Sökresultat för ”gender” – Försvarsbloggare

Myntets olika sidor

Reflektion

En av de stora händelserna, med all rätt, på den säkerhetspolitiska arenan under 2018 utgjordes av attentatet mot den till Storbritannien utväxlade ryska G(R)U översten, SergejSkripal.¹ En del av den allmänna medierapporteringen har varit inriktad på att GU agerat klumpigt och att de avslöjats med sina förehavanden.² Detta inlägg kommer belysa vissa av dessa aspekter, men ur det motsatta perspektivet. Utifrån nu publicerad information kommer det i inlägget förutsättas att den ryska militära underrättelsetjänsten, GU, var involverad i operationen/företaget mot Sergej Skripal.

Inleder vi med att Ryssland utpekandes som skyldig,³ torde detta varit givit från början med valet av metod för attentatet mot Sergej Skripal. Nyttjandet av ett sällsynt nervgift såsom Novitjok⁴torde redan vid den första riskanalysen, vid planeringsarbetet för attentatet, givet i hand att den den nation som kommer misstänkas var Ryssland. Trots detta valde den planeringsansvarige för genomförandet att fullfölja. Vad avser riskanalys utgör det en grundläggande del i planeringsarbeten för dylika operationer/företag. Den organisation eller förband som är ansvarig för genomförandet, försöker som minst maximera möjligheterna för den involverande personalen att undkomma det de genomfört.

Således måste det funnits väldigt tunga skäl för att beordra en, trolig,likvidering av en till Storbritannien för nästan tio år sedan utväxlad agent. Här kan två troliga skäl finnas, det ena är att Skripal fortsatt förefaller värvet inom underrättelsetjänstens värld, då med en trolig inriktning mot kontraspionage.⁵ Varvid hans verksamhet kan ha uppfattas som störande gentemot de ryska underrättelsetjänsterna. En annan möjlighet är att han och hans dotter kan ha nyttjades som en del i ett riktat budskap gentemot andra avhoppade eller västligt samarbetande ryska och f.d. ryska medborgare.⁶ Givetvis kan det även varit en kombination av de båda, som ledde fram till beslutet om en troliglikvidering.

Vad som är synnerligen intressant är att GU lyckades lokalisera och verifiera var Sergej Skripal bodde. Kutym förefaller åtminstone tidigare varit att omhänderta och skydda avhoppade agenter,⁷huruvida fallet varit desamma med utväxlade får anses vara oklart. Dock torde inte lokaliseringen och verifiering varit särskilt svår att genomföra, då Skripal förefaller kunnat röra sig som föreläsare men även som rådgivare till underrättelse- och säkerhetstjänster i en rad länder. Därtill förefaller hans dotter kunnat röra sig mellan Ryssland och Storbritannien utan hinder.⁸ Brittisk underrättelse- och säkerhetstjänst torde vidtagit några skyddsåtgärder som nu i efterhand får anses varit för undermåliga, vilket gjorde Skripal gripbar. Däremot lyckades GU exploatera detta och genomföra ett likvideringsförsök.

Vad avser den initiala identifieringen av de misstänkta underrättelseofficerarna avdelade för att genomföra uppgiften i Storbritannien, utgör det heller inget revolutionerande. Storbritannien är ett av de länder med flest övervakningskameror i världen, varvid det får ansetts enbart varit en tidsfråga innan någon eller några misstänkta skulle identifieras och på sikt kunna knytas till dådet.⁹ Den efterföljande personidentifieringen får dock anses vara lite mer beklämmande för GU, ffa. då det förefaller rört sig om utnyttjande av läckt information från ryska myndigheter, som finns att tillgå på internet.¹⁰

Till det sistnämnda kan vissa paralleller dras till hur eventuellt svenska statligt anställda med kvalificerade skyddsidentiteter hade kunnat röjts (dock förefaller det ej vara fallet), med anledning av hanteringen av dessa uppgifter vid Transportstyrelsen.¹¹Dataintrånget hos den amerikanska myndigheten Office of Personal Management, där information om ca 22 miljoner individer röjdes, utgör en möjlig komprometterande källa i framtiden.¹²Varvid amerikanska underrättelseofficerare på sikt kan komma att identifieras, på motsvarande sätt som de ryska GU officerarna om den informationen skulle läcka ut. Men även ur perspektivet att det förefaller finnas ett möjligt underrättelsesamarbete mellan Iran, Kina och Ryssland, som gör att informationen kan nyttjas.¹³

Vad säger då allt detta? Storbritanniens underrättelse- och säkerhetstjänst samt dess signalunderrättelsetjänst anses vara världsledande inom sina olika discipliner. Vilket gör fallet med Sergej Skripal särskilt intressant. Förutsatt att det var den ryska militära underrättelsetjänsten som genomförde ett troligtlikvideringsförsök mot Sergej Skripal. Lyckades de helt utan notis förbereda operationen/företaget, infiltrera in i Storbritannien, genomföra operationen/företaget och slutligen exfiltrera Storbritannien utan att upptäckas under tiden.

Berörs operationens/företagets skeden stegvis, torde någon form av rekognosering genomförts på brittisk mark innan för att säkerställa vart Sergej Skripal exakt bodde, syftandes till att skapa planeringsunderlag inför en möjlig operation. Denna rekognosering torde skett utan att de brittiska säkerhetsmyndigheterna noterade det, hade det uppmärksammats borde Skripal flyttats. När väl tillräckligt med underlag fanns för planering förefaller operationssekretessen kunnat bibehållits under planeringsskedet och troligtvis ett förövningsskede på rysk mark, utan att någon västerländsk underrättelsetjänst tog notis om det.

Vad avser själva planeringsarbete, torde alla de tidigare beskrivna faktorerna, bortsett från läckta passuppgifter, fordonsregister m.m. i Ryssland, identifierats som troligariskfaktorer för genomförandet. Varvid det får ses som högst troligtatt en slutsats hade blivit att det skulle råda en stor risk att operationen/företaget åtminstone i efterhand skulle avslöjas. Därmed torde även en konsekvensanalys genomförts av vad det skulle innebära på kort och lång sikt. Där en trolig slutsats blivit att oaktat om likvideringen lyckas eller ej, kommer konsekvenserna mer eller mindre bli desamma.

Vad avser infiltrationen, kan inte identiteterna på de underrättelseofficerare som flögs in till Storbritannien varit känd. Då de annars torde blivit uppmärksammade av brittisk säkerhetstjänst som i sådant fall borde påbörjat en kontraspionageoperation. Därutöver kan det inte varit känt hur nummerserien i de utfärdade passen för ryska underrättelseofficerare var uppbyggd, vilket numera är känt. Då den brittiska säkerhetstjänsten även i sådant fall borde påbörjats en kontraspionageoperation när de ryska underrättelseofficerarna landade in i Storbritannien.

Själva genomförandet finns relativt väl dokumenterat av massmedia. Detta torde bestått av tre faser. Den första fasen torde varit ytterligare en rekognosering för att kontrollera in- och uttransportvägar till Skripals bostad samt rekognosera själva bostaden. Den andra fasen torde varit att underrättelseofficerarna fick ett slutligt klartecken att genomföra operationen/företaget. Den tredje fasen blir själva genomförandet. Hade någon form av bevakning funnits mot de influgna underrättelseofficerarna eller Skripal, som kunde detekteras, hade operationen/företaget troligtvis inte genomförts. Därutöver om något slutligt klartecken givits torde det antingen skett över något sambandsmedium eller ”ansikte mot ansikte” med någon högre rysk underrättelseofficer i Storbritannien, ingendera av dessa två faktorer förefaller heller uppmärksammats av brittisk säkerhets- och/eller underrättelsetjänst. Avslutningsvis kan heller ingen misstanke funnits mot de influgna underrättelseofficerarna när de väl exfiltrerar ur Storbritannien efter den genomförande operationen/företaget.

Avslutningsvis, de ryska underrättelseofficerarna lösa sin uppgift utanupptäckt. Det är inte förrän efteråt alla brister uppdagats, brister som troligtvis inte kommer upprepas. Dock påverkade inte dessa brister uppgiftens lösande under tiden den pågick. Härvid bör inte förhastade slutsatser dras kring den ryska militära underrättelsetjänstens förmåga, utan den ryska militära underrättelsetjänsten är en mycket kvalificerad organisation. Vilket troligtvis utifrån de brister som nu uppdagats i kölvattnet av fallet med Sergej Skripal blivit än mer kvalificerad.

Vad som dock är intressant är att den samlade kompetens hos västlig underrättelsetjänst ej upptäckt de brister som nu framkommit, utan till stor del är det civila ”hobby” analytiker som uppdagade t.ex. hur passnummerserien sammanföll, olika register för att kunna avslöja ryska underrättelseofficerare m.m. Detta i sig får ses som ett riktigt stort misslyckande för västliga underrättelse- och säkerhetstjänster. För det får ses som troligt att de ej kände till det, annars borde de flyttat Sergej Skripal i skydd när de ryska underrättelseofficerarna kom till Storbritannien samt började röra sig på brittiskt territorium, i anslutning till dennes vistelseort. Givetvis finns möjligheten att Skripal skulle kunna ”offras” av den brittiska underrättelsetjänsten för att skydda information om att de hade denna kunskap, dock får det ses som mindre troligtdå det i förlängningen skulle sprida sig och därmed kraftigt försvåra ytterligare rekrytering av källor (agenter).

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)

Cable News Network 1(Engelska)

Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)

Foreign Policy 1(Engelska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

The Daily Beast 1(Engelska)

The New York Times 1, 2, 3, 4(Engelska)

The Washington Post 1(Engelska)

Reuters 1, 2, 3, 4(Engelska)

Svenska Dagbladet 1(Svenska)

Yahoo News 1(Engelska)

Slutnoter

¹The New York Times. Baker, Peter. Savage, Charlie. Weiser, Benjamin. Swap Idea Emerged Early in Case of Russia Agents. 2010. https://www.nytimes.com/2010/07/10/world/europe/10russia.html(Hämtad 2018-12–02)

²Foreign Policy. Galeotti, Mark. Russia’s Military Intelligence Agency Isn’t Stupid. 2018. https://foreignpolicy.com/2018/09/06/russias-military-intelligence-gru-isnt-stupid/(Hämtad 2018-12–02)

The Daily Beast. Zenz, Kimberly. Nemtsova, Anna. Russia’s Military Spies Are a Laughing Stock, But They’re Dangerous as Hell. 2018. https://www.thedailybeast.com/russias-military-spies-are-a-laughing-stock-but-theyre-dangerous-as-hell(Hämtad 2018-12-02)

³British Broadcasting Corporation. Russian spy: What happened to Sergei and Yulia Skripal?. 2018. https://www.bbc.co.uk/news/uk-43643025(Hämtad 2018-12–02)

⁴Dagens Nyheter. Laurén, Anna-Lena. Kemisten som skapade nervgiftet: ”Vår statsledning har en historia av att ljuga”. 2018. https://www.dn.se/nyheter/varlden/kemisten-som-skapade-nervgiftet-var-statsledning-har-en-historia-av-att-ljuga/(Hämtad 2018-12-02)

British Broadcasting Corporation. Amesbury poisoning: Experts confirm substance was Novichok. 2018. https://www.bbc.co.uk/news/uk-45411557(Hämtad 2018-12-02)

⁵The New York Times. Barry, Ellen. Schwirtz, Michael. Sergei Skripal Was Retired, but Still in the Spy Game. Is That Why He Was Poisoned?. 2018. https://www.nytimes.com/2018/05/14/world/europe/sergei-skripal-spying-russia-poisoning.html(Hämtad 2018-12–02)

⁶Reuters. UK PM May: We think nerve agent attack was a message to other Russians. 2018. https://www.reuters.com/article/us-britain-russia-may-motive/uk-pm-may-we-think-nerve-agent-attack-was-a-message-to-other-russians-idUSKCN1LL1NJ(Hämtad 2018-12–02)

⁷Cable News Network. Cohen, Zachary. McLaughlin, Jenna. Spies in the suburbs: Inside the CIA’s secret defector unit. 2018. https://edition.cnn.com/2018/08/03/politics/cia-spies-secret-defector-program/index.html(Hämtad 2018-12-02)

The New York Times. Goldman, Adam. Barnes, Julian E. Schmidt, Michael S. Apuzzo, Matt. U.S. Spies Rush to Protect Defectors After Skripal Poisoning. 2018. https://www.nytimes.com/2018/09/13/us/politics/russian-informants-cia-protection.html(Hämtad 2018-12-02)

⁸British Broadcasting Corporation. Russian spy: What happened to Sergei and Yulia Skripal?. 2018. https://www.bbc.co.uk/news/uk-43643025(Hämtad 2018-12–02)

⁹The New York Times. Barry, Ellen. From Mountain of CCTV Footage, Pay Dirt: 2 Russians Are Named in Spy Poisoning. 2018. https://www.nytimes.com/2018/09/05/world/europe/salisbury-novichok-poisoning.html(Hämtad 2018-12-02)

¹⁰Reuters. Kolomychenko, Maria. Russia, stung by intelligence leaks, plans to tighten data protection. 2018. https://www.reuters.com/article/us-russia-dataprotection-leaks/russia-stung-by-intelligence-leaks-plans-to-tighten-data-protection-idUSKCN1NS0LU(Hämtad 2018-12-02)

¹¹Försvarsmakten. ÖB: ”Ingen påtaglig påverkan på vår samlade operativa förmåga”. 2017. https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2017/07/ob-ingen-pataglig-paverkan-pa-var-samlade-operativa-formaga/(Hämtad 2018-12-02)

Dagens Nyheter. Kullving, Carl-Johan. Svensson, Adam. Holmström, Mikael. Svenska hemliga agenters identiteter kan ha röjts. 2018. https://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-hemliga-agenters-identiteter-kan-ha-rojts/(Hämtad 2018-12-02)

Svenska Dagbladet. Gummesson, Jonas. 30 hemliga svenska agenter röjda i skandalen. 2018. https://www.svd.se/30-hemliga-agenter-fick-klartecken-av-regeringen(Hämtad 2018-12-02)

¹²The Washington Post. Nakashima, Ellen. Hacks of OPM databases compromised 22.1 million people, federal authorities say. 2015. https://www.washingtonpost.com/news/federal-eye/wp/2015/07/09/hack-of-security-clearance-system-affected-21-5-million-people-federal-authorities-say/(Hämtad 2018-12-02)

Reuters. Volz, Dustin. U.S. personnel management hack preventable, congressional probe finds. 2016. https://www.reuters.com/article/us-usa-cyber-opm/u-s-personnel-management-hack-preventable-congressional-probe-finds-idUSKCN11D0AM(Hämtad 2018-12-02)

Reuters. Menn, Joseph. Chinese national arrested in Los Angeles on U.S. hacking charge. 2017. https://www.reuters.com/article/us-usa-cyber-opm/chinese-national-arrested-in-los-angeles-on-u-s-hacking-charge-idUSKCN1B42RM(Hämtad 2018-12-02)

¹³Yahoo News. Dorfman, Zach. McLaughlin, Jenna. The CIA’s communications suffered a catastrophic compromise. It started in Iran. 2018. https://www.yahoo.com/news/cias-communications-suffered-catastrophic-compromise-started-iran-090018710.html(Hämtad 2018-12-02)

Illegalister på 2010-talet

Sammanfattning

Historiskt har s.k. illegalister funnits en lång tid. Det kalla krigets avslut har på intet sätt avbrutet verksamheten med illegala underrättelseofficerare i olika målländer. Nya har tillförts och gamla som redan infiltrerades under det kalla kriget har fortsatt sin verksamhet. Det försämrade säkerhetsläget sedan 2008, har möjligtvis även inneburit att verksamheten med illegala underrättelsestrukturer fått en förnyad aktualitet. Då en nations underrättelsetjänst plötsligt kan stå utan s.k. legala underrättelseofficerare i händelse av t.ex. omfattande utvisningar. Därutöver har troligtvis möjligheten att infiltrera illegalister ökat under det senaste decenniet maa. de omfattande flyktingströmmar som uppstått p.g.a. konflikter m.m. Dock utgör illegala underrättelseofficerare en begränsad del, varpå andra former av underrättelseofficerare ej skall bortses.

Analys

Inledningsvis skall det klargöras att ett flertal länder nyttjar sig av s.k. illegalister. Dock förefaller det i den öppna litteraturen samt nyhetsrapportering främst vara ryska framgångar och motgångar inom detta område, som berörs. Ett av de mer intressanta fallen rörande s.k. illegalister under 2000-talet är ej den ring av illegalister som arresterades i USA 2010. Dessa illegalister var i inledningen av sin verksamhet d.v.s. de hade ej lyckats knyta några viktiga källor till sig som kunde förse dem med information av signifikant underrättelsekaraktär.¹ Detta var dock ej fallet med det, inledningsvis sovjetiska därefter ryska, illegalistpar i Tyskland som greps 2011.² Dock förefaller detta illegalist fall, kommit i skymundan från det större fallet i USA, trots att skadan de orsakade troligtvis var markant större än vad de 10 illegalisterna sammanlagt i USA under sin tid där, lyckades förorsaka.

Det tyska illegalistparets s.k. legend, falska identiteter,³var Andreas och Heidrun Anschlag, vid gripandet av dem var deras ålder enligt legenden 51 respektive 45 år. Deras verkliga förnamn förefaller varit Alexandr och Olga, vad deras efternamn var/är förefaller ej framkommit. De båda illegalisterna hade täcknamnen Pitrespektive Tina i de meddelanden som utbyttes mellan dem och den ryska utrikes underrättelsetjänsten, SVR, i Moskva som i vissa sammanhang benämns Tsentr (Centrum).⁴

Vart startar då historien om det tyska illegalistparet? Enligt den s.k. legenden för Andreas, skall han blivit född i Argentina 1959 och Heidrun i Peru 1965. I de båda länderna fanns och finns en tysk och österrikisk diaspora vars rötter går att spåra tillbaka till 1800-talet.⁵ Därutöver utvandrade tyskspråkiga, efter andra världskrigets slut till Sydamerika.⁶Ur perspektivet svårigheter att spåra om det verkligen kunde stämma,⁷ får det anses varit ett klokt drag att använda den tyska diasporan i Sydamerika, som täckuppgift. Vad som dock skulle kunnat dra uppmärksamhet till dem, hade varit de delar ur Nazityskland som tog sin tillflykt till Sydamerika efter andra världskrigets slut.⁸ Vilket hade kunnat föranleda en fördjupad granskning av dem, vid misstanke om anknytningar till dessa.

Enligt den tyska åklagaren skall den sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten KGB, betalt en lokal tjänsteman i staden Wildalpen, Österrike, en muta i nuvarande penningvärde om 200 Euro i oktober 1984 för att mantalsskriva Andreas Anschlagdär, utifrån sin legend. Därefter kom även Heidrun att mantalsskrivas i Österrike. Därefter kom paret även viggas i Österrike, innan de kom att flytta till Västtyskland.⁹Således var Österrike ett s.k. legaliseringsland för illegalisterna, där de skulle erhålla ett fysiskt medborgarskap för att till del dölja sitt falska medborgarskap som de kom till legaliseringslandet med.¹⁰

Paret kom att flytta till Aachen i Västtyskland, först Andreas 1988 och Heidrun 1990. Utåt kom Andreas påbörja studier i maskinteknik och Heidrun kom att vara hemmafru. I den bevisföring som den tyska åklagaren la fram, förefaller det påvisats att paret hade påbörjat sin underrättelseverksamhet 1988 och eventuellt tidigare. Paret kom 1991 få en dotter, varvid de flyttade till Meckenheim i närheten av Bonn. Slutligen kom paret att bosätta sig i Marburg 2010, där deras dotter även studerade i närheten.¹¹

Paret skall enligt grannar levt ett tystlåtet liv, ej varit engagerad i några föreningar o.dyl. och ej haft något egentligt umgänge, en granne uppger att han aldrig såg Andreas. Dock förefaller de i vissa fall haft ett märkligt uppträdanden som uppmärksammats av deras grannar, om än att de ej kunde koppla det till konspirativ verksamhet. Heidrun skall t.ex. frekvent talat i telefon utomhus oaktat årstid, hon skall även setts under tidiga mornar lämna sitt hus, med en stor träningsväska trots att hon ej tränade i någon träningsklubb motsv.¹²

Vilka uppgifter paret kan ha löst mellan 1988 intill dess gripande 2011 är något höjt i dunkel, medierapporteringen har fokuserats på den källa, Raymon Valentino Poeteray, de drev inom det Holländska utrikesdepartementet mellan 2008 och 2011. Men enligt åklagaren skall de förmedlat hundratalet EU och NATO dokument under årtionden, varpå andra källor möjligtvis även fanns, alternativt att de utgjorde en förbindelsepunkt d.v.s. förmedlade andra illegalla underrättelseofficerares information. Dock är det som nämnt höjt i dunkel, då paret hade börjat förstöra den sparade dokumentation de hade framtill 2008.13 Kopplat till att paret hade börjat förstöra dokumentation, är det synnerligen intressant att notera hur Tsentr, hade varnat paret om att de kunde vara röjda, varvid de hade påbörjat åtgärder för att exfiltrera åter till Ryssland.¹⁴

Paret förefaller fått en ersättning om 8,000 – 12,000 Euro i månaden av SVR för sitt arbete. Därutöver erhöll Andreas lön från den firma i södra Tyskland som han var anställd vid inom ramen för sin täckidentitet.¹⁵ Således skulle den operativa driften av detta illegalistpar som minst kostat närmare 1,000,000 svenska kronor per år. Vilket i sammanhangen får ses som en låg kostnad mtp. vilken vikt SVR förefaller tillmätt dem.¹⁶Därtill är det svårt att värdera information som tillskansas via konspirativa metoder. Troligtvis är det dock, som tidigare nämnts, en väldigt kostnadseffektiv verksamhet, kopplat till det som vinsterna kan bli.

Hur avslöjades då detta illegalist par? Här förefaller rapporteringen gå isär, enligt en uppgift skall den tyska polisen erhållit information via Österrike,¹⁷ enligt en annan uppgift skall information erhållits via USA,¹⁸avseende parets konspirativa verksamhet. Vad som dock förefaller vara klarlagt är att SVR, som tidigare nämnts, kom att varna paret om att det tyska kontraspionaget hade fattat misstanke om dem,19 något som kommer beröras ytterligare längre ned. Andreas Anschlag och Heidrun Anschlag kom 2013, dömas till 6½ års fängelse och till 5½ års fängelse.²⁰ Heidrun kom att släppas ur fängelse 2014,²¹ och Andreas 2015.²²

Vad använde sig då paret av för modus operandi i sin verksamhet? Så kallade fältbrevlådor förefaller nyttjats av paret för att både lämna men även hämta materiel.²³Enkelt beskrivet är en fältbrevlåda en punkt någonstans som är förberedd för att dolt kunna lämna och hämta materiel det kan t.ex. vara en ihålighet i ett träd, utrymme på en offentlig toalett osv. Instruktioner för sin verksamhet förfaller de som minst erhållit via kortvågssändningar,²⁴ troligtviss.k. nummersändningar. Vilket Heidrun Anschlag förefaller mottagit när hon greps av tysk polis 2011.²⁵

Därutöver förefaller paret även lämnat meddelanden till SVR i kommentarsfält på internet under förutbestämda videoklipp hos videotjänsten Youtube. I detta sammanhang är det även värt att nämna hur de 10 illegalisterna i USA utnyttjade internet. De tillämpade steganografi, i bilder som antingen skickades eller placerades på olika hemsidor, för att kommunicera.²⁶ Vad som kanske är mest intressant är den satellitkommunikationsutrustning som paret hade till sitt förfogande och den tyska säkerhetstjänsten lyckades beslagta vid gripandet. Utrustningen skall ha varit inbyggd i en datorväska, där t.ex. antennen var inbyggd i en flik på väskan. Paret skall erhållit utbildning på kommunikationsutrustningen i bl.a. Sankt Petersburg. Till utrustningen kom även två programvaror, dekrypteringsprogramvara med benämningen ”Sepal” och krypteringsprogramvara med namnet ”Parabola”.²⁷Metoden förefaller varit att få instruktioner via kortvågssändningar och därefter skicka information via satellit. Vilket i sammanhanget får anses vara klokt då satellitkommunikation medger säkrare förbindelse men även en högre överföringshastighet kontra kortvågskommunikation.

Vad går då att lära av detta fall? Inledningsvis är det intressant att notera att SVR, som tidigare nämnts, förefaller erhållit kännedom att det tyska paret var avslöjade.²⁸Detta kan givetvis kunnat noteras på ett flertal olika sätt. Ett sätt kan ha varit att antiövervakningsåtgärder vid t.ex. fältbrevlådor givit i hand att de var under övervakning av den tyska säkerhetstjänsten. Ett annat antagande kan givetvis varit att SVR har/hade en informatör hos den tyska säkerhetstjänsten, varvid de genom informatören fick information om ett stundande gripande. Oaktat förefaller den tyska operationssäkerheten brustit någonstans, då SVR fick kännedom om att paret troligtvisvar avslöjade.

Därefterär nästa intressanta perspektiv, hur kunde paret avslöjas? Tidigare berört i inlägget, skall ett tips från antingen USA eller Österrike utgjort startpunkten för undersökningen. Signalspaning förefaller även utgjort en grund för att påbörja en undersökning.²⁹ Dock får det ses som svårt att lokalisera illegalister i demokratiska stater. De 10 illegalister som avslöjades i USA 2010, förefaller blivit avslöjade av en rekryterad amerikansk agent som arbetade inom SVR’s avdelning för illegalister. Vilket förklarar hur den amerikanska säkerhetstjänsten kunde gripa en sådan stor mängd illegalister.³⁰Därutöver förefaller han varit agent under en längre tid, då spaningarna mot illegalisterna i USA redan påbörjades under inledningen av 2000-talet.³¹

Den avhoppade ryska agenten, skall vid avrapportering tagit upp SVR användning av latinamerikanska bakgrunder för skapandet av legender,³² varpå det skulle kunna vara en inledande ledtråd för den tyska säkerhetstjänsten. Dock får det anses vara osedvanligt snabbt agerat att kunna lokalisera ett par illegalister inom ett år, utifrån en sådan begränsad ledtråd. Kan då samme individ suttit på kunskap om både illegalist operationer i USA men även Tyskland? All form av underrättelse- och säkerhetstjänst bygger på strikt sektionering av information, varpå det får anses smått osannolikt att en individ skall haft information om operationer på två skilda kontinenter och länder, kring något så känsligt som illegalister. Dock finns givetvis möjligheten att han hört eller sett information, som skulle kunna knytas till det tyska illegalist paret.

Dock visar det trots allt på en viktig sak, trots det datoriserade samhälle som vi lever i, förefaller illegalister fortsatt vara svåra att spåra, utan kännedom inifrån den nation som insatt dylika underrättelseofficerare i ett land. I det tyska fallet men även med de 10 ryska illegalisterna som avslöjades 2010 i USA, skulle det kunna argumenteras för att de kom innan olika former av system upprättades för att enklare kunna spåra säkerhetshotande verksamhet i olika former, främst som en konsekvens av terrordåden mot USA den 11 September 2001. Dock blir det argumentet något haltande med tanke på de terrordåd som lyckats genomföras av olika terrororganisationer i t.ex. Europa, de senaste åren. Kan dylika organisationer agera, får det ses som högst troligt att statliga aktörer på olika sätt kan upprätta illegala underrättelsenätverk.

Möjligheterna att infiltrera med illegalister kan t.o.m. ha ökat under det senaste decenniet. Sett till de globala flyktingströmningarna som uppstått, under de senaste 5-10 åren. Förmågan som statlig aktör inom ramen för dessa flyktingströmningar dölja infiltration med illegalister får anses vara god. Den svenska Säkerhetspolisen har bl.a. varnat för möjligheten att individer som kan tänkas utgöra ett säkerhetshot, kan nyttja flyktingströmmar för att ta sig in i Sverige.³³ Nu utgör säkerhetshot ett vitt begrepp, som både skulle kunna omfatta underrättelseverksamhet, terrorrelaterad verksamhet men även annat.

Slutligen, i samband med arresteringarna av de 10 illegalisterna i USA och i dess kölvatten, framfördes argument om att verksamheten med illegalister var förlegad form samt SVR i och med den stora mängden arresteringar hade antingen tappat förmågan eller att den amerikanska säkerhetstjänsten hade ökat sin förmåga att upptäcka dem.³⁴ I efterhand torde det sistnämnda kunna avfärdas, då det förefaller varit en agent som avslöjat illegalisterna i ett tidigt skede.

Finns det då något behov av denna form av verksamhet fortsatt? Här skulle jag hävda att så är fallet. Utifrån de säkerhetspolitiska spänningar som nu råder, torde illegala underrättelsenätverk vara mer aktuellt än någonsin. Själva grundtanken under det kalla kriget var att dessa illegala nätverk skulle trädda i verket när de legala underrättelseofficerarna inte längre kunde verka av olika skäl, främst i en kris- eller krigssituation.³⁵Dock kan saker och ting snabbt vända varvid ett illegalt nätverk kan vara väl investerad tid och pengar, att ha i beredskap.

Exempel på det skulle kunna vara om en liknande situation som den brittiska Operation FOOT skulle uppstå. Detta var namnet på den operation som den brittiska säkerhetstjänsten iståndsatt och resulterade i att 105 Sovjetiska underrättelseofficerare och individer med koppling till underrättelseverksamhet som officiellt fick vistas, inom ramen för diplomatisk verksamhet, i Storbritannien kom att utvisas. Detta kom att kraftigt skapa ett avbrott i den Sovjetiska underrättelseverksamheten.³⁶ Här skulle det kunna ses som möjligt att något dylikt skulle kunna inträffa, varvid t.ex. ett underrättelsenätverk med illegalister skulle kunna träda in och överta källhantering m.m.

Historiskt har bl.a. Tore Forsberg,³⁷ men även Willhelm Agrell,³⁸berört illegalister som verkat i Sverige. Dock är det under perioden av före och under andra världskriget samt det tidiga kalla kriget. I detta sammanhang är det intressant att notera att Säkerhetspolisen under inledningen av 1980-talet genomförde en större utredning avseende möjlig illegalistverksamhet i Sverige, den s.k. Illegalistutredning 80. Syftet med denna utredning var att klarlägga om ett antal individer i Sverige kunde utgöra s.k. illegalister.³⁹ Vad utfallet av denna utredning blev är fortfarande höjt i dunkel,⁴⁰ därutöver är Säkerhetspolisen mycket sparsam, med rätta, avseende vilken information som släpps i utredningen, när den begärs ut inom ramen för offentlighetsprincipen.

Avslutningsvis, sett till att det historiskt har funnits illegalister i Sverige, samt, som minst, misstänkts funnits illegalister i slutskedet av det kalla kriget i Sverige. Får det ses som möjligt att så fortfarande är fallet. Fallet Andreas och Heidrun Anschlag påvisar att de illegalister som infiltrerades under slutskedet av det kalla kriget, fortsatt kom att verka under både den s.k. ”stora oredans tid” i Ryssland, men även därefter. Vilket blir en viktig faktor att ta fasta på, trots de stora prövningar som Ryssland gick igenom under 1990-talet valde de ej att avveckla denna typ av operationer, vilket troligtvis fortsatt innebär att det genomförs.

Slutsats

Utnyttjandet av illegala underrättelseofficerare och uppbyggnad av illegala underrättelsenätverk inom ramen för olika målländer, får fortsatt anses ha en hög aktualitet. Med anledning av det tydligt försämrade säkerhetsläget, skapar dylika strukturer en möjlighet att fortsatt kunna bedriva informationsinhämtning i händelse av omfattande utvisningar eller andra åtgärder som nationer kan vidta för att hindra s.k. legala underrättelseofficerares verksamhet. Dock torde mängden illegala underrättelseofficerare ej vara omfattande i jämförelse med legala. Då tiden för att utbilda dem är mycket lång och framför allt möjligheten att finna lämpliga individer i sig torde vara begränsad.

En viktig faktor kopplat till att det enbart finns en begränsad mängd illegalister att tillgå, är att övriga metoder som kan tillämpas ej skall förglömmas. Mystiken kring illegalister gör att mycket fokus hamnar på de, men t.ex. underrättelseofficerare under halvofficiell täckmantel som kommer inresande under någon vecka, för att lösa en specifik uppgift torde utgöra en större utmaning då det är markant enklare, för en underrättelsetjänst att tillämpa kontra illegalister.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1, 2, 3, 4(Engelska)

Daily Mail 1(Engelska)

Der Spiegel 1, 2, 3(Engelska)

Deutsche Welle 1, 2, 3(Engelska)

Federal Bureau of Investigation 1, 2 (Engelska)

Liberty University 1(Engelska)

MI 5 1(Engelska)

RAND 1(Engelska)

Reuters 1(Engelska)

Riksdagen 1(Svenska)

Sky News 1(Engelska)

Säkerhetspolisen 1(Svenska)

TASS 1(Engelska)

The New York Times 1(Engelska)

The Guardian 1(Engelska)

U.S. Department Of Justice 1(Engelska)

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.

Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner: spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2003.

Lucas, Edwards. Spycraft Rebooted: How Technology is Changing Espionage. Seattle: Amazon Publishing, E-bok, 2018.

Slutnoter

¹Federal Bureau of Investigation. OperationGhostStories. 2011. https://www.fbi.gov/news/stories/operation-ghost-stories-inside-the-russian-spy-case(Hämtad 2018-03-11)

Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner: spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2003, s. 350.

²Deutsche Welle. German court convicts couple of spying for Russia. 2013. http://www.dw.com/en/german-court-convicts-couple-of-spying-for-russia/a-16921568(Hämtad 2018-03-11)

³U.S. Department Of Justice. Sealed complaint, US v. Metsos et al. New York: U.S. Department Of Justice, 2010, s. 5.

⁴Ibid.

Der Spiegel. Stark, Holger. Russian Couple’s Arrest Could Mar Diplomatic Ties. 2011. http://www.spiegel.de/international/germany/cold-war-style-spying-russian-couple-s-arrest-could-mar-diplomatic-ties-a-793707.html(Hämtad 2018-03-11)

Der Spiegel. Schmid, Fidelius. Stark, Holger. Spies Strain German-Russian Ties. 2013. http://www.spiegel.de/international/world/trial-of-russian-spies-in-germany-strains-diplomatic-relations-a-908975.html(Hämtad 2018-03-11)

⁵Gleich, Albrecht von. Germany and Latin America. Santa Monica: RAND Corporation, 1968, s. 7.

Tock, David. German Immigration and Adaptation to Latin America. Senior Honors Thesis, Liberty University, 1994, s. 28-29, 39-47.

⁶Gleich, Albrecht von. Germany and Latin America. Santa Monica: RAND Corporation, 1968, s. 7.

⁷Lucas, Edwards. Spycraft Rebooted: How Technology is Changing Espionage. Seattle: Amazon Publishing, 2018, E-bok, Loc. 104-111.

⁸Daily Mail. Hall, Allan. Secret files reveal 9,000 Nazi war criminals fled to South America after WWII. 2012. http://www.dailymail.co.uk/news/article-2117093/Secret-files-reveal-9-000-Nazi-war-criminals-fled-South-America-WWII.html(Hämtad 2018-03-11)

⁹Der Spiegel. Schmid, Fidelius. Stark, Holger. Spies Strain German-Russian Ties. 2013. http://www.spiegel.de/international/world/trial-of-russian-spies-in-germany-strains-diplomatic-relations-a-908975.html(Hämtad 2018-03-11)

¹⁰Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner: spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2003, s. 343.

¹¹Der Spiegel. Schmid, Fidelius. Stark, Holger. Spies Strain German-Russian Ties. 2013. http://www.spiegel.de/international/world/trial-of-russian-spies-in-germany-strains-diplomatic-relations-a-908975.html(Hämtad 2018-03-11)

Deutsche Welle. Bushuev, Mikhail. Court tries couple in suburban spy thriller. 2013. http://www.dw.com/en/court-tries-couple-in-suburban-spy-thriller/a-16520144(Hämtad 2018-03-11)

The Guardian. Pidd, Helen. Parfitt, Tom. Suspected Russian spies arrested in Germany. 2011. https://www.theguardian.com/world/2011/oct/24/suspected-russian-spies-arrested-germany(Hämtad 2018-03-11)

¹²The Guardian. Pidd, Helen. Parfitt, Tom. Suspected Russian spies arrested in Germany. 2011.https://www.theguardian.com/world/2011/oct/24/suspected-russian-spies-arrested-germany(Hämtad 2018-03-11)

Deutsche Welle. Bushuev, Mikhail. Court tries couple in suburban spy thriller. 2013. http://www.dw.com/en/court-tries-couple-in-suburban-spy-thriller/a-16520144(Hämtad 2018-03-11)

¹³Deutsche Welle. German court convicts couple of spying for Russia. 2013. http://www.dw.com/en/german-court-convicts-couple-of-spying-for-russia/a-16921568(Hämtad 2018-03-11)

Sky News. Germany: ’Spy Pair Got Secrets For Russia’. 2013. https://news.sky.com/story/germany-spy-pair-got-secrets-for-russia-10457773(Hämtad 2018-03-11)

Reuters. Germany tries couple accused of spying for Russia. 2013. https://www.reuters.com/article/us-germany-espionage/germany-tries-couple-accused-of-spying-for-russia-idUSBRE90E0Y820130115(Hämtad 2018-03-11)

¹⁴Der Spiegel. Schmid, Fidelius. Stark, Holger. Spies Strain German-Russian Ties. 2013. http://www.spiegel.de/international/world/trial-of-russian-spies-in-germany-strains-diplomatic-relations-a-908975.html(Hämtad 2018-03-11)

¹⁵Der Spiegel. Alleged Russian Spies Focused on Politics, Military. 2011. http://www.spiegel.de/international/germany/couple-arrested-in-germany-alleged-russian-spies-focused-on-politics-military-a-794998.html(Hämtad 2018-03-11)

¹⁶Der Spiegel. Schmid, Fidelius. Stark, Holger. Spies Strain German-Russian Ties. 2013. http://www.spiegel.de/international/world/trial-of-russian-spies-in-germany-strains-diplomatic-relations-a-908975.html(Hämtad 2018-03-11)

¹⁷Ibid.

¹⁸Deutsche Welle. Bushuev, Mikhail. Court tries couple in suburban spy thriller. 2013. http://www.dw.com/en/court-tries-couple-in-suburban-spy-thriller/a-16520144(Hämtad 2018-03-11)

¹⁹Sky News. Germany: ’Spy Pair Got Secrets For Russia’. 2013. https://news.sky.com/story/germany-spy-pair-got-secrets-for-russia-10457773(Hämtad 2018-03-11)

²⁰Deutsche Welle. German court convicts couple of spying for Russia. 2013. http://www.dw.com/en/german-court-convicts-couple-of-spying-for-russia/a-16921568(Hämtad 2018-03-11)

²¹Deutsche Welle. Germany frees Russian spy. 2014. http://www.dw.com/en/germany-frees-russian-spy/a-18080455(Hämtad 2018-03-11)

²²TASS. Kremlin gives no comment on spy set free in Germany. 2015. http://tass.com/russia/798794(Hämtad 2018-03-11)

²³Deutsche Welle. Germany frees Russian spy. 2014. http://www.dw.com/en/germany-frees-russian-spy/a-18080455(Hämtad 2018-03-11)

²⁴Deutsche Welle. Bushuev, Mikhail. Court tries couple in suburban spy thriller. 2013. http://www.dw.com/en/court-tries-couple-in-suburban-spy-thriller/a-16520144(Hämtad 2018-03-11)

British Broadcasting Corporation. Russia spy couple jailed in Germany. 2013. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-23145426(Hämtad 2018-03-11)

²⁵British Broadcasting Corporation. Sorrel-Dejerine, Olivia. The spooky world of the ’numbers stations’. 2014. http://www.bbc.com/news/magazine-24910397(Hämtad 2018-03-11)

²⁶Deutsche Welle. Germany frees Russian spy. 2014. http://www.dw.com/en/germany-frees-russian-spy/a-18080455(Hämtad 2018-03-11)

U.S. Department Of Justice. Sealed complaint, US v. Metsos et al. New York: U.S. Department Of Justice, 2010, s. 9-10.

²⁷Der Spiegel. Schmid, Fidelius. Stark, Holger. Spies Strain German-Russian Ties. 2013. http://www.spiegel.de/international/world/trial-of-russian-spies-in-germany-strains-diplomatic-relations-a-908975.html(Hämtad 2018-03-11)

²⁸Sky News. Germany: ’Spy Pair Got Secrets For Russia’. 2013. https://news.sky.com/story/germany-spy-pair-got-secrets-for-russia-10457773(Hämtad 2018-03-11)

²⁹Der Spiegel. Holger, Stark. Russian Couple’s Arrest Could Mar Diplomatic Ties. 2011. http://www.spiegel.de/international/germany/cold-war-style-spying-russian-couple-s-arrest-could-mar-diplomatic-ties-a-793707.html(Hämtad 2018-03-11)

³⁰British Broadcasting Corporation. Russian convicted of treason in sleeper agent case. 2011. http://www.bbc.com/news/world-europe-13932149(Hämtad 2018-03-11)

British Broadcasting Corporation. Russian ’double agent’ named by Moscow newspaper. 2010. http://www.bbc.com/news/world-europe-11734424(Hämtad 2018-03-11)

³¹Federal Bureau of Investigation. OperationGhostStories. 2011. https://www.fbi.gov/news/stories/operation-ghost-stories-inside-the-russian-spy-case(Hämtad 2018-03-11)

Der Spiegel. Holger, Stark. Russian Couple’s Arrest Could Mar Diplomatic Ties. 2011. http://www.spiegel.de/international/germany/cold-war-style-spying-russian-couple-s-arrest-could-mar-diplomatic-ties-a-793707.html(Hämtad 2018-03-11)

³²Der Spiegel. Holger, Stark. Russian Couple’s Arrest Could Mar Diplomatic Ties. 2011. http://www.spiegel.de/international/germany/cold-war-style-spying-russian-couple-s-arrest-could-mar-diplomatic-ties-a-793707.html(Hämtad 2018-03-11)

³³Säkerhetspolisen. Många på flykt – en utmaning. http://www.sakerhetspolisen.se/publikationer/fallstudier-och-artiklar-fran-arsbocker/sakerhetsskydd/manga-pa-flykt—en-utmaning.html(Hämtad 2018-03-11)

³⁴The New York Times. Barry, Ellen. ‘Illegals’ Spy Ring Famed in Lore of Russian Spying. 2010. http://www.nytimes.com/2010/06/30/world/europe/30sleepers.html(Hämtad 2018-03-11)

³⁵Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner: spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2003, s. 342.

³⁶MI5. The Later Cold War. 2018. https://www.mi5.gov.uk/the-later-cold-war(Hämtad 2018-03-11)

³⁷Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner: spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2003, s. 343-344.

³⁸Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 44, 52-53.

³⁹SOU 2002:93. Övervakningen av ”SKP-komplexet”. s. 174.

⁴⁰Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 288.

Svenskt-finskt militärt samarbete

av Bo Hugemark Svenskt-finskt försvarssamarbete blir alltmer omfattande men ytterst är det bara ett medlemskap för de båda länderna i Nato som ger en betryggande försvarsförmåga hävdar Bo Hugemark. Foto: Mats Carlsson/ Försvarsmakten. Detta inlägg har publicerats som artikel i SVD 2018-01-13. När Finland gjorde sig loss från Ryssland för 100 år sedan var det […]

Besegra terroristerna

av Göran Frisk Det katastrofscenario som beskrivs nedan kommer förhoppningsvis inte att hända. Ganska säkert kan ävenledes förutskickas att det inte blir verklighet eftersom ett visst specifikt scenario ytterst sällan inträffar. Men likartade katastrofer kan drabba vårt land varmed det beskrivna och liknande mardrömsscenarier tjänar syftet att väcka medvetandet, att skapa en beredskap hos riksledningen […]

Det franska presidentvalet

av Lars Wedin Det franska presidentvalet äger rum den 23 april med en andra och slutlig omgång den 7 maj. Det senare står mellan de två främsta i den första omgången så vida ingen har fått mer än 50 %. Huvudkandidaterna är François Fillon från Republikanerna, Marine Le Pen från Nationella Fronten samt en representant […]

Officersprofessionen och det akademiska systemet

av Magnus Haglund En viss debatt kring dessa frågor fördes för ganska länge sedan. Det var därför intressant att lyssna på ledamoten Martin Norsells inträdesanförande vid oktobersammanträdet och vad den akademiska världen i själva verket önskade eller krävde för att officersutbildningen skulle passa in i det akademiska systemet. Många aspekter lämnades på problemen kring akademiseringen […]

Turkiets utrikespolitik 2016 och den problematiska strategiska reträtten

av Michael Sahlin I början av år 2016 innebär det klassiska talet om ”Turkiets strategiska betydelse”, till följd av historia och geografi, mm, ett nytt hopkok av problem, utmaningar och möjligheter, liksom ett alldeles påtagligt turkiskt statsledningsbehov av strategisk anpassning till en starkt föränderlig och alltmer komplex säkerhetspolitisk miljö. Internt i Turkiet innebar valet i […]

Farligt vilseleda Sveriges folk om neutraliteten

av Ingolf Kiesow Försvarare av alliansfriheten brukar hävda att neutralitetspolitiken har tjänat Sverige väl. Det är förvisso sant och det förtjänar att framhållas. Däremot är det inte relevant som argument för fortsatt alliansfrihet. Det finns tre begrepp som är särskilt relevanta för diskussionen om alliansfrihet, nämligen alliansfrihet, neutralitet (som dessutom har minst två olika betydelser) […]

Där Försvarsberedningen slutade

av Lars Wedin Överstelöjtnant Håkan Edström har skrivit en utmärkt artikel i KKrVAHT 2/2015, som visar på en bristande koppling mellan omvärldsbeskrivningarna – i och för sig intressanta – och de försvarspolitiska målen. Försvarsberedningens medlemmar är väl ändå betalda just för att göra denna koppling? Nedan görs ett försök att fylla i denna lucka rörande […]

Fritt spelrum

Ledarskapsforskaren Mats Alvesson vid Lunds Universitet skrev igår en mycket intressant artikel i fredagens DN. Titeln på artikeln var ”Värdegrunder ett surrogat för verkliga förbättringar”. I går kunde vi på ett 30-tal olika svenska webbsidor läsa TT-artikeln ”Försvaret satsar på jämställd design”. Dessa båda ämnen avser jag diskutera i detta inlägg.

Efter att ha läst detta inlägg så kommer säkerligen några av er läsare försöka hävda att jag är en aktiv motståndare till både värdegrundsarbete och jämställdhet. Anledningen är att vissa enbart läser in det man vill läsa och bortser från helheten. Därför vill jag redan innan jag går vidare, tydligt påpeka att så inte är fallet. Värdegrund och jämställdhet är givetvis viktiga saker, framför allt är det något som ska vara något självklart och en naturlig del i vårt samhälle. Men vi måste samtidigt våga diskutera dessa frågor utan att den som lyfter frågan ur ett granskande perspektiv ska stämplas som motståndare. Jag upplever tyvärr att få vill diskutera frågorna med risk för att få denna stämpel, därför har man lämnat walk over i debatten, och gett en liten grupp människor som ser detta som den allra viktigaste, och i visa fall enda frågan, mer eller mindre fritt spelrum.

För att börja med värdegrunden. Det är troligtvis fler än jag som känner igen oss i forskarens beskrivningar. Ingen kan säga att en god värdegrund är något dåligt. Dessutom vill alla ha en väl fungerande arbetsplats där alla är respekterade. Problemet blir att värdegrundsfrågorna i värsta fall kan ta fokus från det en organisation är satt att åstadkomma.

Vi bli helt enkelt så måna om att göra saker rätt, så att vi glömmer bort att göra rätt saker. Det blir som Alvesson uttrycker det.

I bästa fall är det här meningslöst och tas endast på allvar av de som har betalt för att hålla på med värdegrundsprat eller känner självkänslan boostas av att upprepa fina ord …. I sämsta fall tas det här på stort allvar och en hel del energi går åt. Tjusigt värdegrundsprat kan sedan fungera som ett surrogat för en bra praktik.

I Försvarsmakten har det så länge jag vet förekommit olika projekt, som ofta har fått oanade resurser till förfogande. Deltagandet i olika utbildningsinsatser har allt som oftast varit obligatoriskt och gått före huvudtjänst. Ingen verksamhet har varit viktigare än det ”aktuella projektet”. Särskilda handläggare har ofta utsetts vid varje militärt förband inom respektive projekt. Jag upplever många av dessa projekt som trenddrivna, och det har inte bara handlat om värdegrundsrelaterade frågor.

Det har varit projekt Q, där alla skulle gå Q-kurser och utbildningar. Q stod för kvalité och vi skulle genom omfattande utbildningsinsatser och obligatoriska samlingar öka kvalitén i Försvarsmakten. Vi införde särskilda Q-handläggare vid förbanden. Detta har vad jag vet runnit ut i sanden som så mycket annat. Om kvalitén i Försvarsmakten blev så mycket bättre av detta omfattande projekt låter jag vara osagt.

Ett tag var VHL ett modeord. Vi skulle införa verksamhetsledningssystem i Försvarsmakten, och jag tror till och med vi fick särskilda dataprogram för ändamålet. Ingen fråga var viktigare än VHL-frågan. Det genomfördes även här omfattande utbildningsinsatser och särskilda VHL-handläggare tillsattes. Vi fick uppgiften att ta fram processbeskrivningar för i princip allt. Från ax till limpa var devisen. Det lades ner mycket tid på detta under något år. Man kan fråga sig såhär i efterhand hur mycket effekt detta arbete gav, och hur många som idag använder alla dessa processbeskrivningar i sitt dagliga arbete?

Det finns givetvis betydligt fler sådana projekt, och jag kommer givetvis inte ihåg alla. Det kanske ni läsare gör, men det har handlat om allt från mångfaldsprojekt till bikupor och en rad andra obligatorium som där och då var viktigare än allt annat.

Det som är slående med detta framträder tydligt när man pratar med vänner som jobbar inom andra statliga myndigheter och de som arbetar i civila yrken. Då konstaterar jag varje gång att Försvarsmakten medvetet, eller omedvetet alltid har eftersträvat att vara bäst i klassen när det kommer till att göra saker rätt. Det känns tyvärr ibland som att vi glömt ställa frågan huruvida vi verkligen gör rätt saker. Anledningen kan vara att de som brinner för frågorna har utsetts till projektledare, och fått ett ovanligt stort spelrum. Order har gått ut till förbanden att detta är viktigt och framför allt obligatoriskt, och ingen har tagit på sig rollen som djävulens advokat och antagit en kritiskt granskande hållning och ställt frågan om det här verkligen är viktigt? Viktigare än att göra andra saker kopplat till kärnverksamheten?

Apropå kärnverksamheten. I mitten av 00-talet blev jag själv intervjuad inom ramen för ett av alla dessa projekt, jag kommer inte ihåg vilket. Intervjun handlade om frågan vad som är Försvarsmaktens kärnverksamhet. Vid det aktuella tillfället så befann vi oss mitt i den strategiska time-outen där Försvarsmakten var mitt uppe i någon typ av identitetskris, där alla försökte finna sin plats i det nya försvaret. Intervjuaren, från någon inhyrd konsultfirma, ville få det till att någon av dessa projekt (minns inte vilket) utgjorde en del av kärnverksamheten. Själv hävdade jag att Försvarsmaktens kärnverksamhet är att försvara Sverige, och att vår förmåga att kunna föra den väpnade striden är det centrala, och att allt annat måste vara betraktas som sidoverksamhet alternativt stödverksamhet. När filmen sedan klipptes samman och distribuerades ut (till en ny obligatorisk samling där den skulle visas) så framställdes mitt uttalande (underförstått) som ett dåligt exempel, och att jag hade en felaktig syn på vad kärnverksamhet var.

Vad vill jag då säga men mitt resonemang? Jag anser att vissa saker, av olika anledningar, har tillåtits få ett mycket stort och helt fritt spelutrymme. Av någon outgrundlig anledning har vi alltid hamnat i ett läge där vi ska bli bäst i klassen, och löpa linan hela vägen ut vid varje nytt projekt. Ofta tror jag det har handlat om områden där chefer är rädda för att att säga ”vi drar det här projektet eller frågan till den här nivån, men sedan stannar vi”. Min personliga uppfattning är att varje enskild aktivitet som inte har direkt bärighet mot ökad försvarsförmåga måste vägas på vågen två gånger. I många fall kommer det visa sig efter en andra kontroll vara nödvändigt, medan andra saker kommer att fastna i filtret och väljas bort. ÖB har sedan förra året tillsatt Kommendör Claes Lundin med uppdraget att analysera och hitta alla märkliga egenhändigt skapade regelverk i syfte att underlätta och förenkla arbetet i Försvarsmakten. Det här är en föredömlig åtgärd som dessutom skapar förtroende. Men för att göra en liknelse med en av Gröna Lunds populära aktiviteter. För varje grön groda som bankas ner och ger poäng, så dyker det upp minst två nya.

Ett annat ämne som får ett mycket stort utrymme är genderfrågan. Ingen kan säga att den på något sätt skulle vara oviktig. Men samtidigt är det ett ämne där jag tror få chefer vågar sätta några gränser för hur mycket utrymme frågan kan få.

I Försvarsmakten vilar genderfrågan på FN-resolutionen 1325. I resolutionen uttrycker säkerhetsrådet sin oro över att civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter.

I Försvarsmakten har man sedan några år tillbaka inrättat ett eget Gendercentrum som arbetar med dessa frågor på heltid. Det är till och med ett nordiskt gendercentrum.

Utöver detta så gick nyligen ett direktiv ut till alla Försvarsmaktens förband att en särskild genderhandläggare (Gender Focal Point) ska utses på varje förbandsenhet i Försvarsmakten som ska bevaka att genderfrågan omhändertas och implementeras i all verksamhet, övning och insats.

Tillsammans med detta har en order gått ut som säger att samtliga övningar och insatser i Försvarsmakten skall genomföras med ett genderperspektiv (GENUS SMART) , med det menas att resolution 1325 skall införlivas i övningen samt att ett antal moment ska återspegla situationer där kvinnor görs till måltavlor. Se checklista som skickats ut från HKV här nedan.

Nyligen kunde vi läsa en artikel på Försvarsmaktens webbsida som gjorde gällande att ”Genderperspektivet är en del av försvarsförmågan”. Det har även talats om att resolution 1325 (utbildning i gender) ska bli ett obligatoriskt ämne på Försvarshögskolan från och med nästa år.

Trots att jag anser att genderperspektivet är viktig, särskilt vid militära insatser i länder där kvinnor utsätts för ett enormt förtryck så anser jag att det har gått för långt när det ställs krav på att alla övningar ska innehålla moment där kvinnor görs till särskilda måltavlor? Hur appliceras detta på ubåtsjaktövningar, luftstrid och när stridsvagnar möts i terrängen?

Bloggaren Cornucopia har skrivit ett vasst blogginlägg i den här frågan.

Ett annat ämne som också fått mycket luft under vingarna är jämställdhetsfrågan, som inte ska förväxlas med gender. I dagens TT-nyhet kunde vi utläsa att ”Försvaret satsar på jämställd design”.

Att det inte finns personlig utrustning så som vissa klädesplagg och kroppskydd anpassat för kvinnor är självklart bedrövligt trots att vi har haft kvinnor i Försvarsmakten i väldigt många år. Sådant bör vara grundläggande!

Men att gå så långt som att det ska finnas utrustning som passar alla är enligt min uppfattning att gå för långt. För frågan är exakt den, hur långt ska man tillåtas gå inom detta området? Ska vi anpassa JAS-flygplan, stridsfordon och annan materiel för personer som är 2,10 långa? Eller ska vi bygga om fartygsbryggor och byta ut stolarna på grund av att vi har personer som är för korta för att se ut genom frontrutan?

I artikeln påtalas bland mycket annat att ”Vi har tält som är svåra att staga upp för dem som är under 172 centimeter”. Vidare påtalas att vapen ska ses över och göras lättare i syfte att passa de som har andra fysiska förutsättningar.

I intervjun framgår att inom fem år ska all ny utrustning som försvaret beställer av FMV ha anpassats. – Det är en rättighetsfråga.

Frågan är om vi verkligen gör rätt saker då? Ska Försvarsmakten verkligen anpassas för att passa alla – exakt?

Eller är det så att man precis som vid antagning till pilotyrket ska ställa vissa krav på olika delmått istället? Är det en rättighet att vara hur lång, hur kort eller hur svag som helst och ändå ha rätt till en befattning i Försvarsmakten? Ska det vara en rättighet att alla ska kunna nå, och sätta upp tältstaget själv? Eller kan man kanske stå på tältlådan eller be någon längre kamrat om hjälp?

Jag upplever att dessa frågor får väldigt stort utrymme, och att kraven ibland blir orimliga? Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leverera försvarsförmåga!

Jag är inte heller säker på att det är av godo att anpassa all utrustning. Att ha mindre ryggsäckar och mindre vattenflaskor, lättare vapen och hjälmar, eller att ha anpassad materiel för varje individ kommer dessutom att kosta stora summor pengar. Då måste man också fråga sig om det är relevant ur ett kostnadspespektiv för att ”det är en rättighetsfråga”? Lägger vi pengarna på rätt saker?

Vi kan konstatera att Försvarsmakten inte har lyckats rekrytera den mängd kvinnor som hade varit av godo för försvaret, men jag tror inte anpassningar i form av sänkta krav och lättare utrustning för kvinnor är rätt väg att gå. I US Army är kraven samma för män som för kvinnor och dessutom högre ställda än i Sverige. US Air Force har 19% anställda kvinnor och väldigt mycket högre fyskrav än oss. Således ligger nog problemet någon annanstans än att altting måste vara anpassat.

För att sammanfatta det hela, och som jag skrivit tidigare. Jag tror vi är så måna om att göra saker rätt, så vi glömmer bort att göra rätt saker. Värdegrund, gender och jämställdhet är alla viktiga frågor som ska vara en naturlig del av vår vardag. Men jag upplever som rubriken säger att det inom dessa frågor finns ett fritt spelrum utan tydligt definierad gräns vänster och gräns höger. I dag verkar ingen förutom handläggarna vilja dryfta dessa frågor i öppna diskussioner för att inte riskera att bli stämplad som motståndare till dessa frågor.

"Tofta" kompani driftsätts (uppdaterat 20.55)

Wartofta kompani ilastar för att transporteras till Gotland. Från P 4 facebooksida. Bild: Försvarsmakten

Under dagen har i media meddelats att ett stridsvagnskompani (personalen) från Skövde flugits till Gotland för att öva med den materiel i form av ett kompani stridsvagn 122 som förrådsställts där i stridsvagnsgarage. Man kan med den nu pågående och accelererande utvecklingen i Ukraina konstatera att det funnits åtskilligt med sämre tillfällen att pricka in denna övningsvecka.

Under helgen har såväl internationella media som OSSE rapporterat större rörelser med kvalificerad militär materiel i Östra Ukraina i riktning från Ryssland. Jag reagerade själv på ett filmklipp som visar hur stridsvagnar och bandhaubitsar transporteras på militära dragbilar, vilket inte har varit fallet tidigare då man antingen nyttjat civila lastfordon eller också framryckt för egen maskin över gränsen och in i Ukraina. OSSE har identifierat ett antal fordonskolonner med tung materiel och med militär personal i gröna uniformer utan insignier. Likaså har nummerplåtar etc. tagits bort från fordonen. Ett förfarande som känns igen sedan tidigare. Här ska man i rättvisans namn också ställa sig frågan om syftet är att man ska reagera på detta, med tanke på att vilseledning är en grundsten i den nyttjade operationskonsten.

Det är med mina ögon sett alltså vältajmat att dra igång stridsvagnskompaniet på Gotland. Samtidigt som man gläds åt detta bör man samtidigt påminna sig om vissa andra aspekter i aktionen. Här tas alltså ett av landets få stridsvagnskompanier från sin förberedda materiel i Skövde för att istället dra igång förrådsställd sådan på Gotland. Alliansen slog förra hösten på stora trumman för sin ”satsning” på stridsvagn 122. En ”satsning” som innebar att 48-56 vagnar (sannolikt inte de på Gotland) skulle få genomgå en livstidsförlängning och viss modifiering. Dessa åtgärder hade 5 år tidigare strukits av regeringen inom ramen för Genomförandegruppens arbeten, men återlades nu i begränsad form. Hade vi varit några år längre fram i tiden hade därmed kompaniet eventuellt fått överge sina modifierade vagnar till förmån för äldre vagnar på Gotland, samtidigt som det inte funnits någon att besätta de ordinarie vagnarna. Uppdatering 20.55: Det visar sig att pengarna nu bara räcker till att renovera 23 vagnar enligt arméchefens adjutant.

Här manifesteras ett av Försvarsmaktens stora bekymmer. Den organisation som beställdes 2009 och som sedan dess gång efter gång slimmats, har inte utrymme för några reserver. Vill man ha reserver måste dessa nyutbildas, t.ex. i enlighet med den vilande värnplikten som regeringen kan återuppväcka i händelse av krig. Då infaller nästa problem, nämligen att det finns inga resurser att utgöra en utbildningsorganisation för styrketillväxt. De hittills genomförda ”rationaliseringarna” sedan 2009, liksom den nu planerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som sannolikt beställs av riksdagen i nästa försvarsbeslut, har haft insatsorganisationen i fokus. Alla anställda ska vara krigsplacerade och den s.k. overheaden i form av produktionsorganisation ska reduceras.

Dessa successiva grepp får två följder. Det ena är att när man väl höjt beredskapen till högsta nivå, finns bara krigsförbanden och en minimal stödorganisation. Ingendera har resurserna eller möjligheter att utbilda några nya värnpliktiga (om man nu skulle lyckas gräva fram icke avvecklad materiel) åt dem.

Den andra allvarliga följden rör all den personal som till vardags arbetar med mycket nödvändiga uppgifter på positioner som inte är desamma som de är krigsplacerade i. Den stora frågan blir var gränsen för krig och allmän mobilisering går när dessa ska lämna sina ordinarie positioner. Vi vet sedan tidigare, inte minst bevisat i Ukraina och på Krim, att det är gråzonen mellan fred och krig som är den tacksamma för en angripare att arbeta i eftersom försvararens osäkerheter här är störst (tydligt i den samtida ryska operationskonsten som här utmärkt analyserats av Jägarchefen). Detta gäller i synnerhet Sverige som har en mycket svag lagstiftning för gråzonen till följd av Ådalen 1931. Så länge det inte är krig så är det polisen som ska agera, t.ex. mot händelser som de på Krim. En av riskerna med den valda försvarsmaktsorganisationen blir därmed att man späder på svårigheterna med att hantera gråzonen och det är redan den som är den tacksammaste att agera. I ett försämrat säkerhetsläge med höjd beredskap får alltså förband och staber agera utan den personal som är krigsplacerad där eftersom de fortsatt kommer att behövas på sina ordinarie befattningar, då Försvarsmaktens kontinuerliga verksamhet annars riskerar att stagnera.

För att för andra gången återgå till stridsvagnskompaniet på Gotland är det utmärkt att konceptet nu prövas på riktigt. Den minnesgode kommer ihåg att kompaniet var ett utslag av Folkpartiets obstruktion inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. Man ville förmodligen ha avsevärt mycket mer, men tyvärr blev det inte mer än ett garagerat stridsvagnskompani. Sättet att förrådsställa och förpositionera materiel på relevanta platser är ett gammalt framgångsrecept som säkert många gärna vill glömma att det har använts sedan mycket lång tid tillbaka, men avvecklades i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 i och med övergången till ett internationellt insatsförsvar. Det här visar hur snabbt det är att genomföra en mobilisering med personal från annan plats när materiel finns förpositionerad.

Vän av ordning kan då fråga sig varför inte mer materiel förpositioneras i de troliga insatsområden istället för som nu stå i de mindre troliga områdena. Som bekant kommer den 2009 beslutade insatsorganisationen när den väl mobiliserats och kommit på plats, att kunna försvara den platsen i en veckan mot ett begränsat anfall. Var den platsen är kan diskuteras, men Stockholm och Gotland är två starka kandidater. Vad man däremot med all säkerhet kan fastställa är att det inte är ett troligt insatsområde för allt artilleri uppe i övre Norrland, samtidigt som alla ingenjörer bygger broar och förbereder mineringar i Småland medan underhållet tillhandahålls i Skövde och luftvärnet skyddar Halmstad. Bara att föra samman dessa förbandsklossar idag när materielen inte är förpositionerad är en övning svårare än något Försvarsmakten företagit sig sedan decennier – och ju heller aldrig övat. Men så var ju heller aldrig detta en aspekt när försvarsbeslutet 2004 valde ut vilka förband som skulle vara kvar och var de var placerade. Då är det mycket lätt att i beslutsprocessen till exempel avgränsa alla de breda älvar Sveriges två enda haubitsbataljoner ska passera på sin väg från Boden mot Stockholm utan stöd av ingenjörförband, med mera.

Så, återigen. Det är utmärkt att man driftsätter kompaniet på Gotland och det är ett synnerligen väl valt tillfälle. Se nu till att utnyttja de lärdomar detta ger och återta förmågan till reserver och framförallt förpositionering i de troliga insatsområden för att just kunna ge det snabba försvar som alla uttryckt att man vill ha.

Ett ensamt förrådsställt stridsvagnskompani, gör dock ingen glad. Ja, det skulle i så fall vara små gröna män då som kan ta över utrustningen? En aspekt som vid det här laget borde ha slagit en och annan försvarsplanerare och politiker sedan Krimkrisen…

Ett krig är ett krig är ett krig

Underrättelseläget är osäkert, åtminstone det öppna. Vi vanliga dödliga får förlita oss på OSINT och utgående från alla you-tubeklipp, tweets, mer eller mindre sannfärdiga tidningsartiklar eller blogginlägg kan man bara dra en slutsats. Det pågår ett, visserligen oförklarat men dock, krig i Europa. Inte ett inbördeskrig, inte en storskalig terroristbekämpning eller vad som helst annat, […]

I Krimkrisens Skugga Del 2 – Den Nordiska Spelplanen

Sammanfattning

När krisen i östra Ukraina har ebbat ut är det mycket troligt att Ryssland kommer flytta sitt fokus och påbörja en påverkan av både Sverige och Finland. Båda dessa stater är militärt alliansfria samt befinner sig inom Rysslands geopolitiska intressesfär. Påverkan kommer ske med dels dolda medel dels öppna medel för att påverka de två staternas säkerhetspolitiska agerande i en riktning som gynnar Ryssland med ett huvudfokus på att ingendera av staterna skall ansluta sig till NATO.

Analys

Allmänt.Ryssland har sedan 2008 agerat mer aktivt säkerhets- och utrikespolitiskt i vad man kan kalla deras nära utland inom dess västliga område. Dess huvudfokus har i huvudsak varit i dess östliga och sydliga riktning. Rysslands huvudfokus har varit att förneka västliga samarbetsorganisationer eg. EU och NATO inflytande i området. Med hjälp av olika metoder eg. hela skalan av de säkerhetspolitiska metoder en stat förfogar över har man lyckats i denna påverkan och därmed ökat sitt eget inflytande. Exempel på stater där denna påverkan har skett är Georgien, Moldavien, Ukraina och Armenien.

Rysslands militära upprustning befinner sig just nu halvvägs in i sin reformeringsfas som påbörjades 2009 och skall vara klar 2020 med målsättningen att dess väpnade styrkor skall ha en hög grad av tillgänglighet samt 70-75% av dess utrustning skall vara modern. Under hela denna reformeringsfas kommer Ryssland tillmäta dess kärnvapen en stor vikt, troligtvis även efter reformeringen. Syftet bakom detta är att man ej skall kunna bli påverkad av en annan stat innan man har verktygen att projicera militär makt med konventionella medel mot en kvalificerad motståndare. Likväl får ingen påverkan ske mot dess förmåga att utnyttja kärnvapen, Rysslands kategoriska motstånd mot dels USA dels NATO missilförsvar skall ses ur det perspektivet.

Troligtvis kommer Ryssland när krisen i Ukraina ebbat ut, flytta sin tyngdpunkt västerut för att där kunna påverka de stater som ligger i dess nära utland. Det som dock måste klaras ut är vilka incitament som finns för detta, likväl vilka säkerhetspolitiska möjligheter finns det för det lyckas med detta. De faktorer som är avgörande för det är, Rysslands intressesfär, NATO samt den säkerhetspolitiska utvecklingen historiskt och vart den befinner sig just nu.

Bild 1. Ryskt geopolitiskt intresseområde.

Intressesfären.Ryssland har vid ett flertal tillfällen under 2010-talet tydligt utpekat att delar av Norden ingår i dess intressesfär. Detta visades tydligast 2012 när den ryske generalstabschefen NikolajMakarov visade en karta vid ett besök i Finland. Kartan visade inom vilket område som ett missilförsvar ej fick finnas, vad som åsyftades var då NATO missilförsvar, i och med att Rysslands ballistiska slagförmåga då tydligt skulle påverkas. De länder som omfattas i Rysslands Västra och Sydvästra område är Norge, Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Moldavien och Rumänien.

Av dessa totalt elva (11) länder ingår sex (6) av dessa i militäralliansen NATO, ett (1) land ingår i militäralliansen CSTO medan fyra (4) (Sverige, Finland, Moldavien och Ukraina) av länderna är militärt alliansfria. Av dessa länder är det främst de militärt alliansfria som Ryssland kan påverka, viss påverkan kan ske mot de NATO anslutna länderna, denna påverkan är troligtvis en långsiktig sådan för att förändra opinionen i dessa länder.

Att den kartbild som visades 2012 i Finland handlar mer om en geopolitisk intressesfär än ballistiskt missilförsvar, visar sig tydligt just nu i Ukraina och till del i Moldavien. Den påverkan som dessa länder har utsatts för av Ryssland under hela 2013 är tydlig. Inget av dessa länder har defacto ej försökt ansluta sig till något missilförsvar däremot till EU, vilket Ryssland tydligt motsatt sig, vilket ger stöd för teorin om att Rysslands geopolitiska intressesfär även omfattar Sverige och Finland. Vad som även är intressant att notera är att i dess Sydöstra område ingår Georgien som ett exempel, att man ur ett Ryskt perspektiv ser Georgien kriget som ett exempel på att man stoppade NATO utvidgning är uttalat från högsta politiska nivå, vilket även ger ytterligare stöd till teorin om att kartan i praktiken visar dess geopolitiska intresseområde. Likväl de påtryckningar som Georgien kontinuerligt utsätts för av Ryssland.

Den påverkan som sker mot de Baltiska staterna (Estland, Lettland, Litauen) är dels synlig i form av t ex handelsblockader o dyl dels mindre synlig i form av utnyttjande av subversiva metoder samt utnyttjande av soft power. Den påverkan har skett sedan de Baltiska staternas återuppståndelse efter den Sovjetiska ockupationen. Påverkan mot Svenska och Finska intressen är ej lika tydlig som i de Baltiska staterna, den tydligaste att någon form av påverkan sker är SÄPO utpekandet av Ryssland som ett land vilket genomför krigsförberedelser mot Sverige i April 2014. De tydligaste försöken till påverkan man kan se mot både Sverige och Finland är diverse politiska uttalanden med ibland en hotfull underton, vilket sker från Ryssland, likväl den propaganda som stundtals utmålar Sverige som ett land som utgör ett hot mot Ryssland och går i västs ledband och genomför subversiv verksamhet inom Rysslands gränser.

Att Ryssland är beredd att nyttja militära maktmedel för att säkra sitt geopolitiska område är mycket tydligt utifrån dess subversiva agerande under 2013 som övergått till ett öppet militärt agerande under 2014 mot främst Ukraina. Att Nikolaj Makarov uttalande och uppvisande av intresseområde under 2012 ej blev en större debatt i Sverige är olyckligt mht att det tydligt visas inom vilket område man är beredd att utnyttja olika former av maktmedel för att nå sina mål. Likväl att Ryssland genomför krigsförberedelser eg. krigsplanering med förberedelser mot Sverige bör även ses ur perspektivet att vi ligger inom dess geopolitiska intresseområde.

Att man som ett militärt alliansfritt land ligger innanför en regional stormakts geopolitiska intresseområde, som ej tvekar att utnyttja militära maktmedel för att uppnå sina mål, kräver en viss eftertänksamhet. Likväl kräver det att man bygger upp och förfogar över säkerhetspolitiska verktyg som man själv har nyttjanderätt över för att kunna motstå påtryckningar. Man kan således ej påräkna hjälp från andra i händelse av att man utsätts för påtryckningar, vilket t ex Sverige som nation tog fasta på under efterkrigstiden, utan det krävs att man själv har de säkerhetspolitiska verktygen som har en avhållande effekt mot en part som kan tänkas genomföra påverkan.

NATO i Norden. Ur det Ryska geopolitiska intresseområdet som berörts är ett antal länder NATO medlemmar och två (2) är ej medlemmar, dock med ett aktivt samarbete med NATO, en stundtals livlig debatt förs kring för och emot ett medlemskap i både Sverige och Finland. Vilket kräver en mer fördjupad analys i frågan och framför allt kopplat till dels hur den inhemska opinionen ser på frågan, dels hur Ryssland ser på den frågan.

Ser man till den svenska opinionen för ett medlemskap i NATO, samt dess utveckling sedan 2008, så har den varit relativt oförändrad med en tydlig nedgång 2011 för att därefter 2013 återigen vara på samma nivå som under 2008. På motsvarande sätt visar statistiken för de som är mot ett NATO medlemskap förutom en tydlig uppgång 2011 mot ett medlemskap för att 2013 vara på ungefär samma nivå som under 2008. De utan åsikt har varit relativt oförändrad under den aktuella tidsperioden. Under den aktuella perioden 2008-2013 har den Finska opinionen för ett NATO medlemskap gradvis sjunkit för att öka något 2013 medan de som är mot ett medlemskap har gradvis ökat. Andelen utan åsikt i frågan har i varit relativt oförändrad under den aktuella perioden.

Bild 2. Opinion kring NATO medlemskap i Sverige och Finland mellan 2008-13

Av intresse är även nyligen genomförda opinionsundersökningar rörande den finska och svenska synen på ett NATO medlemskap mht den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen pga dels Krimkrisen dels utvecklingen i östra Ukraina. Enligt en SIFO undersökning i Mars 2014 var det 31% för, 50% mot och 19% hade ingen åsikt kring frågan om ett NATO medlemskap för Sverige. I Finland visar dock opinionsundersökningarna annorlunda där ser man en ökning för ett NATO medlemskap vid undersökningar gjorda under den nämnda krisen. Dock är skillnaderna för markanta i undersökningarna för att kunna dra några slutsatser av dem, förutom att just stödet har ökat.

Finland och Sverige skiljer sig tydligt åt i sin syn på ett NATO medlemskap under perioden 2008-13, orsakerna till detta är troligtvis mångfacetterad, vad som dock är tydligt är att det är oroligt vänder sig opinionen helt om istället. Anledningen till denna är troligtvis historisk och kulturell, I Sverige har vi en tradition av att försöka hålla oss utanför konflikter, vilket gör att en allians ej blir lockande. I Finland som omfattades av andra världskriget, lever minnena av detta fortfarande kvar vilket troligtvis leder till att man istället kan tänka sig ingå i en allians för att undvika ytterligare ett krig.

Att Ryssland ser NATO som ett hot är tydligt flera ledande ryska politiker har uttryckt det bl a President Vladimir Putin och Försvarsminister Sergei Shoigu. Det är både NATO som organisation man ser som ett hot men även utvidgningen av organisationen och då främst i en östlig riktning. Likväl uttalade sig Rysslands Premiärminister Dmitry Medvedev i frågan, 2013, kring ett NATO medlemskap av Finland och Sverige, enligt honom skulle en sådan utveckling kräva ryska motåtgärder, vad dessa omfattade nämnde han ej. Återigen är det tydligt att Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde. Likväl ser Ryssland ett tydliga hot mot Arktis, vilket gör att de nordliga delarna av Sverige och Finland blir än mer viktigt ur ett Ryskt perspektiv.

I och med att både Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde så är det en tydlig balansgång de båda länderna har framför sig rörande NATO frågan. Ryssland har tydligt påtalat att de ej kan tänka sig ett Svenskt eller Finskt NATO medlemskap. Att Ryssland ej räds för att genomföra åtgärder för att skydda sitt intresseområde är tydligt, hur dessa åtgärder skulle te sig vid en tydlig kursändring av antingen Sverige eller Finland mot ett NATO medlemskap är svåra att säga. Dock kommer de med en hög sannolikhet omfatta dels opinionsbildande åtgärder, dels maktdemonstrationer med militära maktmedel, för att försöka påverka opinionen mot ett NATO medlemskap. Det som kan ske är alltså en tyngdpunktsförskjutning mot de Nordiska länderna efter krisen i östra Ukraina har ebbat ut.

Säkerhetspolitisk utveckling i Norden. Efterdyningarna av Krimkrisen och krisen i denna skrivande stund i östra Ukraina har ännu ej setts. Men en tydlig effekt av dessa två (2) händelser är NATO omriktning mot att bejaka artikel 5 enligt NATO stadgan och därmed återgå till den roll som organisationen ursprungligen skapades för. För att få en förståelse för den säkerhetspolitiska situationen i Norden bör man tydliggöra den inriktning som de olika Nordiska länderna antagit sedan det kalla krigets avslut.

I Norge har man sedan kalla krigets avslut fokuserat på kris- och incidenthantering i dess närområde. Övriga former av uppgifter skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO såsom försvar av landet. Danmark har genomfört en inriktning på att lösa internationella operationer inom ramen för NATO, övriga uppgifter såsom nationellt försvar skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO. Det man dock måste beakta är att man fortfarande ser det nationella försvaret som en uppgift men den skall lösas i samverkan med andra.

Sverige har sedan det kalla krigets avslut inriktat sin militära förmåga på att kunna delta i internationella operationer, vilket föranlett att en prioritering skett på expeditionär förmåga, inom ramen för försvars- och säkerhetspolitiska organisationer. I Finland har man bibehållet fokus på nationellt försvar varit styrande, dvs ha en avskräckande förmåga samt därmed som militärt alliansfri kunna utnyttja sk tröskeleffekt vid förändringar i närområdet, för att i händelse av krig kunna försvara hela landet.

Således i Norden har två (2) länder, Sverige och Danmark, i huvudsak varit inriktad på internationella insatser och därmed i mångt och mycket inriktat sina båda Försvarsmakter på lågintensiva konflikter och eftersträvat en expeditionär förmåga. Två (2) länder, Norge och Finland, har bibehållit ett nationellt fokus varvid Finland tydligast har gjort detta. Danmark och Norge har som NATO länder förmågan att kunna nedprioritera vissa förmågor mht att de omfattas av ett kollektivt självförsvar inom NATO som organisation. Sverige och Finland har som militärt alliansfria länder ej denna säkerhet, varvid Finland är det land som har bibehållit fokus kring detta.

Inom Norden finns det främst två (2) säkerhetspolitiskt viktiga områden, Barensregionen och Östersjöregionen, områdena är har främst en ekonomisk betoning vilket gör dem säkerhetspolitiskt viktiga, det ena området avser naturresurser, Barensregionen, det andra området avser transporter, Östersjöregionen. I Norden är det Ryssland som anses vara den stat som kommer vara den mest aktiva aktören, detta utifrån den vikt man sätter på dels naturresurser dels transportleder.

Den säkerhetspolitiska situationen inom Norden kommer förändras främst som ett resultat av klimatologiska förändringar som ökar Barensregionens betydelse. Främst avseende naturresurser och därmed även en tydligare vilja att utnyttja dessa samt ta del av dessa. Det största hotet mot Sverige bedöms dels vara främmande makts underrättelseinhämtning dels att Sverige kommer utsättas för politiska och ekonomiska påtryckningar med militära maktmedel som ett instrument i bakgrunden dvs hot om våld eller styrkedemonstrationer.

Med dessa ingångsvärden kan vi tydligt se att det är Sverige som är sårbarast för en yttre påverkan av en statlig aktör. Dels omfattas vi ej av några kollektiva försvarsgarantier dels har vi nedprioriterat det nationella försvaret till förmån för ett expeditionärt försvar som skall kunna verka i lågintensiva konflikter. Således vid en negativ säkerhetspolitisk utveckling i Norden är det även Sverige som har störst återtagande att genomföra av sin Försvarsmakt.

Slutsatser

När den Ukrainska krisen ebbat ut med den troliga händelseutvecklingen att Ryssland når sina målsättningar, kommer bedömt Rysslands tyngdpunkt flyttas mot dels de Baltiska staterna dels mot Sverige och Finland. Detta utifrån det faktum att detta är det område där en tydlig påverkan ej skett utifrån Rysslands geopolitiska intresseområde. Tillvägagångssättet för att påverka de två områdena (Baltikum sett som ett område, Sverige och Finland sett som ett område) kommer skilja sig åt, utifrån det faktum att tre av fem stater ingår i NATO och de resterande två är militärt alliansfria.

Påverkan mot de Baltiska staterna kommer troligtvis omfatta en försvagning av dels deras ställning dels NATO inflytande i regionen. Påverkan mot Sverige och Finland kommer bedömt vara inriktad mot att i första hand förhindra en anslutning till NATO och i andra hand påverka dem med olika medel och metoder för att vara följsamma dels Rysslands utveckling dels ej utgöra ett militärt hot (exempel på detta kan vara att Gotland ej erhåller någon mer militär infrastruktur och uppbyggnad än vad som är genomförd nu) mot Ryssland. Två medel förefaller troliga som Ryssland kommer utnyttja, dolda och öppna. Mot de Baltiska staterna är det bedömt enbart dolda metoder som kommer utnyttjas medan mot Sverige och Finland både öppna och dolda mht att de två staterna är militärt alliansfria.

Vad avser dolda metoder kommer detta främst vara att påverka dels politiker dels befolkningen för och emot olika frågor, vad som kommer vara synonymt är att utfallet i frågan kommer gynna Ryssland. Vad avser öppna medel kommer detta mest troligtvis vara militära maktdemonstrationer vid väl valda tidpunkter, då budskapet kanske för befolkningen ej är tydligt men för de ledande politikerna.

Exempel på utnyttjande av militära maktmedel för att utöva makt kan vara den sk Ryska påsken som skede under långfredagen 2013. Då Ryska strategiska bombplan övade anfall mot Svenska mål. Detta är ett tydligt budskap, ett mer dolt budskap kan vara övningar som genomförs där radiokommunikation avsiktligt får bli uppsnappad för att ett budskap skall nå fram (såsom att geografiska positioner utnyttjas för att visa vilket mållandet för övningen är), detta är för befolkningen ett dolt budskap. Ett annat sätt kan vara igångsättande av större övningar vid känsliga tidpunkter för att visa sin vilja, den stora beredskapsövningen under vintern 2014 i MD V samtidigt som Krimkrisen var till del detta.

Den mest avgörande slutsatsen är att våra försvarspolitiker måste nu ta sitt ansvar, de hade möjligheten efter Georgien 2008, den säkerhetspolitiska situationen har under de två senaste åren varit i en klar nedåtgående spiral för att eskalera markant med både Krimkrisen och krisen i östra Ukraina. Att någon ljusning på denna nedåtgående spiral förefaller trolig inom närtid är föga samt troligtvis kommer dessa två kriser vara formativ för den säkerhetspolitiska utvecklingen de närmsta fem (5) till tio (10) åren. Sverige ligger inom Rysslands intressesfär, Ryssland ser tydliga hot mot sin säkerhet, dessa två faktorer är direkt avgörande och måste forma vår egen säkerhetspolitiska agenda. Avslutningsvis vill jag återigen likt tidigare inlägg trycka på att något akut krigshot föreligger ej mot Sverige och gör troligtvis det ej heller inom de närmsta åren.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

DN 1(Svenska)

Finska Försvarsministeriet 1(Svenska)

Finska Försvarshögskolan 1 (Engelska)
FOI 1, 2, 3(Svenska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Hufvudstadsbladet 1(Svenska)

MSB 1(Svenska)

Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)

RIA Novosti 1, 2(Engelska)

SIPRI 1(Engelska)

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Svenska)

Yle 1(Svenska)

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 4

I de tre tidigare delarna har jag visat hur Försvarsmaktens viktigare materielsystem har en klart vikande trend vad gäller övningsverksamheten. Man når alltför sällan upp till de målsättningar som satts upp för respektive år, vilket utslaget över ett antal år blir till en omfattande kompetensskuld genom ränta-på-räntaeffekten.

Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 släpptes i förra veckan och även där kan man, tyvärr föga förvånande, konstatera att övningsverksamheten fortsätter att minska. Under 2013 kom Försvarsmakten inte ens upp till 10 000 flygtimmar JAS 39 och det mesta pekar på att det kommer att bli ännu sämre under 2014 såvida inte ett ekonomiskt mirakel inträffar. Även för Tp 84 Hercules och för Hkp 10 har flygtiden minskat. Fler levererade Hkp 14 och 16 har dock gjort att siffrorna för dessa system ökat. I årsredovisningen för 2012 kunde man läsa att ”åtgärder för att höja tillgången på reservdelar/utbytesenheter och flygtekniker är vidtagna” och att ”långa väntetider på reservdelarna från leverantörerna” föreligger för Hkp 14 och 15. Dessa åtgärder borde ju ha givit resultat till 2013, men återigen finner man att vissa förband inte når sina målsättningar på grund av reducerad flygtidsproduktion till följd av ”brister i reservdels/utbytesenhetsflödet” och att det föreligger ”problem med långa väntetider på reservdelar från leverantörerna”. På västfronten alltså inget nytt, annat än att läget blivit ännu sämre.

Tidigare diagram uppdaterat med uppgifter från FM årsredovisning 2013

Ser man till orsakerna till nedgången är det tre faktorer som är bakomliggande: brist på utbytesenheter/reservdelar, brist på personal och en långt ifrån optimal arbetsmetodik och jag utlovade i tidigare inlägg att jag skulle återkomma med mina rekommendationer för att avhjälpa dessa brister.

Utbytesenheter och reservdelar
Försvarsmaktens logistikkoncept har sedan många år tyvärr byggt på det civila ”just-in-time”-konceptet. Var och en som stiftat närmare bekantskap med detta vet dock att det alltför ofta betyder just-too-late. I grund och botten handlar JIT om att man som företag ska undvika att binda stora belopp i lagerhållning. Genom att se till att få leveranser av varor precis innan de tar slut kan man ha minsta möjliga lagerutrymme och samtidigt undvika att binda kapital i varor som kommer att ligga på en hylla tills de ska användas någon gång i framtiden. Förutsättningar för att JIT ska fungera är att leverantören kan leverera enligt tidtabell och att såväl man själv som leverantören har ett väl fungerande distributionsnät utan flaskhalsar.

Som synes år efter år så fungerar detta inte för Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det råder kroniska brister med utebliven flygtidsproduktion och därmed övning som följd. Vad som är allvarligare är att vi idag redan i djupaste fredstid kan se dessa friktioner. Vad säger då detta om läget i en situation med en motståndare som tillämpar med den mest grundläggande av indirekta metoder, nämligen att försöka hindra logistiken från att fungera?

Anskaffning av erforderligt antal utbytesenheter och reservdelar är en ekonomisk fråga. Att hålla ett eget lager kostar pengar och chefen för den till Försvarets Materielverk från Försvarsmakten överförda logistiken, Tomas Salzmann, har bekräftat att högre anslag ger möjlighet att köpa fler utbytesenheter. Det kan därmed konstateras att uppgifter och resurser än en gång går i otakt.

Personalbrist
De senaste tio åren har Försvarsmakten fått uppleva omfattande avhopp bland Flygvapnets tekniska personal. Orsakerna har varit såväl ekonomiska som att man tröttnat på att inte kunna göra sitt jobb. Vakanserna är idag omfattande på flygunderhållssidan och påminner om hur det såg ut inom STRIL för bara några år sedan. Där har dock Försvarsmakten lyckats med ett kraftfullt återtagande. Jag bedömer dock att situationen på den tekniska sidan är svårare att reda ut då den i så hög grad har att göra med tillgången på ue/rd. Här lär sannolikt medarbetarundersökningen FM Vind kunna stötta. Man måste också inse att det i högsta grad även här är en ekonomisk fråga. Människor jämför sina lönelägen med andra som har liknande arbetsuppgifter. Det är idag vanligt att t ex JAS-tekniker slutar för att börja hos FMV eller för att bli tekniker på Helikopterflottiljen då dessa erbjuder något högre lön. Likaså har många helikoptertekniker slutat för att istället jobba hos civilt företag till högre lön, men med ungefär samma arbetsuppgifter då Försvarsmakten hyr in det civila företagets tjänster. Kvar blir allt färre tekniker att göra ett jobb man ej är numerärt dimensionerad för då tid går åt till att felkoncentrera istället för att byta ut.

Arbetsmetodik
Försvarsmakten är ett typiskt exempel på de lågt ställda kraven på effekt inom offentlig sektor, till skillnad från ett riktigt vinstdrivande företag där avkastningen är direkt beroende av vilken effekt de anställda levererar. I Försvarsmakten har det alltid varit så att flygfarkosterna både ska flygas på dagen och underhållas samtidigt. Dygnets övriga 15 timmar står materielen orörd. Ett skäl är att Försvarsmaktens miljökoncessioner säger att militär övningsflygning huvudsakligen ska bedrivas 08.30 till 16.00 på vardagar och under vinterhalvåret på torsdagkvällar fram till 22.00. Ett annat så enkelt som att det är betydligt dyrare att ha folk att jobba obekväm arbetstid och att alla vill kunna hämta och lämna sina barn på dagis som normala Svenssons.

En taxiägare skulle dock aldrig komma på tanken att ha sina bilar på tvätt och service samtidigt som morgonrusningen eller när krogarna stänger. Vill man hålla sig till samma bransch så är det bara att gå till SAS. Det finns inte ett flygplan i underhåll under dagen och kvällen eftersom det är då passagerarna ska resa och därmed generera kassaflöde till företaget. Underhåll görs under natten och mycket intensivt.

Ovanstående är bara ett exempel på hur man kan få ut betydligt mer effekt ur samma mängd flygplan och samma mängd personal – bara man är villig att betala för det och har mod att fatta beslut. Ett annat exempel är på vilket sätt man övar. Här är helikopter- och transportflyget undantagna, men inom stridsflyg är detta en fråga som allt mer accentueras. På Drakentiden var det inte ovanligt att ett flygpass var mellan 20 och 30 minuter långt då bränslet inte räckte till mer än så. På Viggentiden låg passlängden i snitt på 40 minuter. Med JAS 39A började man med passlängder på drygt 50 minuter, men dessa har successivt förlängts i och med ett annat bränslesystem i JAS 39C och att man allt oftare flyger med dubbla extratankar. Idag är passlängder om ca 70 minuter det vanliga, men då landar man oftast tidigare än man skulle behöva i syfte att fler piloter ska få flyga då antalet tillgängliga flygplan varit begränsande. 90 minuter är annars inget problem. Detta är en trend som kommer att stärkas än mer med JAS 39E och dess större bränslelast och ökade bränslesnålhet. Fortsätter man att hålla fast vid en förlegad arbetsmetodik kommer nedgången till endast 60 st flygplan JAS 39E att bli förödande. Som jämförelse kan nämnas att Ungern avtalat med Sverige att man ska flyga i snitt drygt 3000 timmar JAS 39 per år med sina 14 flygplan. Det ska jämföras med att hela det svenska flygvapnet med sina drygt 80 JAS 39 under 2013 producerade 9968 timmar. Här finns onekligen oerhört mycket att göra.

Hur mycket ska det kosta att spara en krona?
Men om det är dyrt att producera riktig flygtid, kan det då inte ersättas med simulatorer? Nej, inte rakt av. Simulatorer kan ersätta delar av flygningen men långt ifrån allt. Ser man till NATOs kravspecifikationer så är det endast en viss procentandel som man accepterar som ersättning och då handlar det om mycket kvalificerade simulatorer, ej fristående sådana. Sverige förfogar över liknande simulatorer som stridsflygdivisonerna varje år framgångsrikt tränar i. Tyvärr har de senaste årens besparingar ofta renderat i att man sparar in på denna simulatortid(!). Varför? Därför att det kostar att resa dit där simulatoranläggningen finns och det första som stryks i besparingstider är kostnader för resor och logi. När det i offentligt sektor rör sig om helt olika konton finns det ofta ingen gräns för hur stora utgifter man kan tillåta sig på ett konto för att spara en krona på ett annat (mer om detta i ett senare inlägg). Har man som ovan påvisat också bara råd med ett begränsat antal flygtimmar där man därtill konstant underskrider sina uppsatta mål, kommer också åtgärder som nedläggning av en lokal flygverkstad att inverka menligt. Förvisso lär nedläggningen av flygverkstaden i Ronneby att innebära en ekonomisk besparing inom logistiken – helt enligt instruktionerna från Regeringen. Det kommer däremot att kosta Försvarsmakten >1 flygtimme att flytta ett flygplan till och från Såtenäs från Ronneby och >3 flygtimmar att göra detsamma till Luleå. Faktorer som ej ansågs väsentliga i utredningen och där det egentligen handlar om struntsummor i sammanhanget, men där det likväl innebär en ytterligare belastning på Försvarsmaktens flygtidsproduktion.

Summering
Ovanstående är mina tre huvudsakliga rekommendationer för att åtgärda den vikande trenden inom Försvarsmaktens flygtidsproduktion och övningsverksamhet. Ingendera lösningen är gratis, men samtidigt kan man fråga sig vilka kostnader det innebär att försöka lära upp personal som sedan inte går att använda skarpt och vad det kostar att ständigt nyutbilda då personal slutar i alltför hög takt. Framförallt bör man ifrågasätta det ekonomiska i att anskaffa en rad dyra flygfartyg som man sedan inte kan använda för att man inte anser sig ha råd att betala konkurrenskraftiga löner till personalen.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Gästinlägg: Chefer – Ta ansvar och tyck till!

Gårdagens inlägg avhandlade den enorma skillnad som råder mellan verklighet och dikt när det kommer till vårt försvar, något som bekräftades av riksrevisionens rapport. Det var en rejäl sågning av rikets försvarsförmåga och regeringens sätt att hantera Försvarsmakten. I stället för att replikera på detta så spelade försvarsminister Karin Enström ånyo ut genderkortet och krävde fler kvinnor till försvaret…. En uppenbart lyckad avledningsmanöver eftersom TV4 svalde betet utan att ställa en enda fråga om riksrevisionens rapport. Skamligt TV4!

I gårdagens inlägg utlovades också ett gästinlägg som med avstamp i det som nu händer inom Försvarsmakten, och det som inte händer inom försvarspolitiken, som skulle avhandla vad som nu förväntas av våra högre chefer i dessa bistra tider.

Det är nu hög tid att våra chefer tar bladet från munnen. För att citera en skribent på Försvarsmaktens Kommenterar. ”Myndigheten Försvarsmakten har inte något uppdrag att skapa opinion. Men mig veterligen finns det ingenstans uttryckt att en myndighet INTE får skapa opinion”. Tänkvärda ord!

En aktiv försvarsdebattör som alltid sa vad han tyckte i alla lägen var sjöofficeren, kommendörkaptenen och jagarchefen Hans von Hofsten vars memoarer får utgöra en talande bild till detta gästinlägg. Hans von Hofsten blev aldrig mer än kommendörkapten, men kunde gå med högt huvud då han inte behövde skämmas för att han inte hade försökt påverka genom debatt. I dag är det betydligt högre till tak i Försvarsmakten än var det var under hans tid. Jag är helt övertygad om att dagens chefer på alla nivåer både kan och bör sticka ut hakan betydligt mer i debatten.

Men mer om detta överlåter jag till Sea Bear att förklara i dagens gästinlägg

/ Skipper

—————————

Vad förväntas av den som givits det stora ansvaret att leda och förvalta en organisation eller verksamhet. Den frågan borde alla chefer i Försvarsmakten ställa sig, men i synnerhet de som är utvalda att vara våra främsta företrädare, i min värld förbandschefer och uppåt.

Att bli chefinnebär att få ett stort ansvar. Att vara chef kräver så mycket mer, nämligen att ta ett stort ansvar. Jag upplever att de flesta cheferna inom Försvarsmakten är kompetenta och ambitiösa individer med goda värderingar. Men det råder en form av omvänd logik där man fokuserar mer på att innehålla det ansvar man fått, än att ta ansvar för att utveckla och förbättra det man fått ansvar för.

Jag är medveten om att anslagsfinansierad verksamhet har att leva med denna problematik, men detta får inte hindra våra chefer att agera för Försvarsmaktens bästa. I det civila näringslivet krävs av chefer att de levererar lönsamhet, driver sin organisation för en positiv utveckling, gör man inte det är man inte chef särskilt länge. För detta krävs ett stort engagemang och en tro på det man vill åstadkomma. Nu har våra militära chefer inte samma förutsättningar, man har sin anslagspåse att förvalta och det gör man, punkt! Men det som inte skiljer, och som måste krävas av varje chef, är just engagemanget och viljan att utveckla det man ansvarar för. Men då frågar sig vän av ordning, har inte våra militära chefer det?

Jo, fast ofta med ett felaktigt fokus. Man försöker gjuta mod i sin personal genom att hävda att vi inom ”vår” beskärda del gör ett bra jobb och ”vi” levererar trots kärva tider. Om man bara zoomar in lite i verksamheten är det klart man kan hitta något positivt. Man håller god min och försöker hålla organisationen under armarna för att personalen inte ska fly fältet.

Men är detta en chef som tar sitt ansvar? På många sätt säkert, ja. Men enligt min åsikt och på många sätt, nej! Detta är en chef som fått ett ansvar och förvaltar det inom givna ramar. Låt mig gissa att denna chef sannolikt levererar rapporter till högre chef om att läget är kärvt, men kan ändå inte låta bli att spränga in lite superlativer om sin egen organisation. Missnöje uttrycks bara i kretsen av de som man vet känner och tycker likadant. Gentemot högre chefer och de som föder oss med resurser, politikerna, är man lite tveksamt kritisk men samtidigt lite försiktigt inställsam och positiv. Helt enkelt ett riskfritt agerande där man åtminstone inte äventyrar karriären. Jag tror dessvärre att den chef jag beskriver här är ganska vanlig. Man gör inga uppenbara fel, men tar man verkligen hela ansvaret? Om vi inte nöjer oss med ovanstående egenskaper, vad förväntar vi oss då av våra chefer.

Vad innebär det då att ta hela ansvaret?

Att ta hela ansvaret är givetvis att göra det bästa möjliga av tilldelade medel, vilket jag tror de flesta chefer försöker göra. Men för att leverera ett trovärdigt ledarskap stannar det inte där. Även om man är begränsad att verka inom givna ramar, så måste man tydligt våga framföra sin åsiktutanför dessa givna ramar. Om våra chefer inte gör det kommer vi aldrig kunna vinna opinion eller förståelse för våra verkliga behov. Det är vanligtvis inte cheferna som gör underverk ute i verksamheten, men de skall göra sitt bästa för att skapa förutsättningar för dessa underverk. För att göra det måste de våga ta ton och peka på vilka resurser (ekonomiska och materiella) som krävs, och vilka konsekvenserna blir om man inte får dem. Våga vara ärliga och uppriktiga med att vare sig förmågor, materielsystem eller numerär är så bra som vissa tycks tro, och som våra politiker återkommande hävdar. Den chef som vågar ta klivet upp i ringen och boxas för en framtida Marin kommer vinna stort förtroende. De som inte gör det kan tryggt fortsätta göra karriär, men till vilket pris och med vilket samvete?

Just nu kokar det av åsikter hos Försvarsmaktens personal i allmänhet och hos Marinens personal i synnerhet, och jag har svårt att tro att våra främsta företrädare, de klokaste av dem alla, inte har några åsikter. Jag är övertygad om att det finns ett stort engagemang och en massa åsikter hos våra chefer, men det måste komma ut!

Jag antar att MI, C PROD M och våra förbandschefer inte är tillfreds med den Marin vi har idag, eller den de ser framför sig inom överskådlig framtid. Låt säga att mitt antagande här är helt fel, då tror jag dessvärre att vi snart springer rätt in i en förtroendekris. Om jag nu har rätt i detta antagande, kliv då fram och visa vad ni tycker och agera för det ni tror på?

Man brukar säga att man står sig själv närmast! Man får tänka så, det är nog en form av överlevnadsinstinkt. Utifrån detta synsätt lever givetvis också våra chefer, och i många avseenden heller inget fel med det. Förr kunde vi kanske vara ”rädda om karriären”, men nu handlar det om så mycket mer. Nu måste vi våga flytta fokus från oss själva.

Det handlar om att rädda Försvarsmakten, vår Marin och indirekt rikets försvarsförmåga!

Jag vänder mig avslutningsvis till dig som är chef OF5 och uppåt med frågan om vad som är viktigast för dig just nu? Är det att ha förtroendet och organisationen bakom dig, och strida för en framtida Marin? Eller knyter du näven i fickan och värnar din egen karriär?

Väl medveten om att responsen till denna fråga sannolikt uteblir eller stannar vid en fåordig och uddlös kommentar, så hoppas jag ändå att det leder till någon form av eftertanke. Jag blir gärna motbevisad här.

Eller vill du vara den chef som inte kliver fram och som därmed indirekt bidrar till Försvarsmaktens fortsatta förfall!?

//SeaBear

————————–

Uppdatering:

Officersförbundets Lars Fresker tar verkligen bladet från munnen och talar klarspråk i dag i en välformulerad artikel med anledning av riksrevisionens rapport. Passande nog tar han upp precis de problem som både gårdagens inlägg avhandlade, och vad dagens gästinlägg tar upp.

Rapporten ger stöd för våra medlemmars dagliga upplevelser av luckor och problem. Dessutom undergräver den på ett trovärdigt sätt den politiska retorik som ständigt försöker dölja verkligheten bakom floskler

Att Försvarsmakten avstår från att undersöka och redovisa politiskt känsliga faktorer är sannolikt en självcensur till följd av att den politiska nivån inte uppskattar myndighetens ärlighet utan tvärtom ser det som illojalt. Flera tjänstemän i Högkvarteret är idag rädda för att leverera negativa budskap som kan leda till ytterligare reaktioner från regeringen

/ Skipper

Troligen inte sarinattack i Syrien

Under dagen har rapporterna om en stor C-vapeninsats i Damaskus accelererat. Under tidig förmiddag kom de första rapporterna om en attack med ”giftig gas” och antalet döda rapporterades vara minst 20, därefter tiodubblades siffran och nu på kvällen kan vi läsa och höra om uppemot 1300 döda. Bilderna som sprids är ohyggliga, särskilt filmerna på […]

En nygammal försvarsblogg med förvånande innehåll!

Den sedan länge pensionerade kommendörkaptenen Magnus Haglund, tidigare fartygschef och divisionschef vid den efter FB-04 avvecklade 44. robotbåtsdivisionen upplyste härom veckan om existensen av sin egen blogg Samhälle och Försvar. Några av er har säkert redan noterad att den har adderats till blogglistan här till höger då den av flera anledningar är läsvärd. Att det dyker upp nya försvarsorienterade bloggar är av godo då dessa i olika grad gynnar den så välbehövliga försvarsdebatten. Jag har nu läst igenom Haglunds samtliga blogginlägg, dessvärre med stigande förvåning.

Bloggen Sammhälle och Försvar är egentligen inte alls ny. Den startades redan i oktober 2009 men själv har jag aldrig läst den tidigare, och inte heller jag jag sett den omnämnas i försvarsdebatten vilket kan tyckas vara något märkligt då bloggen existerat under snart fyra år. Av den anledningen har jag därför ägnat några timmar till att läsa igenom de ca 170 blogginläggen. Flera inlägg på bloggen är läsvärda och har budskap som jag helt och hållet delar, i synnerhet de som handlar om en bättre samordning av statens maritima resurser. Det finns även en del annat tänkvärt att läsa.

Då Magnus Haglund är f.d. sjöofficer med bakgrund från en tid när kriget var kallt och då vi faktiskt hade ett försvar värt namnet, samt det faktum att han är ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) så hade jag redan innan jag började läsa inläggen en någorlunda förutfattad mening av vilka åsikter som skulle förmedlas avseende situationen runt försvars- och säkerhetspolitiken och det minst sagt prekära läge vi nu befinner oss i. Döm om min förvåning då åsikterna i många fall inte alls var de jag hade förväntat mig av en pensionerad officer som uppenbart engagerar sig i försvarsfrågorna.

Att Haglunds blogg över huvud taget blev föremål för ett eget inlägg baseras till del av att jag förvånas över hans åsikter och ställningstaganden runt en rad viktiga strategiska frågor, men även vissa märkliga uttalanden om den pågående försvarsdebatten. Jag har valt att belysa några av de inlägg och ståndpunkter som förvånar mig mest och som är värda att debatteras.

Försvaret av Gotland

En av de märkligare är Haglunds i mina ögon naiva syn på situationen rörande försvaret av Gotland, eller rättare sagt avsaknaden av ett försvar på Gotland. Så här skriver Haglund i ett av sina inlägg (min fetstil).

Idag – och på dagens konfliktnivå – torde försvaret av Gotland vara helt tillfyllest. Vi har insatsberedda flyg- och sjöstridskrafter och det finns en lokalrekryterad hemvärnsbataljon på plats. Det kan ju anses vara tillräckligt idag och en snabb förstärkning med andra förband torde vara möjlig att genomföra och visst vore det närmast egendomligt om Försvarsmakten skulle undvika att genomföra olika typer av förbandsövningar på ön! Amfibiebataljonen kan ju vara på plats mycket snabbt!

Påståenden som dessa, som jag inte alls delar, bör givetvis bemötas sakligt vilket jag avser att göra i detta inlägg.

För det första. Ett Gotland helt utan försvar kan knappast vara tillfyllest oavsett konfliktnivå, vilket för övrigt är ett rent felaktigt begrepp att använda i sammanhanget. I dag har vi ingen konflikt, varför konfliktnivå blir ett obsolet begrepp. Konfliktnivå är heller inte måttstock på vilken grad av försvar som bör finnas på Gotland av den enkla anledningen att när vi står i en konflikt så är det för sent att börja fundera på vilken nivå av försvar vi behöver. Detta alldeles oavsett om det handlar om fastlandet eller Gotland. Försvarsförmåga tar många år att bygga upp.

Det relevanta är i stället, att analysera vilken militär kapacitet i form av numerär, och vilka militära förmågor som finns i närområdet, och då talar vi inte om Finland. Detta tillsammans med vilka ambitioner ett land har, och vilka politiska budskap man sänder ut. Allt detta tillsammans måste utgöra grunden för bedömningen av vilken försvarsförmåga som är lämplig. Det är just detta arbete som försvarsberedningen nu har påbörjat och kommer att slutföra i början av nästa år. Att som Haglund gör, redan nu konstatera att försvaret av Gotland är tillfyllest anser jag vara både naivt och oansvarigt. Inom politiken har de flesta partierna insett att det permanenta försvaret av Gotland måste stärkas. Det är bara Moderaterna och Miljöpartiet som i dag motsätter sig detta.

För det andra. Om Haglund anser att det inte är några problem att snabbt förstärka förvaret av Gotland så vore det lämpligt för debattens trovärdighet att Haglund definierar vilka andra förband som ska avdelas för att förstärka Gotland (man kan f.ö. inte förstärka något som inte existerar) då förbandsmassan är nere på en sådan kritiskt låg nivå avseende numerär att en avvägning/prioritering måste ske hos den högsta ledningen var förbanden ska användas (läs ÖB:s uttalande i nyårsintervjun: En vecka, på en plats mot ett begränsat anfall).

För det tredje. Hur anser Haglund att amfibiebataljonen ska transporteras till Gotland i händelse av sämre väder? Som f.d. robotbåtschef bör Haglund var väl medveten om vilka väderförhållanden Gotska Sjön kan bjuda på. Tillförsel av förband till Gotland har för övrigt senast övats 2009 under Dagny II, vars resultat till del har avhandlats hos annan blogg. Den som tror att det är enkelt att snabbt förstärka Gotland utan regelbunden övning och en väl uppsmord logistikkedja får nog tänka om.

En annan relevant fråga är vilka vapensystem den enda amfibebataljonen vi har, förflyttad på egen köl med Stridsbåt 90, ska använda för att förhindra att någon annan nyttjar ön för sina intressen? Amfibiebataljonen saknar kvalificerade system för luftförsvar och tyngre vapensystem. Vidare är som bekant ett av bataljonens kompanier numera fordonsburet och inte sjöburet.

För det fjärde. Haglund påstår även att ”det blir inte tydligare av att debattörerna helt undviker att beskriva vilka strategiska förutsättningar man har för sina resonemang” när det kommer till att beskriva varför försvaret av Gotland är av största vikt. Det anser jag är en felaktig och inte rättvis bedömning. Inte minst av Haglunds kollegor inom krigsvetenskapsakademien som bl.a. Karlis Neretnieks och Johan Wiktorin. Dessa har under flera års tid debatterat om den strategiska skälen för försvaret av Gotland. För att inte råka ut för samma anklagelse så ska jag kortfattat även på denna plats beskriva varför Gotland är strategiskt viktigt för Sverige, men även för våra grannländer.

Den som behärskar Gotland behärskar större delen av Östersjön. Detta är fakta! I synnerhet om man placerar ut långräckviddiga sjömålsrobotsystem som den landbaserade versionen av SS-N-26 och den nyutvecklade BrahMos. Med dessa robotar når man 300-500 km mot sjömål. Placerar man markmålsroboten Iskander på Gotland når man såväl mål i Sverige som i Baltikum och Polen. Lägger man därtill även luftvärnsroboten S-400 så behärskar man även luftrummet över stora delar av Östersjön vilket mer eller mindre omöjliggör för vårt eget flyg att kunna verka på avsett sätt. Dessa vapensystem kan Ryssland, om de skulle vara så fräcka, kunna ställa på Gotland inom 24 timmar.

Är detta ett troligt scenario? Nej, inte som ett isolerat angrepp riktat mot Sverige så som det säkerherhetspolitiska läget ser ut här och nu. Ett mer sannolikt scenario skulle kunna vara vid en eventuell konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna. Man kan fundera på vad som skulle kunna hända om det blir oroligheter runt ”Korridoren till Kaliningrad” som Johan Wiktorin skriver om i sin nu högaktuella serie! Om Ryssland skulle behärska Gotland med dessa vapensystem utplacerade så skulle det skära av NATO:s möjligheter till förstärkningsoperationer till sina Allierade i Östersjön utan att först bomba Gotland sönder och samman. Ett högst oroväckande scenario där Sverige skulle bli indragna på mer än ett sätt.

Att sätta trupp på Gotland är för Ryssland inga större problem (inte heller för någon annan om man vill leka med den tanken). Att Sverige med militära medel efter en sådan utveckling ska kunna återta Gotland är sannolikt en omöjlighet att göra på egen hand med nuvarande organisation.

Haglund är utöver detta även negativt inställd till ett eventuellt NATO-medlemskap och skriver följande om detta.

”…men vi ska nog akta oss för att höja spänningen i vår del av Nordeuropa genom att idag ansluta oss till Nato. Inte minst handlar det om de baltiska staternas säkerhet, eftersom den i mycket är beroende av att det är relativt lugnt i vår region. Inte vill vi ge ryska aktivister en anledning att ingripa i Baltikum?”

KKrVA har gjort omfattande studier av ett scenario ”det operativa dilemmat” som omfattar både Ryssland, Gotland, Baltikum och NATO. Mycket läsvärt, men sannolikt inte en uppfattning som Haglund delar med hänsyn till sitt ställningstagande runt dessa säkerhetspolitiskt viktiga frågor på sin blogg och i andra debattartiklar.

Försvarsdebatten

Haglund anser även att försvarsdebatten är egendomlig, upphaussad och är baserad på rykten när det talas om att Sverige inte kan stå emot ett väpnat angrepp och vänder sig bl.a. mot att debatten har lagt vikt vid försvaret av Gotland (se tidigare stycke) och att vissa särintressen gärna tar den ryska propagandan som styrande för sina uppfattningar. Haglund gör en jämförelse med kalla kriget och menar att Sverige inte ens då kunde stå emot ett väpnat angrepp på egen hand i mer än en vecka. Här anser jag att Haglund gör våld på historien. Under kalla kriget handlade det inte om att som debatten nu handlar om, att försvara landet på en plats under en vecka mot ett begränsat anfall och dessutom tidigast 2019+ (under förutsättning att mer pengar tillförs).

Haglund bortser medvetet, eller omedvetet från det faktum att dåtidens försvar till skillnad från i dag handlade om att försvara landet hela landet mot ett storskaligt anfall. Tiden var dessutom betydligt längre än en vecka innan fria kriget tog vid. En avsevärd skillnad som man inte kan likställa med dagens debatt.

Ryssland

I samma inlägg avhandlar Haglund Rysslands militära förmåga och debatten som förevarit i media, bland politiker och på bloggar.

”Hotbildsivrarna skulle kanske sansa sig lite och se på verklighetens politiska ingångsvärden i stället för att haussa upp den ryska förmågan långt över deras reella kapacitet.”

I ett annat inlägg under rubriken Kan vi försvara oss? skriver Haglund följande rader om Ryssland.

”Och det stora uppbyggnaden är ju dessutom främst en myt, som Putin m fl odlar för inrikes bruk och för att visa hur stark man håller på att bli. Men varför ska vi tro den ryska interna propagandan just i det här fallet? Sanningen är ju dessutom att den ryska militära numerären ska minska från 1,1 miljoner man till 1 miljon”

Här gör Haglund i mina ögon två generalfel. För det första så trampar han i samma fälla som så många andra debattörer gör och låser på begreppet hot i stället för förmåga. Jag delar Haglunds uppfattning att inget militärt hot i dag är förestående. Hade det förhållit sig på det sättet så skulle vi förhoppningsvis redan ha mobiliserat de få enheter som finns kvar och satt dessa i högsta stridsberedskap.

Det är helt andra saker än hot som måste beaktas. Framförallt militära förmågor som tillsammans med det politiska läget måste beaktas något som redan avhandlats i delen om Gotland. I det allt mer auktoritärt styrda Ryssland kan vi också konstatera att den demokratiska utvecklingen i dag är på väg åt fel håll. Det är dessa faktorer som är styrande, inte den hotbild som råder här och nu. En vilja kan ändras över en natt, att skapa ett försvar tar år.

Haglund inför även ett nytt begrepp i debatten när det kommer till beskrivningen av Rysslands förmågeuppbyggnad där han tar #lågnivå ytterligare ett steg och skriver att den sker från en nära nog nollpunkt.

I dag vet vi att försvarsberedningen, men uppenbart även Haglund tillsammans med flera politiker har missbedömt den ryska förmågan fullständigt samtidigt som övriga debattörer gång på gång har försökt påvisa motsatta förhållanden. Det har vi nu även fått ett kvitto på när Putin under juli månad genomförde ett stort antal beredskapsövningar, där Ryssland under den största övningen, inom bara något dygn lyckades sätta 160.000 man tillsammans med flygplan och fartyg på krigsfot. Den låga nivån som majoriteten av nymoderata försvarspolitiker alltid återkommer till passar således mycket illa på beskrivningen av Ryssland. Man kan tyvärr konstatera att den passar bättre som beskrivning av vår svenska försvarsförmåga.

Blandad kritik mot Försvarsmakten, officerskåren och försvarsbloggar

Haglund riktar även en känga mot delar av den i dag aktiva officerskåren och målar upp bilden av en yrkeskår som mest talar om hur bra allt var förr och att Försvarsmaktens personal skulle ha svårt att hantera inriktningspropositionen från 2009 och antyder till och med att Försvarsmakten skulle motarbeta politiska beslut?

”…vi får nog akta oss för att inte de militära – och marina – sakkunskaperna går förlorade inom vårt försvar därför att officerarna mest talar om hur bra allt var förr!”

”Eller är det så att starka interna krafter inom Försvarsmakten inte vill verkställa vad den politiska ledningen faktiskt beslutat?”

Det som slutligen fick mig att författa detta inlägg är inledningen i Haglunds senaste inlägg. Det går ut på att kritisera försvarsbloggarna som han anser ”bedriver hetsjakt mot moderater – särskilt kvinnliga”.

Ett helt absurt påstående som inte kan få stå oemotsagt då det inte är fair play att spela in genderkortet i debatten om man inte har torrt på fötterna. På försvarsbloggarna är debatten avkönad. Vad som sedan eventuellt skrivs på twitter kan inte försvarsbloggarna lastas för.

Det är således inte p.g.a. någons könstillhörighet som det ibland riktas kritik mot försvarspolitiker, i stället är kritiken ofta baserad på fakta. Ofta har den sin grund i en lång rad debattartiklar och uttalanden där skönmålningen av försvarsförmågan ständigt når nya höjder. Om man som försvarspolitiker påstår att försvarsförmågan är bättre i dag än för 20 år sedan (Läs 1993 – det året då FMÖ Orkan genomfördes) eller beskriver nödvändigt och planerat underhåll på ett sätt som att Moderaterna och Alliansregeringen genomför ”stora satsningar” tillsammans med många andra märkliga uttalanden så får man räkna med att röster höjs och detta alldeles oavsett politisk färg eller om man är kvinna eller man, i synnerhet om man för talan för det regeringsbärande partiet.

I samma inlägg spekulerar Haglund runt anledningen till den av honom uttalade hetsjakten och kommer fram till att det kan bero på att för att försvaret under Alliansregeringen nu håller på att moderniseras och övergå till ett insatsinriktat försvar i stället för det föråldrade invasionsförsvaret och skriver att vårt värnpliktsbemannade mobiliseringsförsvar med tiden blev alltför långsamt. Haglund med bakgrund i Marinen borde veta bättre då både Flygvapnet och Marinen med inneliggande årskullar hade avsevärt högre beredskap än vad man till vardags uppnår i dag då beredskap i dag kostar ofantliga summor med anledning av den moderatledda försvarsreformen med anställda soldater och sjömän. Haglund verkar heller inte noterat att försvarsreformen haltar betänkligt p.g.a. det svåra vakansläget som omfattar såväl soldater, sjömän som officerare. Beslutet om att avveckla värnplikten gick som alla vet för fort och togs utan att en djupare analys hade genomförts.

Haglund hyllar i ena sekunden det insatta insatsförsvaret, och i nästa inlägg vill han sänka beredskapen ”för de förband och enheter som bara har uppgifter i krig och inte i dagens ganska lugna omvärld”. Retoriken är inte konsekvent, och i bland undrar man vilket budskapet är?

Sammanfattning

Alla har givetvis rätt till en åsikt, det är en demokratisk rättighet som ska värnas och skyddas. Skulle alla debattörer vara av samma åsikt skulle det inte heller bli någon försvarsdebatt. Av den anledningen ställer jag mig generellt sett positiv till Haglunds blogg trots att jag inte alls delar hans åsikter i en rad frågor av vilka jag lyft fram de primära i texten här ovan.

Av ren nyfikenhet kan man tillåta sig att spelulera runt varför Haglund förmedlar en bild av hur lyckad och rätt den pågående försvarsreformen är, varför det helt plötsligt oviktigt att Gotland inte har något försvar, och varför den nymoderata skönmålningen ska försvaras?

En rimlig förklaring skulle givetvis kunna vara att skribenten gick i pension redan 1997 och har således varken upplevt konsekvenserna av, och alla de förmågeglapp som uppstått efter försvarsbesluten 2000 eller 2004. Det är givetvis svårt att skapa sig en rättvisande bild om man inte sett Försvarsmakten från insidan under sexton år.

Men den mer korrekta förklaringen till de hos en pensionerad sjöofficers något annorlunda åsikter än vad hans kollegor brukar uttrycka runt nuvarande läge i den omdebatterade försvarspolitiken står nog sannolikt att finna i det faktum att Magnus Haglund själv är aktiv i de Nya Moderaterna i Kista? Att Haglund till synes står bakom den pågående försvarsreformen framgår förhållandevis tydligt i ett av de senaste twitterinläggen.

Sett att det finns dom som inte tänker rösta på moderaterna på grund av försvarspolitiken, som ju är nyskapande. Vem ska de då rösta med?
— Magnus Haglund (@MagnusHaglund3) July 25, 2013

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

GSS/T – hur går det?

Dagens Nyheter har publicerat ett antal artiklar om vår nya personalkategori tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Soldater som har en annan huvudarbetsgivare än Försvarsmakten och som tjänstgör kortare eller längre tid hos oss. En artikel beskriver svårigheter att nå målen … Continue reading →

Rikskonferensens dag II

Dag två i Sälen inleddes av statsministern. Besvärande eller befriande nog (välj själv) höll jag med om det mesta, sånär som slängiga påståenden om att svensk politik förr var att skriva pressmeddelanden om något hände i världen istället för att agera, som nu. För där glömde han visst både Sveriges långa historia av deltagande i […]