Fritt spelrum


Ledarskapsforskaren Mats Alvesson vid Lunds Universitet skrev igår en mycket intressant artikel i fredagens DN. Titeln på artikeln var ”Värdegrunder ett surrogat för verkliga förbättringar”. I går kunde vi på ett 30-tal olika svenska webbsidor läsa TT-artikeln ”Försvaret satsar på jämställd design”. Dessa båda ämnen avser jag diskutera i detta inlägg.

Efter att ha läst detta inlägg så kommer säkerligen några av er läsare försöka hävda att jag är en aktiv motståndare till både värdegrundsarbete och jämställdhet. Anledningen är att vissa enbart läser in det man vill läsa och bortser från helheten. Därför vill jag redan innan jag går vidare, tydligt påpeka att så inte är fallet. Värdegrund och jämställdhet är givetvis viktiga saker, framför allt är det något som ska vara något självklart och en naturlig del i vårt samhälle. Men vi måste samtidigt våga diskutera dessa frågor utan att den som lyfter frågan ur ett granskande perspektiv ska stämplas som motståndare. Jag upplever tyvärr att få vill diskutera frågorna med risk för att få denna stämpel, därför har man lämnat walk over i debatten, och gett en liten grupp människor som ser detta som den allra viktigaste, och i visa fall enda frågan, mer eller mindre fritt spelrum.


För att börja med värdegrunden.
Det är troligtvis fler än jag som känner igen oss i forskarens beskrivningar.  Ingen kan säga att en god värdegrund är något dåligt. Dessutom vill alla ha en väl fungerande arbetsplats där alla är respekterade. Problemet blir att värdegrundsfrågorna i värsta fall kan ta fokus från det en organisation är satt att åstadkomma.

Vi bli helt enkelt så måna om att göra saker rätt, så att vi glömmer bort att göra rätt saker. Det blir som Alvesson uttrycker det.

I bästa fall är det här meningslöst och tas endast på allvar av de som har betalt för att hålla på med värdegrundsprat eller känner självkänslan boostas av att upprepa fina ord ….  I sämsta fall tas det här på stort allvar och en hel del energi går åt. Tjusigt värdegrundsprat kan sedan fungera som ett surrogat för en bra praktik. 

I Försvarsmakten har det så länge jag vet förekommit olika projekt, som ofta har fått oanade resurser till förfogande. Deltagandet i olika utbildningsinsatser har allt som oftast varit obligatoriskt och gått före huvudtjänst. Ingen verksamhet har varit viktigare än det ”aktuella projektet”. Särskilda handläggare har ofta utsetts vid varje militärt förband inom respektive projekt. Jag upplever många av dessa projekt som trenddrivna, och det har inte bara handlat om värdegrundsrelaterade frågor.

Det har varit projekt Q, där alla skulle gå Q-kurser och utbildningar. Q stod för kvalité och vi skulle genom omfattande utbildningsinsatser och obligatoriska samlingar öka kvalitén i Försvarsmakten. Vi införde särskilda Q-handläggare vid förbanden. Detta har vad jag vet runnit ut i sanden som så mycket annat. Om kvalitén i Försvarsmakten blev så mycket bättre av detta omfattande projekt låter jag vara osagt.

Ett tag var VHL ett modeord. Vi skulle införa verksamhetsledningssystem i Försvarsmakten, och jag tror till och med vi fick särskilda dataprogram för ändamålet. Ingen fråga var viktigare än VHL-frågan. Det genomfördes även här omfattande utbildningsinsatser och särskilda VHL-handläggare tillsattes. Vi fick uppgiften att ta fram processbeskrivningar för i princip allt. Från ax till limpa var devisen. Det lades ner mycket tid på detta under något år. Man kan fråga sig såhär i efterhand hur mycket effekt detta arbete gav, och hur många som idag använder alla dessa processbeskrivningar i sitt dagliga arbete?
Det finns givetvis betydligt fler sådana projekt, och jag kommer givetvis inte ihåg alla. Det kanske ni läsare gör, men det har handlat om allt från mångfaldsprojekt till bikupor och en rad andra obligatorium som där och då var viktigare än allt annat.
Det som är slående med detta framträder tydligt när man pratar med vänner som jobbar inom andra statliga myndigheter och de som arbetar i civila yrken. Då konstaterar jag varje gång att Försvarsmakten medvetet, eller omedvetet alltid har eftersträvat att vara bäst i klassen när det kommer till att göra saker rätt. Det känns tyvärr ibland som att vi glömt ställa frågan huruvida vi verkligen gör rätt saker. Anledningen kan vara att de som brinner för frågorna har utsetts till projektledare, och fått ett ovanligt stort spelrum. Order har gått ut till förbanden att detta är viktigt och framför allt obligatoriskt, och ingen har tagit på sig rollen som djävulens advokat och antagit en kritiskt granskande hållning och ställt frågan om det här verkligen är viktigt? Viktigare än att göra andra saker kopplat till kärnverksamheten?
Apropå kärnverksamheten. I mitten av 00-talet blev jag själv intervjuad inom ramen för ett av alla dessa projekt, jag kommer inte ihåg vilket. Intervjun handlade om frågan vad som är Försvarsmaktens kärnverksamhet. Vid det aktuella tillfället så befann vi oss mitt i den strategiska time-outen där Försvarsmakten var mitt uppe i någon typ av identitetskris, där alla försökte finna sin plats i det nya försvaret. Intervjuaren, från någon inhyrd konsultfirma, ville få det till att någon av dessa projekt (minns inte vilket) utgjorde en del av kärnverksamheten. Själv hävdade jag att Försvarsmaktens kärnverksamhet är att försvara Sverige, och att vår förmåga att kunna föra den väpnade striden är det centrala, och att allt annat måste vara betraktas som sidoverksamhet alternativt stödverksamhet. När filmen sedan klipptes samman och distribuerades ut (till en ny obligatorisk samling där den skulle visas) så framställdes mitt uttalande (underförstått) som ett dåligt exempel, och att jag hade en felaktig syn på vad kärnverksamhet var.
Vad vill jag då säga men mitt resonemang? Jag anser att vissa saker, av olika anledningar, har tillåtits få ett mycket stort och helt fritt spelutrymme. Av någon outgrundlig anledning har vi alltid hamnat i ett läge där vi ska bli bäst i klassen, och löpa linan hela vägen ut vid varje nytt projekt. Ofta tror jag det har handlat om områden där chefer är rädda för att att säga ”vi drar det här projektet eller frågan till den här nivån, men sedan stannar vi”. Min personliga uppfattning är att varje enskild aktivitet som inte har direkt bärighet mot ökad försvarsförmåga måste vägas på vågen två gånger. I många fall kommer det visa sig efter en andra kontroll vara nödvändigt, medan andra saker kommer att fastna i filtret och väljas bort. ÖB har sedan förra året tillsatt Kommendör Claes Lundin med uppdraget att analysera och hitta alla märkliga egenhändigt skapade regelverk i syfte att underlätta och förenkla arbetet i Försvarsmakten. Det här är en föredömlig åtgärd som dessutom skapar förtroende. Men för att göra en liknelse med en av Gröna Lunds populära aktiviteter. För varje grön groda som bankas ner och ger poäng, så dyker det upp minst två nya.

Ett annat ämne som får ett mycket stort utrymme är genderfrågan. Ingen kan säga att den på något sätt skulle vara oviktig. Men samtidigt är det ett ämne där jag tror få chefer vågar sätta några gränser för hur mycket utrymme frågan kan få.


I Försvarsmakten vilar genderfrågan på FN-resolutionen 1325. I resolutionen uttrycker säkerhetsrådet sin oro över att civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter.
I Försvarsmakten har man sedan några år tillbaka inrättat ett eget Gendercentrum som arbetar med dessa frågor på heltid. Det är till och med ett nordiskt gendercentrum.
Utöver detta så gick nyligen ett direktiv ut till alla Försvarsmaktens förband att en särskild genderhandläggare (Gender Focal Point) ska utses på varje förbandsenhet i Försvarsmakten som ska bevaka att genderfrågan omhändertas och implementeras i all verksamhet, övning och insats. 
Tillsammans med detta har en order gått ut som säger att samtliga övningar och insatser i Försvarsmakten skall genomföras med ett genderperspektiv (GENUS SMART) , med det menas att resolution 1325 skall införlivas i övningen samt att ett antal moment ska återspegla situationer där kvinnor görs till måltavlor. Se checklista som skickats ut från HKV här nedan.
Nyligen kunde vi läsa en artikel på Försvarsmaktens webbsida som gjorde gällande att ”Genderperspektivet är en del av försvarsförmågan”. Det har även talats om att resolution 1325 (utbildning i gender) ska bli ett obligatoriskt ämne på Försvarshögskolan från och med nästa år.
Trots att jag anser att genderperspektivet är viktig, särskilt vid militära insatser i länder där kvinnor utsätts för ett enormt förtryck så anser jag att det har gått för långt när det ställs krav på att alla övningar ska innehålla moment där kvinnor görs till särskilda måltavlor? Hur appliceras detta på ubåtsjaktövningar, luftstrid och när stridsvagnar möts i terrängen?

Bloggaren Cornucopia har skrivit ett vasst blogginlägg i den här frågan.

Ett annat ämne som också fått mycket luft under vingarna är jämställdhetsfrågan, som inte ska förväxlas med gender. I dagens TT-nyhet kunde vi utläsa att ”Försvaret satsar på jämställd design”
Att det inte finns personlig utrustning så som vissa klädesplagg och kroppskydd anpassat för kvinnor är självklart bedrövligt trots att vi har haft kvinnor i Försvarsmakten i väldigt många år. Sådant bör vara grundläggande!
Men att gå så långt som att det ska finnas utrustning som passar alla är enligt min uppfattning att gå för långt. För frågan är exakt den, hur långt ska man tillåtas gå inom detta området? Ska vi anpassa JAS-flygplan, stridsfordon och annan materiel för personer som är 2,10 långa? Eller ska vi bygga om fartygsbryggor och byta ut stolarna på grund av att vi har personer som är för korta för att se ut genom frontrutan?

I artikeln påtalas bland mycket annat att ”Vi har tält som är svåra att staga upp för dem som är under 172 centimeter”. Vidare påtalas att vapen ska ses över och göras lättare i syfte att passa de som har andra fysiska förutsättningar.

I intervjun framgår att inom fem år ska all ny utrustning som försvaret beställer av FMV ha anpassats. – Det är en rättighetsfråga. 

Frågan är om vi verkligen gör rätt saker då? Ska Försvarsmakten verkligen anpassas för att passa alla – exakt?

Eller är det så att man precis som vid antagning till pilotyrket ska ställa vissa krav på olika delmått istället? Är det en rättighet att vara hur lång, hur kort eller hur svag som helst och ändå ha rätt till en befattning i Försvarsmakten? Ska det vara en rättighet att alla ska kunna nå, och sätta upp tältstaget själv?  Eller kan man kanske stå på tältlådan eller be någon längre kamrat om hjälp?

Jag upplever att dessa frågor får väldigt stort utrymme, och att kraven ibland blir orimliga? Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leverera försvarsförmåga!

Jag är inte heller säker på att det är av godo att anpassa all utrustning. Att ha mindre ryggsäckar och mindre vattenflaskor, lättare vapen och hjälmar, eller att ha anpassad materiel för varje individ kommer dessutom att kosta stora summor pengar. Då måste man också fråga sig om det är relevant ur ett kostnadspespektiv för att ”det är en rättighetsfråga”? Lägger vi pengarna på rätt saker?

Vi kan konstatera att Försvarsmakten inte har lyckats rekrytera den mängd kvinnor som hade varit av godo för försvaret, men jag tror inte anpassningar i form av sänkta krav och lättare utrustning för kvinnor är rätt väg att gå. I US Army är kraven samma för män som för kvinnor och dessutom högre ställda än i Sverige. US Air Force har 19% anställda kvinnor och väldigt mycket högre fyskrav än oss. Således ligger nog problemet någon annanstans än att altting måste vara anpassat.

För att sammanfatta det hela, och som jag skrivit tidigare. Jag tror vi är så måna om att göra saker rätt, så vi glömmer bort att göra rätt saker. Värdegrund, gender och jämställdhet är alla viktiga frågor som ska vara en naturlig del av vår vardag. Men jag upplever som rubriken säger att det inom dessa frågor finns ett fritt spelrum utan tydligt definierad gräns vänster och gräns höger. I dag verkar ingen förutom handläggarna vilja dryfta dessa frågor i öppna diskussioner för att inte riskera att bli stämplad som motståndare till dessa frågor.

SvD Kolumn: Har vi ett nytt kallt krig?

Veckans SvD kolumn publiceras tyvärr bara i eSvD och på Webben pga av att det är långfredag och papperstidningen uteblir. Kolumnen kan läsas här.

Jag har länge varit förvånad att allvaret i situationen har beskrivits så oerhört olika beroende på vem man lyssnar på. Hur kan analyser landa i så pass olika slutsatser? Det handlar om hela spektrumet. Allt från att tona ner det hela till de värsta alarmisterna som börjat gräva skyddsrum i trädgården inför det stundande kärnvapenanfallet. Vem som hade rätt och vem som hade fel kan man aldrig veta förrän i efterhand.

Personligen anser jag att nuvarande läge i vissa avseenden är betydligt farligare än under ”kalla kriget”. Jag bedömer att vi i skrivande stund ligger närmare gränsen mellan kallt krig och krig i vårt närområde än vad vi gjorde i perioden 1945-1991. Krim och Ukraina signalerar att Ryssland är beredda att använda sin militärmakt. 

Den tidigare maktbalansen var mer förutsägbar. Dessutom förekom inte öppna hot med kärnvapen, de fanns hela tiden i bakgrunden, men det var inget man pratade om. 

Det stora problemet idag är att vi inte riktigt vet hur vi ska tolka situationer. Risken för att olika agerande och uttryck tolkas fel har också ökat i likhet med under kalla kriget. Något som i sin tur kan leda till oönskad utveckling!
Den nya kärnvapenretoriken oroar! För någon vecka sedan hotades Danmark. Nu hotas även Baltikum med kärnvapen. I DN kan man finna en läsvärd kommentar, så även i SvD. Det stora problemet är att ingen vet var den röda linjen går. Just detta faktum är möjligen det farligaste av allt!

April April, och lite till…



En gång om året, den första april, får man enligt tradition skoja med sin omgivning. Självklart så var morgonens inlägg om ett återinförande av tre museihelikoptrar i aktiv tjänst ett aprilskämt. Det finns ingen sanning alls i detta påstående, det är rent påhitt från början till slut.

Ett aprilskämt blir som bäst när det råder tvekan om huruvida det är sant eller inte. Den här gången lyckades jag inte alls lika bra som förra året då jag skrev att Cecilia Widegren skulle bli operativ chef för OSSE i Ukraina. De flesta genomskådade det hela direkt, men tidningen Skövde Nyheter trodde att det var sant och kontaktade Widegren för en kommentar.

Årets aprilskämt var nog för uppenbart, även om jag vet att åtminstone några köpte budskapet. För att Försvarsmakten skulle kunna svara direkt om media mot förmodan skulle höra av sig så informerade jag i förväg Infostaben via Informationsdirektören om vad som komma skulle. Men den här gången hade nog till och med media genomskådat det hela som ett aprilskämt – tror jag åtminstone.

Jag gav bedömt lite för många pusselbitar i inlägget den här gången som pekade på att allt var ”hittepå”. Här är några av dessa:

– Konsultavtal enligt den så kallade ”1-4 klausulen” finns givetvis inte- 1-4 skulle symbolisera 1 april.
– Att det gamla ”Marinflyget” skulle återuppstå som organisation är nog tyvärr helt otänkbart. 
– Att legendariske ubåtsjägaren Göran Frisk vid 72 års ålder skulle bli chef är nog lite för bra för att vara sant.
– Sonaroperatörersträning på Marinmuseum enligt STANAG 0401 (0401 syftandes på 1 april).

– Finansiering genom att använda ”miljöpengen” eller rättare sagt mässpengen som så länge jag vet har legat på 8 kronor per man och dag för personal mönstrad på fartyg. Den kommer man inte långt med. Det räcker nog knappt till en tankning.

– Anslagssparande på 1.4-anslaget (Syftades på 1 april).

– Hydrauloljan med det speciella M-numret M2015-150401. Klickade man på länken så hände något…

– Baseringen enligt den tidigare marinflygindelningen under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern istället för helikopterdivisionen väckte nog också viss misstanke. 

Jag har medvetet inte publicerat några kommentarer förrän nu av uppenbara skäl. Kommentarerna bevisar att de flesta genomskådade det hela rätt snabbt, vilket även framkom av kommentarerna på Twitter. 🙂
————————–
Åter till ordningen, och lite mer om sjöoperativ helikopter!
Bristen på tillgång av sjöoperativ helikopter kan dock inte nog understrykas. Operationen i Stockholms skärgård hösten 2014 gav i handen att många av våra tidigare förmågor har legat i malpåse i allt för många år, och att vissa förmågor helt har försvunnit.
Jag anser trots mitt aprilskämt, att idéen med att hyra in åtminstone Y70 samt 72 med flygförare inte är helt dum i väntan på Hkp 14. Det skulle i den bästa av världar ge oss begränsad luftburen ubåtsjaktförmåga här och nu, men framför allt att det skulle kunna bidraga till samverkan och taktikutveckling för fartygens del i väntan på Hkp 14. Problemet är att det förmodligen är omöjligt av en rad anledningar som ekonomi, regelverk, avtal, sekretess och en mängd annat administrativt. En sådan lösningen kan vi nog därför avskriva. 
Det skrevs och pratades som sagt mycket om bristen på sjöoperativa helikoptrar efter Operation Örnen.  Förvisso deltog, efter bästa förmåga, Hkp 15 som ett stöd åt spanande enheter, men det är ingen helikopter byggd för ubåtsjakt. 
Det har tidigare skrivits spaltmetrar om förseningen av Hkp 14 samt om det operativa misstaget att pensionera Hkp 4 innan dess efterträdare var levererad. Detta är tyvärr sanningar som vi idag får leva med. Den förlorade förmågan återtas inte snabbare genom att enbart konstatera vad som gjorts eller inte gjorts och hur dumt det var. Nu måste fokus vara framåt.
Det är nu viktigt att så fort som möjligt, med kraftsamlade resurser, ta emot Hkp 14F, utrustad för marina uppgifter, och att därefter utveckla dess förmågor. Systemet börjar levereras under 2015 och initialt handlar det om att testa och lära sig systemet för att kunna utbilda nya besättningar.
Då Hkp 14 som alla andra materielprojekt, passerar FMV innan leverans till försvarsmakten är det viktigt att FM ställer krav på FMV att tillsätta alla tillgängliga resurser för att snabba upp mottagande av systemet. Det handlar om att tillse att helikoptern bli operativ med ledningsystem, radar, FLIR, sonar, datalänk (8000) som gör att helikoptern kan kommunicera krypterat med fartyg samt integrering av undervattensvapen. Det sistnämnda är i dagsläget ytterst bekymmersamt då en ny torped inte kommer att levereras förrän efter 2020 och beställning av integrering på helikoptern som tidigare återfanns som projekt AA.3943401 i den öppna materielplanen från 2012 i den senare utgåvan är borta. Inte bra!

Försvarsmakten bör, om så inte redan sker, ställa högre krav på att FMV forcerar införandet av Hkp 14. Det är helt orimligt att en helikopter ska kunna bli så oerhört mycket försenad utan att någon inom FMV ställs till svars för vad som händer och framför allt vad som inte händer.

Under tiden FMV tar emot och provar Hkp 14F och successivt överlämnar dessa till Försvarsmakten är det viktigt att Flygvapnet bistår Marinen i mantrat ”Här och Nu!” som hörs överallt i Försvarsmakten just nu. Vad har flygvapnet att bidra med ”här och nu”?

Flygvapnet disponerar idag ett antal Hkp 15 samt Hkp 14D som kan stödja marinen i uppgifter på den sjöoperativa arenan.

Hur man använder en Hkp 15 börjar bli relativt känt hos fartygsförbanden, en mindre plattform för ytövervakning och begränsade ubåtsjaktuppgifter. Den kan även landa på fartyg. De gråmålade Hkp 14 med beteckning ”D”, som sedan 2014 synts till i trakterna runt F 17 flygplats och Karlskrona örlogshamn är inte utrustad med den spaningsutrustning som version ”F” kommer att få, men kan delvis användas likt en HKP15, men med bättre uthållighet.

Kan marinen redan i år börja öva med Hkp 14D kommer man att ha hunnit putsa av en hel del grundläggande samverkansbehov när det åter blir dags att bedriva fri och bunden ubåtsjakt tillsammans. Fartygen kan börja använda Hkp 14D som plattform för att träna vissa ubåtsjaktmoment vilket ger helikopterbesättningarna nödvändig träning inför mer komplex träning med Hkp 14F. Detta är i dag redan fullt möjligt att genomföra, om tydliga krav på detta ställs av högre chef. Hur ser dessa krav ut idag?

Vilka krav ställer ÖB på MTCH och FTCH? Vilket stöd begär MTCH av FTCH? Vilka krav ställer FTCH på Helikopterflottiljen?

Det finns många dokument som i allmänna ordalag beskriver att ”den sjöoperativa förmågan med medeltung helikopter skall återtas”, men få pekande händer som ger en tydlig order på när, var, hur och med vilka medel!

Det har skrivits en hel del i media bl.a. om att hyra in ubåtsjakthelikoptrar från andra länder och att avbryta upphandlingen av Hkp 14 och påbörja en ny upphandling. Att hitta en leverantör för leasing av ubåtsjakthelikoptrar med spaningsutrustning och övriga system anpassade för svenska förhållande är ingen realistisk lösning. En ny upphandling skulle försena införandet ytterligare ett antal år och knappast vara ekonomiskt försvarbar.

Istället måste vi nu, med alla till buds stående medel, fokusera på att underlätta införandet av Hkp 14F och samtidig ställa krav på att visa effekt med de helikoptrar som redan levererats.

Förmågeuppbyggnad måste som sagt ske ”Här och nu”!

Ubåtsjaktförmåga här och nu!



Vissa dagar är bättre än andra. I dag kom ett mycket glädjande besked! Svensk ubåtsjaktförmåga kommer enligt en säker källa temporärt att förstärkas upp med tre gamla trotjänare med syfte att fylla förmågeglappet fram till dess att Hkp 14 blir operativ.

Efter höstens ubåtskränkning har det varit en omfattande diskussion rörande avsaknaden av luftburen ubåtsjaktförmåga med helikopter. Som bekant är Hkp 14 försenad och det är oklart när den är fullt ut operativ med ledningssystem, sensorer och vapen. Detta har inneburit ett förmågeglapp eftersom föregångaren Hkp 4 avvecklades innan efterträdaren var operativ.

Men nu har en arbetsgrupp jobbat hårt med att sedan oktober förra året hitta en temporär lösning. Strax efter midnatt fick jag ett mail med den goda nyheten att det nu står klart att Marinen kommer att hyra in tre avvecklade Hkp 4 som i dag står på två olika museer genom ett nytecknat leasingavtal. 

Det handlar om helikoptrarna Y64 som står på Flygvapenmuseum i Linköping samt Y70 och Y72 som står på Aeroseum i Göteborg. Helikoptrarna är vidmakthållna i samma skick som när de skänktes från Försvarsmakten. Övriga helikoptrar av typen är sålda till Columbia Helicopters. Museerna har genomfört regelbundet underhåll och motorkörningar med jämna mellanrum för att tillse att de har hållits i luftvärdigt skick. Filmklippet här nedan är från en motorkörning vid Aeroseum den 8 maj förra året. Då trodde nog ingen att helikoptern skulle återinsättas i aktiv tjänst.


Visst får man en tår i ögat. /NOR
Posted by Yngve Blå on den 8 maj 2014

För att inte belasta personalen på 3. helikopterskvadronen i Kallinge, som i dagsläget flyger in sig på den kompetenta och efterlängtade efterträdaren Hkp 14,  så kommer man att ta in pensionerade ubåtsjägare (flygförare, spanare, sonaroperatörer och tekniker) på konsultavtal enligt den så kallade ”1-4 klausulen” enligt flygföraravtalet ALFF. Ubåtsjaktkonsulterna kommer att samlas inom en fristående enhet man valt att kalla för ”Marinflyget”. Chef för Marinflyget (CM) sägs bli en tidigare kommendör vid namn Göran Frisk. Detta har jag dock ej lyckats få bekräftat.

Sonaroperatörerna har sedan ett antal veckor genomfört operatörsträning på den materiel som finns hos Marinmuseum i Karlskrona. Där finns en komplett Hydrofon 204 inklusive operatörsstol. Utbildningen genomförs enligt STANAG 0401 (Standard Nato Agreement).

För att finansiera detta så har man nyttjat den buffert som byggts upp genom de hemtagningseffekter man gjort inom Marinen sedan några år tillbaka då man drog in den så kallade ”miljöpengen” som tidigare gick till mässarna på Marinens fartyg. Detta har i praktiken hanterats genom ett medgivande av utökat anslagssparande på 1.4-anslaget.

All lös materiel för driftsättning av helikoptrarna har även den förvarats väl på Aeroseum och på Flygvapenmuseum. Det enda problemet har tydligen varit att få tag på en särskild hydraulolja (av typen ATF typ D med M-nummer M2015-150401) som enbart har använts till Hkp 4, men den ska enligt uppgifter finnas på centrallagret i Arboga där den tack och lov ännu inte har hunnit utgallrats.

Baseringen av de återinsatta helikoptrarna är enligt uppgift inte spikad, men ett alternativ som har diskuterats i projektgruppen ska vara att det baseras en helikopter vardera på Berga, Säve och Kallinge under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern.

Välkommen tillbaka du kamouflagemålade helikopter, må du fortfarande ha sting i pinget!

Y 64 utanför Flygvapenmuseum

Y70 på Säve inför motorkörning i Aeroseum regi

Y72 i berghangaren på Aeroseum

Gästinlägg: Frihetens garanti



Varannan vecka skriver jag som de flesta känner till en kolumn i Svenska Dagbladet. Efter varje publicering så får jag en stor mängd mail. Tyvärr hinner jag inte svara på alla. För någon dag sedan kom det ett mail som stack ut från mängden både avseende innehåll och längd. Mailet visade på det faktum att det finns ”vanliga människor” i Sverige som – på riktigt – är oroliga över den militära händelseutvecklingen i vårt närområde. Jag hörde av mig och frågade Pelle, som skribenten heter om jag fick publicera hans mail som ett gästinlägg här på bloggen vilket jag fick. Nu får även ni andra läsa detta tänkvärda mail.

/ Skipper
———————–

Hejsan!

Jag är civilist i ordets vänligaste bemärkelse. Jag driver ett kulturkvarter. Här spelas barnteater och rockkkonserter. Det dansas i repsalar och målas i ateljéer. Det är färgglatt och rart. Här odlar unga män skägg och diskuterar filmmanus. Vi har ett litet bibliotek för förbjudna böcker, för att lyfta yttrandefrihetsfrågor. Här verkar feminister som vill hitta en fristad, och invandrarkillar som vill göra något för att motverka spridningen av religiös radikalisering. Min arbetsplats är både resultat av, och förutsättning för, ett öppet och demokratiskt samhälle. Här finns ett driv för samhällsutvecklingen. Jag möter mängder av människor som vill uttrycka sig, skapa och leka. Vi jobbar med nyföretagande, Makerspace och Science park. Jo, det finns ett folkhälsovärde också. Dessutom vill stadsutvecklarna ha oss med. Ett starkt kulturliv gör en stad populär.

Jag kan inget om militära spörsmål, och jag skulle inte kunna göra någon större nytta i krig. Visserligen har jag en kort utbildning inom civilförsvaret – jag skulle i kevlardräkt oskadliggöra substridsdelar efter flyganfall innan andra kunde plocka ut folk ur skyddsrum. Men det är 20 år sedan min enda repövning, för min roll behövdes inte mer, bomber skulle ju inte falla mer. Och visst är jag glad över den fridfulla tid vi levat i. Så var inte fallet under barndomen, då Viggenplanen ständigt lyfte från F13 över vår sommarstuga. Nu spelas Sveriges största rockfestival på samma flygflottilj, och jag deltar i konferenser med musikbranschen.

Trots begränsad kompetens, kan jag begripa att en miniubåt inte ensam puttrar över Östersjön för att besöka Lidingö och vinka till fotograferna. Jag begriper att det inte bara sitter en uppmärksamhetstörstande kapten där inne, utan elitsoldater som har fientligt uppdrag mot mitt sätt att leva. Jag begriper också att det sker mycket som jag aldrig får reda på, system och underrättelser, satellitbilder och radarvågor som någon pusslar med, långt ovanför mitt kulturkvarter. Även jag begriper att en ubåt kräver underhåll, transporthjälp, uppdrag och basering. Samma sak med flygplanen. Jag förstår att de inte bara råkar kana in över gränserna. Någon har valt att köra in över Öland och visa upp missilerna under vingarna. Jag begriper också att någon sitter och planerar betydligt allvarligare saker, som vid behov kan genomföras mot mig. Och jag ser hur vi börjar relativisera Gotland i media, som en fristående plätt land som nog nästan egentligen inte är svensk. Som för att förbereda oss inför någon annans övertagande. Och visst kan vi ta emot gotlänningarna som flyktingar, det är ju en litet antal i det stora hela och de blir ju lättintegrerade, med språket och allt. Omhändertagande är vi ju bra på.

Relativiseringen av våra grundläggande värden är en märklig upplevelse, rent förnedrande. Jag blir också frustrerad nu när vi återigen kallar ut soldater i skärgården, men uselt utrustade utan förutsättningar att lösa sina uppgifter. Jag begriper att enkla stridsbåtar inte gör någon nytta i ubåtsjakter. Jag läser ibland om frustrationen hos officerare, det förefaller som om våra politiker helt enkelt inte tar in behoven. Kanske är det sant. För länge sedan, när vår värld såg ut att bli fredligare, bestämdes om avveckling av många militära verksamheter, med villkoret att vi snabbt skulle kunna återställa dem om världsläget försämrades. Jag uppfattar att världsläget har blivit rätt rejält sämre under ganska många år, men utan att det där villkoret har följts. Som om jag rev våra scener när de inte används, utan att kunna ställa upp dem igen. Jag skulle få sparken och avtvingas skadestånd.

När kritiken nu börjar synas i media, görs alltsammans bara till en internmilitär fråga, och en kamp mellan departement. Och visst har förre statsministern kallat försvaret för ett särintresse. Men jag påstår, utifrån mitt hörn av samhället, att det är precis tvärtom. Det jag arbetar med kräver en grund som garanterar min frihet. JAS-piloter och ubåtsjägare rycker ut för min skull. Och tvärs över Östersjön sitter nu någon som inte gillar den friheten, inte gillar feminister, inte internationalism, västerländsk konst eller prideparader. Dessutom använder den där regimen de mest vidriga metoder för att få sin vilja fram. Jag kan jobba livet ur mig för medborgarnas rätt att skapa och uttrycka sig. Men vad hjälper mitt arbete, när någon redan utför fientliga uppdrag två mil från mitt riksdagshus. Mina representanter där inne har gång på gång visat att de faller undan för påtryckningar utifrån, och det drabbar mig i min vardag.

Det kan komma ett läge när vår statsminister återigen behöver ljuga om att vår beredskap är god. Kommer jag att tvingas tystna, eller lägga ned verksamhet, eller själv portförbjuda artister som vill framföra något obekvämt? Det har hänt förr. Ture Nerman – från min stad, åkte i fängelse av just dessa skäl. Karl Gerhard blev censurerad för ett simpelt kuplettnummer när vår regering böjde sig för en tyrann. Vi har konstnärer idag som drabbas hårt av vidriga krafter, utan stöd från statsmakten eller opinionsbildare. Måste jag bli medlöpare för ett ryggradslöst samhälle när vi inte har något att sätta emot?

Kanske är framtidens konflikter så abstrakta, att de är över innan vi begriper det. Då är frågan ännu viktigare. På vilket sätt kommer mitt handlingsutrymme att begränsas, för att mina representanter inte investerat i den säkerhet jag förutsatt? Och vilket samhälle är det som ska försvaras? Risken är att jag bara blir ännu en flykting i en ström västerut. Moralen förefaller också låg hos politiker och media, som nu förbereder mig för angrepp jag inte kommer att kunna skydda mig ifrån. I söndags stod poliser med automatvapen och bevakade ett möte i mitt kvarter. Det som nyss vara absurt blir vardag, och jag ska bara vänja mig. Visst är jag naiv. Det finns saker jag inte vet något om, men jag kan inte arbeta med samma uppgivenhet inför vidrigheterna.

Hur kan jag då förvänta mig att någon ska skydda min värld, min yttrandefrihet och min livsstil, utan förutsättningar? Hur kan jag understå mig att tvinga ut soldater för att skydda mig, utan att skicka med dem utrustning, utbildning eller underhåll. I förstone är det oförskämt. I nästa steg, vid ofred, så är det katastrofalt, och de pengar vi ändå lägger blir bortkastade. Jag har hört uttrycket ”en hög lägstanivå” hos kända band som spelar här. De måste kunna göra ett toppframträdande varje gång, oavsett förkylningar och vikande spellust. De kan inte arbeta utan stabiliteten som bra instrument och rutin faktiskt skapar och de kan inte slänga sin utrustning efter varje turné. Varför kan en sådan lägstanivå vara så viktig hos ett rockband, när detsamma inte gäller för samhället som ska garantera att de kan fortsätta spela?

Det enda syfte jag kan förstå, är att alltsammans är ett intrikat spel för ännu större trygghet och konfliktfri tillvaro för mig som medborgare. Men är det så? Utifrån vad jag uppfattar på militärer och politiker, förefaller det snarare vara en omfattande defaitism och ilska som uppstått över orimliga villkor.

Vad är då alternativen? Crowdfunda privata sonarslingor i Bråviken? Anställa egna ubåtsspanare? Starta en egen milis? Det är naturligtvis görbart, men framstår som onödigt och egentligen kontraproduktivt. En stat och nation finns ju redan, och kompetent folk som vill göra jobbet. Men finansieringen uteblir. Kan jag då dra av i deklarationen för privata säkerhetstjänster? Larmminor? Eget luftvärn? På ryska kartor finns en stor riktningspil rakt in i min stad, som en inledning på eventuell konflikt. Och redan innan en sådan, kommer jag att märka av en svag statsmakt på inskränkningar i mitt yrkesarbete.

Pacifism är en sympatisk modell, men den kräver starka vakter för att inte bli överkörd. Då är mantrat om en moralisk stormakt bara en kuliss för moraliska storsnackare, och sådana blir till åtlöje. Extremister och despoter mjuknar inte för att vi inte skyddar oss. Detta är kärnan i Sveriges försvar. Det civila livets möjligheter att frodas och utvecklas. Ja, det kostar pengar. Men är det någonstans skattepengarna ska gå, så är det till frihetens garanti.

Vänliga hälsningar

Pelle Filipsson
Norrköping

Gästinlägg: Kanonen på Gotland

Nedanstående text är en kommentar till föregående inlägg. Försvarspolitiken kan behövas lättas upp med ett något ironiskt/humoristiskt/sarkastiskt inslag mitt i allt allvar. Därför fick kommentaren istället bli ett gästinlägg  / Skipper
———–

Agendan är dock uppenbar”. Dessa ord fastnade och jag började tänka på hur agendan egentligen ser ut.

Alla partier är i totalt samförstånd eniga att den ”nya” omvärlden kräver en ny kanon på Gotland.
(på något oförklarligt nymoderat sätt blir detta också en stor satsning i Skaraborg som gagnar hela landet)

FM anser att kanonen i nuvarande ekonomiska läge gör mest nytta någonstans på fastlandet.
Dessutom skall de numera alltid levereras i par och döpas som en av varje kön. Exempel; kanonerna
Astrid och Sture.

Centern vill givetvis tillsätta minst en utredning och en analysgrupp.
Vänsterpartiet tycker inte om kanoner och om det skall finnas en så ska den peka åt ett annat håll.
MP vill göra hela ön till ett natura 2000-område och där växer inga kanoner. Dessutom vill man minska på tillträdet till stränderna vid sjöfåglarnas häckningstider.
Fp vill ha en kanon genast och reser runt på landets museer och letar ”lågt hängande frukter”.
Efter att ha konsulterat finansen ser inte de nya Moderaterna något behov till ett sådant särintresse. Vem kan vara intresserad av Gotland när det inte är Almedalsvecka? Flytta veckan till Grästorp och gläd Skaraborgarna.

Förre Fömin vill, i sann samförståndsanda, att beskrivningen till kanonen, om det blir någon, skall översättas till flera språk.

KD inväntar de nya Moderaternas beslut och ståndpunkt.

S tycker ÖB och FML pratar skit och vill ha minst en kanon installerad på ön snarast. (obs. snarast ej definierat) UD vill dock ha med ett förbehåll om att Putte skall vara med i remissrundan så han inte skrämmer vår utrikesminister igen. Hon undrar också om man inte köpa kanonen från Saudi?

Sd vill finansiera ett flertal kanoner på ön och samtidigt förklara hela ön som skyddsområde där utlänningar ej är tillåtna att vistas.

Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit.

Vad blir då resultatet av alla dessa beslut och funderingar.

V inget.
MP inget.
C sedvanligt svammel om utredningar och mer analyser.
Fp djupa brösttoner som sakta klingar av till ett ynkligt pip som ingen annan i alliansen någonsin hör.
De nya Moderaterna, ivrigt påhejade av KD, föreslår historiskt stora satsningar, som är bra för Skaraborg, finansierade krona för krona. De letar i skrivande stund efter den första kronan.
Sd lägger fram ett nytt finansierat förslag med vissa förbehåll. Ingen verkar bry sig.
S vill men förmågan brister.
ÖB och FML försöker på ytterligare sätt att förklara de olika stegen, trappan som skall besegras och andra tungomål. Man konstaterar dock på slutet att allt går enligt plan och är frid och fröjd. Eventuellt kan man tänka sig att placera någon av de högt prioriterade tunga orkestrarna på ön.

Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit ett varv till.

När agendan är genomkörd återstår bara att konstatera att det ute i verkligheten, som pessimisten beskriver det, inte kan bli sämre.
Jag som då är en obotlig optimist säger att det kan det visst:-)

F.d. Teaterdirektören.

P.S. Blir det då någon kanon på Gotland? Om Alliansen vinner nästa val så kommer de troligtvis tillsätta en bred utredning om behovet av eldunderstöd för hela landet efter 2045.

P.S.2 Letar man ivrigt kan man eventuellt hitta spår av ironi i kommentaren.
P.S.3 En firma vid namn ISIS, verksam bl.a. i Irak är villig att sälja en 40 cm f.d. fartygskanon till billigt pris. En svensk delegation som inspekterat pjäsen har dock invändningar mot att mynningen är igensvetsad. Enligt firman skall detta inte begränsa pjäsens verkan eller syfte?

Fortsatta trovärdighetsproblem hos Nya M


Den senaste veckan har försvaret åter stått i medias fokus. Regeringens utspel rörande anslagsökningar under de kommande fem åren har följts upp av såväl media som de övriga politiska partierna. 

Men än så länge är det en lång väg att gå innan vi får se några konkreta förändringar. Att regeringen endast kan åstadkomma drygt 25% av Försvarsmaktens framställda behov, som dessutom är satt som ett absolut minimum tyder på att vi inte har förstått allvaret. Jag tror att vi svenskar har blivit ”fredsskadade” vilket jag skriver om i SvD imorgon fredag (som kan läsas på webben redan nu).

När det kommer till finansieringen så pågår det budgivning och miljonbingo just nu. Socialdemokraterna vill öka med 6,2 (5) miljarder. Moderaterna säger att de vill öka med 10 miljarder, och Folkpartiet toppar än så länge med 17 miljarder i ökning under de kommande fem åren vilket innebär att partiet är det enda som når upp till Försvarsmaktens minimibehov.

Kristdemokraterna och Centerpartiet har inte lagt sina bud ännu. Men en gissning är att KD kommer att lägga sig mellan Moderaterna och Folkpartiet på runt 12 miljarder och att Centerpartiet inte kommer att ha någon uppfattning i ärendet. Möjligtvis gör man som vanligt och gör exakt likadant som Moderaterna vill. Så var det åtminstone under Alliansregeringens tid. Folkpartiet och Kristdemokraterna kan med hyfsat gott samvete kräva högre försvarsanslag. Även om  de satt med i Alliansen under tiden för alla ”satsningar” som i själva verket enbart blev innebar fortsatt reducering av försvaret så har de ständigt höjt rösten för försvaret, även då. Men de har tyvärr tvingats gå i moderaternas ledband när det kommer till kritan.

Men Nya Moderaterna och Centerpartiet har grava trovärdighetsproblem. Under sin tid vid regeringsmakten så har de drivit en linje där kostnaderna för försvaret ska minska. Det slog man fast redan när Alliansen bildades. Nu vill Moderaterna öka anslaget. Man vill dessutom att det ska ske omgående, och man kräver att ett NATO-medlemskap ska utredas. I sak helt rätt och något som både är välkommet och nödvändigt. Men….

Problemet är att Nya Moderaterna inte gjort en enda ansats under sin tid i regeringsställning för att åstadkomma detta, och därmed har grava trovärdighetsproblem. För det första så la man fram ett finansieringsförslag som havererade hela försvarsberedningen som hette ”5,5 miljarder till försvaret”. I förslaget så var det i sammanhanget enbart småpengar som tillfördes under den då kommande mandatperioden, d.v.s. nu. Allt för att slippa skjuta till pengar om man skulle ha vunnit valet i höstas. När man nu är i opposition så kräver man, förvisso helt rätt, att den stora ökningen skall komma mycket tidigare…  I DN skriver Erik Helmersson om detta som ”pinsamt”.

Ännu mer pinsamt blir det när Moderaterna nu kräver en NATO-utredning. Man hotar att det kommer bli svårt att komma överens om det inte blir någon NATO-utredning. Man glömde tydligen väldigt fort bort det faktum att man hade åtta (8) år på sig att driva igenom detta i regeringsställning, då partiet själva huserade på försvarsdepartementet. Men då försökte statsminister Fredrik Reinfeldt undvika Nato-diskussionen genom att konstatera:

–Ett Nato-medlemskap är inte aktuellt eftersom det inte finns något brett stöd för detta i riksdagen.

Samma budskap har även f.d. försvarsminister Karin Enström trummat in – trots att Moderaterna egentligen vill gå med i Nato. men nu ställs plötsligt tydliga krav, förvisso helt rätt även detta, på att frågan ska utredas. Det här leder givetvis till svåra trovärdighetsproblem då man byter fot så fort man hamnar i opposition. 

En annan mycket intressant iakttagelse från veckan är att ÖB inte längre vill kommentera de politiska utspelen. Han har tidigare använt en helt annan retorik där han deklarerat att han kan tvingas avveckla en hel försvarsgren om inte pengar tillförs, att det är den magnituden det handlar om. Men efter den olycksaliga sjukskrivningen så är den retoriken (tyvärr) borta. Är det någon gång det krävs klarspråk så är det nu.

Det går utför i allt högre tempo nu. SÄPO konstaterade i veckan att Rysslands spioneri mot Sverige har ökat i stor omfattning. Underrättelseexperten Wilhelm Agrell anser att vi är inne i ett nytt kallt krig. En av få aktörer i debatten som fortfarande tonar ner läget är Försvarsmakten. Så sent som i januari under Folk & Försvars rikskonferens så uttrycket ÖB bland annat

”Att tala om ett nytt kallt krig är missvisande…” och ”Någon förhöjd risk för väpnat angrepp mot Sverige ser vi inte idag.”

Tittar man på den senaste utvecklingen i Ryssland och i vårt närområde så anser jag att Agrells analys är korrekt. Om detta skrev jag den 12 oktober förra året i mitt mest lästa inlägg på bloggen ”Ny normalbild eller nytt kallt krig”. Sedan dess har det skett ytterligare ett antal händelser som pekar på att utvecklingen går åt helt fel håll. Under veckan så har man dessutom flyttat fram Iskander till Kaliningrad vilket, om uppgifterna stämmer, innebär ett stort kliv upp på kalla krigstrappan.

Läs även Rolf K Nilsson i samma ämne.

Fortsatt underfinansiering, ubåtsjakt och Gotland

En av Försvarsmaktens BevB 80 som FM vill avveckla, men som regeringen nu vill rädda för att öka ubåtsjaktförmågan.



Sveriges försvar har aldrig tidigare varit så litet som det är idag. Försvarsförmåga är dessutom alltid relativ, och relativt vår dimensionerande motståndare så är vi nu nere på en absolut bottennivå avseende försvarsförmåga. Jag kan även konstatera att i stort sett samtliga politiska partier, efter Rysslands pågående härjningar i Europa, ställt stora krav på ökad försvarsförmåga.  Nuvarande regeringspartiet Socialdemokraterna likaså. När DN häromdagen kunde avslöja att tillskottet endast blir 6,2 miljarder under en femårsperiod varav 4,2 miljarder är nya friska disponibla medel så tar man sig för pannan. Det här är en smärre katastrof som tyvärr ånyo visar på den politisk oviljan att betala för ett trovärdigt försvar.

Jag konstaterar att regeringen och Försvarsmakten står mycket långt ifrån varandra när det kommer till finansieringen. Man har enbart löst ca 20% av det som Försvarsmakten har begärt. Det är ett  framställt behov som redan från början är lågt satt i förhållande till de verkliga behoven. Försvarsmakten har begärt 4 mdr/år eller 16 miljarder under perioden 2016-2019. Regeringens bud uppgår endast till 6,2 mdr varav 2 miljarder är en omfördelning från internationella insatser till nationell verksamhet samt täckning för ökade hyror och arbetsgivaravgifter. Således blir det endast +4,2 miljarder i nya friska pengar under de kommande fem åren.


Regeringens bud innebär i snitt ett årligt tillskott om 840 miljoner. Utfallet blir således endast 20% av den lägstanivå som Försvarsmakten begärt!

Vi har således här ett dubbelfel. För det första finns det ett enormt glapp mellan de verkliga försvarsbehoven och den försvarspolitiska ambitionen utifrån försvarsberedningens förslag. Dessutom så finns det även ett glapp mellan den försvarspolitisk ambitionen och politisk betalningsvilja när det väl kommer till kritan.

Andra prioriteringar

Regeringen har i två avseenden dessutom gjort helt andra prioriteringar än Försvarsmakten. Det rör primärt frågan om Gotland, men även ubåtsjaktförmågan. Man går helt enkelt mot ÖB:s bästa råd genom att prioritera annorlunda. Om man ska dra det hela till sin spets så har regeringen i praktiken underkänt delar av Försvarsmaktens underlag och rekommendationer.
En anledning till detta kan vara att den ”basplatta” i fem steg som Försvarsmakten har begärt finansiering för INTE tillför någon ny eller utökad förmåga. Den fyller enbart (till del) de befintliga luckorna i det militära försvaret. Försvarsmakten har valt att prioritera finansieringen för det som allmänheten redan förutsätter fungerar, d.v.s. det som beställdes av riksdagen 2009.

Regeringens nya bud tillför till del utökad förmåga, primärt inom området ubåtsjakt vilket är glädjande. Men det sker på bekostnad av att andra problemområden förblir olösta och i det stora hela så innebär detta i praktiken att försvarsförmågan kommer att fortsätta att reduceras, inte ökas.

Ubåtsjaktförmåga

Att stärka ubåtsskydd- och ubåtsjaktförmågan är helt nödvändigt. Vi har haft en konstaterad kränkning av minst en, kanske flera ubåtar så sent som i oktober förra året. Ett sådant offensivt och provokativt uppträdande har vi inte sett sen kalla kriget. Jag är mycket förvånad över att Försvarsmakten inte redan tidigare har prioriterat om vissa resurser för att stärka ubåtsjaktförmågan. En förmåga som till stor del är helt nedmonterad efter de katastrofala försvarsbesluten 2000 och 2004, något som myndigheten själva konstaterat i ett antal tidigare rapporter till regeringen. Bland annat i de öppna budgetunderlagen.
Försvarsmakten har nyligen sagt att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle leda till lägre operativ effekt och försämrad förmåga att möta ett väpnat angrepp. Här anser jag att man är från Försvarsmaktens sida har intagit ett mycket farligt förhållningssätt. Att skydda territoriet mot kränkningar – även under vattnet – är en del av förmågan till att kunna möta ett väpnat angrepp. Nu har man i praktiken skalat bort detta faktum.

men oavsett det, så måste grunden ändå vara att vi inte kan acceptera att annan makt kränker vårt territorium utan att vi gör något åt det. Vi bör dessutom överväga hur vi kommunicerar. Att använda begreppet ”underättelseoperation”anser jag är fel. En kränkande ubåt måste jagas med alla till buds stående medel, även om det finns brister i förmågan. Således anser åtminstone jag att vi bör bedriva ”ubåtsjaktoperationer” varje gång vi får indikationer på främmande undervattensverksamhet. Den skillnaden sänder nämligen viktiga signaler till den kränkande nationen.

Men för att återgå till det faktum att inga konkreta, åtminstone inga kända åtgärder, har vidtagits för att redan nu öka ubåtsjaktförmågan så kan man dra en intressant parallell här. Om vi leker med tanken att utländska stridsflygplan hade kränkt svenskt luftrum och flugit runt över centrala Stockholm så hade det direkt ställts oerhörda krav på snabba åtgärder för att med alla till buds stående medel förhindra detta. De flesta minns ”Ryska Påsken” när Ryssland enligt uppgift övade anfall mot Sverige, och vi inte kunde skicka upp våra egna flygplan. Då blev det en omfattande storm i media, och då handlade det inte ens om någon kränkning, utan övning i internationellt luftrum. Nu har vi konstaterat att vi har en främmande makt som opererar långt INNE på svenskt territorium. Ända inne i Stockholms stad enligt minst två oberoende observationer. Detta utan att några större åtgärder har skett. Jag vill dessutom hävda att främmande undervattensverksamhet är betydligt farligare än att Ryskt bombflyg övar mot oss. Detta eftersom det finns ett syfte med att befinna sig i våra vatten. Ett syfte som vi inte känner till, och med en målsättning som kan vara mycket farlig. 
Men regeringen gör nu alltså en annan bedömning och verkar ta detta på stort allvar. Under presskonferensen efter Operation Örnen i oktober så lovade statsministern att ubåtsjaktförmågan skulle stärkas. Nu uppfyller man detta löfte, även om vi ännu inte vet i vilken exakt detaljeringsgrad det kommer att ske. Det här är bra och helt nödvändigt.

Gotland

När det kommer till permanenta förband på Gotland så är det i grunden ett mycket bra förslag och helt i linje med vad många militära experter påtalat under en längre tid. Men problemet är att satsningen är alldeles för liten. Ett kompani är inte alls tillräckligt, och har inofficiellt redan fått det mindre smickrande namnet ”kamikaze-kompaniet”. Ett minimum hade givetvis varit att inledningsvis basera en bataljon på ön. men till det räcker inte pengarna på långa vägar.

Men vill man se positivt på det hela så kan åtgärden betraktas som ett första steg på vägen mot att – på riktigt – återmilitarisera Gotland. Det som verkligen hade behövs på Gotland för att åstadkomma nödvändig försvarsförmåga är luftvärn och kustrobotar. Redan 2012 skrev jag ett förslag på vad jag då ansåg skulle behövas i en Gotlandsbrigad, och förra året skrev jag om vilken tröskeleffekt ett kustrobotbatteri på Gotland skulle kunna åstadkomma med relativt små medel. Jag kan dessutom ånyo konstatera hur fullkomligt idiotiskt det var att avveckla det toppmoderna tunga kustrobotbatteriet i samband med att KA 2 lades ned. I skrivande stund ligger de gamla robotbilarna till försäljning på blocket med tillägget – NYSKICK – i rubriken. Mätarställningen är 1474 mil…. Man tar sig för pannan över vad som tillåtits ske! 

När det kommer till Gotland så har regeringen även här gjort en helt annan bedömning än vad Försvarsmakten flera gånger tidigare har redovisat. ÖB menar att han inte vill binda upp resurser på Gotland och att investeringarna i infrastruktur skulle bli för dyra. Moderaterna har tidigare varit av samma uppfattning. Man har hävdat att förband ska transporteras till Gotland vid behov.
Men enligt många experter så kommer det bli svårt att hinna transportera förband till ön i tid samtidigt som det i ett krisläge skulle binda upp näst intill hela Marinen och även delar av Flygvapnet för att säkert eskortera en transport över havet.
Anledningen till att regeringen kan ha gjort en annan bedömning är den omfattande kritik som förts fram av andra grannländer. Sverige är tidigare utpekat som ett säkerhetshål i Östersjön av Estlands president, som uttryckt att ett oförsvarat Gotland oroar de baltiska staterna. Förutom att Gotland är en del av Sverige som vi givetvis måste kunna försvara så är Gotlands läge i Östersjön av stor militärstrategisk betydelse. Den som sitter på Gotland kan kontrollera Östersjön, och om Ryssland skulle ”låna” Gotland så omöjliggör man för NATO att förstärka ex. Baltikum

Sammanfattning

Vad som i sammanhanget är anmärkningsvärt är att regeringen nu går in och detaljstyr prioriterade områden och materielanskaffningar. Min uppfattning är att ju mindre försvaret blivit, destå mer har detaljstyrning från våra politiker ökat. Möjligen är det möjligheten till överblick som har möjliggjort det. Antalet förband och materiel är helt enkelt mycket begränsade.

Det positiva i sammanhanget är att regeringen nu är mycket tydlig med att det nationella försvaret nu måste stå i fokus. Efter FB04 var det uttalat att Försvaret primärt skulle verka utomlands, nu vänder man på den steken igen. Regeringen ökar i samband med det även överföringen av medel från anslaget för internationella insatser till nationell verksamhet. Medel som tidigare varit helt låsta, och som under Alliansregeringen gick tillbaka till statskassan..

Ökning av ubåtsjaktförmåga och att återmilitarisera Gotland är helt nödvändigt. Dels med tanke på omvärldsläget i stort, men också på grund av det som har skett i vår skärgård. Vissa bedömare anser att det dessa åtgärder enbart vidtas för att samla politiska poäng hos väljarna. I den bedömningen håller jag inte alls med.

Det stora problemet är dock anslagsnivån. Att skjuta till 20% av de äskade 4 miljarderna är dock ytterst ansvarslöst. Att regeringen dessutom gör en annan prioritering än Försvarsmakten innebär att de tidigare stora hålen från försvarsbeslutet 2009 kommer att finnas kvar, och på sikt kommer de att växa ytterligare samtidigt som den totala försvarsförmågan urholkas allt mer.

Man undrar vad som ska krävas för att politiken ska förstå att det är allvar nu?

Kommentarer


I tordags intervjuades jag och Wiseman kort i SR ekot. 

I fredags deltog jag och Annika Nordgren Christensen i en längre intervju i SR Studio1 där vi fick kommentera regeringens bud. Inslagen finns här nedan. Inledningsvis intervjuas försvarsminister Peter Hultqvist, och från 09:30 in i klippet kommentarar jag och Annika.

Miniubåten som skänktes till Kalix

Försvarsmaktens sorgligaste handbok?

Avveckling av försvarsmateriel och nedläggning av förband har varit en realitet för försvarsanställda i stor skala sedan försvarsbeslutet 2000. Detta ödesdigra beslut fullföljdes med noggrann precision i ytterligare ett efterföljande försvarsbeslutet 2004. Hur många förband och förbandsenheter som försvann, och omfattningen av försvarsmateriel som avvecklats är svår att överblicka.

Mycket av den materiel som har avvecklat för ”att den inte behövdes” har senare visat sig varit mycket efterfrågad och nödvändig. Det fanns tidigare, under den tid där internationella insatser var helt dominerande, ett inofficiellt mantra som sa att den materiel som inte kunde användas i internationella insatser – den behövs inte och skall därför avvecklas.

Marinens f.d. miniubåt HMS Spiggen föll förmodligen väl in under den devisen. Om henne skriver jag i min kolumn i fredagens SvD.

Det fanns möjligen andra skäl än de jag känner till att hon avvecklades. Men de jag har pratat med som hade god kunskap om hennes status hävdar att hon hade kunna gjort stor nytta för Marinens ubåtsjägare under ytterligare många år till. Hon hade enligt uppgift dessutom genomgått en omfattande översyn. Men det finns säkert de som kommer att hävda att det både fanns det ena och det andra skälet till avveckling. Men om man med tillräckligt hög säkerhet kan köra omkring med civila passagerare i en civil miniubåt, som i kvalitet vida understiger HMS Spiggen så hade nog den sistnämnda klarat att vara i tjänst ytterligare ett antal år. Men så blev det alltså inte.

I internationaliseringens era så var givetvis ubåtsjakt i allmänhet, och inomskärs ubåtsjakt i synnerhet betraktat som något som hörde till kalla krigets dagar. Prioriteringarna hamnade på helt andra saker då varje förband i Försvarsmakten gjorde allt för att finna sin nya roll och därmed sitt existensberättigande i det nya försvaret.

När ubåtsjakt så sakteliga började komma tillbaka på agendan igen så har givetvis den internationella kontexten varit fortsatt dominant. Inom ramen för de internationella övningarna har ex eskort av HVU (High Value Unit) varit dimensionerande. D.v.s. att hålla undan eventuella fientliga ubåtar från det objekt som skall skyddas och eskorteras från punkt A till B. Detta är givetvis något helt annat än ubåtsjakt inomskärs i en extremt svår miljö där HMS Spiggen var Marinens unika målubåt.

När tiden nu har skruvats tillbaka 20 år så tror åtminstone jag att just HMS Spiggen hade varit en mycket värdefull resurs som hade bidragit med oerhört mycket effekt. Eftersom Kalix kommun inte ens kan bestämma sig för var Spiggen ska ligga så kanske det inte vore helt orimligt att ställa frågan om vi kan få tillbaka henne igen, eller åtminstone låna tillbaka henne?

Men problemet är givetvis pengar för underhåll och drift av en sådan farkost. Försvarsmakten har dessvärre inga ambitioner att omfördela ekonomiska medel för att stärka förmågan till att skydda territoriet mot undervattenskränkningar inom nuvarande ekonomisk ram.

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Att HMS Spiggen, eller en ny miniubåt skulle tas i bruk i Försvarsmakten blir därför att önska något som sannolikt inte kommer att kunna bli verklighet. Sådan är tyvärr den bistra verkligheten…

Förmågeökningen som uteblev?

Senaste veckan har en hel del intressanta dokument i Försvarsmakten fastställts och distribuerats. Försvarsmaktens årsredovisning för 2014, verksamhetsstyrningen för 2015 och budgetunderlaget för 2016. I dessa dokument kan en hel del intressanta saker utläsas för den som orkar plöja igenom flera hundra sidor myndighetstext.

Årsredovisningen för 2014

Till att börja med så kan vi titta på årsredovisningen som innehåller en hel del intressant. Försvarsmakten konstaterar att uppbyggnad av insatsorganisationen, vilket inkluderar övningar, personalförsörjning lider av begränsningar. Framför allt när det kommer till materiel. ÖB har också fastställt att verksamheten lider av begränsningar ”särskilt vid högre konfliktnivåer”. Han säger också att försvaret haft uthållighetsproblem vid långvariga påfrestningar. Det här är givetvis extremt allvarligt, och det är ett mysterium att detta kan tillåtas fortgå när omvärldsutvecklingen blir mer och mer oroväckande för varje dag som går.

Jag har tidigare analyserat gångtidsuttag på fordon och fartyg från 2001 och framåt baserat på alla tidigare årsredovisnigar. Wiseman har tidigare gjort motsvarande för flygstridskrafterna. Nu kan vi lägga till ytterligare ett år till den grafen. Som vi kan se så har gångtidsuttaget för Marinens vapenbärande system (korvetter och ubåtar) ökat med totalt ca 1000 timmar sedan förra året. Vi når således återigen över 10.000 timmar. Det här är ett trendbrott som är mycket bra. Räknar man bort 2006 och 2009 som då drogs upp av insatserna ML i Libanon och ME i Adenviken, så har vi inte haft 10.000 gångtimmar sedan tiden runt FB-04.

Men om man fördjupar sig lite i den genomförda verksamheten under 2014 så kan man konstatera att ökningen beror på två faktorer. Det ena är den utökade verksamhet som genomfördes under sommaren och hösten. Den genomfördes med hjälp av ett tillskott från regeringen omfattande 100 miljoner kronor med anledning av det försämrade omvärldsläget. Inom ramen för detta så genomfördes även en eskort av förband till Gotland. Detta innebar ett utökat gångtidsuttag på fartygen.
En annan faktor som har påverkat ovanstående graf är givetvis Operation Örnen i oktober förra året då främmande undervattensverksamhet pågick långt inne i Stockholms skärgård. Genom ett enkelt överslag kan jag konstatera att dessa två uppkomna verksamheter under året är det som har inneburit att gångtidsuttaget har ökat. Utan det extra tillskottet om 100 miljoner och uppkommen ubåtsjakt så hade gångtidsuttaget (baserat på ursprunglig budget) med stor sannolikhet legat på samma nivå som under 2013.

Skogsbranden i Västmanland som jag skrev mycket om när den pågick kostade Försvarsmakten 30 miljoner kronor.

Det finns väldigt mycket mer att skriva om årsredovisningen, men jag stoppar där och hänvisar i stället till GP ledarblogg och Csaba Bene Perlenberg som gjort en riktigt läsvärd sammanställning. Läs den här!

Verksamhetsmedel 2015

I Försvarsmaktens styrning till de enskilda förbanden som nyligen fastställts så kan man också utläsa en hel del intressant när det kommer till ekonomin för innevarande år. 
Förra året skrev jag ett mycket uppmärksammat inlägg med titeln när sanningen kryper fram. Här sköt jag hål på dåvarande alliansregeringens ständiga påståenden om att regeringen stärkte försvarsförmågan trots att de anställda i Försvarsmakten upplevde en helt annan verklighet. Jag räknade då ut att rörliga disponibla medel för förbandsverksamheten till skillnad från Moderaternas prat om ökningar istället hade minskat med 144 miljoner.
I år har jag gjort motsvarande jämförelse, och jag har för enkelhetens skull använt 2013 som referensår. De summor som är redovisade är alltså förbandens rörliga andel av anslaget. D.v.s. pengar avsedda för övningar (övnings- och sjödygnsersätning, drivmedel och ammunition). Förbanden har ytterligare en pott med pengar som är bundna i fasta lönekostnader, lokal- och anläggningshyror. Den delen är lika stor oavsett om personalen sparkar kottar hela dagarna, d.v.s. ej förmågerelaterad, ej påverkbar och därför ointressant att jämföra.
Med anledning av det kraftfullt försämrade omvärldsäget, som accelererade i början av förra året när Ryssland tog Krim, så hade man kunnat förvänta sig att ökningen åtminstone till del speglade utvecklingen. Men icke.

OBS! Tabellen avhandlar endast insatsförband. Underlag för I 19 saknas och kommer att kompletteras senare.

Enligt ovanstående tabell så kan vi konstatera att det har skett en ökning jämfört med 2014, men ökningen jämfört med 2013 är enbart 58 miljoner kronor. Då kan man fråga sig hur försvarsförmågan vid insatsförbanden ska kunna öka i paritet med omvärldsutvecklingen om anslagsnivån ligger på i stort sett samma som under 2013? Det är för mig helt obegripligt!

Vi kan också konstatera att vissa förband har erhållit en lägre summa för verksamheten jämfört med 2013. P 4 i Skövde sticker ut mest då man erhåller hela 93 miljoner mindre än 2013. Men även F 17, Hkpflj och LSS uppvisar röda siffror, dvs en minskning jämfört med 2013. Det här speglar den politiska oförmågan att se på omvärldsutvecklingen med klarsynthet och gå från ord till handling.

Vad som ovanstående tabell också pekar på är hur förhållandevis liten del av det totala försvarsanslaget som går till verksamhet vid insatsförbanden, dvs det som ger ökning av försvarsförmåga. Det handlar endast ca 6 miljarder av det totala försvarsanslaget som omfattar ca 41 miljarder, vilket ger 15%. Det är också därför som reduceringar under innevarande år, något som tidigare var mer regel än undantag, ger så oerhört stora negativa effekter på verksamheten eftersom det enbart är dessa utgiftsposter som går att reducera. Allt annat är redan bundet i fasta löner, internationella insatser, lokalhyror, materielunderhåll och materielbeställningar.
När det kommer till budgetunderlaget för 2016 så återkommer jag till detta i ett kommande inlägg. Men till dess så rekommenderar jag att ni läser Wiseman som redan skrivit mycket klokt i ämnet. Åderlåtningen av operativ förmåga fortsätter med oförminskad kraft.

För övrigt så är 58 miljoners ökning på insatsförbandens verksamhet givet ett försvarsanslag som omfattar ca 41 miljarder en satsning som motsvarar 0,15%….

  

BLT Krönika: Integrera Kustbevakningen i Marinen

I dag skriver jag en krönika på BLT ledarsida som avhandlar samverkan mellan Försvarsmakten och Kustbevakningen, eller rättare sagt avsaknad av tydliga riktlinjer för samverkan.

Under året är det planerat att Försvarsmakten och Kustbevakningen ska öva tillsammans. Det är ett steg på rätt väg, men det krävs betydligt mer än så för att på ett effektivt sätt samordna statens maritima resurser på ett optimalt sätt. Redan idag så finns viss samverkan mellan Kustbevakningsflyget och Marinen, men även detta skulle kunna utvecklas ytterligare. I dag är Marinen och Kustbevakningens i stort sett obefintlig. Man saknar gemensamma lednings- och sambandssystem vilket att all eventuell samverkan kommer att ske på talat radiosamband. Ohållbart om det ska fungera i högre konfliktnivåer.

I Almedalen sommaren 2012 presenterade utredaren Jan Hyllander sin utredning Maritim samverkan (SOU 2012:48). Då hölls också ett intressant seminarium där både Försvarsmakten och Kustbevakningen deltog. Kustbevakningens representant var inte alls nöjd med utredarens förslag. Inte heller senare när ledande befattningshavare intervjuades så uttryckte man sig särskilt positivt.

Utredaren Jan Hyllander kom i sin utredning fram till samma slutsats som jag själv kommer fram till. Så här sammanfattas ett av förslagen.

Förslaget innebär att skapa ett samlat Sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. Mot bakgrund av omvärldsutvecklingen, bedömningar av utmaningar och hot, myndigheternas näraliggande och delvis överlappande uppgifter, likartade resurser samt utvecklingspotentialen i myndigheternas samverkan, är det utredarens bedömning att statens maritima verksamhet på sikt kan bedrivas mer effektivt om Kustbevakningen och Marinen integreras till ett samlat Sjöförsvar inom ramen för en myndighet.

Tyvärr finns det ett stort motstånd till alla sådana förslag inom KBV. Ur en aspekt är det fullt begripligt, men det kan inte finnas ett självändamål att vara fristående. Som skattebetalare så kan jag tycka att ett ökat krav på samordning är fullt naturligt, för att på sikt följa utredarens råd och skapa ett samlat sjöförsvar.

Olyckligt att Sverige framstår som svagt


I fredagens SvD skriver jag och ger min syn på senaste veckans försvarsrelaterade nyheter

Jag tar bl.a. upp det faktum att utrikesministern sägs ha lovat att vi inte ska landa med JAS i Estland under kommande flygövning, och kommenterar uppgifter om att den kommande anslagsökningen till Försvarsmakren i dagsläget sägs vara endast 12,5% av Försvarsmaktens framställda behov.

Läs kolumnen på SvD

Till helgen kommer jag att skriva ett längre inlägg här på bloggen om just finansieringen.

SvD Kolumn: Olyckligt att Sverige framstår som svagt


I fredagens SvD skriver jag och ger min syn på senaste veckans försvarsrelaterade nyheter

Jag tar bl.a. upp det faktum att utrikesministern sägs ha lovat att vi inte ska landa med svenska JAS 39 Gripen i Estland under kommande flygövning. Jag kommenterar även uppgifter om att den kommande anslagsökningen till Försvarsmakten i dagsläget sägs vara endast 12,5% av Försvarsmaktens framställda behov. Jag kommenterar även hur ryska företrädare på olika sätt försöker påverka Sverige i en riktning som gynnar just Ryssland.

Läs kolumnen på SvD

Till helgen kommer jag att skriva ett längre inlägg här på bloggen om just finansieringen.

Allt ska bort!

Så här i tider då alla är överens om att det behövs ett försvar så kan det vara på sin plats att påminna om hur politiker och även Försvarsmakten såg på saken för bara några år sedan. 

I praktiken så skulle allt som fanns i förråd bort, primärt för att man inte ansåg att materielen behövdes, men även för att man ville göra sig av med kostnaderna för själva förrådshållningen. I dag finns det många som hävdar att en hel del av det som då destruerades hade behövts idag. Robert Aschberg gjorde ett program TV3 Folkhemmet om försvarets skrotning som spelades in efter att FB-00 skulle effektueras. Allt ska bort.



Även TV4 Kalla Fakta gjorde 2002 ett motsvarande program om den till synes urskiljningslösa avveckling som har skett efter de ödesdigra försvarsbesluten 2000 och 2004.


Öppet brev till försvarsministern om ubåtsjaktförmågan


Kungliga Örlogsmannasällskapets ordförande Michael Zell skriver i dag ett öppet brev till försvarsminister Peter Hultqvist rörande fortsatt avsaknad av åtgärder för att stärka svensk ubåtsjaktförmåga.


Zell tar upp det faktum att Försvarsmakten inte avser omfördela medel inom befintlig ram för att stärka ubåtsjaktförmågan i syfte att kunna öka möjligheten att hävda svenskt territorium. Han konstaterar också att regeringen inte har uppfyllt de löften som utfästes vid den gemensamma presskonferens den 14 november där ÖB, försvarsminister och statsminister stod sida vid sida bortom alla tvivel deklarerade att Sverige hade kränkts av främmande ubåt.

Alla organisationer och företag, inklusive regeringen, måste visa sig ha förmåga att hantera de uppenbart akuta problemen. Det gäller även om de akuta problemen inte tillhör de beslutade eller planerade. Och då har man en skyldighet att tänka om. Det blir annars bara värre. I bästa fall är det enbart trovärdigheten som vittrar bort.

Men baserat på det som allmänheten nu meddelats, hänger ju en uppenbar fråga i luften: Vad mer i provokation och kränkning krävs för att försvaret av vårt land ska kunna påräkna ytterligare resurser? Och vad hände med ditt och statsministerns klarspråk från den 14 november? Som lät så bra då, men nu känns rätt avlägset.



Krafttag krävs för att lösa ubåtsproblemen!



I natt rapporterade DN om ytterligare ett vittne till den ubåt som pensionerade officeren Sven-Olof Kviman såg på eftermiddagen den 31 oktober förra året långt inne i Stockholms skärgård, och därmed också innanför de numera avvecklade inre försvarsspärrarna i området runt Vaxholm. 

Utifrån videointervjun så bedömer jag uppgifterna som trovärdiga, och det finns som jag ser det ingen anledning att tvivla längre. Till skillnad från andra observationer som gjorts så var uppgiftslämnaren själv ute med sin båt och såg ubåten på mycket nära avstånd. Med tanke på de måttuppgifter som anges så handlar det bedömt om en mindre ubåt.

Det här är ett ytterst grovt övergrepp mot Sverige, och vi står med byxorna nere vid knävecken samtidigt som någon gör precis som de vill på våra vatten. Som ÖB uttryckte det i oktober. ”Det är rent ut sagt för jävligt!”

Försvarsmakten deklarerade den 19 januari att man nu kommer att byta strategi under 2015 genom att genomföra fler underrättelseoperationer. Hur detta ska hindra inkräktarna är oklart eftersom de som befinner sig här inte ens anser att det nödvändigt att uppträda dolt över tiden. Att bara en vecka efter den största ubåtsjakten sedan kalla kriget välja att gå ända in till Stockholms stad, dessutom till del i ytläge, tyder på att man inte bekymrar sig nämnvärt om vår förmåga att lokalisera och bekämpa. Detta borde oroa oss mest av allt, och det borde rimligtvis leda till att vi vidtar kraftfulla åtgärder.

Konteramiral Anders Grenstad var i januari tydlig med att peka på allvaret runt det som händer. Han är sjöofficer, har varit med förr och kan därmed dra relevanta slutsatser.

– Det här är synnerligen välplanerat, det kränker vårt territorium och det finns en tanke bakom den här verksamheten som någon håller på med. Det är inte bara övningsverksamhet, tar man den här risken så är man beredd att göra väldigt mycket för att lösa sin uppgift, vad det nu är, säger Anders Grenstad.

DN har i dag efter att den senaste informationen framkommit intervjuat en rad politiker som uttrycker stor oro över vad som händer. Man anser att det krävs utökade resurser för ubåtsjakt. Slutsatser som är helt korrekta med tanke på vårt prekära läge. Vi har avvecklat ubåtsjaktförmågan inte bara en gång utan två gånger i Sverige. Den första gången i samband med försvarsbeslutet 1972 då ubåtsjakt ”skulle lösas med andra medel än militära”. Den andra gången i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 då i stort sett hela det nationella försvaret försvann ut med badvattnet, inte minst ubåtsjakt och i synnerhet ubåtsskyddsförmågan.

Även om politiker alltid vill lösa alla problem när det har hänt något för att några veckor senare glömt allt så noterar jag ändå att man från politisk nivå tycks vara mer bekymrad över vad som händer än från Försvarsmaktens sida där man mer eller mindre lagt locket på. Åtminstone utåt sett. Personligen kan jag till och med skönja en viss irritation när frågan om behovet av en utökad ubåtsjaktförmåga kommer på tal. Jag påstår inte att det är så, men det är en magkänsla jag har. Jag hoppas dock att jag har fel.

Johan Wiktorin skriver i dag en mycket läsvärt artikel i ämnet där han diskuterar öppenheten enligt Försvarsmaktens egen devis ÖRA där Ö står för öppenhet. Jag instämmer i bedömningen att det verkar som att Försvarsmakten nu väljer att frångå det man utlovade för en tid sedan rörande ökad öppenhet. Det här innebär att allmänheten inte blir upplyst om vad som har skett, och därmed kommer allmänhetens förståelse för att det krävs prioriteringar rörande att öka vår marina förmåga att minska. Inte bra.

Johan Wiktorin tar i sin artikel också upp brister i ubåtsjaktförmågan, något som diskuterats under flera år, men utan att det skett några förbättringar. I stället avvecklas fartyg avsedda för bl.a. ubåtsjakt som Wiktorin beskriver. Brist på såväl personal som på pengar att nyttja och underhålla fartygen är anledningarna.

Från Försvarsmaktens sida anser man inte att ubåtsjaktförmågan ska prioriteras högre än något annat. Det framgår av den korta notis som publicerades den 5 februari där orden förmodligen vägts på guldvåg.

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Personligen anser jag att ubåtsjaktförmågan är en delmängd i att kunna möta ett väpnat angrepp och inte något som står i motsatsförhållande till förmågan att möta ett väpnat angrepp. Dessutom krävs ubåtsjaktförmågan för att kunna hävda och värna svenskt territorium, en av Försvarsmaktens huvuduppgifter. Jag är övertygad om att resurser snarast hade omfördelats till Flygvapnets incidentberedskap om svenskt luftrum hade kränkts under lång tid och på djupet av vårt territorium. Att vi har besökare under ytan är ännu allvarligare eftersom det sker över lång tid och där någon typ av verksamhet dessutom sker. Att Försvarsmakten inte anser att detta skall prioriteras högre än i dag, och att resurser snarast bör omfördelas (i väntan på att de politiska besluten om resursförstärkningar kommer) är för mig obegripligt. Vi har konstaterat att vi har ubåtar i våra vatten här och nu. Då krävs det också att vi gör något här och nu.

Jag tror dessutom att anledningen till att Försvarsmakten inte driver linjen hårdare kan härledas till att det inte finns försvarsgrenschefer likt tidigare med fullt mandat att föra talan, och driva frågor inom sin egen försvarsgren. Något som tidigare marinchefer kunde göra när det kommer till frågan om behov av resurser för att stoppa undervattenskränkningarna. Idag sker fördelningarna centralt med allt vad det innebär. Decemberunderlaget talar sitt egna tydliga språk om att Marinen inte är prioriterad, och därmed heller inte utökade resurser för att förstärka ubåtsjaktförmågan. 
Jag brukar regelbundet påminna om vad statsministern sade under presskonferensen efter ubåtsjakten i oktober, och jag avser göra det ytterligare en gång.

”Det är fullkomligt oacceptabelt, vi ska inte ha någon främmande undervattensverksamhet i våra vatten. Vi kommer att stärka vår förmåga att upptäcka och identifiera dom som är ute i olagliga ärenden i våra vatten på svenskt territorium. Vi kräver att Sveriges gränser respekteras”

Ubåtsjägaren Göran Frisk har sin teori klar för sig. Inte förrän vi har sänkt den första ubåten kommer så kränkningarna av vårt territorium att upphöra. Jag tror Göran Frisk har helt rätt. Men för att åstadkomma detta så kommer en rad åtgärder att krävas. Marinen har levererat en mycket genomarbetad delrapport från ubåtsjaktstudien. Ett arbete som pågått under flera år. Jag hoppas att resultatet av den – i sin helhet – delges till regeringen och politikerna i försvarsutskottet när den är slutförd. Först när man har fått hela bilden klar för sig så förstår man också behoven. Vi måste göra allt för att förhindra fortsatta kränkningar av våra svenska vatten.

Örlogsbesök i Baltijsk





I fredagens SvD skrev jag i min kolumn om mitt besök i Ryssland 2005 samt det faktum att NATO nu vill återinföra den röda direktlinjen till den ryska generalstaben i Moskva. Läs min kolumn här.

När det kommer till örlogsbesöket i Baltijsk så var det ett minst sagt intressant besök. Läget var ett helt annat då jämfört med idag. Jag var hade förmånen att få göra örlogsbesök där två år i rad. Det första som jag känner till från modern tid genomfördes med HMS Stockholm 1998, då var jag själv inte med. Därefter genomförde vi som jag skrev i min kolumn ett besök med ett antal robotbåtar och patrullbåtar 2005. Jag var även där året efter, 2006 med tre korvetter. HMS Stockholm, HMS Malmö och HMS Kalmar.

Vad jag fortfarande så här 10 år efteråt tyckte var ytterst anmärkningsvärt var att vi svenskar fick röra oss helt fritt inne på de ryska marinbasen på såväl dagtid som nattetid. Vi fick till och med fotografera, vilket innebär att det finns ett ordentligt fotoarkiv bevarat från dessa besök. Vi blev även erbjudna en båttur inne i det stora hamnområdet där vi fick se allt. Svävarramperna för de stora Pomorniksvävarna, alla fartyg, ubåtar och övriga anläggningar.

Baltijsk är en stängd stad. D.v.s. det fanns då inga gränser eller stängsel mellan den civila befolkningen och den militära anläggningen. Folk rörde sig fritt överallt. När vi förtöjde kom en gammal gumma på säkert 80 år fram och ville sälja ström till oss från ett elskåp(!) Detta hade vi blivit förvarnade om, och hade därför med oss en officer med en stadig kontantkassa. Jag noterade också den utbredda alkoholismen. På nattestid strök det runt påtagligt berusade människor runt våra svenska fartyg, många mycket provocerande. Det blev givetvis påfrestande för våra svenska vakthavande officerare och våra värnpliktiga som stod med skarpladdade kulsprutepistoler på däck. Men detta hanterades givetvis exemplariskt av alla inblandade. Sällan har jag sett sådan professionalism när det kommer till vakttjänst.

Jag gick själv som jourkapten under ett av besöken, d.v.s. jag hade ansvaret för all bevakning av våra egna fartyg samt ansvarig för kontakten mot de ryska förbindelseofficerarna samt den dagliga rapporteringen hem till Sverige. Jag minns särskilt att jag blev uppring av den ryska förbindelseofficeren som var mycket orolig för ett antal av våra svenska värnpliktiga som trots förmaningstal hade hamnat på helt fel ställe, och ryssen var märkbart skärrad och bekymrad. Han var övertygad om att de skulle råka illa ut. Anledningen var att de hands hamnat på en inofficiell ”krog” på en av bakgatorna som disponerades av soldaterna ur 336. marininfanteribrigaden. Han tyckte vi genast skulle sätta ihop en grupp för att hämta hem våra värnpliktiga innan de skulle bli halvt ihjälslagna.

Sagt och gjort så skickade vi ut en svensk ”patrull” under ledning av en rysk officer. Men de försvunna värnpliktiga hittades inte och oron steg givetvis. När sökpatrullen väl var tillbaka ombord igen så kom de försvunna värnpliktiga inramlandes, påtagligt berusade. En av dom minns jag hade en blå- och vitrandig rysk sjömanströja på sig under sin uniform. De hade klarat sig bra genom att generöst göra av med alla pengar de hade genom att bjuda på starkdryck och i gengäld fått en tröja..

Mitt eget besök under lunchbjudningen som jag skrev om i min SvD kolumn var även det mycket spännande förutom att det var vodka i stor mängd, och det var inte läge att tacka nej. De första tre glasen skulle dessutom drickas i ett svep, det hörde till traditionen fick vi veta av den svenska attachén som hade förberett oss på besöket och hur det skulle gå till.

Mest intressant var under vilka förhållanden de ryska sjömännen levde ombord. De gjorde värnplikt under två år och hade rätt till en månads permission under hela tiden. Den förlades av de flesta till slutet av året och kortade ner tjänstgöringen från 24 månader till 23. När fartygschefen visade runt i fartyget, den ena gången i en Tarantul III så var han noga med att påvisa att sjömännen hade tillgång till färskt vatten i sin hytt. Arrangemanget bestod av en stor tunna, bedömt på 100 liter och en träskopa. I sjömännens mäss, som enbart bestod av bord och långbänkar utan dynor så satt allehanda rysk (sovjetisk) propaganda uppsatt på skotten. Dessutom det ryska alfabetet. På frågan om varför fick jag klart för mig att de flesta sjömännen kom från Ural och var inte läskunniga när de kom till flottan, något man ville åtgärda i flottans regi. De som gjorde värnplikten vid den här tiden var tydligen de som inte hade råd att köpa sig fria.

Vi fick dessutom se hela stridsledningscentralen och dessutom även roboteldledningen för överljudsroboten SS-N-22 som var mycket omtalad i svenska flottan vid den här tiden. Det dimensionerade robotsystemet.

Med oss vid besöken hade vi givetvis en svensk chefsgrupp med ett antal kommendörer och de svenska divisions- och fartygscheferna. De hade ett särskilt program med ett antal visiter, middagar och rundturer. Med under hela besöket som varade under tre dygn hade de en rysk tolk som följde gruppen hela tiden och tolkade mellan ryska och engelska. När vi på måndagmorgonen skulle kasta loss och lämna Baltijsk så stod cheferna uppställa på kajen för ta farväl. Alla tackade och tog i hand och sade givetvis något artigt. Jag har fått återberättat för mig att den ryska tolken stod sist i kön och när det var hans tur att ta farväl så gjorde han det, till mångas förvåning på klanderfri svenska…

Vi har givetvis haft ryska fartyg på motsvarande besök i Sverige vid ett flertal tillfällen, och vi har själva varit i Ryssland sedan dess. 2010 hade vi två ryska attackkorvetter av typen Nanuchka på besök i Karlskrona. I juni 2013 hade vi ryska korvetten (fregatts storlek) Steregusjtjiji på besök innen i Stockholm och i augusti 2013 var ett antal svenska minröjningsfartyg på örlogsbesök i St Petersburg.

Men i dag är dessa besök helt otänkbara. I april förra året deklarerade försvarsminister Karin Enström att allt militärt samarbete med Ryssland avbryts. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om det kommer att kunna återupptas igen. Ryssland har som sagt valt att gå en helt annan väg.

Ubåtar och försvarsanslag



Fredag jämna veckor innebär att jag skriver i Svenska Dagbladet. Från och med i dag skriver jag även i BLT var sjätte vecka, vilket är nog så viktigt eftersom långt ifrån alla läser de rikstäckande tidningarna. Försvarsdebatten måste föras på bred front och jag hoppas kunna bidraga till den på detta sätt.

I Svenska Dagbladet valde jag att skriva om ubåtsfrågan. Den känns mer angelägen än någonsin att belysa. Att främmande makt kränker våra vatten tas inte på på det allvar som situationen kräver. I oktober när Försvarsmakten genomförde Operation Örnen i Stockholms skärgård så var det en världsnyhet. Rapporteringen fick omåttliga propotioner där media förvisso gick långt över gränsen för vad som är ok, vilket är något jag kommer att avhandla i ett framtida inlägg.

Men nu verkar nyhetsvärdet plötsligt vara mindre, och det känns nu som att frågan inte tycks tas på samma allvar. Att hitta balans i rapporteringen verkar vara en utopi.

Men vari ligger då allvaret? Betänk att någon faktiskt genomför operationer långt inne i vår skärgård. Föreställ dig att det åkte runt främmande örlogsfartyg i vår skärgård, eller att det flög attackflygplan från främmande makt över Stockholms stad. Det här är samma sak, men skillnaden är att det till huvuddelen sker dolt. Det här är givetvis extremt allvarligt och ett problem som måste hanteras.

I min artikel i SvD nämnde jag ubåtsjaktstudien som pågått sedan 2013. Att genomföra studier inom Försvarsmakten är viktigt av flera skäl. Dels ger den en god bild på vår nuvarande förmåga, och dels ges möjlighet att analysera de framtida behoven och var insatserna måste sättas in för att öka förmågan. Studien är av naturliga skäl sekretessbelagd och jag hade när jag skrev artikeln i SvD enbart tagit del av en öppen redovisningi samband med KÖMS sammanträde i måndags. Men den gav ändå en god fingervisning åt vilket håll resultatet pekade. Men det var å andra sidan ingen överraskning eftersom det mesta är avvecklat. Senare i veckan genomfördes de årliga Marinstridsdagarna i Karlskrona där andra intressanta föreläsningar i ämnet ubåtsjakt genomfördes.

Den alltid lika entusiasmerande Christian Allerman föreläste som vanligt om Ryssland. Alltid lika viktigt och därmed även mycket uppskattat. Den här gången fokuserade han en del på Spetznazförbandet norrom  Baltijsk i Kaliningradenklaven, d.v.s. 561. OMRP där det konstaterats att man opererat med miniubåtssystemen Triton-1 och Triton-2. Möjligen opererar man i dag med den nyare Triton NN. Huruvida det finns andra farkoster och miniubåtar ska man nog låta vara osagt.

Kommendören av första graden, Nils-Ove Jansson som skrivit den nyutgivna boken ”Omöjlig Ubåt” var också på plats och föreläste i ämnet. Han berättade om att det tidigare har förekommit flera kränkningar av Stockholms inre vatten, d.v.s. innanför förträngningen Oxdjupet. Hans åsikt var dessutom även att det var fullständigt riskfritt att uppträda på detta sätt, något jag dock inte håller med om fullt ut. Givetvis finns det en risk med att uppträda i ett område med bara en enda väg in och ut även om ubåtsskyddskompaniet i Vaxholm är avvecklat sedan länge och Marinens resurser är begränsade jämfört med vad som fanns på 80- och 90-talet.

Kopplat till ubåtshotet och vår egen ubåtsjaktkapacitet som noggrant monterats ned bit för bit så kommer det givetvis att krävas en stor summa pengar för att bygga upp den igen. Intressant är det då att Försvarsmakten i dag inlämnar sitt kompletterande underlag som är ett svar på ett antal frågor ställda av regeringen. Svaren är kopplade till ekonomin och vad den omtalade ”basplattan” kommer att kosta. Svaret blev 4 miljarder.

I skrivande stund har jag inte tillgång till försvarsdepartementets frågeställning varför det blir svårt att analysera svaren i detalj. Vad vi kan konstaterar är att prognosen rörande behoven tycks ha reducerats. Tidigare har Försvarsmaktens, men även FOI analyser pekat på att behovet för att kunna slutföra den politiska beställningen från 2009 är 5 miljarder (4-6 enligt FOI). Nu pratas det stället om basplattor och förmågeökning i fem steg till en kostnad av fyra miljarder.

Man skriver i termerna av att detta kommer att öka försvarsförmågan. Min bedömning är att det istället handlar om att åstadkomma det som alla tror redan finns. Man skulle kunna likna det med att gå från minus till noll (där noll ansätts som beställd nivå i beslutet från 2009). Att omsätta befintlig materiel på grund av ”end of life” alternativ att förnya det som är gammalt ökar inte förmågan, det innebär istället att förmågor vidmakthålls, vilket är något helt annat. Att fylla upp befintliga förband med personal är extremt viktigt, men det innebär i bästa fall att den förmåga som redan förväntas finnas kan förverkligas. Nya Moderaternas försvarspolitiker talade gärna om att försvaret före Alliansens försvarsreform enbart var ”pappersförband”. Som jag ser det handlar basplattan till stor del om att förvandla IO14 från just pappersförband till riktiga förband.

Men nu är verkligheten sådan att händelser och uttalanden som ”en-veckasförsvaret, ryska påsken, Krim och ökad rysk aktivitet ställer högre krav än att beslutet från 2009, d.v.s. IO14 slutförs. Det krävs mer än att bara gå från minus till noll. Försvarsförmågan måste stärkas och då handlar det om att gå från noll till plus.

Det var bland annat detta som jag avhandlade på BLT ledarsida i min krönika – Omvärlden bryr sig inte om politiskt prat. Det krävs således betydligt mer än 5 miljarder om året för den faktiska förmågeökningen. Omvärlden väntar inte heller på att de politiska kvarnarna ska mala klart i det vanliga långsamma tempot.

Men för att avsluta där jag började, d.v.s. med ubåtsjaktförmågan, så är den givetvis också kopplad till försvarsanslaget och nödvändiga ökningar. I Försvarsmaktens underlag där kostnaden för steg ett till fem ansätts till 4 miljarder antyddes det i korta ordalag om ökad ubåtsjaktförmåga.

Vidare föreslås resurser till kvalificerade ytfartyg, liksom till verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga, där ubåtsjakt utgör en del.

Dessvärre så finns det en risk att det enbart är omsättning av RBS-15 och Torped 45där den sistnämnda komponenten har bärighet mot just ubåtsjaktförmågan. men båda komponenterna är omsättningsprojekt som redan ligger i materielplanen och har så gjort länge. Med andra ord vidmakthållande av förmågor. Tittar man vidare så kan jag konstatera att ytstridsfartyg också nämns. Men här ser det inte ljust ut.

Vi föreslår att den operativa förmågan primärt ska höjas genom de fem stegen. Därefter bör, om resurserna räcker, ytterligare materiel som fler stridsflygplan och ubåtar anskaffas enligt Försvarsberedningens förslag, säger generaldirektör Peter Sandwall. 

Försvarsberedningen föreslog bland annat anskaffning av ytterligare tio stycken JAS 39E, ett långräckviddigt robotsystem för precisionsbekämpning av markmål, fyra nya taktiska transportflygplan, en utökning av antalet ubåtar till fem, utökade åtgärder mot korvett typ Gävle, ett kustrobotsystem samt nytt bataljonsartilleri. Försvarsmakten bedömer merkostnaden för dessa åtgärder till cirka 15 miljarder kronor och de utfaller i huvudsak i perioden från 2020.

Modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall i enlighet med ursprungsplanen ligger således utanför den omtalade ”basplattan” som kostar 4 miljarder. Läser man mellan raderna i Försvarsmaktens decemberunderlag så fokuseras åtgärderna på att hålla fartygen vid liv. HMS Gävle är sedan länge tyvärr avrustad i väntan på den planerade omfattande modifieringen. Nu tycks det enbart handla om att med hjärtstartare försöka få igång henne och att hålla systerfartyget Sundsvall vid liv med mindre materielåtgärder. Några marina förmågeökningar är det med andra ord inte tal om.

Försvarsmakten avser i närtid genomföra remodifiering av två korvetter av typ Göteborg för att medge tillgänglighet några år in på 2020-talet. Korvetterna benämns därefter korvett typ Gävle. Att i närtid modifiera och livstidsförlänga korvetterna för att medge tillgänglighet efter 2030 har inom givna ekonomiska ramar operativt prioriterats lägre än andra systemförändringar.

I dag ligger försvarsanslaget på 1,15% som andel av BNP. När Fredrik Reinfeldt och Alliansregeringen tillträdde 2006 låg försvarsanslaget på 1,5% som andel av BNP. Det har således reducerats med hela 0,35% sedan dess. Skulle dagens besked om siffran 4 miljarder infrias så skulle vi återigen nå strax över 1,2%.

För att återgå till nivån från 2006, d.v.s 1,5% av BNP så skulle det krävas en ökning på 12 miljarder. Ska vi nå upp till den eftersträvade ”NATO-nivån” 2% så krävs det en ökning på 32 miljarder. Så långt ifrån verkligheten befinner vi oss idag.

Påverkansoperationer och kapade TV4-konton (Uppdaterat 13.20)



Under Folk & Försvar i Sälen var en av programpunkterna ”Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar”. Föreläsare var Fredrik Konnander, senioranalytiker MSB och Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet.


Om informationskampanjer har bland annat Wiseman skrivit flera gånger, bl.a. i detta talande inlägg om nedskjutningen av MH17. Allt handlar om att sprida desinformation i syfte att flytta fokus från fakta som kan innebära att den egna högre målsättningen kan påverkas i negativ riktning. Men det finns andra exempel som inte sticker ut lika mycket. I alla fall inte än så länge.

Den 9 april förra året aviserade TV4 att man kommer att lägga ned sina redaktioner i Gävle, Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Trollhättan, Uppsala, Västerås, Växjö och Örebro.

I Sälen under Folk & Försvars rikskonferens hade jag förmånen att dela middagsbord med Patrik Oksanen. I dag är han ledarskribent och politisk redaktör på Hudiksvallstidningen, samt ägare av EUbloggen. Tidigare var han redaktör och nyhetschef för SVT nyhetssändningar Rapport och Aktuellt samt även vid TV4 där han bl.a. arbetade bland annat på den numera nedlagda lokalredaktionen i Uppsala. Under sin tid på TV4 Uppsala var han även med och startade kanalens officiella twitterkonto. Fredagen den 13 juni sände kanalen sin sista sändning och därmed slutade även kanalens twitterkonto att uppdateras från TV4 redaktionen.
Vad som i sammanhanget är mycket bekymmersamt är att två av dessa numera nedlagda regionala TV-kanalers twitterkonton idag är kapade. Av vem, och i vilket syfte är i dagsläget oklart. Vad som dock står fullständigt klart är att båda dessa konton i dag är aktiva och det som skrivs sker uteslutande på ryska.
TV4 Uppsalas konto, där Oksanen tidigare arbetade ser det numera ut så här:

🇰 / ДТП в Ростовской области:столкнулись Peugeot и грузовик💝
— TV4Uppsala (@TV4Uppsala) 18 januari 2015

TV4 Växjös konto ser det ut så här.

Microsoft готовит обновление офисного пакета для WP-смартфонов: Наконец, на официальной странице колумбийского… http://t.co/HRySQWk0vY
— Гари Панфилов (@tv4vaxjo) 18 januari 2015


Jag kan också konstatera att konton för TV4 GävleTV4 Skellefteå, TV4 Sundsvall fortfarande finns kvar, men är inaktiva sedan stationerna avvecklades i samband med den sista sändningen. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan även dessa konton kapas.

Det bekymmersamma runt detta är inte att det skrivs på ryska idag. Det riktigt allvarliga i detta kopplat till frågan om desinformation och informationsoperationer blir inte aktuellt förrän i framtiden, under förutsättning att dessa konton förvaltas av någon som har ett högre syfte.

Lek med tanken att Sverige någon gång i framtiden börjar utsättas för regelbundna kränkningar och påtryckningar från exempelvis Ryssland. Samtidigt byter dessa twitterkonton, numera i rysk ägo, skepnad. Alla gamla tweets på ryska tas bort, den officiella TV4 logotypen placeras på kontot, bakgrunden ersätts med bilder på kända nyhetsuppläsare, och en till synes trovärdig nyhetsrapportering på svenska påbörjas. Kontot retweetas och får snabbt ånyo en rad svenska följare som förutsätter att kontot är ett officiellt TV4 konto.

Här återfinns således problemet. Har alla svenskar som använder twitter för nyhetsinformation förmågan att skilja på korrekt information från svenska redaktioner eller ”anpassad information” från ryska källor med informationsoperationer som specialité? Jag tror inte det. Mot detta är det svårt, nästan omöjligt att skydda sig annat än att vara uppmärksam. Jag anser dock att det finns en inofficiell skyldighet från TV4 att tillse att tidigare använda konton inte faller i orätta händer.

Påverkansoperationer mot Sverige är en realitet redan idag. Det finns både twitterkonton och bloggar som skrivs på svenska med högst anmärkningsvärt innehåll, och i vissa fall står det fullständigt klart att syftet är att sprida desinformation. Jag har flera gånger noterat att tweets från dessa konton sprids och delas i en inte ringa omfattning. Syftet är därmed uppnått.

Uppdaterat 13.20:

Ytterligare två TV4 konton visade sig vara i rysk ägo. Det är TV4 Göteborg samt TV4 Norrköping-Linköping, d.v.s. tre av Sveriges sex största städer rent befolkningsmässigt.

TV4 Göteborg har noll följare, och följer noll andra konton. Trots det var kontot ändå aktivt för så sent som en timme sedan, dessutom är den senaste tweeten retweetad av en person vilket givetvis gör det hela än mer märkligt eftersom ingen följer kontot….

Землю в ближайшие дни ожидает сильнейшая магнитная буря / #it🚬
— Чекушинa Ева (@tv4goteborg) 18 januari 2015

Samma sak gäller för kontot TV4 Norrköping-Linköping. Endast en följare, trots det så tweetas det med hög takt på ryska, senast för bara två timmar sedan.

🌴#Происшествие : В ДНР планируют вывезти обломки разбившегося Boeing🌃
— Чернозубов Валерий (@TV4NkpLkp) 18 januari 2015

Se Anders Lindberg från 40.00 in i klippet. Mycket intressant!

Påverkansoperationer och övertagna TV4-konton (Uppdaterat 14.00)



Under Folk & Försvar i Sälen var en av programpunkterna ”Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar”. Föreläsare var Fredrik Konnander, senioranalytiker MSB och Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet.


Om informationskampanjer har bland annat Wiseman skrivit flera gånger, bl.a. i detta talande inlägg om nedskjutningen av MH17. Allt handlar om att sprida desinformation i syfte att flytta fokus från fakta som kan innebära att den egna högre målsättningen kan påverkas i negativ riktning. Men det finns andra exempel som inte sticker ut lika mycket. I alla fall inte än så länge.

Den 9 april förra året aviserade TV4 att man kommer att lägga ned sina redaktioner i Gävle, Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Trollhättan, Uppsala, Västerås, Växjö och Örebro.

I Sälen under Folk & Försvars rikskonferens hade jag förmånen att dela middagsbord med Patrik Oksanen. I dag är han ledarskribent och politisk redaktör på Hudiksvallstidningen, samt ägare av EUbloggen. Tidigare var han redaktör och nyhetschef för SVT nyhetssändningar Rapport och Aktuellt samt även vid TV4 där han bl.a. arbetade bland annat på den numera nedlagda lokalredaktionen i Uppsala. Under sin tid på TV4 Uppsala var han även med och startade kanalens officiella twitterkonto. Fredagen den 13 juni sände kanalen sin sista sändning och därmed slutade även kanalens twitterkonto att uppdateras från TV4 redaktionen.
Vad som i sammanhanget är mycket bekymmersamt är att två av dessa numera nedlagda regionala TV-kanalers twitterkonton idag är övertagna. Av vem, och i vilket syfte är i dagsläget oklart. Vad som dock står fullständigt klart är att båda dessa konton i dag är aktiva och det som skrivs sker uteslutande på ryska.
TV4 Uppsalas konto, där Oksanen tidigare arbetade ser det numera ut så här:

🇰 / ДТП в Ростовской области:столкнулись Peugeot и грузовик💝
— TV4Uppsala (@TV4Uppsala) 18 januari 2015

TV4 Växjös konto ser det ut så här.

Microsoft готовит обновление офисного пакета для WP-смартфонов: Наконец, на официальной странице колумбийского… http://t.co/HRySQWk0vY
— Гари Панфилов (@tv4vaxjo) 18 januari 2015


Jag kan också konstatera att konton för TV4 GävleTV4 Skellefteå, TV4 Sundsvall fortfarande finns kvar, men är inaktiva sedan stationerna avvecklades i samband med den sista sändningen. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan även dessa konton kapas.

Det bekymmersamma runt detta är inte att det skrivs på ryska idag. Det riktigt allvarliga i detta kopplat till frågan om desinformation och informationsoperationer blir inte aktuellt förrän i framtiden, under förutsättning att dessa konton förvaltas av någon som har ett högre syfte.

Lek med tanken att Sverige någon gång i framtiden börjar utsättas för regelbundna kränkningar och påtryckningar från exempelvis Ryssland. Samtidigt byter dessa twitterkonton, numera i rysk ägo, skepnad. Alla gamla tweets på ryska tas bort, den officiella TV4 logotypen placeras på kontot, bakgrunden ersätts med bilder på kända nyhetsuppläsare, och en till synes trovärdig nyhetsrapportering på svenska påbörjas. Kontot retweetas och får snabbt ånyo en rad svenska följare som förutsätter att kontot är ett officiellt TV4 konto.

Här återfinns således problemet. Har alla svenskar som använder twitter för nyhetsinformation förmågan att skilja på korrekt information från svenska redaktioner eller ”anpassad information” från ryska källor med informationsoperationer som specialité? Jag tror inte det. Mot detta är det svårt, nästan omöjligt att skydda sig annat än att vara uppmärksam. Jag anser dock att det finns en inofficiell skyldighet från TV4 att tillse att tidigare använda konton inte faller i orätta händer.

Påverkansoperationer mot Sverige är en realitet redan idag. Det finns både twitterkonton och bloggar som skrivs på svenska med högst anmärkningsvärt innehåll, och i vissa fall står det fullständigt klart att syftet är att sprida desinformation. Jag har flera gånger noterat att tweets från dessa konton sprids och delas i en inte ringa omfattning. Syftet är därmed uppnått.

Uppdaterat 13.20:

Ytterligare två TV4 konton visade sig stå under rysk förvaltning. Det är TV4 Göteborg samt TV4 Norrköping-Linköping, d.v.s. tre av Sveriges sex största städer rent befolkningsmässigt.

TV4 Göteborg har noll följare, och följer noll andra konton. Trots det var kontot ändå aktivt för så sent som en timme sedan, dessutom är den senaste tweeten retweetad av en person vilket givetvis gör det hela än mer märkligt eftersom ingen följer kontot….

Землю в ближайшие дни ожидает сильнейшая магнитная буря / #it🚬
— Чекушинa Ева (@tv4goteborg) 18 januari 2015

Samma sak gäller för kontot TV4 Norrköping-Linköping. Endast en följare, trots det så tweetas det med hög takt på ryska, senast för bara två timmar sedan.

🌴#Происшествие : В ДНР планируют вывезти обломки разбившегося Boeing🌃
— Чернозубов Валерий (@TV4NkpLkp) 18 januari 2015

Uppdaterat 14.00:

Tidigare medarbetare på TV4 Uppsala har hört av sig och vill korrigera fakta. Kontot som idag heter @TV4Uppsala är inte TV4 Nyheterna Uppsalas gamla twitterkonto. Detta konto avslutades i samband med att stationen avvecklades.

Min kommentar: Problemet med twitter är att så fort ett konto avslutas så öppnas det direkt upp för någon annan att registrera sig under samma kontonamn. Det hamnar alltså inte i karantän som man kanske kan tro. Av den anledningen finns det alltså anledning för exempelvis TV4 att behålla kontrollen över konton från numera nedlagda stationer.

Se Anders Lindberg från 40.00 in i klippet om påverkansoperationer. Mycket intressant!