Kategoriarkiv: Nordkorea

Ett av Stalins största projekt lever

En stark ny bok om att överleva Stalin och nå friheten.

På moderna kartor finns det inget Ingermanland. Området heter Leningrads län (ja, trots stadens namnbyte för länge sen). Men vi bör nog ändå inte glömma Ingermanland. Bland annat för att tusentals svenska medborgare helt eller delvis är ingermanländare. Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali, berättar om Ingermanland på ett levande sätt.

Det räckte inte med att utplåna människor fysiskt, ansåg Josef Stalin. Därför angrep han även minnet av människor. Jag fick en kuslig förnimmelse av hur väl Stalin lyckats när jag för några år sedan läste i en svensk statlig tidskrift om ett en gång svenskt område i dagens Ryssland kallat "Ingenmansland". Av sammanhanget var det dock fullständigt klart att det ursprungligen hade stått Ingermanland. Tidskriftens korrekturläsare måste ha ansett att det var frågan om ett stavningsfel och "rättat" ordet. Jag skrev till redaktionen och föreslog att man borde införa en rättelse med en kort förklaring. Man varken svarade eller rättade. För vem bryr sig om Ingermanland?

Ingermanland blev ett svenskt landskap som ett resultat av freden i Stolbova 1617. Något över hundra år varade den svenska tiden. När Ryssland 1721 helt tog över kontrollen fördrev man inte den till stor del lutherskt troende finska befolkningen, finskingermanländarna. Tsar Peter förde in en stor mängd ryssar i Ingermanland och grundlade där med svenska gårdar som fundament (alltså var det inget "tomt träsk" som det ibland hävdas i Ryssland) en västerländsk stad för ryssar, Sankt Petersburg. Men, han lät ingermanländarna bo kvar.

Efter Tsarrysslands undergång 1917 utropades Republiken Norra Ingermanland som oberoende stat. Det är den republikens nordiskt utformade flagga (blå-rött kors på gul botten) som ännu används av ingermanländska föreningar. Den ingermanländska staten existerade dock enbart mellan 1919 och 1920. De första åren under Sovjetryssland (som 1922 uppgick i Sovjetunionen) ingav förhoppningar eftersom finska språket inledningsvis fick statligt, alltså kommunistiskt, stöd. Denna till en början finskvänliga politik upplevde även Matti Putkinen, vars i decennier opublicerade anteckningar ligger till grund för den just utkomna boken Fånge, spion, partisan. Men denna politik skrotades också, och det blev snart bara en detalj i det blodiga experiment som Sovjetunionen utvecklades till. Matti Putkinen skildrar Ingermanland och stalinismen inifrån, på ett mycket mänskligt och konkret sätt. Lägg därtill att han kan berätta av egen erfarenhet om sovjetisk spionutbildning och hur det var att fällas i fallskärm över Finland. Därefter får läsaren med hjälp av den nutida författaren Mikko Porvali inblick i hur Matti Putkinen lyckades undgå finsk avrättning och till slut upptas i det finska elitförbandet fjärrpatrullerna och operera mot Röda armén och därefter mot tyskarna i Lappland. Här kan man sannerligen tala om att ha upplevt världshistorien.

Men stalinismen och dess stora projekt försvann inte i och med Stalins död 1953. Vad gäller själva stalinismen är den ingen stor kraft i dagens Ryssland, men dock på väg tillbaka från att ha varit uträknad. Detta har manifesterats inte bara i ord utan även i form av nya statyer av Stalin - som alltså redan har uppförts. Hittills har det skett utanför storstäderna, men det senaste är att en till Stalin-staty kanske redan i år kommer bli verklighet i Arkhangelsk, alltså i nordvästra Ryssland.

Mer allvarligt är dock att ett av Stalins största projekt utanför Sovjetunionen på inget sätt försvann med Sovjet. En major i sovjetiska armén, Kim Il Sung, tillsattes efter andra världskriget av Stalin som diktator över Nordkorea, startade Koreakriget och ledde landet inte bara fram till sin död 1994 utan gör det än idag, teoretiskt genom att han efter döden utsågs till landets evige president och mer praktiskt genom att hans son och därefter sonson styr över landet.

Som bekant skapar Nordkorea nästan varje vecka rubriker även i Sverige. Mindre känd är insatsen av över tusen svenska medborgare i Koreakriget och att ännu 2016 har Sverige en roll i ingenmanslandet, den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, för mer om den lyssna på senaste programmet från Vetenskapsradion historia: "Spökkommissionen i Panmunjom".

P.S.
Förtrycket av ingermanländarna upphörde inte med Stalins död utan först tre år senare, 1956, när stalinkulten började avvecklas. De som överlevt fick då möjlighet att återvända till hemtrakten. Men ordet Ingermanland fortsatte en tid att vara bannlyst.

”Republikens evige president”

Född 1912 och innehar ännu ämbetet, Kim Il-Sung. BILDKÄLLA: Yeowatzup

Var börjar man egentligen om man vill försöka förstå tiden efter 1945 bättre? Ett sätt är att lära känna nordkoreanen som med Stalins bistånd satte igång Koreakriget, det första stora kriget under det (förra) kalla kriget.

Daniel Rydén har inte för inte belönats med Publicistklubbens utmärkelse Guldpennan. Den som sätter sig tillrätta för att läsa hans nya bok Historiens tyranner har helt enkelt en stor läsupplevelse framför sig. Givetvis finns Mussolini, Stalin och Hitler med och Rydén förmedlar mycket tänkvärda saker om dem. Några ord som dröjer sig kvar om Stalins system är "Fiender var av större nytta för sovjetmakten än vänner". Men det är i kapitlen om Kongos, Argentinas och Nordkoreas diktatorer som Rydén nog för de flesta bidrar med mest ny kunskap och flera tankeställare. Daniel Rydén skildrar Kim Il-Sung från att han var en enkel utländsk frivillig i Stalins armé till dagens (trots döden 1994) ännu gällande ställning, "Republikens evige president".

Boken Historiens tyranner finns i senaste numret av Pennan & Svärdet, liksom en annan ytterst läsvärd och aktuell bok, Krim tillhör oss av Kalle Kniivilä.

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 8)

De senaste dagarna har temperaturen ökat ytterligare kring koreanska halvön. Den nordkoreanska ledningen har fått ”ett slutligt godkännande” för att kunna genomföra ett kärnvapenkrig som svar på amerikanska provokationer, enligt den egna propagandan. Den brittiske premiärministern David Cameron kommenterade för en stund sedan att situationen kring Nordkorea visar att Storbritannien behöver behålla sina TRIDENT-system som strategisk avskräckning. Dessa är mycket dyra att vidmakthålla och kommer att innebära ökade krav på rationaliseringar på övriga delar av den redan hårt prövade brittska krigsmakten.

Exemplet illustrerar svårigheterna, och möjliga konsekvenser, av ett genombrott i det eventuella iranska kärnvapenprogrammet. Omvärlden skulle få hantera en två nivåer mer sofistikerad aktör än Nordkorea, och antalet kärnvapenstater i regionen skulle med stor säkerhet flerfaldigas inom 10-15 år vid en sådan utveckling. En veritabel mardröm för de som arbetar för nedrustning i allmänhet, och kärnvapennedrustning i synnerhet.

Omvärlden följer därför av flera skäl minsta förändring av Nordkoreas beteende med högsta uppmärksamhet. Stor uppmärksamhet får också olika amerikanska åtgärder när det gäller robotförsvar i området. Faktum är att USA nu har ett närmast komplett sådant kring den koreanska halvön med upp till nio olika örlogsfartyg med AEGIS-kapacitet.

Den amerikanska förmågan ger president Obama en hög grad av handlingsfrihet om Nordkorea skulle skjuta en eller flera robotar den närmaste tiden. Dessa robotar skulle med hög grad av sannolikhet skjutas ned, eftersom AEGIS är ett beprövat system i mängder av övningar. Det innebär att USA skulle kunna svara med annat än att skjuta kärnvapen på Nordkorea, vilket rimligen minskar den nordkoreanska aptiten på äventyrligheter.

USA:s miliära förmåga och överlägsenhet när det gäller konventionella stridsmedel är så stor att landet i princip kan lamslå vilken nation som helst på enstaka minuter med hjälp av svärmar med kryssnings- och ballistiska robotar med precision på metern när. Därför är det ingen överraskning att bland annat den ryska aptiten på taktiska kärnvapen ökar. Dessa system, som exempelvis Iskander (NATO:SS-26), kan både bära kärnvapen som stora konventionella laddningar. Satsningen på dessa vapen är den logiska följden av den amerikanska överlägsenheten och fyller tomrummet mellan denna och den icke-önskvärda användningen av strategiska kärnvapen. Det är därför värt att hålla i minnet varför de taktiska kärnvapnen är obehagliga – de är nämligen till för att användas.

Just nu pågår det en del surr i medier om den ryska/vitryska övningen ZAPAD-13 som ska gå av stapeln i höst. Enligt främst polska medier så är scenariot i den gemensamma övningen ett förebyggande anfall med just taktiska kärnvapen mot Warszawa. Det är i så fall ett liknande tema som det påstods att övningen ZAPAD-09 innehöll. Det året genomförde NATO/PfP övningen Loyal Arrow i bland annat norra Sverige.

Denna gång övar NATO ungefär samtidigt som ZAPAD-övningen och i närheten – eller vice versa. Övningen, Steadfast Jazz 2013, är en avvikelse från normalbilden (passning till Försvarsberedningen). För första gången sedan 1993 övar nämligen NATO artikel V med medlemsstaterna och enheter på plats i Lettland, Litauen och Polen. På ytan är övningen en certifiering av ledningselementen för NATO Response Force (NRF), men det operativa scenariot är byggt på artikel V. Deesutom går en annan övning parallellt, Baltic Host 2013 som syftar till att utveckla förmågan till Host Nation Support i Östersjöområdet. Det vill säga att ge och ta emot militär hjälp i händelse av väpnad konflikt.

Många i det översta ryska försvars- och säkerhetsetablissemanget lever, till skillnad från det ryska folket, i en paranoid förställning att NATO är en aggressiv allians som vill omringa Ryssland. Resonemangen är ibland formidabla. Enligt polska Defense24 sa den biträdande ryske försvarsministern, Alexander Grushko, nyligen att Ryssland måste reagera på NATO:s utbyggnad i öster, särskilt som NATO (sic!) försöker övertyga Ryssland om att hoten mot landet finns i söder, Afrika och Fjärran Östern.

Inte undra på att den ryska ledningen gett tillkänna sina våldsamma upprustningsplaner och allt mer tilltagande övningsverksamhet. Den har nu rimligen passerat det slitna uttrycket ”från låg nivå” till godtagbar nivå. Bara flygdelarna i övningen LADOGA 13 omfattade fler flygplan än den amerikanska Red Flag-övning som Sverige deltog i nyligen. President Putin kunde överraskande beordra en strategisk alarmövning häromveckan i Svarta havet omfattande uppåt 10 000 soldater och sjömän. Sverige har idag, enligt regleringsbrevet, en bataljonsstridsgrupp gripbar. På Folk och Försvars seminarium förra månaden om den ryska militärreformen, berättade den ryske generalmajoren Evgeny Ilyin från försvarsministeriet att en brigad ur 76. luftlandsättningsdivisionen var insatt inom tre timmar vid det stora meteoritnedslaget. Detta som en illustration vad man kan göra med välövade förband – att snabbt hantera det oväntade, oavsett vad man förberedde igår.

Övningarna Steadfast Jazz och Baltic Host är en signal till den egna alliansen och till Ryssland att den tar sitt kollektiva uppdrag på allvar. För Sveriges del innebär det en påminnelse om att omvärlden tar rysk kapacitet på allvar, och att det egna territorialförsvaret börjar vid gränsen till Ryssland. Nästa mätpunkt är 2017, då är det dags för ZAPAD-17, enligt det roterande schema för de stora övningarna som Ryssland satt upp.

DN
DN
SR
Aftonbladet

Koreakriget på en minut

Koreakrigets märkliga förlopp i kartform på en minut.

I min artikelserie MILITÄRT! tar jag flera gånger upp Koreakriget 1950-53 och dess efterspel. Särskilt beskriver jag de insatser med nordkoreanska specialförband som skett de senaste decennierna. De utgör en del av den mindre kända bakgrunden till de nutida händelserna.

Perspektiv på Nordkorea

Den ökade spänningen på koreanska halvön har satt ljuset på en av världens farligaste konflikter, som levt i ett vapenstillestånd i närmare 60 år. Nordkorea är mitt uppe i en ny runda av hot-förhandling-ekonomiskt understöd som närmast blivit en affärsmodell för det svårgenomträngliga landet.

Omvärldens medier är fulla med försök att förstå sig på hur nordkoreanerna tänker, i synnerhet den relativt oprövade diktatorn Kim Jong-un. Inte sällan förekommer spekulationer med drag av demonisering eller förlöjligande. Bägge alternativen är riskfyllda attityder, eftersom det försvårar analysen av vad ledningen kan tänkas vilja. Diktatorns far, Kim Jong-il, var förvisso en diktator med allehanda negativa attribut, men samtidigt omvittnat intelligent och kunnig i minsta detaljer. Gång på gång manövrerade denne på ett sätt att landet till slut blev en kärnvapenstat. Svårigheterna att förstå den nordkoreanska ledningen är en påminnelse om frestelsen att utgå från det egna tänkandet när det gäller att bedöma omvärlden. För vår del är det mest aktuellt i våra relationer med Ryssland.

Det är ingen slump att retoriken höjs just nu, eftersom det nordkoreanska militära systemet befinner sig i sin årliga vinterträningscykel. Denna börjar i december-januari och avslutas i mars-april med armékårs- och krigsmaktsövningar. Den nordkoreanska krigsföringsförmågan är alltså på sin årliga topp. De nyutbildade förbanden är nästan färdigtränade och massor med övningar pågår, vilket förkortar förberedelsetiden ifall de vill göra något allvarligt.

Jag har fått frågor på Twitter om tillståndet i den nordkoreanska krigsmakten. Jag bedömer att nordkoreanerna har tre respektfulla tillgångar. Landet har troligen en av världens största specialförbandsstyrkor som använts flitigt i olika operationer mot sydkoreanska mål de senaste decennierna. Nordkorea har också en dedikerad satsning på cyberoperationer, även om det är ett och annat frågetecken för graden av sofistikering. Men, kopplat till var i utvecklingen världen i övrigt befinner sig när det gäller cyberoperationer så kommer man långt med att organisera sig.

Artilleri- och rakettrupperna är det farligaste systemet som Nordkorea har. Med bedömningar kring 13 000 pjäser i olika kalibrar (Sverige 48 stycken som jämförelse), så är dessa vapen ett stort hot för det sydkoreanska samhället och dess krigsmakt. Huvuddelen av dessa finns i området närmast den demilitariserade zonen (DMZ) och de tyngre vapnen når Seoul. Vi kan anta att huvuddelen av förbanden kan transporteras och gömmas inom och mellan stora underjordiska system som landet har byggt. Dessa system innehåller med stor säkerhet enorma upplag av ammunition. Ett enklare överslag ger vid handen att Nordkorea vid ett fullständigt krigsutbrott skulle kunna avlossa flera miljoner (!) granater mot sydkoreanska baser och installationer bara under det första halvdygnet av en konflikt. Med hjälp av USA skulle Sydkorea återvinna jämvikten relativt snabbt och Nordkorea skulle förlora ett anfallskrig mot Sydkorea tio gånger av tio, om USA gick in med militär styrka.

Läget är lite mer prekärt denna gång, eftersom de bägge koreanska nationerna denna gång har nya ledare och Sydkorea har slutat att vända andra kinden till. Det är lätt gjort att se det nordkoreanska systemet som en monolit, men faktum är att landet fortfarande befinner sig under en makttransition från den avlidne diktatorn till den unge sonen. Det finns uppgifter om en maktkontrovers i november kring omstruktureringen av några av landets underrättelse- och säkerhetstjänster som ledde till öppen skottlossning i Pyongyang. Det är alltså fullt möjligt att de nordkoreanska tongångarna är kopplade till en strävan hos diktatorn att konsolidera greppet om landets militära apparat.

Scenariot med en statskupp eller revolt är en bortglömd variant i den svenska nyhetsbevakningen. En sådan har låg sannolikhet och mycket svåra konsekvenser jämfört med öppet krig som har en väldigt liten sannolikhet, men med extremt allvarliga konsekvenser. Jag har tagit del av två olika bedömningar kring en implosion av Nordkorea, vilka pekar på att omvärlden skulle vara tvunget att deployera som minimum en kvarts miljon soldater bara för upprätthålla ordning, skydda gränser och säkra de nordkoreanska massförsörelsevapnen. Det skulle innebära att det motsvarar de amerikanska maximala insatserna för Irak och Afghanistan samtidigt. I händelse av en stabiliseringsoperation på koreanska halvön skulle det tillgängliga och flexibla insatsförsvaret här hemma prövas hårt med önskemål om en substansiell insats. Det är svårt att se Sverige stå utanför en sådan insats med tanke på det politiska kapital vi investerat i konflikten. Vi är dessutom ett av de få länder i väst som Nordkorea har ordentliga relationer till.

Hur taxerar då omvärlden risken för ett förestående krigsutbrott? Relativt lågt får nog bedömningen bli, även om det amerikanska flygvapnet har gjort ett par uppmärksamade flygningar med såväl B-52 och B-2 över kring Sydkorea. Just den 15. mars flög både USA och Ryssland tunga bombflygplan med kärnvapenkapacitet kring den koreanska halvön. Det mest avancerade stridsflygplanet F-22 Raptor ska enligt nya uppgifter ha stationerats i Sydkorea för en övning. Jag bedömer att dessa åtgärder inte är riktade så mycket mot Nordkorea, utan istället för Sydkorea. Den amerikanska flottan följer nämligen den egna normalbilden med 49 % av fartygen insatta eller under gång. Tyvärr kan vi inte längre se läget för de amerikanska attackubåtarna som vi kunde när jag skrev om Nordkorea förra gången. Vi kan däremot se att USA har två hangarfartyg, Dwight D. Eisenhower och John C. Stennis kring i femte flottans område kring Mellanöstern.

Och det är där som de största indirekta riskerna finns. Omvärldens hantering av Nordkorea studeras noga av det iranska prästerskapet och dess säkerhetsetablissemang. Minsta flimmer i beslutsamheten rullar beslutskulan mot annonserandet av kärnvapengenombrott för teokratin. Ett sådant skulle vara destabilserande för regionen, och därmed för hela världen. President Obama var tydlig under sitt besök i Israel nyligen. Budskapet var att det går inte att omringa ett Iran med kärnvapen. Den amerikanske presidenten vet att ett Iran med kärnvapen skulle innebära en kärnvapenkapplöpning i regionen och en mycket mer osäker omvärld. Därför är det av vikt att i varje läge kunna avge ett balanserat svar på nordkoreanska provokationer. Beslutsamma svar som inger respekt i Teheran och Pyongyang, men inte samtidigt eskalerar konflikten eller utlöser en nordkoreansk kollaps.

Hur går det då? Eftersom Nordkorea nästan har talat in sig i ett hörn när det gäller retoriken, så gäller det för diktatorn att porträttera en seger som samtidigt sätter press på Sydkorea för en mjukare hållning framöver. Nordkorea försöker sig nu på den omöjliga ekvationen att genomgå en ekonomisk utveckling samtidigt som man sätter sin militarisering jämsides. Därför är den mest troliga utvecklingen att något begränsat sker som kan utropas som en reell framgång. Eftersom Nordkorea bytt angreppsmetoder mellan ubåtsattacker och artilleribeskjutningar, så kanske cyberattacker ligger nära till hands. Det blir svårare för en allt mer flaggviftande president, Park Geun-hye, i söder att svara på. Det skulle dessutom göra det möjligt för diktatorn att visa för sitt land hur framstående man är på nya fronter.

DN
SvD
Aftonbladet
Expressen
SR
DN
SvD
Aftonbladet
SR

Att skicka och uppfatta signaler

Igår lät man från amerikanskt håll meddela internationella medier att B-2 Spirit stealthbombflygplan flugit från sin hemmabas i Missouri till Sydkorea för att där delta i en övning och fälla barlastade bomber mot mål på ett skjutfält och sedan återvända hem. Tidigare under månaden meddelades från amerikanskt håll att äldre, men likafullt kapabla B-52 bombflygplan deltog i andra flygövningar över Sydkorea.

Avsikten med gårdagens amerikanska pressmeddelande om stealthbombflygplanen torde vara klar för var och en. Det krävs inga större mått av kunskaper i internationella relationer för att förstå syftet. Signalen till Nordkorea är att man med kort varsel kan sätta in mycket kraftfulla resurser med förmåga till konventionell precisionsbekämpning som Nordkorea har mycket svårt att rå på. Det är militärt kraftspråk som en förlängning av politiska ansträngningarna, där man försöker komplettera de diplomatiska och ekonomiska medel som redan använts i försöken att reducera det nordkoreanska hotet.


Lika lättolkat och uppmärksammat i svenska media som det nu aktuella kraftspråket kring den koreanska halvön är, lika förvånande är oförmågan i svenska media att uppfånga liknande signaler i vårt eget närområde. När ryska försvarsministeriet i somras, på samma sätt som nu det amerikanska, lät meddela att man flugit Östersjön runt med strategiskt bombflyg beväpnade med kryssningsrobotar uppmärksammades det inte i Sverige. Onekligen vill man från ryskt håll sända "någon" en signal, med tanke på pressmeddelandet och det faktum att man specificerade att flygplanen bar skarp last.

Även bloggen Observationsplatsen uppmärksammar att "Långtbortistandoktrinen" bitit sig fast i svenska media på ett sätt som gör att man missar det som händer precis framför näsan. Man berättar om den av president Putin snabbt beordrad beredskapsövningen i Svarta Havet, men har helt missat att en ny, samtidig, övning genomförs med det ryska strategiska bombflyget. Det återstår att se om några nya pressmeddelande skickas från denna. Än intressantare är den stora flygövningen som just nu genomförs i Karelen, nära den finska gränsen och endast ca 70 mil från Stockholm med upp till 80 flygplan.


DN, 2Aft, 2, 3, 4, 5SvD, 2, 3SR, 2SVT, 2, 3, 4GP

Nordkoreas nya drömkrig

Både fallskärmstrupper och nya stridsvagnar ingår i den nya nordkoreanska krigsvideon.

I februari släppte Nordkorea en video om ett nordkoreanskt kärnvapenangrepp mot en amerikansk stad. Nu har man just släppt en ny video, men nu om ett konventionellt krig med Sydkorea och USA.

Förutom stort fokus på Nordkoreas massiva artillerikår och dödsföraktande fanbärare ingår i filmen mer intressanta och ovanliga glimtar, exempelvis av Nordkoreas fallskärmstrupper och nyare stridsvagnar. Som framgår av min artikel om Nordkoreas pansar i serien MILITÄRT! är det dock inte så mycket modernt ens med Nordkoreas senaste stridsvagnar.

En nordkoreansk dröm


I veckan släpptes denna nya musikvideo i nordkoreansk TV. Ja, det är en pianoversion av "We Are The World".

Det är inte sällan som vanliga svenska medier tar upp Nordkoreas kärnvapenhot. Man blir avtrubbad. Icke desto mindre menar jag att det nu ser extra illa ut både på Koreahalvön och mellan Japan och Kina.

Tre omständigheter är nya:

1. Japan har skjutit upp inte mindre än två nya spionsatelliter specifikt för att kunna bevaka Nordkorea.
2. Sydkoreas truppstyrkor vid gränsen mot Nordkorea fick igår nya förhållningsorder. De ska nu genast skjuta tillbaka vid beskjutning från Nordkorea.
3. Det diskuteras nu offentligt i Sydkorea om preventivslag vid belägg för ett förestående kärnvapenangrepp mot Sydkorea.

För övrigt, igår dök det upp en intressant ny svensk blogg, Betongblandarens försvarsupplysning, som vill "göra det komplexa och diffusa i försvarsdebatten konkret och begripligt". Har just lagt till den till min offentliga läslista här intill.