Kategoriarkiv: Säkerhetstjänst

Stasi-stödda ANO, flygkapningar och nynazister


Trailern för spelfilmen från 2016 om ANO:s mest ökända flygkapning.

Den östtyska bakgrunden till vapengömman vid Arlanda har nu blivit känd och härom dagen lade jag ut några ytterligare foton från mitt forskande. Men många yngre lär inte minnas Abu Nidal-organisationen (ANO).

Med tanke på Arlanda är det viktigt att ha klart för sig att ANO bara något över ett år före vapengömman skapades hade genomfört två samtidiga och synnerligen blodiga attacker mot flygplatserna i Rom och Wien. Därmed dock inte sagt att vapengömmans innehåll enbart var ämnat för en attack mot Arlanda. I princip inget är ännu säkert om målet eller målen för vapengömmans innehåll. Man kan till och med fundera över om vapengömman gjordes enbart för ANO-användning, med tanke på att man skapade en sorts bildguide (filmrullen som Säkerhetspolisen framkallade) som ledde betraktaren av bilderna till vapengömman.

Ifjol (2016) kom den första spelfilmen om ett ANO-terrordåd, kapningen 1986 av Pan Am Flight 73. Men eftersom filmen är indisk är det nog rätt få nordiska läsare som hört talas om den. Den förefaller dock vara sevärd (se trailern ovan) och börjar dyka upp på filmkanaler. Det kan därför vara bra att lägga filmens namn på minnet, "Neerja", förnamnet på flightens purser som mördades under det att hon räddade en stor del av planets passagerare. Hon var 23 år gammal och dekorerades sedan postumt med bland annat Indiens högsta militära utmärkelse, Ashoka Chakra.

Som ett resultat av Pan Am Flight 73 kom ANO att flytta sin huvudbas från Syrien till Libyen. När vapengömman skapades nära Arlanda bör ANO-högkvarteret ha legat i Libyen. Som framgick av min artikel i Expressen var även Östtyskland (DDR) vid denna tid ett viktigt land för ANO, för Stasi-utbildning och finanser. Både ANO:s och andra dåtida terroristgruppers band till underrättelsetjänster inom sovjetblocket är ett ämne som nu förhoppningsvis kommer att belysas mer. För det är ju inte så att Sverige som bas för terrorister är något nytt.

Inte heller är östligt stöd till nynazister något nytt för den som följt med i senare års tyska Stasi-debatt. Inte sällan kom aktiva västtyska nynazister också att få militär utbildning i Mellanöstern. För att få läsa böcker om detta idag måste man i princip kunna tyska. Två relevanta författare är Regine Igel och Yury Winterberg.

Östtysklands roll mot Sverige

Expressens rubrik dagen efter att Bergling inledde sin flykt till Moskva.

Idag är det trettio år sedan en svensk f.d. officer rymde från sitt straff i Sverige till Sovjetunionens konsulat på Åland och därifrån vidare till ambassaden i Helsingfors och sedan själva GRU, Sovjets militära underrättelsetjänst. Hans namn var Stig Bergling. Men låt oss inte bara minnas hans flykt - för Bergling är inte "bara historia".


Expressen har idag en bra summering av spionfallet Stig Bergling. Tidningens största rubrik dagen efter hans flykt den 6 oktober 1987 var hyfsat profetisk, det var till Moskva som flykten gick även om det tog en vecka att nå staden. Men, varför ska man 2017 älta en spionhistoria från förra seklet? Därför att först president Gorbatjovs diplomater och militär beskyddade och belönade Bergling, och lögnerna gentemot Sverige upphörde inte i och med Sovjets fall. Tvärtom, det nya Rysslands första regeringar fortsatte avlöna och beskydda Stig Bergling, liksom att låtsas som om de inget visste om honom. Falskspelet tog inte slut efter att Bergling 1994 självmant stack hem till Sverige. Den svenska regeringen protesterade då mot den ryska statens mångåriga beskyddande av en förrymd svensk brottsling. Svaret från den ryska regeringen dröjde en vecka och innehöll inte någon ursäkt och bara ett skrattretande "medgivande", att Bergling fått ”hjälp av humanitära skäl”.

Moskva fortsatte alltså att vad gällde sovjetiska GRU-operationer agera och kommunicera på ett rätt sovjetiskt manér. Inte många i Sverige verkade dock då bry sig om detta.

Det finns en till aspekt med Bergling som tål att idag ihågkommas. Han fick sin sovjetiska spionutbildning i Östtyskland (DDR). Hur svenska myndigheter kunde missa hans DDR-resor är givetvis besynnerligt, men det mest intressanta är hur Östtyskland spelade en vital roll för Bergling och hans sovjetiska arbetsgivare. Varför är det intressant? Därför att Sovjetunionen återkommande använde sig av östtyskar som ombud när det handlade om Sverige. För att börja från början blev de sovjetiska officerare som hanterade svenska spetsnaz-frivilliga på 1930- och 40-talet sedermera toppchefer inom DDR:s enorma säkerhetsapparat, Stasi. Chef för NKVD-nätverket i Sverige under andra världskriget var först Ernst Wollweber, som efter kriget blev chef för hela Stasi. Hans svenska organisation var ”det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid” enligt professor Wilhelm Agrell. Se vidare Agrells Stora sabotageligan samt Ryska elitförband och specialvapen av Joakim von Braun och undertecknad.

Det saknas inte svenska böcker fokuserade på DDR:s hemliga verksamhet i Sverige, men de är inte många. Jag vill här framhålla Christoph Anderssons Operation Norrsken. Det finns mycket kvar att upptäcka om DDR och Sverige, inklusive några väsentliga pusselbitar. Sedan nyligen finns ett av de tyska standardverken om Stasi på svenska, boken som heter just Stasi av Jens Gieseke. Men den handlar mest om Stasi i DDR och BRD. Alltså, gärna mer svensk Stasi-forskning - eller för att citera Stasi-chefen Erich Mielke (ur Giesekes bok): "Vi måste få veta allt!"

KGB:s mönsterelev


År 1980 hade KGB:s östtyska klon Stasi vuxit så pass att man då utgjorde den största underrättelse- och säkerhetsorganisationen i världen räknat per capita. Svensk koppling fanns även.

På svenska har det getts ut några böcker som mer eller mindre handlar om Stasi, men ingen av dem liknar denna nya bok, Stasi – Östtysklands hemliga polis 1945-1990. Detta är den första Stasi-boken på svenska som utgör en kompakt historik över hela denna absurt stora säkerhetsorganisation, och därtill sammanfattar senare års Stasi-debatt. Boken är en svensk översättning av 2011 års tyska bok Die Stasi, som först publicerades under titeln Mielke-Konzern.

Märkligt nog visar bokens författare Jens Gieseke att det var först flera år efter Stalins död som Stasi växte rekordartat och likt SS blev en ”totalkoncern för säkrande av makt och förtryck”. Man fick en starkare ställning än KGB hade i Sovjet, eftersom säkerhetsapparaten där var något mer uppdelad. Vad gäller Stasi-personalens anda och självförståelse var den dock extremt samordnad med KGB, så pass att man såg på sig själva ytterst inte som Stasi-män (och Stasi-kvinnor) utan som ”tjekister”, alltså arvtagare till KGB:s första skepnad, Tjekan, och dess kommunistiska superhjälte Felix Dzerzjinskij.

Stalins död och den avstalinisering som därefter inleddes i Sovjetunionen utlöste, för att citera boken, ”[…] avsevärd osäkerhet inom Stasis led”. Därför drog man inom Stasi en kollektiv suck när Sovjet inledde krossandet av den ungerska revolutionen 1956. Äntligen ett motiv för Stasi att fortsätta växa.

Stasis svenska kopplingar står inte i fokus i den nya boken (sådant får nog svenska skribenter själva ta och forska mer om) men dock kommer boken med en nog rätt oväntad skildring av den Stasi-chef som hade högst personliga kopplingar till Sverige, alltså Ernst Wollweber, Stasi-chef 1953-57. Några år före och i början av andra världskriget var Wollweber i sovjetisk NKVD-tjänst och ansvarig för ”[…] det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid”, för att citera Wilhelm Agrell. I Giesekes bok framstår Wollweber nästan som sympatisk, i alla fall i jämförelse med sin efterträdare.
Bland det ur svensk synvinkel mest okända i boken är dess avsnitt om Stasis sabotage- och terrorförband (inte olika KGB:s), hjälp till västtyska och arabiska terrorister liksom Stasis ”övriga” utlandsverksamhet – inte minst i Afrika. För att exemplifiera med Etiopien så inrättades 1977 den etiopiska säkerhetstjänstens skola av Stasi.

Till det nästan skrattretande med KGB:s förhållande till Stasi hör att, trots allt intimt samarbete dem emellan, valde KGB att i DDR ha inte bara ett officiellt nätverk av medarbetare (som en viss V. Putin), utan även ett inofficiellt. Man kan alltså säga att KGB hade tre tyska nätverk, ett i Västtyskland och två i Östtyskland.

Även nutiden ingår i boken, ekot av Stasi-samhället. En del Stasi-veteraner har inte lämnat ”tjekismen” eller har moderniserat den.

Boken Stasi innehåller som bonus en del i Sverige rätt okända rön om Gestapo. Den är därför mer än ett referensverk om det klassiska kalla kriget, detta är en bok om avgörande maskineri för 1900-talets diktaturer.

Boken är aktuell i Pennan & Svärdet.

VV-eliten återfick KGB:s största namn


Ryskt nyhetsinslag om VV-divisionen ODON, med fokus på dess spetsnaz och pansar.

DN rapporterar att Vladimir Putin igår skrev under ett dekret som innebär att KGB:s största namn åter ska bäras av VV-elitdivisionen ODON.

DN skriver dock inte helt korrekt om vilket förband det är som från och med igår är uppkallat efter Felix Dzerzjinskij - grundaren av den sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten Tjekan, som senare blev KGB. Förbandet tillhör inte och har aldrig tillhört polisen (som före 2011 benämndes milisen). Däremot tillhör förbandet VV, de fullt militärt utrustade inrikestrupperna. Sedan är det inte helt tydligt av artikeln att det är samma förband som fram till 1994 hette Dzerzjinskij-divisionen, ODON, som nu har återfått Dzerzjinskij i sitt fullständiga namn. Att så är fallet framgår dock både av ryska medier och divisionens egen hemsida. Intressant nog tar hemsidan även upp att man även satts in utomlands, i vinterkriget mot Finland 1939. Hemsidan använder till och med det sovjetiska begreppet "vitfinnar" om de finska motståndarna.

På svenska kan man läsa mer om ODON i Ryska elitförband, som kom ut ifjol. Av den framgår exempelvis att informellt så har divisionen på senare år ofta kallats för Dzerzjinskij-divisionen. Men som framgår av dess egen hemsida läggs det stort värde i att namnet nu är helt formellt tillbaka och detta har enligt samma källa skett på grund av "massiv heroism och mod, uthållighet och manlighet uppvisad av personalen i stridsverksamhet i försvar av Fäderneslandet och statliga intressen under väpnade konflikters förhållanden".

Den väldiga gamla sovjetiska statyn av Dzerzjinskij har ännu inte återfått sin plats i centrala Moskva, men flera förslag om detta har väckts och måhända sker det även till slut, sannolikt då på den nationella säkerhetstjänstdagen, som firas på den gamla Tjekadagen den 20 december. Flera mindre statyer och byster av Dzerzjinskij har de senaste åren invigts på andra platser i Ryssland och Belarus (Vitryssland).

Försvarsmakten ger ut handbok i sociala medier

Ny handbok i sociala medier

Ny handbok i sociala medier

Försvarsmakten ger ut en handbok i sociala medier som ett stöd till sina medarbetare. Handboken som är framtagen av informationsstaben och säkerhetskontoret berör både möjligheter och risker, innehåller rekommendationer och återger vissa bestämmelser.

Läs och ladda ner handboken här: Försvarsmaktens handbok i sociala medier

Den informationsteknologiska utvecklingen och svenskarnas förändrade kommunikationsbeteenden* innebär både nya möjligheter och nya krav för Försvarsmakten och dess medarbetare. Informationsfriheten främjar öppenhet, kunskapsbildning och delaktighet. Men den kan också försvåra till exempel skyddet av information som omfattas av sekretess och öka medarbetares utsatthet.

För att tydliggöra myndighetens syn på det nya medielandskapet och öka medvetenheten om möjligheter, risker och bestämmelser bland sina medarbetare ger Försvarsmakten nu ut en handbok i sociala medier.

Det som är speciellt med handboken är att den omhändertar både säkerhetstjänstens syn, juridiska aspekter samt informationstjänstens målsättningar. Det finns inget motsatsförhållande mellan dessa funktioner utan målet är gemensamt. Att Försvarsmaktens medarbetare berättar om sin verklighet medvetna om eventuella begränsningar. Denna samsyn är en styrka inom ett område där det kanske varit olika syn på nyttan eller möjligheten.

Handboken består av tre delar: Den första delen ger en introduktion till sociala medier och beskriver några av de mest populära medierna. Den andra delen innehåller konkreta rekommendationer till medarbetare, medan den tredje delen handlar om myndighetens förhållningssätt och ansvar.

Sedan 2011 finns fastställda riktlinjer för hur Försvarsmakten ska använda sociala medierI riktlinjerna konstaterar Försvarsmakten att tillgång till information och människors rätt att yttra sig är grundläggande rättigheter i den demokrati som myndigheten har uppdraget att skydda. Vidare uppmuntras medarbetare att använda sociala medier för att i mötet med omvärlden bidra till en korrekt och komplett bild av Försvarsmakten.

Erik Lagersten
Informationsdirektör

 

Försvarsmakten har även sedan tidigare en formell närvaro på:

Facebook
Youtube
Twitter
Twitter Försvarsmakten Rekrytering
Twitter informationsdirektören
Instagram
Google+
och den egna bloggportalen blogg.forsvarsmakten.se.

*Se till exempel Svenskarna och Internet 2012

Ingen förundersökning mot bloggar

Under våren dominerades nyhetsflödet under en tid av Svenska Dagbladets uppgifter om att svenskt jaktflyg inte gick upp och mötte ett ryskt flygföretag i Östersjön.* Händelsen som fick smeknamnet ”ryska påsken” väckte berättigade frågor men också beskrivningar och slutsatser av spekulativ karaktär.

I den analys som genomfördes efteråt konstaterade Försvarsmakten att några eller någon av de uppgifter som förekommit kunde bedömas innebära ett men som inte är ringa för rikets säkerhet och anmälde detta till Säkerhetspolisen enligt det regelverk som finns.**

Åklagarmyndigheten överlämnade anmälan till justitiekanslern som fattade beslut om att inte inleda någon förundersökning avseende de uppgifter som publicerats i tidningar och deras nätupplagor. De bloggar som fanns med i Försvarsmaktens anmälan omfattades inte av justitiekanslerns behörighet och återlämnades därför till åklagarkammaren för säkerhetsmål. Denna har sedermera fattat beslut om att inte heller inleda förundersökning avseende de uppgifter som publicerats på bloggarna.

Anmälan från Försvarsmakten väckte i sig en del uppmärksamhet och inte minst ett antal chefredaktörer ställde sig mycket frågande till denna åtgärd med uttalanden om yttrande- och meddelarfrihetens oinskränkthet.

Myndigheten har att följa lag och förordning. När hemliga uppgifter kan ha röjts är myndigheten skyldig att anmäla detta om det kan antas ha medfört men för rikets säkerhet som inte är ringa. Det har ingenting med vad som att skämtsamt har kallats pinsamt hemligt utan precis det som anmälan avser, uppgifter som bedöms utgöra ett men som inte är ringa för rikets säkerhet.

Det har heller ingenting med att myndigheten försöker inskränka eller utöva någon repressiv inställning till det fria ordet. Rätten till yttrande- och meddelarfrihet är grundlagsfäst. Även Försvarsmaktens medarbetare och frivilliga får och uppmuntras fritt att beskriva och debattera sin tjänst och verklighet. Det finns dock vissa begränsningar som följer av verksamhetens natur och som omfattas till exempel av försvarssekretess.

Begränsningarna i Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) vad avser bland annat försvarssekretess verkar vissa debattörer omedvetna om eller väljer att bortse ifrån. Det finns vissa inskränkningar i meddelarfriheten när det gäller sådana uppgifter.

Klart är dock att sådana inskränkningar aldrig får användas av företrädare för myndigheten att generellt förhindra eller försvåra för den enskilde att själv välja uttrycks- eller kontaktformer.

Min uppfattning rent principiellt är att de bloggar som aktivast deltar i debatten är väl medvetna om vad som kan sägas och inte kan sägas. Detsamma gäller de journalister som har säkerhets- och försvarspolitik som sitt huvudområde.

Myndigheten konstaterar dock att detta är komplicerat och att det finns behov av utbildningsinsatser inom myndigheten. Syftet är att slå vakt om en livaktig försvarsdebatt där Försvarsmaktens medarbetare kan delta fritt och otvunget samtidigt som dessa är medvetna om de begränsningar som finns i lagstiftningen.

Utbildningen är en rimlig praktisk konsekvens av Försvarsmaktens värdegrund:
Öppenhet, resultat, ansvar.

Erik Lagersten
Informationsdirektör

*Företag militär benämning på flygplan eller fartyg som genomför en specifik övning eller insats i ett område med en uppgift eller order att utföra något.

**Men (långt e) skada