Sökresultat för ”ryska” – Sida 20

Ryskt maktspråk i bl a Baltikum, hur påverkar det vår säkerhet

av Stefan Forss I Finland firar vi 100 år av självständighet. Det blev möjligt främst av två orsaker. Rysslands interna svaghetstillstånd för hundra år sedan och särskilt bolsjevikernas revolution i november 1917 gjorde det möjligt för Finland att äntligen slita sig loss. Den andra orsaken var att vår veterangeneration och finska armén mot alla odds […]

Den nya Militärstrategiska doktrinen – teori som nu omsätts till verklighet

av Hans Ilis-Alm Thukydides, en grekisk historiker, skrev för snart 2500 år sedan om det långa peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten. I sina betraktelser av kriget drar han bland annat slutsatser om att de faktorer som ofta styr stater är rädsla, egenintresse och heder (fear, interest and honor). När vi tittar på världen idag […]

Snösmältning och dykstockar – Del 2 – Metod och motiv

Sammanfattning

Sannolikt utnyttjades både moderfartyg men även moderubåtar för att genomföra in- och uttransport av de genomförande delarna, för inträngningsoperationerna på inre vatten vid Höga Kusten och Härnösand. Fyra troliga motivbilder finns för genomförandet av dessa inträngningar, den första är kustflottans basområde, den andra är inhämtning mot prov och försöksverksamhet, den tredje är påverkan/skydd av svenska och NATO förberedelser i Trondheims området och den fjärde är påverkan av kustnära förbandsrörelser i nordlig och sydlig riktning i händelse av en väpnad konflikt. Sannolikt har tyngdpunkten varierat med tiden, i de fyra olika motivbilderna, från 1950-talet och framåt. I huvudsak torde det övergripande syftet utgjort operativa krigsförberedelser.

Analys

Inledning.I detta andra inlägg avseende främmande undervattensverksamhet vid Höga Kusten och Härnösand, kommer metoder för transporten till och från det aktuella området beröras. Motivbild kommer även beröras kring varför området kan ha varit av intresse för främmande makt/-er (kommer härefter benämnas som motståndare, då det de facto genomfördes vapeninsatser mot den eller de som genomförde dessa inträngningar).

Bild 1. Geografisk position för fyren vid Grundkallen.

Metod.Två metoder får anses stått till buds för motståndaren att in- och uttransportera de genomförande delarna för inträngningsoperationerna längs Höga Kusten och Härnösand, dessa är moderubåt och moderfartyg. Vilket den uppmärksammade ubåtsjakten vid Sundsvall i slutet av april och inledningen av maj månad 1983, kan indikera på. Kustbevakning kom redan den 23APR1983 rapportera att en inpassage av ubåt skett i Bottenhavet. Vid fyren Grundkallen kom även en del av den hydrofonbojgrupp som utnyttjats under Hårsfjärden upprättats, i samband med ubåtsjakten i Sundsvall. Detta system kom indikera en ubåtspassage den 08MAJ1983, av en ubåt med två propellrar.¹

Problematiken var dock att enbart en hydrofon förefaller utnyttjas, varvid någon riktningsbestämning ej gick att genomföra. Således kan det varit in- eller utpassage till Bottenhavet som spelades in, sannolikt rörde det sig om en utpassage. Vad som dock är anmärkningsvärt är att informationen om inpassagen ej kom till kännedom för Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN), förrän den 28APR1983, dagen innan inkom de första visuella observationerna från allmänheten. I utvärderingen av ubåtsjakten, kom det framföras kritik avseende operationssekretessen, då uppgiften avseende inpassagen till Bottenhavet hade spridits inom en för stor krets.²

Vad avser kritiken avseende operationssekretessen kring inpassagen blir den dock något malplacerad. Då det inom Kustbevakningen torde varit ett relativt stort antal individer, från enskilt fartyg vidare in i ledningscentraler till samverkanspersonal, som känt till den innan den ens nåde Försvarsmakten. Varvid det kan vara mer troligt att det är hydrofonupptagningen på utpassagen som spridits till en för stor krets. Då det avseende den, finns en tydlig vinst av att ej skapa kännedom om att inhämtningsutrustning placerades ut vid kanaliserande terräng, såsom Ålandsförträngningen. Vilket blir ett viktigt utgångsvärde att ta fasta på.

Vad som dock blir intressant avseende metod, är observationen av vad som enligt analysgruppen bedöms vara en miniubåt, utanför Ulvön den 17MAJ1983. Analysgruppen kom fastställa, att vid Sundsvall mellan den 26-27APR1983 och 6-7MAJ1983 uppträdde en ubåt och en miniubåt.³Härvid blir ett troligt antagande att den miniubåt som agerade vid Sundsvall även transporterades med en moderubåt. Då inga fler inspelningar förefaller finnas på passage vid Grundkallen under den aktuella tidpunkten, så blir det även troligt att den miniubåt som siktades vid Ulvön, 17MAJ1983, åtminstone uttransporterades med ett moderfartyg.

Bild 2. Ålandsförträngningen / Södra Kvarken.

Vad avser metoder blir det hela än mer intrikat under sommaren 1986, då det amerikanska hydrofonsystemet SOSUS placeras ut i södra Kvarken. Enligt kommendör av 1. graden Nils-Ove Jansson (PA), skall detta system ej registrerat några säkra kontakter på främmande ubåtar under tiden det var i operativ drift. Vilket är väldigt intressant information mtp. den hydrofonupptagning som genomfördes vid Brämön, 1988 av en ubåt, men även övriga ubåtsincidenter,⁴ de måste s.a.s. tagit sig dit på något sätt. Huruvida avsaknaden av säkra kontakter med System-4 är en konsekvens av att kunskap om det tidigare systemet vid Grundkallen spridits till motståndaren, som genomfört inträngningsoperationerna är oklart.

Fick motståndaren dock kännedom om det första systemet vid Grundkallen, kan det tvingat fram en taktikanpassning då de måste förutsätta i sin planering att området övervakades. Denna anpassning kan ha genomförts på tre sätt. Antingen övergick man helt till att utnyttja moderfartyg, alternativt kan det genomförts förflyttning med moderubåtar i skydd av andra fartygsrörelser,⁵ och avslutningsvis byte av transportväg. Givetvis är en kombination av metoderna även möjlig.

Bild 3. Öregrundsleden.

Vad avser byte av transportväg för att undgå System-4, skulle det kunna inneburit att utnyttja den s.k. Öregrundsledenmtp. den verksamhet som förefaller skett där under 1980-talet och tidigare.⁶ Denna hypotes grundar sig på uppgiften att System-4, skall fungerat mycket bristfälligt i de säregna förhållanden som råder i Östersjön.⁷ Vilket skulle kunna inneburit att upptäcktsavståndet varit relativt kort med systemet, varvid Öregrundsleden skulle kunna vara en möjlig transportväg för ubåt, för att undgå Ålandsförträngningen, där systemet sannolikt var placerat.

Här är det även möjligt att ett moderfartyg kan inväntat en ubåt i/vid Öregrundsleden och där tagit upp den, för att på så sätt kunna undvika System-4. Dock skulle det i sådant fall innebära att det rört sig om en miniubåt. Öregrundsleden får anses vara relativt vältrafikerad samt för grund för att genomföra en dold transportrörelse med moderubåt, varvid det antingen genomfördes upphämtning med moderfartyg norr, mitt i eller söder Öregrundsleden, alternativt söder Öregrundsleden med moderubåt.

Utnyttjandet av enbart miniubåtar med en lång förflyttningssträcka torde dock minska uthålligheten och tiden i det faktiska operationsområdet. Varpå moderfartyg i anslutning till operationsområdet får anses vara mer realistiskt. Dock torde ett och samma fartyg i anslutning till operationsområdet väcka uppmärksamhet, varpå en mer dold möjlighet böra vara att utnyttja ett flertal moderfartyg som trafikerar förbi det faktiska operationsområdet under den aktuella tidsrymden, under en till synes legitim förevändningen. Dock skapar det problem med att akut kunna avbryta en pågående operation, då det ej går att påbörja urnästling med omedelbar verkan. Ett sätt att kringgå den problematiken kan vara att ha ett antal förutbestämda upphämtningsplatser, längs med den tänkta urnästlingsvägen som passeras av moderfartygen.

I den s.k. ÖB rapporten från 1987 kan man dock få uppfattningen att en transportrörelse genomfördes med ubåt längs Norrlandskusten, som var riktad mot Övre Norrlands militärområde (MILO ÖN), under 1987.⁸ Därtill framgår det att motståndaren bedöms inneha förmåga att passera egna fasta spaningssystem.⁹Vilket troligtvis i fallet kring System-4 skulle kunna vara att motståndaren utnyttjat någon av de många fartygsrörelserna till och från Bottenhavet för att skyla sin egen ljudbild.¹⁰En annan metod, på samma tema, skulle kunna vara att motståndaren avsiktligt koordinerar ”civila” fartygsrörelser för att passa sina inträngningsoperationer, för att skapa en ljudbild som ubåtsljudet skall kunna döljas i. Givetvis finns fortfarande möjligheten med Öregrundsleden för moderubåt, dock innebär det en risktagning då den sannolikt måste visa både torn och skrov under del av tiden.

Således får det anses troligt att både moderubåtar och moderfartyg utnyttjats av motståndaren för att genomföra in- och uttransport inför inträngningsoperationer. Troligtvis har även metoderna utnyttjats var för sig och i kombination, för att öka flexibiliteten samt operationssekretessen, men även försvåra våra åtgärder för kunna påverka motståndarens ageranden. Troligtvis har även andra metoder utnyttjats för att dölja transportrörelser med moderubåt utöver den ovanstående beskriva metod.

Motiv.Fyra troliga motivbilder får anses finns till kränkningarna kring Höga Kusten och Härnösand. Den första är rekognosering samt krigsförberedelser mot kustflottans baseringsområde. Den andraär inhämtning mot den testverksamhet som Försvarets Materielverk (FMV) bedrivit och bedriver i det aktuella området. Det tredjeär förberedelser för att antingen kunna skydda eller påverka det amerikanska marinkårsförbandet i Tröndelag, samt den svenska planering som fanns avseende Trondheim. Den fjärde och avslutande motivbilden är påverkan av svenska förbandsrörelser antingen i nordlig eller sydlig riktning.

Rekognosering samt förberedelser mot kustflottans basområde, berördes till del i det föregående inlägget.¹¹ Detta torde dels, innefattat att finna de olika förtöjningsplatserna med tillhörande infrastruktur såsom sambandssystem, dels pröva olika metoders lämplighet för att kunna genomföra operationer mot det aktuella området, således en form av skarpt tillämpad övningsverksamhet kan även tillämpats. Inom ramen för rekognosering kan det även innefattat utplacering av inhämtningssystem.¹² Sett till den säkerhetspolitiska situation som rådde under 1980-talet,¹³torde detta varit en av de mer troliga motivbilderna till inträngningsoperationerna vid Härnösand och Höga Kusten.

Vad avser FMV prov och försöksverksamhet i Härnösand¹⁴kan det varit ett fullt rimligt motiv för den främmande undervattensverksamheten i området. De både supermakterna USA och Sovjetunionen förefaller under den aktuella tidsperioden besuttit personal, materiel och kunskap för att genomföra både inhämtning mot materielförsök men även återtagande av utrustning efter materielförsök, med hjälp av undervattenssystem.¹⁵Vad som dock förefaller vara något svårt är att nå klarhet när exakt i tid, prov och försöksverksamhet påbörjats utanför Härnösand. Utifrån samtal förefaller dock verksamhet bedrivits under 1980-talet men även före det.

Med tanke på hur pass kvalificerade robotsystem Sverige lyckats producera,¹⁶ torde det finnas ett stort underrättelsevärde i att, dels kartlägga de prov som genomförts, dels försöka samla upp rester från den materiel som prövats. Att svenska materielförsök med robotsystem tilldrog sig uppmärksamhet, är känt. Vid planerade provskjutningar med robotsystem i Augusti 1962, utanför Gotland, närmare bestämt norr om Fårö, fick svenska jagare både radar- och hydrofonkontakt med en främmande ubåt, varvid vapeninsats med sjukbomber genomfördes. Intressant vid denna incident var att ubåten väljer att gå mot två av de tre jagarna vid den första vapeninsatsen, vid den andra går den ut mot internationell vatten.¹⁷

Bild 4. Mellersta Norrland samt Trondheims området.

Den Amerikanska marinkårens förhandslagring i Tröndelag, Norge, får även anses vara en trolig motivbild för kränkningarna. Vid en mottagning på den sovjetiska ambassaden i oktober 1980, skall den sovjetiska ambassadören, Michail Jakovlev, framfört ett väldigt tydligt budskap till den då sittande Överbefälhavaren, General Lennart Ljung, om att denna förhandslagring ökade riskerna att Sovjetunionen genom Sverige kunde behöva rikta militära angrepp mot Tröndelagsområdet vid en väpnad konflikt. Denna konversation kom att nedtecknas av Överbefälhavaren och delges, dels Regeringen, dels underrättelsetjänsten. Utöver förhandslagringen som i sig skapade handlingsfrihet, så utgjorde den geografiska placeringen av förhandslagringen att en hög grad av handlingsfrihet uppnåddes, avseende hur förbandet sedan kunde förflyttas.¹⁸

I ett tidigare skede så är även den svenska reservhamn som byggdes upp i Trondheim, samt förvaring av petroleumprodukter samt torrvaror av intresse. Då det mer eller mindre kom att bli den tilltänkte livlinan sjöledes in till Sverige i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen, då det ej ansågs troligt att kunna ta emot fartygstransporter på västkusten.¹⁹Anläggningen kom att vara i svenskt ägo intill 1987, då den avyttrades.²⁰ Denna förnödenhetslina torde även ökat det militärstrategiska värdet av mellersta Norrland, då de intransporterade varorna som skulle fördelas ut från Trondheim, i huvudsak torde ha passerat igenom Jämtland och Västernorrland i sydlig eller nordlig riktning. Vilket även kan förklara den möjliga Sovjetiska krigsplanering från 1960-talet som f.d. Överbefälhavaren General Bengt Gustavsson, berör. Planeringen innebar att en maritim landstigning skulle genomföras i Sundsvall-Härnösands området, som därefter skulle ta djup intill Trondheim. Vilket skulle innebär att både Norge och Sverige skars av, men även svensk försörjning.²¹

Sammantaget finns det en obruten kedja från mitten av 1950-talet (vilket sammanfaller med den första rapporterade kränkning mot kustflottans basområde), med Trondheim-Tröndelag, som innebär att det mellersta Norrland utgör ett militärstrategiskt viktigt område, utöver kustflottans basområde, som skulle kunna föranleda kränkningar i syfte att genomföra krigsförberedelser. Inledningsvis var det för Sveriges försörjning i händelse av en väpnad konflikt skulle fördelas ut i landet via det området. Denna svenska planering torde dock börjat tappa värde under 1970-talet maa. den Norra Marinens ökade förmåga. I ett senare skede, kom det att bli ett geografiskt område som kunde utnyttjas för att påverka NATO förmåga till väpnad strid maa. förhandslagringen av den amerikanska marinkårsbrigaden.

Påverka förbandsrörelser, avser främst kunna påverka mobilisering av stridskrafterna i MILO ÖN. Över hälften av personalen ingående i förbanden för försvaret av MILO ÖN, skulle tillföras från främst Mälardalsregionen.²² Förflyttningen av all personal, ej boende i området, till MILO ÖN bedömdes ta cirka 10 dygn under goda förhållanden, skulle friktioner uppstå kom tiden öka.²³ Jägar- och lokalförsvarsförband blev indelade i två omgångar en A- och B-omgång. A-omgången var lokalrekryterad och B-omgången skulle mobilisera i Mälardalen och där tillföras personlig utrustning för att flygas upp under mobiliseringens andra eller tredje dygn.²⁴

I sammanhanget är det även viktigt att belysa problematiken avseende det östra militärområdet (MILO Ö). Där en tydlig risk fanns att Stockholm och delar av Mälardalen, skulle inneslutas genom sabotage och luftlandsättningar, vilket kunde hindra förflyttningarna ut ur Stockholm.²⁵ Varvid den planerade förbandsmängden som skulle kunna tillföras MILO ÖN, kunde bli betydligt lägre än vad som förutsattes.

En huvuddel av personalen som skulle tillföras, kan man förutsätta skulle transporteras med hjälp av järnväg till MILO ÖN, i händelse av mobilisering. Förmågan att då kunna påverka järnvägstransporter men även landsvägstransporter, som kunde förutsättas skulle ta vid i händelse av bruten järnvägsförbindelse,²⁶ får anses vara viktig. Problematiken i MILO Ö var att ett strategiskt överfall kunde omkullkasta mobiliseringen, ett strategiskt överfall mot MILO ÖN, bedömdes som mindre troligt, men indirekt kunde det påverkas markant genom att slå av förbindelserna i t.ex. mellersta Norrland i de älvdalar som vägar och järnväg passerade genom, samt med enkla medel innesluta Stockholmsregionen där en ansenlig mängd värnpliktiga fanns.

Diskussion.Hur kan då ett företag riktat mot Härnösand och Höga Kusten sett ut? De genomförande delarna har transporterats med moderubåt eller moderfartyg genom Bottenhavet till Härnösandsområdet. Antingen söder eller norr om Hemsön. Skall någon form av rekognosering genomföras gentemot Gustavsviksbasen eller Hemsö fästnings östra eller nordliga delar, finns totalt fyra möjliga inträngningsleder att utnyttja. Med dessa inträningsleder finns även en möjlighet att genomföra omläggning av förflyttningen, djup intill Hornön, där numera Höga Kusten bron är placerad.

Bild 5. Möjliga inträngningsleder.

Givetvis kan de genomförande delarna släppts betydligt mer söder eller norr om Härnösand för att genomföra sitt uppdrag. Dock minskar uthålligheten med ett sådant förfarande, varvid tiden som krävs för uppgiftens lösande måste vara i paritet med förflyttningssträckan. Härvid blir det troligt att i en majoritet av fallen, har uppgiftslösningen påbörjats och avslutats i anslutning till det aktuella området där uppgiften skall lösas. Men som en taktikanpassning samt för att försvåra vår kunskapsuppbyggnad, validering och falsifiering, av uppdragsprofil är det ett troligt antagande att motståndaren även kan agerat så.

Sett till den aktuella tidsperioden, så torde i en majoritet av fallen den främmande undervattensverksamheten utgjort operativa krigsförberedelser, antingen i form av rekognosering, övning och/eller utplacering av materiel eller system för att kunna lösa krigsuppgifter. Varvid det är motivbild 1, 3 och 4 som får anses vara de troligaste. Vilken eller vilka av dessa tre motivbilder som är mest sannolik är desto svårare att utpeka.

Dock, kopplat till den främmande undervattensverksamhetens art, får det anses mer sannolikt att det är motivbild 1 samt ett kustnära alternativ av motivbild 3 och 4 som är sannolik. Sannolikheten att sabotagegrupper hade kunnat förflytta sig längre inåt landet från kusten för att t.ex. påverka svensk underhållstrafik från Trondheim eller amerikanska marinkårsförbandsrörelser inne på svenskt territorium får anses mindre sannolikt. Däremot att påverka sensorkedjan längs med den svenska kusten för motivbild 3 och broförbindelser längs med kusten i motivbild 4 får anses högst sannolikt, ur ett Sovjetiskt perspektiv.

Kopplat till den Sovjetiske ambassadörens uttalande, skulle det även kunna finnas ett västerländskt intresse i motivbild 3, det vill säga i syfte att försvara förråden i Tröndelag agera på svenskt territorium. Dock får det snarare anses vara i ett sådant skede att det aktuella området i sådant fall blivit ockuperat av Sovjetiska stridskrafter, varvid man i sådant fall antingen skulle kunna påverka sovjetiska marina stridskrafter som baserats i området eller marina förbandstransporter till området och/eller understödja den organiserade motståndsrörelsen och/eller jägarförband i området.

Slutsats

I det föregående inlägget, gick det att konstatera att med hög sannolikhet har undervattensverksamhet bedrivits vid Härnösand och Höga Kusten men även till del in i Ångermanälven. I detta inlägg, går det att konstatera ett antal möjliga metoder för in- och uttransport av de genomförande delarna för dessa operationer. Att fastslå vilken metod som nyttjats mer eller mindre får anses vara svårt, på samma sätt som det är svårt att se vilken motivbild som är mer trolig än någon annan. Sannolikt är det en kombination, både vad avser utnyttjade metoder men även motivbilder, där vissa varit mer tongivande vid vissa tidpunkter och andra vid andra tidpunkter.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Foreign Military Studies Office 1(Engelska)

Försvarets Materielverk 1(Svenska)

Jägarchefen 1(Svenska)

Riksdagen 1(Svenska)

Svenska Dagbladet 1, 2, 3, 4, 5 (Svenska)

Sveriges Television 1(Svenska)

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.

Dalsjö, Robert. Life-line lost: the rise and fall of ”neutral” Sweden’s secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006.

Försvarsmakten. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987.

Gustafsson, Bengt. Det ”kalla kriget”: några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009.

Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

SOU 1994:11. Om kriget kommit: förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949-1969: betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen.

SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.

Slutnoter

¹SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 161, 167.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 19, 34-35.

²Ibid.

³SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.

Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)

⁴Sveriges Television. Ellung, Axel. Sjöström, Håkan. Sellén, Patric. SVT avslöjar: Tidigare okänd ubåtsjakt vid Brämön. 2014. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/ubat (Hämtad 2017-07-18)

Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)

⁵Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 34.

⁶Ibid. s. 37-39, 174-175.

Mystiska u-båtar utanför Öregrund. Svenska Dagbladet. 1938-07-09.

Intensiv ubåtsjakt efter ännu ett larm. Svenska Dagbladet. 1982-07-30.

Spaningarna fortsätter. Svenska Dagbladet. 1982-07-31.

Periskop iakttogs vid Öregrund. Svenska Dagbladet. 1985-07-10.

Främmande miniubåt avlyssnad. Svenska Dagbladet. 1986-12-31.

⁷Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 536.

⁸Försvarsmakten. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987, s. 6.

⁹Ibid. s. 22.

¹⁰Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 33-34.

¹¹Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)

¹²Andersson, Per. Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 174 no. 3 (2010): s. 219-220.

¹³Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 5.

¹⁴Försvarets Materielverk. Provplats Härnösand. 2017. http://fmv.episerverhosting.com/sv/Verksamhet/Test-och-Evaluering/Provplatser/Vidsel—ny/Harnosand/(Hämtad 2017-07-18)

¹⁵Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 159.

Foreign Military Studies Office. Russian Media Discuss Role Of Hydronauts. 2013. http://fmso.leavenworth.army.mil/OEWatch/201308/Russia_09.html(Hämtad 2017-07-18)

Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009, s. 187, 221.

¹⁶Motion 1984/85:2426. Åtgärder för att bibehålla en svensk utvecklande robotindustri. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/atgarder-for-att-bibehalla-en-svensk-utvecklande_G8022426(Hämtad 2017-07-18)

¹⁷Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet – en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 171 no. 1 (2007): s. 35-36.

¹⁸Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 251-252, 451.

¹⁹SOU 1994:11. Om kriget kommit: förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949-1969: betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen. s. 132-133.

²⁰Dalsjö, Robert. Life-line lost : the rise and fall of ”neutral” Sweden’s secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006, s. 235.

²¹Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 53-55.

²²Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 60.

²³Gustafsson, Bengt. Det ”kalla kriget”: några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006, s. 32.

²⁴Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 61.

²⁵Ibid. s. 122, 237, 242.

²⁶Ibid. s. 61.

²⁷Ibid. s. 241.

Bekräftat: Typhoon på väg till Östersjön

Världens största ubåt kommer om några dagar kunna beskådas i Stora Bält.

Det är nu bekräftat av ryska flottan att världens största ubåt, den 173 meter (172,8) långa atomubåten TK-208 Dmitrij Donskoj, igår inledde sin färd från Kolahalvön till Östersjön – där varken hon eller eller någon annan ubåt av Typhoon-klass tidigare har varit. Hon reser också i fint sällskap, med atomkryssaren Peter den store.

Igår, måndag den 17 juli, publicerade det ryska försvarsministeriet rörliga bilder av hur de atomdrivna fartygen Dmitrij Donskoj och Peter den store inledde färden mot Östersjön. Genom den norska nyhetssajten Barents Observer finns nu fler uppgifter. Rutten för TK-208 Dmitrij Donskoj, ubåten av den Typhoon-klass som blev kändis genom filmen ”Jakten på Röd Oktober”, är nog av visst intresse för boende i södra Skandinavien. Hon kommer att i ytläge (på grund av storleken och djupet) glida genom Stora Bält, alltså mellan de danska öarna Fyn och Själland. Det bör ske några dagar före den 29 juli – då hon skall visas upp i Sankt Petersburg, under den ryska flottans dag.

Dmitrij Donskoj är inte längre utrustad med sin standardbeväpning, tjugo stycken R-39 kärnvapenrobotar, utan har de senaste åren tjänstgjort som plattform för prov med Rysslands dyraste vapensystem, kärnvapenroboten Bulava, på svenska Stridsklubban.

Apropå Stora Bält så skrev bloggaren Jägarchefen nyligen ett intressant inlägg om detta område. De östtyska attackdykarna, Kampfschwimmerkommando 18, hade det danska kustartilleriet på ön Langeland som mål.

Genomlys säkerhets- och försvarspolitikens misslyckande

av Claes Arvidsson ”Den 16 juni 2009 beslöt riksdagen att värnplikten i Sverige skulle vila i fredstid, vilket i praktiken innebar att värnpliktsförsvaret avskaffades. I avsaknad av en allvarlig militär hotbild mot Sverige prioriterades försvar av det svenska territoriet ner, till förmån för ett aktivt deltagande i internationella militära insatser med anställda soldater i alltid […]

Hur långt kan och bör svensk-finskt militärt samarbete drivas

Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se

Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupad samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar.

Den bäsa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som medlemskapet skulle innebära avseende möjligheterna till gemensamma operationer och att få stöd från andra länder så skulle Sverige och Finland därmed också omfattas av Natos kärnvapenavskräckning.

Då ett medlemskap för närvarande inte tycks vara aktuellt så kommenterar jag främst det svenska-finska bilaterala samarbetet.

Att det svensk-finska samarbetet skulle kunna leda till en formell militärallians mellan länderna anser jag inte vara realistiskt. Det skulle i praktiken kräva en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Något som jag inte tror är möjligt med de militärstrategiska förhållanden som råder och ländernas olika historiska erfarenheter.

Är någon av regeringarna beredd att ovillkorligen lova att man kommer gå i krig för det andra landets skull även i situationer där man eventuellt skulle se en chans att själv hålla sig utanför en konflikt? Bara för att ge två exempel. Är Finland berett att hota Ryssland med krig om Ryssland ställer krav på Sverige att få ”låna” Gotland i händelse av en allvarlig kris i Baltikum? Är Sverige berett att gå i krig om Ryssland ställer liknande krav att få ”låna” delar av finska Lappland för att skydda baskomplexen på Kolahalvön kopplat till en allvarlig kris på Nordkalotten?

Det grundläggande problemet är att Finlands och Sveriges gemensamma resurser inte räcker till att föra ett framgångsrikt försvarskrig mot Ryssland. Båda länderna är beroende av utländsk hjälp för att kunna försvara sig. Sverige behöver den mycket tidigt. Finland har en bättre uthållighet men är också beroende av stöd i ett mer utdraget förlopp. En svensk-finsk försvarsallians löser inte ländernas försvarsproblem.

Lägger vi därtill historiska erfarenheter så tror jag inte att något av länderna (kanske främst Finland), är berett att driva den operativa samordningen så långt att man blir helt, eller mycket starkt, beroende av det andra landet för att överhuvudtaget kunna försvara sig. Att, som det föreslagits av vissa, till exempel ha ett gemensamt flygvapen ter sig därför som måttligt realistiskt.

Att göra sig starkt beroende av ett annat land måste vara förknippat med mycket stora fördelar för att man ska gå den vägen. Det är i grunden bara klokt om den andre allianspartnern är så stark att den egna förlusten av handlingsfrihet uppvägs av en avsevärt högre avskräckningsnivå, eller om det skulle utbryta ett krig ger rejält ökade möjligheter att nå en gynnsam fred. En allians mellan Sverige och Finland uppfyller inte de kriterierna för något av länderna.

Jag ser därför inte en formell försvarsallians mellan Sverige och Finland som en framkomlig, eller lämplig, väg.

Vad är det då vi bör sträva efter?

Det övergripande målet bör vara att skapa en osäkerhet i Ryssland om man eventuellt kommer att behöva möta svenska som finska stridskrafter som samverkar i händelse av ett angrepp mot något av länderna. Det elementet i en rysk riskkalkyl skapas genom att utveckla en långtgående interoperabilitet mellan svenska och finska stridskrafter – de ska kunna slåss tillsammans på ett effektivt sätt i situationer där svenska och finska intressen sammanfaller.

Exempel på konkreta åtgärder för att nå det målet skulle kunna vara:

Gemensamma övningar, något som redan pågår men som skulle kunna utvecklas än mer – man visar att man kan slåss tillsammans.

Gemensam, eller åtminstone koordinerad materielanskaffning, i större utsträckning än idag – det borde göras även om det inte innebär några ekonomiska vinster, här är det övergripande målet ökad interoperabilitet det viktiga.

Gemensam utbildning av framförallt officerare – en grundläggande faktor för effektiv samverkan i krig.

Gemensamma stabsövningar för att hantera olika scenarier – det innebär inte att man förbinder sig att agera tillsammans i alla situationer, men det skapar en mental beredskap för att göra det.

Samordnad luft- och sjöövervakning – något som sker redan idag men som kan utvecklas.

Gemensam incidentberedskap i fred och vid kriser med en delvis gemensam ledningsfunktion – något som också bäddar för samverkan i krig om det skulle bli aktuellt.

Ytterligare en viktig fördel med ett nära samarbete är att det kan bidra till att göra båda ländernas egna försvarsförmågor bättre.

Sveriges mycket begränsade tillgång på markstridsförband gör det svårt att genomföra allsidiga och större övningar. Att kunna delta i finska övningar skulle ge svenska chefer och förband erfarenheter som de knappast kan få genom att bara öva med svenska resurser i Sverige.

Finland saknar ubåtar. Att kunna öva mot (och med) svenska ubåtar skulle sannolikt vara en värdefull erfarenhet för den finska flottan.

Det sker redan viss gemensam övningsverksamhet, främst när det gäller flygstridskrafterna, men här skulle samarbetet mellan länderna kunna, och borde, bli mycket mer omfattande.

Den utökade gemensamma övningsverksamheten skulle självfallet också öka förmågan att samverka i krig.

Här kan det finnas skäl att påpeka att vid olika åtgärder som syftar till att fördjupa det svensk–finska samarbetet så måste båda länderna samtidigt snegla på hur åtgärderna kan kopplas till eventuella Nato-operationer i händelse av en konflikt i det nordiska området. Även om länderna inte är medlemmar i Nato så är det svårt att föreställa sig scenarier där samverkan med alliansen inte kommer att utgöra en vital del av svenska och finska försvarsoperationer.

Sammantaget, ett fördjupat svensk-finskt samarbete gynnar båda länderna. Det övergripande målet bör vara att skapa bästa möjliga förutsättningar att slåss tillsammans – för att därmed öka osäkerheten i eventuella ryska kalkyler.

Samarbetet får dock inte leda till att det skapas sådana ömsesidiga beroenden så att länderna tappar förmågan att bedriva militära operationer på egen hand om den politiska/strategiska situationen skulle kräva det.

Karlis Neretnieks

Hur långt kan och bör svensk-finskt samarbete drivas?

av Karlis Neretnieks Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupat samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar. Den bästa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som […]

Med lastfartyg till operationsområdet

Sammanfattning

Från det andra världskriget in i vår samtid förefaller vad som utåt sett är civila handelsfartyg, utnyttjas som moderskepp för genomförandet av maritima specialförbandsföretag. Östtyskland förefaller under det kalla kriget innehaft ett system för genomförandet av maritima specialförbandsföretag gentemot Sverige. Systemet omfattade både personal, fartyg och stödnätverk. Troligtvis ökade intensiteten i inhämtning under den första halvan av 1980-talet då Östtyskland fick överta uppgifter som var predestinerad Polen. Sannolikt utnyttjar den/de främmande makt/-er som kränker svenskt territorium motsvarande metoder, då det förefaller finnas en obruten utvecklingslinje från det andra världskriget intill våra dagar avseende utnyttjandet av civila fartyg som moderskepp.

Analys

Utnyttjandet av vad som tillsynes är civila fartyg inom ramen för specialförbandsföretag är ingen ny företeelse. Det italienska maritima specialförbandet Decima Flottiglia Mezzid’Assalto, torde varit de första att arbeta med denna form av teknik. Det hela kom att börja med ett Italienskt tankfartyg, Olterra, som vid Italiens inträde i andra världskriget kom att befinnas sig vid Gibraltarbukten. För att förhindra att skeppet skulle falla i brittiska händer, kom kapten köra fartyget på grund inne på spanskt territorialvatten, en bit ifrån Algeciras hamn.¹

Decima MAS kom utforma en plan som innebar att ett rykte skulle spridas ut att fartyget skulle återställas och säljas, för att kunna få fartyget i hamn och kunna bygga om det till en flytande operationsbas. Under tiden som fartyget bogserades in i hamn och länspumpades samt gjordes flytande, kom en styrka ur Decima MAS genomföra en utbildning i hur sjömän agera på fartyg i hamn o.dyl. för att ej agera avvikande från normalbilden. Denna styrka hade till uppgift att ta sig in i Spanien för att påbörja modifieringsarbetet av Olterra.²

Fartyget kom att modifieras på sådant sätt att i fören, kom ett utrymme inredas för att förvara dykarfarkoster och annan utrustning, samt ett vattenfyllt utrymme kom att skapas. För att dolt kunna slussa in och ut dykarfarkosterna kom en lucka om 1,5 x 2,5 m skapas under vattenlinjen, till det vattenfyllda utrymmet. En observationsplats upprättades även på fartyget, för att kunna följa fartygstrafiken. Den specifika utrustningen för att kunna genomföra de marina företagen, kom att smugglas in från Italien, väl på fartyget kom dykarfarkosterna att monteras ihop, totalt kom sex fartyg skadas av de totalt tre företagen som genomfördes, mellan 1942 och 1943 från Olterra.³

Trots att fartyget låg direkt i anslutning till det brittiska konsulatet i Algeciras hamn, kom operationen ej avslöjas förrän efter Italien kapitulerat för de allierade.⁴ Slutsatsen som går att dra av detta är, utnyttjandet av lastfartyg var okonventionellt och därmed något oväntat som skapade en möjlighet att, dels genomföra inhämtning, dels lösa stridsuppgifter från. Därutöver får det antas att utbildningen som syftade till att kunna agera som sjömän, utgjorde en del i att operationssekretessen kunde bibehållas. En viktig faktor att ta i beaktande, är att framgångsrika koncept tenderar att fortleva och kopieras.

Hur såg det då ut under det kalla kriget? Inleder vi med de västligaländerna finns det förvånansvärt lite publicerat kring möjliga fartyg. Den som förefaller gjort de större efterforskningarna kring möjliga västliga fartyg som agerar moderskepp för miniubåtar och/eller dykeriverksamhet är den svenske forskaren Ola Tunader vid PRIO i Oslo, Norge. Utöver en rad renodlade västliga örlogsfartyg som skulle kunna agera moderskepp,⁵ tar han även upp möjligheten att tre civila amerikanska tankfartyg (Mormacsky, Mormacsun och Mormacstar) skulle kunna vara möjliga moderskepp för marina specialförbandsoperationer.⁶ Därutöver belyser han även att Italien, åtminstone under 1980-talet, skall innehaft förmågan att genomföra dolda transporter av dykare och undervattensfarkoster på civila fartyg.⁷

Vad avser Warszawapakten, tar Tunander upp ett antal örlogsfartygsom skulle kunnat fungera som moderskepp för undervattensverksamhet.⁸ Av dessa örlogsfartyg får projekt 1823/1824 MUNA, anses vara det mest intressanta fartyget, bland örlogsfartygen. Ett fartyg som Överstelöjtnant (PA) PerAndersson belyser i en artikel i tidskrift isjöväsendet. Detta fartyg hade/har möjlighet att bära både dykare men även dykarfarkoster i form av minst Triton 1 och 2 men även Sirena. I ett lastalternativ kunde det medföras tre (3) Triton 1, sex Protej (dykartransporthjälpmedel) och 18 dykare. I ett annat lastalternativ kunde det medföras en (1) Triton 2, fyra Sirena (dykartransporthjälpmedel) och 14 dykare.⁹ För att urlasta dykfarkosterna Triton 1 och 2, förefaller de varit tvungna att använda sig av en lyftkran på fartyget,¹⁰ således fanns ingen större sluss för att dolt utplacera större dykarfarkoster. I sammanhanget är det intressant att notera att Projekt 1823/1824 MUNA, förefaller vara benämnt som ammunitionstransportfartyg.¹¹

Sovjetunionen och Warszawapakten, förefaller även haft ett antal olika ”civila” fartygstyper under 1980-talet som kunde agera moderskepp för dykare och minst dykarfarkoster. Enligt Kommendör 1. graden Nils–OveJansson, skall sovjetiska handelsfartyg av Volgobalt-, Voltgoneft- och Baltijsk-klass agerat moderskepp för marina specialförbandsföretag, under 1980-talet. Vissa av dessa fartyg skall varit utrustade med dolda utslussningsmöjligheter. De fartyg som ej hade denna möjlighet skall ha utnyttjat sin däckskran för att sjösätta dykarfarkoster. Vilket var ett moment som innebar att farkosten lytes upp från fartygets inre ut i vattnet. Detta skall enbart tagit några minuter att genomföra.¹²

En väldigt intressant sak att notera i sammanhanget är uppgifterna rörande möjlig östtysk rekognosering i svenska vatten och av försvarsanläggningar. I en tidningsintervju avseende detta påtalar General Bengt Gustafsson att det från inledningen av 80-talet och intill 1987 förekommit indikationer på undervattensverksamhet i Öresund och Västkusten. Där det ej gått att klarlägga vilken stat som genomförde den. Däremot skall agerandet varit snarlikt det som dokumenterats på Östkusten.¹³ Detta blir synnerligen intressant då det nu i efterhand är känt att Östtyskland övertog uppgiften från Polen under inledningen av 1980-talet avseende operationer mot Danmark i händelse av en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten.¹⁴ Något som sannolikt var avhängt på den sociala oro som rådde i Polen under inledningen av 1980-talet.¹⁵

I boken War plans and alliances inthe Cold War, berörs denna operationsplanering som inledningsvis skall ha varit en gemensam sovjetisk – polsk – östtysk operation. I operationsplaneringen bedömde Warszawapakten att det skulle åtgå cirka tre divisioner för att ta Själland och cirka fyra divisioner för att ta Jylland. Varav operationen mot Själland skulle genomföras som en kombinerad luftlandsättnings- och amfibisk operation, medan den mot Jylland skulle genomföras som en markoperation.¹⁶ För Warszawapaktens marinstridskrafter, var syftet att, dels att nedkämpa NATO marinstridskrafter i västra Östersjön, dels ta sig ut till Nordsjön.¹⁷ I de planer som berörs, de som framkommit, i War plans and alliances in theCold War förefaller Sverige ej omfattas, vid en övning 1974påtalas även vikten att Sverige bibehåller sin neutralitet i händelse av en konflikt mellan Warszawapakten och NATO. Däremot var NATO bedömning sådan att i händelse av en konflikt kunde svenskt territorium tänkas ockuperas av Warszawapakten för att möjliggöra en utbrytning till Nordsjön genom Öresund.¹⁸Den bedömningen kan troligtvis baserats på andra planer som t.ex. den Sovjetiska generalstaben producerat.

Det östtyska marina specialförbandet, Kampfschwimmerkommando 18(KSK-18), förefaller bl.a. haft uppgiften att göra kustartillerianläggningen på Langeland, Danmark, obrukbar i händelse av en väpnad konflikt.¹⁹Utöver den uppgiften förefaller även förbandet genomfört rekognosering av svenska hamnar och i fred utlagda sjömineringar.²⁰Förbandet skall ha utnyttjat både vanliga men även ombyggda handelsfartyg, med dolda slussar, för att transporteras in till Sverige och ut. Rekognoseringarna skall genomförts företrädesvis längs med Skånes och Hallands kust. Vad som även är intressant att notera är att dessa östtyska dykare, när de inte löste uppgifter agerade som vanliga sjömän ombord på fartygen d.v.s. de gömdes ej undan på något sätt.²¹

I boken Stasi: Östtysklands hemliga polis, framkommer ytterligare intressanta uppgifter avseende östtysk dykeriverksamhet. Enligt uppgifterna i boken, skall den östtyska underrättelsetjänsten, även haft egna utbildade dykare. Dessa fanns inom ramen för vad som skulle kunna beskrivas som underrättelsetjänstens egna specialförband. Detta förband skulle kunna verka mot högvärdiga mål, dels materiella, dels personella. Till detta förband förefaller även ett stödnätverk byggts upp där de skulle agera. De individer som ingick i detta nätverk skulle, dels kunna genomföra rekognosering av olika mål för förbandet, dels kunna ansvara för stödpunkter d.v.s. upplag där materiel förvarades. Vissa av dessa individer skulle även kunna ingå eller självständigt lösa stridsuppgifter. Förbandet och verksamheten förefaller byggts upp utifrån motsvarande sovjetisk verksamhet.²²

Det är nu det hela börja bli komplext. Enligt Olof Frånstedt, tidigare chef för kontraspionaget inom den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO), skall underrättelseinhämtning längs Skånes syd- och västkust genomförts av Polen. Där de enligt honom skall ha rekognoserat samtliga kustartillerianläggningar, därtill rekognoserat lämpliga vikar och bukter för landstigning.²³Polen förefaller varit delaktig i åtminstone en, planlagd, offensiv operation som innefattade svenskt territorium, vilket framkommit utifrån handlingar vid en genomförd övning 1954, där det antingen var Sovjetiska eller Polska förband som skulle ta delar av Skåne.²⁴

I detta sammanhang blir det intressant att belysa fyndet av en östtysk radiosändare för underrättelsepersonal på svenskt territorium, något jag belyst i tidigare inlägg. I slutet av 1960-talet fick SÄPO kännedom att en radiosändare fanns gömd i/vid Höganäs, varvid de påbörjade övervakning av platsen där den låg gömd. Då ingen uppenbarade sig vid platsen, så fattades beslutet om att gräva upp och beslagta radiosändaren, troligtvis hade operatören för radiosändaren fått kännedom om att platsen bevakades.²⁵Detta blir särskilt intressant utifrån vad som nu är känt avseende östtyska stödnätverk och vikten Warszawapakten satte på att kunna ta sig ut till Nordsjön.

Med vad som nu är känt, att både den svenska och danska kustförsvarsplaneringen var tätt sammanflätad i Öresund, ökar komplexiteten än mer. I boken Den dolda alliansen, framgår det att svensk och dansk sjöminering var synkroniserad d.v.s. där den svenska slutade, tog den danska vid och vice versa. Därutöver var eldområdena för de svenska och danska kustartilleriet överlappande i Öresund, vilket skulle skapat stora svårigheter för Warszawapakten att ta sig igenom. Vad som blir än mer intressant är att de sammanflätade sjömineringarna, förefaller den östtyska underrättelsetjänsten redan känt till 1961.²⁶

Sett till de kända planerna, var minröjning av sjömineringarna av yttersta vikt i både Stora Bält och Öresund för att möjliggöra att Warszawapaktens marinstridskrafter skulle kunna ta sig ut i Nordsjön. Tanken var att kunna skapa en smal passage genom mineringarna.²⁷ Således kan uttalandet av den östtyske marinchefen, Admiral Wilhelm Ehm, vid övningen 1974 blir förståeligt, att strävan var att Sverige skulle vara neutralt vid en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten.²⁸ Detta utifrån den problematik som skulle uppstå om även Sverige blev indragen i konflikten skulle bli stor, då både eldområden från artilleri, som kunde bekämpa minröjningsfartygen, samt sjömineringarna överlappade varandra. Varvid möjligheten att nå ut med sjöstridskrafter till Nordsjön via Öresund skulle bli mycket svår.

Således, Warszawapakten hoppades på att Sverige skulle förbli neutral i händelse av en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten. Alla med någon insyn i, eller varit delaktig i, operativ och strategisk militärplanering, vet att s.k. omfall d.v.s. vad gör vi om utgången inte blir som vi tänkt oss alltid omhändertas. Detta går att jämföra med det hemliga svenska västsamarbetet under det kalla kriget. Om utgången för Warszawapakten ej hade blivit som de hoppades, hade de varit tvungen att ha en alternativ plan (omfall), varvid inhämtning för denna alternativa plan, med hög sannolikhet, torde ha genomförts och kontinuerligt uppdaterats, för att vara i fas med förändringar.

På vilket sätt har då detta bäring mot vår samtid? Öresund är ett av de utpekade militärstrategiskt viktiga områdena i Sverige. Sannolikt har det också blivit än viktigare, utifrån att Ryssland under juni månad deklarerat att Östersjömarinen återtagit uppgifter i Atlanten. Varvid vikten av att kunna förflytta sig ut ur Östersjön i kris eller krig återigen blir en viktig faktor för Ryssland, därmed blir återigen Öresund likt under det kalla kriget ett särskilt viktigt geografiskt område.

Därtill kan det, sannolikt, förutsättas att den/de främmande makt/-er som kränker svenskt territorium, utnyttjar vad som utåt sett är civila handelsfartyg, men dessa fartyg kan även agera moderfartyg för undervattensverksamhet. Då det förefaller finnas en obruten utvecklingslinje från det andra världskriget, in igenom hela det kalla kriget och sannolikt in i vår samtid.

Slutsats

Östtyskland förefaller under de kalla kriget innehaft ett system för genomförande av marina specialförbandsföretag i fred, kris och krig. Det vill säga, personal fanns utbildad för att kunna genomföra inhämtning i fred och påverkan i kris och krig. Plattformar fanns för att dolt kunna in- och uttransportera personalen då de skulle genomföra sin verksamhet. Därutöver fanns stödpersonal som i fred kunde stödja urnästling av personalen om den ordinarie uttransporten ej kunde utnyttjas och i kris samt krig stödja de med materiel samt hålla de dolda.

Troligtvis var detta system uppövat i Öresundsregionen d.v.s. rekognosering genomfördes i fredstid och stödfunktioner övades för att i händelse av en väpnad konflikt kunna lösa uppgifter mot fördefinierade mål. Troligtvis ökade denna verksamhet under det försämrade säkerhetsläget vid de inledande åren av 1980-talet. Därtill ökade sannolikt verksamheten p.g.a. att Östtyskland övertog krigsuppgifter av Polen, då den sociala situationen kraftigt försämrades under inledningen av 1980-talet i Polen. Varvid nya mål sannolikt var tvungen att rekognoseras samt kontinuerligt genomföras kontroll av, för att notera förändringar.

Då det förefaller finnas en obruten linje avseende utnyttjandet av civila handelsfartyg som moderskepp för genomförandet av maritima specialförbandsföretag, får det förutsättas att den/de främmande makt/-er som genomföra inhämtning mot Sverige utnyttjar denna metod. Metoden i sig torde vara betydligt mer riskfri samt inneha en högre uthållighet än utnyttjandet av ubåtar för in- och uttransport av personal och stödfarkoster.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1(Svenska)

Russian Ships 1(Engelska)

The Telegraph 1(Engelska)

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.

Dansk Institut for Internationale Studier. Danmark under den kolde krig: den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991. Bd. 1, 1945-1962. Kbh.: Dansk Institut for Internationale Studier, 2005.

Friis, Thomas W. (red). Scholz, Michael F. (red). OSTSEE Kriegsschauplatz und Handelsregion. Visby: Gotland University Press, 2013.

Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.

Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Kemp, Paul. Midget Submarines of the second world war. London: Chatam Publishing, 1999.

Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok.

Schofield, William G. Frogmen: First Battles. Boston: Branden Publishing Company, 1987.

Tunander, Ola. Spelet under ytan: teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2009.

Slutnoter

¹Schofield, William G. Frogmen: First Battles. Boston: Branden Publishing Company, 1987s. 151.

²Ibid. s. 151-152.

³Ibid. s. 152-153.

Kemp, Paul. Midget Submarines of the second world war. London: Chatam Publishing, 1999, s. 28.

⁴Ibid.

⁵Tunander, Ola. Spelet under ytan: teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2009, s. 278-279, 283-284, 290.

⁶Ibid. s. 280.

⁷Ibid. s. 292.

⁸Ibid. s. 287-289.

⁹Andersson, Per. Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 181 no. 3 (2010): s. 217-218.

¹⁰Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 90.

¹¹Russian Ships. Project 1823. 2017. http://russianships.info/eng/support/project_1823.htm (Hämtad 2017-07-02)

¹²Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 188.

¹³Dagens Nyheter. Sjöblom, Anita. Dykare från DDR kartlade Sverige. 1993. http://www.dn.se/arkiv/inrikes/dykare-fran-ddr-kartlade-sverige/(Hämtad 2017-07-02)

¹⁴Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 34.

¹⁵The Telegraph. Day, Matthew. Poland remembers 30th anniversary of martial law declared to crush Solidarity. 2011. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/poland/8954069/Poland-remembers-30th-anniversary-of-martial-law-declared-to-crush-Solidarity.html(Hämtad 2017-07-02)

¹⁶Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok, s. 110, 113.

¹⁷Ibid. s. 102-103.

¹⁸Ibid. 102.

¹⁹Ibid. s. 113.

Friis, Thomas W. (red). Scholz, Michael F. (red). OSTSEE Kriegsschauplatz und Handelsregion. Visby: Gotland University Press, 2013, s. 202.

²⁰Dagens Nyheter. Sjöblom, Anita. Dykare från DDR kartlade Sverige. 1993. http://www.dn.se/arkiv/inrikes/dykare-fran-ddr-kartlade-sverige/(Hämtad 2017-07-02)

²¹Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 128.

²²Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017, s. 248-253.

²³Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014. s. 193-194.

²⁴Dansk Institut for Internationale Studier. Danmark under den kolde krig: den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991. Bd. 1, 1945-1962. Kbh.: Dansk Institut for Internationale Studier, 2005, s. 637.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 1.

²⁵Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014. s. 204.

²⁶Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 499, 501, 503, 511.

²⁷Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok, s. 103.

²⁸Ibid. s. 102.

Hur hamnade vi där vi är – svensk säkerhetspolitisk utveckling

Var femtionde år ger Klubben Brunkeberg ut en jubileumsbok med uppsatser om vad som skett de senaste femtio åren inom olika områden som kultur, samhälle mm. Nedan återfinns det av mig skrivna kapitlet som avhandlar den säkerhetspolitiska utvecklingen sedan 1967 då den förra jubileumsboken gavs ut. I många stycken är det en kritisk granskning av hur vi idag hamnat i ett sämre läge än för femtio år sedan.

Karlis Neretnieks

Att med femtio års mellanrum dokumentera vad som tilldragit sig under de gångna åren är inte bara ett sätt att bevara historien, det leder också till eftertanke.

För femtio år sedan stod vi mitt uppe i det Kalla kriget. USA och Sovjetunionen dominerade helt den säkerhetspolitiska scenen. Sverige var officiellt alliansfritt med målet att försöka hålla sig utanför ett eventuellt krig i Europa ”Alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Till stöd för den politiken hade vi en för våra förhållanden stark försvarsmakt (Krigsmaktenfram till 1975). Fördelarna för någon att försöka utnyttja svenskt territorium skulle uppvägas av de kostnader som det innebar att angripa Sverige. Det fanns också en klar insikt hos dåtidens svenska beslutsfattare att möjligheterna att endast med egna resurser avvärja ett stort upplagt angrepp mot Sverige var begränsade. Säkerhets- och försvarspolitiken måste därför möjliggöra att kunna ta emot utländsk hjälp. Ca 3% av bruttonationalprodukten avdelades till försvarsändamål.

Genom att Sverige utgjorde en ”sköld” för Natolandet Norge och att det svenska försvaret var tillräckligt starkt för att det skulle var möjligt att hinna (inom någon eller några månader) bistå Sverige så fanns det för Nato också starka skäl att ha ett nära samarbete med Sverige. Sammantaget en enkel och lättbegriplig doktrin såväl ur svensk som Natosynvinkel.

De senaste femtio åren kan säkerhetspolitiskt delas upp i fyra perioder: det tidiga Kalla kriget fram till ca 1970, det senare Kalla kriget fram till Sovjetunionens upplösning 1991, den ”eviga fredens tid” fram till Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och den nu pågående ”hysteriska famlandets tid”.

Skälet till att dela det Kalla kriget i två perioder grundar sig på hur den svenska neutralitetspolitiken omdefinierades omkring 1970. Från att neutraliteten varit ett säkerhetspolitiskt instrument blev det en dogm. Under de tidigare delarna av det Kalla kriget fanns en klar tanke, som också signalerades till utlandet, att om vi hotades eller angreps så måste en angripare (Sovjetunionen) räkna med att vi gjorde gemensam sak med Nato. Hur eventuella hot mot Sverige skulle kunna tolkas beskrevs dock inte, där skulle Sovjetunionen sväva i ovisshet. Sovjetunionen skulle alltid behöva ta med i kalkylen att om man vidtog några åtgärder i det nordiska området så fanns risken att Sverige anslöt sig till Nato. Efter ca 1970 blev i stället budskapet, både inom landet och utåt, att vi skulle förhålla oss neutrala vad som än hände i vår omvärld. Realpolitik förvandlades till en dogm.

Denna glidning illustreras av skrivningarna i ”Om kriget kommer”, en broschyr som delades ut till alla hushåll. I 1961 års upplaga av skriften nämns ingenstans varken neutralitet eller alliansfrihet. I 1989 års upplaga står det ”Om det blir krig ska vi vara neutrala och inte gå med på någondera sidan”.

Intressant nog återspeglas inte denna omsvängning lika tydligt i hur Sveriges hemliga (för svenska folket hemliga) samverkan med Nato utvecklades.

Samarbetet med Nato kan sägas ha börjat redan innan Nato fanns. I samband med diskussionerna att skapa en Nordisk försvarsallians 1948/49 gjordes det upp planer på hur de skandinaviska länderna skulle kunna samordna sina försvarsansträngningar i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Det gällde sådana frågor som hur spärra östersjöutloppen, utnyttja varandras flygbaser, samordning av underrättelsetjänst m fl. Att Danmark och Norge valde att gå med i Nato 1949 innebar inte att planerna som sådana miste sin aktualitet. Problemen förknippade med att försvara den skandinaviska halvön var desamma. Det fanns därför alla skäl att även fortsatt försöka samordna olika typer av insatser i det nordiska området även om det nu gällde Nato och inte bara Norge och Danmark. Samarbetet borde dock hållas hemligt för att undvika intrycket att vi trots vår alliansfrihet ändå var en del av alliansen. Under hela denna tidiga period av det Kalla kriget var det också en vedertagen sanning att vi i händelse av ett angrepp på Sverige borde föra striden på ett sätt som gav möjligheter att ta emot hjälp.

Det är också sannolikt att den planerade anskaffningen av svenska kärnvapen påverkades av det hemliga Natosamarbetet. Under 50- och 60-talen bedrevs det ett omfattande arbete i Sverige att utveckla egna kärnvapen. Arbetet var långt framskridet bl a byggdes en kärnreaktor med syftet att framställa klyvbart material till kärnvapen. Såväl de bandkanoner som togs fram för armén som attackflygplanet A32 Lansen var tänkta att kunna leverera kärnvapen. Kärnvapenprogrammet avbröts i slutet av 1960-talet. Även om det för närvarande inte föreligger några skriftliga källor talar mycket för att USA då gav Sverige garantier att även vi skulle omfattas av det amerikanska ”kärnvapenparaplyet”. Det av flera skäl. Det kan knappast ha legat i USA intresse att ytterligare länder skaffade sig kärnvapen, speciellt inte sådana där USA bara hade ett begränsat inflytande på hur de eventuellt skulle användas. Eftersom det dessutom var ett starkt amerikanskt intresse i att Sovjetunionen inte skulle kunna utnyttja svenskt territorium och därmed hota andra alliansmedlemmar så kanske det inte kostade så mycket att ge den garantin. Skulle Sverige angripas med kärnvapen så var det ett direkt hot mot Nato varför ett amerikanskt svar med kärnvapen ändå var en naturlig åtgärd.

Under 70-talet skedde en tydlig omsvängning i den svenska politiska retoriken. Neutraliteten hyllades som en i det närmaste religiös sanning. Oberoende av vad som eventuellt skulle kunna ske så skulle vi förhålla oss neutrala. Det tidigare samarbetet med Nato som hade skett på tämligen stor bredd och berört ett ganska stort antal personer i såväl Krigsmakten och som i stora stycken var satt på pränt i form av olika planer avbröts till stora delar. Kontakterna och samordningen med Nato fortsatte dock, även om det genomfördes under avsevärt diskretare former.

Det som skedde var att var att samarbetet personaliserades, lades utanför linjeorganisationen, det så väl i regeringskretsen som i Försvarsmakten. I stort sett ingenting skrevs längre ned. Även antalet invigda minskade avsevärt. I regeringen krympte kretsen under 70-talet till att i stort sett bara omfatta stats- och försvarsministrarna. I Försvarsmakten övergick samarbetet till en modell där olika chefer knöt personkontakter med sina motsvarigheter, främst då i Norge och Danmark. Vid informella möten diskuterades hur man skulle agera i olika hypotetiska krigsfall. I praktiken innebar det att man gav varandra en viss insyn i respektive lands krigsplanläggning vilket gjorde det möjligt att anpassa den egna planläggningen till vad en presumtiv allierad sannolikt skulle göra. De tekniska möjligheterna att samverka med Nato, t ex vad avser samordning av flygstridskrafter avvecklades inte. Underrättelsesamarbetet byggdes ut, bl a fick Nato möjligheter att ta del av FRA (Försvarets Radioanstalt) spaningsresultat i realtid. Krigsplaceringen av svenska officerare i olika Natostaber upphörde inte. Den svenska krigsplanläggningen förändrades inte heller. Sovjetunionen var och förblev huvudmotståndaren.

Det går att spekulera i orsakerna till denna omsvängning, från en pragmatisk och realpolitisk syn på Sveriges strategiska läge till en i offentliga sammanhang dogmatisk neutralitetspolitik. En anledning skulle kunna vara att man trodde att en sådan hållning skulle minska Sovjetunionens benägenhet att angripa Sverige i händelse av ett krig i Europa. Knappast en rimlig förklaring då Sveriges strategiska läge inte på något vis hade förändrats. Skälen för Nato och Sovjetunionen att utnyttja svenskt territorium var fortfarande lika starka. Ett annat skäl, mera troligt med hänsyn till att samarbetet fortsatte trots ihärdiga förnekanden om att det existerade, skulle kunna vara att den svenska opinionen till delar hade blivit uttalat amerikafientlig. För att då blidka, eller för att ha fortsatt ha stöd av, företrädare för denna opinion skärptes retoriken samtidigt med att kretsen inblandade minskades, framförallt i den politiska sfären. Det går inte att utesluta att man också började tvivla på enskilda personers pålitlighet, något som rimligtvis också borde tala för att antalet personer som var insatta i det svenska Natosamarbetet borde begränsas.

Det bör här påpekas att Olof Palme, som var mycket väl insatt i vad som pågick, trots sin stundtals mycket amerikafientliga retorik, i personliga samtal starkt betonade att det militära samarbetet med Nato, främst USA, inte fick äventyras. Det oberoende av vad han själv, eller andra politiker, sa offentligt.

En reflektion man kan göra kopplat till den allt starkare betoningen på Sverige skulle försvara sin neutralitet mot vem det än månde vara, och att vi inte förberedde eller räknade med utländsk hjälp, är varför Försvarsmakten tilläts bli allt svagare från 1968 och framåt. Försvarsbudgeten sjönk från ca 3,5 % av BNP vid slutet av 60-talet till ca 2,5 % 1989. Självfallet kan man söka ekonomiska förklaringar, pengarna kunde användas till politiskt populärare saker, men det är heller inte osannolikt att en ny generation politiker som själva saknade erfarenheter från beredskapstiden och som dessutom påverkades av samhällstämningarna under 70-talet hade en mer negativ inställning till militärt försvar än sina föregångare. Klart är dock att retoriken stämde illa med våra praktiska möjligheter att göra neutralitetspolitiken trovärdig.

Sovjetunionens upplösning 1991 ställde Sverige i ett fullständigt ny säkerhetspolitiskt läge. Efter en viss tvekan på några år, där den osäkra utvecklingen i det forna Sovjetunionen ingav fortsatt oro, började det i Sverige växa fram en syn att risken för ett eventuellt krig i Europa kunde avskrivas – ett militärt hot mot Sverige var inte aktuellt inom överskådlig tid, om ens någonsin.

Konsekvensen blev att Försvarsmaktens förmåga att möta ett angrepp mot Sverige i stort sett avvecklades. Den återstående organisationen inriktades på att kunna lösa begränsade internationella uppgifter. Försvarsanslagen sjönk från 2,5 % av BNP år 1989 till ca 1,1 % 2009. Konkret innebar det att antalet markstridsförband minskade från ca 400 bataljoner till 16[1], antalet stridsflygplan från ca 300 mm till 100, antalet ytstridsfartyg från ca 30 till 7, antalet ubåtar från 12 till 4. Den logistik- och ledningsorganisation som krävs för ett nationellt försvar avvecklades. Hela det civila försvaret med ansvar för det civila samhällets överlevnad i krig vad avser försörjning, sjukvård, transporter mm avvecklades fullständigt.

I linje med denna inriktning avskaffades i praktiken också värnplikten år 2009.

Utöver att den nationella försvarsförmågan avvecklades skedde också en radikal ominriktning av säkerhetspolitiken i stort. Från en neutralitetspolitik som officiellt drivits under närmare tvåhundra år till att Sverige blev medlem i en allians. Inträdet i EU 1995 innebar att Sverige påtog sig förpliktelser gentemot andra länder i händelse av allvarliga kriser eller i värsta fall krig. Svensk säkerhet skulle hanteras tillsammans med andra. En följd av EU-inträdet som väckte förvånansvärt lite uppseende och debatt, det speciellt mot bakgrund av det tidigare nästan fanatiska försvaret av den svenska neutralitetspolitiken i vissa kretsar. Möjligen kan man söka förklaringen till frånvaron av debatt i att ingen, eller åtminstone väldigt få, såg framför sig några situationer där solidaritetsklausulen i EU-fördraget skulle behöva utlösas.

Till bilden hör också att Sverige redan 1994 hade anslutit sig till PfP (Partnership for Peace. Efterhand utvecklades medlemskapet i PfP till att omfatta allt mer kvalificerad övningsverksamhet tillsammans med olika Natostater. Sverige deltog också i flera Natoledda internationella insatser bl a i Bosnien på 1990-talet och i Afghanistan under 2000-talet. Beröringsångesten med Nato minskade.

En mycket viktig händelse som drastiskt ändrade Sveriges situation var de Baltiska ländernas inträde i Nato 2004. Sverige var nu i praktiken omgivet av Natostater (Finland undantaget). Något som av de flesta sågs som ett starkt bidrag till ökad svensk säkerhet. Den svenska regeringen uttalade också sitt kraftiga stöd för de baltiska staternas vägval.

Något som väldigt få reflekterade över vid denna tidpunkt var dock vilka konsekvenser det skulle kunna ha i ett läge där Ryssland, som vid den tidpunkten var starkt försvagat, åter skulle utgöra ett militärt hot mot sina grannar.

Denna period kan sägas ha pågått fram till den ryska annekteringen av Krim år 2014. Visserligen skedde en viss retorisk omsvängning i försvarsbeslutet 2009 efter Georgienkriget året innan, men den innebar inga konkreta åtgärder vad avsåg förmågan att försvara Sverige. Tidigare planerade nedskärningar av Försvarsmaktens förmåga fortsatte. Som nämnts avskaffades värnplikten i detta försvarsbeslut. Även tidigare inplanerade materielprojekt som t ex att ge flottans fartyg en adekvat luftvärnsbeväpning skrinlades. Inriktningen att Försvarsmakten främst skulle organiseras för internationella insatser bibehölls. Så sent som i oktober 2102 uttalade den då sittande försvarsberedningens ordförande att ”Ryssland drar sig österut. Europa säkrare än på länge.” Mentalt satt Sverige fortsatt kvar i ”den eviga fredens” synsätt, förstärkt av den då sittande borgerliga regeringens kraftiga ovilja att avdela pengar till försvaret, kanske tydligast illustrerat av dåvarande statsministerns, Fredrik Reinfeldt, uttalande år 2013 att ”Försvaret är ett särintresse”.

Perioden kan sammanfattas med att den kanske illustrerar två mänskliga egenskaper: önsketänkande och oförmåga att tänka om. Inledningsvis tolkades utvecklingen Ryssland och Europa på mest positivt tänkbara sätt. Därefter, när klimatet blev kärvare, när den ryska upprustningen, militära övningsverksamheten och utrikespolitiken började ta sig alltmer aggressiva former, en ovilja att se och acceptera att den säkerhetspolitiska miljön var på väg att förändras.

Den period som inleddes år 2014 kan benämnas ”det hysteriska famlandets tid”. Vändpunkten var den ryska annekteringen av Krim i januari 2014. Även de mest naiva började inse att vi stod inför en oroligare och farligare tid. Alla politiska partier deklarerade att Sveriges läge hade blivit mer utsatt och att det borde vidtas åtgärder för att öka landets säkerhet.

Även om alla var överens om att det nationella försvaret borde stärkas blev de konkreta åtgärderna begränsade. Den minsta gemensamma nämnare man kunde enas om var att den organisation som beslutats är 2009, främst avsedd för internationella insatser, skulle modifieras något för att bättre lämpa sig för nationellt försvar. Försvarsanslaget skulle succesivt höjas så att det efter fem år (2020) skulle vara ca 10% högre än det var vid utgångsläget (2015). Även om det presenterades som en förstärkning av försvaret innebar det inte någon påtaglig ökning av försvarsförmågan. Antalet krigsförband förblev detsamma och mycket av nödvändig materiell förnyelse inrymdes inte i planerna. Försvarsanslaget förblev oförändrat som andel av BNP, ca 1 %. Lägst i Norden där övriga länder låg på ca 1,5 %. Anledningarna till oviljan att satsa mer på landets försvar kan man bara spekulera i; oförmåga att acceptera tanken att Sverige skulle kunna drabbas av krig efter 200 år av fred, kvarhängande önsketänkande från ”den eviga fredens tid”, politisk oförmåga att i ett välfärdssamhälle omfördela resurser från sociala förmåner till något som antagligen ger få röster, bristande erfarenhet och förmåga att tänka i säkerhetspolitiska termer, förklaringarna kan vara många och flyter sannolikt in i varandra.

Genom att försvarsöverenskommelsen hade en mycket bred förankring i Riksdagen ledde det också till konsekvensen att försvarsfrågan i praktiken avfördes från dagordningen. Partierna hade berövat sig själva handlingsfriheten att föreslå ökade anslag. Ett sätt för flera politiska partier att försöka dölja oviljan att satsa nödvändiga resurser på försvaret blev att flytta försvarsdebatten från kostsamma nationella åtgärder till att istället diskutera internationella samarbeten.

Där utkristalliserade sig två huvudlinjer: svensk Natoanslutning alternativt ökad nordisk samverkan. För Norge och Danmark var Natomedlemskapet grundstenen i deras säkerhetspolitik där en ökad samverkan med Sverige bara var intressant om det kunde ses som ett komplement till denna övergripande inriktning. För Sveriges del innebar det att om samarbetet skulle innebära samverkan i krig att svensk planering skulle behöva anpassas till Natos krigsplanering, något som i praktiken skulle kräva ett svensk Natomedlemskap. En politiskt obekväm lösning för flera partier.

Alternativet till ett Natomedlemskap som efterhand växte fram var ett närmande till Finland. Också ett land som heller inte var medlem i Nato. Sannolikt insåg dock båda ländernas statsledningar de säkerhetspolitiska begränsningar som fanns i ett svensk-finskt militärt samarbete. Det kunde ge effektiviseringar, eventuellt också ekonomiska fördelar i fred, kanske också i viss mån öka osäkerheterna i ryska kalkyler, med det innebar inte någon garanti för att ett angrepp skulle mötas med gemensamma krafter. Till det skulle det behövas en långtgående formell militärallians och en gemensam säkerhetspolitik. Dessutom var man sannolikt också fullt medveten om att ett sådant samarbete inte skulle eliminera behovet av annan hjälp i händelse av ett angrepp.

Såväl Finland som Sverige utvecklade därför kraftigt samarbetet med Nato under den här perioden, bl a genom ett allt aktivare deltagande i olika Natoövningar i Östersjöområdet. Redan tidigare hade en långtgående anpassning av ländernas försvarsmateriel påbörjats i en riktning där det skulle vara enklare att samverka med Nato, främst USA. Det svenska flygvapnet övergick t ex till att använda sambands och dataöverföringssystem som gjorde det möjligt att samverka med Nato flygstridskrafter. Politiken kan enklast beskrivas som ett sätt att närma sig Nato så långt överhuvudtaget möjligt utan att formellt bli medlemmar i alliansen.

I mångt och mycket kan säkerhetspolitiken under de gångna femtio åren sägas ha gått hela varvet runt. Ryssland är åter ett hot, att bädda för hjälp från Nato är på nytt en nödvändighet. Dock läget är i flera avseenden annorlunda än vad det var för femtio år sedan.

Det starka försvar Sverige hade på femtio- och sextiotalen gav oss ett visst mått av handlingsfrihet. Vi hade då förmågan att stå emot ett angrepp under tämligen lång tid, kanske några månader. Eventuell hjälp behövde därför inte vara förberedd i detalj, det fanns tid för att anpassa den till händelseutvecklingen. Det är inte förhållandet i dag. Nu är vi i behov av omedelbar hjälp.

De baltiska staternas Natomedlemskap som vi inledningsvis såg som ett bidrag till ökad svensk säkerhet har i viss utsträckning förvandlats till det motsatta. De kan inte försvara sig själva mot ett eventuellt ryskt angrepp. De är helt beroende av mycket tidig hjälp från andra medlemmar i alliansen. En av förutsättningarna för att de ska få denna hjälp är att Nato kan utnyttja svenskt territorium, främst då svenskt luftrum och sjöterritorium. Möjligheterna för Sverige att stå utanför en eventuell väpnad konflikt i Östersjöområdet har minskat.

Teknikutvecklingen har skapat förutsättningar för ett tämligen uppenbart ryskt motdrag som i praktiken skulle omöjliggöra för Nato att effektivt stödja de baltiska staterna. Genom att tidigt ”låna” delar av svenskt territorium skulle Ryssland med moderna långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem kunna hindra Nato att lämna ett effektivt stöd till sina alliansmedlemmar i Baltikum. De ryska incitamenten för ett militärt angrepp mot Sverige kopplat till en konflikt i Baltikum är mycket starka.

Även förändringar utanför Sveriges närområde måste idag vägas in i svenska bedömningar på ett annat sätt än tidigare. Vilket inte gör bilden mindre komplicerad.

En av hörnstenarna i europeisk säkerhet var tidigare USA:s starka militära närvaro i Europa. Den reducerades drastiskt efter det Kalla krigets slut. Det är ytterst osannolikt att USA på nytt kan avdela tillnärmelsevis liknande resurser för att möta det ökande ryska hotet i Europa. Det av flera skäl. Nödvändigheten att balansera Kina i Stillahavsområdet, d v s göra det trovärdigt att man kommer bidra till att försvara sina allierade i Asien, bl a Japan Filippinerna och Sydkorea gör att stora resurser måste avdelas till den delen av världen. Likaså kräver andra oroshärdar som t ex Mellanöstern amerikansk militär närvaro. USA har och kommer inte att ha resurser för ett mycket omfattande militärt engagemang i Europa, liknande det under Kalla kriget. Amerikanska politiker har också under längre tid ställt frågan varför amerikanska skattebetalare ska dra det tyngsta lasset när det gäller försvaret av Europa. EU har fler innevånare än USA och en ungefär lika stor ekonomi.

Även om EU aldrig i praktiken haft något inflytande när det gäller Europas militära säkerhet, så har unionen spelat en viktig roll när det gäller andra maktmedel, bl a ekonomiska sanktioner. Exempelvis de som infördes mot Ryssland i samband med annekteringen av Krim 2014. Den politiska utvecklingen de senaste åren, kanske främst den framväxande nationalismen i flera medlemsländer, tyder på att även EU som säkerhetspolitisk aktör håller på att försvagas.

Sammantaget befinner sig Sverige i ett i många stycken sämre läge idag än vad vi var för femtio år sedan.

Hur de senaste årens turbulens och våra åtgärder, snarare brist på åtgärder, för att möta utmaningarna kom att påverka Sveriges säkerhet kommer sannolikt att ge författarna till nästa jubileumsbok, år 2067, åtskilligt att skriva om.

*****

Karlis Neretnieks är generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan. Han ha också varit bland annat operationsledare i dåvarande Milo Mitt och chef för Gotlands regemente (P18). Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

[1] En bataljon innehåller, mycket grovt räknat, ca 1000 personer.

Strategiskt korsdrag?

Reflektion

En av de mer intressanta nyheterna den senaste tiden, är beskedet om den gemensamma och två delade flottövningen ”GemensamtHav-2017” mellan Ryssland och Kina. Där endel av övningen kommer genomföras i Östersjön i slutet av Juli och en del i mitten av September i Ochotska havet.¹ Den bilaterala övningen ”Gemensamt hav” har genomförts mellan Ryssland och Kina sedan 2012. Detta är det andra tillfället som övningen genomförs utanför vad som traditionellt kan betecknas som den kinesiska intressesfären, det första tillfället var 2015 i Medelhavet.²

Detta är dock inte första gången som kinesiska örlogsfartyg befinner sig i Östersjön, senast var under hösten 2015, då tre örlogsfartyg bl.a. besökte Stockholm.³ Denna samövning blir synnerligen intressant ur perspektivet att delar av den ryska Norra Marinen (NM) samtidigt kommer befinna sig i Östersjön.⁴Då en gemensam marinövning mellan stater ffa. utanför dess ordinarie intresseområde alltid har någon form av strategisk bakgrund, är det av intresse att belysa tre hypoteser till varför Kina väljer att öva i Östersjön. De tre hypoteserna kanvara, Strategisk signalering gentemot USA, Den nya ”sidenvägen” samt Förmågeuppvisning. Samtliga tre hypoteser kan vara giltiga och troligtvis går de ihop. Det vill säga flera strategiska målsättningar, inom ramen för övningen, skall uppnås.

Strategisk signalering gentemot USA, då USA genom sina åtaganden inom ramen för NATO har ett strategiskt intresse av Östersjöregionen, men även framhäver rätten till fri passage i t.ex. Sydkinesiska sjön⁵ skulle den kinesiska övningsverksamheten i Östersjön kunna utgöra en form av signalering. Med innebörden att motsvarande koncept även gäller i andra världsdelar av andra stater, där USA traditionellt, i modern tid, haft ett mer uttalat intresse. Detta faller även in i vad som får anses vara ett gemensamt intresse hos både Kina och Ryssland, utmanande av vad de anser vara en unipolär världsordning av USA.⁶

Den nya ”sidenvägen”, är ett globalt kinesiskt projekt som skall öka handelsutbytet mellan Asien, Afrika och Europa, som omfattar både land- och sjövägar.⁷ Detta innebär på både kort och lång sikt, att Kina kommer öka sitt globala intresse, men även gå utanför sina traditionella intresseområden. Detta kan vara en av anledningarna till att ”Gemensamt Hav-2015” genomfördes i Medelhavet. Sett till det svenska närområdet och Östersjön, så är den kinesiska intentionen att en landväg skall finnas över Nederländerna, Tyskland, Polen och Belarus.⁸ Varvid detta givetvis ger ett strategiskt intresse av att signalera närvaro i regionen, där flottstyrkor traditionellt alltid fyllt en roll. I sammanhanget är det även värt att notera det ökade militära samarbetet mellan Belarus och Kina,⁹ vilket även skulle kunna föranleda en närvaro.

Förmågeuppvisning, Kina har under en längre tid investerat både tid och pengar att utveckla sin flotta för att kunna agera som en global högsjöflotta. Då det innebär att maktprojecering kan genomföras på olika sätt.¹⁰ Dock är bilateral övningsverksamhet ofta av karaktären att det genomförs omfattande planering en lång tid innan, varvid förberedelser även genomförs en lång tid innan. Vilket innebär att den faktiska förmågeuppvisningen, i sig kan ifrågasättas.

Avslutningsvis, oaktat vilken av hypoteserna som är mer giltig än den andra, har ett ”strategiskt korsdrag” uppstått i Östersjöregionen. De tre största militärmakterna i världen kommer mötas på ett ytterst begränsat geografiskt område, med olika förmågor. Samtliga tre förefaller ha strategiska intressen i regionen, om än troligtvis olika, vilket innebär att säkerhetssituationen i Östersjöregionen inte gått till det bättre utan förefaller snarare förflyttat sig till det sämre. Då det mycket väl kan innebära att de tre största globala militära aktörerna använder regionen som en arena för kraftmätning.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

¹Reuters. China, Russia held navy drill on Sunday – Xinhua. 2017. http://www.reuters.com/article/us-china-russia-idUSKBN19A010(Hämtad 2017-06-23)

Global Times. Yuandan, Guo. Yusha, Zhao. Advanced PLA navy ship to join joint drill with Russia. 2017. http://www.globaltimes.cn/content/1052224.shtml(Hämtad 2017-06-23)

²Xinhua. Backgrounder: China-Russia naval drills. 2015. http://news.xinhuanet.com/english/2015-08/19/c_134533931.htm(Hämtad 2017-06-23)

Cable News Network. Lendon, Brad. Hunt, Katie. China, Russia begin joint exercises in South China Sea. 2016. http://edition.cnn.com/2016/09/12/asia/china-russia-south-china-sea-exercises/index.html(Hämtad 2017-06-23)

Dalsjö, Robert. Korkmaz, Kaan. Persson, Gudrun. Örnen, Björnen och Draken: Militärt tänkande i tre stormakter. Stockholm: Totalförsvarets Forskningsinstitut, 2015, s. 73.

³Svenska Dagbladet. Kinesiska stridsskepp på unikt besök i Stockholm. 2015. https://www.svd.se/kinesiska-stridsskepp-pa-unikt-besok-i-stockholm(Hämtad 2017-06-23)

⁴The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. World’s biggest nuclear sub to show off in the Baltic. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/04/worlds-biggest-nuclear-submarine-show-off-baltic-sea(Hämtad 2017-06-23)

The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Look who’s coming; world’s largest submarine en route south. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/05/look-whos-coming-worlds-largest-submarine-en-route-south(Hämtad 2017-06-23)

⁵Reuters. Brunnstrom, David. U.S. admiral sees new South China Sea freedom of navigation operations. 2017. http://www.reuters.com/article/us-usa-china-pentagon-idUSKBN17S2EB(Hämtad 2017-06-23)

⁶Financial Times. Sawers, John. We are returning to a world of great-power rivalry. 2016. https://www.ft.com/content/2291f260-954e-11e6-a1dc-bdf38d484582?mhq5j=e3(Hämtad 2017-06-23)

⁷World Economic Forum, Bruce-Lockhart, Anna. ’Why is China building a New Silk Road?’. 2016. https://www.weforum.org/agenda/2016/06/why-china-is-building-a-new-silk-road/(Hämtad 2017-06-23)

⁸The Wall Street Journal. Page, Jeremy. China Sees Itself at Center of New Asian Order. 2014. https://www.wsj.com/articles/chinas-new-trade-routes-center-it-on-geopolitical-map-1415559290(Hämtad 2017-06-23)

⁹Belarus Digest. Mitskevich, Dzmitry. ’What Does Belarus Want From China?’. 2017. http://belarusdigest.com/story/what-does-belarus-want-china-29880(Hämtad 2017-06-23)

¹⁰The Heritage Foundation. Cheng, Dean. China’s Pivot to the Sea: The Modernizing PLA Navy. 2015. http://www.heritage.org/defense/report/chinas-pivot-the-sea-the-modernizing-pla-navy(Hämtad 2017-06-23)

Inmätning?

Reflektion

I Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) rapport Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet – en strategisk faktors regionala betydelse publicerad 13JUN2017, framkommer väldigt intressant information som till del kan förklara viss rysk verksamhet. I rapporten framkommer det att de ryska långräckviddiga kryssningsrobotarna baserad på fartyg och ubåtar, eventuellt, enbart kan verka mot fasta förinmätta mål.¹Huruvida så även är fallet för de flygplansbaserade samt markbaserade ryska systemen redovisas ej. Dock utgör t.ex. Kalibr (som finns på fartyg och ubåtar) systemet ett av de nyare systemen och t.ex. kryssningsroboten till Iskander ett äldre system, varvid problematiken torde vara detsamma för Iskander systemet.

Vad avser verksamheten för att förinmäta fastamål, så kan det till del liknas med lantmäteriverksamhet. Enkelt beskrivet, innebär det att någon måste befinna sig fysiskt på platsen eller i anslutning till platsen där ett mål finns, som skall bekämpas. Detta kan antingen göras i förväg eller då behov uppstår. Genomförs det i förväg innebär det att någon faktiskt befinner sig på platsen och fastställer positionen exakt, med olika metoder. Genomförs det då behov uppstår innebär det oftast att någon fastställer sin egen position, i anslutning till målet, och utifrån sin egen position med olika metoder approximerarvart det aktuella målet befinner sig.

Detta skulle kunna vara en fullt rimlig förklaring till varför respektive armé/-kår kommer tilldelas ett predestinerat inhämtningsförband för dess fjärrbekämpningsförband.²Vilket även skulle kunna styrka tesen, att den ryska bekämpningskedjan ej är fullt utvecklad i dagsläget, i förhållande till västerländska system, något som berördes i ett tidigare inlägg avseende Iskander förbanden.³

Ur ett annat perspektiv blir FOI uppgifter mycket intressanta om man applicerar de på den svenska säkerhetspolisens (SÄPO) uppgifter, avseende rysk inhämtningsverksamhet som syftar till krigsförberedelser.⁴ Krigsförberedande verksamhet handlar ytterst om s.k. operativ inhämtning d.v.s. faktiska förhållande klarläggs, dessa är oftast terräng- och/eller objektbaserade. Något som kan jämföras med s.k. fältövningar som genomförs inom Försvarsmakten, då förband befinner sig i trolig terräng där strider skall utkämpas och planlägger för hur striden skall genomföras.

Skillnaden vid s.k. operativ inhämtning blir att den planerade enheten ställer ett antal inhämtningsfrågor till sin underrättelsetjänst. Underrättelsetjänsten genomför då inhämtningen i terrängen eller mot objektet där osäkerheter råder, i syfte att antingen kunna verifiera eller falsifiera om den planerade verksamheten kan genomföras. Ett svenskt exempel på detta kan vara den s.k. ”Flygenhet 66” inhämtning avseende flygfält i andra länder som skulle kunna nyttjas för dess verksamhet.⁵

Då s.k. operativ chock utgör ett grundläggande fundament i rysk operationsplanering (något som kommer utvecklas mer under en inläggsserie i sommar), blir förmågan att bl.a. kunna verka med en kraftfull initial fjärrbekämpningsförmåga avgörande. Då detta mot väl valda mål kommer kunna skapa, åtminstone en initial, handlingsförlamninghos en motståndare. Exempel på sådana mål skulle kunna vara förmågan att genomföra inhämtning, ledning o.dyl.

Härvid skulle det kunna anses, åtminstone, vara troligtatt inhämtning genomförts mot högvärdiga mål på svenskt territorium, utifrån de av FOI rapporterade begränsningarna för de ryska kryssningsrobotsystemen. Syftet med denna inhämtning mot högvärdiga mål av rysk underrättelsetjänst är troligtvis att kunna uppnå en inledande operativ chock, i händelse av en väpnad konflikt där svenskt territorium involveras.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

¹ Granholm, Niklas (red). Rydqvist, John (red). Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet – en strategisk faktors regionala betydelse. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2017, s. 30.

² Izvestia. «Iskandery» poluchat «glaza» v tylu vraga. 2017. http://iz.ru/news/711110 (Hämtad 2017-06-15)

³ Jägarchefen. Något om Iskander. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/06/nagot-om-iskander.html(Hämtad 2017-06-15)

⁴ Sveriges Radio. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857(Hämtad 2017-06-15)

⁵ Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. 2011. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 331.

Nya kärnvapen i Korea belyser ovisshet i Europa

av Ingolf Kiesow Efter det kalla krigets slut kom en period då kärnvapenfrågorna kom att tillmätas mindre betydelse. Idag präglas världen åter av stormaktsmotsättningar och växande osäkerhet – även om kärnvapnen – särskilt sedan USA har fått en ny president med ett osäkert handlag. Ny situation på den koreanska halvön Två händelser har nu inträffat […]

Något om Iskander

Reflektion

Tre intressanta nyheter avseende det ryska fjärrbekämpningssystemet Iskander har publicerats under de senaste veckorna. Inledningsvis bör ett uttalande av Rysslands Försvarsminister, Sergej Sjojgu, noteras från den 24MAJ2017, avseende takten för ombeväpning till Iskander systemet hos de ryska väpnade styrkorna. Enligt honom kommer denna ombeväpningen vara genomförd i slutet av 2020.¹ Tidigare uppgifter gjorde gällande att denna ombeväpning skulle vara genomförd under 2018.²

Den andra området av intresse avseende Iskander är, att systemet lufttransporterats till Tadzjikistan för övningsverksamhet i slutet av maj 2017.³ Detta skall även varit det första tillfället när ett robotskott från Iskander systemet avfyrats utanför ryskt territorium, enligt övningsscenariot skall en förläggningsplats för terrorister, i bergsområde, bekämpats av systemet. Målet befann sig cirka 140 km ifrån Iskander systemet, när bekämpningen genomfördes. Iskander systemet har, minst, en räckvidd om 500 km.⁴

Den tredje och avslutande nyheten avseende Iskander systemet, är att särskilt dedikerade fjärrspaningsförbandkommer upprättas för att genomföra måluttag till Iskander förbanden. Respektive armé/-kår kommer tilldelas dessa fjärrspaningsförband. Enligt uppgifter till Izvestia skall ett sådant förband redan vara operativt i det södra militärdistriktet (MD S), i det västra (MD V) och centrala militärdistriktet (MD C) är denna förbandstyp under uppbyggnad. En av anledningarna som uppges för upprättandet av förbandstypen är att de obemannade flygande farkosterna (UAV), kan få problem att upptäcka välmaskerade mål.⁵

Vad är det då som gör dessa nyheter anmärkningsvärda, då de enskilt och tillsammans kan te sig relativt obetydliga? Dessa tre nyheter avseende Iskander systemet, vill jag påstå visar på ett antal styrkor och svagheter med systemet.

Inleder vi med styrker avseende systemet kan de tre nyheterna påvisa följande:

Den första styrkan får anses vara att systemet är lufttransportabelt samt snabbt kan verka när systemet nått sin baseringsplats. Detta innebär att Ryssland snabbt kan täcka områden som normalt inte omfattas av det ”fjärrbekämpningsparaply” som gradvis börjat upprättats gentemot områden angränsande till Ryssland.
Den andra styrkan som, sannolikt, kan påvisas utifrån upprättandet av fjärrspaningsförbanden. Är förmågan till att kunna verka med kort tid. Sett till en reguljär konflikt, kommer Iskander systemet kunna verka snabbare än olika flygföretag. Varvid predestinerade fjärrspaningsförband, kan påskynda bekämpningsförloppet markant. Därtill kan erfarenheterna från t.ex. NATO insats i Kosovo omhändertagits, då en del av bekämpningen skedde mot skenmål, något som kan undvikas med mänskliga observatörer.

Vad avser svagheter:

Med anledning av att ombeväpningen till Iskander hos markrobotförbanden, förefaller förskjutits två år framåt i tiden, kan de olika sanktionerna som införts mot Ryssland sedan annekteringen av Krimhalvön, nu börjat påverka den ryska vapenindustrin. Detta kan även innebära på sikt, att andra områden i Ryssland kan komma påverkas på olika sätt av sanktionerna.
Utnyttjande av fjärrspaningsförband, eller i svensk nomenklatur s.k. Artillerijägare, för att erhålla måluttag visar på att den ryska bekämpningskedjan ej är välutbyggd på det operativa och sannolikt inte det strategiska djupet. Hade de tekniska inhämtningssystemet haft en god täckning på det operativa och strategiska djupet, hade en förbandsuppbyggnad med inhämtningsförmåga predestinerad Iskander förbanden, ej krävts. Därtill hade även bekämpningskedjan kunnat agera snabbare, då mänskliga sensorer oftast täcker ett mindre geografiskt område samt är långsammare.

Således, då Iskander systemet tillsammans med ett antal andra system, får anses vara högt prioriterade system i Ryssland, är det intressant att notera hur det ryska moderniseringsprogrammet av de väpnade styrkorna, troligtvis, försenats maa. de införda sanktionerna. Troligtvis har detta påverkat andra systemområden som är nödvändiga för Iskander systemet, såsom inhämtningsresurser i form av UAV och satellitsystem för att erhålla en effektiv och snabb bekämpningskedja på det operativa och strategiska djupet.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

¹TASS. Russian ground forces to be fully rearmed with Iskander-M ballistic missiles by late 2020. 2017. http://tass.com/defense/947360(Hämtad 2017-06-11)

²TASS. Russian army to get Iskander-M systems, other latest weapons by 2018. 2014. http://tass.com/russia/743550(Hämtad 2017-06-11)

³TASS. Russia moves Iskander missile systems for drills to Tajikistan for first time. 2017. http://tass.com/defense/947501(Hämtad 2017-06-11)

⁴TvZvezda. «Iskander-M» vpervyye osushchestvil pusk rakety za rubezhom: effektnyye kadry. 2017. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201706011550-6em0.htm(Hämtad 2017-06-11)

⁵Izvestia. «Iskandery» poluchat «glaza» v tylu vraga. 2017. http://iz.ru/news/711110(Hämtad 2017-06-11)

Avvikelse?

Reflektion

En relativt möjlig och undanskymd förändring avseende den ryska Östersjömarinens övningsmönster kan vara på väg att skönjas. Det som avses är en möjlig ny inriktning att öva upp förmågan för att åtminstone med del, kunna verka som högsjöflotta, d.v.s. agera ute i Atlanten. Dock får det antas, att de har en väldigt lång väg att nå dit. Med anledning av, tidigare avsaknad övningsverksamhet i Atlanten. Utöver ovanstående kan det finnas ytterligare två, sannolika, förklaringsmodeller som kommer beröras.

Ett mantra inom underrättelsetjänst är normalbild, vad som brukar sägas är att det krävs uppföljning av en verksamhet under två dagar, veckor, månader eller år, beroende på verksamheten för att etablera en normalbild. Vid en enkel sökning på sökordet Atlanten, två år bakåt i tiden, för det västra militärdistriktet (MD V) som Östersjömarinen sorterar under, erhålls resultatet att Atlanten nämns totalt 11 gånger. Här finns det givetvis en möjlighet att verksamhet inte rapporteras eller att sökningen ej ger utslag på allt. Varvid Medelhavet även har lagts till, då fartygen de facto går ut i Atlanten för att ta sig dit, så ökar antalet unika träffar med 2, som var landstigningsfartyg.

Landstigningsfartyg nämns vid fem av dessa 13 tillfällen, då de genomfört förflyttning till och från Medelhavet.¹ Vid två av dessa 13 tillfällen berörs forsknings och räddningsfartyg som antingen övat eller genomfört passage över Atlanten.²Vid två av de 13 tillfällen omnämns Jaroslav Mudryjlångseglats.³ Vid ett av de 13 tillfällena omnämns skolfartyget Smolnyj seglats.⁴ Vid tre av dessa 13 tillfällen omnämns korvetterna Bojkij, Soobrazitelnyjoch Steregusjtjij avseende deras övningsverksamhet som, dels genomförts under april månad, dels påbörjats nu under juni månad i norra Atlanten.⁵

Av detta är de två sista månadernas, under 2017, verksamhet som är av intresse, då det förefaller varit renodlade stridsövningarsom genomförts i norra Atlanten, kontra de övriga omnämnanden som i huvudsak förefaller varit passage eller materielförsök i Atlanten. I både april samt juni övningen förefaller Bojkijdeltagit, i april övningen deltog även Soobrazitelnyj och i Juni övningen skall enligt rapporteringen även Steregusjtjijdelta, dock förefaller Steregusjtjij fortfarande befinna sig i Östersjön.⁶ Därtill är det täta intervallet med utsegling till Atlanten ovanligt. Detta innebär att en avvikelse i normalbilden har inträffat. Här skall poängteras att det är en översiktlig sökning som genomförts, varvid felkällor kan finnas.

Vad gör då detta intressant? Under det kalla kriget hade del av ÖM som uppgift att gå ut i Atlanten i händelse av en väpnad konflikt.⁷Där skulle, sannolikt, del av ÖM enskilt eller i samverkan med den Norra Marinen (NM) påverka NATO konvojering av materiel och personal till Västeuropa. Då det fortfarande enbart är vid två tillfällen som stridsövningsverksamhet genomfört i Atlanten av ÖM, är det för tidigt att ens benämna det som troligt att ÖM skulle återtagit en sådan uppgift. Fortsätter dock övningsmönstret i samma riktning, så torde det kunna ses som troligt.

Vad som dock skulle tala emot det, är den nuvarande numerären av ytstridsfartyg hos ÖM. Dock har NATO även reducerat sin numerär av ytstridsfartyg, varvid det skulle kunna vara en möjlighet att en sådan uppgift kan lösas. En gradvis ökning av ÖM numerär kan även skönjas. Därtill kan planeringen avseende hur den maritima striden i Östersjön skall föras i nutid kontra det kalla kriget skilja sig markant åt, vilket skulle kunna tala för att åtminstone delar av ÖM kan avvaras för att lösa uppgifter i Atlanten.

Den andra möjligheten är att den i april genomförda övningsverksamheten och den nu påbörjade är två vitt skilda företeelser. Den i april förefaller varit renodlad övningsverksamhet. Den nu påbörjade skulle mycket väl kunna ha dubbla syften, dels öva stridsverksamhet i högsjö, dels möta upp den kommande Typhoon ubåten Dmitrij Donskoj. Denna ubåt skall i slutet av maj lämnat sin hemmahamn för att delta, dels i en marinmässa, dels i firandet av flottans dag i Sankt Petersburg.⁸

Här torde det vara sannolikt att ubåten i fråga kommer eskorteras genom Stora Bält och vidare till Sankt Petersburg. Varvid den rapporterade övningsverksamheten i norra Atlanten för ÖM, mycket väl kan innebära att de även har en eskort uppgift att lösa på återvägen. Alternativt så är det enbart eskort uppgift som skall lösas.

Den tredje möjligheten är att ÖM väljer att öva i norra Atlanten antingen för att öva upp sjömanskapet hos sina besättningar, eller för att validera om de har uppnått en adekvat utbildningsståndpunkt. Då förhållandena i Atlanten, torde vara betydligt mer påfrestande än de i Östersjön kan detta vara en möjlighet. Därtill får de genom att förlägga sådan övningsverksamhet i Atlanten, möjligheten att, dels ”visa flagg”, dels skapa en osäkerhetsfaktor om ÖM t.ex. har uppgifter att lösa i Atlanten.

Alternativ två, möta upp och eskortera Dmitrij Donskoj, torde i skrivande stund vara det mest sannolika. Framförallt då Steregusjtjij fortfarande kan befinna sig i Östersjön och Bojkiji april månad övat i Norra Atlanten, varvid de får anses inneha viss förmåga att verka där. Fortsätter dock övningsmönstret i norra Atlanten, så kan på sikt alternativ ett, krigsuppgifter i Atlanten, bli trolig.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

¹Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Bol’shoy desantnyy korabl’ «Korolov» Baltiyskogo flota voshel v La-Mans. 2015. hhttp://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12035151@egNews(Hämtad 2017-06-06)

Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. BDK Baltiyskogo flota «Aleksandr Shabalin» vernulsya domoy iz dal’nego pokhoda. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12044758@egNews(Hämtad 2017-06-06)

Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Bol’shoy desantnyy korabl’ Baltiyskogo flota «Korolov» vernulsya v Baltiysk iz dal’nego pokhoda. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12074225@egNews(Hämtad 2017-06-06)

Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Bol’shoy desantnyy korabl’ Baltiyskogo flota «Minsk» vozvrashchayetsya iz dal’nego pokhoda. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12095180@egNews(Hämtad 2017-06-06)

Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. BDK Baltiyskogo flota «Korolov» prokhodit prolivy mezhdu Skandinavskim i Yutlandskim poluostrovami. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12121924@egNews(Hämtad 2017-06-06)

²Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Okeanskoye spasatel’noye sudno «Igor’ Belousov» pribylo v Baltiysk posle ispytaniy oborudovaniya v Atlantike. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12055733@egNews(Hämtad 2017-06-06)

Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Issledovatel’skoye sudno «Admiral Vladimirskiy» BF prodolzhilo pokhod k Antarktide posle shtorma. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12062968@egNews(Hämtad 2017-06-06)

³Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Otryad korabley Baltiyskogo flota pribyl s delovym vizitom v kubinskiy port Gavana. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12100932@egNews(Hämtad 2017-06-06)

Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Storozhevoy korabl’ BF «Yaroslav Mudryy» idet v Baltiysk. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12105228@egNews(Hämtad 2017-06-06)

⁴Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Uchebnyy korabl’ Baltiyskogo flota «Smol’nyy» zavershayet dal’niy pokhod. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12102846@egNews(Hämtad 2017-06-06)

⁵Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Otryad korabley Baltiyskogo flota vyshel v Severnuyu Atlantiku. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12118755@egNews(Hämtad 2017-06-06)

Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Otryad korabley Baltiyskogo flota zavershil prokhozhdeniye proliva La-Mansh. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119534@egNews(Hämtad 2017-06-06)

Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ekipazhi korabley Baltiyskogo flota vyshli v dal’niy pokhod. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12127039@egNews(Hämtad 2017-06-06)

⁶‹‹S•P•Q•R››‏, Henrik. Twitter post, Juni 6, 2017, 11:54. https://twitter.com/mcbenke/status/872029022355587072

⁷Diplomaatia. Piirimäe, Kaarel. Estonia and Estonians in the Strategic Confrontation of the Cold War – Part II. 2017. https://www.diplomaatia.ee/en/article/estonia-and-estonians-in-the-strategic-confrontation-of-the-cold-war-part-ii/(Hämtad 2017-06-06)

⁸The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Look who’s coming; world’s largest submarine en route south. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/05/look-whos-coming-worlds-largest-submarine-en-route-south(Hämtad 2017-06-06)

Bland armékårer och förstärkningsåtgärder

Sammanfattning

Under de senaste 12 månaderna har tre stycken armékårer upprättas, en i Barentsregionen den 14. Armékåren, en i Kaliningrad Oblast den 11. Armékåren samt en på Krimhalvön den 22. Armékåren. Utifrån benämningen, Armékår, kan det låta som att det är en markant förbandsökning som har genomförts, dock utgör upprättandet av armékårerna sannolikt en ledningsresurs för, dels egna organisatoriska förband, dels tillfälligt tillförda förband. Sannolikt utgör det även en stabsförstärkning för att kunna genomföra krigsplanläggning. I skrivande stund, finns inga indikationer på att en markant förbandsökning kommer ske i de aktuella regionerna, på sikt d.v.s. två till fyra år kan det dock ske.

Analys

En förbisedd men mycket intressant nyhet publicerades för snart 1½ månad sedan (21APR2017), där det framgår att den 14. Armékåren har upprättas inom det norra militärdistriktet (MD N).¹Den 14. Armékåren spårar sannolikt sina anor tillbaka till den 14. Armén. Ursprungligen upprättades den i oktober 1939, i Leningrads militärdistrikt. I juli 1945 kom förbandet att demobiliseras. Därefter kom förbandet att återuppstå i Juni 1948 som den 14. Stormarmén. Slutligen kom förbandet att demobiliseras ytterligare en gång i maj 1953.2

I sammanhanget är det intressant att notera den ryske generalstabschefens, Valerij Gerasimov, uttalande från januari 2015, där han beskriver hur en strategisk triangel bildas med Krimhalvön, Kaliningrad Oblast och Arktis (bör ses som Barentsregionen). Inom denna strategiska triangel samt i de specifika områdena, påtalades det även att åtgärder skulle vidtas för att öka den militära förmågan.³ Detta område, då (2015) som nu, är den huvudsakliga konfrontationsytan mellan de västliga länderna och Ryssland.

Bild 1. Den strategiska triangeln.

Därtill blir det utifrån det sammanhanget mycket intressant att notera att vid de tre nämnda platserna har man upprättat Armékårer. På Krimhalvön finns den 22. Armékåren, i Kaliningrad Oblast den 11. Armékåren och i Murmansk den 14. Armékåren.⁴ Den 22. och 14. Armékåren har upprättats under 2017, medan den 11. Armékåren upprättades under 2016. I slutet av maj månad 2017, meddelades det att kustförsvarsförbanden inom de tre nämna regionerna även kommer inordnas i dessa tre armékårer.⁵

Sett till storlek, är det ytterst små armékårer som har upprättats i de tre regionerna,⁶ vilket är intressant att notera. Dock om man ser till de olika regionerna och förmågor, så har äldre materiel bytts ut och moderna materiel tillförts. Detta är framförallt märkbart då det kommer till fjärrbekämpningsförmåga.⁷Varpå avsaknaden av manöverförband till del kan kompenseras av dessa tillförda system. Dock som tidigare nämnts är det intressant att notera hur man de facto väljer att upprätta armékårer inom de tre regionerna.

En trolig förklaring till varför man väljer att upprätta armékårer inom de tre regionerna, trots de ej erhållit några substantiella förbandsökningar avseende manöverförband, kan vara att det krävs högre staber som, dels kan krigsplanlägga inom regionerna, dels kan agera något som kan likställas med mobiliseringsmyndighet i svensk mening, det vill säga kunna motta personal/förband från andra delar inom sitt militärdistrikt eller från andra militärdistrikt. Möjligheten finns även att den 14. Armékåren tilldelats egen operationsriktning.

Vad avser mottagande av förband, skulle det kunna styrkas utifrån det ryska övningsmönstret, sannolikt har även andra operationsplaner övats inom dessa övningar. Då minst luftlandsättningsförband övats i att förflyttas till de tre olika regionerna.⁸Vilket likaväl skulle kunna varit soldater och officerare ur motoriserade och mekaniserade förband, beroende på vilka mobiliserings-/materieldepåer som finns inom de tre regionerna. Den ryska lufttransportförmågan bedömdes 2015, kunde förflytta 60,000 soldater inom loppet av 72 timmar. Rysslands förmåga att genomföra snabba transporter av större förband var även något som bekräftades av den Amerikanska Generallöjtnanten Ben Hodgesunder 2016.⁹

Givetvis finns även möjligheten att Ryssland kan komma att öka mängden markstridsförband i de tre olika regionerna, på sikt d.v.s. inom två till fyra år. Avseende 11. Armékåren i Kaliningrad Oblast finns det en uppgift om att ytterligare kaserner upprättas, i syfte att de två nuvarande markstridsbrigaderna skall kunna öka upp till divisionsnivå.¹⁰ I fallet avseende 14. Armékåren framkom det redan under slutet av 2014 uppgifter att ytterligare en arktisk brigad skulle upprättas i dess troliga område (Jamalo-Nentsien regionen) under 2016, dock förefaller det ejskett i dagsläget.¹¹

Bedömning av de fyra möjligheterna, krigsplanläggning, egen operativ riktning, mottagande av förband och förbandsökning, kan ej anses vara generisk för de tre regionerna. Inleder vi med krigsplanläggning får det anses vara högst sannolikt i tre regionerna, här får det bedömas att krigsplanläggningen i huvudsak är en defensiv sådan, utifrån de tre regionernas isolerade placering i förhållande till övriga Ryssland. Egen operativ riktning skulle kunna vara troligt i fallet med 14. Armékåren då i en västlig och nordvästlig riktning för att kunna upprätta det s.k. Bastion området. Vad avser både den 11. och 22. Armékåren får det anses vara mindre troligt, då de båda är ”isolerade” från själva Ryssland, varvid en mer defensiv hållning torde vara sannolik.

Vad avser mottagande av förband får det anses vara högst sannolikt i de samtliga tre regionerna. Framförallt då övningsverksamhet har genomförts där det de facto har förflyttats förband till de. Vad avser förbandsökning får det anses sannolikt i fallet för 14. Armékåren och troligt i fallet för 22. Armékåren. Anledningen till varför jag ej bedömer det som troligt i fallet med 11. Armékåren är Kaliningrad Oblast utsatta position, där problematiken är densamma som med t.ex. Gotland, vad som placeras där kommer ej kunna flyttats i händelse av kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge eller väpnad konflikt. Varvid det skulle kunna utgöra ett resursslöseri. Här skulle man kunna argumentera för att kasernbyggnationerna skulle utgöra en tydlig indikator, dock bedömer jag att det finns andra förklaringar till det.

Slutsats

Upprättandet av armékårerna på Krimhalvön (22. Armékåren), i Barentsregionen (14. Armékåren) samt Kaliningrad Oblast (11. Armékåren), är sannolikt ett sätt för att, dels kunna genomföra krigsplanläggning i de olika regionerna, dels kunna genomföra mottagande av förstärkningsförband samt leda dessa vid genomförandet av militära operationer. Det utgör troligtvis inte en indikation på att mängden stationerade förband kommer öka markant i dessa tre regioner, utifrån dess geografiska belägenhet i förhållande till övriga Ryssland.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Belarus Digest 1(Engelska)

British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)

Center for Strategic and International Studies 1(Engelska)

Navy Recognition 1(Engelska)

Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)

TvZvezda 1(Ryska)

RIA Novosti 1, 2(Ryska)

Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)

TASS 1, 2, 3(Ryska/Engelska)

The Independent Barents Observer 1(Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Feskov, V.I. et al. Vooruzhennyye Sily SSSR posle Vtoroy mirovoy voyny: ot Krasnoy Armii k Sovetskoy. Tomsk: NTL, 2013.

Lenskiy, A. G. Sukhoputnyye sily RKKA v predvoyennyye gody: Spravochnik. Sankt-Petersburg: B & K, 2000.

Slutnoter

¹Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ministr oborony Rossii provel ocherednoye zasedaniye Kollegii voyennogo vedomstva. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12119607@egNews(Hämtad 2017-06-04)

²Lenskiy, A. G. Sukhoputnyye sily RKKA v predvoyennyye gody: Spravochnik. Sankt-Petersburg: B & K, 2000, s. 132

Feskov, V.I. et al. Vooruzhennyye Sily SSSR posle Vtoroy mirovoy voyny: ot Krasnoy Armii k Sovetskoy. Tomsk: NTL, 2013, s. 581-582.

³TvZvezda. Arktika-Kaliningrad-Krym: strategicheskiy treugol’nik rossiyskoy oborony. 2015. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201501150803-rbra.htm(Hämtad 2017-06-04)

⁴RIA Novosti. V Krymu sformirovan 22-y armeyskiy korpus Chernomorskogo flota. 2017. https://ria.ru/defense_safety/20170210/1487713296.html(Hämtad 2017-06-04)

RIA Novosti. Shoygu: odinnadtsatyy armeyskiy korpus sformirovan v sostave Baltflota. 2016. https://ria.ru/defense_safety/20160629/1454296699.html(Hämtad 2017-06-04)

⁵TASS. Tri armeyskikh korpusa beregovykh voysk sozdany na SF, BF i CHF. 2017. http://tass.ru/armiya-i-opk/4276282(Hämtad 2017-06-04)

⁶Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2016, s. 76, 78-79, 80-81.

⁷Navy Recognition. Russian Navy Northern Fleet Receives a New K-300P Bastion-P Coastal Missile System. 2016. http://www.navyrecognition.com/index.php/news/defence-news/2016/february-2016-navy-naval-forces-defense-industry-technology-maritime-security-global-news/3602-russian-navy-northern-fleet-receives-a-new-k-300p-bastion-p-coastal-missile-system.html(Hämtad 2017-06-04)

British Broadcasting Corporation. Kaliningrad: New Russian missile deployment angers Nato. 2016. http://www.bbc.com/news/world-europe-38070201(Hämtad 2017-06-04)

Russia Beyond The Headlines. Litovkin, Nikolai. What weapons has Crimea received after reunification with Russia?. 2017. https://www.rbth.com/defence/2017/03/21/what-weapons-has-crimea-received-after-reunification-with-russia_724036(Hämtad 2017-06-04)

The Independent Barents Observer. Staalesen, Atle. New missile complex for Russian Arctic. 2016. https://thebarentsobserver.com/en/security/2016/11/new-missile-complex-russian-arctic(Hämtad 2017-06-04)

⁸TASS. Airborne troops drills in Crimea enter final phase. 2017. http://tass.com/defense/936781(Hämtad 2017-06-04)

Jägarchefen. Den ryska adventen. 2015. http://jagarchefen.blogspot.se/2015/01/den-ryska-adventen.html(Hämtad 2017-06-04)

Jägarchefen. Si vis pacem, para bellum – Beredskapskontroll 16-21MAR15. http://jagarchefen.blogspot.se/2015/04/si-vis-pacem-para-bellum.html(Hämtad 2017-06-04)

⁹British Broadcasting Corporation. US Nato general fears rapid Russian troop deployments. 2016. http://www.bbc.com/news/world-europe-36575180(Hämtad 2017-06-04)

Center for Strategic and International Studies. Rathke, Jeffrey. Can NATO Deter Russia in View of the Conventional Military Imbalance in the East?. 2015. https://www.csis.org/analysis/can-nato-deter-russia-view-conventional-military-imbalance-east(Hämtad 2017-06-04)

¹⁰Belarus Digest. Sivitski, Arseni. What Does A New Cold War Mean For Belarus?. 2016. http://belarusdigest.com/story/what-does-new-cold-war-mean-belarus-27882(Hämtad 2017-06-04)

¹¹TASS. Transfer of forces to Russia’s new Arctic command to be completed by mid-December. 2014. http://tass.com/russia/766076(Hämtad 2017-06-04)

Gästinlägg: Agenten och radion V – Linje RP och kontraspionaget

Nedan följer ett mycket långt men högst intressant gästinlägg av Latitude 67N SIGINT.

Have a good one! // Jägarchefen

Allmänt

Signalspaning har varit en integrerad del i underrättelsetjänst, kontraspionage och kontrakontraspionage under lång tid. Men innan vi ger oss in i sådana logiska vindlingar börjar vi som vanligt med en historisk överblick över östliga och västliga exempel i litteraturen över fenomenet.

En av de första detaljerade exemplen på redogörelser över signalspaningens relation till kontraspionage gjordes av fd chefen för MI 5:s tekniska avdelning, Peter Wright, i den bok han skrev när han avslutat sin tjänst. Peter Wright var mycket besviken på MI 5:s hantering av ett antal spionfall och en bitterhet lyser igenom i boken. Peter lämnar ut detaljerade beskrivningar om hur man arbetade under 40-, 50- och 60-talet.

Kontraspionagets arbetssätt

Det är oundvikligt att kort beröra metoder för kontraspionage för att sätta in signalspaningen i sitt sammanhang. Kontraspionage, dvs att upptäcka, övervaka och förhindra spionageverksamhet koncentrerar sig av naturliga skäl kring ambassaderna. På ambassaden kan främmande makt legitimt, eller i alla fall under täckbefattningar, stationera underrättelseofficerare. Den kan sedan, om täckbefattningen är tillräckligt intelligent konstruerad, ha kontakter med personer med syfte att värva dem som agenter i mållandet utan att väcka misstankar eller i någon mån själva samla in underrättelser. Kontraspionagets uppgift blir då genom att övervaka ambassadpersonalens aktiviteter, försöka räkna ut vem som kan tänkas vara underrättelseofficer och vilka målsättningar de kan tänkas ha. Ett mycket attraktivt scenario är om kontraspionaget kan på basis av vilka man träffar, försöka identifiera underrättelseofficerens uppdrag, modus och eventuella rekryterade agenter.

En metod som SÄPO använt under några årtionden är att kontakta de svenskar som utländska underrättelseofficerare försöker kontakta för att i ett tidigt stadium förhindra att personen hamnar i främmande underrättelsetjänsts klor.

Kontraspionage är en synnerligen resurskrävande verksamhet och det är i princip omöjligt att garantera framgång. Detta kan belysas av att exempelvis CIA under lång tid drivit agenter i kvalificerade befattningar i dåvarande Sovjet. Detta trots ett samhälle med närmast ofattbar kontroll över individerna. Exempel på sådana agenter är Adolf Tolkachev och Oleg Gordievsky. Dessa agenter har senare drabbats av förräderier som lett kontraspionaget på rätt spår så att de sedan genom traditionell spaning kunnat belägga misstankarna.

Att omärkligt övervaka en person som under några timmar rör sig i Stockholms centrum torde kräva ett stort antal fordon och personer för att kunna genomföras. Är personen dessutom tränad i antiövervakningstekniker torde det vara mycket svårt. Bengt Nylander beskriver i ”Det som inte berättats” hur spanare och underrättelseofficerare spelar ett katt- och råttaspel där hastiga på- och avhopp från bussar och tunnelbana tillhör metoderna för att skaka av sig spanare.

Övervakningen kan emellertid underlättas om övervakningsteamet använder någon form av radiokommunikation. Kontraspionagepersonalen kan genom kommunikationen skaffa sig försprång och minska sin exponering så att färre personer kan bedriva effektivare övervakning. Ett exempel på detta är att med god koordinering kan några av spanarnas fordon ligga framför objektet vilket försvårar avhakningstekniker.

Fasta övervakningspunkter, de av SÄPO kallade ”groparna”, kan effektivt kombineras med rörliga resurser. Även tekniska hjälpmedel som spårsändare är tänkbara men medför å andra sidan nya problem vid upptäckt.

I boken ”Det som inte berättats” redogör Bengt Nylander detaljerat för hur kontraspionagegrupperna arbetar. Team om ett antal personer med fordon samarbetade på olika sätt. Nylander berättar om att de fasta spaningspunkterna använde ”kodade utrop” när exempelvis en misstänkt underrättelseofficerare lämnade ambassaden. Exakt samma metod användes av Mi5. Peter Wright påpekar en omedelbar svaghet i att ett kännetecken för trafiken var ”obesvarade anrop” då den var lätt att hitta trots frekvensbyten och andra åtgärder.

Bengt Nylander beskriver också hur man som spanare arbetade med kodtabeller för att inte i klartext behöva benämna personer, fordon osv. Detta inger antagligen en viss trygghet hos spanarna men signalskyddet som uppnås torde vara synnerligen lågt. Om inte kodtabellerna byts flera gånger per dygn bör de vara förbrukade relativt snabbt. Det är inte svårt för motståndaren att provocera fram radiotrafik eller ett antal utrop och bedriva annan verksamhet för att på sätt kunna rekonstruera kodtabeller, bemanning och beredskapsnivå hos kontraspionaget mm. Heta objekt orsakar mycket radiotrafik och aktivitet när de lämnar ambassaden. En annan metod är att flöda systemet med rörelser, dvs att alla eller många underrättelseofficerare rör sig samtidigt vilket tvingar spanarna att välja någon eller några objekt att koncentrera sig på.

Ett spektakulärt sätt att lura kontraspionaget togs fram av CIA och finns beskrivet i bland annat boken ”Spycraft”. Två exempel på sådana taktiker är ”identity transfer” och ”jack-in-a-box”.

”Identity transfer” är möjligt genom att det finns anställda vid ambassaden som inte har underrättelseanknkytning. Dessa personer ägnas allteftersom de identifieras som ointressanta ingen eller liten bevakning. Underrättelseofficerarna kan förklä sig till någon av dessa personer och därmed undgå upptäckt när de tar sig ut från ambassaden. Detta praktiserades av CIA på Moskvaambassaden som hade 100-talet anställda.

”Jack-in-a-box” är en variation när fordon ska användas. Det är ingenting annat än en uppblåsbar docka som blixtsnabbt kan aktiveras av föraren för att simulera att det återigen finns en passagerare när den verkliga passageraren hoppat ut. Om en underrättelseofficer åker på passagerarsidan och hoppar ut vid exempelvis en korsning kan ”jack-in-box” lura efterföljande kontraspionage att personen finns kvar i bilen.

Peter Wright beskriver i Spycatcher hur den dåvarande radiokommunikationen användes av Mi5s kontraspionagespaningsgrupper under 1950-talet. Vid denna tid torde AM-stationer på lägre VHF-bandet ha varit den troligaste tekniken som användes (30-75 Mhz). Kryptering är osannolikt då tekniken för detta var mycket stor, tung och komplex. Ett exempel på detta är talkryptot SIGSALY från 1940-talet som krävde 13 st 19″ rackskåp (!).

Peter insåg att det kunde finnas sårbarheter i hur radiokommunikationen användes och tillsatte en person utan tidigare erfarenhet och kunskaper om system och metoder. Hon kunde snabbt hitta metoder för att utläsa aktiviteterna trots att kodord, förkortningar mm användes.

”Ever since the beginning of LIONSBEARD, all Watcher [kontraspionagespanare] communications were recorded by MI5 and retained, so I organized a test. I gave Evelyn McBarnet, who worked with Arthur as a research officer, the tape of the Watcher communications during the day that D2 followed Lonsdale to the bank for the first time. I also gave her a London street map book, similar to that used by the Watchers, and asked her to mark out the route she thought the Watchers were following, based solely on listening to their radio communications. Evelyn McBarnet was not experienced in traffic analysis, and had no previous access to the case, but within three and a half hours, she reconstructed the movements flawlessly. If she could do it, the Russians, who had been analyzing our Watcher communications for years, were certainly capable of it too.”

I Mi5s spaningsorgnisation verkade det även som om det fanns en mycket naiv och orealistisk uppfattning om att en eventuell signalspaning skulle missta trafiken för ”polis” eller ”taxi”.

”But there was one area which decidedly was not a joke, and which gave me more worry than all the others put together. Communications are any intelligence organization’s weakest link. The Watchers relayed hundreds of messages daily to and from the observation posts, the cars, and headquarters. The first thing which made them vulnerable was that they were never acknowledged. The Russians could easily identify Watcher communications by simply searching the wavebands for unacknowledged call signs.”

Vid samma tid hade RAFTER-tekniken utvecklats av Mi5s tekniska avdelning. Tekniken kunde både detektera användningen av radiomottagare och vilken frekvens som den var inställd på på korta avstånd: ”I lobbied hard for a major effort to be mounted to try to find out if the Russians were systematically monitoring Watcher communications. Theoretically it was a feasible thing to do, because any receiver will give off a certain radiation which can be detected at short distances.”

Radiomottagare av superheterodyn typ innehåller en liten sändare, en sk oscillator, vilken används för att blanda ner nyttosignalen så att den blir lättare att filtrera. Det är inte ovanligt att oscillatorn strålar utanför radion. I RAFTER-fallet upptäckte man signaler utanför den sovjetiska ambassaden som dels visade sig stämma överens med mottagare som var inställda på frekvenser som var kända för utsändningar till agenter, sk nummerstationer, dels med Mi5 kontraspionages radionät. Här fick man konkreta bevis på att spaningsgruppernas trafik avlyssnades då RAFTER indikerade detta. Det framkom också att underrättelseofficerarna på ambassaden föreföll kontrollera att nummerstationerna gick att avlyssna i mållandet. Senare kom ytterligare bekräftelse på detta.

Peter misstänkte att de hade en läcka i organisationen eftersom flertalet spaningsoperationer misslyckades. Det beslutades då att byta frekvens i de kristallstyrda stationerna för att kunna kontrollera var läckan fanns. Som en extra försiktighetsåtgärd stämplades en felaktig frekvens på kristallen Om någon i spaningsgrupperna eller logistikkedjan kring radioapparaterna var läckan skulle man med RAFTER kunna konstatera om ambassadens mottagare:

Stod kvar på den gamla frekvensen
Stod på den nya korrekta frekvensen
Stod på den nya felaktiga frekvensen

De kunde konstatera att de sovjetiska operatörerna snabbt var aktiva och avlyssnade på den nya frekvensen.

Detta pekar på en av de grundläggande svagheterna i radiokommunikationen som verktyg. Omfattande användning av radiokkommunikation leder alltid till att en motståndare kan kartlägga verksamhet, aktivitetsnivåer och i vissa fall organisation samt dra långtgående slutsatser om förmågan. Detta oavsett användning av kryptering, rörliga anropssignaler samt enklare åtgärder som kodord mm. Professionella radiospanare torde kunna utvinna avsevärda informationsmängder även ut fragmentarisk kommunikation. Den enda lösningen torde vara att radiokommunikationen som helhet döljs genom omfattande sken- och fyllnadssignalering. Detta innebär dock stora operativa och tekniska utmaningar och är sällan realistiskt.

Peter W skriver: ”Later, MI5 brought in a complicated system of enciphering Watcher communications. I pointed out that this made no difference, since their signals would now stand out even more against the Police, Fire and Ambulance Service communications, all of which were en clair (uncoded). They did not seem to understand that the Russians were gathering most of the intelligence from the traffic itself, rather than from the contents of the messages. Traffic analysis would tell them when and where a following operation was being conducted, and by cross-checking that with their own records they would learn all they needed to know”.

Problemet verkar finnas inom 3 huvudområden, alla snarare psykologiska än tekniska:

Framgångsrik signalspaning orsakar ingen eller liten återkoppling till den som blir bespanad. Det leder till att man kan invaggas i falsk säkerhet
Över tid tenderar användare av olika system att börja hitta genvägar och förenklingar som i många fall eroderar säkerheten
Det verkar vara mot den mänskliga naturen att acceptera att det kan finnas brister i signalskydd i befintliga system

Ett tydligt exempel på ”C” är att tyskarna under VK2 under ett flertal tillfällen fick tydliga indikationer på att Sverige och de Allierade hade gjort kryptologiska genombrott mot de tyska systemen. Trots detta genomfördes inga eller få förändringar av systemen. Många andra exempel finns men passar knappast för publicering här.

För den som vill veta hur fragment av radiotrafik från en spaningsgrupp låter finns ett avsnitt i följande p3 dokumentär: vid ca 00:52:50 (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/94371?programid=2519). Då, enligt Bengt Nylander, kontraspionagets radioanvändning vid denna tid var integrerat med övriga polisiära spaningsgrupper som inte i grunden skiljer sig från annan polisiär spaningsverksamhet bör trafikexemplet vara relevant för hur en spaningsuppdrag inom kontraspionaget bör låta.

CIA har i samband med att man publicerat information om Adolf Tolkachev-fallet också släppt viss information om hur CIAs underättelseofficerare arbetat för att upptäcka radiotrafik och därmed kunna dra slutsatser om ifall man varit övervakad och därmed ska avstå kontakt med agenten. I boken ”Million dollar spy” vilken berättar historien om Adolf Tolkachev finns också många intressanta tekniska och operativa detaljer. CIA hade utvecklat en liten bärbar mottagare som kort och gott kallades ”scanner” och som kunde uppfånga eller detektera KGBs spaningsgruppers kommunikation.

Efter Sovjetunionens fall kom utrustning från exempelvis KGB att bli tillgänglig för samlare. Det finns idag några kommunikationsradioapparater som säljarna påstår är från ”KGB”. De tycks fungera kring 148 – 149 Mhz och de flesta förefaller ha fri frekvensinställning. Dvs frekvensen ställdes in med en ratt och inför en insats torde samtliga operatörer inför uppdraget ställa in sina apparater på samma frekvenser. Om detta berodde på att man valde bort kristallteknik för att öka interoperabiliteten mellan olika apparater, eller för att minska vikt och storlek, är inte känt.

CIAs motdrag mot KGBs bärbara radioapparater var den ”scanner” som troligen inte krävde någon frekvensinställning. Antagligen var mottagaren av sk ”regenerativ” typ vilket inte krävde någon frekvensinställning men på bekostnad av känsligheten och därmed räckvidden. Detta torde dock ha varit ett mindre problem då trafiken av intresse borde ligga inom några 100 meter om bevakning försiggick.

Det intressanta med CIAs scanner är att den kombinerades med en induktiv överföring av ljud till en dold öronmussla. Den kunde sedan döljas under underrättelseofficerens hår, mössa osv.

Linje RP

I litteraturen som beskriver hur KGB/GRU organiserat arbetet på ambassaderna förekommer i några fall en liten, mindre känd verksamhet som går under beteckningen ”linje RP”. Linje RPs verksamhet är mycket intressant då den verkar dels arbeta med offensiv SIGINT med ambassaden som huvudplattform men också som stödfunktion till underrättelseofficerarna.

Det finns flera sovjetiska system som också ger intressanta pusselbitar. ”Ugglan” är en typ av bärbar signalspaningsutrustning som täcker ett stort frekvensområde men litet geografiskt område. Den intresserade kan på ebay skaffa sig en egen ”Uggla” (http://www.ebay.com/itm/USSR-Russian-SPY-KGB-Portable-Radio-Transmitter-finder-Owl-Super-Rare-/302181001574?hash=item465b642966:g:iqYAAOSwmrlUskfX).

Det är med andra ord en utrustning för sk närspaning. Vi vet mycket lite om hur ugglan är tänkt att användas men det går att notera att frekvensområdet täcker både kortvåg, VHF och UHF. Det är fullt tänkbart att den både hade en ”offensiv roll” i att kunna detektera främmande agenttrafik och en ”defensiv roll” i att kunna detektera och avlyssna spanare. Kanske var systemet tänkt att i vissa fall tas med på uppdrag när en underrättelseofficer skulle genomföra offensiva, komplexa och farliga uppgifter.

Även Viktor Surorov beskriver kort i boken ”Inside Soviet Military Intelligece” hur GRU signalspanar från ambassaden med offensiva och defensiva mål: ”All radio conversations within the city limits are thoroughly studied by GRU specialists and any of them may be used by the GRU for its dark ends”. Det visar återigen hur integrerad signalspaningen är i den sovjetiska/ryska arbetssätten. Han beskriver hur man under sovjettiden organiserade arbetet med radiospaning:

”To the technical-operations staff belong those officers who are directly concerned with and responsible for the production of intelligence, but do not have personal contact with agents, nor often with foreginers at all. Those are radio/chiper officers, officers of the techical services and the operators of the radio monitoring post.”

Vidare fortsätter han sin beskrivning på följande sätt: ”Technical Services (TS) Officer

They are concerned with electronic intelligence from the premises of officical Soviet premises, embassies, consulates, and so on. Basic targets are the telecommunications apparatus of the governement, diplomatic wireless, and military channels of communication. By monitoring radio transmissions, secret and chiper, technical services group not only obtain interesting information but also cover the system of govermental communications, subordination of the different components of state and military structure.”

Radio Monitoring Station Officers

In contradisctinction to TS officers these are concerned with monitoring the radio networks of the police and security services. The technical services and the radio monitoring station are two different groups, indipendent of each other, both controlled by the resident. The difference bewteen them is that technical services work in the interests of the Centre, trying to obtain state secrets, but the monitoring station works only in the interest of the residency trying to determine where in the city police activity is at its highest at a given moment and thus where operations may be mounted and were they should not be mounted.

The Operational Technical Group

This is concerned with the repair and maintenance of photographic apparatus, photocopying equipment and the like. At the disposal of the group there are dead-letter boxes of all types, radio transmission stations, secret writing.”

Information som belägger att organisationen fortfarande under 2000-talet såg ut på ett liknande sätt finns i boken ”Camerade J”. Där berättas historien om hur avhopparen Sergei Tretyakov, biträdande Resident i N.Y. använder sin lokala RP-avdelning i Washington. Under systemnamnet ”Post Impulse” har linje RP systematiserat arbetet med att följa kontraspionagets arbete. I boken framgår det att det finns en eller flera operatörer som detekterar/avlyssnar trafiken och därefter kan avgöra om en enskild (!) underrättelseofficer är bevakad eller inte. När operatören avgjort om bevakning pågår eller ej skickades ett personsökarmeddelande till underrättelseofficeren. I exemplet i ”Camerade J” är det vilket riktnummer som används som innehåller informationen om officeren är bevakad eller ej. Den tidsperiod som beskrivs i boken är 90-talet. Antennerna för Post Impulse doldes bakom olika paneler på ambassadens tak.

Slutsatsen av detta torde vara att signalspaning mot kontraspionage var en integrerad del av arbetssättet även långt efter Sovjetunionens fall.

Vid denna tid var FBIs spaningsgrupper utrustade med Motorola VHF-stationer med möjlighet till digitalt tal och kryptering. För att få täckning över större områden används repeaters. Även om digitalt tal/kryptering används går det för motståndaren att avgöra:

Pågår trafik?
Vilken intensitet?
Vilka frekvenser?
Vilka tider?
Hur många stationer förfaller aktiva?
Är stationerna fasta, till fots eller mobila (fädar de snabbt eller långsamt)?
Tekniska avtryck från individuella stationer (frekvensdrift, eventuella klartextfragment i anropssignaler osv)

Det är inte otänkbart att man också hade tillgång till utplacerade lokala diversitetsmottagare för att avgöra signalstyrka från sändande enheter. Ett mycket effektivt vapen är pejling för att lägesbestämma sändande station. Detta är emellertid mycket svårt i stadsmiljö och kräver flertalet pejlstationer. Kanske kombinerades spaningen med spaning mot spanarnas mobiltelefoner eller liknande sekundära system.

Vi påminner oss om Peter Whrights slutsatser: ”They [spanarna] did not seem to understand that the Russians were gathering most of the intelligence from the traffic itself, rather than from the contents of the messages. Traffic analysis would tell them when and where a following operation was being conducted, and by cross-checking that with their own records they would learn all they needed to know.”

Det som framkommer i boken är emellertid att post impulse-operatörerna lyckats systematisera sitt arbetssätt i hög grad och med hög konfidensgrad kunde avgöra om bevakning pågick mot en enskild underättelseofficer! Dvs, underrättelseofficerarna litade i hög utsträckning på systemet. Detta borde vara en mycket allvarlig varningssignal till alla kontraspionageorganisationer om hur utsatt varje form av radiokommunikation är.

I kapplöpningen mellan spaning och spaning på spaning bör den omfattande utbyggnaden av mobiltelefonsystem och system för mobil data erbjuda vissa möjligheter att gömma sig i bruset av annan kommunikation. Höggradig kryptering är enklare att implementera än någonsin tidigare. Men hjälper det? Varje mobiltelefon har exempelvis ett tekniskt avtryck som går att registrera och analysera. Det är troligt att stora resurser lagts på att hitta metoder för att systematisera detta. Krypteringen i GSM är inte speciellt stark och i större delen av kedjan är signalen dessutom okrypterad. Man kan även tänka sig att tillgång till data om mobiltelefoners rörelsemönster mm går att få genom att stjäla data från mobiloperatörerna.

Då och då kommer uppgifter i media om att det upptäckts falska basstationer som man kan misstänks samlar in data som hjälper till med avlyssning och kartläggning. Med tanke på vad som tidigare avslöjats om kapaciteten hos Sovjetisk/Rysk signalspaning torde den nuvarande kapaciteten vara avsevärd.

Läs mer om tekniken här: (http://mm.aftenposten.no/2015/01/05-mobov/files/teknisk_beskrivelse.pdf)

Linje RPs mål

Vilka mål har linje RP? Förutom att arbeta med att skydda de egna operationerna har troligen linje RP också som mål att inhämta regelrätta underrättelser från elektroniska källor där följande system torde ha hög prioritet:

GSM-näten för mobiltelefoni i storstadsområdena där både META-data och samtal/textmeddelanden bör vara intresse för utvalda mobiler (Den sk ”Ericssonspionen” inriktade sig speciellt på information kring avlyssningsmöjligheter av mobiltelefonisystem)
RAKEL
Försvarsmaktens radiosamband
Radiolänkar
Utvalda wifi-nätverk där information av underättelsevärde kan förekomma
Radiokommunikation knuten till rikets ledningsfunktioner och säkerhet

Det är också troligt att man prioriterar att samla in information och förbereda för GRUs offensiva roll i eventuell hybridkrigföring. GRU tycks ha ett stort ansvar för offensiva åtgärder i ett ”skymningsläge” som t.ex. skulle kunna handla om sabotage. I det fallet blir alla svenska samhällsviktiga funktioner som är beroende av olika former av radio- och telekommunikation intressanta att kartlägga, hitta sårbarheter i och eventuellt penetrera. Det innebär speciellt kommunikationssystem för:

styrning, övervakning av vattenförsörjning och distribution: IP och radiobaserade
styrning, övervakning av kraftgenerering och distribution: IP och radiobaserade
betalningssystemen: IP-baserade
logistik och livsmedelsförsörjning: IP och M2M-kommunikation

Många av dessa system finns under kommunalt ansvar och man kan fråga sig vilka förutsättningar en liten kommun på landsbygden har att hantera en kvalificerad motståndare som GRU.

Slutsatser och rekommendationer

Signalspaning utgör uppenbarligen en integrerad del av verksamheten på ryska ambassader och konsulat. Detta har historiska rötter ända sedan sovjettiden och är väldokumenterat. Verksamheten kan indelas i en offensiv del där material inhämtas för vidare bearbetning och analys samt en operativ och defensiv del som handlar om att skydda egna operationer. Denna del är fast (post impulse) och rörlig (ugglan mm).

Slutsatserna av de fakta och fall som presenteras i blogginlägget visar på att över tid så finns försprånget hos signalspanaren och inte kontraspionaget. Ett sätt att motverka den gradvisa degraderingen av signalskyddet är att ha ett aktivt ”red team” som följer och granskar trafiken med målet att avgöra huruvida motståndaren kan utvinna skyddsvärd information eller ej. Detta ”red team” måste ha utrymmet att genomdriva förändringar av användningen av sambandsmedel och kanske även operativa metoder.

Detta låter enkelt i teorin men är ytterst svårt att genomföra i praktiken. Faktorer som status i organisationen, ledarskap och traditioner försvårar för alla typer av internutredning, intern revision och för all del intern signalspaning. Risken är stor att ”red team” ses som en intern konkurrent och därigenom undermineras.

Om inte ”signalkontrollen” ges resurser och möjligheter kommer effekten att utebli och informationsläckaget kan fortsätta.

Från jihad till Gotland

”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.

Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.

Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett av många exempel ur boken:

”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”

Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.

Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i beskrivningar av boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.

Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Den är mer upplysande än vad jag hade förväntat mig. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket flera upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ändå läsvänlig och medryckande.

Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.

Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.

Bägge böckerna är nu aktuella i Pennan & Svärdet.

”Europas största flygövning”

Huvudnyheten i Norrbottens-Kuriren den 22/5.

Svenska medier har förmedlat sakfel om den av Finland ledda flygövning som ännu pågår över Norrbotten. Och vad sägs om lite kontext?

Förra gången något liknande hände var i ifjol, då bägge kvällstidningarna i stora artiklar spred sakfel om en övning i Norge. Då kunde de skylla på att deras grundkälla, CNN, förväxlat två norska orter (som ligger 90 mil bilväg från varandra). Nu kan dock slarvande medier i Norrbotten inte skylla på utländska medier.

Den 22 maj hade Norrbottens-Kuriren som största nyhet ”Ifrågasatt övning slår alla rekord”. Fakta är dock att vad gäller antalet flygplan i övningen är det i år inte fler utan färre. Jag skickade in min reaktion och släppte därefter ämnet och kopplade av under några sköna dagar i Norge som jag kommer att blogga om senare.

Norrbottens-Kuriren hade inte möjlighet att publicera min reaktion förrän idag, men bättre sent än aldrig. Nu finns mitt debattinlägg att läsa på Kurirens hemsida.

Nu ser jag att sakfelen i förra veckans rapportering om övningen inte tog slut med ”rekord-artikeln”. Dagen därpå publicerade NSD artikeln ”Planen: ACE ska växa ännu mer” i vilken man kunde läsa: ”Arctic challenge exercise har sedan premiären 2013 vuxit varje gång övningen har ordnats. 2015 var ACE Europas dittills största flygövning – och i år har den ännu fler deltagare.”

Antalet deltagande länder har ökat, ja. Två länder har tillkommit i år. Men, övningen innehåller i år cirka åtta färre deltagande flygplan än vad ACE 2015 hade – i år ca 107 plan mot då 115. Vad gäller påståendet ”2015 var ACE Europas dittills största flygövning” så lät Moskva enligt dess egna uttalanden genomföra en övning 2013 med 130 flygplan, en 2014 med 632 flygfarkoster, en oanmäld övning 2015 med 220 flygfarkoster samt ytterligare en oanmäld övning samma år (2015) med 170 flygfarkoster.

För att något avdramatisera de ryska övningarna så skedde den med 632 flygfarkoster inte i den europeiska delen av Ryssland. Men även om man tar bort den övningen så återstår flera övningar med fler flygfarkoster än de som nu övar här uppe.

Vad gäller påståendet i Kuriren den 23 maj ”Europas största flygövning i år” stämmer det inte heller, eftersom Kreml i februari detta år körde igång en oanmäld övning med 45,000 man och 150 flygfarkoster. Vilket man kunde läsa direkt i ryska statsmedier och sen även i flera västmedier.

Tidningarnas felaktiga påståenden spreds sedan vidare av public service. ”Europas största flygövning i Luleå” var nyhetsrubrik hos Sveriges Radio Norrbotten den 24 maj och i den tillhörande brödtexten står att läsa: ”Övningen, som är den största i Europa”. Förutom att storlekspåståendena i radions text inte stämmer görs de också utan tidsbegränsning och kontext.

Sammanfattningsvis har bägge länstidningarna och lokalradion missat både antalet deltagande flygplan 2017 jämfört med 2015, liksom kontexten – som flera större övningar i öst och det ännu inte avslutade kriget mot Ukraina.

Bevisligen behöver inte lokala medier vara så slarviga som i förra veckan. Under flera år under 1990-talet hade både NSD, SVT och Radio Norrbotten en rätt god bevakning av Norrbottens närområde dvs övriga Nordkalotten. Man kan väl inte kräva att den ofta krisande lokalpressen återupptar den bevakningen, men vad med public service? Talar inte själva omvärldsläget för att vara extra noga med fakta och ta med kontext?

Stötförband

Sammanfattning

Återtagandet av benämningen stötförband inom de ryska väpnade styrkorna, är troligtvis en metod för att öka stridsvärdet hos lägre taktiska förband d.v.s. främst bataljoner. En ökad fokusering förefaller genomförts under de två första kvartalen av 2017 för att höja stridsvärdet hos de lägre taktiska förbanden, åtminstone i det västra och södra militärdistriktet. Troligtvis är det de bataljonsstridsgrupper med kontinuerligt tjänstgörande personal som omfattas av denna stridsvärdeshöjning. Vilket i förlängningen kan innebära att ett mer tillämpat övningsförfarande kan komma att utvecklas och därmed en förhöjd förmåga till väpnad strid. Eventuellt kan en fokusering skett mot att i större omfattning föra strid i bataljonsstridsgrupper, trots återinförandet av divisioner och omorganisering i brigader.

Analys

Under inledningen av maj månad 2017, meddelade det ryska försvarsministeriet i de väpnade styrkornas tidning, Röda Stjärnan, att 78 stycken förband skulle tilldelas benämningen stötförband och även tilldelas den heraldiska symbolen för det.¹ Benämningen stötförband kommer från de stötarmér som upprättades för att möjliggöra s.k. djupanfall och därmed försöka uppnå en s.k. operativ chock. Ett koncept som utvecklades under 1920-30 talet i Sovjetunionen, främst av Michail Tuchatjevskij.²

Den 19MAJ2017 meddelade det västra militärdistriktet (MD V), att 17 förband inom MD V var nominerande för att benämnas stötförband, huruvida de skall få denna hedervärda titel, skall avgöras i slutet av maj enligt MD V presstjänst.³ Vid den 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov skall en regementsstridsgrupp samt en bataljonsstridsgrupp redan tilldelats denna titel, vilket är synnerligen intressant att notera.⁴

Sannolikt rör det sig om de kontrakterade delarna av 76. luftlandsättningsdivisionen som erhållit denna titel, vilket även är intressant att notera. I sådant fall har den 76. luftlandsättningsdivisionen en högre andel kontinuerligt tjänstgörande personal än andra luftlandsättningsdivisioner. Fördelningen har tidigare varit en kontrakterad bataljonsstridsgrupp per luftlandsättningsdivision.⁵ Utgående från äldre organisationsstrukturer skulle det innebära att den 76. luftlandsättningsdivisionen i dagsläget har, minst, 1,789 individer⁶ organiserade för att omedelbart kunna lösa uppgifter.

Vad avser stötförbanden och djupanfallet, torde konceptet kring de operativa manövergrupperna (OMG) som togs fram under det kalla kriget, kunna anses vara en naturlig utveckling av de tankar och koncept som togs fram under 1930-talet. Detta koncept kom kanske främst accentuerades under 1980-talet. Vad som är intressant att notera är, dels kunde dessa OMG variera i storlek, dels bestod de av de bäst utrustade och utbildade förbanden.⁷

Storleksmässigt förefaller dock stridsvagnsarméerna under det kalla kriget utgjort de sovjetiska OMG.⁸I dagsläget har Ryssland enbart en stridsvagnsarmé, som är grupperad inom MD V.⁹Varvid det får anses vara något osannolikt att det är dessa stora förbandsmassor som avses, om stötförbanden är tänkta att sammanfogas till OMG liknande enheter.¹⁰ Däremot har konceptet sannolikt omarbetats utifrån den minskade numerären, hos både de ryska och västerländska stridskrafterna.¹¹ Sannolikt kvarstår dock de uppgifter som OMG hade, såsom på djupet ta viktiga militärgeografiska områden, flygbaser, övergångsområden nedkämpa ledningsplatser o.dyl.¹²

Inledningsvis går det att konstatera en möjlig förändring i övningsverksamheten inom MD V under de två första kvartalen av 2017. Förändringen är avsaknaden av större beredskapskontroller på markarenan, i skrivande stund förefaller den enda större beredskapskontrollen omfattat den 6. Armén.¹³ Givetvis kan ytterligare större beredskapskontroller genomförts, som ej rapporteras av det ryska försvarsministeriet.

Vad som dock skulle kunna tala för ett förändrat övningsmönster, är ett uttalande av chefen för det södra militärdistriktet (MD S). Där det förklaras att ett nytt system för genomförande av beredskapskontroller är under implementering, där fokus förefaller vara på den taktisk nivån.¹⁴ Vilket får anses vara en helomvändning gentemot de större beredskapskontrollerna som tidigare genomfördes, där fokus snarare har legat på ledning och logistik och på en operativ nivå, vilket blir mer naturligt då större förbandsmassor övas och/eller kontrolleras. Dock kan man ställa sig frågande hur väl den taktiska nivån utvecklas vid dessa större beredskapskontroller.¹⁵

Givetvis kan denna förändring enbart omfatta MD S. Dock blir det intressant att notera en uppgift från MD V, att över 100 beredskapskontroller genomförts mellan 01JAN2017 och 28APR2017.¹⁶ Sett till mängden beredskapskontroller, skulle detta troligtvis innebära att det främst är lägre taktiska förband inom MD V som kontrollerats, d.v.s. bataljoner och kompanier. Vilket gör det troligtatt åtminstone inom MD V och S förefaller den ryska generalstaben driva fram en höjning av stridsvärdet, vid de lägre taktiska förbanden på markarenan.

Med begreppet ”höja stridsvärde”, avses i denna text att förbandens förmåga att lösa olika uppgifter på dess faktiska nivå ökar. Ett gammalt axiom hos många nationer har varit, ”om man har bra enskilda soldater, har man bra grupper, har man bra grupper, har man bra plutoner osv”. Här kan Ryssland antingen ansett att de lägre taktiska enheterna haft en bra utbildningsståndpunkt eller tagit en risk, för att öva de högre nivåerna. Vad som dock blir intressant att notera är fokusering kring operativa transporter och logistik, vid de tidigare årens beredskapskontroller. Dessa två områden är viktiga för att möjliggöra s.k. djupanfall, något man dyrköpt lärde sig under andra världskriget.¹⁷ Varpå de nu kanske anser sig klarar av detta, varpå de väljer att öka förmågan på stridsteknisk och taktisk nivå.

Därefter är det intressant att notera valet av tidpunkt för nominering av förband till utnämning. Vilket genomförs efter de senast färdigutbildade värnpliktiga har hemförlovats.¹⁸ Vilket även skulle kunna indikera att det främst är soldater samt officerare i de kontinuerligt tjänstgörande förbanden som prövas mot att benämnas stötförband. Då det får anses tveksamt, att de senast inryckta soldaterna uppnått någon större duglighet i prövande stund. Därmed är det även troligt att det rör sig om de bataljonsstridsgrupper, som finns vid brigaderna och divisionerna inom MD V.

Ytterligare en faktor som skulle kunna indikera att det rör sig om den kontinuerligt tjänstgörande personalen, är hur de ryska väpnade styrkornas utbildningsrytm är uppdelad. Utbildningsåret är indelat i två halvor, en vinter- och en sommarutbildningsperiod. Sommarutbildningsperioden är mellan den 1 juni och 31 november, vinterutbildningsperioden är mellan 1 december och 31 maj.¹⁹ Med en precis genomförd hemförlovning av värnpliktiga, men i slutskedet av vinterutbildningsperioden för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna, får det anses troligt att det är den personalkategorin som prövas.

Slutligen, förefaller trots upprättandet av flertalet nya divisioner ett ökat fokus ske mot de lägre förbanden och då sannolikt de delar med kontinuerligt tjänstgörande personal eg. bataljonsstridsgrupper. Sett till den mängd bataljonsstridsgrupperRyssland förfogar över, som sannolikt kan sammanföras till större förbandsenheter, men inte i samma numerär som under tiden för Sovjetunionen. Har troligtvis någon form av taktik- och operationsanpassning genomförts i den konventionella stridens förande, som troligtvis innefattar bataljonsstridsgrupper i högre omfattning, vad som dock ej uppnås i ett sådant uppträdande är möjligheten till kraftsamling på ett enkelt sätt. Vad man dock kan uppnå är överraskning och hastighet, vilket skulle rimma väl med de tankar som stötförbandskonceptet härstammar ifrån, nämligen att skapa en operativ chock mot en motståndare. Något som kommer beröras i ett senare inlägg på denna blogg.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:

1. En ökad fokusering förefaller skett under det första halvåret av 2017 inom MD V och S, för att öka stridsvärdet hos de lägre taktiska förbanden. Beredskapskontroller av lägre taktiska förband och återinförandet av titeln stötförband får troligtvis ses som framdrivningsprocess för detta.

2. En högre grad av tillämpning kan troligtvisuppvisas av de ryska förbanden under årets strategiska övning Zapad-2017 maa. vad som förefaller vara en ominriktning av övningsmönstret/-verksamheten. Sannolikt kommer graden av tillämpning öka vid de större övningarna/beredskapskontrollerna inom ett till två år, maa. av det förändrade övningsmönstret.

3. Troligtvis har någon form av taktik och operationsanpassning genomförts för att utnyttja bataljonsstridsgrupper i högre omfattning på markarenan. Trots vad som förefaller vara en ökad satsning på högre förbandsenheter.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Carnegie Endowment for International Peace 1 (Engelska)

Central Intelligence Agency 1 (Engelska)

Röda Stjärnan 1 (Ryska)

Ośrodek Studiów Wschodnich 1 (Engelska)

RIA Novosti 1(Ryska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2(Svenska)

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991.

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.

International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. London: International Institute for Strategic Studies, 2016

Krause, Michael D. Phillips, R. Cody. Historical perspectives of the operational art. Washington, DC: United States Army, 2005.

Naveh, Shimon. In pursuit of military excellence: the evolution of operational theory. London: Frank Cass, 1997.

Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005.

Slutnoter

¹Krasnaja Zvezda. Buvaltsev, Ivan. Udarniki ratnoy strady. 2017. http://redstar.ru/index.php/component/k2/item/33124-udarniki-ratnoj-strady(Hämtad 2017-05-23)

²Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005, s. 28.

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.

Naveh, Shimon. In pursuit of military excellence: the evolution of operational theory. London: Frank Cass, 1997, s. 11, 17-18, 165, 179.

³Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Zapadnom voyennom okrug k prisvoyeniyu zvaniya Udarnyy predstavleny 14 podrazdeleniy, voinskikh chastey i soyedineniy. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12124071@egNews(Hämtad 2017-05-23)

⁴RIA Novosti. V VDV poyavilis udarnyye podrazdeleniya. 2017. https://ria.ru/defense_safety/20170519/1494634054.html(Hämtad 2017-05-23)

⁵Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.

⁶ Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991, s. 4-145-146.

⁷ Central Intelligence Agency. The Soviet Operational Maneuver Group. Washington, D.C. : Central Intelligence Agency, 1983, s. III, 1.

⁸ Ibid. s. 1.

Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005, s. 240.

⁹Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2016, s. 28.

¹⁰ Central Intelligence Agency. The Soviet Operational Maneuver Group. Washington, D.C. : Central Intelligence Agency, 1983, s. 2.

¹¹ International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. London: International Institute for Strategic Studies, 2016, s. 22-24.

¹² Ibid.

¹³ Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V ZVO nachalas vnezapnaya proverka boyevoy gotovnosti voinskikh chastey i soyedineniy. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12111950@egNews(Hämtad 2017-05-23)

¹⁴Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V YUVO budet aprobirovana novaya sistema vnezapnykh proverok. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12120582@egNews(Hämtad 2017-05-23)

¹⁵ Carnegie Endowment for International Peace. Giles, Keir. Assessing Russia’s Reorganized and Rearmed Military. 2017. http://carnegieendowment.org/2017/05/03/assessing-russia-s-reorganized-and-rearmed-military-pub-69853(Hämtad 2017-05-23)

¹⁶ Krause, Michael D. Phillips, R. Cody. Historical perspectives of the operational art. Washington, DC: United States Army, 2005, s. 250, 256.

¹⁷ Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Okolo 100 proverok boyevoy gotovnosti voysk provedeno s nachala etogo goda v Zapadnom voyennom okruge. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119229@egNews(Hämtad 2017-05-23)

¹⁸Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Boleye 35,5 tys. voyennosluzhashchikh ZVO, zavershayushchikh sluzhbu po prizyvu, budet uvoleno v zapas. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119490@egNews(Hämtad 2017-05-23)

¹⁹ Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Russian army justifies its reforms. 2013. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2013-06-26/russian-army-justifies-its-reforms(Hämtad 2017-05-23)

Den lockande men illusoriska neutraliteten

av Bo Hugemark Under det första världskriget lämnades de nordiska länderna utanför krigshandlingarna (med undantag av storfurstendömet Finland). Kriget utkämpades i huvudsak till lands, i ställningskrig på västfronten, rörligt i öster. Därtill med örlogsblockad till havs och ubåtskrig mot Ententens försörjningslina till USA. I det andra världskriget hoppades de skandinaviska länderna på en upprepning, men […]