Kategoriarkiv: Folk och Försvar

#fofrk

Här följer du ALLT som rör Rikskonferensen i Sälen!

Längre ned finner du länkar till artiklar, bloggar, TV-inslag, radio m.m. som rör #fofrk

Titta på Johan Wiktorins anförande. Han inleder nedanstående klipp.




Kul med beröm från Folk och försvar!




Försvarsbloggaren Oroande utveckling har en bra sammanställning av artiklar.

Bilden
Tomas Ramberg, radioreporter på Ekot tog en fantastisk bild på flyget upp idag:

http://www.expressen.se/nyheter/sjostedt-fick-dela-plats-med-soder-pa-flyget/
 
 
Försvarsbloggarartikel
 
 
NATO 

 
Bakgrund och inläsning 
Här följer våra fyra artiklar skrivna som ett underlag inför Rikskonferensen
 
 
 
Ubåten 
 
 
 
MSB opinionsundersökning 
 


Försvarsministern 
 
Ryssland
 
 
Staffan Dopping
 



Svensk-finskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete, från Folk och försvar:


Alliansfriheten är en säkerhetsrisk

2014 var ett säkerhetspolitiskt dramatiskt år. Den ryska aggressionen mot Ukraina och det allt mer spända säkerhetsläget i Östersjöområdet var de kanske mest dramatiska tecknen på detta. I den svenska regeringsförklaringen från i höstas är tongångarna dock retrospektivt traditionalistiska: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet.”

Men vad innebär då alliansfrihet? Inför vårens försvarsbeslut finns det all anledning att sortera ut begreppen vad gäller denna säkerhetspolitiska linje. I praktiken har vi inte har bedrivit någon reellt alliansfri säkerhetspolitik på mycket länge: vi har faktiskt avskaffat såväl de politiska som de militära fundamenten för att kunna göra detta. Detta är en utveckling som bejakats i bred politisk samsyn under de senaste decennierna.

Traditionellt var den svenska alliansfriheten en del av den s k neutralitetspolitiken, som sammanfattades i frasen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Den krigstida neutraliteten hade i sin tur som syfte att hålla Sverige utanför krig. Neutralitetspolitiken bekläddes ofta i ”solidarisk” retorik – t ex att den inte alls omöjliggjorde engagemang för fattiga i tredje världen eller för revolutionära upprorsrörelser i Latinamerika – men i själva verket var det en djupt egoistisk politik. Den syftade till att vi skulle klara vårt eget skinn även om – vilket var fallet i de bägge världskrigen – våra grannländer skövlades. Men detta skiljde den inte från andra länders säkerhetspolitik på ett mer djupgående plan; ytterst är säkerhet en fråga om nationens överlevnad och det kan kräva amoraliska snarare än moraliska lösningar.

Går man tillbaka historiskt kan man se hur stora förändringar av svensk säkerhetspolitik som faktiskt genomförts sedan det kalla krigets slutskede. 1978 års försvarskommitté angav t ex att neutralitetspolitiken, inklusive den fredstida alliansfriheten ”allra minst får (…) ge stormakterna någon grund för misstanken att svenskt territorium kan ställas till en annan makts förfogande. Internationella bindningar vilka gör möjligheten att iaktta neutralitet illusorisk kan inte accepteras. (…) Detta innebär att vi inte kan delta i ett förpliktande utrikespolitiskt samarbete inom en grupp stater med syfte att utforma gemensamma ståndpunkter.”

Det andra, minst lika viktiga benet som alliansfriheten då ansågs behöva stå på, var ett mycket starkt nationellt försvar. På 1980-talet lade vi närmare 3% av vår BNP på försvarsbudgeten – nästan tre gånger så mycket som idag. Vi hade efter mobilisering en försvarsmakt på runt 800000 man, som bemannade 30 armébrigader, dussintals ytstridsfartyg och ubåtar samt ett av Europas starkaste flygvapen.

I efterhand har forskningen visat att den svenska neutraliteten endast var en officiell linje. Inofficiellt fanns en långtgående planering för hur Sverige skulle ta emot stöd från NATO och hur och med vem samverkan skulle ske. Samband fanns upprättat mellan de ledningsplatser varifrån det svenska försvaret skulle ledas och motsvarande i vissa NATO-länder. Redan på 50-talet NATO-anpassades flygbaser och klargöringsutrustning för att möjliggöra basering av utländskt stridsflyg i Sverige. För Sovjetunionen rådde inte några tvivel om Sveriges säkerhetspolitiska tillhörighet. På sovjetiska militära skolor ansågs Sverige som ett NATO-land i utbildningen, på operationsplanernas kartor genomförde NATO anfall över och från Sverige.

Men Sverige tog det kalla krigets slut som intäkt för att helt avskriva militära hot mot oss i vårt närområde. Sådant har vi gjort förut – försvarsbeslutet 1925 byggde t ex på att det aldrig mera skulle bli storkrig i Europa – men den här gången blev effekterna särskilt dramatiska. Nedrustningen 1996-2004 innebar att försvarsmakten numera kan försvara en mindre del av landet i högst en vecka. Hela idén med ett alliansfritt försvar är att det ska kunna försvara hela landet på egen hand under en relativt lång tid. Det kan det svenska försvaret inte nu och det kommer det inte heller att kunna i framtiden heller, även om vi så sexdubblar den årliga försvarsbudgeten. Hela försvarsstrukturen – och de marginella förändringar av den som årets försvarsbeslut kan medföra – är alltså helt orimlig för ett alliansfritt land. Att vi sedan också har varit engagerade i alla västliga militära insatser de senaste tio åren, regelbundet övar med bl a norskt och amerikansk stridsflyg i norra Sverige och är i full färd med att ingå ett s k värdlandsavtal med den enda fungerande militäralliansen i Europa är också något som varje rättrogen uttolkare av svensk alliansfrihet måste förkasta. I alla fall i ryska stabsöverstars ögon torde detta göra oss till en del av fiendesidan.

Därutöver har vi ändrat oss dramatiskt på doktrinplanet, inte minst genom den s k solidaritetsförklaringen från 2009. Intressant nog upprepas denna i stort sett ordagrant i 2014 års regeringsförklaring: ”Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.” Här säger vi alltså i fredstid att vi kommer att stödja namngivna grannländer om de blir militärt angripna, och inte alls passivt se på när de angrips (vilket hade varit den korrekta alliansfria linjen). Det faktum att vi sedan 20 år ingår i en sammanslutning av stater som strävar efter en gemensam utrikespolitik – dvs EU - strider också helt mot alliansfrihetens möjliggörande av krigstida neutralitet.

Med detta i åtanke kan man fråga sig varför alliansfriheten som begrepp har en så stark ställning i så stora delar av det politiska etablissemanget? I den allmänna opinionen har begreppet numera snarast en mindre lyskraft än alternativet, dvs alliansmedlemskap. Förklaringen är sannolikt att det stelnat till en kvasireligiös dogm, utan reell koppling till den säkerhets- och försvarspolitik Sverige faktiskt bedriver – eller för den delen de faktiska förhållanden som doldes bakom kalla krigets alliansfrihet. Skulle vi bedriva en korrekt alliansfri politik skulle vi behöva tala om t ex för våra nordiska och baltiska grannländer – inklusive Finland – att vi inte kommer att stödja dem alls om de blir angripna, att vi motsätter oss en gemensam utrikespolitik inom EU, att vi inte har något annat syfte än att klara oss själva i händelse av en konflikt i närområdet, och att vi inte vill ta emot militärt stöd av någon annan i händelse av angrepp på Sverige. Detta skulle inte göra oss populära. Men det hade varit en möjlig om än genuint amoralisk politik, om vi haft en egen försvarsmakt av 80-talsstorlek. Idag bygger hela försvarsmaktens storlek och inriktning direkt eller indirekt på att vi från en närområdeskonflikts första början samarbetar militärt med andra länder. Alliansfrihetsdogmen anger att vi ska göra motsatsen till detta, vilket gör den till en säkerhetsrisk snarare än en säkerhetspolitik; den inneboende osäkerheten genererar instabilitet både för oss själva och i vår omvärld. Utanförskapet gör också att vi inte på allvar kan ingå i djupare försvarssamarbeten, vilka inte är substitut men väl komplement till ett alliansmedlemskap. Att utreda ett alliansmedlemskap – vilket föreslagits av ambassadör Tomas Bertelman i en nyligen publicerad utredning – borde därför vara det säkerhetspolitiska förstahandsmålet under 2015.


Mike Winnerstig
Fil. dr. i statsvetenskap och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

Magnus Christiansson
Doktorand, Försvarshögskolan och Stockholms Universitet

Carl Bergqvist
Major i Flygvapnet och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms

Försvaret av Sverige

Som utlovat kommer här den sista artikeln i den artikelserie som har bäring på Folk och försvars riksonferens i Sälen som börjar i morgon. I slutet på artikeln finns "instruktioner" om hur man bäst deltar på distans.

Rubriken på denna artikel är "Försvaret av Sverige". Den första artikeln behandlade de tio största riskerna globalt, den andra beskrev närområdet, den tredje avsaknaden av en svensk säkerhetspolitisk idé. Nu har vi zoomat så långt ned vi kan, ända ner på enskild svensk medborgare.

Vem försvarar Sverige? Många svarar reflexmässigt "Försvarsmakten". Men det är inte sant. Sverige försvaras av Totalförsvaret. Men tyvärr existerar inte Totalförsvaret längre. Åtminstone inte i den bemärkelse som avsågs när begreppet myntades. Försvarsmakten kan försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. I en rikting. I en vecka. Åtminstone i teorin. Låt oss därför granska försvaret av Sverige.

Inledningsvis kan nämnas att vi under våren kommer att producera en artikelserie om Totalförsvaret med utgångspunkt från hur och varför staten förlorade greppet om Totalförsvaret och därvidlag också föreslå hur lösningen skulle kunna se ut givet dagens förutsättningar.

Åter till kärnan i Totalförsvaret, nämligen Försvarsmakten. Vi uppfattar att det finns några fokusområden kräver särskild belysning. Antingen pga att de är gravt eftersatta eller bortglömda eller pga att de är dimensionerande för övriga förmågor.Dessa är (utan prioritetsordning):
  • Det psykologiska försvaret, öppenheten och folkförankringen
  • Brigadsystemet
  • Logistiken
  • Luftförsvaret
  • Helikoptersystem
  • Territoriellt skydd till havs
  • Förkrigsförsvar inkl civilt försvar
Utmaningarna kommer inte beskrivas av oss i någon större utsträckning utan vi kommer nedan att hänvisa till andra som redan har beskrivit problematiken och utmaningarna på ett bra sätt. Du kan sedan själv välja vad du vill fördjupa dig i.

Det psykologiska försvaret, öppenheten och folkförankringen

Styrelsen för psykologiskt försvar lades ned 2009 och gick tillsammans med KBM och Räddningsverket samman i det som blev MSB. Idag är det några få individer på MSB som har rätt bagkrund och tydliga arbetsuppgifter inom det ämnesområde som förr kallades det psykologiska försvaret. Försvarsmakten har ett PSYOPS-förband i Enköping men det används endast för internt bruk och togs fram för internationella insatser.

Reservofficeren Lars Holmqvist skrev på Kungl Krigsvetenskapsakademins hemsida i förrgår. Mycket angelägen läsning: http://kkrva.se/aterskapa-det-psykologiska-forsvaret/. Lars tar upp det otroligt aktuella och angelägna problemet med blåögdheten i svenska media och den enorma lucka i informationsmiljön som bara delvis täcks upp av försvarsbloggare.

Johan Kylander är Creative Director och grundare av Stratoform. Han skriver bl a om rysk psyops och informationsoperationer här: https://goupillon.wordpress.com/. Han twittrar också mycket skickligt och lyckas på ett bra sätt blottlägga inflytelseagenters och/eller nyttiga idioters påverkan eller försök till påverkan.

Wiseman, eller snarare Carl Bergqvist skriver om vilka värderingar vi vill försvara här: http://www.expressen.se/kronikorer/carl-bergqvist/vilka-varderingar-vill-vi-forsvara/

Det som är svårast och farligast i informationsarenan är när "våra egna" går motståndarens ärenden. Som t.ex. professor Stefan Hedlund eller f.d. ambassadören Sven Hirdman.

Öppenheten och folkförankringen är två sidor av ett mynt. När alla män gjorde lumpen och fick information om ryska stridskrafter (för att det var relevant) på 80-talet så var detta inget problem. Idag är det betydligt färre som tjänstgör i Försvarsmakten och/eller Totalförsvaret och dessutom är Försvarsmakten hemligare än någonsin. Varför? Det är fullt begripligt att man inte avslöjar positioner, avstånd, ytor, tider och kapacitet. Men nu har vi hamnat i ett hemlighetsmakeri som bara drabbar oss själva. För handen på hjärtat - det motståndaren vill veta tar han reda på. Det enda som idag möjligen är dolt för motståndaren är det som aldrig trycks på papper eller skrivs på en dator. Det är sådant som är "above top secret".


Brigadsystemet

Sverige hade en gång i tiden en massa brigader. Det har vi hört till leda nu. Men den viktigaste lärdomen från förr är inte numerärer utan viljan, kunskapen och förmågan att öva med kompletta brigader. Idag kan vi inte ens öva med en (1) brigad. Ett annat bekymmer är vår markoperativa doktrin kontra reglementen och utbildningen på MSS kopplat till erfarenheter från insats. Den iterationen behöver förfinas. Om man uttrycker sig vänligt.

Intressant läsning finner man hos Johan Hansson på Ledningsstaben. Hans blogg finns här: https://ltcollibbo.wordpress.com/

Det behövs faktiskt också en fundering på brigadsystemets existensberättigande. Det finns en anledning att strida i brigader och det är det som britterna kallar "combined arms", vilket inte låter sig förklaras i en bisats men det finns goda taktiska skäl att strida så. Det förutsätter dock att motståndaren är av en typ som tar stryk av sådan strid. Frågan är hur (svenska) 2. eller 3. brigaden hade stått sig i Donbass?

Sätt dig in i den ukrainske brigadchefens situation en stund. Du slåss mot en fiende som dels består av landsmän, dels av "gröna män" från i första hand Ryssland och någonstans där bakom den ryska armén, uppblandat med civila, barn och gamla. Är det verkligen så lyckat att genomföra brigads anfall då? Eller övergår du ganska raskt till "Afghanistan-mode" med patruller, eldöverfall och CAS. Försöker binda fienden och stegvis skapa lokal överlägsenhet. Tills motståndaren kastar dig tillbaka till första världskriget som i slaget om flygplatsen i Luhansk. Ja, du fattar vinken. Hur skulle de svenska brigadernas motståndare se ut i Sverige? Kommer de urlastande i djuphamn i marschgrupperingsordning, redo att slås ut av våra brigader som givetvis är "på förhand"? Väl märkta i matchande färger? Hur ser den ideala brigadmotståndaren ut kontra vilken motståndare är sannolik på svenska mark?


Logistiken

Den svenska försvarslogistiken var för 30-40 år sedan ett sammanhållet system. Inte ett system av system utan ett enda system. Volvo, Ericsson, Scania, Hägglunds och Bofors hörsammade statens önskemål och gick statens ärenden. Staten ordnade så att industrin fick en kreativ tummelplats där de kunde testa allsköns idéer och därmed utvecklades en rad teknologier som Sverige fortfarande tjänar massor med pengar på. Nackdelen med detta var att det födde småpåveri, nepotism och insynen minskade för varje år. Dödsryckningen var NBF och slutstationen var GLC (läs gärna Borneos gästinlägg hos Wiseman). Sen tog penningrullningen slut. Eller den ströps åtminstone avsevärt.

I sin iver att fortsätta det "lyckade" projektet att skapa transparens inom materielanskaffningen och logistiken tillsatte regeringen en enmansutredning där förre GD för FM, Marie Hafström, kom fram till att det mesta av stödet till Försvarsmakten skulle läggas ned och ersättas med en ny myndighet. Det hade så här i efterhand kanske varit det bästa för alla parter. Men så blev det inte utan istället genomfördes under 2012 och 2013 s.k. "Omdaning logistik". Nu är alla organisationer kvar, de har separata ledningar och deras ansvar och uppgifter går i varandra. Insynen och transparensen är sämre än någonsin. Men värsta av allt - stödet till Försvarsmakten är så dåligt att det sedan lång tid tillbaka fått operativ påverkan.

Vi har nu en systemkollaps av systemkollapser. Istället för en enda stödmyndighet hanteras nu totalförsvarets logistiksystem inkl materialanskaffning och livscykler, infrastruktur för logistik, utredning och utveckling samt beställning och genomförande av följande organisationer: FMV, FMLOG, PROD FLOG, LEDS, INSS J4, ATS/MTS/FTS, FOI, MSB, FortV, TrängR, FömedC, FMTS, FMTM,  Energimyndigheten, Socialstyrelsen, Transportstyrelsen, Trafikverket samt ett mycket stort antal företag (det finns ca 1000 registrerade leverantörer i PRIO).

För en soldat som skall riskera livet i Mali och som kommer till Servicecenter inne på Karlsborgs fästning som drivs av FMLOG (som ingår i Försvarsmakten) är det obegripligt att hen inte kan få ut rätt utrustning i rätt tid. För ingenjören på Mali 00 ur Ing2 i Eksjö som bygger camp i Timbuktu är det svårt att förstå varför avtal inte är tecknade och varför FMV skickar ner fel person vid fel tidpunkt. För skattebetalarna är det mycket svårt att förstå varför materiel som är fullt fungerande och som använts i Afghanistan inte kan användas i Mali. Det finns ett oräkneligt antal exempel på hur systemkollapsen slår mot enskilda soldater och bränner skattepengar utan att nå någon effekt.


Luftförsvaret

Förutom Gripen-systemet så lämnar försvaret av det svenska luftrummet en hel del att önska. Främst gäller det luftvärn, långräckviddiga bekämpningssystem och UAV. Gripen-systemet har bevisat sin interoperabilitet flera gånger och är en enabler om vi vill öka vårt samarbete med andra länder, .t.ex. genom ett NATO-medlemskap.

Gripen News är en välkänd försvarstwittrare som hängt med länge och har många följare. Han driver också en utmärkt blogg. Han publicerade i torsdags en angelägen artikel om Luftförsvarsutredningen som du kan läsa här: http://gripennewsthread.blogspot.se/2015/01/luftforsvarsutredningen-2040-slutrapport.html

Wiseman skriver här om Flygvapnets krigsflygbaser: http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/12/julkalender-2014-lucka-21.html

Det finns även en bra sammanfattning av förra årets diskussioner om kryssningsrobotar här:
http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/04/mer-om-kryssningsrobotar.html

Gripen-systemet är sannolikt garanten för att en angripare avstår från att angripa Sverige. Men garantin har begränsningar främst beträffande beväpningen men också det faktum att det om ett antal år måste uppgraderas i takt med att Ryssland utökar sin arsenal och anskaffar nya och bättre system.


Helikoptersystem

De gamla systemen Helikopter 4, 9 och 10 har ersatts av helikopter 1415 och 16. Enligt tidsplanen ska samtliga 18 exemplar av HKP 14 vara levererade till Försvarsmakten under 2019. Projektet har präglats av kraftiga förseningar. Se ovan om logistik och materielinköp. Var det rätt att avveckla Hkp 4 och 10? Skipper har skrivit en del om det här: http://navyskipper.blogspot.se/2014/12/att-gora-om-samma-misstag-gang-efter_6.html

Man bör ställa sig frågan vad vi skall använda helikoptrarna till? Ett tag skulle vi ha en US Marines-liknande enhet i Karlsborg som kallades LBB, Luftburen Bataljon. Helikopter 4 utgjorde därvid en svensk ålderstigen lågbudgetvariant på Boeings V-22 Osprey eller möjligen CH-47 Chinook. Även faktiskt just US Marines använda CH-46 Sea Knight som är tillverkarnamnet på Hkp 4. LBB avvecklades 2013.

Specialförbanden använder sig av Hkp 15 och 16 och har ett stödförband som heter Särskilda helikoptergruppen. MEDEVAC är ett annat viktigt användningsområde för helikoptrar. Några av Hkp 16 inreddes för MEDEVAC på förbandet SAE i Afghanistan men de har avvecklats och hemtransporterats. Vad som händer med dem nu är för oss okänt. Helikoptrar ingår också i NBG och några är på väg till Adenviken just nu inom ramen för ME 04.

Det finns också en lång och infekterad debatt om Försvarsmakten kan och skall stödja polis och räddningstjänst. Bra sammanfattning av Skipper här: http://navyskipper.blogspot.se/2014/08/en-nationell-helikopterstrategi-ar.html

Även detta inlägg som en replik på ett blogginlägg av Sten Tolgfors är läsvärt: http://navyskipper.blogspot.se/2014/11/sten-tolgfors-och-helikopterformagan.html


Territoriellt skydd till havs

Marinen och Kustbevakningen samt Flygvapnets förmåga till sjömålbekämpning kommenteras inte alls av oss. Läs istället följande inlägg för att samla underlag inför Rikskonferensen:

http://navyskipper.blogspot.se/2014/07/den-standigt-minskande-marinen.html

http://www.svd.se/naringsliv/branscher/industri-och-fordon/saab-koper-kockums_3463120.svd

http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/01/gastinlagg-marinen-behover-mer-pang-for.html

http://skeppsbrott.blogspot.se/2014/12/tio-ar-senare-under-askan-glimmar-gloden.html

http://annikanc.com/2014/10/24/undervatten/


Förkrigsförsvar inkl civilt försvar

Ta en titt på vårt inlägg "Krigets första timmar". Fundera lite på hur väl förberedda vi är för ett Ukraina-liknande scenario. Byt ut Krim mot Gotland och Donbass mot Skåne. Inte för att det just nu finns någon rimlig händelseutveckling som talar för att Ryssland skulle angripa oss på land men använd det som ett exempel för att få en bild av krigets första timmar och dagar. Fokusera därvidlag på det som normalt sett inte kallas krig. Det som skildras i filmen "Förebudet". Det som går att ge en rimlig förklaring. Händelser i cyberarenan eller i den "biologiska och kemiska arenan".

Läs gärna inlägget "Hotbilden" om subversion, sabotage och informationsoperationer i ett förkonfliktstadium.

Utöver ovanstående skulle även följande problemområden behöva beskrivas närmare:

 

Nu är det dags att förbereda sig för morgondagens Rikskonferens. 

Rikskonferensen 2015 inleds, av Folk och Försvars ordförande, Göran Arrius. Första talare är utrikesminister Margot Wallström. Statsminister Stefan Löfven, vars medverkan vid Rikskonferensen bestämdes i och med beskedet om extra val, befinner sig under söndagen i Paris, med anledning av händelserna i Frankrike.

Börja med att titta i programmet som förenklat ser ut så här:

12:30 Välkomstord

12:35 Svensk säkerhetspolitik 2015 
Margot Wallström, utrikesminister

13:05 Sveriges säkerhetspolitik: tre perspektiv
Annie Lööf, partiledare (C)
Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
Jan Björklund, partiledare (FP)

14:05 Ryssland: ambition och förmåga
Gudrun Persson, forskningsledare FOI
Johan Norberg, förste forskare FOI
Torbjörn Becker, föreståndare Stockholm Institute of Transition Economics (SITE), Handelshögskolan1

14:45 Mellanöstern: en region i konflikt
Bitte Hammargren, journalist, författare, mellanösternkännare

15:35 Ebola: hot mot fred och säkerhet
Björn Olsen, professor infektionssjukdomar Uppsala universitet – inledning 10 min
Mats Karlsson, direktör Utrikespolitiska institutet
Ann-Charlotte Zackrisson, chef enheten för insatser MSB

16:15 Perspektiv
Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF
Ellinor Eriksson, förbundsordförande SSU
Linda Nordlund, förbundsordförande LUF

16:45 Utrikespolitik i en förändrad miljö 
Margot Wallström, utrikesminister
Erkki Tuomioja, utrikesminister Finland

17:15 Paneldiskussion: framtida verktyg för fred
Fredrik Löjdquist, OSSE-ambassadör
Sven-Eric Söder, generaldirektör FBA
Linda Nordin, generalsekreterare Svenska FN-förbundet

17:50 Paneldiskussion: slutsatser för oss
Karin Enström, vice ordf utrikesutskottet (M) – inledning 5 min
Kenneth G Forslund, ordf utrikesutskottet (S)

Håll sedan koll på den här sidan efter livesändningar på webben: http://folkochforsvar.se/rikskonferensen.html

Följ hashtaggen #fofrk på Twitter.

Och se till att du följer alla på Försvarstwittrartoppen

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Gästinlägg: Värnplikt – inte frivillighet

Christian Carlsson, 1:e vice ordförande för KDU
Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu ta sig an framtidens försvar utan ideologiska skygglappar, skriver Christian Carlsson, vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

I helgen inleds Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Intresset för försvars- och säkerhetsfrågor är större än på länge i Sverige och det med rätta. De väpnade konflikterna i mellanöstern, kränkningarna av svenskt luftrum, ökad militär närvaro i Östersjön och ett Ryssland som under många år kraftigt ökat sin militära förmåga har bidragit till att vi befinner oss i ett nytt och allvarligare säkerhetspolitiskt läge. Ingenting tyder dessvärre på att situationen kommer att förbättras inom överskådlig tid.

Vi kan aldrig med säkerhet veta vad omvärlden har för avsikter eller vilka försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar som Sverige kommer att ställas inför. Vi vet dock att vårt land är värt att kunna försvara och att vi därför alltid måste ha ett starkt försvar. Den svenska försvarsförmågan är dessvärre eftersatt och KDU har sedan länge både efterlyst mer resurser till försvaret och ett svenskt medlemskap i Nato. Detta är ett måste om vi ska kunna återupprätta en försvarsförmåga värd namnet.


Bristerna i dagens personalförsörjningssystem är också oroväckande och måste åtgärdas. Regeringen har nyligen beslutat att återinföra möjligheten att kalla in tidigare värnpliktiga till repetitionsövningar. Detta är något vi unga kristdemokrater välkomnar, men det räcker endast som ett första steg på vägen.

KDU var motståndare till den förhastade övergången från värnplikt till frivilligförsvar år 2009 och vi har varit det sedan dess. Försvarsmakten har idag svårt att fylla sina förband och vi välkomnar därför den välbehövliga debatten om återinförd värnplikt. Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu våga ta sig an frågan om framtidens försvar på ett trovärdigt sätt – utan ideologiska skygglappar.


I ett civiliserat samhälle har medborgare både rättigheter och skyldigheter. För oss unga kristdemokrater är det självklart att man som medborgare har en moralisk skyldighet att ställa upp för sina medmänniskor och bidra till att försvara vårt fria och demokratiska samhälle. Denna skyldighet bör rimligtvis också kunna återspeglas i lagen i form av värnplikt.

Fördelarna med värnplikt är många. Värnplikt tydliggör medborgerliga skyldigheter och rättigheter och främjar viktiga värden som personlig mognad, ökad försvarsvilja och stärkt samhällsgemenskap. Det sistnämnda är kanske särskilt viktigt i vårt samhälle som i hög grad präglas av mångfald. Ovan nämnda argument är goda men dock endast sekundära i sammanhanget. Det är försvarsförmågan som ska stå i centrum för försvarspolitiken.

KDU förespråkar ett personalförsörjningssystem baserat på värnplikt för att Sverige ska kunna klara personalförsörjningen. Vi anser att värnplikten ska kompletteras med kontrakterade soldater som inte enbart kan användas vid insatser hemma och i närområdet utan som också ska kunna användas för militära insatser utomlands. På så vis får vi ett hybridförsvar som både ger yrkessoldaternas professionalitet och fullskaliga förband. Vi skulle bredda rekryteringsbasen till Försvarsmakten samtidigt som vi stärker såväl försvarsviljan som försvarsförmågan i landet. De som är bäst lämpade att försvara landet är också de som bör tränas för att försvara landet. Därför måste Försvarsmaktens personalförsörjning baseras på plikt – inte frivillighet.

Christian Carlsson,
förste vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Inför Folk & Försvar – Del 2 – Kommer ÖB att tala klarspråk?

"ÖB brukar skjuta skarpast i Sälen"


Så rubriksatte SvD min senaste kolumn som publicerades i fredagstidningen, men som inte kom upp på webben förrän sent i går kväll. Lite fördjupade kommentarer i ämnet publicerade jag här på bloggen igår. Min retoriska fråga handlar givetvis om huruvida ÖB kommer att tala klarspråk med anledning av det mycket svåra läge vi befinner oss i, samtidigt som vårt försvar blir mindre och mindre för varje beslut som fattas. Jag tror och hoppas det!



För övrigt så rekommenderas lite annan läsning inför konferensen.
Till att börja med så är det väl värt att läsa Claes Arvidssons gästledare i SvD med rubriken "Försvaret likt en blindtarm"

Därefter så bör man läsa intervjun med försvarsminister Hultqvist i DN under rubriken
”Enighet om försvaret är en viktig signal till omvärlden” och i synnerhet Ewa Stenbergs efterföljande analys där hon konstaterar att allt ligger i händerna på S när det gäller ett medlemskap i NATO.

Ni bör även läsa en artikel hos Folk & Försvar signerad av min kollega från Finland James Mashiri, som efterlyser en lika bra och öppen försvarsdebatt i Finland som vi har i Sverige. Något som får ses som ett bra betyg till Sverige och Försvarsmakten.

I morgon söndag börjar konferensen i Sälen, och då skriver jag ytterligare en artikel, men på annan plats, så glöm inte att tillämpa regel 5 enligt internationella sjövägsreglerna.
  

Inför Folk & Försvar – Del 1



På söndag startar årets viktigaste försvarskonferens i Sälen arrangerad av Folk & Försvar. Min uppfattning är att vi under de senaste åren har haft en mycket intensiv försvarsdebatt i Sverige. Den startade på allvar då det stod fullständigt klart att regeringen Reinfeldt hade offrat försvaret till förmån för att driva igenom andra reformer. Men av någon outgrundlig anledning så har den intensiva debatten ändå inte inneburit en enda konkret åtgärd för att - på riktigt - stärka vår försvarsförmåga. Det har istället bara blivit prat, prat och åter prat.

De båda försvarsbesluten 2000 och 2004 var fullkomliga katastrofer för försvaret och svensk försvarsförmåga. Även om dessa beslut inte på något sätt går att försvara så togs de i en annan tid då bedömningen var att ingenting skulle kunna drabba Sverige under överskådlig tid, vilket skulle visa sig vara helt fel. Därför blir det än märkligare att försvaret hanterats lika styvmoderligt trots att omvärldsläget nu är radikalt förändrat.

Det nya förfallet började runt 2008 genom att regeringen gav genomförandegruppen fria händer och där man godtyckligt strök ett stort antal viktiga materielprojekt, bland annat luftvärnsrobotar till visbykorvetterna. Sedan dess har vi haft Georgien, en hel försvarsgren måste avvecklas, en-veckasförsvaret, ryska påsken, Krim, Ukraina, ryska adventen med strategiskt bombflyg osv osv. Alla signaler har pekat på att något inte har varit som det ska, vilket hela tiden har eskalerat så pass mycket att snart ingenting längre är som det borde vara.

Från politiskt håll ansåg man för 17 månader sedan att "Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering."

Det satsningar och uppgraderingar som avsågs för flyget var reduceringen av 100 flygplan till 60. För marinens del var det nödvändigt underhåll på stridsbåt 90, och för arméns del renovering som innebar att endast 1/3 av stridsvagnsbeståndet kommer att förbli modernt. I mina ögon ytterst oseriöst.

Har vi sett ett enda konkret exempel på riktiga satsningar efter dessa låtsas-satsningarna nu när våra grannar på andra sidan beter sig som skurkar i Östersjöområdet? Nej ingenting förutom ett antal åtgärder som närmast kan betraktas som kosmetiska.

År 1999, d.v.s. inför försvarsbeslutet 2000 konstaterade regeringen i sin proposition att man inte såg  något hot mot Sverige under överskådlig tid. År 2014 har vi fått något som vi kan likna med ett nytt kallt krig på halsen. Trots det är FM köpkraft 18 mdkr lägre 2014 än den var 1999. Det beror på att vårt försvar alltid har kostat 40 miljarder oavsett tidpunkt.

Den enda konkreta åtgärderna från politikerna för att råda bot på det bekymmersamma läget har således varit prat, prat och fortsatt prat. Detta trots att ÖB gång på gång har försökt att förklara läget - ända fram till den olycksaliga anmälan efter nyårsintervjun, och den påföljande sjukskrivningen.


Om just detta och lite annat skriver jag i min kolumn i fredagens SvD som ni än så länge bara kan läsa i pappersupplagan.




Även om vi är många försvarsdebattörer och skribenter som gör allt vad vi kan för att påvisa det prekära läget för vårt eget försvar, och ställa det i paritet mot omvärldsläget så räcker det inte till. Jag har under de dryga fyra år jag skrivit om försvarsfrågor konstaterat att den enda som inte kan total-ignoreras av politisk nivå när det kommer till försvarsfrågan så är det ÖB. När ÖB talar så lyssnar media, och när media blir tillräckligt angelägna att få svar så svarar politikerna vare sig de vill eller inte.

Av den anledningen anser jag att ÖB nu måste ta bladet från munnen ännu en gång och tala klarspråk på samma sätt som han gjorde i Almedalen sommaren 2012. Det var ord och inga visor, men resultatet blev att hela Sverige lyssnade. Det var innan Krim, Ukraina och det nya kriget i Europa. Det var före tidpunkten då läget på och över Östersjön förvärrades avsevärt, och det var definitivt före höstens undervattenskränkning av svenskt inre vatten.

Hade ÖB deklarerat motsvarande fakta i dag, på samma raka sätt som tidigare så tror jag att det tagit en annorlunda vändning än vad det gjorde då. Sådant klarspråk hade inte gått att prata bort lika enkelt i dag. Problemet är att minnet är extremt kort hos gemene man, i synnerhet när det kommer till försvarsfrågorna, och därför krävs ständiga påminnelser om läget i vårt försvar.

Uttalandet sommaren 2012 och nyårsintervjun samma år hade förmodligen sitt pris på flera sätt, och det innebar enligt alla bedömare att det blev extremt kyligt mellan regeringen/försvarsdepartementet och Försvarsmakten. Men ÖB:s uppgift är inte att vara "bästa broder" med försvarsministrar.  Uppgiften är att ge det bästa professionella rådet till en regering oavsett färg, och dessutom tydligt anmäla när han inte kan lösa sin huvuduppgift - att försvara Sverige. Allt detta gjorde nuvarande ÖB enligt min mening på ett exemplariskt sätt fram till sin olycksaliga sjukskrivning vid ett flertal tillfällen.

Från politiskt håll så har det trots detta som sagt enbart varit en massa prat. Från Alliansens sida har man inte gjort någonting konkret alls. Nu återstår då att se vad Socialdemokraterna kan åstadkomma genom försvarsminister Peter Hultqvist, än så länge ingenting. Det sista hoppet som finns kvar är det kommande försvarsbeslutet under våren 2015. Vem kunde för tio år sedan förutspå att vi år 2015 skulle sätta allt vårt hopp till Socialdemokrater som avvecklade hela försvaret 2000 och 2004? Förmodligen ingen.

Jag hoppas verkligen att vi har nått "point of no return" inom försvarspolitiken och att vi kommer att få se ett rejält uppvaknande eftersom det inte längre finns några alternativ.

Vad vore då ett bättre tillfälle än under Folk & Försvar att ÖB ånyo tog bladet från munnen och talade klarspråk så att folk begriper vilket prekärt läge vi har hamnat i på grund av åratal av underfinansiering. Ännu bättre vore att politikerna deklarerade kraftåtgärder som inte bara blir prat utan gör skillnad. 

Pratkvarnarnas tid är förbi!

Sälen 2015

På söndag drar Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen igång och jag kommer själv att närvara där. Det finns många som har förhoppningar på konferensen om att det är nu det ska ordning, reda och ökade anslag i försvarspolitiken. Jag är dock av uppfattningen att man inte ska hoppas för mycket. Det finns en överenskommelse i Försvarsberedningen om vart man ska och vilken finansiering som partierna har kommit överens om. Jag tror tyvärr inte den har förändrats, allra minst med tanke på den debattartikel som allianspartiernas försvarspolitiska företrädare hade i NWT i onsdags. Ett nytt utspel i Sälen skulle i så fall markera att dessa hållits ovetande om en ökad anslagsnivå och det skulle kunna ifrågasätta hela Decemberöverenskommelsen, där just försvaret var en av de tre frågor som utpekades att det fanns blocköverskridande samarbete. Jag blir dock glatt överraskad om jag har fel. Jag håller det däremot inte för otroligt att det senare inför att propositionen ska läggas, kommer utspel om ytterligare höjda försvarsanslag. Se till exempel intervjun med Peter Hultqvist i DN idag.

En fråga som dock ligger mer öppen inför försvarsbeslutet senare i vår rör personalförsörjningen, där försvarsminister Peter Hultqvist tidigare talat om att man ska se över möjligheterna att återinföra någon form av värnplikt. Här föreslår jag att man läser Callis Amids artikel i Svensk Tidskrift om behovet av att återinföra såväl värnplikt som civilplikt, men i kombination med ett yrkesförsvar. Mina egna tankar om ligger mycket nära de Amid framför.

En annan rekommenderad läsning är bloggande finländske officeren James Mashiri som efterlyser en öppnare försvarsdebatt i Finland och att man lär av Sverige på den punkten. Tänkvärt även för oss svenskar att få ett perspektiv utifrån. Utan en öppen och transparent debatt, ingen utveckling.

En svensk säkerhetspolitisk idé

Hur lyder Sverige säkerhetspolitiska idé? Kan alla svara på det? När man gjorde lumpen fick man lära sig att det var viktigt att kunna rabbla postinstruktionen om översten kom på besök. Annars blev det underkänt. Som ung officer lärde man sig att avlägga en s.k. ”snärtig fältanmälan” som inbegrep vad man sysslade med och var man befann sig samt något om vad syftet var med det hela. Kan man tänka sig att alla som arbetar direkt eller indirekt med Sveriges säkerhet också bör kunna återge landets säkerhetspolitiska idé? Ja, absolut! Men kan alla officerare göra det? Kan alla civilanställda i Försvarsmakten göra det? Kan personalen på MSB, FOI, FRA, TRM, KBV, FBA och FHS göra det? Kan alla poliser göra det? Inte för att alla dessa människor varje dag bedriver verksamhet inom ramen för den svenska säkerhetspolitiska idén men skall man tro på Försvarsberedningens säkerhetsmål så gör de det indirekt.

Men problemet kanske inte ligger där? Problemet kanske inte är att den säkerhetspolitiska idén inte är spridd utan problemet kanske är att den inte finns?

Häng med, låt oss gå på jakt efter en svensk säkerhetspolitisk idé!

Den första platsen man letar på är givetvis regeringens hemsida. Det vi helst vill ha är ett beslut fattat av en bred riksdagsmajoritet. Varför inte ett försvarsbeslut? Vi hittar följande formulering:
”Arbetet med att förbereda ett nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut inleddes 2012. Målsättningen är att regeringen ska lägga fram en försvarspolitisk inriktningsproposition för riksdagen under 2015.”

Ok, något beslut finns alltså inte. Men det kanske ändå finns formuleringar som är användbara. Vi letar vidare och hittar:

”Europa präglas i dag av ömsesidiga beroenden. Säkerhetspolitiska möjligheter och utmaningar som Sverige ställs inför delas i hög utsträckning av övriga Europa. Det går inte att föreställa sig en militär konflikt i vårt närområde som enbart skulle påverka ett land.”

Ukraina? Kanske?

Vidare står det:

”Samarbetet inom Europeiska Unionen (EU) intar en särställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Sambandet mellan vår säkerhetspolitik och vår europapolitik är uppenbart. Sveriges säkerhet stärks genom europeisk integration. Regeringen menar att det ligger i Sveriges intresse att genom nära samarbete stärka medlemsstaternas gemensamma säkerhet samtidigt som EU, genom att vara en effektiv säkerhetspolitisk aktör, kan verka för en fredlig och demokratisk utveckling i omvärlden.”

Det var bättre än ingenting och vi börjar förstå att internationalisering, globalisering, samarbete, handel och ömsesidiga beroende är nyckeln till säkerhetspolitikens utformning. Kanske. Dock bör man ha i minne att EU inte i första hand är en säkerhetsorganisation utan en handelsorganisation. Det utrikes- och säkerhetspolitiska spelet i Bryssel är lågt prioriterat och en del skulle t om säga att det har låg status. Fråga personalen på EU Military Staff.

För att förstå mer bläddrar vi vidare till UD och den Den utrikespolitiska deklarationen. Det kanske inte skall ha någon betydelse - men det känns lite osäkert att lita till en av Alliansen utgiven utrikespolitisk deklaration - när vi nu har en S/Mp-regering.

Hur som helst - den utrikespolitiska deklarationen anno 2014 känns väldigt Carl Bildtsk. Han lyckas få med Balkan även om det aldrig varit stillsammare där. Men det finns ingenting som liknar en säkerhetspolitisk idé - annat än att säkerhet är något vi åstadkommer tillsammans med andra. Det är en säkerhetspolitisk princip men det är inte en idé designad av Sverige. Det är en grundläggande förutsättning.

Vi får rota djupare i arkivet helt enkelt. Få se nu, i maj 2013 lämnade Försvarsberedningen sin rapport "Vägval i en globaliserad värld". Där borde det åtminstone gå att finna något om försvarspolitik och säkerhetspolitik som visar hur vi svenskar tänker. Eller åtminstone bakgrunden till den förda politiken. Man skall dock komma ihåg att när rapporten kom ut så hade Euromaidan inte startat. Vid den tidpunkten hade inte ens det ryska importstoppet av ukrainska varor trätt i kraft så det var sannolikt endast några personer med tjocka glasögon på MUST, FOI eller FRA som kunde hinta om den kommande utvecklingen. Av detta finns det alltså, självklart, inte något spår i Försvarsberedningens rapport. Det konstateras lakoniskt att Ukraina inte längre driver på för ett NATO-medlemskap. Jämför det med att folk idag tycker att ansökan om svenskt eller finskt NATO-medlemskap är en eskalering! Snacka om ny normalbild...

Hela kapitel 8 handlar om Ryssland. Den viktigaste formuleringen lyder: "Försvarsberedningen noterar att utvecklingen i Ryssland sedan 2007 gått i en auktoritär och repressiv riktning". I övrigt har man även koll på att media är "närstående staten" och att rättssystemet är satt ur spel.

Ordet "Krim" finns inte med någonstans i rapporten. Därvidlag kan vi inte låta bli att credda oss själva... Jämför med timelinen för invasionen av Krim.


Nåväl, på sid 147 hittar man den märkliga formuleringen "Rysslands konventionella militära förmåga ökar sedan länge från en låg nivå.". Man undrar om Cecilia Widengren skrev dit den efter att revideringen var klar... Lite senare i samma stycke hittar man dock "Landet har idag en ökad militär förmåga jämfört med den mycket låga nivån på det sena 1990-talet". Man förstår att hela Försvarsberedningen lutar sig mot dessa beskrivningar. I stycken som avser den ryska försvarsreformen så har FOI och Carolina Vendil Pallin fått rejält genomslag. Den förutspådda övningsverksamheten hade man lite svårare att sia om. Zapad 13 hade man framför sig och man kan väl säga att man då inte hade en aning om den och alla tillkommande övningars komplexitet när texten författades. Eller så visste underrättelsetjänsten men ville inte att vi skulle berätta vad vi visste.

I slutet av rapporten finns de säkerhetspolitiska målen och de lyder som följer:

De av Försvarsberedningen föreslagna och av riksdagen beslutade målen för vår säkerhet är:
  • att värna befolkningens liv och hälsa,
  • att värna samhällets funktionalitet och
  • att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.
Vad har allt detta med en svensk säkerhetspolitisk idé att göra? Mål är ju inte samma sak som idéer? Det är ju rimligen hotbilden som dimensionerar säkerhetspolitiken. Och i och med att den hotbild som beskrivs bara ett år senare var obsolet så verkar inte detta vara dokumentet vi söker. 
 
Det sista dokumentet vi söker i är den senaste rapporten från Försvarsberedningen, den som sköts upp pga händelseutvecklingen i omvärlden, men slutligen nådde Fritzes tryckpressar i maj 2014, "Starkare försvar för en osäker tid".
 
Där har hela händelseutvecklingen i Ukraina kommit med och plötsligt "markerar Ryssland sin stormaktsposition med  alla tillgängliga medel inklusive militära". Men sen är det som att det ändå inte går att ta in det här med angripare och "stormakt röd". Vi hade ju bestämt att den hotbilden inte längre existerar! Så sent som i oktober 2012 slog Cecilia Widengren fast att Ryssland drar sig österut. Att Europa är säkrare än på länge...
 
I kapitlet 3.2 Svensk säkerhetspolitik förekommer en rad formuleringar som kan tjäna som grund för en säkerhetspolitisk idé. T.ex. "Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets politiska oberoende och självständighet.". Ja, det är ett sätt att beskriva syftet. Men egentligen är det en innehållslös floskel, en politisk plattityd. Vidare, "Hävdandet av vårt lands suveränitet och territoriella integritet är en nödvändig förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet.". Ja, exakt, det är en förutsättning.
 
Sedan kommer det igen: "Sverige kan inte och vill inte isolera sig från omvärlden. Sverige är inte ensamt. Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra och hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer."
 
Japp. Men den 3 oktober 2014 säger Stefan Löfvén att det är uteslutet att Sverige skulle gå med i NATO. Då har han inte ens utsett försvarsminister i sin regering.
 
Hur är detta möjligt? Hur kan den nytillträdda statsministerin i oktober säga att Sverige inte skall ansöka om medlemskap i NATO när en enig Försvarsberedning i maj skriver att hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer? Hur skall vi i Sverige kunna enas om en säkerhetspolitisk idé under sådana förhållanden?
 
Lite längre fram står det dessutom att "Det inte går att föreställa sig att en militär konflikt i vårt närområde enbart skulle påverka ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt."
 
Jaha? Vilka andra länder pratar vi om? Skall vi tolka det som att om Baltikum blir angripet (vilket är det mest sannolika händelseförloppet i vårt närområde) så kommer vi att ingripa med stöd av solidaritetsförklaringen och då hamna mitt i en NATO-konflikt (baltländerna är NATO-medlemmar) utan att själva vara medlemmar i NATO? Eller är det Danmark, Norge, Tyskland eller Polen som blir angripna. Och de är också EU-länder. Och medlemmar i NATO. Hur skall detta gå till? Aha! Det är inte vi som skall skynda till andras hjälp utan de skall skynda till vår hjälp? Men hur var det nu...
 
Lite längre fram finns också bakgrunden till HNS MOU med: "För att utveckla Försvarsmaktens förmåga att genomföra operationer i Sverige, i närområdet och utanför närområdet behöver förutsättningarna att ge och ta emot militärt stöd från andra länder förbättras."
 
Men vem skall skicka militärt stöd? Frågan ställdes direkt till en talesman för NATO vid NATO HQ i Bryssel nyligen och man upprepar samma svar som Rasmussen gjorde på Folk och försvar 2013. Det blir inget stöd från NATO så länge Sverige inte är medlem. Vem skall då hjälpa oss? Irland? Malta? Cypern? Finland lär ha mer att göra än vi vid en väpnad konflikt med Ryssland. Vi får hoppas på Österrike då.
 
Det finns så många motsägelser på det säkerhetspolitiska området så att man blir alldeles snurrig.
 
Men - vilken tur - på söndag börjar Folk och försvars konferens. Och då kan dessa frågor ställas till de som formulerat innehållet i de olika dokumenten. Särskilt försvarsminister Peter Hultqvist som suttit i Försvarsberedningen och därmed måste anses delaktig i att ta fram formuleringarna.
 
Vi anser, för övrigt, att Sverige bör gå med i NATO.

Närområdet

Inför Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen som börjar på söndag publicerar vi ett antal artiklar som kan tjäna som bakgrund och om man vill - inspiration - inför konferensen. Artiklarna är inte på något sätt heltäckande och självklart kommer mycket annat att diskuteras på konferensen, men de kan fungera som en ingång och en uppfräschning.

Igår skrev vi om världens 10 största risker och idag krymper vi perspektivet till vårt närområde. Under de kommande dagarna kommer vi att beskriva Sveriges säkerhetspolitiska idé (fredag) och slutligen Försvarsmakten (lördag). Sedan bör du vara väl rustad för att delta i konferensen. Mer om hur du deltar på lördag.

Det finns ett antal faktorer eller situationer som präglar den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde. Dessa är (enligt oss); Den polsk-baltiska historien, Den finska motviljan, Den tyska ekonomin, Den dolda alliansen, USA:s maktprojektion, Tyngdpunkt Gotland och Putins rövarband.

Den polsk-baltiska historien

Dessa länders historia präglas av sina relationer till stormakter och det faktum att de blivit ockuperade flera gånger. Detta är en väsentlig skillnad mot kanske främst Finland som vi återkommer till. Polen hade under 1800-talet en långt gången integration med Frankrike vilket inte många känner till. Den demokratiska traditionen var mycket stark. Det fria Lettland var en mycket stolt nation. President Cakste var populär och icke-despotisk. Hans hus i Riga rymmer en spännande berättelse om hur KGB tog över huset under Sovjettiden men hur det nu återbördats till familjen Cakste som idag driver hotell i samma hus. Minns härvid också hur dessa länder ockuperats både av Nazi-tyskland och av Sovjetunionen under WWII men också för flera hundra år sedan - av Sverige. Ockupation och imperialistiska stormakter är något som orsakar stark ilska och väcker känslor i dessa länder. Idag kan man konstatera att det bästa som hänt för Polen och Baltikum är att de anslöt sig till NATO. Detta gäller främst Baltikum som består av små länder och små ekonomier. USA har förstärkt med marktrupp genom att 173rd Airborne Brigade i Vicenza, Italien har roterat ut en bataljon med ett kompani vardera per land. Dessutom har Baltic Air Policing flera baser i länderna och idag är det kvalificerat NATO-flyg från länder som Frankrike, Holland, Belgien, Storbritannien m.fl. som baserar där och utgör incidentberedskap. Balterna har slitit hårt för att integreras internationellt, både i EU BG men främst i ISAF. Polen är minst sagt USA-vänligt.

Den finska motviljan

Finnarna är sig själva nog. De har en gång visat att de kan slå tillbaka ryssen och detta har de levt på sedan dess. Viljan att ansluta sig till allianser är låg trots politiska budskap på sistone. Talar du med en finsk officer så är det första han säger: "Vi har Europas längsta landgräns mot Ryssland" och det andra är: "Låt dem komma, vi slåss till sista man". Detta är den finska säkerhetspolitiska idén. Nu hoppas vi att detta konstaterande leder till en rad påhopp från finska försvarstwittrare men också ett och annat igenkännande skratt. Sverige gjorde bort sig rejält när vi 1991 lämnade in ansökan om EU-medlemskap utan att berätta det för Finland, även om det efteråt visade sig vara taktiskt riktigt. Finland har Euro sedan 1999 och valde att ansöka om inträde i EMU utan att samordna med Sverige. Där står vi idag. Finnarna gick före med arbetet inför tecknandet av värdlandsavtal även om MOU till slut tecknades samtidigt. Sverige var rejält på efterkälken där ett tag. Kanske kommer vi snart i balans och kan lämna in en gemensam ansökan om NATO-medlemskap. Helst i år.

Den tyska ekonomin

För Sverige betyder den tyska ekonomin otroligt mycket på många områden men säkerhetspolitiskt innebär den framförallt att Tyskland balanserar sina behov och utmaningar med Rysslands politiska läge. Den tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder är nära vän till Putin och Tyskland är i viss mån beroende av energiimport från Ryssland, främst gas. Det finns omfattande tyska investeringar i Ryssland och Ryssland är en inte alldeles obetydlig exportmarknad för tyska produkter. Utöver det är Tyskland hela EU:s motor. Tysklands BNP är en fjärdedel av EU:s BNP. Tyskland flaggar nu för att man kan tänka sig ett EU utan Grekland och i värsta fall innebär det att andra PIIGS-länder följer efter. Lämnar sedan Storbritannien EU och Frankrike hamnar i recession då får vi sannolikt se ett Tyskland som isolerar sig och t om stärker banden med Ryssland. Just detta förhållande spelar Putin mycket högt med. Tyskland har en ganska stark försvarsmakt (t.ex. världens tionde största flygvapen) men framförallt en urstark försvarsindustri. På senare år har Tyskland även involverat sig internationellt, om än i mindre omfattning än de flesta andra. Svenskar som tjänstgjort i Afghanistan har sannolikt mött dem på Camp Marmal. Detta innebär i viss mån att den tyska försvarsmakten är integrerad med Nato i praktiken men i vissa aspekter mindre än Sverige som inte är medlem.

Den dolda alliansen

Underrubriken anspelar på Mikael Holmströms bok med samma namn och borde räcka som förklaring för denna aspekt av närområdet. När Norge och Danmark 1949 blev medlemmar av NATO etablerades den nordiska geopolitiska och geostrategiska princip som gäller än idag med Danmark, Norge och Island i NATO och Sverige och Finland utanför. Danmark och Norge är väl integrerade i NATO och som exempel kan nämnas att såväl danska om norska flygförare har genomfört attackföretag i Afghanistan för NATOs räkning. I Tromsdal finns GPP-N. Bakom den förkortningen finns den långa benämningen United States Marine Corps Global Prepositioning Program Norway. Detta innebär att amerikanska marinkåren i ett bergrum har lagrat utrustning för 16 000 soldater inkl 30 dagars underhållssäkerhet sedan 1981. Det innebär 400 fordon och 300 containrar. Under övningen Cold Response 2014 (där Sverige deltog) plockades all materiel ut och gicks igenom för att sedan stoppas in i berget igen. Detta hade innan dess inte gjorts på flera decennier. Ta sedan en titt på kartan och konstatera att det går en stor europaväg och en järnväg från Trondheim till Sundsvall. Nog om det. Detta kan få stå som en symbol för hur USA ser på Norge. Men i förlängningen också hur nära Norge och även Danmark står NATO. Det är också i sammanhanget intressant att nämna Iceland Air Meet. Detta är i själva verket en variant av Baltic Air Policing och handlar om incident och bevakning men för att Sverige skulle kunna delta fullt ut fick det istället bli en övning som var tidsbegränsad. I realiteten bevakas Islands luftrum (av Nato men) också av Sverige och Finland sedan USA lämnade Keflavik 2006. I Östersjön hittar vi SNMCMG1, alltså "Standing NATO Mine Counter-Measures Group ONE". Detta är en flottenhet bestående av Nato-fartyg men också svenska fartyg har samövat med gruppen.  Man skulle också kunna skissa vidare på det Host Nation Support Concept som ligger till grund för att Sverige skrev på MOU för värdlandsavtalet med Nato i september 2014. Men då får vi nog signalkontrollanten på oss så det hoppar vi över.

USA:s maktprojektion

USA figurerar i olika sammanhang ovan men vi glömmer ibland bort USA:s enorma militära kapacitet. Studera t.ex. amerikanska flottan. Den består av 1-7:e och 10:e flottan. Den amerikanska flottan har över 3700 flygmaskiner vilket gör den till världens nästa största flygstyrka, efter US Air Force. Den har 10 hangarfartyg vilket är fler än resten av världen har tillsammans. Den har 72 ubåtar varav 41 är Los Angeles-klass, 3 Seawolf-klass och 11 Virginia-klass med andra ord hög modernitet. USA har 21 stycken B-2 strategiska stealthbombare, något som saknar motsvarighet i andra länder. De har sin kärnvapenarsenal, de har ett satellit-truppslag, de har sina 17 underrättelsemyndigheter, de har specialförband i form av Navy Seals, Delta, Rangers, Raiders m fl, de har en välutrustad armé med över en halv miljon man. Anledningen till att vi rabblar upp allt detta är att det ibland blir lite märkligt när vi diskuterar styrkejämförelser, särskilt i förhållande till Ryssland. Men det har också betydelse när man diskuterar begreppet maktprojektion. Vi har under året uppehållit oss runt rysk maktprojektion i vårt närområde men man skall komma ihåg att det var USA som uppfann beteendet. När det dyker upp en amerikansk ubåt laddad med bl a kärnvapenrobotar långt inne i Svarta havet så är det en tydlig hälsning till Putin. När en hangarfartygsgrupp närmar sig Hormuz-sundet är det en hälsning till det iranska styret. I sydkinesiska sjön pågår en kamp mellan kinesisk och amerikansk maktprojektion. Men för oss och i vårt närområde så kan man med ovanstående exempel konstatera att den amerikanska maktprojektionen är påtaglig och så länge Ryssland fortsätter att eskalera så kommer den att öka. Inte minst inom det område vi beskrev igår, finansiell maktprojektion. I sammanhanget är det viktigt att nämna att amerikansk Soft Power faktiskt är ett svar på sovjetisk. I samma veva som Yuri Bezmenov hoppade av på 80-talet fick USA upp ögonen för Sovjetisk destabiliseringsstrategi och sedan CIA upptäckte sovjets infiltration av miljö- och fredsrörelsen på 70-talet satte man på 80-talet igång en omfattande global soft power kampanj världen över med Hollywood i spetsen. Titta på amerikanska "militärfilmer" före och efter 1982. First blood (Rambo) var den första filmen som visade att Vietnam-kriget minsann kunde producera övermänniskor och elitsoldater. Jämför den med Apocalypse now som kom några år tidigare. USA var tvåa vilket inte många begriper. Ryssland försöker återta överläget med deras nya mediaparadigm och OS i Sochi m.m.

Tyngdpunkt Gotland

När vi talar om USA:s maktprojektion så är det något vi glömmer när vi talar om betydelsen av Gotland för den som vill behärska Östersjön. Vi fastnar ständigt i resonemang om vad som händer när och om ryssen invaderar Gotland. Men vi talar aldrig om vad som händer när och om ett eller flera Nato-länder invaderar Gotland. Det är ytterst sannolikt att Nato har planer för vad som skall hända med Gotland i händelse av att någon av våra omfallsplaner inträffar. Så länge Sverige inte har tillräcklig militär förmåga (materiel, personal, övning, underhåll, logistik etc) för att försvara och kontrollera Gotland så kommer även Nato att planera för en "hantering" av Gotland. Vill vi det? En gång fick en av våra riksdagsmän frågan: "Varför skall Gotland försvaras?". Han kunde inte svara. År ut och år in hade Bo Pellnäs uppmanat till en lösning på problemet men det visade sig att politikerna inte förstod varför. Då är det inte så lätt! Karlis Neretnieks har på ett mycket initierat sätt beskrivit hur Gotland skall försvars så det går vi inte in på här. Karlis nämner också NATO-aspekten som vi är inne på ovan. Påminner återigen om de ryska intressena i Slite och konsekvenserna av NordStream.

Putins rövarband

I ett tidigare inlägg som heter "Hotbilden" beskriver vi hur Putin och hans närmsta av tidningen the Economist beskrivs som ett "Band of Brothers". Detta är den viktigaste faktorn att hålla i minne när man bedömer Rysslands vilja och avsikter i vårt närområde. Det är de isfria hamnarna, sjötransportleder, pipelines för gas och handel med enskilda EU-länder som står allra högst upp på dagordningen för Putin i Europa. Det är också skälet till att USA valt att använda det ekonomiska vapnet i första hand. Putin och 110 individer kontrollerar 35% av Rysslands tillgångar. Där ingår försvarsminister Shoigu som av många pekas ut som kronprinsen till Putin. Där ingår förstås premiärminister Medvedev och utrikesminister Lavrov. Men framförallt är det oligarker inom energiindustrin, finansbranschen och försvarsindustrin som t.ex. Timchenko, Fridman, Kovalchuk, Yakunin och givetvis bröderna Rotenberg. Putin är inte ute efter en militär konflikt med Nato. Han är ute efter en stabil ekonomisk utveckling för honom och hans rövarband. Allt annat han gör - övertagandet av hela den ryska mediavärlden, krig i Kaukasus, krig i Ukraina, sänkningen av vodka-priset, trotsandet vid G20-mötet, OS i Sochi, flaxandet med det strategiska bombflyget - allt handlar om att på olika sätt manipulera och påverka ryssarna själva men också omvärlden till att understödja eller undvika att lägga sig i hans och rövarbandets affärer. Det är också viktigt att ha i bakhuvudet att Putin målmedvetet försöker splittra EU genom att understödja högerextrema partier. Syftet är att göra affärer med enskilda EU-länder och minska risken för centrala och samordnade sanktioner. Ryssland leds av den absolut största och värsta maffiagruppen som någonsin skådats. De har tillgång till ett land och en statsapparat med allt vad det innebär. De har tillgång till kärnvapen. De har tillgång till banker. De har olja och gas. Fördelen med att förstå detta är att allt som Putin gör blir väldigt förutsägbart. Nackdelen är att om maktbalansen i Ryssland rubbas så blir det snabbt motsatsen. Skräckscenariot för Sverige och länder i vårt närområde är inte att utvecklingen fortsätter som nu, utan att den avbryts. Vad händer om Putin blir mördad? Vad händer om "Band of Brothers" blir osams, bildar undergrupperingar som börjar strida mellan varandra. Den som kan rysk historia och rysk kultur inser att det inte är särskilt osannolikt.

Ovanstående är ett försök att ge lite andra perspektiv på väl kända säkerhetspolitiska områden. Det saknas massor av essentiell information i ovanstående artikel men det beror på att andra redan har skrivit om det eller att det är väl känt. Syftet är att föra in några nya vinklar och tankar.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Medaljerad av Kungliga Örlogsmannasällskapet



Det här inlägget har jag sparat för att börja året med att skriva något i positiv bemärkelse. Den 17 november tilldelades jag Kungliga Örlogsmannasällskapets guldmedalj under akademiens högtidssammanträde i Karlskrona, och jag vill genom detta inlägg tacka akademiens ledamöter för utmärkelsen.

I det pressmeddelande som skickades ut den 24 september framgick motiveringen. 
Kungliga Örlogsmannasällskapet, en av de kungliga akademierna och instiftat 1771, har beslutat att tilldela örlogskapten Niklas Wiklund akademiens guldmedalj. Wiklund tilldelas akademiens främsta medalj för synnerligen framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde under pseudonymen ”Skipper”. 
Örlogskapten Niklas Wiklund, Tredje Sjöstridsflottiljen, har under flera år initierat och kunnigt engagerat sig i försvarsdebatten under pseudonymen ”Skipper”. Wiklunds engagemang i försvarsdebatten imponerar och de brister främst marina, i Sveriges försvarsförmåga som ”Skipper” har belyst samt även de förslag till lösningar han presenterat har bidragit till att skapa en försvarsdebatt värd namnet och att försvarsfrågan kommit upp inför rikdsdagsvalet. Samtidigt har debattviljan hos Försvarsmaktens personal ökat och öppenheten för en debatt om försvaret synes ha ökat.

Sammantaget motiverar detta att Wiklund tilldelas akademiens medalj i guld.

- Jag vill gratulera Niklas Wiklund till akademiens guldmedalj och tacka för ett utmärkt utfört arbete. Han har bidragit till att skapa debatt kring försvarsfrågor på ett mycket kunnigt och initierat sätt. Han har agerat i sann anda av Kungliga Örlogsmannasällskapet, säger, Thomas Engevall, ordförande för Kungliga Örlogsmannasällskapet.



Det är givetvis mycket stort och hedrande att tilldelas en medalj från en kunglig akademie, och i synnerhet av den högsta valören guld som jag har förstått inte ens delas ut varje år.

Det här innebär också att det nu finns ett fysiskt bevis för att det numera är accepterat att som aktiv officer driva och deltaga i den alltmer intensiva försvarsdebatten, något som känns extra viktigt i tider då omvärldsläget försämras och vårt eget försvar krymper.

Högtidssammanträdet med medaljeringscermonin efterföljdes av en mycket trevlig middag på sjöofficerssällskapets mäss.


Det finns ytterligare en anledning för mig att rikta mitt tack till KÖMS.


Till helgen startar Folk & Försvars rikskonferens i Sälen dit jag mycket glädjande är inbjuden i rollen som "Skipper" (Jag har inga uppdrag från, och representerar således inte Försvarsmakten, SvD eller KÖMS utan enbart mig själv). Men att resa upp till Sälen och deltaga i konferensen är givetvis inte gratis, och det är något jag får bekosta ur egen ficka till skillnad från representanter från media, företag, myndigheter och andra organisationer.

Nu förhåller det sig dock som så att Kungliga Örlogsmannasällskapet har erbjudit sig att stå för mina omkostnader i samband med mitt deltagande i Sälen, vilket är mycket välkommet och något jag är ytterst tacksam för.

Jag vill genom detta inlägg rikta ett stort TACK till Kungliga Örlogsmannasällskapet för utmärkelsen och för sponsringen av mitt deltagande i Sälen!

Världens 10 största risker 2015

På söndag börjar den stora Rikskonferensen i Sälen. Inför denna kommer vi att publicera ett antal artiklar att ha med sig som bakgrund inför konferensen. Vi börjar på den globala nivån och går sedan via närområdet till Sveriges säkerhetspolitiska idé och nuläget för Totalförsvaret och Försvarsmakten.

Ian Bremmer, grundaren av Eurasia Group, har listat 2015 års främsta eller allvarligaste risker för världen. Den utgör en bra grund för att bättre förstå det geopolitiska och indirekt det säkerhetspolitiska läget i världen.

För första gången på 25 år är Europa i fokus igen. Enligt Bremmer och hans kollegor är den växande politiska instabiliteten eller kanske snarare diversifieringen den risk som påverkar världen mest. Åtminstone under 2015.

Europa brottas med problem orsakade av finansiellt svaga stater (PIIGS), men det är inget nytt problem. Däremot är det ganska nytt att Tyskland, Storbritannien och Frankrike drar åt olika håll i många frågor. Högerextrema partier är inte heller något nytt men att det nu blivit uppenbart att Putin finansierar t.ex. Front National är nytt, åtminstone en nyhet för allmänheten. Krisen i Ukraina är förstås en stark påverkansfaktor, särskilt för angränsande länder som t.ex. Polen och Rumänien men indirekt förstås för hela Europa och även Nato. Nästa stora geopolitiska kraftmätning kan stå i Moldavien, ett land som precis som Ukraina vill närma sig EU men där Ryssland, precis som i Ukraina, har anspråk och intressen t.ex. genom utbrytarstaten Transnistrien.

Blickar man utanför Europa så slås man bl. a. av den Iranska krutdurken där Bremmer ser en risk att Ryssland undergräver den kommande uppgörelsen i sommar med USA, Kina, Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Bremmer är också orolig över "beväpningen" (weaponisation) av den finansiella sektorn, främst representerat av sanktionerna mot Ryssland. Hårdare amerikanska sanktioner riskerar att skada Europas finansiella institutioner som kan råka ut för ryska cyberattacker, antingen direkt eller via ombud.

Däremot ser överraskande nog Eurasian Group att 2014 års stora hot som IS, oljepriset och asiatisk nationalism inte utgör stora geopolitiska risker under 2015 utan snarare är att betrakta som villospår ("red herrings").

Top 10 politiska risker under 2015 sammanfattas här:

1. Europeisk politik

Trots en annalkande recession tycks inte krismedvetenheten vara tillräcklig för att trigga samarbete. Anti-EU partier kommer att fortsätta att vinna popularitet, undergräva strävan efter välbehövliga reformer. Tyskland drar ifrån ett svagt Frankrike och Storbritannien blir mer och mer frånvarande. Ryssland och IS påverkar (men också övriga Mellanöstern liksom Nordafrika, vår anm.)

2. Ryssland

Sanktioner och lägre oljepris har försvagat Ryssland men kommer inte få Putin att ändra kurs i Ukraina. Tyvärr kommer Putins popularitet i Ryssland liksom tidigare baseras på hans vilja att trotsa och konfrontera väst. Företag i väst står i skottlinjen, inte minst i cyberspace.

3. Kina saktar in

President Xi Jinpings ambitiösa ekonomiska reformer kräver en övergång mot en konsumentdriven ekonomisk modell som kräver en förskjutning mot lägre nivåer av tillväxt. Den fortsatta nedgången kommer troligen att ha liten inverkan inom landet, men det är en klen tröst för den växande lista över ekonomier som är beroende av blomstrande handel med råvaruhungriga Kina.

4. Beväpningen av den finansiella sektorn

För att uppnå politiska mål utan att projicera militär makt har Washington beväpnat den finansiella sektorn i en aldrig tidigare skådad omfattning. De använder morot (tillgång till kapitalmarknader) och piska (sanktioner) som verktyg för "tvingande diplomati". Men strategin kommer på sikt att skada relationerna med allierade, särskilt i Europa och amerikanska företag befinner sig i korselden mellan USA och stater utsatta för sanktioner.

5. IS bortom Syrien och Irak

IS kommer att lida militära bakslag under 2015 men deras ideologi kommer att sprida sig över hela Mellanöstern och Nordafrika. Det kommer att växa organiskat i Jemen, Jordanien och Saudiarabien och det kommer att inspirera andra att ansluta. IS är Al-Qaida 2.0.

6. Svaga makthavare

Väljarna har tröttnat på Brasiliens Dilma Rousseff, Colombias Juan Manuel Santos, Sydafrikas Jacob Zuma, Nigerias Goodluck Jonathan, och Turkiets Recep Tayyip Erdogan. Oppositionerna i dessa länder kommer att sätta käppar i hjulet för ledarna och kraftigt försvåra för dem att driva sina agendor.

7. Uppgång i strategiska sektorer

Teknikföretag, främst inom ICT, men även företag i finanssektorn, inkluderas i nationellt säkerhetsarbete i en omfattning som inte tidigare skådats. Regeringar kommer att fokusera mer på politisk stabilitet än på ekonomisk tillväxt. Pendeln slår tillbaka till när det Kalla kriget var som kallast. Skurkstaters regeringar, t.ex. Nordkorea, kommer att vilja slå tillbaka mot kraftfullare regeringar.

8. Saudi-Arabien vs Iran

Rivaliteten mellan Iran och Saudiarabien kommer att driva fler konflikter i Mellanöstern i år. Washington och andra utomstående krafter förblir ovilliga att ingripa, och växande stress över resultatet av Irans kärnkraftsförhandlingar kommer att se till att dessa två länder använder proxys för att underblåsa problem i flera länder i Mellanöstern än någonsin under 2015.

9. Taiwan - Kina

Inrikes politiska oron i Taiwan kommer att leda till att förbindelserna med fastlandet kommer att försämras kraftigt i år. I synnerhet om Peking bestämmer sig för att engagemanget i Taipei inte har lett till framsteg mot en återförening. Peking kan komma att bryta ingånga avtal och avsluta påbörjade affärer och vara provocerande fientliga i sin retorik. Alla försök från USAs sida att kommentera den pågående konflikten kommer att slå till baka på den amerikansk-kinesiska relationen.

10. Turkiet

President Erdogan kommer att fortsätta att attackera politiska motståndare och öka sitt grepp om makten att försöka göra om Turkiets politiska system. Men han kommer inte att få igenom de nya befogenheter han vill i år, vilket tvingar fram politiska stridigheter, minskad politisk samstämmighet, och mer oförutsägbarhet. Flyktingar från Syrien och Irak kommer att injicera mer radikalism i landets politik och lägga till sina ekonomiska bekymmer.

Den kompletta listan på engelska finns här.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

(avdelningen inlägg mindre viktiga i sak)

Om man försörjer sig på att hålla sig uppdaterad i försvars- och säkerhetspolitiken, för att t.ex. kunna moderera seminarier och skriva analyser (samt ibland säga vad man själv tycker också), hoppas jag det är ok att samla lite av den senare tidens aktiviteter i ett inlägg?

Efter valet försökte jag spå den framtida försvarspolitiken i SOFF:s nyhetsbrev. Oktober slutade med ett inlägg i Liberal Debatt, på temat ”Lackmustest för borgerlig försvarspolitik”. I november hade jag glädjen att vara med i Oscar Jonssons poddradio om Försvarsmaktens personalförsörjning, PJ Anders Linders utmärkta Studio Axess i ett samtal under rubriken ”Inget försvar för verkligheten” samt i SVT:s Agenda, där jag diskuterade försvar i efterdyningarna av ubåtskränkningen tillsammans med Tomas Ries från Försvarshögskolan – något som följdes upp i SvD dagen därpå på grund av min kritik av utrikesminister Wallströms uttalande att svenskarna är räddare än någonsin för Ryssland.

Idag fick jag tyvärr anledning att kritisera Wallström igen eftersom hon menar att Putin är oberäknelig och att ingen kan förklara hans agerande, vilket jag tillbakavisar i en debattartikel i Expressen tillsammans med Oscar Jonsson.

Men tidigare under månaden fick jag vara med och kommentera Kansliet för strategisk analys förträffliga rapport Strategiska trender i globalt perspektiv – 2025: en helt annan värld? tillsammans med ambassadör Sven-Olof Petersson, ordförande för SIPRI, i ett samarrangemang med Folk och Försvar.

I en helt annan roll modererade jag i mitten av november Centrala Försvarsmaktsrådets konferens Kompetensförsörjning – en gemensam utmaning, där bl.a. Försvarsmaktens GD och Arbetsförmedlingens GD medverkade med sina perspektiv (det kommer finnas material tillgängligt från konferensens workshops senare, för specialintresserade). Näst i tur vad gäller konferenser är Försvarsföretagarna, där jag ser mycket fram emot att kommentera vad som sägs på scenen tillsammans med Johan Wiktorin och Carl Bergqvist.

Sedan är det strax nytt år och det inleds sedan många, många år i och med medverkan i Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Denna gång ska jag diskutera ”Inför nytt försvarsbeslut” tillsammans med Johan Wiktorin, KKrVA, Anna Ek, ordf. Svenska Freds och Peter Lagerblad, ordförande FOS.

Vad 2015 i övrigt har att erbjuda återstår att se, men att det blir ett händelserikt år i försvars- och säkerhetspolitiken kan man – på gott och ont – vara helt säker på.

Europas nya friktionsyta

Att kränkningen i onsdags av svenskt luftrum är ett resultat av det nya säkerhetpolitiska läget i Europa, förklarar jag i en krönika i Expressen. Det är i vårt närområde de enda landgränserna finns mellan EU/NATO och Ryssland, vilket jag diskuterade djupare i ett inlägg härom veckan så se detta för ett utvecklat resonemang.

Jägarchefen gör en bra analys av läget och pågående övningsverksamhet i Östersjön och bedömer kränkningen som en del av en maktdemonstration i syfte att Sverige ska avhålla sig från ett NATO-medlemskap och att man avsiktligt gör detta i den politiska osäkerheten som råder i Sverige efter valet. Jag vill trycka på en sak i Jägarchefens resonemang och det är delen om Försvarsmaktens perspektivstudie från 2013, vilken förutspådde att Sverige kan utsättas för påtryckningar med militära maktmedel. Om det ser ut på det här sättet när så sker öppet, vad händer då i det fördolda, t.ex. under vattnet?

Jag vill vidare även tipsa om Skippers inlägg om händelsen samt gårdagens diskussion med Johan Wiktorin på Försvarshögskolan inom ramen för Folk och Försvars projekt #ungsäk. Samtalet är ca 30 minuter långt och det är värt tiden att lyssna till Johans resonemang om hur Ryssland genomför komplexa informationsoperationer som stöd för sin krigföring i Ukraina.

Folk & Försvar: Är försvarsförmågan tillräcklig?

Under dagen höll Folk & Försvar ännu ett intressant och viktigt seminarium som en direkt uppföljning på det tidigare med fokus på förmågan inom respektive försvarsgren, men hur tänkte man från Folk & Försvars sida när Magnus Christiansson valdes ut för att analysera den marina förmågan? Här kommer en kort sammanfattning med mina egna kommentarer.


Analys Flygvapnet
Efter att Lars Ekeman gick igenom samma typ av bilder som vi sett vid tidigare tillfällen fick de tre olika försvarsgrenarna en genomgång av tre olika utvalda herrar. Först ut var Stefan Ring som gick igenom Flygvapnet. Han tryckte på det uppdämda behovet av medel- och långräckvidigt luftvärn och lyfte fram det för mig hutlöst korkade exemplet från den förra försvarsberedningen där man föreslog att man skulle avveckla RB-97, ett system som trots antik status behölls. Annars hade Sverige i dag stått helt utan luftvärnsförmåga. RBS-70 i all ära.

Ring visade också på behovet av offensiva attackvapen likt vad Finland nu anskaffar. Stefan Ring påpekade även att det saknas ett "system av system tänk" något man inom Flygvapnet tidigare varit mycket duktiga på, och som varit en naturlig del. Ring menade att systemtänket mer eller mindre har försvunnit och att detta är något som måste åtgärdas, något jag helt instämmer i.


Analys Armén
Överste Jan Mörtberg från FHS presenterade därefter sin analys av arméns förmågor och brister och även han pekade på bristen av "system av system". Funktionsförbanden artilleri, ingenjörer och luftvärn har som bekant nått en kritisk massa som dessutom är skilda från de förband så att gemensamma övningar blir mer eller mindre omöjliga utan omfattande transporter.

Han pekade även på den bristande ekonomin, och avsaknad av övningar i högre förband. Kända men bekymmersamma fakta. Jan Mörtberg påpekade även på det faktum att inget av försvarsbesluten har blivit genomförda, vilket gör att man inte kan ta avstamp i något konkret vi nya förändringar.


Analys Marinen
Sen var det analysen av Marinens förmågor som skulle presenteras av Magnus Christiansson(?)
och nu undrar jag Folk & Försvar, hur tänkte ni här? Att Magnus har oerhört mycket att tillföra i en debatt om försvar och säkerhet råder det inga tvivel om. han har många gånger tidigare visat på att han briljerar i ämnet. Men att sätta Magnus på att analysera Marinen är ett feltänk av stora mått, och jag anser till och med att det för Marinens del var oerhört orättvist då de övriga två försvarsgrenarna p.g.a. att det var rätt personer som gjorde analysen erhöll mer sakliga och konkreta analyser med kopplingar till just försvarsförmågan och dess brister.

Marinen erhöll därför ingen djupare förmågeanalys då Christiansson ägnade mer än halva sin tid åt att ställa den retoriska frågan "Vad är försvar"? Intressant, men tyvärr fel fokus den här gången. Därefter visade han några av CM bilder från förra seminariet och pekade på några få men förvisso viktiga detaljer, men någon analys av marina förmågor blev det tyvärr inte mer än att det möjligen inte finns någon marin alls bortom 2025 om inte materiel tillförs snarast.


Johan Wiktorin
Därefter var det dags för alltid lika intressanta Johan Wiktorin. Han visade på vad omvärldsbedömningen måte utgå från. Nämligen kombinationen av kapacitet (långsam), vilja (snabb) och tillfälle. Något att ta med sig!

Han visade också på ett tydligt exempel där en avsaknad av ett systemtänkande kan få ödesdigra konsekvenser. Exemplet på att ta bort en komponent, i Wiktorins exempel- ubåtsjakthelikoptrar, så innebär det inte bara att vi kommer att sakna luftburen ubåtsjakt. Det innebär också att våra ubåtar  inte kommer att bli rätt övade. Då kan man fråga sig när en svensk ubåt senast hade en aktiv sonar från en svensk ubåtsjakthelikopter mot sig? Det korrekta svaret är 2006, d.v.s. hela åtta år sedan! Resterande analys får läsaren göra själv på egen hand.


Jan Salestrand
Salestrand höll ett mycket bra anförande. Frågan jag ställer mig är varför ÖB själv allt mer sällan framträder i sammanhang som dessa? Men man kanske vill spara på honom till större forum, och kanske också hålla honom från att tvingas kritisera politisk nivå mer än vad som är nyttigt för relationerna?

Jan Salestrand berömde Wiktorins anförande och analys, vilket är ett gott betyg till Johan. Mycket av detta framgår även i Försvarsmaktens egen perspektivplanering. Salestrand pekade även på att Försvarsmakten med nuvarande ekonomi inte kommer att kunna möta ett begränsat väpnat angrepp på längre sikt. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Mellan raderna kunde det dock tydligt utläsas att Försvarsmakten anser att nuvarande läge är katastrofalt, men framförde det ändå på ett professionellt sätt.


Efterföljande debatt
I efterföljande debatt deltog i panelen Allan Widman, Anna-Lena Sörensson, Johan Forsell och Peter Rådberg. En hel del bra frågor från publiken ställdes till panelen.

Intressant var att höra Sörensson anklaga Moderaterna för skönmålning och att Johan Forssell i sin tur beskrev satsningarna. Att likt försvarsministern nu även Johan Forssell tar upp bestyckningen av Visbykorvetter med sjömålsrobotar som en satsning och en ökning av försvarsförmågan gör mig uppriktigt arg. Vi har gått från 30 robotbärare till fem under en 10-årsperiod. Det som Forssell glömmer att säga är att den robot som nu - ett tiotal år för sent - monteras på Visbykorvetter är exakt samma robot som vi förfogat över sedan slutet av 90-talet, samt att den inom några år faller för åldersttrecket nämns inte med ett ord.

Försvarshögskolans Eva Haldén, som alltid ställer knivskarpa frågor grillade politikerna med frågan vad de anser att de har för ansvar när det konstateras att IO14 inte kan genomföras? Några konkreta svar fick hon tyvärr inte.

Officersförbundets Daniel Skoglund ställde en annan viktig fråga, den som berör hur man avser förhålla sig till att försvarsreformen nu inte kan genomföras i en prolongerad ekonomi. Den som svarade mest ärligt på denna var Anna-Lena Sörensson, som konstaterade att en ökning av försvarsanslaget ska manglas i partiet och därefter vägas av mot vård, skola och omsorg m.m. Av just den anledningen är jag rädd för att vi i framtiden istället för att få se en ökning av anslaget, istället kommer att få se en reducerad ambitionsnivå.

I slutet tyckte jag mig se och höra Magnus Haglund? Han (om det nu var han) var nog i tanken inte med på samma seminarium som övriga deltagare utan valde att ha ett eget seminarium med helt andra frågeställningar än de rubricerade, något som Lars Ekeman tack och lov avstyrde snabbt.


Sammanfattning
Mer än detta avser jag inte skriva just nu. Seminariet rekommenderas att se via Folk & Försvars webbsida. Orkar man inte se allt så prioritera då följande punkter i programmet.
1. Jan Salestrand
2. Johan Wiktorin
3. Den efterföljande debatten

Seminariet var intressant, men det är egentligen helt otroligt att alla inblandade parter ändå lyckades undvika att svara ett konkret JA eller NEJ på seminariets huvudfråga huruvida vår försvarsförmåga är tillräcklig.

För övrigt skall tilläggas att Peter Hultqvist (s) i dag har KU-anmält regeringen för sitt sätt att hantera försvarsreformen.

Folk & Försvar 2014 – Dag 3



Så var då Folk & Försvar 2014 avslutat för den här gången. Eftersom jag tidigare har utlovat ett inlägg från den tredje och sista dagen får jag hålla löftet och summera även om det blir några dagar sent. Den sista dagen präglades av renodlad försvarspolitik vilket var mycket intressant att ta del av.

Försvarsminister Karin Enström var inledningstalare och lade således grunden för dagen med sitt tal. Karin Enström har fått utstå mycket kritik från den här bloggen, men den här gången vill jag ge hennes anförande ett förhållandevis gott betyg om man ser det isolerat. Möjligen har den massiva kritiken från alla håll haft viss påverkan på ministern om att inte skönmåla läget inom Försvarsmakten. Givetvis så framkom det som vanligt att regeringen genomför satsningar på försvaret och försvarsförmågan var som vanligt god, men det var inte lika frustrerande att lyssna på som intervjun i radions P1 från tidigare i veckan. Även om själva talet får godkänt så kom ministen inte med några nyheter i sitt tal, snarare tvärt om.

Karin Enström trampade under sitt tal rejält i klaveret vid ett tillfälle. Detta då hon raljerade över alla de som kritiserar regeringens försvarsreform och att försvarsförmågan är låg. Ministern påstod att dessa uttryck var "ett hån mot personalen". Något hon uttryckte stor ilska över.

Det Karin Enström uppenbart inte har koll på är att kritiken ute på förbanden inte riktas mot de som försöker beskriva reformen och försvarsförmågan, exempelvis ÖB (fram till januari 2013). Den massiva kritiken riktas istället åt ett helt annat håll, exakt var den riktas behövs knappast beskrivas närmare.

På det större planet när det kommer till regeringens försvarspolitik så har det nu gått så långt att ministern nu helt öppet kritiseras av såväl Mikael Odenberg som Anders Björck - båda två tidigare moderata försvarsministrar. Detta måste vara helt unikt inom svensk politik i modern tid.

I intervjun från samma dag med Expressens Niklas Svensson så blev försvarsministern rejäl grillad, och på frågan hur hon ställer sig till riksrevisionens rapport så framgick det att hon inte delade slutsatserna i rapporten och att de gör fel bedömning "Vi hade mätt på ett annat sätt" säger försvarsministern. I samma intervju säger Karin Enström också att när hon besöker Marinens fartyg så möter hon fartygschefer som säger att "Vi når upp till en förmåga som vi aldrig skulle kunna nå med värnpliktiga". Av det sistnämnda drar jag en slutsats. Politiker kommer alltid att ta med sig citat från förbandsbesök som stödjer och bekräftar den egna politiken, i det här fallet personalförsörjningsreformen. För det andra så måste man fråga sig om ministern avser förmågan på den enskilda sjömannen eller förmågan som helhet. Det är nämligen två helt skilda saker.


Nästa talare var ÖB Sverker Göranson

ÖB gör som vanligt ett bra framträdande. Han är lugn, trygg och påläst. Han har dessutom en mycket god förmåga att lätta upp stämningen i lokalen. Det som däremot är alldeles uppenbart, och blev tydligt redan i Almedalen i somras, är att ÖB bytt taktik och blivit mer återhållsam i sin kritik. Den sker nu på annat sätt. I andra forum och i dokument som perspektivplaneringen etc.

Problemet blir att ÖB vid en snabb anblick uppfattas som han bytt ståndpunkt och backat i sina ekonomiska krav på regeringen för att kunna sätta upp en fungerande försvarsmakt. Att myndigheten Försvarsmakten närmar sig regeringen är i grunden positivt, men det är olyckligt att man som ÖB i vissa fall gör, pekar på att att läget inom Försvarsmakten är gott. Sannolikt har Försvarsmakten bestämt sig för att enbart utgå från vad man verkligen är ålagda att lösa för uppgifter och inte fokusera på vilket försvar Sverige de facto skulle behöva. Tittar man enbart på ålagda uppgifter blir bilden givetvis något ljusare. Men om "hela Sverige ska försvaras" bör debatten och beskrivningen av läget se ut på ett helt annat sätt.

Även om rekryteringen når sina mål så blir detta helt obsolet om man inte lyckas behålla personalen. Det är detta som borde mätas och diskuteras - inget annat. Att regeringen reducerar Försvarsmaktens i numerär (stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon, fartyg - listan kan göras lång) nämndes inte över huvud taget. Att 2014 ser ut att bli ett mycket kärvt år ekonomiskt och övningsmässigt borde ÖB tryckt på hårdare. Att man är ålagda att reducera personal genom regeringsbeslut 5 togs inte upp i någon större omfattning.

Sammanfattar man ÖB och hans tal så framstår läget i Försvarsmakten som relativt gott. Jag känner inte igen mig i den uppmålade bilden, och jag tror få andra gör det. Den senaste temperaturmätningen FM VIND tyder även den på något helt annat än att allt är gott. Detta tog förvisso ÖB upp som ett problem man nu avser att hantera vilket är bra och nödvändigt.

Att ÖB inte pratar problem, utan lägger fokus på det som är bra och det som fungerar kan inte bero på annat än att han vill gjuta mod i personalen och minska klyftan mellan Försvarsmakten och regeringen. Det är en bra ambition, men den har också vissa baksidor då personalen idag är mycket upplysta och har en bättre förståelse för helheten än vad man kanske hade för 5-10 år sedan.    


Därefter var det försvarspolitikernas tur att tycka till

Peter Hultqvist var i den skaran först ut. han tryckte som vanligt, och helt korrekt på att skönmålningen av läget inom Försvarsmakten måste upphöra. Han ville inte säga något om några ekonomiska ökningar av försvarsanslaget utan ville invänta försvarsberedningens rapport där man just nu jobbar med underlag som direkt påverkar den framtida ekonomin.

Precis som Peter Hultqvist gjorde argumenterade vänstern genom Torbjörn Björlund mot ett NATO-medlemskap. Vänstern har däremot aviserat kraftfulla anslagsökningar. Märkligt och oväntat vid en första anblick. Men min analys ger vid hand att detta är ett sätt att förhindra ett eventuellt NATO-medelmskap. För vänstern är ett Alliansfritt Sverige mycket viktigare än att man tvingas skjuta till mer pengar till försvaret. Märkligt kan tyckas, men helt i linje med vänsterpolitiken.

Centerns Staffan Danielsson höll ett bra tal där han konstaterade en mängd oroväckande fakta som framkommit i försvarsdebatten och i försvarsmaktens dokument. Staffan är saklig och påläst men radar enligt normalrutin ett antal fakta, men uttrycker alltför sällan sin egen åsikt om vad och hur saker borde åtgärdas. Min analys ger vid hand är att Staffan personligen vill åtgärda det prekära tillståndet, men att han inte har partiets mandat att uttala sig i konkreta termer av anslagsökningar. (även om han berörde det under frågestunden). Minns historien att det var just Centern som inför bildandet av Alliansen var det parti som mest av alla drev på att försvarsanslaget skulle minskas!

Sverigedemokraternas Mikael Jansson var inte rädd för att prata om ett ökat försvarsanslag vilket är glädjande i dessa tider. Problemet med Sverigedemokraterna är att man fortfarande tror att det nordiska försvarssamarbetet ska fungera och är mot NATO. Det förstnämnda är som bekant problematiskt. Det andra är Sverigedemokraternas akilleshäl. Vänder man i den frågan kommer SD att bli en tung spelare inom försvarsområdet.

Även kristdemokraternas Mikael Oskarsson höll ett bra tal och framstår nu allt mer som de gamla Moderaterna. Här är man konkret och efterlyser mer öppenhet runt problemen i försvaret och ett mer nationellt fokus. Att Oskarsson pekar på vikten av luftvärn är mycket vitaliserande. Kristdemokraterna tillsammans med Folkpartiet står i försvarspolitiken nu mycket långt ifrån Moderaterna, det är alldeles uppenbart.

Peter Rådbergs tal innehöll inget av större intresse, och inget nytt, varför det inte kommenteras närmare.

Folkpartiets Allan Widman höll det mest udda talet genom att peka på alla brister som måste åtgärdas tillsammans med en mängd konstateranden. Allt uttalat i korta meningar eller enbart enstaka ord. Detta måste ses då det inte går att förklara på ett begripligt sätt.


Försvarsberedningens Cecilia Widegren och Johan Wiktorin

Cecilia Widegren berättade om försvarsberedningens arbete. Det var tyvärr slätstruket och intetsägande. Vilket parti Widegren tillhör råder det ingen tvivel om ens när hon uttrycker sig i rollen som ordförande i försvarsberedningen. Jag är inte säker på att alla ledamöter skriver under på alla beskrivningar. Jag bedömer att det kommer att krävas många kompromisser för att samtliga ledamöter ska kunna skriva på beredningens rapport och stå bakom den. Jag bedömer det även som att den kommer att innehålla åtskilliga reservationer.

Senare på dagen var det tur för Johan Wiktorin att ge sin syn på sakernas tillstånd. Som vanligt mycket bra, i synnerhet det förslag till anslagsökning i en stigande trappa som successivt ska stämmas av mot det säkerhetspolitiska läget. Ett bra exempel på ett finansieringsalternativ som flera av riksdagens partier bör kunna skriva under på. Detta då förslaget får en konkret och direkt förankring i verkligheten. Jag rekommenderar att alla tittar på just Johan Wiktorins anförande.


Man kan mycket kortfattat sammanställa det som framkommit under konferensen så här..

Moderaterna inkluderat statsminister och försvarsminister anser att allt är väl. Försvarsförmågan stärks, man satsar på försvaret och försvarsreformen går riktigt bra. En bild som få delar med Moderaterna.

Försvarsmakten har i sin tur förändrat sin retorik när man nu närmat sig regeringen och uttrycker sig mer försiktigt. Att ÖB samtidigt påpekar att det enbart är Stockholm som skall (och kan?) försvaras inom ramen för det en-veckasförsvar som aldrig kommer att kunna uppnås tyder på vad man egentligen anser om den faktiska försvarsförmågan - men det säger man inte längre lika öppet som tidigare.

Socialdemokraterna anser att läget är bekymmersamt, men vill inte utfästa några anslagsökningar. Vänstern vill förvånansvärt öka anslaget, Miljöpartiet vill minska anslaget. Här blir ett trovärdigt regeringsalternativ och en överenskommelse inom försvarspolitiken ett rejält problem efter nästa val.

Folkpartiet, Kristdemokraterna och till viss del även Centern anser att utvecklingen i Ryssland är oroväckande och att anslagsökningar behövs! Här står man långt från Moderaterna varför en framtida eventuell uppgörelse ser mycket svårartad ut.

Sverigedemokraterna vill som bekant öka anslaget kraftfullt. Hamnar man i en vågmästarroll efter valet kan partiet få stor påverkan även inom försvarspolitiken. Men hur det blir med den saken återstår som sagt att se.


Sammanfattning

Med förra årets något slätstrukna konferens i minnet så har jag inför denna konferens önskat mer spets i arrangemanget genom att uppmuntra till debatt och inte bara torra anföranden. Jag vill verkligen ge arrangören en eloge för att man genom ett mer smakfullt program och en professionell moderator i egenskap av Pernilla Ström tillsett att det så har blivit. Huruvida man från Folk & Försvars sida har tagit intryck av åsikterna från denna blogg låter jag vara osagt. Det vore förmätet att tro det. Men jag är som sagt mycket positivt överraskad och hoppas på en fortsättning på samma spår inför nästa års konferens.

Tack Folk & Försvar för en väl genomförd konferens som verkligen väckt försvarsfrågan till liv igen. Nu är det upp till oss andra att hålla debatten vid liv fram till Almedalen där försvarsfrågan ånyo kommer att hamna i fokus. Lita på det!



Skipper under Folk & Försvar
Folk & Försvar - Dag 2
Folk & Försvar - Dag 1
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media
SvD - Därför är krisen för försvaret så djup
SvD Brännpunkt - Karin Enström & Carl Haglund: Nu fördjupar vi samarbetet
SvD Ledare - Claes Arvidsson: Lika hård som ett löskokt ägg
SvD - Mer försvarssamarbete med Finland
SvD - ÖB: Rubba inte försvarsreformen
SvD - Folkpartiet vill skapa ny värnplikt
DN - Mest uppseendeväckande är att V vill höja försvarsanslaget
DN - Folk & Försvar: Frapperande dålig stämning
DN - MP tänker inte stoppa JAS affären
DN - S skjuter besluten framför sig
Expressen - Carl Bildt ger sig in i debatten om försvaret
Expressen - Allan Widman stöttar kritiken mot försvaret
Expressen - Anders Björcks hårda kritik mot Karin Enström
Expressen - Rödgröna sprickan i försvarsfrågorna
Expressen TV - Sprickan i Alliansen över försvarsfrågan
Expressen TV - Karin Enströms svar på den hårda kritiken
Aftonbladet - Reinfeldt sågas av egen ex-minister
Aftonbladet - Anders Lindberg: Svenska soldater ska nog inte bara sparka grus
Aftonbladet - Anders Linberg: På Folk & Försvar har redan regeringen avgått
Aftonbladet - Anders Linberg: Elefanten i rummet är värnplikt
Aftonbladet TV: Karin Enström
Aftonbladet TV: Wiseman
Aftonbladet debatt: Johan Forssell
BLT - När försvaret blev en slagpåse
BLT - Löfvén är bakbunden
BLT - Låt inte nostalgin styra
VLT - Kan Sverige försvaras
UNT - Många skäl till Allianser
YLE - Samarbete ett mantra på försvarskonferens
SVT - Norskt beslut försvårar NATO-samarbete
SVT - Karin Enström: Vi fortsätter stärka försvarsförmågan
SVT - Reaktioner på Stefan Löfvéns tal
SVT - Försvarsministern och ÖB
SVT - Stefan Löfvéns tal
SVT - Försvarspolitiken en plåga för Reinfeldt
SVT - Odenberg sågar Reinfeldts försvarspolitik
SVT - De egna leden (Mikael Odenberg) kritiserar försvarspolitiken
TV4 - Vänsterpartiet vill återinföra värnplikt - vilket får starkt stöd i mätningar
TV4 - Sammanfattning av Folk & Försvar
TV4 - Försvarsministerns tal vid Folk & Försvar (Se talet!)
TV4 - Fler säker sig till försvaret
DT TV - Så vill Peter Hultqvist forma försvaret
Dala Demokraten - Hultqvist föreslår webbmönstring
DI - Odenbergs sågning får stöd i Alliansen
Ny Teknik - Archer dröjer till 2015
SR - ÖB varnar för förändringar av försvaret
SR - Studio ett: Anders Björck & Mikael Odenberg

Bloggar
Wiseman
Wiseman
Försvar & Säkerhet
Allan Widman
Rolf K Nilsson
Cecilia Widegren
Sjätte mannen
PJ Anders Linder

Försvarsmakten videblogg
ÖB
ÖB (Anförande)
C PROD (Anders Silwer)
C MUST (Gunnar Karlsson)

Värnplikt igen – ja eller nej?

Jag har under dagen blivit intervjuad om mina åsikter om värnplikten och det faktum att 58 % av svenska folket enligt TV 4 opinionsundersökning tyckte det var en dålig idé att avskaffa värnplikten.

Jag är varken för värnplikt eller eller emot yrkesförsvar. Jag skulle mycket gärna se en kombination.

Genom en värnplikt som omfattar bägge könen kommer försvarets folkförankring att stärkas. Fler människor kommer att ha insyn i och känna sig delaktiga i det som är en demokratis yttersta säkerhetspolitiska instrument. Ett lands säkerhetspolitik och försvar får aldrig bli något som "dom" håller på med. Det är alla "vi" som utgör landet.

En värnplikt och allmän mönstring betyder ingalunda att man behöver ha det utbildningstvång med rättsliga påföljder som förut förelåg avseende värnplikten, utan man kan ha möjlighet att inrikta sig på de ungdomar som är mest intresserade av värnplikten. Något som redan idag tillämpas med framgång i våra grannländer Danmark och Norge.

Räcker det då inte med nuvarande system med ett yrkesförsvar? Nej, inte enligt min mening. Många ungdomar vill inte stanna de 6-8 år som en fullständig heltidsanställning i Försvarsmakten innebär, men de kan samtidigt tänka sig att göra en viss tid i Försvarsmakten. Glädjande nog ser många militär erfarenhet som meriterande. Detta skulle starkt hjälpa till med rekrytera de deltidsanställda soldater som Försvarsmakten är i så stort behov av att ha då de ska utgöra basen av personalstyrkan, men samtidigt har haft svårare att rekrytera.

Det man går miste om idag är alla dessa ungdomar och framförallt går försvaret miste om de ungdomar som under sin tjänstgöring upptäckte att en vidare anställning i Försvarsmakten faktiskt var något för dem. Många av de bästa cheferna jag har haft inom Försvarsmakten hade aldrig haft en tanke på en officersbana förrän under sin värnplikt. En könsneutral mönstring skulle också öka inflödet av kvinnor i Försvarsmakten, vilket alla är rörande överens om är eftersträvansvärt.

Det är vid det här laget ett lika känt som sorgligt faktum att rekryteringen till officersyrket har sjunkit katastrofalt. Förra året skickade 300 unga in ansökningar till 180 platser på officersprogrammet. Av dessa sållades ett inte så litet antal bort av olika skäl innan egentlig uttagning kunde påbörjas. I år verkar antalet ansökningar ha gått upp till över 500. Det är åt rätt håll men fortfarande långt ifrån de siffror som var gällande under värnpliktstiden. År 2010 då värnplikten lades vilande var antalet ansökningar 1600.


Blir det då inte dyrare med värnplikt? Det är inte så säkert. Yrkesförsvaret är dyrare än värnpliktsförsvaret. Övergången till yrkesförsvar och de problem med att framförallt behålla personalen den tid som kalkylen förutsatte kostar stora pengar. Jämför man det underlag som användes då beslutet om införandet av yrkesförsvar togs, uppskattar jag med stöd av FOI:s rapport fördyringen till ca 1,5 mdr över de planerade kostnaderna.

Moderaterna tweetade idag under Folk och Försvar att kostnaden för mönstringsplikt skulle bli minst 85 mkr dyrare. Yrkesförsvarsreformen beräknades på att ca 5 % av de anställda soldaterna skulle sluta årligen och med en tjänstgöringstid på i snitt 6 år. Siffrorna för 2013 visar att ca 15 % av de anställda soldaterna slutar och därtill hamnar snitttjänstgöringslängden väl under 6 år. Enligt Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, är den årliga merkostnaden 45 miljoner kr på kort sikt och 90 miljoner kr på lång sikt för varje procent av de anställda soldaterna som slutar över de förväntade fem procenten. Motsvarande siffror för varje år kortare snittjänstgöringstid är 95 respektive 195 miljoner kr. Sålunda ser vi endast där en merkostnad just nu på över en miljard kr. Väl värt att ställa mot kostnaden för att återinföra allmän mönstring.

Dagens lösning med enbart ett yrkesförsvar gör också att Försvarsmaktens organisation kommer att ha svårt att växa vid behov. Den ursprungliga kalkylen för insatsorganisation 2014 och yrkesförsvaret bygger på att man kan rekrytera ca 4 % av varje årskull, enligt FOI. Det är internationellt sett mycket högt. Att nu soldater slutar sin anställning i förtid ökar rekryteringsbehovet. Skulle omvärldsituationen i framtiden kräva att insatsorganisationen växer, blir detta mycket svårt med tanke på det redan mycket stora rekryteringsbehovet jämfört Sveriges "ringa" befolkning.


Nu spelar det ingen större roll huruvida man har heltidsanställda soldater eller värnpliktiga så länge personalen inte är ordentligt övad. Värnpliktens stora svagheter under dess sista 15 år var att ekonomin aldrig tillät repetitionsövningar och att allt färre grundutbildades. Tyvärr verkar det ekonomiska läget nu inte heller medge ordentliga övningar för dagens personalförsörjningssystem. Idag är insatsorganisationen fylld med värnpliktiga på de personalrader som inte är besatta av anställda soldater. Dessa kan dock inte övas med undantag av att regeringen genomför inkallning. Här finns det behov av en viss lagöversyn för att skapa möjlighet att få till de samövade och insatsberedda förband som beställdes i inriktningspropostionen 2009.


Frågan om en eventuell återgång till värnplikt om så bara partiell tål att diskuteras vidare. Det är dock glädjande att se att så många svenskar stöder värnplikten och att frågan har aktualiserats under Folk och Försvars rikskonferens. Vi har haft för mycket av antingen eller i den svenska försvarsdebatten. Vi behöver mer av både och.

Sälen 2014: Den yttersta garanten – ÖB anförande

ÖB inleder sitt anförande med att ta en bild för sitt instagramkonto.

ÖB inleder sitt anförande med att ta en bild för sitt instagramkonto.

Det talade ordet gäller!

Ärade statsråd, konferensdeltagare,

Det är något speciellt att stå här igen, precis som det är något speciellt med att vara en del av gemenskapen i Försvarsmakten. Det unika med den militära professionen är storskalig legitim våldsutövning. Vi är redo 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, året om och kan agera i händelse av en kris eller konflikt här hemma eller utanför rikets gränser.

Sveriges demokrati vilar på olika fundament. Fundament som utvecklats och förstärkts i vårt land under mycket lång tid.

Försvarsmakten är ett av dessa fundament. Att arbeta i Försvarsmakten är att vilja och kunna göra skillnad. Det är att till det yttersta vilja värna vår demokrati och våra svenska intressen – hemma, i närområdet och längre bort. Försvarsmakten är den yttersta garanten för demokrati, fred och frihet!

Det låter kanske storvulet att säga så när Sverige har haft förmånen att ha haft fred under tvåhundra år och när vi lever i en av världens mest utvecklade demokratier. Men det är just därför jag gör det. Vi i Sverige har varit och är ytterst priviligierade. Det är just därför det är så viktigt att minnas Försvarsmaktens uppgift.

Försvarsmaktens uppgift är att bidra till att skapa säkerhetspolitisk handlingsfrihet och därmed skapa rådrum i händelse av ett skärpt omvärldsläge eller en kris. Den snabbt föränderliga omvärlden påverkar givetvis hela samhället och därmed även Sveriges säkerhets-och försvarspolitik, något som ju redan betonats av flera talare under konferensen.

Som en funktion av omvärldsförändringen står vi mitt upp i den omfattande försvarsreformen. Och det är en reform som är mycket mer än en försvarsreform, mot bakgrund av ett helt frivilligt personalförsörjningssystem är det också en samhällsreform som berör alla delar av vårt svenska samhälle!

Vi i Försvarsmakten har all anledning att sträcka på oss och känna stolthet när vi tittar tillbaks på vad vi med gemensamma krafter genomfört sedan det nya personalförsörjningssystemet infördes 1 juli 2010. Vårt hårda arbete har givit resultat och förtjänar all uppmärksamhet. Det är tack vare Försvarsmaktens kunniga och engagerade personal som vi kan genomföra alla våra uppgifter med så hög kvalitet!

Jag vågar hävda att det är en av de snabbast genomförda försvarsreformerna i västvärlden. På kort tid har vi lagt grunden till det nya personalförsörjningssystemet och vi har även utarbetat strukturer och börjat genomföra det nya övningssystemet.

Dessutom har vi återupptagit en komplett försvarsplanering som är en viktig dimensioneringsgrund för utformningen av Försvarsmakten och våra förmågor. Och givet att svenska intressen ska kunna försvaras både hemma och borta, har vi också infört internationell tjänstgöringsskyldighet för alla försvarsanställda.

Men reformarbetet har inte varit, är inte och kommer inte att vara friktionsfritt. Jag har sagt det tidigare och säger det igen, arbetstempot och förändringstakten är mycket intensiv. Kraven på vad Försvarsmakten ska leverera är höga.

Ska Försvarsmakten kunna fortsätta leverera med samma höga kvalitet som vi gör idag, måste det finns en balans mellan arbetsuppgifter och resurser. Detta gäller personal, det gäller ekonomi och det gäller materiel. Och eftersom Försvarsmakten sammantaget är ett system av system, måste det också finnas balans mellan de olika systemen.

 

Vi har under hösten genomfört en medarbetarundersökning. Ur mitt perspektiv visar resultatet att alltför många av våra medarbetare upplever stress i sin dagliga arbetssituation. I längden är inte detta en hållbar situation. Att exakt sätta fingret på vad den upplevda stressen grundar sig i, är inte helt enkelt. Men jag bedömer att det finns ett antal bakomliggande enskilda eller sammanlänkande orsaker.

Förutom det ansvar jag själv har för myndigheten utgörs viktiga delmängder av att Försvarsmaktens personal genomför ordinarie arbetsuppgifter parallellt med att de står mitt uppe i ett omfattande reformarbete, samtidigt som det pågår fortsatta personalförändringar. Arbetsbelastningen är alltså hög.

Samtidigt uppfattar våra medarbetare en otydlig målbild för vår verksamhet även om målet för reformen är tydligt beskriven i 2009 års försvarsbeslut. Det är inte så konstigt när det dagliga arbetet växlar mellan här- och nu -uppgifter och mer långsiktiga frågor. Det är inte alltid helt enkelt att se hur dessa två skilda världar sammanfaller.

Har vi inte en gemensam bild i Försvarsmakten om vart vi är på väg, blir det så mycket svårare att förklara innebörden av de åtgärder vi vidtar inom ramen för reformarbetet. Vi kommer därför internt att tydliggöra vår målbild för personalen. Det handlar även om att lyfta fram vår militära identitet och den militära professionen, honnörsord som är nära kopplade till vår trovärdighet. Vi ska vara stolta över att ha ansvaret att vara en av demokratins yttersta försvarare, men också att kunna bistå övriga samhället i händelse av kris eller krig.

Vår målsättning är att Försvarsmakten ska vara en attraktiv arbetsplats som lockar de bästa och mest lämpade. Vi ska vara en organisation som präglas av tydliga mål och bra arbetsklimat där alla anställda känner framtidstro och stolthet. Därför har jag initierat ett arbete för att åtgärda de orsaker vi som arbetsgivare själva kan påverka. Det handlar till exempel om att upprätta en åtgärdslista över de saker som våra medarbetare tycker är mest besvärliga i den dagliga verksamheten. Och denna lista kommer vi att följa upp regelbundet!

Vi bygger också med kraft vidare på den insatsorganisation som sjösattes för knappt fyra år sedan!

Det är krigsförbanden som ska personalsättas, materielsättas och övas! Krigsförbanden står också i fokus när vi arbetar vidare med vår tillväxtplan.

Vi har i årets budgetproposition sett ett trendbrott, givet att regeringen tillfört riktade medel för just utbildning och övning inom ramen för förbandsanslaget. Detta är bra och välkommet.

Det intensiva arbete vi gemensamt lagt ned för att bygga grunden för försvarsreformen börjar nu ge resultat! Vi har med gott  resultat genomfört förra årets övnings- och  utbildningsverksamhet, både enskilt och tillsammans med andra länder och organisationer. Det är glädjande att se på vilken nivå det svenska försvaret övar, oavsett om det är i eller utanför Sverige. Det må vara övningar som Joint Challenge 13, Northern Coasts eller Arctic Challenge Exercise. Här ser man betydelsen av förband som har hög personell kvalitet. Det är något vi fått genom anställda soldater och sjömän. Det återstår dock fortfarande att genomföra övningar på brigad- och försvarsmaktsnivå, vilket också talare på konferensen påpekat.

Försvarsmaktens stöd till samhället, och då inte minst hemvärnets insatser, får numera extra stadga genom de regionala staberna som inrättades vid förra årsskiftet. Genom sina mångfacetterade uppgifter utgör Hemvärnet grunden för det nationella och territoriella försvaret av vårt land. Hemvärnets förmåga har också ökat inte minst då vi har genomfört 40 krigsförbandsövningar under förra året.

Verksamheten under det år som vi just lämnat bakom oss har karaktäriserats av högt tryck, inte minst vad gäller rekrytering och övningar. 2013 var det första året som vi genomförde verksamhet med samtliga nya personalkategorier. När vi summerar året ser vi att verksamheten fått balanseras mot såväl tillgänglig ekonomi som tillgängliga personella resurser. I ekonomiska termer pekar prognosen mot att vi kommer att utnyttja en del av den anslagskredit som är tillgänglig för förbandsanslaget.

Detta är något jag valt att göra för att hålla tryck i verksamheten och reformen, inte minst med hänsyn till rekryterings – och attraktionskraft. Nu tar vi med oss dessa erfarenheter och kommer att använda dem för att balansera verksamheten under 2014.

Vi ska också glädja oss åt att rekryteringen faktiskt går över förväntan, även om jag är väl medveten om att det återstår frågor som måste lösas. Detta kunde ni också läsa om i min debattartikel i lördagens DI.

Bedömningen är att Försvarsmakten kommer att kunna rekrytera tillräckligt många medarbetare för att täcka våra behov under de närmaste åren. Jag vill vara tydlig med detta eftersom det nya personalförsörjningssystemet ofta får kritik för att just rekryteringsmålen inte uppnås.

Försvarsmakten ligger just nu över målsiffran 2013 på 5 200 heltidsanställda soldater och sjömän. Vi ligger just nu också över målet för våra deltidssoldater och sjömän där prognosen pekar mot några hundra över vårt årsmål 2013 på 2 500. Det är särskilt glädjande att rekryteringen av deltidssoldater nu tagit fart. Vårt fokus måste nu läggas på att få fler att fortsätta sin tjänstgöring efter godkänd grundläggande militär utbildning, GMU. Alltför många väljer att inte fortsätta trots att en överväldigande majoritet förklarar sig mycket nöjda med utbildningen.

Nu när vår rekrytering börjat finna sina former gäller det också att vi kan behålla våra soldater och sjömän över tid. Vi får inte i förtid tappa den kompetens vi bygger upp och investerar i. Det gäller inte minst de kvinnor som påbörjat GMU eller befattningsutbildning! Vi tappar nämligen procentuellt fler kvinnor än män under hela rekryteringscykeln. Vi måste fortsatt arbeta med att få fler kvinnor att stanna och utvecklas hos oss! Vi vet att en jämnare könsfördelning ger bättre operativ effekt inom flera områden.

Givet att Försvarsmaktens uppdrag är att försvara de mest centrala uppgifterna i en demokrati, ska Försvarsmakten avspegla hela det svenska samhället. Nu när vi bygger det nya försvaret ska vi  också bygga ut våra arbetsformer med de frivilliga försvarsorganisationerna.

Att vi nu börjar finna samverkansformer och slutit olika avtal med ett flertal civila arbetsgivare kring våra deltidssoldaters tjänstgöring är en viktig nyckel till en fungerande framtida personalförsörjning. Just denna förankring visar också att försvarsreformen verkligen är en samhällsreform. Erfarenheterna visar också att både Försvarsmakten och den civila arbetsgivaren drar nytta av denna typ av anställning.

Vi vill för arbetsgivarna särskilt lyfta fram värdet av att anställa personal som i Försvarsmakten erhåller ledarskapsutbildning och också träning i självständigt agerande och arbete i grupp.

Men vad är det då för framtida miljö som vår personal kan förvänta sig att verka i? Vi ser att det strategiska intresset ökar för vårt närområde, något som också diskuterats här under de föregående dagarna.

Det ökade strategiska intresset är något vi märker inte minst i och kring Östersjön där övningsverksamheten och andra aktiviteter ökar i intensitet. Under den gångna hösten har bl.a. den stora ryska övningen Zapad, vår egen Northern Coast-övning och NATO-övningen Steadfast Jazz genomförts.

När antalet övningar ökar måste också förtroendeskapande åtgärder genomföras mellan de övande. Gemensamma marinövningar och olika örlogsbesök utgör en viktig komponent i detta förtroendebyggande arbete för att skapa tillit mellan parterna. Detta är något som jag tagit upp i samtal med, och fått kvitterat, från min ryske motsvarighet. Nu får vi se om ryssarna lever upp till det sagda.

I vårt närområde vill jag, liksom flera tidigare talare här på konferensen, särskilt lyfta fram den fördjupningspotential som det svensk-finska samarbetet har. Det gäller inte minst inom det marina området. Detta är något som jag också diskuterat med min finske kollega under 2013, och som vi nu går vidare med.

Det är också viktigt att visa flagg och därtill ha en god lägesuppfattning. Därför arbetar Försvarsmakten kontinuerligt med alla stridskraftslag för att upprätthålla vårt lands territoriella integritet.

Försvarsmakten bedömer att utvecklingen i närområdet är långsiktigt osäker. Ryssland genomför en militär upprustning och modernisering med uppbyggnad inom de flesta områden.

Förmågan att uppträda i sammansatta förband i komplexa systemmiljöer har ökat under de senaste åren. Med detta följer en ökad aktivitet och övningsmönster. Detta är i sig inget onormalt eller anmärkningsvärt.

De ryska övningarna följer detta mönster och visar på den tydliga viljan och ambitionen att vara en maktfaktor i det som uppfattas som ryska intresseområden. Övningarna behöver ytterligare analyseras för att kunna bedöma resultat och påverkan för och i vårt närområde.

Som jag också sagt flera gånger tidigare, är hot en kombination av förmåga, intention och inte minst politisk vilja. Därför ser vi inte under överskådlig tid ett direkt  militärt hot mot Sverige. Däremot måste vi noga följa den politiska och socioekonomiska utvecklingen i Ryssland framöver. Intressant är också att över tid följa om vi kan analysera ytterligare förändringar i normalbilden i vårt närområde. Här vill jag understryka att en fokusering på enstaka händelser eller smala analyser inte är ett svar på hur nuläget eller framtiden kan gestalta sig. Enstaka händelser ger inte heller generella svar på Försvarsmaktens förmåga eller behov av framtida förmågeinriktning.

Den ökade aktiviteten i vårt närområde innebär också att det nationella perspektivet och närområdet blir dimensionerande för Försvarsmaktens verksamhet. Försvarsmaktens kontinuerliga bidrag till en hög tröskeleffekt är helt central för Sveriges säkerhetspolitik.

De flesta av oss här idag har varit med Försvarsmaktens resa från kalla kriget till ett fokus nästan enbart på internationella insatser. Och nu när denna pendelrörelse delvis har svängt tillbaka blir de nationella uppgifterna mer framträdande. Vi måste kontinuerligt ha en balans mellan nationell försvarsförmåga och förmågan att internationellt hävda svenska intressen.

Här vill jag vara tydlig. Internationella insatser och övningar bidrar i mycket hög grad till kompetens för såväl enskilda som för uppträdande i förband såväl hemma som borta. Det svenska deltagandet i Reserve Forces Pool (RFP) inom ramen för NATO Response Force (NRF) blir också ett synnerligen viktigt verktyg för att vidmakthålla och utveckla Försvarsmaktens förmåga att agera tillsammans med andra länder nu när antalet större utlandsinsatser minskar till antal och storlek.

Försvarsmaktens bidrag till en hög tröskeleffekt är något som vi utvecklar i den Perspektivstudie (PerP) som vi på regeringens uppdrag skrivit och lämnade in till regeringen under hösten.

När man läser PerP:en måste man komma ihåg att detta är ett dokument som diskuterar framtiden. Det är en studie, inte ett planeringsdokument.

Resonemangen och slutsatserna i PerP:en följer den röda tråd som Försvarsmakten följt i tidigare inlämnade underlag till regeringen. Kombinationen av oförändrade anslagsramar baserat på budgetpropositionen 14 och bedömd kostnadsutveckling avseende främst materiel men även övning, utbildning och personal leder ofrånkomligen till att den långsiktiga utvecklingen av Försvarsmakten står inför flera vägval. Konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är nämligen så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av samtliga stridskrafters uppgifter.

I dessa vägval med en oförändrad ekonomi förordar Försvarsmakten att högkvalitativa och högteknologiska förmågor prioriteras före en större förbandsvolym utrustad med materiel som inte klarar av att möta en framtida motståndare, samt att vi får en balans mellan uppgifter och resurser.

Vissa har tolkat det som om att Försvarsmakten anser att en reducering av vår insatsorganisation är möjlig. Så är inte fallet! Utifrån den utveckling som pågår i vårt eget närområde kan jag som överbefälhavare inte rekommendera en mindre förbandsvolym. Jag vill fortsätta utveckla IO 14! Men om det inte tillförs högre anslag leder detta oundgängligen till ett vägval mellan degraderad förmåga eller bibehållen kvalitet men då med mindre volym än IO 14.

Vägvalet innebär också fördjupade militära samarbeten för att efter politiska beslut kunna verka tillsammans med andra. Jag vill här understryka att Försvarsmakten inte tar ställning till ömsesidiga försvarsförpliktelser.

Ett närmare samarbete kräver också fördjupad samordning, transparens och utbyte av relevant information. Detta blir än mer aktuellt när vi inom några år måste börja ta ställning till hur vi ska ersätta de materielsystem och plattformar som nu närmar sig  slutet av sin livslängd.

Knäckfrågan är hur vi nationellt optimerar balansen mellan våra flygvapen, mariner och arméer, givet att vi har ett behov av att samarbeta och samverka inom flera olika områden – såväl mellan nationer som mellan organisationer. Samverkan måste då också omfatta hur vi ska agera i gemensamma operationer och inte enbart inom ramen för utbildning och materielsamarbeten.

Vidare skriver vi i PerP:en att framtida konflikter bedöms uppstå allt mer plötsligt och i mer komplexa och svårkontrollerade operationsmiljöer. Därtill bedöms gränserna mellan de traditionella operationsmiljöerna mark, sjö och luft bli mindre relevanta och de blir mer sammanlänkade med förmågor inom cyber- och rymdområdena.

Därför är en avvägning som strävar efter att tillgodose helheten i Försvarsmaktens samlade operativa förmåga en grundbult för mig som ÖB. Med en begränsad ekonomi och med ett omfattande materielomsättningsbehov, är detta en svår avvägning. Om förra årets avvägning var komplicerad är årets ännu svårare.

Den utveckling Försvarsmakten rekommenderar ställer krav på att vi har hög kvalitet och teknologinivå på vår materiel. Vi måste hitta en balans mellan materielförsörjningsstrategin och hur vi skapar förutsättningar för materiell förnyelse. Vi måste också ha möjlighet att introducera nya förmågor.

Utöver själva teknikaspekten bidrar även forskning och  utveckling till att Sverige är ett efterfrågat samarbetsland. Men vi måste också fokusera och kraftsamla på vissa utvalda FoU- områden, givet att vi inte kommer att satsa mer pengar. Jag bedömer också att utveckling av ny materiel i första hand kommer att ske i internationellt samarbete. Nationella utvecklingssatsningar görs endast undantagsvis.

Det är alltså flera komplicerade beslut och avvägningar kring Försvarsmaktens framtida utformning som måste göras inför nästa försvarsbeslut 2015. När dessa beslut fattas vill jag betona vikten av att tänka långsiktigt. Vi har nämligen långsiktigt inte råd att vara kortsiktiga!

Därför kan jag inte nog understryka betydelsen av försvarsberedningens slutsatser inför det förestående försvarsbeslutet 2015! Försvarsbeslutet kommer att behöva ta ställning till olika vägval för hur Sveriges försvar fortsatt ska utformas. Givet de obalanser vi ser för Försvarsmakten är det min starka förhoppning att beredningens rapport kommer att ta ett långsiktigt helhetsgrepp för både ekonomi, uppgifter och förmågor.

Det är därför angeläget att förberedelserna för nästa års försvarsbeslut pågår fortlöpande under hela 2014. Förhoppningen är att Försvarsmakten kan ges planeringsanvisning så tidigt som möjligt, allt i syfte att kunna utarbeta nödvändiga underlag.

Vägvalen för Sveriges framtida försvar blir beroende av både ambitionsnivå och vilka ekonomiska ramar våra folkvalda väljer. Det handlar om en balans mellan uppgifter och resurser, men också om vilken typ av förmågor vi ska ha framöver och om samarbete med andra. Till dessa överväganden ska också fogas hur utvecklingen i vårt närområde påverkar oss.

Detta är de viktiga frågorna. Frågor som inte får trängas undan i debatten om Sverige försvars- och säkerhetspolitik!

 

Tack!

Gästinlägg: Försvarspolitik vs Reglerteknik – hur man följer

Som bekant pågår just nu Folk och Försvars rikskonferens i Sälen och försvarsfrågorna tar stor plats i media. Normaltillståndet inom svensk försvarspolitik har varit eftersläpning jämfört med situationen i omvärlden och när vi idag har ett försvar närmast helt inriktat och organiserat för internationella insatser, visar omvärldssituationen att det finns anledning att det i stället finns anledning att också se om det nationella försvaret. Ett ämne som kan sägas ha dominerat agendan i Sälen.

Mikael Grev, även känd som Duke från sin tid i Flygvapnet, har skrivit ett antal gästinlägg tidigare på WW. I det här inlägget applicerar han reglerteknik för att förklara den svenska försvarspolitiken.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––


“So it is said that if you know your enemies and know yourself, you can win a hundred battles without a single loss.
If you only know yourself, but not your opponent, you may win or may lose.
If you know neither yourself nor your enemy, you will always endanger yourself.”
Sun Tzu, The Art of War


Reglerteknik - hur man följer
Att följa verkar enkelt men är förvånande svårt vid komplexa skeenden och otydlig styrning. Hur stor fördröjningen är beror på systemet i sig men är nästan alltid större än man först kan tro.
Inom reglerteknik är detta studerat in i minsta detalj. Att förstå systemets egenskaper är en ett krav för att uppnå bra följeförmåga. Om styrningen av husets element inte tog hänsyn till trögheten i värmeregleringen så skulle vi vakna med is i skägget. Eller så skulle surdegen dö av värmeslag vid ett väderomslag. Det man kan vara säker på är att resursutnyttjandet inte blir optimalt med ett dåligt reglersystem.


Exempel på in- och följesignal. Notera område A och B, mer om dessa nedan


I ett reglersystem finns det alltid en fördröjning. Den uppstår eftersom processerna för att avläsa och styra inte kan vara oändligt snabba. Vid en fördröjning bildas ett nivåglapp vilket vid en viss tidpunkt är skillnaden i nivå mellan den som har initiativet och den som följer efter.
Det som ger upphov till fördröjningen och därpå följande nivåglapp är framförallt två processer:
1) Fördröjningar i avläsningen av initiativsignalen. Eftersom alla förändringar sker över en viss tid blir det en fördröjning mellan observation 1 och observation 2.
2) Fördröjningar i styrningen av den egna nivån. Till exempel går element att ställa om ganska snabbt men det tar tid för temperaturen i huset att öka.

'
Säkerhetspolitik vs reglerteknik
Säkerhetspolitik är ett exempel på ett reglersystem. Man analyserar sin säkerhetssfär och justerar den egna militära förmågan därefter. Optimalt skulle säkerhetsläget vara proportionell mot den egna förmågan vid varje tidpunkt, det vill säga att man följer utan fördröjning. Detta gäller i alla fall för ett försvarsinriktat land som Sverige. Men det gäller kanske inte för ett land som försöker ”rycka ifrån” sina grannar för att skaffa sig ett övertag, eller för någon som använder militär förmåga i syfte att understödja politiken.

Insikten om hur reglersystemet säkerhetspolitik fungerar är viktig för de som styr. Framförallt är det viktigt att förstå att man inte har omedelbar kontroll över den egna förmågan och att läsa av andras förmåga sker med fördröjning. Det går inte att enbart vara reaktiv och samtidigt ha en förmåga som är proportionell mot säkerhetsläget. Är man enbart reaktiv ligger man alltid efter, likt ett trögt reglersystem. Kanske så mycket efter att man ligger helt i motfas, eller populärare uttryckt: bäst när det inte gäller.

Jag har redan nämnt att Sverige följer – och inte leder – när det gäller militär förmåga. Det är inte en kontroversiell ståndpunkt. Många andra länder använder sin offensiva förmåga för att vinna politiska fördelar. Det gör inte vi. Men vi måste kunna värja oss mot dem som gör. Genom att vara så uttalat inriktat på försvar (inte anfall) som Sverige är så har man genom hög militär förmåga en dämpande effekt på säkerhetsläget i närområdet, inte tvärt om som vissa argumenterar för.


Förmågan att observera
Det kan tyckas vara mycket enkelt att följa en förmågeutveckling. I ett öppet samhälle med avtal och Open Skies vet vi nästan exakt hur mycket materiel alla har, hur mycket de övar och hur mycket pengar de satsar. Vi upplever felaktigt att vi inte har någon fördröjning i analysen annat än tiden det tar att skriva en rapport.

Fördröjningen uppstår då det inte finns en prestigelös mottagare av analyserna. Människor behöver tid för att ändra sin åsikt om ett budskap. Först ska de som analyserar (MUST, FRA) ha tillräckligt med tid för att göra en trendanalys. Det är enkelt och går fort när det överensstämmer med mottagarens önskan om resultatet. Det är dock alltid känsligt att hävda förändring. Ingen vill ropa varg. Mottagandet av de första förändringsanalyserna leder enbart till en beställning av fler analyser tills det är klarlagt att det sker det sker en förändring hos dem man observerar. Varje människa i kedjan mellan analytiker och politiker lägger till en ofrivillig psykologisk fördröjning som inte ska underskattas i sin helhet. Notera att det inte finns en ”objektiv” nivå att jämföra mot.

När väl analysen tydligt pekar på en förändring så måste mottagaren ta till sig budskapet. Här uppstår en ytterligare fördröjning eftersom Försvarsmakten inte har till uppgift att övertala. FM lämnar kallt sina hemliga analyser. Om mottagaren inte vill lyssna på det örat – vad skälet än må vara – så sker ingen övertalning.

När hotbild och egen förmåga börjar gå i otakt lämnar Försvarsmakten konsekvensanalyser. Men de stämplas lätt som särintressen eftersom mottagaren ännu inte anser att den observerade nivån nämnvärt förändrats.

Om resultatet av analysen inte resonerar med vad man önskar lägga medel på (vilket sällan är Försvaret) så leder konfirmationsbias till att budskapet tolkas åt det håll man tycker. Det finns alltid källor som har samma åsikt som sig själv och vi människor tenderar att läsa och ta till oss dessa. Få lägger ner lika mycket tid på att läsa saker man inte håller med om. Enbart externt tryck (bloggare, media osv) och rejält med tid kan svänga skutan så att mottagaren uppfattar det ”sanna” budskapet, eller i alla fall såsom avsändaren menar det. Desto mer dogmatisk mottagaren är desto längre tid tar det dessutom att ta till sig meddelandet. Även extern påverkan som valår, opinionslägen, budgetunderskott, personligheter (på alla sidor) för in komplicerade beroenden i detta steg.

För en faktisk förändring i säkerhetsläget kommer det således att ta flera år innan de som ytterst styr försvarsförmågan verkligen anser att en förändring skett och är beredda att agera. Om detta råder ingen tvekan.


Förmågan att styra
Att styra är inte så enkelt som det kan verka. Jag tror det är många som hört orden: ”Hur svårt kan det vara?!”. Det är alltid svårare än man tror. Mycket beror på att man inte inser i hur komplext ett system är och vilka beroenden som finns. Det ser enkelt ut från utsidan. Samma sak gäller för Försvarsmaktens verksamhet. Kanske mer än för andra områden då det är en både komplicerad och nödvändigt svårpenetrerad verksamhet.

Många tror att om man tillför pengar så ökar man direkt försvarsförmågan. Det är dock en väsentlig fördröjning mellan ökade anslag till erhållen försvarsförmåga, åtminstone om det är lite mer än justeringar av övningstid. Fördröjningen mellan beslut och effekt blir dessutom längre och längre för varje år eftersom vapensystemen blir mer avancerade, med längre utvecklingstider som följd. Amerikanska F-35 Joint Strike Fighter är ett exempel. Det flög första gången 2006, beställdes långt innan dess (MOU med Storbritannien 1995) och bör få operationell effekt om några år. Således över 20 år från vilja till effekt.

Vi sätter oss dessutom själva i en allt större knipa genom att i djupaste fred skapa komplicerade regelverk för upphandlingar och materielbeställningar som snarast verkar vara optimerade för advokatarvoden än effektivitet, eller för den delen bästa resultat.

Att styra sin egen förmåga innebär även att nyktert kunna utvärdera den. Det finns idag – vilket är tydligt från partiledarnas föredrag i Sälen – diametralt olika uppfattningar om vår egen förmåga. Detta kan tyckas märkligt eftersom de har tillgång till all information. ÖB, och i princip hela Försvarsmakten, tillsammans med sakkunniga utanför politiken målar upp en mycket dyster bild. De som leder och är ytterst ansvariga ser något helt annat. Man kan inte styra om man inte ens känner – eller vill känna – sig själv.


Minska fördröjningarna
Det går till viss del att minska fördröjningarna genom punktinsatser. Till exempel använda oberoende expertgrupper (med tillräcklig tyngd) och införa ett tydligare ledarskap. Men man kommer ändå alltid att ligga efter om man följer, frågan är bara hur mycket. Att ligga efter skapar en obalans som inte är önskvärd och blir destabiliserande faktor. Om ingen har ett militärt övertag så är risken mindre för en väpnad konflikt eftersom kostnaden blir högre och utgången oviss.

Om vi ser på område A i figuren ovan så är det en farlig tid. Initiativtagaren har initiativet och ökar snabbt förmågan. Avsikten att använda den kan ändras över en natt, till exempel för att hantera interna uppror genom en extern fiende.

Ser vi tillbaka på andra världskriget så är det i detta område som dåligheterna började. Utfallet hade förmodligen varit fredligare om länderna runt omkring Tyskland bättre följt med i upprustningen. Då hade det aldrig skapats ett betydande militärt övertag som senare kunde utnyttjas.

Om vi nu befinner oss i det farliga område A, vilket vi vet om runt 10 år, så är vi nu några år förbi 1925 års försvarsbeslut (stor nedrustning i Sverige, likt de senaste försvarsbesluten). Man ska vara helt på det klara med att även om vi beslutar om betydligt mer medel till försvaret idag så kommer inte avsedd effekthöjning förrän om 10-20 år.

Ser vi istället på område B så är det en dyr period. Vi har precis haft en sådan överkapacitet 10-20 år tillbaka i tiden. Då var nivån hos den dimensionerande fienden låg medan vi höll oss kvar med en kostsam överkapacitet.

Vi ska vara glada att vi – löst uttryckt – är på samma sida som USA. De har under 20 år haft ovan nämnda militära övertag, något som de opportunt utnyttjat för att tillskansa sig fördelar på olika ställen i världen. Vem tror att den andra sidan inte skulle göra detsamma om rollerna blir ombytta? Vår världspolis är kraftigt på dekis och drar sig tillbaka från Europa. Att byta sida och se detta som en fördel när faktum står för dörren skulle kunna vara en enkel lösning. Men jag vägrar att tro att detta är vad regeringen är ute efter med sin politik.

Mikael "Duke" Grev




Rikskonferensen i media: SvD, 2, 3SVT, 2AB, AB DebattHbl, BLT, DI, SR intervju med försvarsministern, BT, PJ, SkipperYA, SMP, TV 4, Fb, DA