket intressant,27 då man förefaller, utifrån Mitrochinarkivet uppgifter, tänkt utnyttja målländernas uniformssystem med vissa enheter vid lösandet av vissa uppgifter.

Fanns det då ett Sovjetiskt stödnätverk för sabotageförband i Sverige? Enligt Mitrochinarkivet var Sverige ett av de länder där KGB genomförde förberedelser för sabotage under det kalla kriget.28Den f.d. KGB-officeren Oleg Kalugin, beskriver hur KGB, i länder där sabotage förberedes, dels självständigt skulle genomföra sabotage i händelse av krig dels få stöd av Sovjetiska specialförband.29 Sett till vadsom är känt avseende modus operandi för de sovjetiska specialförbanden, på strategisk och operativ nivå, får vi se sannolikheten som hög att det fanns ett sovjetiskt stödnätverk i Sverige under det kalla kriget med uppgiften att stödja sovjetiska specialförband i händelse av en väpnad konflikt.

Vad som är intressant att se, är likheterna mellan de båda systemen, vad främst kan beskrivas som upprättande av stödpunkter där specialförbanden skall kunna återhämta säkert och erhålla förplägnad o.dyl. samt underrättelser, för att därefter lösa sin/sina uppgift/-er. Den avgörande skillnaden blir dock att det ena systemet var legalt d.v.s. organiserad motståndsrörelse det andra systemet var illegalt d.v.s. ett illegalt stödnätverk. Ur ett filosofiskt perspektiv blir det även intressant hur polariserade de västliga staterna måste varit, då man de facto förefaller kunnat bygga upp parallella strukturer inom länderna, då mängden individer som lämpar sig för verksamheten ej är omfattande.

Slutsatser

Finns det då behov av stödnätverk även under 2010-talet? Utan tvekan gör de det. Människokroppen kan fortfarande inte bära med sig obegränsat med utrustning, sannolikheten till att erhålla luftburen försörjning som specialförband i en reguljär väpnad konflikt får fortsatt ses som låg. Däremot torde storleken på stödnätverken vara mindre, då olika fjärrbekämpningsmetoder kan förstöra mål som specialförband tidigare varit inriktad mot, men icke förty kommer det behövas specialförband på djupet för att förstöra mål, dessa förband kommer vara i behov av stöd, då troligtvis genom stödnätverk.

Källförteckning

The Atlantic 1(Engelska)

Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990.
Connor, Ken. Elitstyrka SAS: från ökenkrigare till ghost force. Lund: Historiska media, 2001.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Jovius, Dragan. Sovjethotet mot Norden. Stockholm: S:t Georgs förl., cop. 1984.
Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009. E-bok.
Robinson, Linda. Masters of chaos : the secret history of the Special Forces. New York : Public Affairs, 2004.
U.S. Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Headquarters, Department of the Army, 1984.
United States Marine Corps. FMFRP 3-201 SPETSNAZ. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991.
Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989.

Slutnoter

1The Atlantic. Bowden, Mark. The Desert One Debacle. 2006. http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2006/05/the-desert-one-debacle/304803/Hämtad 2016-03-13
2U.S. Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Headquarters, Department of the Army, 1984, 5-2.
3Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 392-393.
4Ibid, 390-391.
5Ibid, 396, 413.
6Ibid, 405.
7Ibid, 397, 414-415.
8Ibid, 414.
9Ibid, 405.
10Robinson, Linda. Masters of chaos : the secret history of the Special Forces. New York : Public Affairs, 2004, 15, 27-29.
11Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 442.
12Ibid.
13Connor, Ken. Elitstyrka SAS: från ökenkrigare till ghost force. Lund: Historiska media, 2001, 376.
14Ibid, 375-376.
15Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990, 230, 252.
16Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
17Ibid, 364-365.
18Ibid, 360-361.
19Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989, 124,126.
20United States Marine Corps. FMFRP 3-201 SPETSNAZ. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991, 19.
21Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 360.
22Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989, 124.
23Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 360, 365.
24Ibid, 365.
25Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
26Ibid, 365.
27Jovius, Dragan. Sovjethotet mot Norden. Stockholm: S:t Georgs förl., cop. 1984, 118-119.
28Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
29Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009, 223.

Finland och Sverige – då och nu

av Bo Hugemark

År 1923 framkastade utrikesminister Carl Hederstierna i ett lunchtal inför tidnings­utgivar­föreningen tanken på ett försvarsförbund mellan Sverige och Finland. Det ledde till att han tvingades avgå.

Sverige var sannerligen vilset – och inte så litet förskräckt – i säkerhetspolitiken efter det stora krigets slut. Vilka relationer skulle man ha till de nya fria staterna på andra sidan Östersjön?

Helst inga alls, vad de baltiska staterna anbelangade. Statsministern, liberalen Nils Edéns uttalande i mars 1919 är en uppvisning i défaitism och småstatsmentalitet:

”Särskilt för Sverige ligger en fara i att engagera sig med dessa baltiska provinser. Jag tror att de ha mycket små utsikter att få oberoendet erkänt, men även om det skulle gå på den bogen tror jag icke at det kommer att ha bestånd. De komma i krig med ett återupprättat Ryssland. Vi skulle komma i krig om vi vore med i denna sak.”

Starkare var vårt intresse att stödja den finska självständigheten. Därav följde en svensk strävan att hålla Finland borta från ett randstatssamarbete med de baltiska staterna och Polen, stött framför allt av Frankrike. Det var en maktkonstellation som befarades föra en konfrontations­politik gentemot Sovjetunionen. En 5-randstatsallians skulle enligt statsminister Hjalmar Branting ”inom Östersjöområdet hålla vid liv och måhända aktualisera oss icke alls direkt vidkommande konfliktmöjligheter.”

Den svenska strävan rönte framgång. Visserligen slöts mellan randstaterna en politisk överens­kommelse om ”välvillig inställning och överläggning om erforderliga åtgärder, därest en av dem utsattes för oprovocerat angrepp”, men den ratificerades inte av Finland.

Det finska intresset för randstatssamarbetet avtog i och med att relationerna till Sovjetunionen stabiliserades och inför åsynen av den politiska turbulensen i Baltikum och Polen. Det innebar att det fanns gensvar för att ty sig till Sverige. Men – vad hade Sverige att erbjuda för det fall hotet från öster åter skulle öka? Inte mycket, uppenbarligen, att döma av Hederstiernas öde. Svenska politiker trodde att Finland och Sverige genom sin strävan att hålla sig utanför stormakts­allianserna skulle vara säkra i ett avspänt hörn i Europa.

Den svenska militären såg däremot de strategiska följderna för det fall Sovjetledarna i framtiden skulle vilja återställa tsarimperiet. 1930 publicerade ett antal generalstabsofficerare med den senare överbefälhavaren Helge Jung i spetsen boken Antingen – eller, där de pläderade för försvarssamverkan med Finland inom ramen för ett sanktionsingripande av Nationernas Förbund. Om Finland angreps kunde Sverige Antingen med huvuddelen av vår fältarmé bistå finnarna i försvaret av östgränsen. Då skulle det efter 1925 nedbantade försvaret vara tillfyllest. Eller så kunde vi lämna finnarna åt sitt öde i en fruktlös kamp mot övermakten. Då skulle vi inom kort ha ett förvärrat strategiskt läge med invasionshot över landgränsen, Bottniska viken och Ålands hav samt lufthot från baser i Finland. Detta krävde en stark upprustning framför allt av armén och flygvapnet.

Helge Jungs baktanke var sannolikt att argumentera för ett starkare svenskt försvar eftersom han insåg att Eller var det enda politiskt möjliga. Andra, som Axel Rappe, var inställda på militär samverkan med Finland. Under 1920-talet skedde informella kontakter mellan de två ländernas generalstaber, och inom arbetet i 1930 års svenska försvarskommission utarbetades översiktliga planer på sanktionsingripande till Finlands hjälp. Planerna godkändes aldrig av regeringen, men den tog inte heller avstånd från dem. Dock skapade otvivelaktigt den militära samverkan förväntningar på finskt håll om hjälp i nödens stund. Så även Stockholmsplanen om gemensam remilitarisering av Åland i en krissituation. Den hade också politiskt stöd främst av utrikesminister Richard Sandler.

Sanktionstanken föll i och med NF-systemets krasch i slutet av 1930-talet, och när hotet mot Finland blev akut hösten 1939 möttes finska propåer om Åland med kalla handen. Finnarna fick sedan utkämpa sitt Vinterkrig på egen hand, om än med omfattande svenskt materiellt bistånd och svenska frivilligförband.

Mycket har förändrats sedan mellankrigstiden, men en del är sig likt.  Först likheterna:

Den svenska finlandspolitiken idag verkar ha samma syfte som då: att hålla Finland utanför ett europeiskt randstatssamarbete riktat österut, idag i formen av Nato, med Polen som en viktig framskjuten aktör. Tillika med att Sverige också vill stå utanför detta. Tanken att svenskt-finskt utanförskap bidrar till avspänningen är också densamma som då.

Svenskt-finskt militärt samarbete har också börjat ta fart, ännu förmodligen inte gemensam planering men på mera konkreta plan, bland annat övningsverksamhet.

Inte heller nu är Finland angeläget om att ta ansvar för de baltiska staternas säkerhet; man har nog av sina egna problem med den store grannen i öster.

Så till skillnaderna:

Regeringens engagemang för militärt samarbete är nu mycket tydligt. Försvarsministern har till och med antytt att det kan komma att gälla i krig. Det är en logisk följd av vad som sägs i Solidaritetsförklaringen:

”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”

Men någon fältarmé om fyra fördelningar att sätta in i Karelen har vi inte. Så frågan är vad vårt stöd skulle vara värt och om finnarna vågar lita på vår solidaritet. Det är klokt av försvars­ministern att träget upprepa vikten av den transatlantiska länken. Det rimmar också med en finsk tradition: när Moskva krävde att Finland skulle gå med på VSB-pakten 1948 försäkrade sig finnarna om att det inte skulle hindra USA att leverera krigsmateriel. Och köpet av F-18 Hornet sågs också som en markering av samhörigheten.

Till skillnad från mellankrigstiden har Sverige nu engagerat sig alltmer för de baltiska ländernas säkerhet – suveränitetsstödet i början av 1990-talet, medverkan i åvägabringa rysk truppreträtt, hjälp att bygga upp deras försvarsmakter och göra dem mogna för Natointräde och som kulmen Solidaritetsförklaringen.

Här anmäler sig två problem att fundera över:

  1. Förväntar sig de två allianslösa länderna att den transatlantiska länken innebär underförstådda garantier för amerikanskt väpnat bistånd? Skulle detta i så fall hinna komma, innan det är för sent? Krigsförloppen skulle ju bli snabbare än i slaget vid Suomissalmi eller de svenska invasionsförsvarsövningarna under det kalla kriget.
  1. Hur ska Sverige hantera en situation med samtidiga hot mot Finland – som engagerar oss genom ett samarbetsavtal – och Baltikum – vilket drar in oss genom att vi ligger där vi ligger?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

Ta fram en ny papegoja!

av Bo Richard Lundgren

De flesta av oss kommer säkert ihåg Monty Pythonsketchen ”Den döda papegojan”. En besviken och uppretad kund (John Cleese) kommer in i en djuraffär och reklamerar en papegoja som han köpt. Den är uppenbarligen död. Affärsinnehavaren (Michael Palin) hävdar att papegojan bara sover och gör desperata upplivningsförsök. Bland annat slår han papegojan upprepade gånger i butiksdisken för att få liv i den.

Sketchen har en hel del likheter med totalförsvarets situation idag. Alliansregeringen – med moderaterna i spetsen – lyckades att med snåla försvarsbudgetar i princip ta död på totalförsvaret. Den slutliga dödsstören kom när värnplikten avskaffades.

Efter maktskiftet i Rosenbad försöker nu försvarsminister Hultqvist att med tappra återupplivningsförsök skapa ett nytt totalförsvar. På militär sida sker det genom ökade försvarsanslag – fortfarande på en alltför låg nivå – och ministern låter utreda någon form av partiell värnplikt.

Han vill också blåsa liv i det avsomnade civila försvaret. I ett regeringsbeslut från den 10 december 2015 ges planeringsanvisningar för det civila försvarets myndigheter. Det är välkommet. Men det finns tre väsentliga problem: Man har inte fått någon hotbild. Man har kvar ett gammalt regelverk. Och man får inga nya pengar.

I beslutet sägs att planeringen skall ske utifrån en helhetssyn som omfattar hela hotskalan. Det är bra. Därmed kommer också totalförsvarsbegreppet att få en ny innebörd. Och vi får nu utgå från att cyberkrig, informationsoperationer och hybridkrig ska räknas in. Men det sägs inte i anvisningarna. I övrigt hänvisas till Försvarsmaktens hemliga planeringsanvisningar. Ingen kan därför avundas de planerare på civila myndigheter som skall förklara för sina verksledningar vad som nu måste göras och varför. Här krävs mera klarspråk och större tydlighet på politisk nivå.

Regeringen hänvisar också till den gamla totalförsvarslagstiftningen från 1992. Men detta regelverk går inte att använda i gråzoner dvs. i situationer då vi inte är i krig. Hur ska vi höja beredskapen om vi utsätts för t.ex. hybridkrigföring? Regelverket behöver snarast förnyas.

I regeringsbeslutet från december sägs att resurser för återuppbyggnad skall tas inom ramen för befintliga resurser. Att bygga upp ett modernt civilt försvar handlar om att i grunden förnya innehållet i det gamla ekonomiska försvaret, civilförsvaret och det psykologiska försvaret. Ett sådant nytt innehåll kräver, som alla förstår, en hel del nya pengar om det ska fungera. Man startar från noll, och förnyelsen är inte gratis.

Försvarsministern kan banka papegojan i disken hur många gånger som helst. Den kommer inte att återuppstå. Herr försvarsminister! Ta fram en ny papegoja!

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Grodmän, Illegalister och Stödnätverk – Del 2

Sammanfattning

Illegalister d.v.s. underrättelseofficerare utskickade från ett land under falsk förespegling att vara av en annan nationalitet, har funnits sedan urminnes tider, dock formaliserades det samt blev en profession av den ryska underrättelsetjänsten efter Oktoberrevolutionen 1917. Sedan minst 1938, har det funnits illegalister i Sverige. Illegalister är dock på intet sätt enbart en rysk metod, utan västliga länder har även försökt tillämpa det, dock är det enbart Ryssland som kan sägas nått framgång med det. Huruvida utnyttjandet av illegalister som inhämtningsmetod är uttjänt, skall vara osagt, vad som dock kan konstateras är att metoden fortsatt tillämpas i dags datum.

Analys

Fenomenet med illegalister har tidigare berörts på denna blogg, dock utan större fördjupning, så nedan kommer en allmän beskrivning av arbetsmetoden illegalister vid inhämtning av information hos en underrättelsetjänst. Illegalister har funnits i Sverige en väldigt lång tid och finns troligtvis fortfarande. I Mitrochinarkivet framgår det att KGB, 1938 skall haft illegalister operativa i Sverige.1 Således var det ingen ny företeelse när det kalla kriget började, dock så kan det ibland te sig som ett fenomen som uppstod i och med det kalla kriget. Men varför uppstod behovet av illegalister och varför kan de fortfarande tjäna ett syfte samt vilka utnyttjar illegalister? För det är inte ett arbetssätt enbart knutet till Ryssland.

Inleder vi med det sistnämnda så fanns/finns det andra länder än dåvarande Sovjetunionen, nuvarande Ryssland, som utnyttjar illegalister.2 Däremot förefaller det vanligaste agerandet varit hos de västerländska underrättelsetjänsterna, att placera en underrättelseofficer i ett av de egna landets företag o.dyl. i ett målland, för att genomföra dold inhämtning.3 Därmed ej, agera som Sovjetunionen gjorde, placera individer som "ordinarie" civila i ett målland, med en falsk levnadshistoria, som underrättelseofficerare, en s.k. illegalist. Detta skall då jämföras med de "legala" underrättelseofficerarna d.v.s. en individ som har en s.k. täckbefattning på t.ex. en ambassad med diplomatisk immunitet, men arbetar i praktiken som underrättelseofficer.4

Behovet av illegala underrättelseofficerare, uppstod i kölvattnet av Oktoberrevolutionen, 1917, i Ryssland,5 då ytterst få stater, inledningsvis, kom att erkänna Sovjetunionen, således fanns det ingen möjlighet att utnyttja legala underrättelseofficerare. Inledningsvis förefaller verksamheten varit av relativt rudimentär karaktär,6 dock kunde man troligtvis utnyttja de emigrantströmmar och den diaspora som uppstod i flertalet Europeiska länder, efter Oktoberrevolutionen, som ett skydd, samt modus operandi med s.k. illegalister var okänt.

Men vad var då modus operandi för de tidiga illegalisterna? Själva grundprincipen var och förblir att överta en annan identitet. Därmed leva ett annat liv än ens egna. Inledningsvis förefaller man dels övertagit pass från utländska medborgare boende i Sovjetunionen, individer som självmant flyttat till Sovjetunionen efter oktoberrevolutionen. Dels förefaller man tillförskaffat sig pass i ett land, men man arbetade under den identiteten i ett annat land, även om man saknade språkkunskaper i det land som passet var utfärdat från. En enkel täckhistoria kring vem man var, förefaller varit normen.

Inriktningen då som nu, för illegalisterna, förefaller varit inhämtning av militära, politiska och vetenskapliga underrättelser. Gradvis förefaller metoderna förfinats vad avser illegalisternas arbete, den stora faktorn som, bedömt, kom att kräva en utökad metodanpassning blev andra världskrigets utbrott.7 Då mer omfattande regler vad avser utländska medborgares vistelse i ett land tillkom, men även en ökad aktivitet hos länders kontraspionage, med olika former av metoder som ej tillämpats i fredstid.

Uppbyggnaden av en illegala underrättelseverksamheten med illegalister som en konsekvens av oktoberrevolutionen, kom troligtvis att tjäna Sovjetunionen väl under andra världskriget,8 trots stora utrensningar av underrättelseofficerare under det sena 1930-talet.9Vilket kom att bli en bärande faktor, för illegalist verksamheten, under det kalla kriget, att kunna bibehålla en redan uppbyggd underrättelseverksamhet i händelse av konflikt, då den legala underrättelseverksamheten ej längre kan verka i ett land som en konflikt uppstått med.10

Vid slutet av andra världskriget, hade således illegalist verksamheten utvecklats ffa. blivit mer professionell, vilket hade påtvingats av en rad länders kontraspionage, som annars skulle upptäckt verksamheten. En rad metoder utvecklades troligtvis redan före andra världskrigets början, därtill tillkom även möjligheten att gradvis börja utnyttja de legala underrättelseofficerarna som ett stöd för den illegala verksamheten, i takt med att Sovjetunionen erkändes som stat och därmed kunna upprätta Ambassader i flera länder. Hur såg då den illegala underrättelseverksamheten ut under det kalla kriget?

Uppbyggnaden av den illegala verksamheten, förefaller bestått av tre (3) delar. Den första delen var själva residenten, en övergripande ansvarig för verksamheten i mållandet, vederbörande var illegalist.11 Den andra delen var illegalister, som i sin tur rekryterade agenter i mållandet.12 Den tredje och avslutande delen var en sambandsdel,13 som skall kunna upprätthålla sambandet gentemot hemlandet i händelse av en konflikt, främst vidarebefordra inhämtad information. Enskilda illegalister förefaller även kunnat bli tilldelade sambandsutrustning.14 Flera illegala residenturer, inom samma organisation, kunde finnas i ett land.15

Urvalsprocessen för att bli en illegalist är mycket rigorös, därtill är utbildningen mycket lång, innan det faktiska arbetet kan påbörjas.16Det enskilt viktigaste, i utbildningen, för illegalisten, är dess legend, denna gör att vederbörande kan arbetatill mållandet. Legendenär en fiktiv levnadshistoria, legenden måste vara enkel, övertygande och tillförlitlig, för att illegalisten skall nå framgång med den.17Till sin hjälp har man stödofficerare i många länder, dess syfte är att dels hjälpa illegalisterna i det landet dels finna lämpliga identiter som kan övertas. Därtill inhämta information om hur vardagen fungerar i de länder som illegalisten kan komma att passera.18 En viktig sak som illegalisten måste kunna, är en s.k. reträttlegend. Detta är en fiktiv historia som skall kunna utnyttjas, i händelse av att kontraspionaget upptäcker illegalisten och griper vederbörande.19 Tanken med reträttlegenden är att den skall leda in kontraspionaget på ett villospår samt lindra ev. rättsliga påföljder för illegalisten.

Legaliseringsprocessen,är den process som illegalisten genomför för att skaffa sig en än mer fördjupad täckmantel. Den förefaller genomföras i tre (3) steg. Det första steget är skapandet av själva legenden. Det andra steget är att illegalisten kommer till ett "transitland" för att där skaffa sig ett äkta medborgarskap s.k. mellanliggandelegalisering. Slutligen flyttar illegalisten till det faktiska mållandet där vederbörande även söker medborgarskap, för att påbörja sitt faktiska arbete.20 Således är det en väldigt utdragen process som tar lång tid innan man faktiskt kan dra nytta av illegalisten. Dock torde processen kunna kortas ned så, att den mellanliggande legaliseringen de facto blir legaliseringen och illegalisten arbetar i det landet, dock så minskar skyddet för illegalisten med ett sådant agerande, löken får s.a.s. mindre skal och blir lättare att ta isär.

Hur tedde sig då livet som illegalist? Likt alla andra medborgare i sitt målland, var illegalisten tvungen att skaffa sig ett arbete,21för att ej väcka uppmärksamhet, bedömt valdes arbete, till del, utifrån möjligheten att skaffa informatörer. Illegalisten var även tvungen att skaffa sig s.k. neutrala kontakter22d.v.s. individer som ej hade någon koppling gentemot tjänsten, utan var hans umgängeskrets för att bibehålla bilden av en helt ordinarie medborgare. Därtill skulle även illegalisten, lösa sitt egentliga uppdrag, rekrytera informatörer,23indelningen av dessa kommer ej beröras, intressant att notera är dock att den legala residenturen kunde överlämna informatörer till den illegala.24 Instruktioner fick vederbörande oftast genom enkelriktade kortvågssändningar, men kunde även erhållas genom fältbrevlådor och möten i bl.a. så kallade "konspirativa lägenheter" eller i ett tredje land.25

Därtill skulle även illegalisten "visa" upp sig med jämna tidsintervall,26 bedömt för att dels utvärderas psykologiskt, då den psykiska pressen på illegalisterna var väldigt hög dels för att man skulle få en fördjupad uppfattning kring arbetets fortskridande. Valet av ort där illegalisten bosatte sig bör rimligtvis haft koppling till hans uppgifter,27 såsom om det är vissa former av källor som skall rekryteras eller om det rör andra former av uppgifter som skall lösas. Som tidigare nämnts så levde illegalisten under kraftig psykisk press, denna grundade sig troligtvis utifrån två faktorer, rädslan att dels dra till sig kontraspionagets uppmärksamhet vid t.ex. rekryteringar eller möten. Dels rädslan att göra något fel som skulle kunna avslöja illegalisten och därmed ådra sig kontraspionagets intresse. Många exempel finns på illegalister som utvecklade paranoida drag men även fick psykiska sammanbrott och var tvungen att hämtas hem.28

Till sin hjälp i mållandet har illegalisten, som tidigare nämnts, en stödofficer. Stödofficeren finns vid den legala residenturen, dennes uppgift är att dels vara kontakt länken mellan den "legala" underrättelse delen och den illegala. Dels stödja illegalisten t.ex. med pengar, som nyttjas i olika ändamål, o.dyl.29 Således blir det särskilt viktigt att lokalisera vem stödofficeren är för kontraspionaget, då detta ev. skulle kunna leda dem till att identifiera illegalister.30Vilket även är en anledning till att fysiska möten, mellan illegalisten och andra, t.ex. genomförs i ett tredje land.

Ovanstående är således en beskrivning av illegalist verksamheten, främst inriktningen för en s.k. operativ illegalist d.v.s. en illegalist som redan i fredstid genomför operativt underrättelsearbete. Utöver den s.k. operativa illegalisten fanns/finns det två (2) andra typer av illegalister. Den andra formen är en vilande illegalist en sådan löser inga operativa uppgifter i fredstid, utan träder i verket i händelse av en konflikt.31 Den tredje formen av illegalist är den som genomför kortvariga underrättelseoperationer, som utgår från sitt hemland och löser uppgifter under veckor-månader i ett målland.32 En intressant faktor att ta i beaktande är att även illegalister skulle kunna lösa sabotage uppgifter i händelse av en konflikt.33 Bedömt var det en av de vilande illegalisternas uppgifter.

Hur var det då med illegalist verksamhet i Sverige under det kalla kriget? Tore Forsberg beskriver två (2) fall av illegalist verksamhet, ett fall är från 1960-talet då en illegalist, försökte utnyttja Sverige som transiteringsland, detta föll dock ej väl ut, då illegalisten drabbades av psykiskt sammanbrott och hämtades hem.34 I det andra fallet berättar han om en intervju med en avhoppad illegalist, baserad i Sverige, som hade till uppgift att upprätta ett vilande underrättelsenätverk i bl.a. Sverige och andra skandinaviska länder, som i händelse av en konflikt skulle rapportera flygplansrörelser från och till flygbaser, hans nätverk bestod av ett tjugotal vilande agenter.35

Aftonbladet beskriver en Sovjetisk illegalist med östtysk identitet som skall ha värvat en svensk medborgare, boende i Stockholm som arbetade på en central ingenjörsbyrå som programmerare.36Intressant i detta fallet är att illegalisten hade en identitet från ett Warszawapaktsland, något som i grunden torde haft kontraspionagets ögon mot honom, dock så rådde det relativt avslappnade förhållanden mellan Sverige och Östtyskland under det kalla kriget, vilket kanske möjliggjorde arbetet för honom.

Vad avser illegalist verksamheten i Sverige, är det även intressant att notera uppgifterna kring en illegal sambandspunkt, som skall upprättats 1961 i Stockholm, av ett gift par med finskt medborgarskap, sambandspunkten skall ha medgett dubbelriktad radiotrafik.37 Sannolikheten får ses som hög att denna station ingick i det Sovjetiska illegalistnätverket i Sverige under det kalla kriget. Bedömt fanns det även fler stationer i Stockholm men även i Sverige.

Mängden illegalister i Sverige under det kalla kriget är oklart. Att de fanns förefaller det dock ej råda något tvivel om. Vilken framgång de haft med sitt verk, är även oklart, dock förefaller Säkerhetspolisen, stört deras verksamhet under slutskedet av det kalla kriget, med upprepade utvisningar av dess stödofficerare.39 Detta i sig kan vara ett tecken på att verksamheten ej varit obetydlig, utan att man såg sig nödgad att störa den, för att till del påverka den. Dock är det sistnämnda på intet sätt klarlagt.

Ovanstående beskrivning av illegalister har enbart beskrivit KGB:s hantering, nuvarande SVR, då det främst är den som finns dokumenterad. Den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU, använder sig även av illegalister, vilket är ett känt faktum.39 Däremot finns det ytterst litet beskrivet av deras verksamhet, metodiken torde vara densamma, däremot hur framgångsrik man varit är okänt. Finns det då någon framtid för illegalist verksamheten i 2000-talet? Onekligen förefaller man tro det ur rysk synvinkel, med hänsyn till avslöjandet i USA, 2010, av ett stort antal illegalister.40

Slutsatser

Illegalisterna tjänade troligtvis två syften väl, det ena var att de facto ha två parallella metoder för att genomföra inhämtning i ett målland varav man i händelse av en konflikt de facto skulle kunna fortsätta den med illegalisterna. Det andra syftet det tjänande, om än kanske vilket syftet ej var, var att binda upp resurser hos kontraspionaget och därmed även invagga en grad av osäkerhet hos de. Dock måste nyttan vägas mot tiden vad avser illegalister, historiskt har de helt klart visat sin betydelse men frågan är om de i dagsläget fyller en funktion? Dock likt mycket annat så baseras Rysslands metoder på erfarenheter, varvid man förefaller behålla illegalisterna även i dags datum.

Huruvida det i dag finns illegalister i Sverige är okänt, Säkerhetspolisens årsrapportering ger ingen fingervisning, dock finns det ett antal fall som uppdagats under 2000-talet i västliga länder. Varvid man säkert kan säga att illegalister finns i de västliga länderna, dess utbredning och omfattning är dock okänt, men Sveriges geografiska placering kopplat till militärstrategiska intressen mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan NATO och USA, gör det troligt att förutsätta att även i dags datum finns det illegalister i Sverige.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftonbladet 1, 2(Svenska)
Federal Bureau of Investigation 1(Engelska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
The New York Times 1(Engelska)
Utbildningsradion 1(Svenska)

Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield : the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003.
Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006.
Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007.
Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009. E-bok.

Slutnoter

1Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield : the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 76.
2Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342.
Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009, 228.
3Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 19-20.
4Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 35.
5The New York Times. Barry, Ellen. ‘Illegals’ Spy Ring Famed in Lore of Russian Spying. 2010. http://www.nytimes.com/2010/06/30/world/europe/30sleepers.html?_r=0Hämtad 2016-03-09
6Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 95, 104, 137-139, 149.
7Ibid, 189.
8Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 23.
9Ibid.
Nationalencyklopedin. Karlsson, Klas-Göran. Lavrentij Berija. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/lavrentij-berijaHämtad 2016-03-09
10Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342.
11Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 269.
12Ibid.
13Ibid, 279.
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield : the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 197.
14Ibid, 371-373.
15Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 19.
Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 42.
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield : the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 196-197.
16Ibid, 20, 21.
17Ibid, 71.
18Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 42-45.
19Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 195.
20Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342, 344.
21Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 96.
22Ibid, 103.
23Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 38.
24Ibid,71.
25Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 101.
Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342-343.
26Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342.
27Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 159.
28Ibid, 60, 313.
30Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 42-45.
32Ibid.
Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 150.
33Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009, 224.
34Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 344-350.
35Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 308.
36Aftonbladet. Kerpner, Joachim. LISTA: Svenskarna som sålde sig till KGB. 2014. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19997607.abHämtad 2016-03-11
37Aftonbladet. Kerpner, Joachim. KGB-agenterna radiospanade – mitt i villaidyllen. 2014. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20006226.abHämtad 2016-03-11
38Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 42-45.
39Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 16-17.

40Federal Bureau of Investigation. Operation Ghost Stories Inside the Russian Spy Case. 2011. https://www.fbi.gov/news/stories/2011/october/russian_103111/russian_103111Hämtad 2016-03-11

Hur gick det sen för sabotörernas chef?

Den nya boken om tungvattensabotörerna.

OK, du har sett TV-serien och kanske även rekonstruktionsfilmen från 1948 och vill veta mer om till exempel hur det gick för tungvattensabotörernas närmaste chef, Leif Tronstad. Då vill jag rekommendera att du skaffar den nya boken Kampen om tungvattnet av Asgeir Ueland.

Boken erbjuds i nya numret av Pennan & Svärdet. Undertecknad har redan fått ett recensionsexemplar av boken och kan säga att Ueland på ett modernt sätt berättar om räden med flera för mig nya detaljer.

Kort sagt, klart läsvärd!