Skolan behöver fler lärare och fler vuxna som kan finnas som stöttepelare åt eleverna. Därför var systemet med klassmorfar och mormor som ofta handlade om sk PLUS-jobbare i 60 årsåldern mycket bra. Men högerregeringen tog bort PLUS-jobbarna bland det första de gjorde för fyra år sedan. De tog också bort de riktade statsbidragen till skolan som faktiskt gjorde att lärartätheten ökade.
Det är tid för eleverna som behövs. Då kan de ges stöd utifrån sina egna förutsättningar. Var och en kan bli sedd. Men råder det brist på personal i skolan vilket är resultatet av hårt trängd ekonomi så går det ut över eleverna. Symptomatiskt är att skolminister Jan Björklund aldrig talar med utgångspunkt från detta perspektiv. Han talar bara om bestraffningar, skolk i betyg och föräldrar till bråkiga elever som ska besöka lektionerna. Han undviker kärnproblemet, dvs resursbristen, med sina dimridåer
Istället för denna fixering vid skattesänkningar så behöver svensk skola nu tillföras rejäla resurser i ett långsiktigt uppbyggnadsprojekt. Genom satsning på både kompetensutveckling och mer personal så kan kvaliteten förbättras. Detta skulle vara en framtidsinvestering som både förhindrar sociala problem, höjer kunskapsnivån, ger eleverna bättre förutsättningar och i förlängningen stärker näringslivets konkurrenskraft.
Men högern ser det inte så. De söker framtiden i 1950- och 1960-talets skola. Det är sorgligt och bakåtsträvande. Björklund som högerns yttersta representant på detta område är helt ur takt med tiden.
Andra bloggar om: Jan björklund Folkkpartiet Skolan Socialdemokraterna