Kategoriarkiv: CFE

Ente Ting fortskrider alltmedan indikatorerna lyser rött

Under gårdagen bekräftade president Trump att USA kommer att lämna INF-avtalet. Detta är ytterligare ett steg i den branta utförsbacke som den europeiska säkerhetsordningen befinner sig i. Det blir också ett ytterligare exempel på den svenska politiska oförmågan att agera på de säkerhetspolitiska indikatorer man tidigare satt upp för att signalera behov av att revidera den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Går man tillbaka till det senaste, dryga decenniets försvarsberedningsrapporter, ser man hur just nedrustnings- och verifikationsavtalen kontinuerligt lyfts fram som centrala för europisk säkerhet. Likväl kan man nu konstatera att samtliga dessa avtal sedan dess fallit eller satts ur spel. Än så länge finns t.ex. Open Skies kvar, men där har Ryssland flera gånger hindrat överflygningar och i USA har det också höjts röster om att lämna avtalet, där proponenterna ser avtalet som en svaghet.

Vilken konsekvens har då uppfyllnaden av Försvarsberedningens indikatorer fått i Sverige? Inte någon som motsvarar hur de beskrivits. 2015 fick Sverige ett nytt försvarsbeslut, till följd av Ryssland annektering av Krim och kriget i Ukraina. Utöver en bred politisk enighet om stora ord har resultaten låtit vänta på sig. Snart 4 år efter Krim och 10 år efter Georgienkriget, kvarstår en mängd av de brister i ”basplattan” som försvarsbeslutet skulle fokusera på att åtgärda. Den nationella ekonomiska ambitionen har fallit från 1,2 % till 1,0 % av BNP. Det kan jämföras med 1,8 % när president Putin tillträdde och såväl svenska politiker som alla andra var fulla av tillförsikt över hur Ryssland nu skulle närma sig det europeiska samarbetet. Jämför man organisation och relativ förmåga då respektive idag, ter sig resultatet än mer absurt givet omvärldssituationen.

Det är snart dags för nästa försvarsberedningsrapport inför den kommande försvarsbeslutsperioden 2021-2025. I denna kan man sannolikt inte annat än konstatera att det är mycket allvarligt att de berörda avtalen nu satts ur spel. Lika bra som försvarsberedningarna varit på att sätta upp indikatorer på förändrade säkerhetspolitiska lägen, lika bred har den politiska enigheten varit att inte fatta några beslut så länge dessa kostar. Den svenska försvarsreformen inleddes 2009, men resultaten är klena sett till tiden som funnits till förfogande. Orsaken är och förblir den närmast icke-existerande politiska viljan till finansiering.

Nu har vi återigen en ruptur i säkerhetsordningen, men denna gång möter vi den i Sverige med ett oklart parlamentariskt läge. Det finns en enighet om ökade försvarsanslag och framförallt en ökad försvarsförmåga, men den samlade viljan att fatta något beslut återfinns först för perioden bortom 2020. Situationen räddas i någon mån av de mycket långt gående försvarssamarbeten som Sverige inlett och utvecklat, men ett avtal är aldrig starkare än dess svagaste länk – viljan och möjligheten att agera. Beroendet av en välutvecklad egen försvarsförmåga kommer man aldrig runt.

Likt Sagan om Ringens ”Ente Ting”, står den svenska försvarspolitiken 11 år efter Georgienkriget fortsatt kvar i att ha konstaterat att något har hänt och att någon borde göra något. Det duger inte.


Läsrekommendationer:
Patrik Oksanen: "Låt inte långsam regeringsframryckning stjälpa Försvarsmakten"
Expressen om en budget i avvaktan på en ny regering

Oviljan att förstå omvärldsutvecklingen

Ett av besöksmålen den gångna veckan

Det finns en otrevlig tendens av säkerhetspolitiska komplikationer när jag lämnar Sverige. Den gångna veckan har spenderats i fotspåren av den allierade landstigningen i Italien och knappt hade gränsen passerats förrän Ryssland drog igång en massiv beredskapsövning i det västra militärområdet. Förra gången var det den s.k. ryska adventen, gången dessförinnan massakern på Maidan och innan dess övningen Zapad 2013.

Skämt åsido så har den gångna veckan bjudit på en rad säkerhetspolitiska orosmoln. Det första var den massiva beredskapsövning president Putin beordrade direkt vid sin återkomst till civilisationen. Övningen kulminerade under fredagen och bör orsaka oro i Sverige. På mycket kort varsel och utan förvarning inleddes en övning som snabbt växte från drygt 30 000 man till 80 000 man och omfattade såväl den norra flottan på Kolahalvön som Östersjönflottan och 220 flygplan i Sveriges närområde.

Det sistnämnda kan jämföras med övningen Arctic Challenge Exercise 2015 (en flygövning som hålls varannat år i Norge, Sverige eller Finland) som hittills kallats årets största flygövning med drygt 100 deltagande flygplan. Den ryska beredskapsövningen ska också jämföras med den norska övningen Joint Viking i Finnmark för två veckor sedan, vilken väckte irritation i ryska medier som ett stort hot mot Ryssland. Den övningen omfattade 5000 man och var den första sedan kalla kriget så långt nordöst ut. Det påminner onekligen om hur höstens svenska ubåtsjakt i Stockholms skärsgård utmålades som ett hot mot hela Östersjöområdets ekonomiska utveckling.




Retoriken mot Sverige har dock varit nedtonad de gångna veckorna, även efter Säpo:s årsrapport där man meddelar att var tredje rysk diplomat i Sverige sysslar med underrättelsetjänst. Spionaget inriktas mot militärteknologi och under underrättelser för stöd av militära operationer, vilket i klartext innebär krigsförberedelser. Istället har retoriken vänts mot Finland, där folk under firandet av årsdagen av Krims annektering skrek slagord om att ta tillbaka Finland. I slutet av veckan talade sedan Nikolaj Patrushev, sekreterare i det ryska säkerhetsrådet, fd chef FSB, om en ökande revanschism i Finland för att ta tillbaka Karelen (som landet förlorade till Sovjetunionen under andra världskriget). Det starkaste uttalandet kom dock från den ryske ambassadören i Danmark som hotade landet med att bli mål för kärnvapen om man fortsätter linjen att integrera avancerade luftförsvarssensorer på de nya danska fregatterna. Dessa skulle i så fall kunna användas i ett gemensamt robotförsvar i NATO.

Uttalandet från den ryske ambassadören är något som får utrikesminister Margot Wallströms hantering Saudi-Arabien att framstå som oerhört smidig. Det råder inga större tvivel om att såväl Danmark som övriga NATO-länder redan är mål för ryska kärnvapen, men så är även Sverige vare sig vi är medlemmar i NATO eller inte. Kärnvapen är en integrerad del av den ryska militära doktrinen och används där man så finner lämpligt. I den uppmärksammade ryska "dokumentären" om Krims annektering som sändes förra söndagen, berättar Putin att han var beredd att säkra ockupationen av Krim med kärnvapen. Den ryska militärdoktrinen föreskriver egentligen att kärnvapen kan användas i försvar även mot konventionella vapen, men här ser vi alltså hur man är beredd att hota med kärnvapen även för att uppnå offensiva mål. Då ska man bära i åtanke att Ryssland bl.a. under Ryska påsken genomförde simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, liksom övningen Zapad 2009 som avslutades med simulerade kärnvapenangrepp mot Baltikum och Warzawa.


Under veckans ryska beredskapsövning frambaserades stridsflyg, men även Iskanderrobotar till Kaliningrad, samtidigt som ett amerikanskt luftvärnsrobotförband omgrupperades till Polen. Ett löfte sedan tidigare från USA till Polen. Den kraftiga ryska verkamheten, långt utanför proportion mot den verksamhet som genomförs av NATO-länder är mycket bekymrande. Den verksamhet som nu genomfördes är typfallet för hur en uppladdning skulle se ut inför ett anfall mot Baltikum särskilt då Ryssland väljer att genomföra verksamheten utan de förhandsmeddelanden som varit centrala för avspänningen sedan slutet av kalla kriget. Chefen för de amerikanska arméstridskrafterna i Europa varnade i början av mars just för att Ryssland skulle kunna utnyttja ett angrepp mot Baltikum för att försöka splittra NATO. Här är den amerikanska närvaron i Baltikum det bästa sättet att avskräcka från detta, då ett ryskt angrepp in i Baltikum, öppet eller dolt, skulle innebära att USA dras in redan från starten. Sista stycket i detta pressmeddelande från ryska UD är också ett intressant sätt att kommunicera – det ska framstå som att för Ryssland är det öppna kriget inte långt borta.

För svensk del lär vi få vår del av den ryska propagandasleven kommande veckor och senare under våren när först de svensk-finsk-amerikanska flygövningarna drar igång över Bottenhavet och senare i maj när flygövningen Arctic Challenge Exercise 2015 (ACE) börjar. ACE är en övning som genomförs vartannat år sedan 2013 och ersätter föregångaren Nordic Air Meet på det sättet att den både är större och nyttjar luftrum och basering i både Sverige, Finland och Norge. Med sina 100 flygplan från 8 länder blir den ungefär hälften så stor som den ryska beredskapsövningen. Ryssland har sedan tidigare reagerat starkt på övningar av det här slaget och lär så fortsätta. Veckan efter ACE drar sedan marinövningen Baltops 2015 igång. Ryssland har tidigare alltid deltagit i denna övning, men gör inte så sedan något år. Förra året genomförde Ryssland istället en egen beredskapsövning parallellt med Baltops, vilket föranledde en kraftig intensfiering i den militära verksamheten i Östersjön och för den svenska incidentberedskapen. Inte osannolikt kommer antalet observationer av främmande undervattensverksamhet att stiga i anslutning till dessa perioder.


Det finns de som inte vill kalla den nuvarande situationen ett nytt kallt krig. Inte osannolikt är det för att det skulle innebära att hela den säkerhetspolitik som förts under det gångna dryga decenniet varit helt felaktiga. Enligt min mening råder det inga tvivel om att det är ett nytt kallt krig vi just nu ser. Det är inte samma kalla krig som tidigare, men ett nytt kallt krig är vad det är. Där det gamla kalla kriget under sitt slutskede (vilket är det folk minns) var någorlunda förutsägbart i form av väl etablerade intressesfärer, är dagens situation mer jämförbar med decennierna efter andra världkriget. Skillnaden är också att vi nu har ett krig i östra Europa med en mycket skör vapenvila och att det nyttjas en retorik från rysk sida som inte går att jämföra med det kalla krigets slutskede. Då fanns väl implementerade funktioner och avtal för att understödja avspänning och undvika missförstånd, vilket det inte gör idag, särskilt inte då Ryssland lämnat CFE-avtalet och kringgår Wiendokumentet.

Våra grannländer hotas med kärnvapen, det genomförs simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, det genomförs krigsförberedelser mot Sverige och vår territoriella integritet kränks gång efter annan även djupt in på svenskt vatten. Likväl kretsar försvarspolitiken fortsatt kring vårens försvarsbeslut, där regeringens bud är en bråkdel av det Försvarsmakten satt som en skamgräns för bibehålla nuvarande förmågor. Att nå nivån för försvarsbeslutet 2009, taget utifrån hur världen såg ut då, och innan Sveriges närområde kom att bli det primära området för friktionerna mellan Ryssland och EU/NATO, kommer det aldrig bli tal om. Medan omvärldsläget forsätter utför gör så även den svenska försvarsförmågan i brist på finansiering och politisk förståelse. Av allianspartierna är det endast Folkpartiet som valt en finansieringsnivå som skulle motsvara en ökning av försvarsförmågan, men "decemberöverenskommelsen" kommer med all sannolikhet att innebära att regeringens förslag blir det som antas. 

Bristen på förståelse för vad som händer i vår nära omvärld eller snarare viljan att ta in detta, forsätter att vara densamma i svensk politik. 


Läs gärna min krönika i dagens Expressen om hur Putins handlingsfrihet är på väg att minska och att landets problem inte försvinner bara för att Putin skulle göra det.


Rustningskontroll ej i Rysslands intresse


Från Moskva meddelades ikväll att det inte ligger i Rysslands intresse att förhandla fram ett nytt CFE-avtal, som sedan dess ratifikation 1992 begränsat de militära konventionella styrkorna i Europa väster om Uralbergen. Detta är mycket dåliga nyheter för säkerhetsutvecklingen i Europa.

Varför är då detta intressant? För det första har CFE-avtalet sedan det tecknades mellan NATO och Warzawapakten 1990 utgjort en grundbult i de förtroendeskapande åtgärderna och nedrustningen av militära styrkor i Europa. Det andra är hur Försvarsberedningen i december 2007 fastställde CFE-avtalet som centralt för både europeisk och svensk säkerhet.

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Vad Försvarsberedningen underlät att nämna i sin rapport var hur Ryssland redan sommaren 2007 meddelat sitt frånträdande av avtalet, vilket skedde i enlighet med avtalets 150-dagars uppsägningstid. I samma rapport formulerade Försvarsberedningen sitt välkända "lackmustest", vilket skulle ge utslag mindre än ett år senare när Ryssland invaderade Georgien i augusti 2008.

Försvarsberedningens släppte dock redan våren 2008 sin slutliga rapport inför försvarsbeslutet 2009 och då hade ännu inte Georgienkriget ägt rum. Däremot hade Rysslands frånträdande av CFE-talet effektuerats och följaktligen fanns inte längre någon formulering om CFE-avtalets betydelse för europeisk och svensk säkerhet längre med!

När Georgienkriget väl ägt rum, tvärtemot alla svenska förutsägelser, höjdes röster för att Försvarsberedningen åter skulle kallas in för att analysera vilka förändringar detta paradigmskifte egentligen innebar. Det tyckte dock inte regeringen som istället våren 2009 lade fram sin inriktningsproposition för försvaret som i och för sig tecknade en med historiska ögon mycket realistisk bild av Rysslands militära ambitioner, men som i nästa stund konstaterade att:

Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger.

Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstateras regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling – och därmed inte omvärldsutvecklingen. Med facit i hand, fem år in i försvarsreformen, kan konstateras att det enda ekonomin medgav var inte något annat än över tiden sänkta ambitioner för försvaret.

2013 kom sedan nästa försvarsberedningsrapport efter att dess ordförande Cecilia Widegren konstaterat nedanstående.


I rapporten konstaterade Försvarsberedningen än en gång att CFE-avtalet var en hörnsten för europeisk säkerhet liksom Wiendokumentet som Ryssland lagt på is i december 2012, d.v.s. två månader efter Widegrens tweet. Försvarsberedningen ansåg det då mycket viktigt att moderniserat CFE-avtal istället skulle tas fram som i högre grad tog hänsyn till den kvalitativa aspekten, mer än den numerära.

Till nästa försvarsberedningsrapport sommaren 2014 hade Ryssland ockuperat och senare annekterat Krim. Därmed hade lackmustestet från 2007 återigen gett utslag i sin klaraste färg varvid man kan konstatera med 2 av 2 tydliga utfall kan slumpen borträknas.

Nyss kom alltså beskedet från Moskva att det inte ligger i Rysslands intresse att förnya något CFE-avtal. Därmed lär också de sista resterna av Wiendokumentet (innebärande att större truppförflyttningar och övningar ska förannonseras) ligga risigt till, även om Ryssland redan genomfört övningar och förflyttningar överskridande de godkända utan föranmälan. Vilka blir då konsekvenserna i svensk försvarspolitik?

Med största sannolikhet inga alls.


Redan förra veckan kunde vi läsa att vårens försvarsbeslut kan komma att skjutas upp ytterligare till i höst eftersom inga egentliga förhandlingar har inletts. Idag kunde vi åter läsa samma sak då Annie Lööf beklagade sig över att försvarsministerns ointresse i att delta i några förhandlingar. Det är i sig inte så förvånande eftersom han sannolikt har bekymmer med Finansdepartementet.

Försvarsmakten har nyligen meddelat en ökning av försvarsbudgeten med 4 miljarder kr/år behövs de kommande fyra åren för att bibehålla nuvarande nivå på försvaret. Tidigare uppgifter gjort gällande att Finansdepartementet varit villigt att släppa till 2 miljarder – totalt, d.v.s. en åttondel av det Försvarsmakten sett som en lägsta-nivå. 

Ovanstående trots ett krig i Europa. Trots att den mest sannolikt punkten för en framtida eskalation ligger 30 mil från Stockholm. Trots ett Ryssland som blir allt aggressivare i både handling och retorik även i vårt närområde och även trots att fokusområden för den ryska upprustningen är vårt eget närområde – Kalinigrad och Barents. "Våra lador är tomma", har det hetat från finansministern och detta gäller i synnerhet försvaret kan konstateras. De 9 miljarder kr/år som genereras av ett slopat överskottsmål kan tydligen heller inte användas till försvar.

Så fortsätter alltså den svenska politiken att sitta på händerna medan omvärldsutvecklingen fortsätter sin störtspiral och Försvarsmakten gör sig redo för att 2016 gå in i den ytterligare slimmade organisation enligt den förra regeringens inriktning (innebärande att bl.a. tio år i förtid gå in i en flygvapenorganisation avsedd för 60 flygplan istället för dagens 100).


Som avslutning en bild av de senaste årens militära övningar i jämförelse. Läs för all del gärna i de två senaste Försvarsberedningsrapporterna om Rysslands möjligheter att genomföra större övningar och genomför med nedanstående. Eller varför inte Russia Today?



Består de låga nivåerna? (uppdaterat 16/7 13.45)

På samma sätt som veckan efter Almedalen anno 2012 var mycket säkerhetspolitiskt intressant i närområdet så har även så varit fallet i år.


Militärreform hellre än vård, skola, omsorg

Under Almedalsveckan publicerade den ryska statliga nyhetsbyrån Interfax ett pressmeddelande att president Putin beordrat en översyn av den nu pågående försvarsmaktsreform 2020 i vilken de ryska väpnade styrkorna ska genomgå en mycket kraftig modernisering till år 2020. Det framgick inte då åt vilket håll översynen skulle ta. Tidiga rapporter talade om att Putin manade att försvarsreformen inte fick innebära för stora konsekvenser för det vi i Sverige refererar till som "vård, skola, omsorg". Ur global synvinkel, såväl som rysk, vore detta högst önskvärt. Om det är något Ryssland behöver så är det just ökade hälsotal och en samhällsutveckling där ekonomin differentieras från kolväten och krigsmaterielproduktion.

Oscar Jonsson publicerade i veckan ett mycket intressant blogginlägg på sin blogg Säkerhetspolitiska Reflektioner. Jonsson tar avstamp i det inlägg jag skrev för jämnt ett år sedan om att den ryska regeringen väljer att prioritera de väpnade styrkor före just vård, skola och omsorg. Jonsson har dock hittat data att ytterligare klä på dessa ambitioner, något som även Dagens Nyheter lyfte under gårdagen. De ryska militära utgifterna stiger nu från 15,7 % av de statliga utgifterna till 22 % år 2016. Som Jonsson redovisar handlar det om en BNP-ökning från 3,2 % till 3,8 %. Dock inkluderar detta inte områden som i andra länder skulle falla under den militära domänen, t ex inrikestrupperna, FSB med dess paramilitära delar och så vidare. Tas dessa med stiger utgifterna med ytterligare 1,5 %. (Som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten år 2012 var 1,17 % av BNP)

Jonsson för sedan ett intressant resonemang kring försvarsreformen och anledningen till att den förre försvarsministern Serdyukov tvingades bort. Men vad är det som driver försvarsreformen? Varför denna enorma stegringstakt?


"Viktigt att se till övningarna som genomförs"

Stegringstakten är nämligen enorm. Inte bara i försvarsutgifter, utan även i återtagande av tidigare förmågor och omfattande övningar. Som flera säkert redan noterat initierade president Putin i fredags en beredskapsövning för de väpnade styrkorna. Från början omfattades ca 80 000 man i landets östra delar. På lördagen hade övningen svällt och hade 160 000 man insatta tillsammans med 1000 stridsvagnar och 130 flygplan. Förband i västra militärområdet omgrupperades snabbt österut, vilket fick påverkningar för den civila flygtrafiken i bl a Kaliningrad.

Den logistiska operation det innebär att ställa 160 000 man på krigsfötter och därtill flytta stora delar från en världsdel till en annan, kan inte nog betonas. Ej heller det faktum att detta är den största militärövning som genomförts i världen sedan Sovjetunionens kollaps för 20 år sedan. Frågan är även om man under Sovjetunionens sista årtionden var uppe på dessa nivåer. Det som räknats som världens största militära övning i ”modern” tid, övningen Zapad 1981, innefattade endast ca 100 000 man. För att sätta det i ett sammanhang så är den nu aktuella övningen mer omfattande personellt än de amerikanska styrkorna under Irakinvasionen. Man bör också komma ihåg att kan man mycket snabbt flytta avsevärda styrkor från väster till öster, gäller det också det motsatta.


Under årets Almedalsvecka höll Swedbank ett seminarium om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen. Från Försvarsmakten deltog generalmajor Dennis Gyllensporre. De kraftigt ökade ryska försvarsanslagen har gång efter annan betonats i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten, vilket från regeringshåll bemötts med att man måste sätta det i ett sammanhang. Sammanhanget är då att den ryska upprustningen är ”från en mycket låg nivå”. Detta påstående har gång efter annan skjutits i sank, då den låga nivån sedan många år lämnats.

Gyllensporre uttryckte under Swedbankseminariet klokt att det viktiga är inte Rysslands försvarsbudget utan övningarna de genomför. Jag håller helt och hållet med i det påståendet. Jämför man rysk och amerikansk försvarsbudget ser man att den amerikanska är flera gånger större. Jämför man dock vad man får för samma summa pengar i de bägge länderna blir resultatet annat. Ser man till de övningar som Ryssland genomfört under senare år, speciellt det senaste, är det ingalunda någon låg nivå som framträder utan ett mycket målmedvetet och hittills framgångsrikt arbete att modernisera och förstärka de väpnade styrkorna. Frågan är om man i USA har möjligheten att lika snabbt dra igång en så omfattande övning som den som nu genomförs i Ryssland.

Ser vi alltså till de övningar Ryssland nu och nyligen genomfört blir bilden mycket bekymrande. Applicerar vi samma modell på Sverige blir bilden än mer oroande. Senaste gången Försvarsmakten på allvar övades sammansatt var 1993, även om en försvarsmaktsgemensam beredskapsövning genomfördes hösten 2009. Denna var dock i sammanhanget mycket liten såväl personellt som till omfång.

Den nu pågående beredskapsövningen är utan tvivel av en sådan storlek att den måste föranmälas enligt Wiendokumentet. Huruvida så har skett har jag ej funnit i rapporteringen. Om så har skett eller ej borde kunna meddelas av det svenska Försvarsdepartementet. Frågan torde ligga högt på den svenska agendan med tanke på att försvarsminister Karin Enström så sent som förra veckan var i Moskva för att just tala om vikten av att Ryssland är öppen med sin information om kommande övningar. Utan tvekan en följd av våren och försommarens aktiviteter i Östersjön. Det ryska försvarsdepartementet har utlovat information till utländska attachéer under måndagen. Ett nog så intressant val att dra igång en massiv övning på en fredag, därefter ”ta helgledigt” och tillhandahålla informationen efter helgen. Som jämförelse kan nämnas att enligt uppgifter till Försvar och Säkerhet var senaste gången Sverige behövde anmäla en övning enligt Wiendokumentet just 1993.


Indikatorer vs halmstrån

När man diskuterar rysk militär förmåga hänvisar ofta de som vill tona ned denna till att korruptionen gör att Ryssland inte kommer att nå målen, försvarsindustrin har inte förmågan, befolkningsutvecklingen ser negativ ut och att den ryska ekonomin inte kommer att klara försvarsutgifter av detta slag och så vidare. Tyvärr måste man konstatera att den ryska försvarsreformen trots detta hittills till största del har löpt enligt plan. Det enda smolket i bägaren än så länge rör personalsituationen där man likt i Sverige har svårt med det nya personalförsörjningssystemet.

Vad avser statsekonomin har åsikten många gånger framförts att denna inte klarar den nedgång i oljepriset som kommer de närmaste åren. Huruvida nedgången kommer eller inte i och med USA:s ökade möjligheter till självförsörjning balanserad mot en globalt ökad konsumtion av olja fortsätter att vara omtvistat. Den nuvarande ryska statsbudgeten för 2013 är beräknad på ett oljepris på 97 dollar per fat. Som jämförelse kan nämnas att oljepriset i år som högst stått i 118 dollar per fat och som lägst 99 dollar per fat. Sommarens oroligheter i Egypten har dock kommit som på beställning för den ryska regeringen med stigande priser och oljepriset nådde i fredags 109 dollar per fat.


Vad som framförallt bekymrar är de förhållanden som under slutet av 90-talet och 00-talet användes för att motivera den svenska ”strategiska time-outen” och vars förändring tillika skulle utgöra anledning till ett svenskt militärt återtagande, samtliga sedan år är uppfyllda. Inte minst frånträdandet av internationella avtal för nedrustning och kontroll, såsom CFE-avtalet oroar. Likt den dåliga investeraren finner man dock i Sverige ständigt nya halmstrån att försöka hålla sig fast vid för att slippa vidta några åtgärder, även om rodret nu sakta verkar ha börjat läggas om.

Vår försvarsberednings omvärldsrapport från i våras verkar föråldras snabbt. Denna talar till exempel om övningar i storleken 25 000 man och att ”det är långt till den omfattning övningsverksamheten hade i Sovjetunionen”. Vi får se vad man lyckas fånga upp till nästa rapport som kommer under våren.

Läget kring den pågående beredskapsövningen torde klarna något på måndag när attachéerna informerats. Möjligheten finns att de siffror som presenterats är uppblåsta. Dock är detta idag betydligt enklare att syna än för några decennier sedan tack vare utvecklingen inom rymdbaserade sensorer. Nyss rapporterades att det ryska strategiska bombflyget försatts i högsta beredskap. Sist detta skedde var i påskas. Vad som då hände vet förmodligen varenda svensk vid det här laget.


10 000-kronorsfrågan återstår dock att besvara. Vad syftar denna massiva ryska upprustning till och varför är det så oerhört bråttom? Otvivelaktigt är detta den viktigaste frågan att besvara. Svarar man dock fel, kan det få ödesdigra konsekvenser.


Bloggar: Jägarchefen, Cornucopia, Skipper, Försvar & Säkerhet (synnerligen läsvärt), Johan Westerholm, Brezjnev

Uppdatering 16/7 13.45: TT har felaktigt kablat ut att även Kina deltar i den stora ryska övningen. En uppgift man som är ensam nyhetsbyrå om i världen. Tyvärr har även SR/Ekot huggit på detta. Gissningsvis har någon sommarvikarie rört ihop det med den rysk-kinesiska flottövningen som genomfördes förra veckan, men som nu är avslutad. I övriga världen talas dock om övningen som en markering mot just Kina, men även Japan.

Media i Sverige har så smått börjat vakna och berätta om övningen. Hallandsposten hade en bra ledare i morse (tyvärr bakom betalvägg) och så även Norrköpings Tidningar. I Norrbottens-Kuriren blev det en notis på ledarsidan med en rejäl känga till försvarsministern. Även TT-artiklarna riktar viss kritik mot Försvarsberedningen enligt vad som även nämnts ovan i inlägget.

Andra TT-artiklar: DN, SvD,


Att koka en groda

Under påsken nåddes vi av nyheten av president Putin beordrat en hastig beredskapsövning i Svarta Havsområdet. Drygt 7000 man, 36 fartyg och 250 stridsfordon ställdes på krigsfot på några timmar. Det underlättar naturligtvis att den ortodoxa påsken i år infaller i början av maj och inte samtidigt som den protestantiska och katolska.

Orsaken till den ryska beredskapsövningen kan diskuteras och görs likaså. Vissa ser den som en reaktion på EU:s behandling av Cypern, då det finns mycket stora ryska ekonomiska intressen i de cypriotiska bankerna. Andra menar på att det är ett svar på den amerikansk-georgiska övningen där 350 amerikanska marinsoldater övat med en georgisk bataljon fram till den gångna helgen.


Som bloggen Observationsplatsen mycket riktigt analyserar kan denna ryska övning bli grund för ändrade beredskapskrav hos Rysslands grannländer och så även Sverige. Från rysk sida menar man på att man enligt Wiendokumentet inte behöver informera om dylika övningar då man låg under rapporteringsgränsen. Förvisso låg man under gränsen på 9000 man, 250 stridsvagnar och 500 stridsfordon, men genomförandet av luftlandsättningar och landstigningar lär däremot vara skäl för rapportering. Att agera såsom Ryssland nu har gjort föder en stor osäkerhet för grannländerna. Sannolikt är det också ett av syftena med övningen.

Parallellt med denna övning genomfördes en stor flygövning i Karelen inte långt från den finska gränsen och även det strategiska bombflyget beordrades upp i en annan beredskapskontroll. Denna mörkerövning kunde man ta del av på finsk tv. Delar av den drabbade också Östersjön och de danska flygplan som utgör NATO:s incidentberedskap i Baltikum beordrades upp under natten mot fredagen för att identifiera och möta de av jaktflygplan eskorterade bombflygplanen, vilket man kunde läsa om i media i Baltikum, bl a litauisk press. Tyvärr har inte något skrivits i svensk media eller kommit från Försvarsmakten då händelsen även har ett starkt svenskt intresse. Denna gång har heller inget pressmeddelande om flygningen släppts till skillnad från i somras då man från det ryska försvarsministeriet meddelade att flygning skett över Österjön med skarpa kryssningsrobotar och man underströk sin rätt att göra det över internationellt vatten intill territorialvattengränser.




Vad som oroar är den ryska inställningen till internationella avtal syftande till avspänning och ökad internationell säkerhet. I december 2007 införde Ryssland ensidigt ett moratorium för CFE-avtalet med motiveringarna att NATO utvidgat sina positioner mer än vad som avsetts då avtalet tecknades i början av 90-talet, samt USA:s planer på ett missilförsvar i Europa (från NATO-håll har man däremot under 00-talet uppmärksammat Rysslands bristande efterlevnad av "flankbegränsningarna"). Ett halvår efter moratoriet inleddes mobiliseringen av stridskrafter i området runt Georgien. Det är oroande att vi nu ser en liknande inställning till OSSE och Wiendokumentet. Som Kungliga Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin ofta påpekar så pekade den förra försvarsberedningen på CFE-avtalet som en hörnsten för europeisk säkerhet. Så här skrev försvarsberedningen i sin rapport "Säkerhet i samverkan", inlämnad 4 dec 2007 – en vecka före Ryssland frånträdde CFE-avtalet:

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Den nämnda försvarsberedningsrapporten innehöll också den vid det här laget mycket kända formuleringen om "lackmustestet". Som Wiktorin också så klokt påpekar ska det bli mycket intressant att se hur den nya försvarsberedningen väljer att behandla frågan kring CFE-avtalet. Ryssland meddelade också idag att man inte ser någon framtid för CFE-avtalet. Att framtiden ser mörk ut för CFE-avtalet är mycket illa, men än värre är det om nu även Wiendokumentet ska börja luckras upp. Det här blir som sagt frågor som försvarsberedningen måste behandla och som man inte kan avgränsa sig ifrån.


Bortsett från avtalen står det klart att vi återigen ser tydliga tecken på hur man i Ryssland snabbt har återtagit förmåga som bara för några år sedan bedömdes som orimlig. Värt att notera är t ex den mycket snabba förflyttningen av luftlandsättningsförband från centrala Ryssland till insatsområdet. Den "mycket låga" ryska förmågan som allt som ständigt framhålls i den försvarspolitiska debatten ter sig allt högre. Det är inte utan att man börjar fundera i termer kring vandringssägnen hur man kan koka en groda utan att den märker att det kalla vattnet värms upp.


Sägnen om grodkokningen har på senare år påståtts vara inkorrekt. Det är dock svårt att hitta någon som försökt sig på ett experiment på riktigt, vilket förhoppningsvis är ett tecken på att mänsligheten trots allt utvecklas.


Uppdatering 18.25: TT uppmärksammar nu att den ryska flygverksamheten ökar – utanför den norska kusten… DN, SvD, Aft

Scener ur ett äktenskap

Idag har Försvarsmakten rapporterat till regeringen om utvecklingen sedan inriktningsbeslutet och prognos inför framtiden enligt uppdraget i regeringsbeslut 7 från i höstas. Samtidigt har myndigheten också lämnat in sitt budgetunderlag för 2014-2016, där underfinansieringen blir tydlig. Budgetunderlaget kommer jag att kommentera senare.

Upptakten till dagens besked har varit långvarig. För drygt ett år sedan luftade ÖB för första gången att uppgifter och resurser inte hänger ihop på sikt. Det följdes sedan av ett utspel i Almedalen att situationen skulle kräva nedläggning av en hel försvarsgren. Eftersom beslut om vidareutveckling av Gripen låg i beslutsläge var det armén eller marinen det skulle kunna gälla. Regeringen uppdrog därför åt Försvarsmakten att visa hur kostnadsutvecklingen sett ut, hur den förväntas utveckla sig mot 2019 och vad myndigheten ser att den kan göra för att rationalisera verksamheten ytterligare. ÖB avslöjade sedan resultat ur Försvarsmaktens hemliga spel, som senare ledde fram till en högljudd, och ofta överdriven debatt om Försvarsmaktens eventuella (o)förmåga och hot från Ryssland. Det senare kunde vi se prov på i gårdagens Aktuellt, där ryssar intervjuades på gatan om de ville anfalla Sverige. Det är svårt även för kvalitetsorgan som SVT att hålla isär det obefintliga hotet idag och konsekvenserna om 10-15 år av våldsamma upprustningsambitioner.

Det finns inget militärt hot mot Sverige idag. Vårt närområde är stabilt och fredligt. Vi måste också komma ihåg att det finns mycket med försvaret som fungerar bra. Våra insatser i Kosovo, Tchad, Afghanistan och Libyen visar detta entydigt. Vi har kvalificerade förband i form av ubåtar, stridsflyg och specialförband för att nämna några. Det vi diskuterar är den långsiktiga situationen, där USA är lite mindre intresserade av den här delen av världen, där Europa har stora demografiska utmaningar och Ryssland försöker återta sitt inflytande i världen. På så sätt påminner diskussionen om klimatfrågan, där det är svårt att konkretisera och finna acceptens på vad dessa trender innebär.

I denna osäkerhet ska en ny svensk krigsmakt formas. Den har tre stora utmaningar. Den har bytt personalförsörjningssystem och materielförsörjningsstrategi samtidigt, den har inte tillräckligt med pengar och den är utformad mot en framtid som inte fanns 2009.

Det är otvetydigt den militära ledningen som har drivit frågan om byte av personalförsörjningssystem med sådan framgång att självaste statsrådet Tolgfors lyckades tro att det skulle bli billigare än det gamla systemet. En toppklubb i allsvenskan som vill etablera sig i Champions League skulle tvingas till ökade personalkostnader för truppen. Vi försökte göra ett liknande konststycke i reellt ekonomisk svagt utförslut.

Planen som lämnades in till regeringen i januari 2009 var underfinansierad från början, både materiellt och personellt. I Högkvareteret flyttades det ena materielsystemet efter det andra bortom 2019 för att planen skulle se bättre ut. Vem orkar ta in och ta ansvar för flottans yttstridsfunktion om ett decennium? Regeringen har också bidragit genom att låta bli att ta ett antal beslut om materiel som sedan fått skjutas till nästkommande år samtidigt som finansdepartementet lagt beslag på det uppkomna överskottet. Att myndigheten klarat sin budget hittills har sin förklaring i att organisationen är långt ifrån upprättad, än mindre övad i sammansatta förband och styrkor.

Men, det är till syveende och sist ett politiskt ansvar att landets krigsmakt utformas som statsmakterna beslutat. Olika regeringar har exempelvis fortsatt med tunneln i Hallandsåsen för att uppfylla tidigare utfästelser, trots skenande kostnader och för ett syfte som beskrivs att förkorta restiden i minuter – inte att verka krigsavhållande. Alla underlag som kommer in måste granskas och ifrågasättas för att nå ökad säkerhet i beslutet. Samtidigt är det helt orealistiskt att Sverige skulle kunna hålla sig med styrkor som ens påminner om den sammansättning vi hade för 25 år sedan. Inte ens de europeiska stormakterna klarar av att ha full bredd på sina förmågor, så hur skulle vi klara av det? I synnerhet när vi har en andel kring 1,1 % av BNP avdelat för försvaret.

Detta utgångsläge ska sedan ställas i proportion till hur omvärlden utvecklas. Här får vi avvakta Försvarsberedningen som ska beskriva sina slutsatser i sommar. Om vi tittar mot baslinjen i form av de förra beredningsrapporterna, så följer Ryssland inte CFE-avtalet längre. Detta avtal beskrevs i förra rapporten som centralt för europeisk säkerhet. Det är inte utan man undrar vad som ska behövas för att den politiska nivån ska reagera, och ett av problemen är också att regeringen ger en bild av att inte vilja lyssna in människors oro kring försvarsfrågan. Det skruvar upp tonläget i debatten och driver deltagarna från varandra, inte helt olikt en destruktiv parrelation. Konsekvenserna av diskussionerna kring vår försvarsförmåga är att vi nu förlöjligas i rysk TV på bästa sändningstid.

Så ser bakgrunden ut til den rapport som Försvarsmakten lämnade in idag. Försvarsministern var först ut i Dagens Industri, där hon slår fast att en utgångspunkt för den fortsatta diskussionen är att Försvarsmakten håller sig till de ramar som statsmakterna satt. Försvarsmakten uttalar sig via vikarierande ÖB, Jan Salestrand, och säger att redovisningen idag visar att Försvarsmakten behöver förändrade uppgifter och/eller ökat anslag. Positionerna är alltså oförändrade i sak.

Spelet är högt. Försvarsmakten riskerar att sätta en bild av en verksamhet i djup kris, medan regeringen på sikt kan riskera trovärdighet när det gäller att sörja för allmänintresset. Det är vår försvarsvilja som står på spel, den mest värdefulla tillgång vi har.

Som vanligt blir det landets kaptener och sjömän som får bära bördan av den ömsesidiga misstro som tycks finnas mellan den politiska och militära ledningen. Det är dessa som ska bära de militära kunskaperna vidare genom generationer, och de behöver vi vara rädda om. De behöver framtidstro, klara uppgifter och administrativt stöd som gör att de kan öva med sina förband. I mina mest dystra stunder undrar jag om inte elementkaffet på F 17 i själva verket var en försvarspoltisk installation signerad Anna Odell.