av Stefan Forss I Finland firar vi 100 år av självständighet. Det blev möjligt främst av två orsaker. Rysslands interna svaghetstillstånd för hundra år sedan och särskilt bolsjevikernas revolution i november 1917 gjorde det möjligt för Finland att äntligen slita sig loss. Den andra orsaken var att vår veterangeneration och finska armén mot alla odds […]
Sökresultat för: ryska
Den nya Militärstrategiska doktrinen – teori som nu omsätts till verklighet
av Hans Ilis-Alm Thukydides, en grekisk historiker, skrev för snart 2500 år sedan om det långa peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten. I sina betraktelser av kriget drar han bland annat slutsatser om att de faktorer som ofta styr stater är rädsla, egenintresse och heder (fear, interest and honor). När vi tittar på världen idag […]
Snösmältning och dykstockar – Del 2 – Metod och motiv
Bild 1. Geografisk position för fyren vid Grundkallen. |
Bild 2. Ålandsförträngningen / Södra Kvarken. |
Bild 3. Öregrundsleden. |
Bild 4. Mellersta Norrland samt Trondheims området. |
Bild 5. Möjliga inträngningsleder. |
Bekräftat: Typhoon på väg till Östersjön
Världens största ubåt kommer om några dagar kunna beskådas i Stora Bält.
Det är nu bekräftat av ryska flottan att världens största ubåt, den 173 meter (172,8) långa atomubåten TK-208 Dmitrij Donskoj, igår inledde sin färd från Kolahalvön till Östersjön – där varken hon eller eller någon annan ubåt av Typhoon-klass tidigare har varit. Hon reser också i fint sällskap, med atomkryssaren Peter den store.
Igår, måndag den 17 juli, publicerade det ryska försvarsministeriet rörliga bilder av hur de atomdrivna fartygen Dmitrij Donskoj och Peter den store inledde färden mot Östersjön. Genom den norska nyhetssajten Barents Observer finns nu fler uppgifter. Rutten för TK-208 Dmitrij Donskoj, ubåten av den Typhoon-klass som blev kändis genom filmen ”Jakten på Röd Oktober”, är nog av visst intresse för boende i södra Skandinavien. Hon kommer att i ytläge (på grund av storleken och djupet) glida genom Stora Bält, alltså mellan de danska öarna Fyn och Själland. Det bör ske några dagar före den 29 juli – då hon skall visas upp i Sankt Petersburg, under den ryska flottans dag.
Dmitrij Donskoj är inte längre utrustad med sin standardbeväpning, tjugo stycken R-39 kärnvapenrobotar, utan har de senaste åren tjänstgjort som plattform för prov med Rysslands dyraste vapensystem, kärnvapenroboten Bulava, på svenska Stridsklubban.
Apropå Stora Bält så skrev bloggaren Jägarchefen nyligen ett intressant inlägg om detta område. De östtyska attackdykarna, Kampfschwimmerkommando 18, hade det danska kustartilleriet på ön Langeland som mål.
Genomlys säkerhets- och försvarspolitikens misslyckande
av Claes Arvidsson ”Den 16 juni 2009 beslöt riksdagen att värnplikten i Sverige skulle vila i fredstid, vilket i praktiken innebar att värnpliktsförsvaret avskaffades. I avsaknad av en allvarlig militär hotbild mot Sverige prioriterades försvar av det svenska territoriet ner, till förmån för ett aktivt deltagande i internationella militära insatser med anställda soldater i alltid […]
Hur långt kan och bör svensk-finskt militärt samarbete drivas
Den bäsa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som medlemskapet skulle innebära avseende möjligheterna till gemensamma operationer och att få stöd från andra länder så skulle Sverige och Finland därmed också omfattas av Natos kärnvapenavskräckning.
Är någon av regeringarna beredd att ovillkorligen lova att man kommer gå i krig för det andra landets skull även i situationer där man eventuellt skulle se en chans att själv hålla sig utanför en konflikt? Bara för att ge två exempel. Är Finland berett att hota Ryssland med krig om Ryssland ställer krav på Sverige att få ”låna” Gotland i händelse av en allvarlig kris i Baltikum? Är Sverige berett att gå i krig om Ryssland ställer liknande krav att få ”låna” delar av finska Lappland för att skydda baskomplexen på Kolahalvön kopplat till en allvarlig kris på Nordkalotten?
Det grundläggande problemet är att Finlands och Sveriges gemensamma resurser inte räcker till att föra ett framgångsrikt försvarskrig mot Ryssland. Båda länderna är beroende av utländsk hjälp för att kunna försvara sig. Sverige behöver den mycket tidigt. Finland har en bättre uthållighet men är också beroende av stöd i ett mer utdraget förlopp. En svensk-finsk försvarsallians löser inte ländernas försvarsproblem.
Lägger vi därtill historiska erfarenheter så tror jag inte att något av länderna (kanske främst Finland), är berett att driva den operativa samordningen så långt att man blir helt, eller mycket starkt, beroende av det andra landet för att överhuvudtaget kunna försvara sig. Att, som det föreslagits av vissa, till exempel ha ett gemensamt flygvapen ter sig därför som måttligt realistiskt.
Att göra sig starkt beroende av ett annat land måste vara förknippat med mycket stora fördelar för att man ska gå den vägen. Det är i grunden bara klokt om den andre allianspartnern är så stark att den egna förlusten av handlingsfrihet uppvägs av en avsevärt högre avskräckningsnivå, eller om det skulle utbryta ett krig ger rejält ökade möjligheter att nå en gynnsam fred. En allians mellan Sverige och Finland uppfyller inte de kriterierna för något av länderna.
Jag ser därför inte en formell försvarsallians mellan Sverige och Finland som en framkomlig, eller lämplig, väg.
Vad är det då vi bör sträva efter?
Det övergripande målet bör vara att skapa en osäkerhet i Ryssland om man eventuellt kommer att behöva möta svenska som finska stridskrafter som samverkar i händelse av ett angrepp mot något av länderna. Det elementet i en rysk riskkalkyl skapas genom att utveckla en långtgående interoperabilitet mellan svenska och finska stridskrafter – de ska kunna slåss tillsammans på ett effektivt sätt i situationer där svenska och finska intressen sammanfaller.
Exempel på konkreta åtgärder för att nå det målet skulle kunna vara:
-
Gemensamma övningar, något som redan pågår men som skulle kunna utvecklas än mer – man visar att man kan slåss tillsammans.
-
Gemensam, eller åtminstone koordinerad materielanskaffning, i större utsträckning än idag – det borde göras även om det inte innebär några ekonomiska vinster, här är det övergripande målet ökad interoperabilitet det viktiga.
-
Gemensam utbildning av framförallt officerare – en grundläggande faktor för effektiv samverkan i krig.
-
Gemensamma stabsövningar för att hantera olika scenarier – det innebär inte att man förbinder sig att agera tillsammans i alla situationer, men det skapar en mental beredskap för att göra det.
-
Samordnad luft- och sjöövervakning – något som sker redan idag men som kan utvecklas.
-
Gemensam incidentberedskap i fred och vid kriser med en delvis gemensam ledningsfunktion – något som också bäddar för samverkan i krig om det skulle bli aktuellt.
Ytterligare en viktig fördel med ett nära samarbete är att det kan bidra till att göra båda ländernas egna försvarsförmågor bättre.
Sveriges mycket begränsade tillgång på markstridsförband gör det svårt att genomföra allsidiga och större övningar. Att kunna delta i finska övningar skulle ge svenska chefer och förband erfarenheter som de knappast kan få genom att bara öva med svenska resurser i Sverige.
Här kan det finnas skäl att påpeka att vid olika åtgärder som syftar till att fördjupa det svensk–finska samarbetet så måste båda länderna samtidigt snegla på hur åtgärderna kan kopplas till eventuella Nato-operationer i händelse av en konflikt i det nordiska området. Även om länderna inte är medlemmar i Nato så är det svårt att föreställa sig scenarier där samverkan med alliansen inte kommer att utgöra en vital del av svenska och finska försvarsoperationer.
Hur långt kan och bör svensk-finskt samarbete drivas?
av Karlis Neretnieks Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupat samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar. Den bästa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som […]
Med lastfartyg till operationsområdet
Hur hamnade vi där vi är – svensk säkerhetspolitisk utveckling
Strategiskt korsdrag?
Inmätning?
Nya kärnvapen i Korea belyser ovisshet i Europa
av Ingolf Kiesow Efter det kalla krigets slut kom en period då kärnvapenfrågorna kom att tillmätas mindre betydelse. Idag präglas världen åter av stormaktsmotsättningar och växande osäkerhet – även om kärnvapnen – särskilt sedan USA har fått en ny president med ett osäkert handlag. Ny situation på den koreanska halvön Två händelser har nu inträffat […]
Något om Iskander
-
Den första styrkan får anses vara att systemet är lufttransportabelt samt snabbt kan verka när systemet nått sin baseringsplats. Detta innebär att Ryssland snabbt kan täcka områden som normalt inte omfattas av det ”fjärrbekämpningsparaply” som gradvis börjat upprättats gentemot områden angränsande till Ryssland.
-
Den andra styrkan som, sannolikt, kan påvisas utifrån upprättandet av fjärrspaningsförbanden. Är förmågan till att kunna verka med kort tid. Sett till en reguljär konflikt, kommer Iskander systemet kunna verka snabbare än olika flygföretag. Varvid predestinerade fjärrspaningsförband, kan påskynda bekämpningsförloppet markant. Därtill kan erfarenheterna från t.ex. NATO insats i Kosovo omhändertagits, då en del av bekämpningen skedde mot skenmål, något som kan undvikas med mänskliga observatörer.
-
Med anledning av att ombeväpningen till Iskander hos markrobotförbanden, förefaller förskjutits två år framåt i tiden, kan de olika sanktionerna som införts mot Ryssland sedan annekteringen av Krimhalvön, nu börjat påverka den ryska vapenindustrin. Detta kan även innebära på sikt, att andra områden i Ryssland kan komma påverkas på olika sätt av sanktionerna.
-
Utnyttjande av fjärrspaningsförband, eller i svensk nomenklatur s.k. Artillerijägare, för att erhålla måluttag visar på att den ryska bekämpningskedjan ej är välutbyggd på det operativa och sannolikt inte det strategiska djupet. Hade de tekniska inhämtningssystemet haft en god täckning på det operativa och strategiska djupet, hade en förbandsuppbyggnad med inhämtningsförmåga predestinerad Iskander förbanden, ej krävts. Därtill hade även bekämpningskedjan kunnat agera snabbare, då mänskliga sensorer oftast täcker ett mindre geografiskt område samt är långsammare.
Avvikelse?
Bland armékårer och förstärkningsåtgärder
Bild 1. Den strategiska triangeln. |
Gästinlägg: Agenten och radion V – Linje RP och kontraspionaget
-
Stod kvar på den gamla frekvensen
-
Stod på den nya korrekta frekvensen
-
Stod på den nya felaktiga frekvensen
-
Framgångsrik signalspaning orsakar ingen eller liten återkoppling till den som blir bespanad. Det leder till att man kan invaggas i falsk säkerhet
-
Över tid tenderar användare av olika system att börja hitta genvägar och förenklingar som i många fall eroderar säkerheten
-
Det verkar vara mot den mänskliga naturen att acceptera att det kan finnas brister i signalskydd i befintliga system
-
Pågår trafik?
-
Vilken intensitet?
-
Vilka frekvenser?
-
Vilka tider?
-
Hur många stationer förfaller aktiva?
-
Är stationerna fasta, till fots eller mobila (fädar de snabbt eller långsamt)?
-
Tekniska avtryck från individuella stationer (frekvensdrift, eventuella klartextfragment i anropssignaler osv)
-
GSM-näten för mobiltelefoni i storstadsområdena där både META-data och samtal/textmeddelanden bör vara intresse för utvalda mobiler (Den sk ”Ericssonspionen” inriktade sig speciellt på information kring avlyssningsmöjligheter av mobiltelefonisystem)
-
RAKEL
-
Försvarsmaktens radiosamband
-
Radiolänkar
-
Utvalda wifi-nätverk där information av underättelsevärde kan förekomma
-
Radiokommunikation knuten till rikets ledningsfunktioner och säkerhet
-
styrning, övervakning av vattenförsörjning och distribution: IP och radiobaserade
-
styrning, övervakning av kraftgenerering och distribution: IP och radiobaserade
-
betalningssystemen: IP-baserade
-
logistik och livsmedelsförsörjning: IP och M2M-kommunikation
Från jihad till Gotland
”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.
Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.
Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett av många exempel ur boken:
”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”
Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.
Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i beskrivningar av boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.
Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Den är mer upplysande än vad jag hade förväntat mig. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket flera upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ändå läsvänlig och medryckande.
Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.
Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.
Bägge böckerna är nu aktuella i Pennan & Svärdet.
”Europas största flygövning”
Huvudnyheten i Norrbottens-Kuriren den 22/5.
Svenska medier har förmedlat sakfel om den av Finland ledda flygövning som ännu pågår över Norrbotten. Och vad sägs om lite kontext?
Förra gången något liknande hände var i ifjol, då bägge kvällstidningarna i stora artiklar spred sakfel om en övning i Norge. Då kunde de skylla på att deras grundkälla, CNN, förväxlat två norska orter (som ligger 90 mil bilväg från varandra). Nu kan dock slarvande medier i Norrbotten inte skylla på utländska medier.
Den 22 maj hade Norrbottens-Kuriren som största nyhet ”Ifrågasatt övning slår alla rekord”. Fakta är dock att vad gäller antalet flygplan i övningen är det i år inte fler utan färre. Jag skickade in min reaktion och släppte därefter ämnet och kopplade av under några sköna dagar i Norge som jag kommer att blogga om senare.
Norrbottens-Kuriren hade inte möjlighet att publicera min reaktion förrän idag, men bättre sent än aldrig. Nu finns mitt debattinlägg att läsa på Kurirens hemsida.
Nu ser jag att sakfelen i förra veckans rapportering om övningen inte tog slut med ”rekord-artikeln”. Dagen därpå publicerade NSD artikeln ”Planen: ACE ska växa ännu mer” i vilken man kunde läsa: ”Arctic challenge exercise har sedan premiären 2013 vuxit varje gång övningen har ordnats. 2015 var ACE Europas dittills största flygövning – och i år har den ännu fler deltagare.”
Antalet deltagande länder har ökat, ja. Två länder har tillkommit i år. Men, övningen innehåller i år cirka åtta färre deltagande flygplan än vad ACE 2015 hade – i år ca 107 plan mot då 115. Vad gäller påståendet ”2015 var ACE Europas dittills största flygövning” så lät Moskva enligt dess egna uttalanden genomföra en övning 2013 med 130 flygplan, en 2014 med 632 flygfarkoster, en oanmäld övning 2015 med 220 flygfarkoster samt ytterligare en oanmäld övning samma år (2015) med 170 flygfarkoster.
För att något avdramatisera de ryska övningarna så skedde den med 632 flygfarkoster inte i den europeiska delen av Ryssland. Men även om man tar bort den övningen så återstår flera övningar med fler flygfarkoster än de som nu övar här uppe.
Vad gäller påståendet i Kuriren den 23 maj ”Europas största flygövning i år” stämmer det inte heller, eftersom Kreml i februari detta år körde igång en oanmäld övning med 45,000 man och 150 flygfarkoster. Vilket man kunde läsa direkt i ryska statsmedier och sen även i flera västmedier.
Tidningarnas felaktiga påståenden spreds sedan vidare av public service. ”Europas största flygövning i Luleå” var nyhetsrubrik hos Sveriges Radio Norrbotten den 24 maj och i den tillhörande brödtexten står att läsa: ”Övningen, som är den största i Europa”. Förutom att storlekspåståendena i radions text inte stämmer görs de också utan tidsbegränsning och kontext.
Sammanfattningsvis har bägge länstidningarna och lokalradion missat både antalet deltagande flygplan 2017 jämfört med 2015, liksom kontexten – som flera större övningar i öst och det ännu inte avslutade kriget mot Ukraina.
Bevisligen behöver inte lokala medier vara så slarviga som i förra veckan. Under flera år under 1990-talet hade både NSD, SVT och Radio Norrbotten en rätt god bevakning av Norrbottens närområde dvs övriga Nordkalotten. Man kan väl inte kräva att den ofta krisande lokalpressen återupptar den bevakningen, men vad med public service? Talar inte själva omvärldsläget för att vara extra noga med fakta och ta med kontext?
Stötförband
Den lockande men illusoriska neutraliteten
av Bo Hugemark Under det första världskriget lämnades de nordiska länderna utanför krigshandlingarna (med undantag av storfurstendömet Finland). Kriget utkämpades i huvudsak till lands, i ställningskrig på västfronten, rörligt i öster. Därtill med örlogsblockad till havs och ubåtskrig mot Ententens försörjningslina till USA. I det andra världskriget hoppades de skandinaviska länderna på en upprepning, men […]