Försvarsbloggare

av Helge Löfstedt

I boken ”Kan Sverige försvaras och mot vad?” ger ledande företrädare för politik, akademi och näringsliv sin syn på vad som krävs för de utmaningar det svenska försvaret står inför. Ett inlägg i denna bok är författat av Stefan Ring, generalsekreteraren i Allmänna Försvars­föreningen. Han skriver under rubriken: ”Det är på hemmaplan som grunden läggs” och fokuserar samspelet mellan den politiska ledningen och Försvarsmakten. Han väcker där frågan om Försvarsdepartementet och Försvarsmaktens respektive roller och menar att den ”svenska modellen med fristående myndigheter och inte minst, små, relativt personalsvaga departement, står inför stora utmaningar. Jag vill här lämna synpunkter på det som Ring tar upp.

Den rekommendation Ring ger är att flytta personal och resurser för militärstrategisk pla­nering från Försvarsmakten till Försvarsdepartementet. Till bilden hör då att militärstrategisk planering i stor utsträckning handlar om att förse den politiska ledningen med underlag för övergripande försvarsbeslut. I sak består detta av förslag till hur Försvarsmaktens struktur skall utvecklas under en period på fyra till fem år. Detta för att på lämpligt sätt möta den säkerhetspolitiska utvecklingenen inom aktuella ekonomiska ramar.

Min uppfattning är att varken nuvarande ordning under ÖB eller den av Ring föreslagna kon­centrationen till Försvarsdepartementet förmår åstadkomma den kritiska prövning och alter­nativgenerering som är angelägen. Stöd behövs också från en självständig aktör, lämpligen Försvarshögskolan, med förstärkt ekonomisk kompetens för att kunna hantera försvarseko­nomiska avvägningar. Därutöver behövs stöd från självständiga ekonomisk forskning t ex ESO (Expertgruppen för Studier av offentlig Ekonomi) med inflytande in i finansdepar­tementet för att behandla frågeställningar som rör avvägning mellan försvarspolitik, handels­politik och näringspolitik.

En första invändning mot Rings slutsats är att man tidigare i några omgångar har tillfört personal för att öka Försvarsdepartementets förmåga att självständigt arbeta med mer långsiktig militärstrategisk planering. Personalstyrkan har dock senare återigen minskats. Då i samband med någon av de återkommande neddragningarna av personalstyrkan vid alla departement. Detta visar att Försvarsdepartementets politiska ledning många gånger haft svårt att stå fast vid behovet av sådan självständig förmåga. Det är troligt att motsvarande kommer att drabba även nya försök.

En idé kan vara att göra en mera helhjärtad satsning och slå samman försvarsdepartementet med högkvarteret och kanske delar av FMV till ett stort ministerium av en typ som finns i många andra länder. Jag hade tillfälle att se den nederländska organisationen för c a 15 år sedan och fann den intressant. Detta ministerium leddes av en opolitisk statssekreterare – som då ofta var fackekonom. Något som gav ekonomisk kompetens starkt utrymme. Neder­länderna har också under 1990-talet genomfört en strukturförändring som är imponerande. Man övergick från värnplikt till anställd personal. Vidare minskades markstridskrafterna och flygstrids­krafterna radikalt till förmån för en kombinerad luftrörlig brigad med avancerade helikoptrar. Där fanns också beslutskraft att kraftigt minska pågående materielanskaff­ningar till förmån för vad som var förenligt med den nya inriktningen. Denna ominriktning påbörjades redan under 90-talet, vilket då var tidigare och mera genomgående än vad som genomfördes i Sverige under motsvarande tid.

En liknande departementsorganisation i Sverige har också förespråkare. Tyvärr tror jag inte att statsmakterna skulle vilja införa ett sådant försvarsministerium som till sin karaktär och utform­ning helt avviker från övrig statsförvaltning i Sverige.

Att Försvarsmakten skulle avstå från egen kompetens ser jag som uteslutet. Om man tar bort seriös sådan verksamhet kommer slutsatser i detta avseende att formuleras efter ”mag­känsla” och med mindre eftertanke, vilket leder till ökad tendens att omsätta befintliga system med likartade. Vidare dominerar lätt kostnadsdrivande duellvärderingar som inte balanseras i operativa helhetslösningar. Här kan nämnas att de höga prestanda som du­ellvärderingarna tenderar att leda till i och för sig kan vara angelägna. Problemet är att dessa höga prestanda ofta är förenade med mycket höga kostnader. Anskaffningen resulterar då i ett lågt antal enheter och därav betingade operativa nackdelar. Likaså kan höga kostnader för en typ av system leda till att förnyelse av andra system försvagas eller försummas helt. Något som också leder till operativa obalanser. Fördelar med avseende på en typ av system måste således vägas mot nackdelar med avseende på operativ helhet. De operativa obalanser som kan uppstå är svåra att uppmärksamma utan tydlig ansträngning.

Här vill jag också peka på en frågeställning inspirerad av vad Tor Bukkvoll skriver i KkrVA Handlingar och Tidskrift nr 4 år 2015. ”Hur motverka den militära tendensen att favorisera anskaffning av mera av det som redan finns?”  Han tänker då uppenbarligen på att den militära organisationen gärna anskaffar liknande men modernare utrustning av vad som redan finns. En svagare militärstrategisk planering vid Försvarsmakten kommer att förstärka denna tendens.

Här kan det vara lämpligt göra en historisk utvikning. För några år sedan skrev numera avlidne generalen Claës Skoglund boken Det bästa försvarsbeslut som aldrig kom till stånd – Ett kontrafaktiskt uppslag; Publikation 17 i skriftserien Försvaret och det Kalla Kriget (FOKK). Skoglund skisserar där ett hypotetiskt försvarsbeslut år 1968 som skulle innebära omfattande nedskärningar, besparingar och rationaliseringar. Detta för att få en försvars­organisation som skulle bli långsiktigt hållbar i de ekonomiska reduceringar som börjat införas sedan början av 1960-talet. Skoglund skisserade i boken nedskärningar av allmän värnplikt samt lägre takt i utbyte och omsättning av stridsflygplan. Antalet brigader min­skades liksom antalet administrationer, regementen och flottiljer. Även materialanskaff­ningen i övrigt skulle senareläggas eller minskas och livslängden av befintlig materiel utnyttjas bättre. Allt för att frigöra medel som skulle användas för att öka den stående beredskapen och täppa till de luckor i materiel som hade börjat uppstå. Konkret beskrev Skoglund bl a att brigaderna minskade från dåvarande 31 till 20 och att antalet flygdivisioner minskade från dåvarande 42 till 30.

Boken skrevs för några år sedan och kan naturligtvis säga vara ett resultat av efterklokhet. Ett rättvisare omdöme är dock att Skoglund hade genomfört en värdefull efteranalys. Den visar att den politiska och militära försvarsledningen tidigare, redan i slutet av 1960-talet, borde ha fattat de beslut som man senare blev tvungen att fatta när omständigheterna blev mer påträngande.

Intressant är då att redan i samtiden fanns insikter som pekade i liknande riktning. I arbetet inför det försvarsbeslut som fattades i början av 1970-talet, vill minnas 1972, att det på aktuell ekonomisk nivå fanns två olika strukturförslag, varav ett med innebörd som motsvarade det som Skoglund förordade.  Till bilden hör då att detta alternativ gick längre i förnyelse än vad Skoglund gjorde. Alternativet innebar nämligen att också infanteribrigaderna i markstridskrafterna mekaniserades genom att tillföras pansarskyddade personaltransportfordon. Något som saknas i Skoglunds lösning. Detta framsynta alternativ förkastades dock utan att på allvar bli föremål för övervägande. I följande perspektivplaner valde man också att presentera bara ett förslag och således inte flera alternativa förslag beträffande försvarsmaktens sammansättning. Det innebar då att den svaga debatt som fanns både när det gäller värnpliktsutbildningens omfattning liksom infanteriets mekanisering och andra frågor försvagades i stället för att lyftas fram inför följande försvars­beslut.

En slutsats av denna min efteranalys är att det är svårt att få både den politiska och militära ledningen att på allvar beakta utvecklingsalternativ som avviker från enkel framskrivning. En tyngre analys av nya alternativ och deras fördelar och nackdelar behövs. Denna analys måste backas upp av en aktör med tyngd så att nytänkande förmår framträda lika starkt som vane­tänkandet. Ett väsentligt inslag är då förmåga att bedöma ekonomiska trender och konse­kvenser.

Här skulle Försvarshögskolan kunna ge ett väsentligt bidrag. Detta förutsätter då att man förstärker den ekonomiska kompetensen vid skolan. Då skapas möjligheter att knyta samman denna ekonomiska kompetens med kompetens kring allmän militärteknisk utveckling och kompetens kring strategisk och operativ utveckling. Man får då vid skolan försvarsstrukturell forskning. En fördel skulle vara att verksamheten kan få starkare forskningsmässig karaktär än vad nuvarande perspektivstudier förmår. Jag tänker då på forskningsmässig dokumentation och lugnare personalväxling som ökar möjligheterna till kunskapsackumu­lation. Den hävdvunna perspektivplaneringen vid Försvarsmakten störs ju ofta av snabb personalrotation som inbjuder till omstart snarare än utnyttjande av tidigare erfarenheter. En verksamhet vid Försvarshögskolan skulle också skapa möjligheter till konkretare uttryck för de mera teoretiska tankar som nu utvecklas inom olika institutioner vid skolan. Viktigt är också att här skulle kunna skapas ett forum för en debatt inom den militära professionen som skulle vara utvecklande för verksamheten.

Antag att man på allvar tidigare hade försökt inför de reformer som efter hand visade sig nödvändiga – t ex redan i försvarsbeslut mot slutet av 1960-talet eller i början av 1970-talet. Vad hade då hänt? Jo förutom det motstånd mot förändringar som utan tvivel hade rests inom försvaret kommer påtryckningar från olika intressenter i samhället av de som berördes av de förändringar som aktualiseras. Ring har inte redovisat några tankar på hur sådana in­tressegrupper skall hanteras. Han hoppas att placering vid Försvarsdepartementet skall vara tillräckligt. Jag delar inte denna förhoppning. Ett särskilt problem utgörs av försvarsindustrin. Efter kalla krigets upphörande gjordes i början av 1990-talet en omfattande omstrukturering. Detta gjordes för de förhållanden som då kunde överblickas. Bl a var det svenska försvars­anslaget nära 2,5% av BNP. Idag har försvarsanslaget skurits ner till nära 1 % av BNP. Samtidigt är det försvarsindustriella inflytandet på försvarsdepartementet i stort oförändrat sedan förändringarna på 1990-talet. Ett inflytande som rimligen stärks av det faktum att försvarsdepartementet är involverat i internationell marknadsföring av försvarsindustrins produkter.

Försvarsanslagets verkningsgrad varit också varit låg sedan en längre tid. Med ekonomisk verkningsgrad menar jag här operativ förmåga i re­lation till försvarsanslagets nivå. När nu försvarsanslaget är lågt blir det viktigare än någonsin

att höjadenna verkningsgrad. Förklaringen till att verkningsgraden är låg är till väsentlig del att Försvarsmakten inrymmer ett flertal större system som utvecklats och producerats i färre enheter än i omvärlden och som byts ut mot en ny generation efter en kortare tids användning. Sam­tidigt har under lång tid den globala utvecklingen när det gäller stora vapenbärare gått mot färre standardiserade typer som produceras i stort antal och som används under allt längre  tid. För att hantera detta problem är det tveksamt om det räcker med starkare försvarsstrukturell verksamhet vid Försvarshögskolan.

Jag vill då rikta uppmärksamheten mot organ som kan förväntas hjälpa fackdepartementet att hantera olika intressegrupperingar samt påverka verksamhet i ekonomiskt effektiv riktning. Ett alternativ kan således vara att bedriva försvarsanalytiska projekt inom ESO (Expertgrup­pen för Studier av offentlig Ekonomi) vid Finansdepartementet. Även här kan det naturligtvis vara svårt att få bedriva analyser som riskerar att redovisa ”politiskt tveksamma” slutsatser. ESO lades ju ner 2003 av dåvarande finansminister Ringholm men blev återupprättat 2007. Möjligen kan man efter denna demonstration av politisk klåfingrighet hoppas att den verk­samhet som bedrivs vid ESO ges immunitet. Förhoppningsvis kan där också politiskt obekväma omständigheter rörande försvaret bli föremål för realistiska analyser inom ESO. Vad som behövs är analyser av vilken nivå på försvarsanslaget som är förenlig med nuvarande omfattning av försvarsindustri i Sverige. Och likaså omvänt, d v s vilken nivå på försvarsindustri som är ekonomiskt försvarbar vid nuvarande nivå på försvarsanslaget.

Varken nuvarande ordning under ÖB eller den av Ring föreslagna koncentrationen till För­svarsdepartementet tror jag förmår åstadkomma den kritiska prövning och alternativgene­rering som är angelägen. Det behövs någon form av en heltidsarbetande militärvetenskaplig akademi med förtroende att arbeta självständigt. Vidare behövs någon gruppering med eko­nomisk skarpsyn som förmår analysera komparativa fördelar vad avser samhällseko­nomisk nytta och kostnad med motsvarande inom det försvarsekonomiska området.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA

av Fredrik Lindgren

Den 31 mars redovisade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) svaret på regeringsuppdraget om att stärka samhällets krisberedskap utifrån erfarenheterna från skogsbranden i Västmanland 2014. Bland förslagen finns förändrade principer för krisberedskapen och beaktande av krisberedskap och totalförsvar när offentliga aktörer anskaffar och vidmakthåller resurser. Dessa exempel visar att MSB höjt blicken bortom nästa skogsbrand, men det är viktigt att komma ihåg att orsaken till att först Skogsbrandutredningen och därefter regeringsuppdraget till MSB initierades var just en inträffad allvarlig händelse.

Det är helt rimligt att analysera och utvärdera hanteringen av inträffade händelser i syfte att dra lärdomar inför framtiden och vidta nödvändiga åtgärder i berörda verksamheter. Det är däremot inte rimligt att utvecklingen av samhällets krisberedskap i så hög grad som idag är händelsestyrd och därmed reaktiv snarare än strategisk och proaktiv.

Exemplen på att systemet för krisberedskap och mekanismer för krishantering framförallt har utvecklats baserat på erfarenheter från inträffade händelser är många. Detta gäller såväl nationellt som inom EU. Mönstret har åtminstone de senaste decennierna upprepats efter varje större händelse som avviker från det normala; händelsen följs av en översyn av det befintliga systemets tillkortakommanden och förtjänster utifrån erfarenheterna från hanteringen av händelsen. Baserat på slutsatserna av översynen vidtas ett antal åtgärder för att systemet ska stå bättre rustat inför en liknande händelse.

Tsunamin i Sydostasien ledde till en mängd åtgärder inom krisberedskapen, bl a inrättades en nationell funktion i Regeringskansliet för att följa hot- och riskutvecklingen och för att förstärka Regeringskansliets och regeringens förmåga att hantera större kriser. Organiseringen av krishanteringskansliet inom Statsrådsberedningen valdes för att säkerställa närhet och tillgång till statsministern och dennes statssekreterare. En annan åtgärd efter tsunamin var införandet av systemet med tjänsteman i beredskap (TiB) för att offentliga aktörer snabbare skulle kunna reagera på inträffade händelser och underlätta tidiga kontakter mellan berörda aktörer i samhället.

Stormarna Gudrun och Per ledde till omfattande satsningar på att ersätta luftledningar med ledningar nedgrävda i marken. Dessutom har även ett lagstadgat funktionskrav på leveranser införts inom elförsörjningen i kombination med avbrottsersättning till drabbade abonnenter.

Larmen om fågelinfluensan och några år senare utbrottet av det som kom att kallas svininfluensan eller den nya influensan ledde till ett omfattande arbete för att revidera och vidareutveckla tidigare gjord planering för samhällets hantering av pandemier. Terrordåden i London och Madrid ledde på EU-nivå bl a till ny lagstiftning för att försvåra tillgången till så kallade sprängämnesprekursorer som kan användas vid tillverkning av bomber. Listan på exempel kan göras mycket längre.

Självklart har de åtgärder som vidtagits utifrån händelserna ovan bidragit till krisberedskapen och ökat samhällets förmåga att hantera kommande kriser. Lika självklart är att systematiskt dra erfarenheter av inträffade händelser, både mindre och mer dramatiska. Det finns dock flera svagheter med att utvecklingen av krisberedskapen främst sker reaktivt.

En svaghet är att långsamt verkande processer som förändrar förutsättningarna för samhällets krisberedskap inte uppmärksammas tillräckligt i utvecklingen av samhällets krisberedskap. Ett exempel på detta kan vara demografiska förändringar som i sin tur kan påverka såväl behov av stöd från samhället vid olika händelser som samhällets möjligheter att erbjuda detta stöd på olika orter i landet (t.ex. åldersstruktur i befolkningen, förändrad skattebas, möjligheter till lokal rekrytering.) Andra exempel är den tekniska utvecklingen kopplat till hur människor tar del av nyhetsmedia och interagerar via sociala medier. Den kanske viktigaste svagheten är att åtgärder som kan motiveras av slutsatser från framtidsinriktade analyser och studier inte vidtas alls, i konkurrens med den tyngd som slutsatser från inträffade händelser ger.

Eftersom det enda riktigt säkra är att framtida händelser kommer att skilja sig från redan inträffade blir då frågan hur krisberedskapen ska kunna utvecklas mer proaktivt än idag. Jag säger inte att lösningen stavas ”civila” (samhällsgemensamma) perspektivstudier motsvarande Försvarsmaktens dito. Däremot finns det där exempel på hur en samlad framåtblickande analys också översätts i behov av framtida förmågor och även beskriver olika alternativ för hur den framtida förmågan kan utvecklas.

Redan idag genomförs såväl forskning som vissa långsiktiga analyser inom krisberedskapsområdet. Det saknas alltså inte underlag för att väga in framtiden vid utvecklingen av olika förmågor. Det som saknas är framförallt underlag som knyter ihop de framåtblickande analyserna med möjliga vägval för vidmakthållande och utveckling av förmågor till ett strategiskt beslutsunderlag om samhällets framtida krisberedskap.

Samhällets krisberedskap är ett område som är för viktigt för att inte utvecklas strategiskt och proaktivt. Självklart ska och bör erfarenheter av inträffade händelser påverka utvecklingen, men det är långt ifrån tillräckligt. I den återupptagna planeringen för totalförsvaret är det dessutom nödvändigt att utgå ifrån antaganden om krigshandlingar som kan drabba samhället snarare än ifrån egna erfarenheter. I och med att den fredstida krisberedskapen utgör grunden för det civila försvaret hänger utvecklingen av totalförsvaret tätt samman med utvecklingen av krisberedskapen.

Mer tillämpad forskning och analyser av trender och förändrade faktorer i omvärlden skulle förstärka möjligheterna att strategiskt styra utvecklingen inom krisberedskapsområdet. Detta gäller såväl regeringen som berörda myndigheter inom sina respektive ansvarsområden. Avgörande är om resultat och slutsatser av framåtblickande arbete kan omsättas i konkreta beslutsunderlag i utvecklingen av krisberedskapen.

 
Författaren är verksam som analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)

Vi ska slåss tills den siste angriparen har lämnat Sverige

av Lars O Nordmark och Jan Hyltén-Cavallius

Inom försvaret diskuteras dagens så kallade ”hotbild” i förhållande till hoten under kalla kriget. Hur dagens försvar ska utformas diskuteras också i förhållande till försvaret under kalla kriget. Talet om ”enveckas-försvaret” har varit olyckligt och vilseledande. Men nästan lika olyckligt är de senaste uttalandena från försvarsledningen att vi ska slåss till siste man och kvinna. Det är inte vi som ska sluta slåss, det är angriparen som ska slås tills den siste fienden (man eller kvinna) har lämnat Sverige.

Vi ska i en situation när en angripare försöker tränga in på svenskt territorium försvara oss på ett sådant sätt att vi inte kan förklaras besegrade eller ockuperade innan vi kan få hjälp av FN, Nato, EU eller våra nordiska grannländer. Det skall göras genom att våra soldater utbildas och utrustas på ett sådant sätt att de är starkare än angriparens. Vi försvarar vårt eget hem och fosterland och är starkare motiverade än angriparen. Vårt demokratiska samhälle är utvecklat av oss och för oss, som valt att bo i landet. Vårt försvar ska genomföras enligt krigets lagar och med den humanism som svenska soldater i många år har visat vid sina internationella insatser.

Vårt försvar ska byggas upp på sådant sätt att det motsvarar det totalförsvar som vi hade under kalla kriget men naturligtvis anpassat till dagens hotbild. Vår relation till NATO måste fortlöpande analyseras. Nato är den enda aktör som kan kontrollera Ryssland. Vilka är de viktigaste förändringarna och hur ska vårt försvar då vara?

Det civila försvaret är idag mer komplicerat och betydelsefullt än under det kalla kriget. Det måste utvecklas på såväl central som regional och lokal nivå. Samhällets alla civila resurser bör samordnas och planeras för att kunna stödja vårt försvar i en krigssituation. Det berör alla civila ledningsorgan på central till lokal nivå. Men det berör också många andra resurser, organ, föreningar och nätverk. Ett exempel på en sådan resurs är Röda korset.

Försvarsmaktens resursbehov måste noga analyseras. Utvecklingen av de ryska stridskrafterna bör granskas fortlöpande. Vår försvarsmakt måste kunna möta de resurser som en expansiv stormakt kan sätta in mot oss. För att skapa ett tillräckligt uthålligt försvar måste hemvärnet uppnå samma numerär som det hade under 60- 70-och 80-talen.  De frivilliga försvarsorganisationerna bör stödjas och utvecklas, det gäller inte minst de kvinnliga organisationerna.

Det finns stor anledning att diskutera hotbilden, som under detta år kan komma att dramatiskt förändras. För närvarande är följande problem mest akuta. Rysslands utveckling och ställningstaganden under president Putin, Syrienkriget, IS krigsförbrytelser samt inte minst  flyktingkatastrofen.

 
Lars O Nordmark är överste 1 gr och  Jan Hyltén-Cavallius är överste.

av Magnus Sjöland

Lördagen den 19 mars 2016 släcktes stora delar av Sveriges media på nätet ner av en massiv attack av sällan skådat slag. Vem som utförde attacken är ännu oklart.

Det känns inte acceptabelt att svenska eller utländska aktörer kan stänga av svenska nyhetsmedier i flera timmar. Detta borde vara ett statligt intresse.

Behövs det ett statligt stöd, rådgivning, lagkrav eller någon annan form av statlig inblandning i de samhällsviktiga mediebolagen för att minska risken för att detta upprepas? Dessa mediebolag är idag hårt pressade ekonomiskt, då tidningsförsäljningen krymper och man försöker ta igen vinsten på sina nätutgåvor. Därför har de svårt att stå för kostnaderna för ett riktigt bra IT-skydd.

Det finns sätt att skydda sig mot massiva attacker, men det kostar pengar, precis som alla annan säkerhet också kostar pengar. Frågan är vem som skall stå för kostnaden?

Precis som vi idag kan ge statligt stöd till el- och telenäten, för att göra dem säkrare mot diverse hot som kan störa driftssäkerheten, så borde vi kanske kunna ge statliga bidrag till att göra Internet i Sverige säkrare? Ett förslag kan vara att ge MSB bemyndigande till att ge stöd och rådgivning till samhällsviktiga mediebolag och andra privata aktörer av stort samhällsintresse vid kris och krig. Detta stöd får på inga villkor påverka själva verksamheten, utgivningen eller innehållet i rapporteringen då medierna skall fortsatt vara helt oberoende av staten.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA

av David Bergman

I decembernumret av Harvard Business Review berörs kultur i internationella affärssamarbeten. Vikten av ”Cultural awareness” understryks och utpekas som en faktor vilken helt kan säkra eller förstöra ett internationellt affärssamarbete. Här ges ett exempel där en representant för ett företag inom försvarsindustrin skulle avsluta en större försäljning med en ny kund i Saudiarabien. Under avslutningen av det långdragna konferenssamtalet med motparten summerade den amerikanske affärsmannen med ”För att konkludera…” följt av en sammanfattning av överenskommelsen och de olika parternas åtaganden. Efter en lång tystnad replikerade den Saudiarabiske motparten ”Jag sa ju att jag skulle göra det. Tror du inte att jag håller mina löften? Att jag inte är god för mitt ord?” Med detta kulturella övertramp, menar artikelförfattaren, var allt samarbete omintetgjort och affären kom aldrig till stånd. Men var det verkligen så?

Foto: Combat Camera/Försvarsmakten

Att människor i andra delar av världen har ärvt och skapat andra medvetna och omedvetna normer, regler och koder för hur de lever tillsammans – vad som ofta sammanfattas med kultur – är självklart. Att detta i viss mån färgar deras uppfattning och sätt att tänka är likaså naturligt och i de allra flesta fall något som skapar en mångfald i samband med internationella samarbeten.

Men det finns ibland en tendens att överfokusera på kulturella faktorer som stundtals blir så framträdande att den förmörkar vår förmåga att se enklare förklaringar, och i förlängningen gör den kollektiva kulturen till en syndabock för individuella beteenden. Ibland kan frustrerade kommentarer i stil med ”Det ligger i deras kultur” eller ”De vill inte hjälpa sig själva” höras, med antydan att kultur skulle vara den ensamma orsaken till ett beteende man uppfattar som oönskat eller negativt. Men huvuddelen av mänskliga beteenden är universella, inte kulturella, och det finns få kulturella faktorer som helt ändrar mänskligt bestlutsfattande. Tvärtom är läroböckerna i socialpsykologi lika allmängiltiga för att förklara mänskligt beslutsfattande, både enskilt och i grupp, även i andra delar av världen.

Flera forskare har tagit upp tendensen att överattribuera kulturella skillnader och att människor ofta tenderar att överattribuera dess betydelse för mänskliga beteenden. En av dem är Livia Markóczy som studerat interna konflikter i företag. ”Frestelsen att attribuera skillnader till kulturella skillnader är stark”, menar hon, ”men kan blekna i jämförelse med skillnader mellan produktionspersonalen och marknadsföringspersonalen i samma företag.” Även Kelton Rhoads visar i sin forskning på flera exempel när kultur tillskrivits som den avgörande faktorn för ett misslyckande när i själva verket samma kommunikation eller samarbete skulle ha misslyckats (eller lyckats) även i andra kulturer av samma anledningar. Eller, som en kollega en gång uttryckte det efter att ett uppdrag i utlandet misslyckats på grund av en annan parts agerande: ”Idioter finns i alla kulturer”.

Ett av Rhoads exempel är ett där amerikanska soldater gått över gränsen i sin hantering av fallna moståndsmän. Efter att ha vänt kropparna från Mecka, tänt eld på dem och genom högtalare hånat de återstående motståndsmännen att komma fram för att ta hand om sina stupade. Den officiella rapporten menade att det hela var en ”stor kulturell blunder” och föreslog ytterligare träning i kulturell känslighet. Beteendet var självklart avskyvärt, men en relevant motfråga som aldrig ställdes är: Finns det någonstans i världen där skändandet av kroppar skulle vara något annat än avskyvärt? Om ett beteende är lika förkastligt världen över är det inte ett kulturellt utan ett mänskligt övertramp. Tvärtom vad den officiella utredningen fastslog så uppvisade soldaterna i exemplet en väldigt god kulturell förståelse – de visste exakt vilka kulturella knappar de skulle trycka på för att reta motståndaren – och då de själv tagit förluster inom det egna förbandet hade deras agerande sannolikt mer mänskliga orsaker som ilska, frustration, sorg tillsammans med en felkalibrerad moralisk kompass.

Det inledande exemplet om affärsmannen är ett ytterligare exempel på tendensen att överattribuera kulturens betydelse. Att sammanfatta, precisera och även formalisera uppgörelser i kontrakt är självklarheter inom alla ekonomiska uppgörelser – även i Saudiarabien. Är det inte möjligt, till och med sannolikt, att försöket fallerade på grund av att motparten inte var en professionell affärsman som saknade erfarenheten och verktygen för att framgångsrikt förhandla och sluta affärsavtal? Sannolikt var detta en starkt bidragande faktor. Ändå attribueras skulden för det uteblivna avtalet till att mannen kommer från en annan kultur, utan att ange något rationellt stöd varför så skulle vara fallet.

Frestelsen att fastna för skillnader är stark när vi arbetar med människor från andra kulturer. Men människor är människor, vart vi än kommer i världen. Att inte förstå kulturen kan vara ett hinder i samarbete med andra men det kommer sannolikt aldrig vara ett lika stort hinder som att inte kunna professionen man verkar inom.

 
David Bergman är kapten och doktorand i psykologi

Photo: Wikimedia Commons

”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” i syfte att tvinga igenom den egna viljan. De politiska målen är överordnande och ska styra kriget och hur det förs. Det är Carl von Clausewitz klassiska svar på frågan: Vad är kriget?

Men i dessa dagar måste man dessutom ställa frågan: Var är kriget?

I det nya kriget är det svårt att dra gränsen mellan krig och fred.

Förmågan att skada, hotet att göra det och/eller att faktiskt göra detta är inte heller bara knuten till traditionellt militära medel. Inte minst är detta något som illustreras i samband med rysk hybridkrigföring med gröna gubbar, cyberattacker och desinformationskampanjer och ryssar i förskingringen som trojanska hästar.

Att även folkförflyttning kan användas som vapen illustreras av Putins folkarmé. Men det är inget nytt påhitt.

Folk som vapen

Sedan den internationella flyktingkonventionen trädde i kraft 1951 har folkförflyttning vid åtminstone 75 olika tillfällen används som vapen av statliga och icke-statliga organisationer. Syftena har varit politiska, militära eller ekonomiska, konstaterar Kelly M Greenhill i artikeln Demographic Bombing (Foreign Affairs, Dec 17, 2015).

Greenhill tar upp historiska exempel från Uganda (1972) Haiti (1994) och Jugoslavien (1999). Castro använde också flitigt folk som vapen, liksom Muammar Gadafi på sin tid. En av de nu två konkurrerande libyska regeringarna har också hotat med samma medel. Och folk som vapen funkar. Syftena uppfylldes helt eller nästan helt i 50 procent av fallen och i ytterligare 25 procent nåddes delmål.

Det typiska målet för ”angreppet” är en liberal demokrati (70 procent) eller en grupp där en eller flera liberala demokratier ingår (11 procent). Korstryck är den enkla förklaringen till varför liberala demokratier är särskilt sårbara:

”On the one hand, such states generally have made normative and legal commitments to protect those fleeing violence and persecution. On the other, as recent events in Europe and the United States make clear, some segments of democratic polities are strenuously opposed to accepting displaced people, whether for rational economic, political, or cultural reasons or for irrational, xenophobic ones.

 Because targets cannot simultaneously embrace a given group of migrants and reject them, the incentives to concede to coercers’ demands and make the problem disappear can be compelling.”

Ett aktuellt exempel är Turkiet och EU. I juli 2015 varnade Turkiet för risken att en våg av människor skulle välla in över Europa över den turkiska gränsen. Från turkisk sida beklagade man samtidigt att EU:s ekonomiska stöd var alltför litet. Vi vet resultatet. I november 2015 klagade president Erdogan över för få euro och hotade igen att översvämma EU.

I EU:s avtal med Turkiet från den 18 mars ingår bland annat en stödpott på 6 miljarder euro, visumfrihet för turkar in i EU och återupptagande av medlemskapsförhandlingar. Turkiet erkänns också som ett ”säkert” land. I gengäld ska Turkiet återta i stort sett alla migranter som tar båt från Turkiet mot den grekiska övärlden. EU ska i sin tur ta emot motsvande antal flyktingar från Syrien – från Turkiet.

Avtalet är en politisk triumf för det alltmer auktoritära Turkiet – och ytterligare ett bevis på att hot går hem.

Som för att understryka den nya styrkerelationen gick Erdogan före förhandlingslösningen till fysisk attack mot en tidning som inte strök regimen medhårs. Efter ingripandet har tidningen bytt politisk riktning. Från EU:s huvudstäder, ja, i alla fall några, hörs det vaga invändningar men mer blir det inte.

Dessutom är det synnerligen osäkert om planen verkligen ska fungera. De osäkra korten finns inte bara i EU när det gäller fördelning av flyktingar mellan olika medlemsstater, utan frågetecknen finns också när det gäller Turkiets vilja att hålla överenskommelsen. Att Erdogan kan gasa eller bromsa gör fortsatt folk till ett potent vapen.

Putins folkarmé

I diskussion kring Rysslands krigföring i Syrien är en av de bevekelsegrunder som lyfts fram just detta med folk som vapen. Senator John McCain är en av dem som menar att Ryssland vill fördjupa flyktingkrisen i syfte att skada EU och Nato.

Nato:s högsta befälhavare general Philip Breedlove har dragit samma slutsats.

Judy Demsey vid tankesmedjan Carnegie har satt frågan i relation till Angela Merkel och möjligheten att försvaga EU (Putin Uses the Refugee Crisis to weaken Merkel 8/2 2016):

”As the war in Syria continues relentlessly, Merkel is coming under siege from all sides, no thanks to Putin and no thanks to her EU counterparts. Putin’s continuing support to keep Assad in power has a direct correlation with Merkel’s weakening support at home.

The longer the war in Syria endures, the weaker it could make Merkel. This has consequences for the rest of the EU. A weakened Merkel means a weakened, more divided Europe. The bloc will be in no shape to deal with the ever-mounting security challenges it faces…”

Framgångarna för högerpopulistiska Alternative für Deutschland i delstatsvalen i Baden-Württemberg, Rheinland-Pfalz och Sachsen-Anhalt, är alltså en valvinst för Putin. Att AfD – liksom partifränder i andra medlemsländer – dessutom vill upplösa EU är en extra bonus.

Den tyska säkerhetstjänsten har för sin del varnat för att Ryssland försöker att destabilisera Tyskland med hjälp av flykting- och migrationskrisen. Man har också pekat på risken för att de 2 miljoner ryssar som finns i Tyskland ska användas i det syftet. Ett exempel är de demonstrationer utanför Merkels kansli som ägde rum efter den fabricerade våldtäktshistorien om en 13-årig rysk flicka i Berlin, som också eldades på av påståenden från utrikesminister Lavrov om att de myndigheterna tystat ned saken.

Det kan tilläggas att utan Angela Merkel är det mycket möjligt att EU:s Ukrainasanktioner mot Ryssland redan skulle vara upphävda. Så visst finns det ett ryskt intresse att försvaga Merkel.

ON and OFF

I höstas ändrade ryska myndigheter praxis för gränsövergången Storskog i Nordnorge från stängd till öppen. Flyktingar- och migranter strömmade till. Sedan hände samma sak i Finland. I båda fallen skylldes det i Oslo och Helsingfors på ekonomiska brottslingar – trots att det rör sig om FSB-kontrollerade områden. I Finland har dock perspektivet ändrats.

Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) har varnat för att situationen skulle kunna bli mycket värre – från hundratusentals till en miljon som vill lämna Ryssland med destination Finland och Europa. Att saken togs på största allvar illustreras av att försvarsministern utlovade stöd från försvarsmakten om gränsbevakningen skulle behöva det.

Förhandlingar om att vidmakthålla ingångna avtal ledde först inte någon vart. Från rysk sida slog man ifrån sig – och i samband med den säkerhetspolitiska konferensen i München slog premiärminister Medvedev fast att ”vi följer bara reglerna” och varnade också för terrorism. Men Ryssland ville gärna förhandla.

Sedan uppmanade Putin FSB att skärpa kontrollen. Gränsen ”stängdes” igen (som också skett i Storskog).

Numera beskriver försvarsminister Niinistö omslaget i den ryska politiken som en del av rysk hybridkrigföring (även om han samtidigt och motsägelsefullt sagt att Finland inte är mål för det).

I en intervju i YLE 14/2 pekar Antti Paronen vid Försvarshögskolan i Helsingfors på att flykting- och migration kan utnyttjas som medel för politiska påtryckningar och militära hot. Han knyter frågan till hybridkrigföringens ”grå fas”. Som ett sätt att testa administrativ förmåga, beslutsfattande och folkliga stämningar.

Till saken hör risken för att Ryssland blir mer attraktivt som transitland om EU:s avtal med Turkiet håller tätt. Estland och Lettland förebygger för sin del stängsel mot rysk hybridkrigföring med folk som vapen. Putin spelar på hela klaviaturen.

 
Claes Arvidsson är författare och fri skribent samt ledamot av KKrVA.

av Bo Hugemark

År 1923 framkastade utrikesminister Carl Hederstierna i ett lunchtal inför tidnings­utgivar­föreningen tanken på ett försvarsförbund mellan Sverige och Finland. Det ledde till att han tvingades avgå.

Sverige var sannerligen vilset – och inte så litet förskräckt – i säkerhetspolitiken efter det stora krigets slut. Vilka relationer skulle man ha till de nya fria staterna på andra sidan Östersjön?

Helst inga alls, vad de baltiska staterna anbelangade. Statsministern, liberalen Nils Edéns uttalande i mars 1919 är en uppvisning i défaitism och småstatsmentalitet:

”Särskilt för Sverige ligger en fara i att engagera sig med dessa baltiska provinser. Jag tror att de ha mycket små utsikter att få oberoendet erkänt, men även om det skulle gå på den bogen tror jag icke at det kommer att ha bestånd. De komma i krig med ett återupprättat Ryssland. Vi skulle komma i krig om vi vore med i denna sak.”

Starkare var vårt intresse att stödja den finska självständigheten. Därav följde en svensk strävan att hålla Finland borta från ett randstatssamarbete med de baltiska staterna och Polen, stött framför allt av Frankrike. Det var en maktkonstellation som befarades föra en konfrontations­politik gentemot Sovjetunionen. En 5-randstatsallians skulle enligt statsminister Hjalmar Branting ”inom Östersjöområdet hålla vid liv och måhända aktualisera oss icke alls direkt vidkommande konfliktmöjligheter.”

Den svenska strävan rönte framgång. Visserligen slöts mellan randstaterna en politisk överens­kommelse om ”välvillig inställning och överläggning om erforderliga åtgärder, därest en av dem utsattes för oprovocerat angrepp”, men den ratificerades inte av Finland.

Det finska intresset för randstatssamarbetet avtog i och med att relationerna till Sovjetunionen stabiliserades och inför åsynen av den politiska turbulensen i Baltikum och Polen. Det innebar att det fanns gensvar för att ty sig till Sverige. Men – vad hade Sverige att erbjuda för det fall hotet från öster åter skulle öka? Inte mycket, uppenbarligen, att döma av Hederstiernas öde. Svenska politiker trodde att Finland och Sverige genom sin strävan att hålla sig utanför stormakts­allianserna skulle vara säkra i ett avspänt hörn i Europa.

Den svenska militären såg däremot de strategiska följderna för det fall Sovjetledarna i framtiden skulle vilja återställa tsarimperiet. 1930 publicerade ett antal generalstabsofficerare med den senare överbefälhavaren Helge Jung i spetsen boken Antingen – eller, där de pläderade för försvarssamverkan med Finland inom ramen för ett sanktionsingripande av Nationernas Förbund. Om Finland angreps kunde Sverige Antingen med huvuddelen av vår fältarmé bistå finnarna i försvaret av östgränsen. Då skulle det efter 1925 nedbantade försvaret vara tillfyllest. Eller så kunde vi lämna finnarna åt sitt öde i en fruktlös kamp mot övermakten. Då skulle vi inom kort ha ett förvärrat strategiskt läge med invasionshot över landgränsen, Bottniska viken och Ålands hav samt lufthot från baser i Finland. Detta krävde en stark upprustning framför allt av armén och flygvapnet.

Helge Jungs baktanke var sannolikt att argumentera för ett starkare svenskt försvar eftersom han insåg att Eller var det enda politiskt möjliga. Andra, som Axel Rappe, var inställda på militär samverkan med Finland. Under 1920-talet skedde informella kontakter mellan de två ländernas generalstaber, och inom arbetet i 1930 års svenska försvarskommission utarbetades översiktliga planer på sanktionsingripande till Finlands hjälp. Planerna godkändes aldrig av regeringen, men den tog inte heller avstånd från dem. Dock skapade otvivelaktigt den militära samverkan förväntningar på finskt håll om hjälp i nödens stund. Så även Stockholmsplanen om gemensam remilitarisering av Åland i en krissituation. Den hade också politiskt stöd främst av utrikesminister Richard Sandler.

Sanktionstanken föll i och med NF-systemets krasch i slutet av 1930-talet, och när hotet mot Finland blev akut hösten 1939 möttes finska propåer om Åland med kalla handen. Finnarna fick sedan utkämpa sitt Vinterkrig på egen hand, om än med omfattande svenskt materiellt bistånd och svenska frivilligförband.

Mycket har förändrats sedan mellankrigstiden, men en del är sig likt.  Först likheterna:

Den svenska finlandspolitiken idag verkar ha samma syfte som då: att hålla Finland utanför ett europeiskt randstatssamarbete riktat österut, idag i formen av Nato, med Polen som en viktig framskjuten aktör. Tillika med att Sverige också vill stå utanför detta. Tanken att svenskt-finskt utanförskap bidrar till avspänningen är också densamma som då.

Svenskt-finskt militärt samarbete har också börjat ta fart, ännu förmodligen inte gemensam planering men på mera konkreta plan, bland annat övningsverksamhet.

Inte heller nu är Finland angeläget om att ta ansvar för de baltiska staternas säkerhet; man har nog av sina egna problem med den store grannen i öster.

Så till skillnaderna:

Regeringens engagemang för militärt samarbete är nu mycket tydligt. Försvarsministern har till och med antytt att det kan komma att gälla i krig. Det är en logisk följd av vad som sägs i Solidaritetsförklaringen:

”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”

Men någon fältarmé om fyra fördelningar att sätta in i Karelen har vi inte. Så frågan är vad vårt stöd skulle vara värt och om finnarna vågar lita på vår solidaritet. Det är klokt av försvars­ministern att träget upprepa vikten av den transatlantiska länken. Det rimmar också med en finsk tradition: när Moskva krävde att Finland skulle gå med på VSB-pakten 1948 försäkrade sig finnarna om att det inte skulle hindra USA att leverera krigsmateriel. Och köpet av F-18 Hornet sågs också som en markering av samhörigheten.

Till skillnad från mellankrigstiden har Sverige nu engagerat sig alltmer för de baltiska ländernas säkerhet – suveränitetsstödet i början av 1990-talet, medverkan i åvägabringa rysk truppreträtt, hjälp att bygga upp deras försvarsmakter och göra dem mogna för Natointräde och som kulmen Solidaritetsförklaringen.

Här anmäler sig två problem att fundera över:

1. Förväntar sig de två allianslösa länderna att den transatlantiska länken innebär underförstådda garantier för amerikanskt väpnat bistånd? Skulle detta i så fall hinna komma, innan det är för sent? Krigsförloppen skulle ju bli snabbare än i slaget vid Suomissalmi eller de svenska invasionsförsvarsövningarna under det kalla kriget.

2. Hur ska Sverige hantera en situation med samtidiga hot mot Finland – som engagerar oss genom ett samarbetsavtal – och Baltikum – vilket drar in oss genom att vi ligger där vi ligger?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

av Bo Richard Lundgren

De flesta av oss kommer säkert ihåg Monty Pythonsketchen ”Den döda papegojan”. En besviken och uppretad kund (John Cleese) kommer in i en djuraffär och reklamerar en papegoja som han köpt. Den är uppenbarligen död. Affärsinnehavaren (Michael Palin) hävdar att papegojan bara sover och gör desperata upplivningsförsök. Bland annat slår han papegojan upprepade gånger i butiksdisken för att få liv i den.

Sketchen har en hel del likheter med totalförsvarets situation idag. Alliansregeringen – med moderaterna i spetsen – lyckades att med snåla försvarsbudgetar i princip ta död på totalförsvaret. Den slutliga dödsstören kom när värnplikten avskaffades.

Efter maktskiftet i Rosenbad försöker nu försvarsminister Hultqvist att med tappra återupplivningsförsök skapa ett nytt totalförsvar. På militär sida sker det genom ökade försvarsanslag – fortfarande på en alltför låg nivå – och ministern låter utreda någon form av partiell värnplikt.

Han vill också blåsa liv i det avsomnade civila försvaret. I ett regeringsbeslut från den 10 december 2015 ges planeringsanvisningar för det civila försvarets myndigheter. Det är välkommet. Men det finns tre väsentliga problem: Man har inte fått någon hotbild. Man har kvar ett gammalt regelverk. Och man får inga nya pengar.

I beslutet sägs att planeringen skall ske utifrån en helhetssyn som omfattar hela hotskalan. Det är bra. Därmed kommer också totalförsvarsbegreppet att få en ny innebörd. Och vi får nu utgå från att cyberkrig, informationsoperationer och hybridkrig ska räknas in. Men det sägs inte i anvisningarna. I övrigt hänvisas till Försvarsmaktens hemliga planeringsanvisningar. Ingen kan därför avundas de planerare på civila myndigheter som skall förklara för sina verksledningar vad som nu måste göras och varför. Här krävs mera klarspråk och större tydlighet på politisk nivå.

Regeringen hänvisar också till den gamla totalförsvarslagstiftningen från 1992. Men detta regelverk går inte att använda i gråzoner dvs. i situationer då vi inte är i krig. Hur ska vi höja beredskapen om vi utsätts för t.ex. hybridkrigföring? Regelverket behöver snarast förnyas.

I regeringsbeslutet från december sägs att resurser för återuppbyggnad skall tas inom ramen för befintliga resurser. Att bygga upp ett modernt civilt försvar handlar om att i grunden förnya innehållet i det gamla ekonomiska försvaret, civilförsvaret och det psykologiska försvaret. Ett sådant nytt innehåll kräver, som alla förstår, en hel del nya pengar om det ska fungera. Man startar från noll, och förnyelsen är inte gratis.

Försvarsministern kan banka papegojan i disken hur många gånger som helst. Den kommer inte att återuppstå. Herr försvarsminister! Ta fram en ny papegoja!

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.