Erfarenheter från att strida på hemmaplan

Våra svenska soldater och förband står sig väl vid en jämförelse med andra länders motsvarigheter. Foto: Emy Åkerlund, Försvarsmakten.

av Jacob Fritzson

Under övning Nordanvind 19 truppförde jag som plutonchef en pansarskyttepluton tillhörande en av I19:s mekaniserade bataljoner. Min pluton bestod delvis av tidvis tjänstgörande soldater (T-soldater), alltså deltidssoldater, men även kontinuerligt anställda soldater (K-soldater). Kompaniet i sin helhet utgjordes av en stomme med T-soldater men ett antal K-soldater tjänstgjorde vid kompaniet under övningen. Här diskuteras några av de viktigare lärdomar jag gjorde under övningen. Inlägget bygger delvis från en text på Twitter och delvis ett inlägg jag gjort på ett annat forum. Mina erfarenheter och tankar behöver ställas i ljuset av den nivå jag jobbar på, plutonsnivån. Det innebär att jag kommer att ha en uppfattning av hur det är på lägsta nivån men att jag kanske inte har lika god insikt på den högre nivån.

Strf90

Stridsfordon 90 är som bekant framtaget för Norrlandsbrigaderna och det märks tydligt. Ett flertal gånger har jag varit helt övertygad om att jag är på väg mot att köra fast i myren och därmed bli skyldig en tårta till bärgargruppen, men gång på gång visar fordonet att jag har helt fel. Trots myr, djup snö och eländig terräng körde jag aldrig fast under övningen. Denna framkomlighet blev en enorm fördel gentemot vår fiende trots att dessa har en nyare version av CV90. Vår förmåga att komma upp i flank och i allmänhet kunna nyttja terräng där de inte kan röra sig gjorde att vi kontinuerligt kunde överraska vår fiende och därmed fick strida på våra villkor. De få gånger jag fick tekniska problem med vagnen så löste min besättning i regel problemen genom egna reparationer och löste inte besättningen detta så kunde våra mekaniker på kompaniet med enkelhet lösa problemen.

Den stundande renoveringen är något jag välkomnar och jag hoppas att det ska kunna innebära en förbättring av vagnen utan att det moderniserar vagnen till den grad att besättningen blir beroende av moderna system för att kunna strida. Detta är något jag upplever att de norska vagnarna har problem med, ett ledningssystem som är avancerat och många sensorer gör att deras besättningar verkar vänta på mer information innan de väljer att agera. Jag upplever att våra besättningar generellt är skickligare men det bygger enbart på de dueller där jag själv deltagit och om det ser ut så generellt i den Svenska Försvarsmakten versus den norska låter jag vara osagt.

Med det sagt vill jag även lyfta fram att våra stridsfordon börjar bli till åren och de går bara att renovera till en viss gräns. Nyanskaffning inom en kort tid kommer att vara nödvändigt.

Infanteri i Norrland

I ett antal tidigare inlägg har jag diskuterat behovet av ett infanteri med särskild utbildning för Norrlandsterräng och jag hävdar att jag under refererad övning stärkts i min uppfattning avseende detta.

Norrmännen var generellt ganska duktiga på att nyttja stridsvagn, stridsfordon samt skyttetrupp i synergi med varandra. Under en strid med norrmännen lyckades jag nedkämpa 3 CV9030 och bekämpade en fjärde, med 8 pilprojektiler i sida. Den fjärde vagnen drog sig ur striden och jag valde att fortsätta anfalla i dess tillbakaryckningsväg vilket visade sig vara ett misstag. Stridsfordonet hade dragit sig ur striden för att släppa fram en stridsvagn vilken jag mötte i front. I ett sånt läge är man tyvärr chanslös. Jag blev utslagen och fick observera norrmännens agerande från åskådarplats. De stridsfordon som överlevt mitt anfall drog sig ur och började istället understödja stridsvagnen. Samtliga stridsfordon gjorde avsittning med sin skyttetrupp och dessa tog och rensade den täta skog som omgav stridsvagnen. Vår skyttetrupp som befann sig i skogen fick se sig nedkämpad och kunde därmed inte påverka stridsvagnen.

Norrmännens användande av skyttetrupp och vagn samordnat gav dem ett antal stora fördelar enligt min mening. Den stridsvagn som slog ut mig kunde fortsätta verka utan att störas av enskilda skyttar samtidigt som deras skyttetrupp inte påverkades av andra stridsfordon.

Utöver detta hade NATO tillgång bv206 med därtill hörande skyttetrupp. Min första uppgift under övningen var att fördröja längs en väg. På båda sidor av vägen var det antingen blötmyr eller tät skog, snödjupet var därutöver påtagligt.

Fienden ställs inför dilemmat att antingen anfalla längs vägen där jag förberett för eldöverfall längs hela vägen med både mineringar och direktriktad eld. Mina förberedelser verkar ha avskräckt fienden från vägen eftersom de först efter att vi lämnat började röja mineringar. Däremot genomförde de istället anfall över myrarna med bandvagnar och avsutten skyttetrupp. Jag och mitt kompani höll alltså på att hamna i ett scenario som vi säkert i slutändan skulle gå segrande ur men problematiken där skytteplutoner kan röra sig ÖVERALLT innebär en risk för vår del. Vår uppgift var att fördröja och detta med så låg egen kostnad som möjligt. Hade vi börjat binda vårt pansarskyttekompani till enskilda plutoner eller rentav grupper har vi helt plötsligt slösat både den tid vi lagt på mineringar och värn för att istället strida mot skyttetrupp. Det hade gjort vår fördröjning något mer verkningslös och vår möjlighet att stänga igen mineringar efterhand vi drar oss ur minskar avsevärt.

Infanteriets möjlighet att nyttja en terräng där vi inte hade framkomlighet med vår vagnar innebar ett stort dilemma för oss trots deras lätta beväpning. Att vi i det inledande skedet skulle offra manskap, drivmedel och fordon på lätt skyttetrupp verkade knappast rimligt. Istället beslöts det att vägen i sin helhet skulle stängas igen genom mineringar och därefter skulle vi dra oss ur till ett område där vi fortsatte våra förberedelser.

Sverige och Finland versus Nato

Denna del av texten kommer att omfatta lite högt och lågt om svenska enheter, NATO:s förband och det finsk-svenska samarbetet.

Den svenska brigaden bestod av dels den 192 Mekaniserade bataljonen från I19 och en stridsgrupp från den finska armén, totalt cirka 1500 soldater. Utöver detta tillkom understödsfunktioner från den svenska armén såsom logistik, ledning och indirekt eld.

De förband vi mötte bestod av större delen av Norges armé och därmed även deras yrkesbataljon, Telemarks bataljon som i Norge anses vara deras främsta enhet. Utöver dessa tillkom enheter ur Royal Marine Commandos från Storbritannien samt en bataljon från amerikanska marinkåren. Norrmännens mekaniserade bataljoner är utrustade med en senare version av CV90 och har därmed en rad teknikfördelar såsom bättre sensorer och ett bättre ledningssystem, dock är den 13 ton tyngre än våra fordon vilket visade sig vara en stor nackdel.

Den största nackdelen som jag sett hos NATO-förbanden är att de i regel har svårt att agera på egen hand och ofta väntar på information från olika system. Här vill jag slå ett slag för vår egen officerskår där vi ofta lever med att vi helt saknar information och anfaller på egen magkänsla. Det skapar en kultur där varje enskild plutonchef är van vid att agera inom given målbild utan att invänta vare sig information eller order. Det skapar ett anfallstempo på flera fronter och flera nivåer vilket är till vår fördel med tanke på vårt generella teknikunderläge samt personläget i stort. Vad gäller de icke-nordiska NATO-förbanden anser jag att deras förmåga till strid i vintermiljö var deras stora akilleshäl.

Generellt är min uppfattning att våra förband har stått sig mycket väl mot samtliga utländska förband. De svenska förbanden och i synnerhet vår mekaniserade bataljon utmärker sig genom att vara mycket aggressiv, initiativtagande och framförallt oförutsägbar vilket är till vår stora fördel. Detta gör att vi kan kompensera för många av fördelar vår motståndare hade gentemot oss.

Vidare är min uppfattning att det svensk-finska samarbetet fungerat mycket väl. Trots att det inte skett någon samövning med förbandet i sin helhet lyckades både de svenska och finska enheterna med sin fördröjningsstrid och understödde med jämna mellanrum varandras strid. Erfarenheten från Nordanvind har stärkt min tilltro till samarbetet med Finland och jag hoppas att samarbetat fortsätter att utvecklas.

Slutligen vill jag påtala hur påtaglig vår brist på artilleri är. Det här var första gången jag har förmånen att öva med en artilleribataljon som understöd. Tidigare har jag övat med bataljonens två understödsplutoner. Den mekaniserade bataljonen kommer inom kort att motta Granatkastarpansarbandvagn 90 till sin organisation och det är ett välkommet tillskott. Det innebär både en förstärkning i antal eldrör men framförallt minskar grupperingstiderna avsevärt.

Vad gäller artilleribataljonen har ledtiderna från det att jag kallar in indirekt eld till det att granaten har landat varit rätt korta. Systemet Archer börjar så småningom fungera inom brigadens ram. Problemet är dock antalet eldrör. Precis som man för några år sen införde två granatkastarplutoner så att dessa kunde “hoppa bock” behöver även detta finnas på brigadnivå. Jag anser att minst två bataljoner bör vara minimum för brigaden så att man kan understöda brigaden på två täter samtidigt som man kan omgruppera enheter för att understödja på längre sikt. Den enda begränsning som funnits under övningen är att artillerienheterna antingen måste omgruppera och därmed inte kan understödja eller så är de prioriterade till ett annat förband. Detta innebär att vi antingen måste invänta understödet alternativt anfalla utan understöd, det senare har tyvärr blivit något som sker vilket är ett enormt risktagande. Jag anser att den indirekta elden är för vital för att rationaliseras bort på det viset som skett nu. Om man inte kan bekosta fler Archerpjäser bör man se till att köpa billigare alternativ med åtföljande lägre prestanda.

Lokalbefolkningen kampvilja

Under den första fördröjningsfasen grupperade vi i närheten av ett mycket litet samhälle. Invånarna var såklart nyfikna på aktiviteten i området och efter ett tag kom några ur lokalbefolkningen fram till min pluton. En av mina soldater kallade på mig och när jag började samtala med ett par visade det sig att de hade bedrivit rörlig spaning längs den väg där vi visste att fienden skulle komma. Mannen, som vi döpte till “den vänliga mannen”, hade tagit bilder på var de rörde sig och beskrev för oss vart de stod grupperade och om de rörde sig i någon riktning. Under de dygn vi fördröjde längs denna väg återkom mannen med rapporter och bilder på fiendens enheter vilket senare rapporterades vidare. Exempelvis fick vi i ett tidigt skede grepp på fiendens stridsvagnar och i vilken riktning de rörde sig vilket såklart rapporterades uppåt, senare fick vi en bild på den norska brigadens ledningsplats samt dess position. Mannens lokalkännedom gjorde att vi kunde hitta nya på kartan omärkta stråk. När vi sedan lämnade området bedrev mannen störstrid mot fiendens enheter genom att gräva igen samma stråk och därutöver peka dem i fel riktning.

Vi omgrupperade sedan till ett annat område där tanken var att vi skulle sova i stridsförläggning, man sover i stridsfordonet alltså. Istället erbjöds vi av lokalbefolkning tillgång till en gymnastiksal och dess duschar helt utan kostnad. Givetvis oerhört uppskattat att sova inomhus men framförallt att få duscha.

De sista dygnen tillbakatryckte mitt kompani till det sista fördröjningsområdet innan övningen var slut och vi grupperade i närheten av en jaktstuga. Mannen som ägde jaktstugan erbjöd både sin jaktstuga och den bastu han ägde på tomten. Jaktstugan förenklade såklart stabstjänsten och ordergivningar avsevärt men framförallt innebar bastun att kompaniets stridsvärde höjdes avsevärt. De som varit ute en längre övning vet hur man brukar lukta efter 10 dygn i fält. Från att haft ett medelgott stridsvärde började kompaniet i princip om från början och tog sig an nästa dag som om det vore den första på övningen.

Det finns fler fall där civilbefolkningen hjälpte oss på olika sätt men jag har här nämnt några för att påvisa vilken vilja det finns att understödja den egna svenska armén, allt utan betalning eller krav på något i gengäld annat än att vi städade efter oss. Den svenska armén har med andra ord civilbefolkningens fulla stöd i fred och jag kan bara ana vad detta skulle innebära för oss i krigstid. Det stärker moralen hos våra förband att veta vad det är vi slåss för och befolkningens förväntningar på oss.

Sammanfattning

Min erfarenhet är att vi trots vår numerära underlägsenhet gjorde mycket väl ifrån oss och att vi har goda förutsättningar för att kunna strida på hemmaplan. Vårt aggressiva sätt att strida är en fördel. Med det sagt är vår största nackdel dels numerären men även vår egen verktygslåda. Vår brigad i norr behöver dels växa i antalet enheter men behöver också utöka sin verktygslåda. Slutligen vill jag tro att den vilja som finns i Norrland kommer att vara direkt avgörande för vår moral och för våra framgångar.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens Regemente, I 19.

Erfarenheter från att strida på hemmaplan

Våra svenska soldater och förband står sig väl vid en jämförelse med andra länders motsvarigheter. Foto: Emy Åkerlund, Försvarsmakten.

av Jacob Fritzson

Under övning Nordanvind 19 truppförde jag som plutonchef en pansarskyttepluton tillhörande en av I19:s mekaniserade bataljoner. Min pluton bestod delvis av tidvis tjänstgörande soldater (T-soldater), alltså deltidssoldater, men även kontinuerligt anställda soldater (K-soldater). Kompaniet i sin helhet utgjordes av en stomme med T-soldater men ett antal K-soldater tjänstgjorde vid kompaniet under övningen. Här diskuteras några av de viktigare lärdomar jag gjorde under övningen. Inlägget bygger delvis från en text på Twitter och delvis ett inlägg jag gjort på ett annat forum. Mina erfarenheter och tankar behöver ställas i ljuset av den nivå jag jobbar på, plutonsnivån. Det innebär att jag kommer att ha en uppfattning av hur det är på lägsta nivån men att jag kanske inte har lika god insikt på den högre nivån.

Strf90

Stridsfordon 90 är som bekant framtaget för Norrlandsbrigaderna och det märks tydligt. Ett flertal gånger har jag varit helt övertygad om att jag är på väg mot att köra fast i myren och därmed bli skyldig en tårta till bärgargruppen, men gång på gång visar fordonet att jag har helt fel. Trots myr, djup snö och eländig terräng körde jag aldrig fast under övningen. Denna framkomlighet blev en enorm fördel gentemot vår fiende trots att dessa har en nyare version av CV90. Vår förmåga att komma upp i flank och i allmänhet kunna nyttja terräng där de inte kan röra sig gjorde att vi kontinuerligt kunde överraska vår fiende och därmed fick strida på våra villkor. De få gånger jag fick tekniska problem med vagnen så löste min besättning i regel problemen genom egna reparationer och löste inte besättningen detta så kunde våra mekaniker på kompaniet med enkelhet lösa problemen.

Den stundande renoveringen är något jag välkomnar och jag hoppas att det ska kunna innebära en förbättring av vagnen utan att det moderniserar vagnen till den grad att besättningen blir beroende av moderna system för att kunna strida. Detta är något jag upplever att de norska vagnarna har problem med, ett ledningssystem som är avancerat och många sensorer gör att deras besättningar verkar vänta på mer information innan de väljer att agera. Jag upplever att våra besättningar generellt är skickligare men det bygger enbart på de dueller där jag själv deltagit och om det ser ut så generellt i den Svenska Försvarsmakten versus den norska låter jag vara osagt.

Med det sagt vill jag även lyfta fram att våra stridsfordon börjar bli till åren och de går bara att renovera till en viss gräns. Nyanskaffning inom en kort tid kommer att vara nödvändigt.

Infanteri i Norrland

I ett antal tidigare inlägg har jag diskuterat behovet av ett infanteri med särskild utbildning för Norrlandsterräng och jag hävdar att jag under refererad övning stärkts i min uppfattning avseende detta.

Norrmännen var generellt ganska duktiga på att nyttja stridsvagn, stridsfordon samt skyttetrupp i synergi med varandra. Under en strid med norrmännen lyckades jag nedkämpa 3 CV9030 och bekämpade en fjärde, med 8 pilprojektiler i sida. Den fjärde vagnen drog sig ur striden och jag valde att fortsätta anfalla i dess tillbakaryckningsväg vilket visade sig vara ett misstag. Stridsfordonet hade dragit sig ur striden för att släppa fram en stridsvagn vilken jag mötte i front. I ett sånt läge är man tyvärr chanslös. Jag blev utslagen och fick observera norrmännens agerande från åskådarplats. De stridsfordon som överlevt mitt anfall drog sig ur och började istället understödja stridsvagnen. Samtliga stridsfordon gjorde avsittning med sin skyttetrupp och dessa tog och rensade den täta skog som omgav stridsvagnen. Vår skyttetrupp som befann sig i skogen fick se sig nedkämpad och kunde därmed inte påverka stridsvagnen.

Norrmännens användande av skyttetrupp och vagn samordnat gav dem ett antal stora fördelar enligt min mening. Den stridsvagn som slog ut mig kunde fortsätta verka utan att störas av enskilda skyttar samtidigt som deras skyttetrupp inte påverkades av andra stridsfordon.

Utöver detta hade NATO tillgång bv206 med därtill hörande skyttetrupp. Min första uppgift under övningen var att fördröja längs en väg. På båda sidor av vägen var det antingen blötmyr eller tät skog, snödjupet var därutöver påtagligt.

Fienden ställs inför dilemmat att antingen anfalla längs vägen där jag förberett för eldöverfall längs hela vägen med både mineringar och direktriktad eld. Mina förberedelser verkar ha avskräckt fienden från vägen eftersom de först efter att vi lämnat började röja mineringar. Däremot genomförde de istället anfall över myrarna med bandvagnar och avsutten skyttetrupp. Jag och mitt kompani höll alltså på att hamna i ett scenario som vi säkert i slutändan skulle gå segrande ur men problematiken där skytteplutoner kan röra sig ÖVERALLT innebär en risk för vår del. Vår uppgift var att fördröja och detta med så låg egen kostnad som möjligt. Hade vi börjat binda vårt pansarskyttekompani till enskilda plutoner eller rentav grupper har vi helt plötsligt slösat både den tid vi lagt på mineringar och värn för att istället strida mot skyttetrupp. Det hade gjort vår fördröjning något mer verkningslös och vår möjlighet att stänga igen mineringar efterhand vi drar oss ur minskar avsevärt.

Infanteriets möjlighet att nyttja en terräng där vi inte hade framkomlighet med vår vagnar innebar ett stort dilemma för oss trots deras lätta beväpning. Att vi i det inledande skedet skulle offra manskap, drivmedel och fordon på lätt skyttetrupp verkade knappast rimligt. Istället beslöts det att vägen i sin helhet skulle stängas igen genom mineringar och därefter skulle vi dra oss ur till ett område där vi fortsatte våra förberedelser.

Sverige och Finland versus Nato

Denna del av texten kommer att omfatta lite högt och lågt om svenska enheter, NATO:s förband och det finsk-svenska samarbetet.

Den svenska brigaden bestod av dels den 192 Mekaniserade bataljonen från I19 och en stridsgrupp från den finska armén, totalt cirka 1500 soldater. Utöver detta tillkom understödsfunktioner från den svenska armén såsom logistik, ledning och indirekt eld.

De förband vi mötte bestod av större delen av Norges armé och därmed även deras yrkesbataljon, Telemarks bataljon som i Norge anses vara deras främsta enhet. Utöver dessa tillkom enheter ur Royal Marine Commandos från Storbritannien samt en bataljon från amerikanska marinkåren. Norrmännens mekaniserade bataljoner är utrustade med en senare version av CV90 och har därmed en rad teknikfördelar såsom bättre sensorer och ett bättre ledningssystem, dock är den 13 ton tyngre än våra fordon vilket visade sig vara en stor nackdel.

Den största nackdelen som jag sett hos NATO-förbanden är att de i regel har svårt att agera på egen hand och ofta väntar på information från olika system. Här vill jag slå ett slag för vår egen officerskår där vi ofta lever med att vi helt saknar information och anfaller på egen magkänsla. Det skapar en kultur där varje enskild plutonchef är van vid att agera inom given målbild utan att invänta vare sig information eller order. Det skapar ett anfallstempo på flera fronter och flera nivåer vilket är till vår fördel med tanke på vårt generella teknikunderläge samt personläget i stort. Vad gäller de icke-nordiska NATO-förbanden anser jag att deras förmåga till strid i vintermiljö var deras stora akilleshäl.

Generellt är min uppfattning att våra förband har stått sig mycket väl mot samtliga utländska förband. De svenska förbanden och i synnerhet vår mekaniserade bataljon utmärker sig genom att vara mycket aggressiv, initiativtagande och framförallt oförutsägbar vilket är till vår stora fördel. Detta gör att vi kan kompensera för många av fördelar vår motståndare hade gentemot oss.

Vidare är min uppfattning att det svensk-finska samarbetet fungerat mycket väl. Trots att det inte skett någon samövning med förbandet i sin helhet lyckades både de svenska och finska enheterna med sin fördröjningsstrid och understödde med jämna mellanrum varandras strid. Erfarenheten från Nordanvind har stärkt min tilltro till samarbetet med Finland och jag hoppas att samarbetat fortsätter att utvecklas.

Slutligen vill jag påtala hur påtaglig vår brist på artilleri är. Det här var första gången jag har förmånen att öva med en artilleribataljon som understöd. Tidigare har jag övat med bataljonens två understödsplutoner. Den mekaniserade bataljonen kommer inom kort att motta Granatkastarpansarbandvagn 90 till sin organisation och det är ett välkommet tillskott. Det innebär både en förstärkning i antal eldrör men framförallt minskar grupperingstiderna avsevärt.

Vad gäller artilleribataljonen har ledtiderna från det att jag kallar in indirekt eld till det att granaten har landat varit rätt korta. Systemet Archer börjar så småningom fungera inom brigadens ram. Problemet är dock antalet eldrör. Precis som man för några år sen införde två granatkastarplutoner så att dessa kunde “hoppa bock” behöver även detta finnas på brigadnivå. Jag anser att minst två bataljoner bör vara minimum för brigaden så att man kan understöda brigaden på två täter samtidigt som man kan omgruppera enheter för att understödja på längre sikt. Den enda begränsning som funnits under övningen är att artillerienheterna antingen måste omgruppera och därmed inte kan understödja eller så är de prioriterade till ett annat förband. Detta innebär att vi antingen måste invänta understödet alternativt anfalla utan understöd, det senare har tyvärr blivit något som sker vilket är ett enormt risktagande. Jag anser att den indirekta elden är för vital för att rationaliseras bort på det viset som skett nu. Om man inte kan bekosta fler Archerpjäser bör man se till att köpa billigare alternativ med åtföljande lägre prestanda.

Lokalbefolkningen kampvilja

Under den första fördröjningsfasen grupperade vi i närheten av ett mycket litet samhälle. Invånarna var såklart nyfikna på aktiviteten i området och efter ett tag kom några ur lokalbefolkningen fram till min pluton. En av mina soldater kallade på mig och när jag började samtala med ett par visade det sig att de hade bedrivit rörlig spaning längs den väg där vi visste att fienden skulle komma. Mannen, som vi döpte till “den vänliga mannen”, hade tagit bilder på var de rörde sig och beskrev för oss vart de stod grupperade och om de rörde sig i någon riktning. Under de dygn vi fördröjde längs denna väg återkom mannen med rapporter och bilder på fiendens enheter vilket senare rapporterades vidare. Exempelvis fick vi i ett tidigt skede grepp på fiendens stridsvagnar och i vilken riktning de rörde sig vilket såklart rapporterades uppåt, senare fick vi en bild på den norska brigadens ledningsplats samt dess position. Mannens lokalkännedom gjorde att vi kunde hitta nya på kartan omärkta stråk. När vi sedan lämnade området bedrev mannen störstrid mot fiendens enheter genom att gräva igen samma stråk och därutöver peka dem i fel riktning.

Vi omgrupperade sedan till ett annat område där tanken var att vi skulle sova i stridsförläggning, man sover i stridsfordonet alltså. Istället erbjöds vi av lokalbefolkning tillgång till en gymnastiksal och dess duschar helt utan kostnad. Givetvis oerhört uppskattat att sova inomhus men framförallt att få duscha.

De sista dygnen tillbakatryckte mitt kompani till det sista fördröjningsområdet innan övningen var slut och vi grupperade i närheten av en jaktstuga. Mannen som ägde jaktstugan erbjöd både sin jaktstuga och den bastu han ägde på tomten. Jaktstugan förenklade såklart stabstjänsten och ordergivningar avsevärt men framförallt innebar bastun att kompaniets stridsvärde höjdes avsevärt. De som varit ute en längre övning vet hur man brukar lukta efter 10 dygn i fält. Från att haft ett medelgott stridsvärde började kompaniet i princip om från början och tog sig an nästa dag som om det vore den första på övningen.

Det finns fler fall där civilbefolkningen hjälpte oss på olika sätt men jag har här nämnt några för att påvisa vilken vilja det finns att understödja den egna svenska armén, allt utan betalning eller krav på något i gengäld annat än att vi städade efter oss. Den svenska armén har med andra ord civilbefolkningens fulla stöd i fred och jag kan bara ana vad detta skulle innebära för oss i krigstid. Det stärker moralen hos våra förband att veta vad det är vi slåss för och befolkningens förväntningar på oss.

Sammanfattning

Min erfarenhet är att vi trots vår numerära underlägsenhet gjorde mycket väl ifrån oss och att vi har goda förutsättningar för att kunna strida på hemmaplan. Vårt aggressiva sätt att strida är en fördel. Med det sagt är vår största nackdel dels numerären men även vår egen verktygslåda. Vår brigad i norr behöver dels växa i antalet enheter men behöver också utöka sin verktygslåda. Slutligen vill jag tro att den vilja som finns i Norrland kommer att vara direkt avgörande för vår moral och för våra framgångar.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens Regemente, I 19.

Något om landstigningsförmåga

Reflektion

I Jan-Olof Grahns senast utgivna bok, Om svensk signalspaning: Kalla kriget, framkommer ett flertal intressanta uppgifter som framgent kommer belysas i ytterligare inlägg på denna blogg. Detta inlägg kommer dock beröra en uppgift som Jan-Olof lägger fram i sin bok, som kan tänkas ha en tydlig bäring mot vår faktiska nutid. I ett avsnitt av sin bok delger Grahn en uppgift att vid 1989 skall den Sovjetiska Östersjömarinens marininfanteribrigad, enligt Försvarets Radioanstalt (FRA) antagande, enbart haft kapacitet att genomföra landstigning med en till två bataljonsstridsgrupper mot öppen strand. Därutöver skall den Sovjetiska Östersjömarinen enbart övat vid ett tillfälle på nivån över bataljonsstridsgrupp.1

Dessa uppgifter från FRA, skall enligt Grahn orsakat en väldigt inflammerad debatt mellan FRA och Försvarsstaben. Där Försvarsstabens Underrättelse- och säkerhetskontor (USK), föregångaren till den militära underrättelse- säkerhetstjänsten (MUST), skall ha kritiserat FRA väldigt hårt för sin analys avseende den sovjetiska landstigningsförmågan.2 Detta är intressant utifrån den kraftigt förändrade normalbild som uppstod under 1990, då det uppstod en snabb nedgång av både sovjetisk övningsverksamhet men även rutinartad militär verksamhet.3Således kan FRA analys varit helt korrekt och en första indikation på det sönderfall som kom att ske under inledningen av 1990 av både Warszawapakten men även Sovjetunionens väpnade styrkor.

I sammanhanget bör Sveriges Försvarsbudget beröras, 1989 avsatte nationen Sverige 2,5% av BNP för sitt försvar. Trots Warszawapaktens men även Sovjetunionens upplösning kom försvarsbudgeten inte gå under 2% av BNP förrän 1998 d.v.s. nästan ett decennium efter Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning. 2018 avsatte nationen Sverige 1% av BNP för sitt försvar,4 och den av försvarsberedningen föreslagna ökningen av försvarsbudgeten är till ca 1,5% av Sveriges BNP vid 2025.5 Trots att en parlamentariskt tillsatt beredning föreslagit denna ökning maa. ett försämrat säkerhetsläge i Sveriges närområde, därtill att ett väpnat angrepp mot Sverige inte längre kan uteslutas, förefaller en ökningen av Sveriges försvarsbudget inte vara något som ses naturligt.6

Därmed skall vi återknyta till FRA rapport från 1989, avseende sovjetisk landstigningsförmåga i Östersjön. Enligt historiska organisationsskisser, från 1991, utgjordes en sovjetisk marininfanteribataljon av cirka 400 soldater. I den bataljonen ingick 34 stycken BTR-60 alt BTR-80 (pansarskyttefordon), 3 stycken granatkastare, 27 stycken RPG-7 (pansarvärnsvapen), 9 stycken SA-7 (bärbar luftvärnsrobot), 3 stycken SPG-9 (pansarvärnspjäs) samt 3 stycken AT-3 (pansarvärnsrobot).7 De uppgifter FRA förmedlade 1989 torde inneburit en något större bataljon som övat, då de skrev bataljonsstridsgrupp. Detta innebar troligtvisatt ytterligare förmågor och därmed även personal hade tillförts bataljonen, vad det kan ha varit går det enbart att sia om utan tillgång till den faktiska rapporten.

Denna blogg har under åren belyst ett antal landstigningsövningar som den ryska Östersjömarinen genomfört. I detta inlägg kommer en landstigningsövning från 2015 samt 2018 användas som exempel. Den 14AUG2015 meddelade det ryska försvarsministeriets informationstjänst att den ryska Östersjömarinen hade genomfört en landstigning med cirka 500 individer. Mer än 20 stycken BTR-82A pansarskyttefordon deltog vid landstigningen, landstigningen understöddes även av attackflygplan av modellen SU-24. Ett större landstigningsfartyg deltog, en mindre svävare samt två stycken landstigningsbåtar. Därtill nyttjades även helikopter för att landsätta ingenjörspersonal.8 Beroende på hur tolkningen genomförs avseende uppgifterna om den totala mängden deltagarna i övningen, blir utfallet olika. Det vill säga, är det enbart marininfanterister som anges eller marininfanterister, fartygspersonal och flygande personal. Utifrån mängden fordon som deltagit i övningen, skulle det enl. tidigare organisationsstruktur från 1991 enbart rört sig om en reducerad marininfanteribataljon.

Nästa landstigningsmoment som berörs i detta inlägg genomfördes den 06SEP2018. Vid denna landstigning uttrycktes explicit att en bataljonsstridsgrupp skulle genomföra landstigning. Vid detta tillfälle skall cirka 600 individer totalt varit involverad samt mer än 20 BTR-82A och 10 ytterligare materielslag skall även varit involverad i den genomförda landstigningen.9 Återigen, beroende på hur personal redovisats blir det svårt att avgöra hur pass stor en nutida marininfanteribataljon eller bataljonsstridsgrupp är d.v.s. personalen som bemannat fartyg o.dyl. kan inräknats i den totala summan som redovisas.

Utgående från den genomförda landstigningen 2015, skulle det möjligeninnebära att en marininfanteribataljon genomförde landstigning 2015 och 2018 en bataljonsstridsgrupp. Detta under förutsättning att bataljonerna är något mindre nu än tidigare,10vilket tydligast kan indikeras på den reducerade mängden pansarskyttefordon. Detta resonemang bygger på att cirka 100 individer var involverad i att framföra fartyg under 2015 varvid styrkan som landsteg skulle vara kring 400 individer och på motsvarande sätt under 2018 vara cirka 500 stycken.

Varför är då dels denna historiska parallell, dels denna nutidshistoria intressant? Inledningsvis bör det påpekas att detta inlägg enbartberör landstigningskapacitet, dock är det per seen offensiv förmåga oaktat om det är inom ramen för en offensiv eller defensiv operation vilket gör den intressant. Framförallt när maritima landstingsoperationer kräver s.k. "kring förmågor" d.v.s. det är en s.k. gemensam operation och är bland de svåraste operationerna att genomföra vilket tyder på en ökad förmåga numera finns hos de ryska väpnade styrkorna jmf med slutet av 1990-talet men även under större delen av 00-talet. Vid 2015 får det ses som möjligt att Ryssland hade samma landstigningsförmåga som FRA bedömde att Sovjetunionen hade 1989. Det får ses som troligt att denna förmåga fanns 2018.

Därefter är det intressant att notera, 1989 avsatte Sverige 2,5% av sitt BNP för nationellt försvar, inte förrän efter 1998 gick Sverige under 2% av BNP. Slutligen utifrån maritim landstigningsförmåga som hotbild blir det något malplacerat att tala om svårmod att avsätta mer medel till nationellt försvar. Hotbilden 1989 krävde 2,5% av BNP givetvis med mer än enbart maritim landstigningsförmåga som hot, nu förefaller åtminstone den maritima landstigningsförmågan vara likvärdig med situationen 1989 vilket även indikerar att den övriga förmågan tydligt torde ökat hos de ryska väpnade styrkorna. Varvid 1,5% av BNP vid utgången av 2025 inte borde vara en orealistisk målsättning, då det i grunden är 1% under den BNP mängd vi avsatte 1989 med samma hotbild avseende landstigning och 0,5% under nivån 1998, när hotbilden definitivtvar låg.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Regeringen 1(Svenska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Engelska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund : Historiska media, 2017.
Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991.
Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.

Slutnoter

1Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019, s. 67.
2Ibid. s. 65, 67.
Nationalencyklopedin. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/militära-underrättelse-och-säkerhetstjänsten(Hämtad 2019-08-04)
3Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund : Historiska media, 2017, s. 294.
5Regeringen. Försvarsberedningen överlämnar rapport om inriktningen för säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret. 2019. https://www.regeringen.se/regeringens-politik/forsvarsberedningen/forsvarsberedningen-overlamnar-rapport-om-inriktningen-for-sakerhetspolitiken-och-utformningen-av-det-militara-forsvaret/(Hämtad 2019-08-04)
6Dagens Nyheter. Olsson, Hans. Löfven: Det är inte bara försvaret som vill ha pengar. 2019. https://www.dn.se/nyheter/politik/lofven-det-ar-inte-bara-forsvaret-som-vill-ha-pengar/(Hämtad 2019-08-04)
Dagens Nyheter. von Seth, Carl Johan. Magdalena Andersson: Moderaterna försöker skicka försvarsnotan till mig. 2019. https://www.dn.se/ekonomi/magdalena-andersson-moderaterna-forsoker-skicka-forsvarsnotan-till-mig/(Hämtad 2019-08-04)
7Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991, s. 4-156.
8Ministry of Defence of the Russian Federation. Amphibious landing exercise took place at the Baltic Fleet. 2015. http://eng.mil.ru/en/news_page/country/more.htm?id=12050905@egNews(Hämtad 2019-08-04)
9Jägarchefen. I Skuggan av Vostok-2018 - Landstigningsövning i Östersjön. 2018. https://jagarchefen.blogspot.se/2018/09/i-skuggan-av-vostok-2018.html(Hämtad 2019-08-04)
10Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991, s. 4-156.

Trumpadministrationen och Mellanöstern

Jared Kushners roll som Trumps svärson uppväger inte på långa vägar bristen på diplomatisk skolning och erfarenhet. Foto: Shutterstock.com

av Mats Bergquist

För en månad sedan, de sista dagarna i juni, hölls i Manama, Bahreins huvudstad, en aningen märklig och, bortsett från några internationella media, ganska förbisedd ”work-shop”. Huvudfiguren på konferensen var Donald Trumps svärson Jared Kushner och sammanhanget var tydligen tänkt som första steget i den fredsplan för Mellanöstern, specifikt förhållandet mellan Israel och palestinierna, som presidenten tidigt aviserade. Kushner, som saknar all diplomatisk erfarenhet och före valet 2016 arbetat i faderns fastighetsbolag, anförtroddes en uppgift som genom åren sysselsatt och frustrerat alla världens yrkesmän. En del resultat har ju uppnåtts som fredsavtalet mellan Israel och Egypten 1979 och den s k Osloöverenskommelsen 1992 som sjösatte den fredsprocess mellan Israel och palestinierna som sedan länge gått i stå. Men detta är ändå i ett större perspektiv bara ett delproblem i den krutdurk som Mellanöstern är.

Det konkreta inslaget i Kushners framträdande i Bahrein tycks ha varit en vag investeringsplan, huvudsakligen avseende redan diskuterade infrastrukturprojekt, för de palestinska områdena, med siktet inställt på siffran 50 miljarder dollar. Utöver ett obestämt mått av offentligt bistånd skulle nog huvuddelen av pengarna  förhoppningsvis komma i form av investeringar bl a från internationella finansmän, som var närvarande i Manama. Många av de som var på plats tycks enligt Financial Times (27 juni) ha varit osäkra på vad konferensen egentligen handlade om. Och flera av deltagarna uttryckte den i sammanhanget rätt naturliga frågan om var det p o l i t i s k a elementet i Kushners plan fanns. Det skall tydligen komma senare. Det palestinska ledarskapet avböjde tidigt att delta. Trumpadministrationen hade redan genom att flytta sin ambassad till Jerusalem och skära rejält i biståndet till Ramallah förverkat det eventuella förtroende man haft hos palestinierna. Inte heller det officiella Israel var företrätt på konferensen, medan flera finansmän med både israeliskt och annat medborgarskap var på plats. Gulfstaterna förväntas stå för en hel del av finansieringen. Men att de skulle göra detta utan att palestinierna fått en egen statsbildning är ju föga sannolikt.

Donald Trumps återkommande tal om den stora fredsplanen för Mellanöstern, har mött stor skepsis bland alla som har någon kunskap om regionen. Man har frågat sig hur en administration som framför allt månat om relationen med just den sittande regeringen Netanyahu i Israel, skulle kunna prestera någon plan med realistiska utsikter att förverkligas. Kushners konferens i Manama bekräftade denna skepsis och demonstrerar med all önskvärd tydlighet att administrationen börjar sin fredsplan i fel ända. Alla bedömare utanför Vita Huset är eniga om att förhållandet mellan Israel, Ramallah och Gaza är ett politiskt problem. Genom erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad, och av annekteringen av Golan – som ju har tydliga implikationer för Västbankens ställning – har Trump velat etablera fakta på marken.  Man har velat visa Ramallah att dessa fakta inte längre är förhandlingsbara. På palestinskt håll borde man gilla läget och förhandla om andra mera närliggande modaliteter för att förbättra de prekära ekonomiska förhållandena i de palestinska områdena. Om Washington gav Israel dessa länge eftertraktade erkännanden skulle, har man kanske tänkt, Israel å sin sida vara mera berett till eftergifter.

Detta tänkande har alltså hela tiden varit en felaktig utgångspunkt för en ny Mellanösternpolitik. Men denna har också, trots att tvåstatslösningen i praktiken knappast längre är aktuell, utgått från den gamla tanken att om man kunde etablera en rimlig relation mellan Israel och Ramallah skulle detta få tydliga positiva effekter i regionen. Från Israels sida har man alltid tillbakavisat tanken att dess förhållande till palestinierna skulle vara nyckeln till ett fredligare Mellanöstern. Tiden har nog gett israelerna mera rätt än fel. Det är uppenbart att om man kunde uppnå en tvåstatslösning, detta skulle få en positiv effekt i regionen. Men dennas nuvarande politiska instabilitet, som bara förvärrats under den senaste tjugoårsperioden, har en avsevärt mera komplicerad bakgrund än så. Man måste tänka i större banor och söka gripa sig an regionens makrostruktur. Problematiken går ju i väsentlig grad tillbaka på det ottomanska rikets upplösning, vars effekter vi fortfarande lever med. Sultanen regerade i ett halvt årtusende sitt imperium med ganska godtycklig brutalitet men också med den legitimitet som hans ställning som alla (sunni)muslimers överhuvud, kalif, medförde. Övriga regionala aktörer var ett svagt Iran (Persien) och britterna i Egypten. De intermittenta interventioner som stormakterna genomförde, ostentativt för att skydda sina religiösa medbröder och -systrar och deras institutioner, undergrävde dock långsamt sultanens legitimitet.

Förvandlingen av Mellanöstern från ett ottomanskt imperium till en region med många successorstater, huvudsakligen formellt eller reellt under Storbritanniens och Frankrikes egid, innebar inledningen av den period av instabilitet som varar ännu idag. Genom de i flertalet fall artificiella gränser som britter och fransmän (baserade på Sykes-Picotöverenskommelsen från 1916) drog efter Versailles bäddade man för framtida konflikter.

Stormakternas intresse för turkarnas kvarlåtenskap dikterades av imperiereflexer, regionens religiösa sammansättning, uppfattningen att de nya stater som bildades knappast hade den stadga som krävdes – samt av oljeförekomsterna. Vad som förändrats under det senaste halvseklet är dock att ett antal stater i regionen successivt nått en status som regionala maktpelare, Iran, Egypten, Saudiarabien, Israel och Turkiet (som oftast intill Erdogans maktövertagande försökt hålla sig borta från regionens affärer) och utan vilkas medverkan ett stabilare Mellanöstern inte kan uppnås. Men hur kan man bygga ett mera stabilt Mellanöstern om dessa stater, i olika konstellationer, knappast är beredda att acceptera varandras position i systemet eller kanske ens existens? Några, Syrien främst men också Irak, har genom stormakternas interventioner förvandlats till fallerade stater vilket ytterligare komplicerat situationen.

Konflikterna i Mellanöstern har olika dimensioner, territoriella, religiösa, ekonomiska, politiska, kulturella. Det är uppenbart att motsättningarna mellan shia- och sunnimuslimer har en religiös aspekt, inte minst när det gäller att mobilisera massornas stöd. Men det handlar ändå främst om en maktpolitisk rivalitet mellan Iran och Saudiarabien. Konflikten mellan Israel och dess arabiska grannstater och med Iran har också en religiös dimension men allt eftersom Israel etablerat sig regionens militärt starkaste stat har denna religiösa aspekt tenderat att glida i bakgrunden. Flera arabstater, som inte slutit fred med Israel, har efterhand upprättat olika slags informella relationer med denna stat. Eftersom de ser Iran som det stora hotet är det inte svårt att förstå att många i realiteten betraktar Israel som ett värn mot iransk expansionslusta.

Oförsonligheten i synnerhet mellan Irans shiiter och Saudiarabiens sunnimuslimer gör att man på senare år talat om att Mellanöstern befinner sig i samma situation som Europa under det trettioåriga kriget då protestanter och katoliker slogs om makten i kristenheten och i Europa. Först efter ett förödande och långvarigt krig kunde man – i Westfaliska freden 1648 – komma fram till en i grova drag accepterad ordning. Den gräns mellan de protestantiska och de katolska bältena, som ju inte minst Sverige bidrog till, består ännu idag 350 år senare.

Men det är självfallet samtidigt ohållbart att länder utanför Mellanöstern överlåter åt regionens stater att kämpa till dess de är utmattade och tvingas godta den då existerande situationen. Hittills har dock de flesta interventionerna från stormakterna helt enkelt förvärrat läget. Detta gäller givetvis Irak 2003, även om detta land nu tycks hämta sig något. Den ryska interventionen i Syrien har säkerligen varit avgörande för att säkra Bashar-al-Assads maktinnehav, men till det fruktansvärda priset av åtta års inbördeskrig och miljoner både intern- och externflyktingar.

Det är inte lätt att när det gäller Mellanöstern uppamma ens ett minimimått av optimism. Den tvåstatslösning för Israel, Västbanken och Gaza som länge varit ledstjärna för politiska försök att förändra läget har i praktiken, inte minst genom Israels bosättningspolitik, blivit alltmera obsolet. Den är dessutom således helt otillräcklig. Irans ambitioner i Syrien, Libanon, Irak och Yemen är inriktade på att underminera sunnimuslimernas och Saudiarabiens position. USA:s helhjärtade satsning på den saudiska monarkin, vars hegemonisträvanden i den sunnimuslimska världen är uppenbara, och den oförsonliga attityden till Teheran ger knappast nu hopp om en fredligare region. Visserligen har Donald Trump erbjudit sig att träffa iranierna men har samtidigt infört mycket långtgående sanktioner mot denna stat som lätt kan tolkas som en strävan efter regimförändring. Att mullorna i Teheran skulle gå samma väg som Kim-Yong-Un i Nordkorea och gå med på att utan amerikanska motprestationer träffa Trump är inte särskilt troligt. Iran är inte Nordkorea utan en stor stat med historiska ambitioner. Men utan att komma till tals med Iran lär det inte bli mera av stabilitet i Mellanöstern. Som det nu är har Donald Trump, genom att lämna 2015 års kärnvapenavtal och sin ”containment”-politik mot Iran bidragit till ytterligare polarisering och underminerat sin egen fredsplan innan den ännu presenterats. Här finns en stor fara för freden.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Något om strategiskt överfall

Sammanfattning

Strategiskt överfall utgör inget nytt begrepp i den svenska nomenklaturen utan snarare är det ett begrepp som funnits sedan slutet av det andra världskriget, men begreppet har haft olika namn och det strategiska överfallet utgör det senaste namnet. Internationellt får det ses som troligt att det närmsta begreppet utgöras av s.k. överraskande angrepp. Det strategiska överfallet eller det överraskande angreppet är i praktiken inte "överraskande", utan snarare rör det sig om fel i militär och politisk ledning som möjliggör ett angrepp mot en nation med begränsade resurser. Således är det främst psykologiska och institutionella felaktigheter som utnyttjas av en angripare för att nå sina målsättningar och ej överraskning, då de flesta överraskande angreppen har detekteras i förtid men åtgärder har av olika skäl ej vidtagits för att möta det.

Analys

I ett tidigare inlägg berördes vad begreppet operativ chock skulle kunna innebära, utifrån skrivningen i Militärstrategisk doktrin, från 2016, att det militära försvaret skall dimensioneras för att kunna verka under ett strategiskt överfall genom operativ chock.1Detta inlägg kommer försöka beskriva vad begreppet strategiskt överfall de facto innebär. Inledningsvis bör det klarläggas att strategiskt överfall som begrepp främst får anses vara ett svenskt begrepp emedan det internationellt talas om överraskande angrepp, d.v.s. Surprise Attack, i olika former.

Likt begreppet operativ chock, ges ingen förklaring till hur begreppet strategiskt överfall skall tolkas i militärstrategiskt doktrin från 2016 (MSD 16). Genomförs sökningar i de nya reglementen samt handböcker som publicerats av Försvarsmakten under de senaste åren finns heller ingen förklaring till innebörden av strategiskt överfall (givetvis kan något reglemente eller handbok missats innehållande en definition), vilket gör att begreppet kan tolkats vidlyftigt beroende på person men även vid vilket tillfälle det nyttjas. Att en samsyn torde finnas kring vad det innebär på högre ledningsnivå såsom  vid ledningsstaben får ses som troligt, dock är det inte lika troligt att synen är desamma på lägre nivåer t.ex. förbandsnivå, om ens någon syn kring begreppet existerar.

Den senaste allmänt spridda Försvarsmakts definitionen av vad strategiskt överfall de facto innebär förefaller finnas i Svensk soldat från 1994. Enligt detta upphävda reglemente definieras strategiskt överfall som att, "en angripare kraftsamlat sätter in begränsade resurser mot våra viktigaste samhällsfunktioner utan att på förhand röja var och hur överfallet ska genomföras. Syftet är att lamslå vår motståndsvijla samt lednings- och motståndsförmåga. Eftersom ett strategiskt överfall måste ske överraskande och förberedas dolt, innebär det att angriparen endast kan använda ett mycket begränsat antal stridskrafter (men med hög kvalitet). Därmed har angriparen en begränsad förmåga att följa upp det första anfallet med nya kvalificerade förband".2

Enligt Nationalencyklopedin definieras strategiskt överfall som ett, "militärt angrepp som med kvantitativt begränsade styrkor av hög kvalitet och med endast kort militär förvarning riktas mot vitala funktioner inom ett lands ledningssystem och totalförsvar".3Denna definition korrelerar väl gentemot definitionen i Svensk soldat från 1994. Vad som även är intressant, är att begreppet strategiskt överfall ej kan anses utgöra något nytt i s.k. svensk nomenklatur utan snarare är det ett begrepp som följt med sedan slutet av det andra världskriget.4 Dock har begreppet haft olika ordval, men med mer eller mindre samma innebörd.5

Utifrån skrivningen i Svensk Soldat, från 1994, och Nationalencyklopedin kan ett antal nyckelord identifieras avseende vad ett strategiskt överfall faktiskt är. Det strategiska överfallet genomförs med en begränsad numerär av förband, mot en nations vitalafunktioner med väldigt korta tidsförhållande. Utifrån detta kan ett antal slutsatser dras. Troligtvisskulle ett strategiskt överfall inriktas mot ett eller ett ytterst begränsat antal geografiska områden maa. den låga numerären som eftersträvas hos angriparen. Ökar mängden områden som skall omfattas, kommer per automatik även mängden förband som krävs öka och därmed även risken för upptäckt i ett tidigt skede. Således, utifrån definitionerna förefaller ett strategiskt överfall ejgenomförs gentemot ett större geografiskt område med markförband.

Det innebär i förlängningen att det strategiska överfallet som inriktas mot en nations vitala funktioner främst torde röra huvudstadsområden som per definition utgör ett s.k. kraftcentrum. Andra platser som anses vara vitala kan givetvis finnas, ur ett svenskt perspektiv skulle t.ex. Göteborgsregionen kunna vara ett sådant område maa. den stora mängd import för Sverige men även andra länders behov, som terminerar där. Planen för genomförandet torde även vara tvungen att vara mycket enkel. En komplicerad plan kommer kräva omfattade övningsförberedelser vilket kommer riskera att det strategiska överfallet kan avslöjas ffa. om personalen delges sina uppgifter i ett tidigt skede eller att övningsförberedelserna är övertydliga kring vart uppgiften skall lösas.

Trots att strategiskt överfall som begrepp har diskuterats i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten under en längre tid, förefaller ytterst lite inhemska studier genomförts kring det. Internationellt finns det litteratur att tillgå, men då avseende begreppet överraskandeangrepp och utifrån hur strategiskt överfall definieras går det ej att säga att ett överraskande angrepp per definition är desamma. Dock torde vissa paralleller kunna dras. I detta inlägg har två böcker valts för att belysa överraskande angrepp, den ena är Surprise attack: lessons for defenseplanning av Richard K. Betts och den andra är Surpriseattack: the victim's perspective av Ephraim Kam.

I de förekommande fall som berörs i den ovan angivna litteraturen avseende överraskande angrepp, förefaller den som blir angripen haft information om att ett angrepp kunde vara förestående och trots det vidtogs inga åtgärder och framförallt förefaller den politiska nivån blivit överrumplad när väl angreppet skede.6I sak skulle det kunna inneburit att angriparen hade för stora förband, varvid underrättelsetjänster kunde tyda att ett angrepp var förestående och att det per definition ej var ett strategiskt överfall. Det indikerar troligen att psykologiska faktorer även spelar in vid ett överraskande angrepp,7 men även vid ett strategiskt överfall. Varvid förbandsmängden per seej behöver vara en nyckelfaktor för att det överraskande angreppet eller strategiska överfallet skall upptäckas och motåtgärder vidtas mot det.

Dock kan även den politiska nivåns överrumpling bestå i att underrättelsetjänsternas bearbetning och i slutändan delgivning av information tog för lång tid, varvid den politiska nivån ej hade tillräckligt med tid för att kunna fatta adekvata beslut.8Därutöver kan underrättelsetjänsternas inbyggda varningssystem för ett angrepp vara indikatorbaserad varvid antingen motståndaren agerar för att ej uppfylla indikatorerna eller vidtar skenåtgärder varvid dessa ej blir uppfyllda eller att felaktiga indikatorer har valts.9 En annan faktor kan även vara att en underrättelsetjänsts analytiker inväntar mer information för att säkerställa att deras analys är korrekt innan de delger informationen till beslutsfattare,10 varvid tidsfönstret för att kunna agera blir begränsat.

En annan viktig faktor att beakta är den tidsrymd underrättelsetjänsten har att agera på, vilket oftast är begränsad. Trots att ett beslut kan tas av en angripare avseende ett angrepp en lång tid innan det sker, kommer indikatorerna vara som störst de absolut sista dygnen innan angreppet påbörjas.11 För att en försvarare skall kunna agera på ett adekvat krävs därmed väldigt korta ledtider mellan underrättelsetjänsten och den beslutande nivån, militär som politisk.12 Men det kräver även att en nations samtliga stridskrafter innehar en hög grundberedskap,13för att snabbt kunna agera på det uppkomna hotet. Detta kräver även att den högsta militära och politiska ledningen är samövad, men även att den högsta politiska ledningen innehar en förståelse för vissa militära frågor annars kan dyrbar tid gå till spillo då dessa grundläggande faktorer skall förklaras.14 En annan viktig faktor som troligen kan påverka, är till del psykologisk men även kulturell. Risken finns att ett speglingstänkande uppstår där angriparens agerande försöker förklaras utifrån egna bevekelsegrunder och vad den snart angripne anser är rationellt agerande emedan det den ser som rationellt agerande, baseras helt på dennes normer. Inom ramen för detta ryms även ett styrande antagande att en nation tillgriper enbart ett väpnat angrepp som absolut sista utväg,15vilket inte behöver vara fallet utan det militära maktmedlet kan utgöra en naturlig del att tillgripa i en nations säkerhetspolitik.

Vad som särskilt bör beaktas är att inget överraskande angrepp har kommit som en "blixt från klar himmel". Utan olika former av säkerhetspolitiska kriser och/eller spänningar har funnits innan det kom att ske.16 Här bör även vad som kan kategoriseras/benämnas som "sidokriser" särskilt beaktas. Vid ett antal tillfällen har underrättelsetjänster varit engagerade i att analysera andra kriser som antingen påverkar den snart angripna nationen eller det generella säkerhetsläget och därmed missat signaler om ett stundande överraskande angrepp.17Ett stort antal kriser verkar givetvis även destabiliserande i sig,18 vilket skulle kunna innebära att en part väljer att agera i och med att ett fönster uppenbarar sig som möjliggör ett överraskande angrepp.

Den pensionerade översten Bo Hugemark har förtjänstfullt genom åren berört begreppet överraskande angrepp i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Enligt honom kan fyra faktorer påverka en försvarare gentemot ett överraskande angrepp. Den första är att försvararen ej noterar långsiktiga förändringar i en ev. antagonists fredstida utgångsläge men även dess övningsmönster. Den andra är att försvararen ägnar sig åt önsketänkande och/eller självbedrägeri d.v.s. en oförmåga att tränga in i angriparens föreställningsvärld. Den tredjeär att försvararen hemfaller åt självavskräckning d.v.s. att försvararen vill undvika att provocera och den avslutande fjärdeär att försvararen själv försvårar sin egen beredskapshöjning d.v.s. frångår de tidigare uppgjorda planerna.19

Utifrån tidigare redovisad text är det intressant att notera hur tre av de fyra faktorerna Hugemark berör främst kan anses ha att göra med psykologiska aspekter och den första faktorn främst härrör till tydlig militär fakta. Vilket skulle kunna styrka tesen att överraskande angrepp och ev. i förlängningen strategiskt överfall i mångt baseras på psykologiska faktorer, något som Hugemark även framför.20 I detta sammanhang är det även intressant att notera hur stor problematik det förefaller funnits för olika nationers underrättelsetjänster att identifiera ett överraskande angrepp, emedan stor del av vårt beredskapssystem baserades på att vår underrättelsetjänst skulle ge en tidig förvarning för att kunna vidta adekvata beredskapshöjningar och ytterst mobilisering för att kunna möta ett väpnat angrepp.21

I sammanhanget är det värt att notera att den svenska underrättelsetjänsten ej var lika övertygad som vissa militära företrädare var under 1980-talet och inledningen av 1990-talet att ett strategiskt överfall skulle kunna lyckas mot svenskt territorium. Underrättelsetjänsten å sin sida påpekade problematiken med att kunna hålla förberedelser m.m. dolt för att kunna genomföra ett strategiskt överfall emedan militära företrädare såg möjligheten till ett isolerat strategiskt överfall gentemot Sverige.22Detta blir synnerligen intressant då både Betts och Kam i sina verk visar på att underrättelsetjänster de facto kan ha, dels inneboende fel,23 dels kan utsättas för vilseledning, signalunderrättelser ej undantaget,24 varvid de kommer förmedla felaktig information till de militära och politiska beslutsfattarna. Vad som är rätt och fel ur ett svenskt perspektiv har vi tack och lov ej behövt erfara, dock har de båda tidigare författarna utgått från bl.a. Israel och USA underrättelsetjänster i sina studier, som torde ha både mer resurser och erfarenhet än den svenska underrättelsetjänsten.

Sett till vår nutid, förefaller åtminstone den amerikanska underrättelsetjänsten haft svårigheter minst intill 2015 att kunna detektera de ryska beredskapskontrollerna och därmed inte erhållit någon egentlig förvarning.25 Vilket skall ställas mot de uppgifter som den Litauiska underrättelsetjänsten publicerade 2017, att Ryssland innehade förmågan att påbörja offensiva operationer inom 24-48 timmar.26 I de båda fallen får det främst ses som en problematik för faktiska randstater till Ryssland vad avser möjligheten till att bli utsatt för ett överraskande angrepp/strategiskt överfall. Dock förefaller även problematiken utgöra en faktor för oss i Sverige att ta hänsyn till. Scenariot för Försvarsmaktsövning 2017 mer känd som övning Aurora, kom vara en eskalerande väpnad konflikt i Sveriges närområde vilket kom föranleda att Sverige utsattes för ett strategiskt överfall. Att det rör sig om ett strategiskt överfall gentemot vad som skulle kunna betecknas som Sveriges "livsnerver” indikeras även av de aktuella övningsområdena inom ramen för övningen.27Således får själva konceptet med strategiskt överfall utöver det som skrivits i MSD16 fortsatt anses vara gällande i svensk övningsverksamhet och därmed troligen även i s.k. försvarsplanering.

Slutsats

Således, vad är då ett strategiskt överfall? Det kan ses som en metod för att överrumpla en part. Med en begränsad mängd förband skall en nations vitala funktioner d.v.s. dess "huvud" eller "livsnerv" slås ut inom ett eller ett begränsat antal geografiska områden. Vad som dock förefaller vara avgörande är att markförband insätts. Syftet kan antas vara att i ett senare skede antingen förstärka med ytterligare förband och därmed konsolidera tagen terräng och ta ytterligare, alternativt avbryta operationen då en högre målsättning uppnåtts och därmed dra ur sina förband. Dock förefaller inte mängden förband vara avgörande vid det strategiska överfallet, utan snarare att psykologiska faktorer uppnås som påverkar den angripne och därmed möjliggör det begränsade väpnade angreppet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Försvarsmakten 1, 2(Svenska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
United State Senate Committee On Armed Services 1(Engelska)
Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)

Betts, Richard K. Surprise attack: lessons for defense planning. Washington, DC: Brookings Institution, 1982.
Försvarsmakten. Svensk soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994.
Grahn, Jan-Olof. Om svensk underrättelsetjänst. Stockholm: Medström, 2016.
Hugemark, Bo (red). Urladdning: 1940 - blixtkrigens år. Stockholm: Probus, 1990.
Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008.
Jeppsson, Tommy (red). Mental överrumpling: tankar om aningslöshet inför hot mot nationell säkerhet. Stockholm: Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2019.
Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988.

Slutnoter

1Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 53.
2Försvarsmakten. Svensk soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994, s. 86-87.
3Nationalencyklopedin. Strategiskt överfall. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/strategiskt-överfall(Hämtad 2019-07-29)
4 Grahn, Jan-Olof. Om svensk underrättelsetjänst. Stockholm: Medström, 2016, s. 237.
5Jeppsson, Tommy (red). Mental överrumpling: tankar om aningslöshet inför hot mot nationell säkerhet. Stockholm: Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2019, s. 49-50.
6Betts, Richard K. Surprise attack: lessons for defense planning. Washington, DC: Brookings Institution, 1982, s. 18, 286
Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988, s. 2.
7Betts, Richard K. Surprise attack: lessons for defense planning. Washington, DC: Brookings Institution, 1982, s. 286
Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988, s. 9, 10, 12, 81, 85, 92.
8Betts, Richard K. Surprise attack: lessons for defense planning. Washington, DC: Brookings Institution, 1982, s. 88-89.
9Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988, s. 30, 47, 50-51.
10Ibid.s. 53-54.
11Ibid. s. 43, 45.
12Betts, Richard K. Surprise attack: lessons for defense planning. Washington, DC: Brookings Institution, 1982, s. 95, 174.
13Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988, s. 31.
14Betts, Richard K. Surprise attack: lessons for defense planning. Washington, DC: Brookings Institution, 1982, s. 102.
15Ibid. s. 119, 122, 126, 134, 136.
Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988, s. 72, 122-123.
16Betts, Richard K. Surprise attack: lessons for defense planning. Washington, DC: Brookings Institution, 1982, s. 95.
Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988, s. 213
17Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988, s. 146
18Betts, Richard K. Surprise attack: lessons for defense planning. Washington, DC: Brookings Institution, 1982, s. 158.
19Hugemark, Bo (red). Urladdning: 1940 - blixtkrigens år. Stockholm: Probus, 1990, s. 99-102.
Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008, s. 6.
20Hugemark, Bo (red). Urladdning: 1940 - blixtkrigens år. Stockholm: Probus, 1990, s. 98.
21Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008, s. 1.
22Grahn, Jan-Olof. Om svensk underrättelsetjänst. Stockholm: Medström, 2016, s. 237.
23Betts, Richard K. Surprise attack: lessons for defense planning. Washington, DC: Brookings Institution, 1982, s. 74-75.
Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988, s. 135, 161, 163, 165, 180, 192, 195.
24Betts, Richard K. Surprise attack: lessons for defense planning. Washington, DC: Brookings Institution, 1982, s. 197.
Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988, s. 143.
25Committee On Armed Services. Hearing to receive testimony on United States European Command Programs And Budget in review of the defense authorization request for fiscal year 2016 and the future years defense program. Washington, D.C: Alderson Reporting Company, 2015, s. 17-18.
26Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 7.
27Lundgren, Johan. Anfall mot Sverige.Försvarets Forum. no 3 (2017): 20-21.

Uppdragsstyrning

Uppdragsstyrning eller uppdragstaktik är en styrkemultiplikator för den som är resursmässigt underlägsen. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

av Ulf Henricsson

För någon månad sedan skrev Fredrik Westerdahl (W) en klok artikel på denna blogg om tillitsstyrning /uppdragstakt/uppdragsstyrning eller vad vi nu vill kalla att ge medarbetare förtroende och låta dem lösa sina uppgifter självständigt, till skillnad mot detaljstyrning enligt  New public management (NPM).

Den detaljstyrning W beskriver har väl alltid funnits i större eller mindre utsträckning. Samtidigt är det också en fråga om hur mycket individen tar för sig. Jag har nog för det mesta upplevt att det funnits svängrum. Jag har hört kolleger klaga på att de aldrig hinner vara ute i den dagliga verksamheten på grund av all administration, samtidigt kan andra med samma administrativa börda vara ute mest hela tiden. Administration blir lätt en ursäkt för den bekväme eller osäkre att stanna på kammaren och gömma sig bakom regelverket.

Westerdahl beskriver kortfattat tillitsstyrning (för mer info läs på www.regeringen.se/tillitsstyrning)

Tillitsbaserad ledning uppfattar jag som det vi i Försvarsmakten kallar uppdragstaktik och sagt oss tillämpa under lång tid. Ordet tillit är säkert mer politiskt korrekt än uppdragsstyrd men det är ju ganska ointressant att ha massor med tillit om inte uppgiften löses.

Ledarskap är ingen enkel konfliktlös verksamhet utan svår och konfliktfylld inte minst när det handlar om förändring.

Uppdragstaktik är ju inte taktik – utan en ledningsfilosofi – och en filosofi kan sällan beskrivas i exakta termer. Det följande utdraget ur ett tyskt infanterireglemente från seklets början är tänkvärt.

”Den främsta ledaregenskapen förblir ansvarsglädjen. Den skulle förstås falskt om man däri söker egenmäktiga beslut fattade utan hänsyn till helheten, eller givna order som inte är korrekt följda och en besserwisser som tillåts ta lydnadens plats. Men i de fall den underställde måste säga sig själv att uppdragsgivaren inte kunde överblicka omständigheterna tillräckligt väl, eller där ordern blir passé genom händelserna, så är det den underställdas plikt att inte utföra eller korrigera erhållna order samt meddela detta till den överordnade.  För denne [den underställda] kvarstår det fulla ansvaret för att inte följa order. En ansvarsglad befälhavare ryggar inte tillbaka för att hänsynslöst sätta in trupperna där kampens utgång är tveksam. Alla befälhavare måste vara på det klara med, och inprägla sina underställda, att underlåtenhet och försummelse bildar en tyngre belastning än ett felgrepp i valet av medel”

Kanske inte ett helt tidsenligt språk och kanske för tydligt för att vara politiskt korrekt, men det är kanske dags att återinföra tjänstemannaansvar, framförallt om man vill få tillitsstyrning att fungera.

De flesta håller med om att uppdragstaktik skall tillämpas i krig men entusiasmen och förmågan att göra det i även i fred är klart lägre, vilket Westerdahl beskriver. NPM behövs för att kontrollera ekonomin tycker tillskyndarna. Nej, ekonomin följer med uppdraget och ingår i totalansvaret. Problem uppstår när man inte utkräver ansvar för misskött ekonomi och det gäller oavsett vilka system man använder. Är det någon som tror att uppdragstaktiken, eller tillitsstyrning, fungerar i krig om den inte har tillämpats i fred?

Det är lätt att prata om tillit och ansvar, men hur uppnår man denna goda karamell? Läsa mer om hur regeringens utredare tänker sig tillitsstyrning, det kan ni göra själva på www.regeringen.se/tillitsstyrning. Här tänker jag beskriva några händelser ur verkligheten som ni kan fundera över. Var fanns det tillit och var fanns den inte.

Många är i ord hängivna till uppdragstaktik/uppdragsstyrning och många klagar på att det är för mycket detaljstyrning. Allt har för och nackdelar men ibland kan det vara svårt att logiskt hitta dessa. Låt oss göra några fallstudier. Jag börjar på soldatnivån.

På min första pluton efter krigsskolan hade jag soldaten H. Detta var i slutet av sextiotalet, Vietnamkriget pågick och såväl Försvarsmakten som vårt ledarskap ifrågasattes. Soldat H var en lång och ranglig söderkis som minst sagt inte gillade den auktoritära ledarstilen och idag hade han säkert haft några bokstäver i sin diagnos. Men han var en hejdundrande bra PBV-skytt och att det var han stolt över.

En dag när vi förberedda oss för några fältdygn kom H in till mig. ”Du chefen vår PBV har pajat- startmotorn har gett upp”. ” Ok då får jag ta kontakt med verkstaden så får ni komma efter när vagnen är klar” sade jag. Det tilltalade inte H som var lastbilsmekaniker och han hade redan fått nobben av verkstaden och sa; ”jag  kollar om jag inte kan fixa det själv”

Två timmar senare kom han tillbaks och sa att nu funkar vagnen – och hela plutonen kunde gå in i övningen enligt planen och soldaterna kunde öva istället för att ägna sig åt inre tjänst.

Några månader senare berättade H att han under en kafferast då personalen lämnat kunddisken på motorförrådet passat på att byta den trasiga motorn mot en fungerande. Rätt eller fel? Formellt fel men ur försvarseffekt helt ok. Ingen förlorade men försvaret tjänade! Sunt förnuft vann över byråkratin.

Efter en veckas slutövning skulle det genomföras återhämtning med kompaniafton i fält. Kompanichefen beordrade kompaniadjutanten att beställa korv och lättöl till kompaniaftonen. När dagen kom och den värnpliktige kvartermästaren skulle hämta varorna fanns inget beställt trots att kompanichefen ett antal gånger frågat adjutanten som då sa att allt var klart.

Eftersom ingen butik på orten kunde leverera det önskade antalet lättöl med så kort varsel beställdes mellanöl från markan trots att de inte fick leverera annat än till soldaterna som besökte markan. Kompanichefen lovade marketenteriföreståndaren att han skulle ta ansvar för konsekvenserna. Soldaterna serverades varsin mellanöl och korv i skogen under ordnande formare och allt var frid och fröjd tills chefen för materielenheten någon månad senare ringde kompanichefen och meddelade att han inte kunde betala en faktura på mellanöl.  Kompanichefen redogjorde för händelseförloppet och tyckte att det borde finnas en smidig lösning på problemet och 2% skillnad i alkoholinnehållet i en 33 cl flaska kan ju inte vara något större hot mot nykterheten. Nej, sade chefen för materielenheten, detta måste du betala själv. Aldrig i livet svarade kompanichefen. Då måste jag anmäla dig till regementschefen blev reaktionen. Efter semestern träffade kompanichefen bataljonschefen som tyckte att kompanichefen agerat rätt. Den enda kommunikationen med regementschefen var en hälsning via rättsvårdsbefälet ”du skall ju börja militärhögskolan till hösten, då är det väl inget vidare att ha ett åtal hängande över sig”. Regementschefen skickade ärendet till åklagaren utan att höra kompanichefen som kallades till tingsrätten där han frikändes från skadestånd på 584 kronor och tjänstefel.

Rubriken i lokalpressen – ”Ölkaptenen läste lagen för åklagaren – frikändes” gjorde åklagaren förbannad och fick honom att överklaga till hovrätten – som lyckligtvis fastställde tingsrättens dom.

Rätt eller fel att anmäla? Om man hårdrar regelverket och vill stävja enskilda initiativ och låta den som orsakat problemen slippa ansvar är det naturligtvis rätt, men bidrar det till att stärka allmänhetens förtroende för försvaret, eller tilliten inom försvaret?

Här följer ett fall från en krigsliknande situation. Ett kompani i en bataljon utsätts för eldgivning och dödshot i samband med att man stoppat etnisk rensning i en liten stad i Bosnien Herzegovina. Det är ruggigt novemberväder och sent på kvällen. Stämningen i kompaniet är spänd och många är rädda. Kompanichefen ringer upp bataljonschefen och orienterar om läget och ber om tillstånd att evakuera staden.

Bataljonschefens omedelbara reaktion är nej. Då måste ett antal viktiga positioner överges och uppgiften att skydda civilbefolkningen skulle äventyras. Innan han hinner beordrar kompanichefen att stanna tänker han ett varv till. ”Här sitter du i värmen, utvilad och nyligen utspisad – vad vet du om stämningen i kompaniet och allvaret i hoten?” Kompanichefen får order att agera som han finner bäst – och att han får lämna staden – vilket han också gör. Läget lugnar ned sig under natten och efter förstärkningar kan kompaniet dagen efter förbättra sina positioner. Vad hade hänt om kompanichefen inte fått handlingsfrihet? Ingen vet! –  men det kunde gått illa – nu gick det bra och inga eftergifter behövde göras.

Hur många av oss har inte upplevt att det skall ”paniksparas” i slutet av budgetåret. När jag var fördelningschef fick vi i Milot order från HKV att ställa in alla stridsvagnsreparationer. Jag och chefen för underhållsregementet tyckte det var en dålig idé. Vad gör man med kort varsel med sysslolösa stridsvagnsmekaniker – sopar verkstadsområdet? Vi förslog att vi fortsätter enligt plan och sysselsätter mekanikerna med det de är anställda för och använder de reservdelar vi har, men fyller inte på reservdelslagret nu, vilket skulle kosta pengar.

Svart blev nej – utan några motiv! Vi reparerade stridsvagnarna ändå med de resurser som fanns och hade fungerande vagnar när nästa utbildningsår började. Kostnaden blev en reservdelsbrist som uppstått hur som helst men som just då kunde skjutas framåt i tiden. Produktionsledningen i HKV märkte ingenting eller hade insett att nejet inte var så klokt.

Fördelningschefen och fördelningsstaben genomförde krigsförbandsövning och mitt i slutövningen blev jag som var fördelningschef kallad till ÖB:s rutinmässiga chefsmöte som avhandlade fredsadministration. Jag skrev till ÖB och anhöll om att få ägna mig åt mitt övande krigsförband där kvalificerade civila befattningshavare var inkallade till tjänstgöring (flera hade fått avslag på anstånd med tjänstgöringen) och då skulle det ju inte se så bra ut om chefen, en yrkesofficer, inte kunde delta fullt ut.

Svaret blev nej – till min förvåning eftersom vi arbetade under parollen ”allt för krigsförbanden”. Min första tanke var att bara utebli – lite skäll får man ta. Men så kläcktes ide´n att i övningsplanen lägga in att fördelningschefen och artillerichefen var kallade till ÖB för ordergivning.

På beordrad tid landade vi med helikopter på gräsmattan utanför konferenslokalen iförda full fältutrustning. Gick in och satte oss på första bänk med automatkarbinen i knät. En och annan kollega såg lite undrande ut.

På första rasten kände jag en hand på min axel och det var ÖB.” Ulf – ursäkta mig, jag hade fel” Starkt! Så bygger man tillit.

Regeringen har just förordnat mig som chef för en FN bataljon som avses sättas in på Balkan. Vi sitter på ÖB Bengt Gustavssons tjänsterum, med är också arméchefen Åke Sagrén.

Den beredskapsbataljon som fanns är insatt i Makedonien och det enda vi vet är att regeringen erbjudit FN en styrka på 1000 man.

Hur lång tid tar det att organisera detta frågar ÖB. Sex månader svarar arméchefen. – ÖB: Men regeringen vill att vi skall vara klara i mitten på juli (tre månader). CA:” Det tar sex månader – det har min stab sagt”.

Då dristar jag mig att säga: ”Men CA, vi tror oss om att kunna mobilisera 500 000 man på 96 timmar – vi kunde ju pröva med 1000 man på tre månader”

CA: ”Det ligger något i vad du säger”

ÖB fastställer då: OK – färdiga i mitten på juli. Du har din brigad och en budget – sätt igång. Ett formellt beslut med budget får du i mitten på maj.

De avslutande orden från generalerna var: ”Får du problem – ring oss”

Klart jag fick problem! Regelverket kunde ju inte hantera mitt mandat och min uppgift!  Men jag hade en stab med stor kunskap om krigsorganisationen och mobiliseringssystemet, så vi visste vilka genvägar som var möjliga och ganska många befattningshavare kände sig rundade när vi satte igång. Vår samlade professionalism samt tydliga uppdrag rådde ”the middle management” inte på. Vi kunde ha satts in i mitten på juli som regeringen önskat om vi fått det politiska beslutet och det tack vare tillit och engagemang. Det hade inte heller fungerat utan generalernas stöd, många var de som tyckte det var viktigare att följa regelverket än att lösa regeringens uppdrag.  Utan ÖB;s mandat hade CA fått rätt och ytterligare ett antal personer hade mist livet i konflikten.

Jag har hört flera chefer säga; ”det kan bli fel om jag delegerar” – jag tröstar dem med;” det är ingenting mot vad det blir om du detaljstyr”!

Skall man då inte följa regelverket? Nja – flera ekonomer anser att den svarta ekonomin är ett smörjmedel som får ekonomin att snurra. Att manövrera med sunt förnuft i regelverket är också ett smörjmedel som får verksamheten att snurra – vem har inte begått ett tjänstefel för att få verksamheten att snurra och nå målen?

Det är väl fullt klart att det är uppdrags/tillitsstyrning som skall tillämpas! – Men hur uppnår vi det? Genom professionella, orädda chefer som sätter uppgiften före sin egen bekvämlighet och karriär.

Allt står ju i böckerna! Hur svårt kan det vara?

Väldigt svårt! Bland annat för att för många pratar om  uppdragsstyrning och tillit men inte vågar tillämpa den. Tänk om chefen inte gillar att få sin uppfattning ifrågasatt?

Utan chefer som hela tiden i sina egna handlingar visar att uppdragsstyrning gäller blir det ingen förändring.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Från Estlands frihetskrig

av Christian Braw

Den 2 februari 2020 kan Estland fira hundraårsdagen av det fredsfördrag där Sovjet ”för evig tid” erkände grannfolkets självständighet. Detta innebar slutet på ett krig, som varat sedan 1918. Jaan Kross har skönlitterärt skildrat denna kamp i romanen Tabamahu (1993, sv översättning Motstånd). Hans huvudperson, advokaten Jüri Vilms, var ledamot i den provisoriska regeringen och sändes på en resa till väst för att söka kontakt med de allierade. Han greps och dödades i Finland av tyskarna. En annan skildring av frihetskriget är filmen Nimed marmortahvlil, som skildrar de estniska gymnasisternas insats i kriget. Det blev också ett inbördeskrig.

I Kungl Krigsvetenskapsakademiens tidskrift 2/2019 ges en uttömmande skildring av det militära förloppet. Författare är Henn Avasalu. Estland förklarade sig självständigt 24 februari 1918. Tyskland hade då ännu inte gett upp världskriget, och tyska trupper fanns i landet. Dessutom fanns ett lantvärn, rekryterat från den tysktalande befolkningen men utanför den estniska regeringens kontroll. 11 november samma år gav Tyskland upp och fick vapenstillestånd. Detta medförde att de tyska trupperna drogs bort från Baltikum. 28 november invaderades Estland av Röda armén. Så länge de tyska trupperna fanns kvar i landet hade den estniska regeringen mycket begränsade möjligheter att verka, och inför den röda invasionen kunde man endast ställa upp 2000 man infanteri, utan understöd av artilleri. Ändå stoppades invasionen 35 km från Tallinn. Den lilla armén växte snabbt och fick en skicklig ledare i Johan Laidoner, Estlands Mannerheim. Frivilliga från Finland, Sverige och Danmark strömmade till, en brittisk eskader skyddade kust och hamnar under befäl av Sir Walter Cowan. Under ständiga strider byggdes den organisation upp, som vid krigets slut kunde mönstra ett försvar på 80.000 man och det i ett land med endast 1 miljon medborgare. Jaan Kross yttrade en gång: ”Här är det alltid farligt att leva.” Och dock lever Estland – på nytt.

Författaren är präst i Svenska Kyrkan och tidigare fältpräst.
Bild: Shutterstock.com

Hitlers barnsoldater på svenska

Personalläget inom 12. SS-pansardivisionen i december 1944. FOTO: US Army

Tyska veteraners minnen av andra världskriget har funnits översatta till svenska redan under kriget. Oftast har det dock handlat om vuxna soldaters minnen. Förra året kom en annorlunda bok, nio tidigare barnsoldaters minnen, och nu föreligger även en hel självbiografi av en tidigare barnsoldat i Waffen-SS.

Ifjol släpptes Hitlers bortglömda barnarmé, som gav nio olika tyska barnsoldaters bilder av politisk indoktrinering, utbildning och frontinsatser. Boken var och är en mycket läsvärd introduktion inför läsandet av den nyligen släppta Hitlers sista reserv. Den nya boken, skriven i samarbete med historikern och redaktören Harald Stutte, låter oss gå på djupet i Gunter Lucks erfarenheter. Det hade kunnat vara ett problem att boken är författad 2005, Lucks har hunnit uppleva och fundera mycket sedan andra världskrigets dagar. Men jag upplever dels att Lucks har ett trovärdigt minne, dels att han hanterar sina senare vunna insikter på ett bra sätt.

Lucks frontinsats sker i ett område som är mindre omskrivet, i närheten av Wien. Det är gott om läsvärda och ibland oväntade upplevelser som nyanserar bilden av barnsoldaterna som fanatiker. Krig är fullt av vidrigheter men ibland blir det också oavsiktligt lustigt, som när de nazistiska kampsångerna inte har någon avsedd verkan men en sång om solen i Mexiko fungerar desto bättre för att lyfta stämningen i kompaniet.

En stor del av boken utspelar sig inte under kriget utan efter det, i sovjetisk krigsfångenskap. Denna del är inte mindre läsvärd och bjuder på flera insikter om livet i Sovjetunionen just efter andra världskriget.

Friheten har ett pris

av Lars Wedin

Den 15 maj överlämnade Försvarsberedningen sin slutrapport. Några dagar tidigare hade beredningen spruckit efter det att Socialdemokraterna reserverat sig mot de förment höga kostnader som beredningens förslag skulle innebära. I verkligheten innebär beredningens förslag en mycket begränsad ökning som inte på långt när förslår för en återupprustning av det svenska försvaret.

Den 5 juni kunde TV-tittarna (här i Frankrike i alla fall) följa högtidlighållandet i Portsmouth av 75-årsjubiliéet av landstigningen i Normandie.[1] Senare kunde vi följa hur president Macron hyllade motståndsrörelsen i Caen där 70 av dess medlemmar arkebuserades av tyskarna. Den 6 juni besökte Macron marinbasen i Colleville-Montgomery där han hyllade de marinsoldater[2] i Commando Kieffer, som gick iland tillsammans med brittiska Royal MarinesSword Beach. Av de 177 sjömännen var endast 27 levande och osårade när D-dagen var slut. Två av de tre som lever idag deltog i ceremonin som bland annat innehöll utdelning av gröna baskrar till nya commandos marine. Så knyts banden mellan veteranerna och deras efterföljare.

Både i Portsmouth och i Caen lästes det upp brev från sådana som gav sina liv för friheten. Mest gripande var brevet från 16-årige motståndsmannen Henri Fertet till sina föräldrar.

”Jag dör för mitt fosterland. Jag vill ha ett fritt Frankrike och lyckliga fransmän. Jag är inte rädd för döden. Adjö, döden väntar mig. Det är ändå hårt att dö. Tusen kyssar. Hurra för Frankrike.”[3]

Detta är frihetens pris, det är detta som döljer sig bakom en rad i statsbudgeten. Det är inte ett särintresse. I sammanhanget inställer sig frågan varför beredningens ordförande, riksdagsman Björn von Sydow, inte har försvarat den beredning han lett i två år.

Att det är dåligt ställt med försvarets operativa förmåga är emellertid inte en olycklig händelse utan ett resultat av medveten politik.

Operativ förmåga

Det var naturligt att avveckla invasionsförsvaret efter det kalla krigets slut. Det var viktigt att Sverige deltog i fredsfrämjande insatser, det är för övrigt fortfarande viktigt. Det egendomliga är att det svenska så kallade insatsförsvaret (2004–2015) inte var insatsberett! Om så hade varit fallet hade Försvarsmakten idag inte behövt lägga pengar på basmateriel (den så kallade basplattan), renovering av stridsvagnar m m. Det är också egendomligt att Regeringen inte lade en långsiktig plan för förnyelse; givet Sveriges geopolitiska läge krävs ingen större insikt för att förstå att, exempelvis, marinen skulle behöva fartyg även i framtiden! Ett långsiktigt nybyggnadsprogram hade hindrat den nuvarande situationen där nästan hela fartygsbeståndet måste förnyas de närmaste åren.

Men låt oss inte glömma bort att de officerare, sjömän och soldater som deltog i insatserna fick ovärderliga erfarenheter. En del gav också sina liv eller sin hälsa. Låt oss inte glömma dem och deras familjer.

I försvarspropositionen från 2015 (Prop. 2014/15:109) kan man läsa: ”Personellt och materiellt uppfyllda krigsförband som är samövade är avgörande. Övningsverksamheten bör ökas och grundläggande behov av bl a personlig utrustning, sambandsmateriel, ammunition och standardfordon bör tillgodoses.”

Det framgår av Försvarsberedningens nyligen framlagda rapport att så inte blev fallet: ”När det kommer till kravet att kunna möta ett väpnat angrepp bedömer Försvarsberedningen att Försvarsmakten har en operativ förmåga med väsentliga begränsningar. Detta innefattar såväl begränsningar i krigsorganisationens samlade förmåga att möta väpnat angrepp som enskilda krigsförbands förmåga att lösa sina huvuduppgifter. Utöver detta finns begränsningar i krigsorganisationens uthållighet. Begränsningarna i förmåga beror bl a på personella och materiella brister i krigsförbanden…” Beredningen konstaterar att stora investeringar måste göras i hela krigsorganisationen, bl a för att säkerställa grundläggande funktioner som logistik och ledning, att vidmakthålla befintlig materiel, anskaffa ammunition, inklusive robotar, samt materiel för den s k basplattan. ”Begränsningarna”, d v s oförmågan – är väl kända sedan ÖB Göranssons tal 2013 om ”enveckasförsvaret”.

Det är tydligt att det av Riksdagen tagna försvarsbeslutet 2015 inte har genomförts. Skulden härför ligger hos Regeringen och särskilt på försvarsministern. Som medborgare och skattebetalare undrar man hur det är möjligt att något sådant kan inträffa utan att något politiskt ansvar har utkrävts!

Problemet har dessutom varit känt en längre tid utan att Regeringen har vidtagit tillräckliga åtgärder. Konsekvensen är att investeringsbehovet nu är skyhögt! Att schackra om tiondelsprocenter i en redan låg ambition, 1,5% av BNP, är orimligt. Det är, trots allt, medborgarnas och vårt lands frihet det handlar om!

Med detta sagt finns det anledning att diskutera beredningens rapport. Nedanstående kommentarer syftar inte mot fullständighet.

Globalisering – maritimisering

Beredningen skriver, helt korrekt: ”Sverige är ett av världens mest globaliserade länder. Vårt välstånd och vår säkerhet är nära förknippad med våra grannars men också med utvecklingen i andra regioner längre bort. Vi påverkas därför, i högre grad än många andra länder, av omvärldsförändringar och händelser på andra platser i världen. En rad globala säkerhetspolitiska trender och tendenser som framträtt eller förstärkts under senare år påverkar oss, direkt och indirekt. Till dessa hör globaliseringen … ”

Här har beredningen uppenbarligen helt missat maritimiseringen av den internationella politiken och ekonomin. Att 80-90% av världshandeln (beroende på hur man räknar) går på köl är välkänt (utom, uppenbarligen, av beredningen). Mindre känt men lika viktigt är att minst 40% av EUs interna handel också fraktas av fartyg. EU, som vi är en del av, har stora maritima intressen.

Sjöfarten blir dessutom allt viktigare i klimatkrisens spår: 1 container kostar 1 liter drivmedel per 100 km medan samma container drar 37,5 liter på en modern lastbil (Volvo) för samma distans. Samtidigt går sjöfarten under de närmaste åren över till väsentligt mer klimatvänliga drivmedel än tidigare och allt fler fartyg drivs redan nu av förnybar energi.

Men havets resurser blir också allt viktigare: fiske (förstås), gas och olja, vind- och vågkraft, biokemisk industri och, på sikt, gruvdrift på havsbotten. Kommissionen skriver om denna ”blå tillväxt”: ”Haven och oceanerna är drivkrafter för den europeiska ekonomin med stor innovations- och tillväxtpotential. Blå tillväxt är den integrerade havspolitikens bidrag till Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla. // EU:s blå ekonomi står för 5,4 miljoner jobb och har ett bruttoförädlingsvärde på strax under 500 miljarder euro per år.”

Eftersom jordens befolkning bara ökar och resurserna till lands börjar ta slut blir havets resurser allt viktigare. Samtidigt bor allt större andel av befolkningen kustnära.

Sammantaget kommer havet också i centrum för kommande konflikter. Turkiets provborrningar efter gas och olja på cypriotiskt vatten är ett exempel på en konflikt som när som helst kan slå över i stridshandlingar. Observera att Cypern som EU-medlem omfattas av den svenska solidaritetsförklaringen. Andra viktiga konflikter med maritima konsekvenser är USA – Iran i Persiska viken och inbördeskriget i Jemen.

För att skydda våra europeiska gemensamma intressen har EU därför lanserat EU Maritime Security Strategy.[4] En del av denna är att öka den europeiska förmågan avseende maritim säkerhet. EUs förmågeutvecklingsplan (EU’s Capability Development Plan (CDP)) innehåller bl a. “low-cost maritime patrol aircraft, maritime tankers, naval surveillance systems, patrol vessels, naval training and diving, and mine countermeasures (MCM) ships.” Detta verkar helt ha gått beredningen förbi.

I beredningens rapport återfinns inte ens begreppet maritim säkerhet, ja inte ens ordet ”maritim” finns. Det finns alltså inte heller någon angiven plan för hur Sverige tänker sig bidra till den gemensamma maritima säkerheten. Vad värre är, det framgår (se nedan) att beredningen tänker sig att andra skall svara för vår egen maritima säkerhet!

Anm: maritim säkerhet är ett brett begrepp: “Vi behöver trygga, säkra och rena hav för att kunna leva i välstånd och fred. Genom rätt sjöfartsskydd kan vi upprätthålla rättsstatsprincipen i områden utanför nationell jurisdiktion och skydda EU:s strategiska marina intressen.”[5] En lättläst broschyr finns på https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/sites/maritimeaffairs/files/leaflet-european-union-maritime-security-strategy_en.pdf.

Kina

Det kommande försvarsbeslutet har fått genomslag fram emot 2030. Kina kommer då troligen vara minst lika viktigt för Sverige som Ryssland. Beredningen skriver: ”Utvecklingen i Asien, särskilt Kinas snabba utveckling och stärkta roll, får allt större betydelse för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. … Ett varmare klimat med issmältning till följd kan även leda till ökade motsättningar i Arktis där framför allt Ryssland, men också Kina och USA ökar sin militära närvaro för att säkra sina strategiska intressen.”

Beredningen drar dock inga slutsatser av dessa resonemang utom i ett avseende. Kinas snabba utveckling kan innebära konsekvenser ”för de amerikanska möjligheterna att engagera sig för att stödja säkerheten i Europa.” (Läs hjälpa Sverige?). I själva verket skulle en konflikt mellan USA och Kina, alls inte otänkbar, kräva en amerikansk kraftsamling till denna. Givet Kinas allt globalare intressen så skulle en sådan konflikt emellertid inte begränsa sig till Asien.

Den kinesiska maritima expansionen är en av dagens viktigaste trender. Världens största rederier och hamnar är kinesiska. Den kinesiska flottan ökar motsvarande Frankrikes flotta, idag Europas starkaste, vart fjärde år. Arktis kommer här i fokus.

Sjövägarna genom Arktis ger en möjlighet att komma runt konfliktområden som Röda havet (inbördeskriget i Jemen). I Arktis finns uppskattningsvis 50% av jordens kvarvarande fiskebestånd och den kinesiska befolkningen äter mer fisk per capita än några andra. Med utfiskning, som Kina är en av de ansvariga för, och uppvärmning av havet kommer det nordliga fiskbeståndet att bli allt viktigare. Det är lätt att tänka sig ett allmänt fiskekrig på nordliga latituder när fiskeflottorna tvingas söka nya fiskeområden.

Den 18 januari 2018 publicerade den kinesiska regeringen China’s Arctic Policy.[6] Här kan man bl a läsa: “China enjoys the freedom or rights of scientific research, navigation, overflight, fishing, laying of submarine cables and pipelines, and resource exploration and exploitation in the high seas, the Area and other relevant sea areas, and certain special areas in the Arctic Ocean, as stipulated in treaties such as the UNCLOS and the Spitsbergen Treaty, and general international law.” Stycket är intressant inte minst med hänsyn till omnämnandet av UNCLOS,[7] som Kina högst medvetet bryter mot i Kinesiska sjön.

Vidare skriver man: “China’s capital, technology, market, knowledge and experience is expected to play a major role in expanding the network of shipping routes in the Arctic and facilitating the economic and social progress of the coastal States along the routes.” Vi får väl hoppas att Norge och Danmark tacksamt tar emot den kinesiska hjälpen avseende social utveckling!

Skämt åsido; det är tydligt att Kina kommer att öka sin närvaro i området i alla avseenden inklusive politisk påverkan. Alla länder i området kommer inte att uppskatta detta, vilket medför att risken för konflikter ökar, även på betydligt närmare håll än i Asien.

Kinas tänkta etablering i Lysekil bör sannolikt ses i detta ljus.

Resonemanget ovan understryker vikten av europeiskt samarbete, inte minst inom ramen för EU Maritime Security Strategy.

Väpnat angrepp

Försvaret mot väpnat angrepp är så att säga beredningens huvudpunkt. Men vad är då ett sådant?

Beredningen skriver: ”… ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. … Totalförsvaret ska utformas och dimensioneras för att kunna möta väpnat angrepp mot Sverige inklusive krigshandlingar på svenskt territorium.”

Detta är en tämligen bred beskrivning av ett väpnat angrepp. Men uppenbarligen kan man tänka sig att ”militära maktmedel… kan komma att användas mot Sverige” utan att det är fråga om väpnat angrepp. Och mot sådana skall totalförsvaret tydligen inte utformas eller dimensioneras för att möta.

På författarens fråga har Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson svarat att det är Regeringen som i det enskilda fallet beslutar om ett angrepp på svenska intressen är ett väpnat angrepp eller ej. Detta är viktigt eftersom ett tydligt kriterium skulle kunna kringgås. Ett försök att besätta delar av Sverige skulle givetvis(?) anses som väpnat angrepp men det skulle också angrepp på svensk sjöfart kunna anses utgöra.

Hur kan då ett väpnat angrepp gestalta sig: ”Ett väpnat angrepp kommer inte att ha karaktären av invasion i traditionell mening. Istället kan viktiga områden besättas som en del i en större strategisk operation.” Inledningen blir våldsam: ”Angriparen strävar efter överraskning i tid och rum. Överraskningen understöds av vilseledning. Påverkansoperationer, ryktesspridning, sabotage och likvidering av nyckelpersonal kommer att förstärka det kaosartade intrycket.” Det finns en risk att Ryssland använder kärnvapen mot oss: ” Därför behöver synen på operationsmiljön i betydligt högre grad än tidigare ta hänsyn till att dessa kärnvapen åter är en faktor att räkna med.”

Varför skulle då Sverige utsättas för angrepp? Beredningen skriver: ”… väpnat angrepp mot Sverige, inför eller vid krig i vårt närområde, kan syfta till att besätta svenskt territorium för egna militära syften och förneka annan part tillgång till svenskt territorium … ” Mer i detalj skulle ett angrepp kunna syfta till att ”Genom att störa eller bryta sjövägarna i Nordatlanten mellan Nordamerika och Europa försvåras avsevärt möjligheten för Nato att försvara de östliga medlemsstaterna inklusive de baltiska staterna. Detsamma gäller om Ryssland besätter, eller på annat sätt neutraliserar, Natos bas- och grupperingsområden i Norden. Med det skulle möjligheten att nordiskt territorium och luftrum används av Nato för offensiva luftoperationer mot Ryssland förhindras eller begränsas. En etablering i Sverige för att möta västliga operationer kan också, i samband med en militär aktion i Östersjöområdet, innebära att det ryska luft- och sjöförsvaret flyttas västerut och att Baltikum och Östersjön därmed militärt kan isoleras. Svenskt territorium är troligtvis en förutsättning för att etablera en sådan luftförsvarssköld i Skandinavien.”

Det förefaller som om man tänker sig två fall: hela Skandinavien besätts respektive Sverige besätts. I det första fallet skulle detta innebära ett angrepp mot Nato (Norge och/eller Danmark), vilket innebär att Ryssland måste räkna med att Nato använder kärnvapen. Sannolikheten att Nato skulle eskalera till kärnvapenkrig för att rädda Sverige är väsentligt lägre men inte noll.

Eftersom ett ”väpnat angrepp inte kommer att ha karaktären av invasion i traditionell mening” kan man tänka sig två scenarier:

För det första ett angrepp som lägger tonvikten vid virtuella operationer – propaganda, desinformation, vilseledning, hot av olika slag – sannolikt kombinerade med terrorhandlingar och sabotage samt angrepp mot kommunikationer. Inte minst Sveriges beroende av externa och interna sjöförbindelser bör locka till angrepp; händelserna i Azovska sjön nyligen visar vad som kan göras utan att använda direkt vapenmakt. Det hela syftar till att få Regeringen att göra medgivanden som, i detta läge, förefaller begränsade. Transiteringen av Engelbrechtdivisionen 1941 är ett bra exempel. Propagandan och desinformationen kommer också att inriktas mot andra länder i EU och Nato i syfte att förhindra att stöd ges till Sverige. Erdogan, Orban och Salvini skulle sannolikt vara positivt inställda till sådana inviter. Det finns givetvis också kretsar i Sverige som skulle hävda att det är bättre med eftergifter än krig.

För det andra ett snabbt och hårt angrepp på den svenska befolkningen och viktig infrastruktur. Flyg, kryssningsrobotar och ballistiska robotar i kombination med omfattande sabotagehandlingar blir huvudmedlen. Sverige kommer inte, om man tror beredningen, att vika sig inför ett hot om kärnvapeninsats mot oss, ej heller om sådana faktiskt används. Ryssland har i Syrien visat att man är beredd till omfattande brott mot folkrätten. Målet skulle vara att slå ut Sveriges motståndskraft innan hjälp hinner anlända.

Båda scenarierna, men speciellt det senare, har nackdelen att det kommer att krävas betydande resurser för att ockupera Sverige. Kommer Sverige att utveckla en motståndsrörelse? Ingen vet men brevet som citerades i början visar vad det handlar om.

Att ta Gotland och där etablera en bas för flyg- och sjöstridskrafter skulle vara en rimlig och snabbt genomförbar operation. Tar Ryssland samtidigt Åland är Baltikum relativt isolerat och bör kunna besättas genom en begränsad operation. Att Nato skulle enas om att eskalera till kärnvapenkrig för Baltikums skull kan inte uteslutas men förefaller ändå inte troligt.

En slutsats är att den av beredningen skissade hotbilden kräver en omfattande upprustning av det svenska försvaret; 1,5% av BNP kommer inte att räcka på långa vägar.

En mycket stor osäkerhet utgörs av det militära stöd som Sverige förhoppningsvis får. Vad, var, när och hur är frågor som inte kan få ett svar. Vidare, som diskuterats ovan, kommer en angripare med all sannolikhet att agera för att detta stöd, om alls, kommer för sent. Ett verksamt militärt stöd måste vara planerat och övat. Förhandslagring av tung materiel kommer att behövas.

Skydd av sjöförbindelser

Skydd av sjöförbindelser ses som mycket viktigt av beredningen: ”För att kunna motstå ett angrepp är möjligheten att upprätthålla förbindelser västerut avgörande för Sverige. De viktigaste svenska västliga förbindelserna går via västkusten och Göteborg, via västra Svealand till Osloområdet samt via Jämtlands- och Norrbottens län till de norska hamnarna Trondheim och Narvik. … Göteborgs hamn är idag av central betydelse för försörjningen av Sverige, Finland och Norge. Att upprätthålla dessa förbindelser är också en förutsättning för att kunna erhålla hjälp av tredje part. De svenska västliga förbindelserna är samtidigt viktiga för Finland i händelse av kris eller krig i vårt närområde. Dessa förbindelser är därmed av existentiellt intresse för både Sverige och Finland.”

Men å andra sidan: ” Försvarsberedningen noterar … behovet av att kunna genomföra sjöfartsskyddsoperationer i syfte att skydda sjöfart eller transporter inom flera geografiska områden samtidigt. Med begränsade resurser måste behovet av sjöfartsskydd operativt balanseras mot förmågan att kunna möta väpnat angrepp och därmed den sammantagna krigsavhållande förmågan i totalförsvaret. För att i en strategisk kontext lösa bägge uppgifterna, samtidigt och över tid, behövs en väsentlig utökning av marinstridskrafterna.”

Nu tror läsaren att beredningen kommer att rekommendera en ordentlig förstärkning av de marina resurserna, i enlighet med Kungl. Örlogsmannasällskapets skrift En Marin för Sverige.[8]

Men så blir det inte för stycket avslutas med: ”Beredningen menar att hanteringen av sjöförbindelser västerut måste ses i ett internationellt perspektiv.” Sverige skall här kraftsamla på att skydda hamnområdena. Det är sannolikt mot denna bakgrund som dagens amfibiebataljon i princip skall delas i två delar varav den ena skall vara på västkusten. Någon utökning av minröjningsresurserna, i första hand fem minjaktfartyg plus två som av oklar anledning skall försäljas , föreslås inte.

Vidare skall marinen utveckla förmågan att samarbeta med Finland, som satsar relativt stort på sin flotta.

Intrycket är att vi skall ta hjälp av Finland i öster och någon annan – Nato? EU genom dess maritima säkerhetsstrategi? USA? – i väster. Men vid en internationell kris kommer med stor sannolikhet västs sjöstridskrafter att vara upptagna.

Det hela påminner om Helge Jungs (m fl) rekommendation i Antingen – Eller. Freds- och försvarsproblemet i saklig belysning.[9] Flottan skulle koncentrera sig på kustförsvar, sjöförbindelserna skulle komma att skyddas av väst (Storbritannien och USA). Som bekant blev det inte så. Under världskrigen blev skyddet av sjöförbindelserna flottans huvuduppgift. Flottan fick sätta in ”allt som flöt” – som mest 60 fartyg i eskorttjänst – för att skydda totalt mer än 17 000 fartyg. De sammanlagda förlusterna för handels- och fiskeflottorna under kriget var 270 fartyg och 1 370 personer. Marinens förlorade 163 man.

Gråzon

Beredningen ger en god bild av vad en så kallad gråzon kan innebära: ”Ryssland utvecklar okonventionella medel för att asymmetriskt möta uppfattade motståndare. Samtidigt ses fortsatt de konventionella militära styrkorna som ytterligt viktiga. I den ryska militärdoktrinen ges icke-militära medel en grundläggande roll i samtida och framtida konflikter. Informationsarenan är av särskild betydelse. Samtidigt visar lärdomarna från Ukraina att även ickelinjära medel kan innebära ett betydande inslag av våldsanvändning. I den icke-linjära krigföringen ingår bl a nätverks- och påverkansoperationer… ”

En effektiv rysk åtgärd vore att hota de för oss vitala sjöförbindelserna. Detta kan göras på många sätt: hot, minor, uppbringning (jämför händelserna i Azovska sjön[10]), samt dolda och/eller öppna attacker.

Mot denna bakgrund är följande passus intressant: ” Beredningen framhåller att gråzonsproblematiken i fredstid i huvudsak ska hanteras av civila myndigheter…” I verkligheten måste det vara möjligt att spela på hela registret av förmågor, militära som civila. Den svenska fallenheten för stuprörstänkande är en av våra största strategiska svagheter som en angripare säkert kommer att vilja utnyttja.

För övrigt skall i enlighet med IKFN[11] moment 63 ”Vapenmakt utan föregående varning skall också tillgripas mot utländska statsfartyg från vilka våldshandlingar begås … mot svenska fartyg eller luftfartyg på eller över fritt hav.” Det är bara Försvarsmakten som kan göra detta.

Sammanfattning

Försvarsberedningen har haft ett dåligt utgångsläge eftersom Försvarsmakten uppvisar så stora brister. Detta är en följd av ansvarslös hantering, inte minst under herr ”särintresset” Reinfeldt. Insatsförsvaret blev aldrig förverkligat; hade det blivit det hade Försvarsmakten inte saknat ”basplattan”: skor, bilar m m. Marinens fartygsbestånd hade inte haft 29 års medelålder med ty åtföljande massiva förnyelsebehov.

Tillnyktringen med 2015 års försvarsbeslut blev aldrig genomförd. Här borde politiskt ansvar kunna utkrävas.

Beredningens förslag präglas av för lite och för sent, inte minst mot bakgrund av den hotbild man målar upp avseende väpnat angrepp och gråzon. Att Regeringen inte drar sig för att försöka schackra om dessa ynka 1,5% vittnar om bristande ansvar för Rikets säkerhet; detta observeras naturligtvis utomlands – av såväl vänner som tänkbara fiender.

Den största bristen i beredningens säkerhetspolitiska bedömning är att man inte förstått havets centrala betydelse för det 21 århundradets strategiska utveckling. Såväl Sverige som EU är beroende av havet och dess resurser; Sverige är ett havsomflutet land. Denna felbedömning leder till att beredningen inte ser behovet av skydda våra sjöförbindelser, trots att dessa bedöms som ”existentiella”. Resultatet är en alldeles för liten marin för vår långa kust och med hänsyn till våra stora intressen till havs.

För lite och för sent; när (om) beredningens förslag är genomförda skriver vi sannolikt år 2030. Den säkerhetspolitiska situationen har då sannolikt starkt förändrats. Man skall vara försiktig med trender men mycket pekar då på att Kina blivit en världsmakt som får stort inflytande även i vår del av världen. Såväl Ryssland som USA har blivit mindre viktiga spelare. Vidare har sannolikt klimatförändringarna lett till stora geopolitiska förändringar.

Inför dessa enorma osäkerheter krävs internationellt samarbete, ett balanserat och starkt försvar, stora satsningar på teknologi (exempelvis artificiell intelligens, autonoma farkoster, nya bränslen….) och strategisk forskning.

Det finns naturligtvis en risk att världen – eller bara Sverige – sätts i brand något av de närmaste åren. Då kommer vi att få betala frihetens verkliga pris.

Författaren är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademin, Kungl. Örlogsmannasällskapet samt associerad ledamot av Académie de marine. Han är redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.

Noter

[1] https://www.youtube.com/watch?v=1vbJEBUH0J8
[2] Fusiliers Marins som tillhör marinen.
[3] Utdrag publicerat i Le Figaro den 6 juni. Översatt av artikelförfattaren.
[4] https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/policy/maritime-security_en?2nd-language=ro
[5] https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/policy/maritime-security_sv
[6] english.gov.cn/archive/white_paper/2018/01/26/content_281476026660336.htm
[7] United Nations Convention on the Law of the Sea.
[8] https://www.koms.se/en-marin-for-sverige/
[9] Jung, Helge (red): Antingen – Eller. Freds- och försvarsproblemet i saklig belysning, Ny Militär Tidskrifts Bokförlag, Stockholm 1930.
[10] Se exempelvis https://www.sn.se/opinion/ledare/ledare-alarmet-tjuter-i-azovska-sjon-sm4543309.aspx
[11] Förordning (1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m m (IKFN-förordning)

Givna faror för vanlig medborgare

Är det här verkligen något för en vanlig svensk medborgare?

Prepping och preppare har blivit rätt vanligt förekommande uttryck i svensk debatt. För bara några få år sedan hade jag nog behövt förklara uttrycken men det behövs knappast längre. Är då Prepparens guide en bok för vem som helst?

Lite svårt att svara bara ja eller nej på den frågan, utan mitt kortaste svar blir som följer. Prepparens guide av Jim Cobb är en bok som man vill äga förutsatt att man är intresserad inte främst av att klara sig om man gått vilse, utan har ett genuint intresse för det som bokens undertitel säger, alltså "överlev på lång sikt".

Men kan verkligen en amerikansk författare vara riktigt läsvärd för oss nordbor? Det finns nog rätt många amerikanska survival-typer som inte har ett skvatt att tillföra, men jag skulle vilja påstå att Jim Cobb har mycket sunt förnuft och kommer med en stor mängd uppslag som har samma giltighet i USA som i Norden. Till att börja med gillar jag hans sätt att motivera själva prepping-tanken. Det han först tar upp är pandemier och naturkatastrofer. Sist kommer krig och terrorism. Detta är enligt min åsikt precis det riskförhållande som gäller - det finns inget "om" vad gäller risken för kommande pandemier och naturkatastrofer. Att de kommer är tyvärr säkert, vi har i Norden bara råkat vara ovanligt förskonade sedan spanska sjukans dagar. Krig och terrorism lär också plåga mänskligheten ett tag till (milt uttryckt), men är dock inte lika givna faror för en vanlig medborgare i ett nordiskt land.

OK, vad är det då för idéer som Prepparens guide kommer med? Det är ett brett spektrum men samtidigt blir allt konkret. Cobb börjar med det fysiskt sett viktigaste, vatten och sedan följer kapitel om mat, sjukvård, sophantering, tak över huvudet, säkerhet, verktyg. Sedan kommer lite mer oväntade kapitel om hur man ska tänka på den tid som "blir över" vid en allvarlig samhällsstörning eller -kollaps, hur kan man då roa sig? Intressant också att läsa om byteshandel och hur man ska planera.

I motsats till nidbilden av en amerikansk prepper rekommenderar Jim Cobb inte kamouflagekläder annat än för jägare. Cobb kommer med en rad tips om både vettiga under- och ytterkläder liksom skor. Checklistorna i slutet är också riktigt användbara. Kort sagt lyckas Cobb på bara 216 sidor (inklusive register) sammanfatta det mesta man kan behöva veta för att planera för överlevnad på lång sikt. Det Cobbs guide inte innehåller är vår svenska naturs särdrag - så den bör därför kompletteras med några av de utmärkta böcker som Lars Fält helt eller delvis har författat.

Quo Vadis, nedrustning? En möjlig framtid utgående från ett historiskt scenario

av Robin Häggblom

En av de större säkerhetspolitiska förändringarna under 2000-talet är det näst intill totala sammanbrottet av nedrustningsarbetet mellan USA och Ryssland. Skeendet har tagit sig många olika former, allt från användandet av kemiska stridsmedel i Västeuropa till frågor rörande tillämpningen av avtalet om konventionella styrkor i Europa (CFE-avtalet). Men ingenstans är det så uppenbart som i fallet med kärnvapennedrustningen.

Affischnamnet för detta näst intill totala sammanbrottet är INF-avtalet om avskaffandet av medel- och kortdistansrobotar som numera är dött efter att USA utträtt till följd av ryska brott mot avtalet. Samtidigt är det inte det enda mörka molnet på nedrustningshimmelen. Även ABM-avtalet om begränsning av antiballistiska missilsystem (i strid med svensk nomenklatur används “missilsystem” i officiella dokument) är numera suspenderat, taktiska kärnvapensystem regleras inte heller av några bindande avtal förutom unilaterala löften från tidigt 90-tal (s k Presidential Nuclear Initiatives), och Startavtalet från 2011 (New START) går ut om två år. Det sistnämnda är kanske den viktigaste frågan, då det för tillfället är det enda avtal som efterlevs av båda parter. New START innehåller viktiga och i nuläget unika inspektionsmekanismer, men framtiden för avtalet ser i dagsläget osäker ut. Inga diskussioner har förts om att förhandla fram ett nytt avtal till 2021, och med tanke på de komplexa frågor det berör håller sanden på att rinna ur timglaset. Den bästa möjligheten för att undvika en framtid utan nedrustningsavtal ser ut att vara en förlängning av avtalet med ytterligare fem år, men förslaget har mottagits med kyla från officiellt håll. President Trump har offentligt kritiserat New START, och i maj rapporterade Reuters baserat på anonyma källor i Vita Huset att ett beslut om en potentiell förlängning kommer att tas först nästa år. Det är oklart om detta handlar om förhandlingstaktik, eller om den amerikanska administrationen ännu inte bestämt sig för om de stöder en förlängning. Ytterligare frågetecken kring processen skapas av det amerikanska presidentvalet 2020, samt problemen som de senaste presidenterna haft i samarbetet med kongressen kring nedrustning då dessa är inrikespolitiskt infekterade frågor i USA.

I vilket fall föreligger en reell möjlighet att vi inom två år för första gången sedan SALT I undertecknades ett halvt sekel tidigare kommer att stå utan några som helst inspektionsmekanismer och begränsningar av antalet kärnvapen.

Det är lätt att i det här skedet påstå att vi står inför en unik händelse som saknar historiska förlagor, men det är en något förhastad analys. Det finns de facto ett motsvarande händelseförlopp från 1900-talets första hälft som kan ge oss ledtrådar om en potentiell framtid, nämligen “slagskeppsferierna”.

Slagskeppsferierna och Washingtonkonferensen

1916 drabbade brittiska Royal Navy samman med tyska Kaiserliche Marine i vad som kommit att betecknas som Skagerackslaget. 64 slagskepp och slagkryssare deltog, 37 brittiska och 27 tyska. Det här kom att bli det största sjöslaget genom tiderna mätt i antalet bepansrade slagskepp, då den allmänna krigströttheten efter första världskriget och insikten om vilka summor som investerats i kapprustningen av slagskepp innan krigsutbrottet kom att bana väg för en historisk nedrustningsprocess. Washingtonkonferensens slutdokument 1922 dikterade inte bara högsta sammanlagda tonnage för olika nationers slagskepp utan också högsta tillåtna deplacement per fartyg, och inkluderade en minsta livslängd om 20 år. Sammantaget innebar begränsningarna att stora mängder slagskepp skrotades, gamla moderniserades till oigenkännlighet, och inga nya slagskepp kölsträcktes på flera år. Avtalet följdes upp av Londonkonferenserna som 1930 införde begränsningar gällande mindre örlogsfartyg och 1936 förhandlades ett nytt avtal om slagskepp fram för att ersätta Washingtonavtalet som efter femton år i kraft skulle gå ut nyårsafton samma år. Ett avtal togs fram, men i slutändan vägrade Japan och Italien att underteckna det. Försöken att få en fortsättning på avtalet undergrävdes också av att Storbritannien året innan på egen hand undertecknat ett bilateralt avtal med Tyskland som tillät en tysk flotta om en tredjedel av den brittiska. Detta gjordes trots kraftiga franska protester, som menade att det stod i strid med Versaillesfredens villkor. I praktiken kom Londonkonferenserna att markera slutet på slagskeppsferierna och inte en förlängning av dem. Inom det närmaste decenniet skulle varv i alla stormakter åter kölsträcka nya moderna slagskepp. Aldrig mer skulle slagskeppen begränsas av avtal.

Vad blev då resultatet när femton år av kraftigt reglerade nybyggnation tog slut? Den viktigaste iakttagelsen är att det inte fanns möjlighet att snabbt återta förmåga. De stora flottorna från första världskriget var skrotade, och t ex den brittiska flottan hade endast tolv slagskepp och tre slagkryssare när ferierna tog slut. Slagskepp tog tid att bygga, och på det knappa decennium som skulle gå innan andra världskrigets slut byggdes sammanlagt bara 27 nya slagskepp i hela världen. Av dessa stod dessutom USA ensamt för en dryg tredjedel. Samtidigt hade femton år av återhållsamhet gjort det svårt att fullt ut ta till vara de tekniska möjligheter som nu erbjöds i den oreglerade verklighet som bröt fram 1936. Flera av de mer ambitiösa slagskepp som ritades och byggdes i slutet av 1930-talet, speciellt de tyska som led av effekterna från det totala byggstoppet sedan 1918, led av barnsjukdomar och olika tekniska missöden (Bismarck-klassens problem med att styra med enbart motorvarvtal är det mest berömda exemplet). Som kontrast var de fem brittiska slagskeppen av Georg V-klassen planerade med överdriven försiktighet. Klassen sjösattes mellan 1939 och 1942, och utgjorde de enda brittiska slagskepp byggda efter Londonkonferensen som kom i tid för att delta i andra världskriget. Dessa byggdes med klenare huvudartilleri än tidigare brittiska klasser, då det i början av projekteringsarbetet gjorts bedömningen att Londonkonferenserna skulle resultera i att 356 mm antogs som största tillåtna kaliber. När väl avtalet undertecknades var det försent, och den politiska viljan att växla kaliber fanns inte heller. Den efterföljande Lion-klassen avbeställdes 1940 efter att två fartyg kölsträckts då det antogs att de inte skulle hinna bli klara i det pågående kriget, bland annat till följd av förväntade förseningar med att ta fram nya tyngre pjäser (406 mm). Som jämförelse är de helt nya ryska system som utvecklas som ett svar på USA:s utträde ur ABM-avtalet fortfarande på försöksstadiet sjutton år efter utträdet. På samma sätt lär INF-avtalets kollaps knappast leda till nya operativa förmågor på kort sikt, annat än när det handlar om system i stil med markbaserade versioner av existerande sjöbaserade system (BGM-109 Tomahawk är den självklara kandidaten).

Lärdomar för vår tid

I korthet kan man då konstatera att sammanbrottet av nedrustningsavtalen visserligen ledde till en ny kapprustning, men att man trots den impuls som andra världskriget gav aldrig kom i närheten av de som rått innan Washingtonavtalet. Orsakerna var mångfacetterade, men de som har bärighet på dagens frågeställningar kring kärnvapennedrustning är bland annat svårigheterna med att på kort tid återuppta förlorade förmågor samt möjligheten att skala upp begränsade produktionslinjer. Frågor kring hur den tekniska utveckling under tiden som nedrustningsavtalen varit i kraft påverkar nya system uppkommer också, och man ställs inför alternativ med stora tekniksprång (och där tillhörande risker) alternativt att låta en potentiell motståndare få ett teknologiskt övertag.

Parallellt kan nedrustningen sägas ha bidragit till att utvecklingen av att besläktade oreglerade förmågor fått större vikt. I fallet med slagskeppen ledde begränsningarna till att ett antal skrov byggdes om till hangarfartyg vilka kom att spela viktiga roller för flera länders framväxande marinflyg. På motsvarande sätt som hangarfartygens framväxt gjorde att resurser som två decennier tidigare oavkortat skulle gått till slagskepp, 1936 kom att delas mellan flera fartygsklasser lär inte heller INF-avtalet omedelbart leda till en storsatsning på markbaserade kryssnings- och ballistiska robotar i spannet 500 till 5,500 km. US Army satsar redan från tidigare på förmågor som har ungefär samma möjligheter att påverka slagfältet, såsom Strategic Strike Artillery Cannon, och sjö- och flygbaserade kryssningsrobotar har samma förmåga att slå mot precisionsmål med konventionella stridsspetsar eller kärnvapen som en landbaserad Tomahawk.

Samtidigt är det av vikt att notera att precis som skiftande maktbalanser och nya aktörer kom att orsaka slitningar i Londonkonferenserna så är frågan om ett modernt nedrustningsavtal rörande kärnvapen verkligen ska förhandlas fram bilateralt? Det att medelstora kärnvapenländer tar i bruk system med längre räckvidd och fler stridsspetsar skapar politiskt tryck i främst USA men också Ryssland på att inte sitta ned vid ett bord som inte inkluderar Kina, men också Indien och Pakistan. Det skapar i sin tur nya frågetecken, då dessa medelstora kärnvapenländer lär ha svårt att se några fördelar i att gå med i diskussioner om begränsningar av deras arsenaler.

I slutändan är det viktigt att komma ihåg att de omedelbara konsekvenserna av en värld utan nedrustning inte nödvändigtvis mäts i antalet kärnvapenstridsspetsar, utan i den osäkrare säkerhetspolitiska miljö som skulle uppstå om alla inspektionsmekanismer kopplade till kärnvapen och deras bärare föll bort. Sammanbrottet av slagskeppsbegränsningarna ledde inte till andra världskriget, men var ett direkt symptom av de skeenden som påverkade världspolitiken i slutet av 30-talet och kom att störta Europa över branten tre år efter den sista Londonkonferensen. Förhoppningsvis blir kärnvapenavtalens fortsatta historia muntrare.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com
Bild: Shutterstock.com

SÖKES: säkerhetspolitiskt mirakel

David Bergmans thriller "6 dagar" kom 2016 men kommer vara aktuell länge.

På sommaren vill man kanske helst läsa "sommarböcker" och då vill jag rekommendera David Bergmans thriller 6 dagar, om du inte redan läst den, av två skäl. 1. Den kombinerar fantasi med realism och överraskar på flera plan. 2. Dess underliggande, positiva, budskap behövs verkligen med tanke på den synnerligen komplicerade höst som väntar.

Vad sker då i höst? Ja, det kan nog ingen förutsäga särskilt trovärdigt. Men att det behövs ett säkerhetspolitiskt mirakel för att det inte ska bli en än farligare situation för Europa, det framgår klart vid läsning av senaste numret av Vårt Försvar, försvarstidningen som sedan 1890 ges ut av Allmänna Försvarsföreningen. Det var särskilt Michael Sahlins och Oscar Jonssons initierade lägessammanfattningar som fick mig att kläcka rubriken för detta inlägg. EU står sannerligen inför enorma säkerhetspolitiska utmaningar av flera olika slag, och med en ny ordförande. Om du inte redan har tidningen Vårt Försvar och vill vara säkerhetspolitiskt uppdaterad får du nog uppsöka ett större bibliotek, som bör ha tidningen.

För att slutligen säga något positivt, i linje med 6 dagars underliggande budskap, tänker jag INTE avrunda detta blogginlägg med George Santayanas ord ”Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det”. Istället avslutar jag med några ord från Lars Ingels (hans egna?): "Remember the past, make the future".

Ett försvagat NATO?

Sammanfattning

NATO reformering, i form av ändrad inriktning samt reducering av försvarsbudgetar och förband, från mitten av 1990-talet intill skrivande stund samt nästan dubblering av medlemsländer och en 1/3 ökning av landarea som skall försvaras har möjligenförsvagat alliansens förmåga att trovärdigt upprätthålla den s.k. artikel 5 i NATO stadgan. Det vill säga ett angrepp på en medlemsstat utgör ett angrepp på samtliga medlemsstater. Det innebär även, att likt Sverige måste NATO höja sin förmåga till väpnad strid. Dock kommer troligtvis effekterna av en ev. förmågehöjning inte märkas förrän om 10-20 år från den tidpunkt det påbörjas.

Analys

I ett tidigare inlägg utlovade undertecknad att beskriva varför NATO eventuellt kan ses som en svag garant för en kollektiv säkerhetsgaranti, under vissa förutsättningar. Detta inlägg syftar till att beskriva ett flertal aspekter som pekar mot detta, utifrån nu rådande ingångsvärden. Inlägget kommer omfatta NATO utvidgning sedan slutet av 1990-talet och dess konsekvenser, NATO omriktning från mitten av 1990-talet intill nu med dess konsekvenser samt NATO troliga förmåga under 2019 med dess innebörd.

NATO består i dag av 29 stycken medlemsländer, organisationen grundades den 04APR1949 av USA och Kanada samt tio europeiska länder (Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien). Under det kalla kriget kom ytterligare fyra länder ansluta sig till organisationen, 1952 kom Grekland och Turkiet antas som medlemmar, 1955 anslöt sig även Förbundsrepubliken Tyskland och avslutningsvis 1982 anslöt Spanien sig.1 Vid Warszawapaktens upplösning 1991,2och Sovjetunionens upplösning samma år3 bestod således organisationen av 16 stycken medlemsländer, men en tydlig koncentrering till Västeuropa.

Mellan 1999 och 2017 kom organisationen nästan dubbleras i antalet medlemsländer. Polen, Tjeckien och Ungern kom att ansluta sig 1999, detta följdes upp av att Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien som kom att ansluta sig till NATO 2004. I april 2009 kom även Albanien och Kroatien att ansluta sig till organisationen och avslutningsvis anslöt sig Montenegro 2017 till NATO.4 Således det som skedde mellan 1999-2017 vad avser ökning i medlemsländer, utgjordes av östeuropeiska länder och tillika forna Warszawapakts länder.

För en försvarsallians utgör landarean som skall försvaras ett viktigt ingångsvärde. Exkluderas Kanada och USA yta bestod NATO landarea 1991 av 3,005,838 kvadratkilometer. Ökningen av medlemsländer mellan 1999 och 2017 kom att öka NATO landarea med 1,176,816 kvadratkilometer. Dock skall det vägas mot var en eventuell konflikt kan bli aktuell, under slutskedet av det kalla kriget förefaller antagandet varit att en konflikt i huvudsak skulle utkämpas på danskt, västtyskt och norskt territorium.5 Vilket skulle betyda en minskning av landarean som skulle försvaras till 676,735 kvadratkilometer. Dock får det ses som troligt att även Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Frankrike ev. skulle involverats i en väpnad konflikt maa. det begränsade operativa djupet Västtyskland hade.6 Detta skulle innebära en ökning med 626,676 att försvara.

Utvidgningen av NATO från 1999 intill 2017 har medfört att NATO operativa djup är betydligt större än tidigare och dess eventuella konfliktområde har flyttats från Västeuropa till Östeuropa. Den presumtiva konfliktplatsen i nutid, för NATO, förefaller utgöras av de baltiska staterna samt delar av Polen d.v.s. de områden där Ryssland och NATO möts samt det är där NATO i huvudsak tillfört förband.7 Det skulle i sådant fall innebära att det främst är en area om 487,796 kvadratkilometer som initialt måste försvaras av NATO. Dock är det operativa djupet ytterst begränsat i de baltiska staterna varvid det får anses vara svårt att upprätta något egentligt djupförsvar. Det operativa djupet är dock större i Polen.

Efter det kalla krigets slut kom även NATO reformeras. Från territoriellt försvar som huvuduppgift kom organisationen fokusera på olika former av stabiliseringsoperationer, dels i NATO närområde, dels bortom NATO geografiska område.8 Denna reformering kom även påverka NATO verksamhet i sådan omfattning att försvarsplaneringen för medlemsstaternas territoriella skydd nedgick markant.9 Detta innebar även att NATO ländernas övningsverksamhet reformerades. Från att öva förmågan till väpnad strid gentemot en likvärdig eller nästan likvärdig motståndare kom verksamheten att anpassas mot fredsfrämjande och fredsframtvingande operationer. Där motparten främst var en irreguljär motståndare, med låg teknisk nivå och låg förmåga till genomförande av väpnad strid.10

Den förändrade inriktningen, ökningen av medlemsstater och med det den ökade mängden av landarea som skall försvaras har även medfört en annan problematik. I och med att inriktningen förändrades från territoriellt försvar till stabiliserande operationer, kom förmågan att kunna genomföra omfattande förbandsförflyttningar med en adekvat infrastruktur i NATO medlemsländerna negligeras.11Detta har medfört att NATO i dag har stora problem att kunna genomföra snabba förflyttningar av stora förband, vilket kommer krävas vid en väpnad konflikt eller för att skapa en tydlig s.k. tröskeleffekt i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Processen för att förbättra infrastrukturen har dock påbörjats,12men kommer troligen ta 5-10 år att genomföra mtp. att det inte enbart är infrastrukturen som måste förbättras utan att resurser även måste finnas för att kunna förflytta förband med tillhörande materiel.

Upplösningen av, dels Sovjetunionen, dels Warszawapakten under inledningen av 1990-talet samt NATO förändrade inriktning kom även medföra kraftiga reduceringar av medlemsländernas försvarsbudgetar och därav även förbandsreduceringar utav NATO ländernas väpnade styrkor.13 Den ekonomiska kris som uppstod 2008, har även kommit att påverka medlemsländernas försvarsbudgetar.14Den förändrade inriktningen kom även medföra att förbandsstrukturer, materiel, övningsverksamhet m.m. kom att förändras från territoriellt försvar till stabiliserande operationer.15 USA kom även påbörja en tydlig styrkereducering innan 2014 i Europa, dock har USA återigen fört in personal och materiel där målsättningen förefaller vara att på sikt ha förhandslagrad materiel för cirka en division i Europa.16

Numerärt, på pappret, förefaller NATO inneha väldigt stora förbandsresurser.17 Dock förefaller statusen på dessa förband vara väldigt begränsad. I en studie som genomfördes av totalförsvarets forskningsinstitut, publicerad 2018, antogs att NATO i Europa enbart skulle kunna mönstra 25-40 markstridsbataljoner inom en vecka, där de även såg det som troligt att de var den lägre siffran som var rättvisande samt att förbanden skulle variera kraftigt i kvalitet trots dess snabba reaktionstid. Inom två till tre månader antogs, i studien, att NATO i Europa skulle kunna mönstra 7-8 markdivisioner. Dock antas i studien att det även där skulle finnas tydliga begränsningar i vad dessa förband skulle kunna klara av och att det ses ej som osannolikt att hälften av dessa krigsförband ej skulle vara fullt operativa.18 I sammanhanget bör det noteras att Ryssland i sitt västra militärdistrikt 2016 antogs ha 22 stycken bataljonsstridsgrupper, som 2017 skulle kunna påbörja lösande av stridsuppgifter inom 24-48 timmar.19 Om siffran kvarstod under 2017 i samband med totalförsvarets forskningsinstitut studie skulle det ha inneburit nästan ett 1:1 förhållande och ett troligtövertag under de inledande dygnen för Ryssland i händelse av en väpnad konflikt med NATO.

Således blir förmågan att få stöd av USA och därmed förflyttning av förband från Nordamerika till Europa väldigt viktigt. Detta konstateras även av den svenska försvarsberedningen i dess rapport "Värnkraft" från 2019. De konstaterar även att om sjövägarna i Nordatlanten störs eller bryts kommer det avsevärt försvåra möjligheterna för NATO att försvara dess östliga medlemsstater.20 I sammanhanget är det värt att notera att USA under det kalla kriget hade som plan att inom 10 dagar kunna föra över 10 divisioner till Europa från Nordamerika.21Styrkekorrelationen ser dock annorlunda ut nu, vilket bör beaktas. Dock bedömer även totalförsvarets forskningsinstitut att de ryska förbanden är mer välövade och innehar en högre förmåga att verka i högre förband än NATO länderna.22 Vilket skulle kunna innebära att NATO länderna behöver en större förbandsmängd.

Vad som även är värt att notera utifrån försvarsberedningens slutsats avseende sjötransporter över Nordatlanten, är en studie som genomfördes av The International Institute for Strategic Studies (IISS). Där studien bl.a. omfattade vilka åtgärder Europa måste vidta i händelse av att USA skulle lämna NATO. Den studien torde delvisäven kunna tillämpas på avskurna eller kraftigt störde förbandstransporter till Europa från Nordamerika. För att kunna möta en liten lokal konflikt mellan NATO och Ryssland i de baltiska staterna och delar av Polen, är IISS slutsats att det kommer krävas försvarsinvesteringar om 288-357 miljarder dollar av de europeiska NATO länderna och effekten av dessa investeringar tidigast kommer märkas inom 10-15 år, om de skulle genomföras under 2019.23

Utifrån nuvarande trend får det även anses vara troligt att NATO ländernas förmåga kommer nedgå efter 2020, på motsvarande sätt som den svenska Försvarsmaktens kommer göra om inte substantiellt mer ekonomiska medel tillförs för att förändra nuvarande förutsättningar.24 Detta kommer således utgöra en försvagning av den västeuropeiska försvarsalliansen NATO. Härvid går det även att konstatera att en tillförsel av ekonomiska medel för att tillföra materiel och öka förbandsmängd fortfarande inte torde ge någon effekt förrän om 10-20 år, utifrån IISS slutsatser. Varvid ett förmågeglapp gentemot Ryssland fortfarande kommer finnas under de närmsta åren både för Sverige, men även NATO länderna.

Således de stora nedskärningarna av NATO ländernas försvarsbudgetar och väpnade styrkor samt ändrad inriktning av dessa, en nästan dubbleringen av medlemsländer, en ökning av landarean som skall försvaras och avsaknaden av en planering och förberedelser för territoriellt försvar har kraftigt försvagat NATO under de två senaste decennierna. Detta innebär även att NATO förmåga med konventionella medel upprätthålla den s.k. artikel 5 i NATO stadgan till del kan ifrågasättas, om inte kärnvapen skall ses som en naturlig del i försvaret av NATO ländernas territorium även vid ett konventionellt angrepp. Vilket den nuvarande strategin skulle kunna indikera, då det framförs att NATO avskräckningen mot ett väpnat angrepp baseras på en kombination av konventionella och nukleära stridsmedel.25

I den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten framförs av och till att en lösning på Sveriges säkerhetssituation skulle vara ett medlemskap i NATO. Utifrån ovanstående textmassa får detta ses som tveksamt att det utifrån nu rådande förutsättningar skulle kunna ses som ett trovärdigt alternativ i säkerhetssammanhang. Då NATO i sådant fall skulle erhålla en betydligt större yta att försvara i ett geografiskt område där en tydlig kraftmättning pågår mellan dem och Ryssland. Därutöver skulle det ej tillföras substantiellt med förmågor vid ett svenskt medlemskap som skulle höja NATO förmåga till väpnad strid. Utan snarare skulle NATO verka allt mer försvagat och förmågan att upprätthålla den s.k. artikel 5 skulle troligen även urholkas än mer, vad avser konventionell förmåga.

Slutsats

För att NATO skall ses som en trovärdig försvarsallians krävs en tydligt ökad förmåga till konventionell väpnad strid med tillhörande förmågor såsom logistik m.m. En s.k. "quick fix" för Sveriges säkerhetssituation utgörs därmed inte av att brådstörtat gå med i NATO, utan det skulle oaktat medlemskap eller ej fortfarande krävas av Sverige en markant upprustning antingen för att vi själva skall uppfattas som trovärdiga i säkerhetspolitiska sammanhang, eller att NATO skall uppfattas som trovärdigt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center for Strategic and International Studies 1(Engelska)
Europeiska kommissionen 1(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
The International Institute for Strategic Studies 1, 2(Engelska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3(Svenska)
NATO 1, 2(Engelska)
Reuters 1, 2(Engelska)
Riksdagen 1(Svenska)
The Wall Street Journal 1, 2, 3(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)
Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)

Department of Defense. Soviet military power. Washington, DC: U.S. Government Printing Office, 1989.
The International Institute for Strategic Studies. The military balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2016.

Slutnoter

1Nationalencyklopedin. NATO. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/nato(Hämtad 2019-07-21)
2Nationalencyklopedin. Warszawapakten. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/warszawapakten(Hämtad 2019-07-21)
3Nationalencyklopedin. Sovjetunionen. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/sovjetunionen(Hämtad 2019-07-21)
4Nationalencyklopedin. NATO. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/nato(Hämtad 2019-07-21)
5Department of Defense. Soviet military power. Washington, DC: U.S. Government Printing Office, 1989, s. 95.
6Ibid. s. 97.
7Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 111.
NATO. Enhanced Forward Presence. 2019. https://shape.nato.int/efp(Hämtad 2019-07-21)
8Nationalencyklopedin. NATO. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/nato(Hämtad 2019-07-21)
Pallin, Krister (red). Västlig militär förmåga: en analys av Nordeuropa 2017. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2018, s. 35.
9Pallin, Krister (red). Västlig militär förmåga: en analys av Nordeuropa 2017. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2018, s. 35.
10Reuters. Croft, Adrian. Sytas, Andrius. Ukraine crisis will be 'game changer' for NATO. 2014. https://www.reuters.com/article/us-ukraine-crisis-nato-insight-idUSBREA4H01V20140518(Hämtad 2019-07-21)
11Reuters. Emmott, Robin. With NATO, EU sets out plan to enable faster troop movement across Europe. 2018. https://www.reuters.com/article/us-eu-russia/with-nato-eu-sets-out-plan-to-enable-faster-troop-movement-across-europe-idUSKBN1H41RQ(Hämtad 2019-07-21)
The Wall Street Journal. Michaels, Daniel. NATO Dusts Off a Cold War Skill: Moving Troops. 2018. https://www.wsj.com/articles/nato-dusts-off-a-cold-war-skill-moving-troops-1540382400(Hämtad 2019-07-21)
12European Commission. Action Plan on military mobility: EU takes steps towards a Defence Union. 2018. https://ec.europa.eu/transport/themes/infrastructure/news/2018-03-28-action-plan-military-mobility_de(Hämtad 2019-07-21)
13The International Institute for Strategic Studies. The military balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2016, s. 24.
14The International Institute for Strategic Studies. Béraud-Sudreau, Lucie. A ten-year global defence-spending review: from economic crisis to security crises. 2018. https://www.iiss.org/blogs/military-balance/2018/05/global-defence-spending-crisis(Hämtad 2019-07-21)
15The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Fears Its Forces Not Ready to Confront Russian Threat. 2018. https://www.wsj.com/articles/nato-moves-toward-readying-more-troops-to-confront-russian-threat-1522290156(Hämtad 2019-07-21)
16The Wall Street Journal. Marson, James. NATO Plans Facility in Poland to Store U.S. Military Equipment. 2019. https://www.wsj.com/articles/nato-plans-facility-in-poland-to-store-u-s-military-equipment-11553271255(Hämtad 2019-07-21)
17Pallin, Krister (red). Västlig militär förmåga: en analys av Nordeuropa 2017. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2018, s. 182.
18Ibid.s. 5, 205.
19Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe: Phase I Report. Washington, DC: Center for Strategic and International Studies, 2016, s. 2.
Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 7.
20Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 111.
21The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Fears Its Forces Not Ready to Confront Russian Threat. 2018. https://www.wsj.com/articles/nato-moves-toward-readying-more-troops-to-confront-russian-threat-1522290156(Hämtad 2019-07-21)
22Pallin, Krister (red). Västlig militär förmåga: en analys av Nordeuropa 2017. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2018, s. 205.
23Barrie Douglas. et al. Defending Europe: scenario-based capability requirements for NATO’s European members. London: The International Institute for Strategic Studies, 2019, s. 3.
24Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s. 18.
25NATO. NATO’s nuclear deterrence policy and forces. 2018. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_50068.htm(Hämtad 2019-07-21)

Livets undergång!

av Göran Frisk

Är livsbetingelserna på jorden på väg att försvinna inom en nära framtid eller är det falska alarm? Denne författare anser att det är flera av varandra oberoende kriser parallellt med krigsliknande konflikter som pågår över hela jordklotet.

Kan mänskligheten rädda planetens levande fauna och flora från förstörelse och undergång? Är klimatförändringen en naturlig utveckling som inte orsakas av människor och djur? Har människan någon skuld eller del i förändringen?

Mänskligheten har genomgått stora katastrofer inklusive krig under sin långa historia. Ett stort antal av dessa händelser har orsakats av mänskliga felbedömningar och misstag. En hel del har orsakats av mänsklig ondska.

En sådan är en händelse före Andra Världskriget, nämligen Munchenöverenskommelsen 1938 mellan Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain och Tysklands diktator Adolf Hitler. Chamberlain kom hem med överenskommelsen och viftade med dokumentet när han landade i London ”Peace in our time”. Winston Churchill beskrev överenskommelsen i parlamentet på sitt tydliga sätt. ” England hade att välja mellan vanäran och kriget, valde vanäran och får kriget”. 1939 anföll Tyskland Polen och Andra Världskriget varade i mer än fem år.

Parallellerna till klimatpolitiken i många länder är mycket tydliga!Vi väljer handlingsförlamning och får klimatkastroferna!

Ett annat uttalande som också präglades av insikt tillskrivs Frankrikes drottning Marie Antoinette. Före Franska Revolutionen 1789 ”Après nous le déluge, Efter oss syndafloden ”! Hon kan bli sannspådd i mycket konkret mening om klimatförändringen innebär att de stora isarna på jorden smälter och vattnet rinner ner i haven. Om all is på Grönland smälter stiger havsnivån med 7-8 meter. Marie Antoinette menade dock inte översvämningarna utan politiska förändringar av katastrofkaraktär t ex revolutioner.

Författaren anser att människan är en del av orsakerna till klimat- och miljöförändringar och försöker beskriva mänsklighetens skuld till försämringen genom att utgå från de sju dödssynderna. Här pekas huvudsakligen på Västvärldens ansvar och skuld. Jag har inte rangordnat dödssynderna. Var och en talar för sig själv.

FROSSERI handlar om önskan att skaffa oss allt det vi anser oss behöva eller har rätt till. Vill en familj ha två bilar så köper vi två bilar. Huruvida avgasutsläppen skadar klimatet genom växthuseffekten bryr vi oss inte om. Vill vi äta kött så äter vi kött även om kreatursuppfödning innebär att växthusgaser ökar och bidrar till uppvärmningen.

HÖGMOD betyder att människan anser sig vara naturens herre. Behöver vi kol, olja och gas från marken eller havsbottnarna så utvinner vi dessa naturtillgångar! Därmed bidrar vi till att koldioxiden i atmosfären ökar och jorden värms upp. Bl a förra årets torka och skogsbränder i Sverige och Kalifornien är exempel på detta. De återkommande värmeböljorna pekar åt samma håll.

Ett annat ord för HÖGMOD är MAKTBEGÄR. Under 1900- talet har särskilt ett antal diktatorer i Europa visat detta genom sin politik som medfört krig och folkmord. Hitlers välde innebar att Andra Världskriget bröt ut och bl a 6 miljoner judar mördades. Hitlers nazistvälde varade i 12 år från 1933 till 1945. I Sovjet skickade Stalin människor till Gulag för att  arbeta i gruvor och skogar. Man har beräknat att c.a 25 miljoner omkom av svält, massmord och tortyr och umbäranden. Stalins välde varade från 1924 till hans död 1953. 29 år av politiskt förtryck med massmord och förföljelser.

LÄTTJA säger att människan är lat. I stället för att gå köper vi bilar. Vi flyger hellre än tar tåg. För säkerhets skull bekämpar vi flygskatter för att hålla biljettpriserna nere. Det är inte länge sedan människor reste med segelfartyg mellan länder. Det är mycket miljövänligt att förflytta sig över haven under segel. Det är vindkraft när den är som bäst! Under denna synd kan nämnas hur vi förstör våra hav med plastavfall. Detta innebär att allt levande liv i haven får försämrade livsbetingelser. Plastavfall ihop med avlopp från jordbruk och industrier betyder att allt liv i haven minskar i individstorlek och mängd. Havsbottnarna dör av syrebrist.

KÄTTJA ser här inte som någon synd som bidrar till klimatets försämring. Den hänger ihop med privatmoral. Om man vill hårddra denna synd så har överbefolkningen bidragit till ökad fattigdom i en del länder.

VREDE är en synd som kan bidra till konflikter inkluderande små och stora krig. Vreden kan ibland kallas aggressiv destruktivitet. Stalins styre i Sovjet präglades av mordlystnad. Han myntade uttrycket ”en människa är ett problem, en död människa är inget problem”. En räv i hönsgården drivs av något liknande. Den dödar alla hönsen utan någon begriplig anledning.

VREDE kan också vara en tillgång när den inte är destruktiv. Alla de rörelser, grupper, kyrkor, samhällen, skolelever som får GRETA THUNBERGS meningsfränder, politiker och företagare att anpassa sig till den folkliga vreden som växer i hela Västvärlden är positiv. Ännu har det inte blivit revolution men det kan inte uteslutas att tillräckligt vreda människor till slut gör uppror. Hela 1900- talet präglades av små och stora revolter.

AVUND är en mycket vanlig mänsklig åkomma. Den innebär motsättningar som kan orsaka konflikter mellan länder och olika befolkningsgrupper. Den kan också kallas HABEGÄR ! Den innebär att centrala beslut för att bekämpa klimatkatastrofen inte får fäste i de grupper som anser sig missgynnade av olika beslut. Ett tydligt exempel är franska bönder som i ringa grad accepterar politiska beslut som går dem emot även om klimatet förbättras.

GIRIGHET är den dödssynd som har störst del i klimatkatastrofen. Ett annat ord är EGENINTRESSE. Tjäna pengar, öka vinster. Här befinner sig världens ekonomi vid en omslagspunkt. Vi måste byta det ständigt ökande vinstintresset mot någon slags cirkulär ekonomi. Nyckelord är ÅTERVINNING, REPARATIONER, SECOND HAND.

Men det finns områden där TILLVÄXT och utveckling är nödvändigt. Ett sådant område är sjukvård med läkemedelsutveckling och teknisk utveckling. Några exempel är moderna psykofarmaka som förändrat den psykiska sjukvården i grunden. Ett annat epokgörande exempel är antibiotika som har revolutionerat infektionssjukvården. Fortsatt utveckling kommer kosta pengar men det är ett måste för att kunna vårda gamla, långtidssjuka, barn, ungdomar, cancersjuka, demenssjuka m fl.

Ännu har vi inte sett några omfattande klimatrevolter. Men de ligger nära till hands. Så till exempel har invånarna i Amazonas regnskogar börjat motsätta sig skövlingen av skogar och mark.  Självbevarelsedriften är stark. För att undvika katastrofer som svält och krig har människor folkvandrat. Moderna exempel finns i dagens flyktingkatastrofer.

Redan har stora grupper lämnat sina länder och blivit klimatflyktingar. Detta mönster är mycket tydligt i Mellan-Östern där odlingsbetingelserna har försämrats avsevärt beroende på torka och vattenbrist. Vi kommer få se klimatflyktingar i bl a Afrika, Latin- Amerika och Kina. Riktigt oroväckande är utvecklingen i olika områden när klimatförsämringar sammanfaller med politiska konflikter.

Sammanfattningsvis, något om var vetenskapen f n står när det gäller att förhindra klimatkatastrofer

Om temperaturökningen stannar vid 1,5 grader C kan vi klara denna. För att klara det målet måste kol, olja och gas stanna kvar under jordytan. För att klara det gigantiska energibehov som vi behöver för att ersätta fossil energi slag behöver vi utveckla förnyelsebara energislag. Dessa är t ex solenergi, vindkraft,vattenkraft, bioenergi och sannolikt i närtid även kärnkraft! Vi måste bygga tillräckligt med förnyelsebar energi  för att inte överskrida gränsen 1,5 grader Celsius. Sannolikt är det inte ett stort problem eftersom hela Västvärlden kan olika typer av kärnkrafts teknik.

Till sist, stiftelsen Briggen Tre Kronor driver ett projekt som heter RÄDDA ÖSTERSJÖN. Fartyget besöker så många hamnar som möjligt runt Östersjön. Där informerar man om hur situationen ser ut och vad vi som bor runt detta smutsiga hav behöver göra för att RENSA ÖSTERSJÖN och därmed rädda den.

Försvarsmakten och Kustbevakningen med sina resurser kan delta i detta arbete utan uppgiftsförändringar eller mera resurser. Fartyg och flyg kan fotografera och identifiera alla fartyg som trafikerar Östersjön och kontrollera att olja och avfall inte släpps ut i havet. Observationer av föroreningar rapporteras till Kustbevakningens ledningscentraler för vidare åtgärder.

Tiden är knapp. Vi närmar oss en omslagspunkt då våra motåtgärder inte längre räcker. Uppvärmningen fortsätter och havsytorna stiger, jorden blir obeboelig för människor och djur. Livet går under!

Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Kapten Goranson och Kungsholm

Det finns ett fartyg som dyker upp i flera skildringar av svenskar i US Army.

Sommaren har inte bara inneburit att ett svenskt museum för första gången uppmärksammar svenskarna i Normandie 1944. Nu finns det ytterligare en bok på svenska som tar upp ranger-kaptenen Ralph Goransons insats på D-dagen och därtill råkade jag nyligen snubbla över ett originalföremål från det fartyg som förenar flera svenskar i amerikansk krigstjänst 1941-45.

Kanske har du sett filmen "Rädda menige Ryan" eller läst min bok Svenskar i strid mot Hitler? Då minns du nog den "kapten Miller" som stormade fram på D-dagen som en av de allra första. I själva verket hette han Ralph Goranson och var uppväxt i ett svensktalande hem i Chicago med en far från Småland och mor född av svenska föräldrar i Norge. Nu har i dagarna en ny bok utkommit på svenska som berättar om kapten Goransons insats, liksom andra elitsoldaters i Normandie. Boken heter Vi stormade först! och är författad av britten Tim Saunders. Vad har då hans bok att säga om Goranson som inte jag skrivit om? Nu handlar inte hela boken om Goranson, långt ifrån. Detta är en bok om både rangers och commandos i Normandie. Till skillnad från vanliga skildringar av dessa elitstyrkor på D-dagen så berättar Saunders i Vi stormade först! (nyss utgiven av SMB) inte bara om insatserna vid Pointe du Hoc och "Pegasus Bridge". Detta är boken som även skildrar mindre kända uppdrag utförda av ranger- och kommando-förband. Texten är högintressant - Ralph Goransons roll blir tydligare av den - och det finns flera bra illustrationer. Det första kapitlet sammanfattar hur kommandotrupperna och USA:s motsvarighet, rangers, blev till. Därefter upplyser Saunders om att det inte bara var den brittiska armén som satte upp kommandoförband utan även Royal Navy, Royal Air Force (!) och de fria franska styrkorna.

Särskilt trevligt är att Tim Saunders ofta tar upp vad som finns att se idag i de olika stridsområdena och detta kan exempelvis vara till hjälp för den som på plats vill bilda sig en uppfattning om exempelvis Ralph Goransons kompanis (C-kompaniet ur 2. rangerbataljonen) framryckning från landstigningsstranden och inåt landet.

För US Armys över 4,200 soldater som var födda i Sverige var det första stora steget till amerikansk krigstjänstgöring en båtfärd över Atlanten. Som framgår av flera kapitel i Svenskar i strid mot Hitler var det inte sällan det stora passagerarfartyget M/S Kungsholm (Svenska Amerika Linien) som förde dem till USA. Därför fastnade väl mina ögon vid ett blågult mössband, när jag nyligen besökte en antikaffär i Stockholm. Som ni kan se av bilden ovan så slog jag också till. Jag tyckte att ett originalband från Kungsholm var värt 150 kronor.

En bris i Medelhavet

Reflektion

Den 12JUL2019 påbörjades leveransen av det ryska luftvärnssystemet S-400 till Turkiet, vilket även kom att fortsätta den 13JUL2019 genom fortsatt lufttransport.1 Denna upphandling kom att genomföras maa. att de turkiska försöken att införskaffa det amerikanska luftvärnssystemet Patriot under ett flertal år varit fruktlösa.2Under det första halvåret av 2019 har denna av Turkiet genomförda upphandling av S-400 blivit något av en stötesten i relationerna mellan USA och Turkiet.3 USA anser att det ryska luftvärnssystemet bl.a. kommer kunna upptäcka brister i utformningen av det amerikanska multiroll flygplanet F-35 och därmed göra det sårbart.4

Varvid en tydlig konsekvens uppstod redan innan leveranserna påbörjades, vilket var att USA kom att avbryta utbildningen av turkisk flygvapenpersonal i USA på F-35 systemet med hänvisning till den genomförda upphandlingen av det ryska luftvärnssystemet.5 Turkiet har placerat en order om 100 st F-35 vilket USA anser ej går att fullfölja i händelse av att Turkiet besitter det ryska luftvärnssystemet, därutöver har de aviserat möjliga sanktioner maa. upphandlingen.6 Turkiet å andra sidan producerar nästan 1,000 olika delar till det amerikanska F-35 flygplanet. En inhandling av delar vilket USA troligtvis kommer avbryta, om sanktioner införs samt ett förbud mot inköp av F-35 framtvingas maa. den nu påbörjade leveransen av det ryska luftvärnssystemet.7

Den uppseglande konflikten mellan USA och Turkiet är dock enbart en i raden sedan 2000-talets inledning.8 Något egentligt svar på vad Turkiska motåtgärder kan bli om USA fullföljer dess uttalanden avseende möjliga sanktioner och ett ev. uteslutande ur F-35 projektet, har ej delgivits. Turkiets President, Recep Tayyip Erdoğan, har dock framfört att USA bör vara försiktig i sitt agerande, då det skulle bli en märkbar förlust om Turkiet skulle förloras som bundsförvant.9 Dock får det anses vara högst oklart vad detta uttalande i praktiken skulle kunna innebära.

Agerandet mellan Turkiet och USA maa. upphandlingen och den nu påbörjade leveransen av det ryska luftvärnssystemet riskerar dock att föra in en tydlig kil mellan de båda länderna på det säkerhetspolitiska planet. Det riskerar även att föra in en kil mellan NATO och Turkiet. Det får ses som möjligt att USA, trots den amerikanske presidentens mer svävande uttalande avseende sanktioner, kommer vidta någon form av åtgärd. Magnituden av dessa åtgärder kommer troligtvis spegla vad Turkiet i sin tur vidtar för åtgärder. Därutöver riskerar det även uppstå en förtroendekris inom NATO, vilket skulle kunna påverka organisationen menligt. Då Turkiet efter USA utgör den största styrkebidragande nationen till NATO.

Utöver detta har även Turkiet påbörjat borrningar efter gasfyndigheter till havs utanför Cypern, i dess ekonomiska zon.10Detta har föranlett att EU hotar genomdriva sanktioner gentemot Turkiet maa. dess agerande. Dock förefaller sanktionerna ej bli av allvarligare karaktär om de skulle genomföras. Detta med anledning av att EU har behov av samarbete med Turkiet ffa. i säkerhets- och flyktingfrågor,11 vilket i sådant fall skulle kunna riskeras. Det turkiska utrikesministeriet har även meddelat att de Turkiska provborrningarna kommer fortsätta intill dess att Cypern går med på ett förslag att samarbete med den turkcypriotiska sidan avseende exploatering av gasfyndigheter kring Cypern.12 Cypern å sin sida har utfärdat en arresteringsorder gentemot besättningen på ett av de turkiska fartygen som deltar i provborrningarna.13

Detta agerande från Turkiets sida får anses utmana, dels Cypern, dels EU. Framförallt kommer EU trovärdighet som en samlad och gemensam röst för dess medlemsländer utåt riskera att påverkas menligt, varvid EU kan komma att utmanas av andra nationer i dess direkta närområde eller bortom det i händelse av att agerandet i denna fråga blir svagt. Därutöver kan säkerhetsläget även påverkas menligt i regionen maa. de historiska spänningar som finns på Cypern, men även mellan Grekland och Turkiet.

Varför är då detta intressant för Sverige? De två främsta säkerhetspolitiska instrumenten i Europa, i dag, får anses utgöras av, dels EU, dels NATO. Den förstnämnda organisationen främst inom områden som kan röra s.k. "gråzonsproblematik" men även inom områden som indirekt kan påverka rent militära förmågor vid en väpnad konflikt. Den andra organisationen utgör främst förmågan att med väpnad strid agera som ett säkerhetspolitiskt instrument. Båda dessa organisationer utmanas både direkt och indirekt av det som beskrivs ovan.

Sverige har hängt upp mycket av sin säkerhetspolitik, både direkt och indirekt, på de båda tidigare nämnda organisationerna. Påverkas dessa organisationers trovärdighet eller om det uppstår en tydlig sprickbildning inom organisationerna kommer svensk säkerhet även påverkas av detta, då vi i dagsläget inte kan anses ha en trovärdig säkerhetspolitik som enskild nation maa. tydliga brister i olika förmågor. Således, utfallet kring de två nämnda skedena som just nu pågår, kan möjligen få en påverkan på svensk säkerhetspolitik men även Europeisk, beroende på vad händelseutvecklingarna blir under de kommande månaderna i de båda frågorna.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The Wall Street Journal 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)

Slutnoter

1British Broadcasting Corporation. Turkey defies US as Russian S-400 missile defence arrives. 2019. https://www.bbc.com/news/world-europe-48962885(Hämtad 2019-07-15)
Reuters. Russia delivers more air defense equipment to Turkey. 2019. https://www.reuters.com/article/us-turkey-security/russia-delivers-more-air-defense-equipment-to-turkey-idUSKCN1U806B(Hämtad 2019-07-13)
2The New York Times. Gall, Carlotta. 'Turkey Gets Shipment of Russian Missile System, Defying U.S.'. 2019. https://www.nytimes.com/2019/07/12/world/europe/turkey-russia-missiles.html(Hämtad 2019-07-15)
The Wall Street Journal. Gauthier-Villars, David. Simmons, Ann M. Turkey Receives Russian Missile System, Risking U.S. Sanctions. 2019. https://www.wsj.com/articles/turkey-starts-taking-delivery-of-russian-air-defense-missile-system-risking-u-s-sanctions-and-testing-its-position-in-nato-11562920372(Hämtad 2019-07-15)
3British Broadcasting Corporation. Marcus, Jonathan. 'Where does Turkey's S-400 missile deal with Russia leave the US?'. 2019. https://www.bbc.co.uk/news/world-europe-48962886(Hämtad 2019-07-15)
4The Wall Street Journal. Gauthier-Villars, David. Simmons, Ann M. Turkey Receives Russian Missile System, Risking U.S. Sanctions. 2019. https://www.wsj.com/articles/turkey-starts-taking-delivery-of-russian-air-defense-missile-system-risking-u-s-sanctions-and-testing-its-position-in-nato-11562920372(Hämtad 2019-07-15)
5Reuters. Stewart, Phil. Turkish F-35 pilots no longer flying at U.S. base: Pentagon. 2019. https://www.reuters.com/article/us-usa-turkey-f35/turkish-f-35-pilots-no-longer-flying-at-u-s-base-pentagon-idUSKCN1TB2LU(Hämtad 2019-07-15)
6The Washington Post. O'Grady, Siobhán. 'What is the Russian S-400 air defense system, and why is the U.S. upset Turkey bought it?'. 2019. https://www.washingtonpost.com/world/2019/07/12/what-is-russian-s-air-defense-system-why-is-us-upset-turkey-bought-it/(Hämtad 2019-07-15)
Reuters. Turkey warns United States against harmful steps over Russian S-400s. 2019. https://www.reuters.com/article/us-turkey-usa-security/turkey-warns-united-states-against-harmful-steps-over-russian-s-400s-idUSKCN1U50ZF(Hämtad 2019-07-15)
7Ibid.
Reuters. Shalal, Andrea. U.S. says could sanction Turkish defense firms beyond F-35 suppliers. 2019. https://www.reuters.com/article/us-france-airshow-usa-turkey/us-says-could-sanction-turkish-defense-firms-beyond-f-35-suppliers-idUSKCN1TI245(Hämtad 2019-07-15)
8Reuters. Factbox: Turkey's Russian missile deal strains ties with Washington. 2019. https://uk.reuters.com/article/uk-turkey-security-usa-factbox/factbox-turkeys-russian-missile-deal-strains-ties-with-washington-idUKKCN1U719C(Hämtad 2019-07-15)
9The New York Times. Gall, Carlotta. 'Turkey Gets Shipment of Russian Missile System, Defying U.S.'. 2019. https://www.nytimes.com/2019/07/12/world/europe/turkey-russia-missiles.html(Hämtad 2019-07-13)
10Reuters. Turkey sends second ship to drill near Cyprus, EU warns of action. 2019. https://www.reuters.com/article/us-cyprus-turkey-ship/turkey-sends-second-ship-to-drill-near-cyprus-eu-warns-of-action-idUSKCN1TL1R6(Hämtad 2019-07-15)
11Reuters. Baczynska, Gabriela. EU threatens Turkey with sanctions over Cyprus drilling: draft. 2019. https://www.reuters.com/article/us-cyprus-turkey-eu/eu-signals-sanctions-on-turkey-over-cyprus-drilling-draft-idUSKCN1U610J(Hämtad 2019-07-15)
12Reuters. Turkey will drill for gas until Greek Cypriots accept plan: minister. 2019. https://www.reuters.com/article/us-cyprus-turkey/turkey-will-drill-for-gas-until-greek-cypriots-accept-plan-minister-idUSKCN1U909C(Hämtad 2019-07-15)
13Reuters. Cyprus issues arrest warrants for Turkey drill ship crew. 2019. https://www.reuters.com/article/us-cyprus-turkey/cyprus-issues-arrest-warrants-for-turkey-drill-ship-crew-idUSKCN1TE2ED(Hämtad 2019-07-15)

Kan Sverige försvara sina rättsprinciper mot Kina?

av Ingolf Kiesow

Två böcker med delvis samma tema, nämligen USA:s tillbakagång som supermakt, har väckt uppmärksamhet. Den ena framhåller USA:s ovana att sätta sig över principer och folkrättsregler när det bedöms krävas av ”nationens väsentliga intressen”. Det har minskat USA:s anseende och mjuka makt. Den andra boken är en appell för ”idén om Europa”. Problemet är att EU varken kan eller har viljan att ersätta USA som ledare. Sveriges ambition att framstå som beskyddare av FN:s principer och mänskliga rättigheter blir vanskligare att realisera. Den sätts nu på prov när Högsta Domstolen vägrar att tillåta utlämning av en kinesisk affärsman med hänvisning till risken för en politiserad rättegång och dödsstraff i Kina

USA på tillbakagång

Donald Trumps utrikespolitik förefaller inte vara så framgångsrik. Den snarast förminskar USA:s inflytande. Både dess ”mjuka” och dess ”hårda” makt går tillbaka jämfört med den närmaste konkurrenten om internationellt inflytande, nämligen Kina. Det drabbar även ”Väst” i dess helhet, alltså även EU, Japan och Sydkorea, Kanada, Australien och Nya Zeeland. NATO försvagas av att Trump uttalar sig svävande om USA:s åtaganden att försvara Europa. Skadeverkningarna av det handelskrig med Kina som Trump har påbörjat drabbar USA:s anseende hårt liksom att världen kan vara på väg att delas upp i två handelsblock om man både i USA och Kina fortsätter att planera för en ”decoupling” från handel med motparten. Vid G20-mötet i Osaka andades världen ut för att Trump inte förvärrade handelskriget med Kina ytterligare – men redan efter en vecka kom uttalanden, som fick börserna att gå ned igen. Att den storslagna planen för fred i Mellanöstern som presenterades av svärsonen Kushner har fallit platt till marken gör varje nytt försök från Väst mindre realistiskt för en lång tid framöver. Att EU och USA har olika inställning till Irans atomenergiprogram förminskar uppenbarligen möjligheten till en lösning. En prestigekamp mellan Trump och prästerskapet i Irans ledning har tidvis fört länderna till randen av ett krig.

Långsiktig trend

Att dessa dagsaktuella händelseutvecklingar bör ses som delar av en långsiktig försvagning är huvudtema för en bred översikt av USA:s historia som utkom för ett knappt år sedan. Den är författad av den brittiske historikern och amerikaspecialisten Victor Bulmer-Tomas och heter Imperium på tillbakagång.[1] Den har fått rätt betydande uppmärksamhet trots sitt för amerikanarna oangenäma budskap – eller kanske just på grund av det.

Bulmer-Tomas gör en systematisk skillnad mellan ”det semiglobala imperiet USA” och ”nationalstaten USA”. Han anser att USA:s tillbakagång som semiglobalt imperium har pågått länge. Landets ekonomi presterar till exempel inte längre mera än omvärlden. Hittills har USA:s ekonomi vuxit snabbare än de flesta andra jämförbara ländernas ekonomier, men så är det inte längre. De internationella institutionerna, såsom FN, världsbanksfamiljen och WTO låter sig inte längre styras av USA – och det förvärras av att Donald Trump behandlar dem illa. USA.s eget politiska system fungerar sämre. Kongressen går oftare tvärs emot presidentmakten, angelägna lagförslag blir liggande et cetera.

Exceptionalism

Viktigast, säger Bulmer-Tomas, är dock att myten om ” USA:s exceptionalism” framstår som ett sämre försvar för ett beteende, som egentligen aldrig har varit försvarbart.  Allt färre tror på det rimliga i att ”imperiets krav” är en rimlig ursäkt för att sätta sig över regler för internationellt uppträdande, som USA själv har varit med om att skapa eller har tagit initiativet till att formulera. Som ett av flera exempel anför han den internationella havsrättskonventionen, som USA ännu inte har ratificerat.

USA:s mjuka makt minskas av alltför regelbunden användning av militär styrka som argument i världspolitiken. Exceptionalismen fjärmar USA:s allierade. Den gör även den internationella opinionen negativ och skeptisk. Växande sociala klyftor inom det egna landet och ökade inkomstskillnader bidrar till skepticismen, hävdar Bulmer-Tomas. Förnekandet av klimatfrågans betydelse förminskar USA:s anseende i utlandet. Allt detta gör att USA nu måste lära sig att rätta sig efter villkoren och sluta tro på en självklar roll som världens ledare.

Han ägnar en tredjedel av boken åt att bevisa att USA verkligen måste anses som ett ”semiglobalt imperium”, ett land som har styrt världen och satt sig över rättsprinciper i sin ambition att vinna makt och inflytande ända sedan tillkomsten av ”nationen USA”. Termen exceptionalism har använts i USA sedan 1950-talet för att som en statsvetenskaplig grundsats förklara varför USA:s ledning ibland anser sig inte bara kunna utan även ha en skyldighet mot sitt folk att bryta mot folkrättens regler, nämligen när det har krävts för att försvara nationens egna väsentliga intressen.

Boken är mycket väldokumenterad. Bulmer-Tomas har under sin karriär hamnat i svårigheter för att ha bedrivit vänsterpolitisk aktivitet i universitetsvärlden. En del av hans slutsatser har kritiserats i USA för att vara mera utmanande än vad underlaget egentligen ger honom rätt att vara – trots att han anför en överväldigande rikedom på detaljer.

Imperiet och de fem kungarna

USA:s relativa tillbakagång i rollen som ledare är ett tema också i en annan och ganska annorlunda bok. Den har skrivits av den franske filmskaparen, politik- och kulturskribenten Bernard-Henri Lévy. Den är mera lättläst, mindre historiskt dokumenterad, men i gengäld skriven med ”poetisk flykt”, och den är full av historiska paralleller och jämförelser, som ständigt öppnar nya perspektiv. Även denna bok har fått ett visst genomslag i USA, trots att läsningen måste framkalla en hel del olust hos en amerikansk läsare. Den har titeln ”Imperiet och de fem kungarna.”[2]

Han tar USA:s misslyckande i Mellanöstern till utgångspunkt, särskilt för vad han kallar ”sveket mot kurderna”. I Syrien användes kurderna för att knäcka det muslimska kalifatet d v s ISIL. Det var kurdernas militära styrka och passionerade kamp för ett eget territorium, som till slut knäckte ISIL:s grepp om sitt område mera än Assads egna styrkor och hjälpen från USA och Ryssland, anser Lévy. Sedan ISIL i praktiken hade besegrats och Syriens härskare Assad fick stöd av kurdernas evige motståndare och förtryckare, nämligen Turkiet vände sig Assad mot kurderna och med ytterligare stöd av Ryssland bombar och driver han nu bort dem – och kurderna lämnas plötsligt åt sitt öde. USA offrade tanken på ett fritt Kurdistan i sitt intresse att undvika en ny konflikt. Vad som nu pågår är ett folkmord enligt Lévy – och det slutliga beviset för ”Västs” moraliska nederlag.

Lévy menar att världen nu är på väg att bli en plats, som regeras med djungelns lag och där Västs principer ställs mot principen om auktoritärt styre och nationellt egenintresse representerat av de fem auktoritära staterna Kina, Ryssland, Turkiet, Saudiarabien och Iran. Liksom Bulmer-Tomas ser Lévy i USA ett imperium på nedgång. Som god europé ser han dock utvecklingen som en nedgång för hela Väst. USA anser han nämligen ha vuxit fram ur europeiska idéer, och han beklagar den moraliska och politiska nedgången.

Appel för Europa

Däremot accepterar han den inte. Hans bok är en appell. ”Vi behöver Europa som idé…..Europa som en ny front, som en inspiration för andra.” Han tror inte att någon av ”de fem kungarna” Kina, Ryssland, Turkiet, Saudiarabien eller Iran kommer att bli långlivade och mäktigare än nu och framför allt inte härskare över världen.

Båda böckerna belyser att Europa står inför ett dilemma. Europa utgör en del av ”Väst” men Europa delar inte helt den amerikanska uppfattningen om vilken roll som skall spelas av detta Väst. Den amerikanska exceptionalismen har aldrig accepterats som grundsats, och ändå får Europa ofta försvara sig mot följderna av den amerikanska politiken.

Folkrätten under attack

Som jag har belyst i en essä i det senaste numret av Akademiens Handlingar och Tidskrift är också Kina på väg att nedvärdera folkrätten genom sina försök att förändra den så att den gynnar totalitärt styrda stater och särskilt Kina själv. I essän påtalar jag också att USA med sin exceptionalism bidrar till att förringa folkrättens inflytande på staternas rättsuppfattning. Det är en farlig tendens  hos de två viktigaste stormakter, som tävlar om ledarrollen, farlig därför att den undergräver möjligheterna att undvika att världen ännu mera blir en plats som regeras av djungelns lag.

Sverige har en tradition att värdera FN högt och kämpa för dess idéer. Det är bra, men vi bör nog ställa in oss på att det kommer att bli svårare. Det kan komma att krävas att vi måste påtala brott mot folkrätten utan att kunna påräkna stöd av ett försvagat USA, som är upptaget av sina egna problem och kanske inte heller kunna påräkna stöd av ett enat EU i frågor som till exempel berör Kina.

I det landet är det kommunistiska partiet överordnat domstolarna, och det finns inte några helt självständiga domstolar som kan bortse från partiets politik, när de skall tillämpa lagen. I Ryssland och Turkiet är förhållandet i praktiken detsamma. I Iran och Saudiarabien är det prästerskapet och koranen som står över rättssystemet. Bernard-Henry Lévys fem kungar vill alla avvisa tanken på en stat där individens rättigheter definieras i absoluta termer i lag och kan hävdas med framgång mot stat och myndigheter. Vägran att acceptera absoluta rättigheter för individen måste vi värja oss mot och inte tolerera hos andra.

Sverige har fått en ansvarsfull roll, som inte blir lätt att spela

Det gäller såväl på det mellanstatliga planet vad gäller folkrättens innehåll som hur lagarna i de enskilda länderna bör vara beskaffade. Därför var det utmärkt att Sveriges Högsta Domstol nyligen fastslog att det skulle vara oförenligt med svensk lag att utlämna en kinesisk affärsman som av Kina hade begärts utlämnad för påstådda brott för vilka någon övertygande bevisföring inte hade presenterats. Att det kinesiska rättssystemet offentligen underkändes av Sveriges Högsta Domstol får omedelbara konsekvenser. Kinas ambassadör kallar det för ”skandal”, och det lär betyda att rejäla kinesiska påtryckningar kan förväntas. USA har dessutom begärt samme affärsman (och tidigare myndighetsperson) utlämnad för brott som begåtts i USA:

Om USA nu presenterar en tillfredsställande bevisföring kommer det att kunna tolkas som en ännu värre förolämpning mot Kina att lämna ut den misstänkte till USA men inte till Kina – och det är ett faktum att USA har ett fungerande rättssystem, där rimliga krav på en rättvis rättegång kan förväntas bli uppfyllda.

Och där står vi. Möjligt stöd av ett försvagat USA, som är upptaget med andra frågor blir knappast till mycket hjälp mot påtryckningar av ett aggressivt Kina. Sverige står för rättsprinciper, ett litet land med ett stort ansvar.

Kinas växande närvaro i Europa ställer krav på sammanhållning av EU. USA är inte längre berett att stödja Europa på samma sätt som förut, och har också en avtagande förmåga att göra det. EU har själv problem rörande rättsprinciper i flera av sina medlemsländer och måste ägna mycket uppmärksamhet åt uppslutningen kring de principer som man enades om, när EU skapades. Sverige har som medlemsland ett behov av stöd från EU för att hävda dessa principer mot Kina. Kraven på praktisk politik kommer att ställas mot vårt engagemang för grundläggande värderingar.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Noter

[1] Bulmer-Tomas, Victor, Empire in Retreat; The Past, Present, and Future of the United States,Yale University Press, New Haven and London, 2018
[2] Lévy, Bernard-Henri, The Empire and the Five Kings, America’s Abdication and the Fate of the World, Henry Holt and Company, New York, 2019

Helt autonoma ytstridsfartyg – hur kommer det framtida stridsfältet till sjöss att se ut?

Sea Hunter, en obemannad prototyp från US Navy. Foto: US Navy photo by Nathan Laird.

av Magnus Sjöland

Flera stora internationella försvarsföretag och länder arbetar idag med att ta fram autonoma ubåtar – helt styrda av artificiell intelligens (AI) och utan någon besättning ombord. Ovan vattnet är det däremot få som idag tar fram autonoma system.

Till sjöss är det en komplex trafiksituation att hantera för ett Artificiellt Intelligent navigeringssystem. Det skall t ex kunna ta hand om väjningsregler för mudderverk, fiskefartyg, dykningsuppdrag, färjor, öppningsbara broar, tillfälliga hinder, segelbåtar och fartyg med begränsad förmåga att väja på grund av sitt djupgående etc. Många regler finns vid begränsad sikt, i farleder och i inre skärgård. Situationen är minst lika komplex som för en autonom bil, men på sjön finns inga linjer i vattnet som båten kan följa och sjömärkena är ofta inte lika många och lika enkla att följa som de vägmärken som finns för biltrafiken. En väg är platt, men i en orkan med väldigt höga vågor sätts AI-systemet på stora prov då det gäller att ta sig fram på ett säkert sätt. På en väg kan det plötsligt dyka upp en älg, en bil på fel sida av vägen eller ett barn som rusar efter en boll. På vattnet kan det också finnas liknande problem, t ex drivande stockar, en gummimadrass med badande eller ett fiskenät.

Efter flera års utvecklingsarbete har nu amerikanska marinen tagit fram en ny fungerande framtida klass av ytstridsfartyg. De är helt autonoma och skall klara sig själva med alla de problem som kan uppstå på ett fartyg, med navigering och hantering av fartyget. Fartygen är drygt 40 meter långa och har två stabiliserande pontoner, en på vardera sidan av fartyget. De kommer i första hand att användas för detektion av andra fartyg, kommunikation och minröjning.

USA tänker möta det ökade militära hotet från Kina och Ryssland med fler autonoma fartyg, då driftkostnaden för dessa är en bråkdel (ca 4-5%) av ett fullt bemannat fartyg. Kina bygger nu bemannade ytgående skepp och ubåtar i en accelererande takt, för att få ett större och helst ett dominerande inflytande i Stilla havet. Ryssland som inte har samma ekonomiska resurser som Kina och USA, bygger fler väldigt tysta ubåtar, både med konventionella vapen och med kärnvapen. Tanken med de amerikanska autonoma fartygen är att de skall hålla koll på de ryska och kinesiska styrkorna. De skall inte ge sig in i strid, utan enbart detektera andra fartyg och röja minor, utan att riskera amerikanska sjömäns liv.

Snart kommer amerikanska marinen att upphandla större autonoma stridsytfartyg (upp till 300 fot), och flera större varv och AI-företag tänker vara med och bjuda på upphandlingarna. De två största försvarsföretagen, Lockheed Martin och Boeing, har än så länge satsat på autonoma ubåtar. Kanske de också snart ger sig på att bygga AI-ytfartyg, när de nu ser att det är möjligt? De nya större fartygen skall vara fullt bestyckade för krig och sänka kostnaderna för marinen.

Hur kommer det framtida stridsfältet att se ut till sjöss? Kommer det att mest vara autonoma farkoster, eller blir det en blandning av både bemannade och obemannade fartyg? Hur stor är säkerheten? Hur svårt blir det för en fiende att dekryptera och ta över ett fientligt autonomt fartyg? Kan en terroristorganisation ”ta över” en kärnvapenbestyckad ubåt och sedan hota mänskligheten med en enorm förödelse? Hur stor risk är det att ett autonomt fartyg löper amok? Vem är ansvarig om ett autonomt fartyg kolliderar med ett tankfartyg och en hel kust smetas ner med bunkerdiesel? Kommer även den civila nyttotrafiken i framtiden att vara autonom? Då kanske även dessa fartyg kan kapas av terrorister?

Framtiden får utvisa vad som händer till sjöss, och många frågetecken finns att räta ut! Några saker som vi bör utreda med en gång är vad vi skall tillåta på svenskt, respektive internationellt vatten. Vi bör även fundera på om det skall vara tillåtet med kärnvapenbestyckade autonoma farkoster, då detta är en stor risk för mänskligheten.

Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

Från Fia med knuff till Plockepinn? 

Försvarsberedningens rapporter Motståndskraft och Värnkraft är – som PJ Anders Linder sade på en scen i Almedalen i måndags förra veckan – inget förhandlingsbud utan ett förhandlingsresultat. Riksdagens partier har tagit och givit och nått ett majoritetsresultat som inriktningsmässigt ingen har tagit avstånd från – ej heller statsministern eller finansministern. Det är pengarna det handlar om.

Försvarsberedningens rapporter har aldrig försetts med nytt omslag och helt oförändrade blivit försvarsinriktningspropositioner, utan att först ha bearbetats av regeringen och förankrats innan riksdagsbehandlingen med det eller de partier som för tillfället utgör samarbetspartners inom politikområdet. Det nya nu är att regeringen riskerar att få en majoritet emot sig och att fyra partier i beredningen (det vill säga den före detta Alliansen) har sagt att de håller ihop om fortsättningen. Det nya är också att regeringspartiet lämnade en bilaga till beredningens rapport, där man avvek när det gäller den ekonomi som ligger till grund för förslagen. Nytt är också att beredningen, två månader innan överlämnandet av Värnkraft, fick kompletterande anvisningar om att införliva Statskontorets och Ekonomistyrningsverkets rekommendationer. Det var en tydlig signal om att regeringen avsåg föra en budgetstrid medels ”ansvarsfull ekonomihantering” som vapen, till skillnad från att tona ner hotbildsbedömningen eller skruva åt löften om till exempel nygamla regementen. Uppbyggnaden till detta skedde redan under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen (skrev om detta i Officerstidningen nr. 4, 2019 s. 32-33).

finansministern

Med andra ord: Regeringen ställer upp på de behov av förstärkt totalförvarsförmåga som Försvarsberedningen bedömer rimliga, liksom beskrivningen av det säkerhetspolitiska läget. Däremot får inte Försvarsmakten kosta så mycket som 84 miljarder år 2025. Budskapet från finansministern och (mer indirekt) från statsministern, i efterdyningarna av Försvarsberedningens rapport, är svåra att tolka på annat sätt. Det är mot bakgrund av detta man ska läsa det beslut regeringen uppenbarligen fattade vid regeringssammanträdet i torsdags – dagen innan Socialdemokraternas dag i Almedalen – men som inte offentliggjordes förrän Mikael Holmströms artikel i gårdagens DN.

– Om du exempelvis har fem miljarder år 1, vad väljer du då att lägga på? Det kan vara en kombination av marin, armé, flyg och ledningsfunktioner. Hur ser då balansen mellan dem ut? Det är det vi vill ha fram. Och hur ser det ut år 2? Vad går de nya fem miljarderna år 2 till? Och om du bestämmer sig för att inte göra så, då vet du vad du i så fall tar bort, förklarar ministern. (DN 190708)

Försvarsmakten har fått i uppdrag att tillsammans med övriga försvarsmyndigheter lämna underlag till regeringens försvarspolitiska proposition för perioden 2021–2025. Underlaget ska överlämnas senast den 15 november och innan dess ska arbetsläget redovisas för försvarsdepartementet vid två tillfällen under hösten. Inrikesminister Mikael Damberg (S) berättade också under ett seminarium jag modererade i Almedalen att ett motsvarande uppdrag gällande civilt försvar kommer gå till MSB och andra bevakningsansvariga myndigheter. Som sagt, så långt inget ovanligt inför ett försvarsinriktningsbeslut. Det är innehållet jag vill uppmärksamma på, och tidsförhållandena.

Uppdraget 190708

Om regeringens intentioner vore att hålla beredningens förhandlingsresultat intakt och tilldela Försvarsmakten 5 miljarder kronor per år i ökat anslag, utan full politisk handlingsfrihet genom 16 olika inbördes prioriterade ”grupper” – ett militärt Plockepinn – hade uppdraget varit att kontrollräkna Försvarsberedningens förslag och att be ÖB ge sitt militära råd om lämplig åtgärd om Försvarsmakten hade fått fram ett avvikande resultat.

Min bedömning är att det Försvarsmakten med stödmyndigheter ska åstadkomma fram till november månad (groteska tidsförhållanden med tanke på uppgiftens komplexitet) i första hand syftar till full politisk handlingsfrihet att ta eller lämna vilka pinnar i högen som helst, samt att finansdepartementet ska kunna dra ett ekonomiskt streck som förvisso är balanserat, men som ligger under 84 mdr.

Försvarsmakten skulle kunna begära förlängd tid, vilket egentligen hade varit rimligt, men då bidrar myndigheten till en annan politisk lockelse: Fördröjt inriktningsbeslut. Sedan en tid uttrycker sig försvarsministern i termer av ”försvarsinriktningsbeslut under 2020” (till skillnad från riksdagsbehandling före sommaruppehållet, innebärande en proposition under våren). Det lutar således åt ett nytt luciabeslut, vilket i sin tur innebär att propositionen arbetas fram parallellt med budgetförhandlingarna nästa höst – vilket troligen bedöms fördelaktigt ur regeringens perspektiv i relation till L och C. I uppdraget till Försvarsmakten framgår att man ska räkna och prioritera från och med 2022 – det vill säga det första året som faller utanför hittillsvarande budgetarbete. Om regeringen har bestämt sig för hur 2020 ska se ut budgetmässigt, till exempel att det faktiskt blir + 5 miljarder nu i höstbudgeten, blir C och L vänligt sinnade och kanske köper att man sedan prolongerar samma ram 2021 och 2022 ”i avvaktan på Försvarsmaktens underlag”. Regeringen ska ju som bekant lämna Budgetpropositionen för 2020 och Höständringsbudgeten för 2019 till riksdagen den 18 september, två månader innan försvarsmyndigheternas redovisning.

Om Försvarsberedningens ekonomiska stege ska realiseras, trots de stora behov inom välfärden som partierna har att hantera, krävs ett starkt opinionstryck. Jag ser inte något sådant idag. Regeringsuppdraget blev en engångsartikel i DN och TT följde upp, men sedan blev det tyst.

Nu läser vi 2019 och 12 år har passerat sedan ”lackmustestet”. Jag har under några år varnat för effekten av många års tal om allvarligt säkerhetspolitiskt läge, särskilt i förbryllande kombination med tolerans för att Sverige fortsatt ligger kring 1 % av BNP till försvaret. Är läget allvarligt eller inte? Hur ska totalförsvarsförmågan viktas mot annat i statsbudgeten? Budskapen från underrättelsesidan är tydliga när det gäller gråzonsproblematik och ingen som vill lyssna behöver leta länge efter information om hur lång tid det tar att bygga militär förmåga (personal, materiel osv.). Det biter uppenbarligen inte.

Jag tror Oscar Jonsson är något på spåret när han uppmanar till ett löfte om att vi inte ska vara sämst bland våra grannar och nära partners och att vi åtminstone bör lägga lika mycket i procent av BNP som den näst sämste. I all sin lågmälda enkelhet kan detta förstås av alla som en rimlighet för vårt land, en hygienfaktor – ett absolut golv – oavsett förkunskaper.

Gästinlägg: Verkligheten är skäl nog för återinförande av hjälpfartyg



Fartyg ur 047-serien
Foto: Kustbevakningen
Tillräcklig militär närvaro i ett marint operationsområde kan uppnås på fler sätt än vad dagens marina förband är organiserade och bemannade för. Eftersom det inte är särskilt troligt att Marinen i närtid kan förväntas växa i fråga om antalet mer flexibla kvalificerade enheter återstår att göra mer av de resurser som finns. Ett återinförande av hjälpvedettbåtar och hjälpminfartyg vore steg i rätt riktning. En komplettering med särskilda hjälpfartyg för lämnade av underhåll även till andra marina förband, i form av hjälpträngfartyg, skulle ge ännu fler fördelar.
I den nya verklighet där ett utdraget konfliktsscenario inte framstår som en allt för osannolik framtid ställs delvis andra krav på både uthållig och bred närvaro i våra stora skärgårdar och intilliggande kustnära områden. Dagens marina förband har av rent numerära skäl svårt att räcka till. Samtidigt finns både personal och fartyg som skulle kunna göra skillnad, särskilt i förhållande till de sannolikt begränsade insatser som skulle krävas för att göra hjälpfartygsförband tillgängliga.
Uppgifter för hjälpfartygsförbanden skulle kunna vara övervakning av bas- och skärgårdsområden, viss havsövervakning, upprätthållande av punkter/områden för lämnande av underhåll, utläggning av skärgårds- och kustförsvarsmineringar samt minlotsning. 
Ett upplägg skulle kunna vara organiserande av 4–6 divisioner med vardera lika många hjälpvedettbåtar och 2 hjälpträngfartyg samt 3 divisioner med vardera 2–3 mindre hjälpminfartyg. 
Hjälpfartygsförbanden bör vara knutna till på förhand bestämda och begränsade skärgårdsområden, för att på det sättet maximera fördelarna med lokalkännedom, geografisk täckning och samtidigt förenkla samverkan med såväl Hemvärnet som Sjöstridsflottiljerna. Rekrytering/placering av personal och planering för uttagning av fartyg bör ske utifrån samma närhetsprincip. Viss utbildning bör kunna ske i samverkan med Sjövärnskåren. I likhet med tidigare hjälpfartygsförband bör det räcka med ett minimum av utbildningsplattformar för den fredstida utbildningen. En modell kan vara att hyra in exempelvis ett par av de hjälpvedettbåtar som planeras för uttagning under någon månad per år och rotera dem mellan hjälpvedettbåtsdivisionerna. 
Enkelhet bör eftersträvas i alla frågor som angår hjälpfartygsförbanden, så även beträffande dess fartygsbestånd och för utrustningen av detta. När det gäller den rent militära utrustningen så bör det räcka med ett minimum i form av radio för tal och enkel krypterad datatrafik, någon/några företrädesvis tunga kulsprutor, sjukvårdsutrustning och minräls för vissa av fartygen. Kraven på fartygen bör i övrigt innebära att hjälpvedettbåtarna prestandamässigt bör motsvara eller utgöras av fartyg i KBV 301-serien, eller som minst stridsbåt 90. Hjälpträngfartygen bör prestandamässigt motsvara eller utgöras av fartyg i KBV 047-serien. De mindre hjälpminfartygen bör avslutningsvis utgöras av vägfärjor med lastförmåga om minst 200 ton. 
För huvuddelen av befattningarna i hjälpfartygsförbanden bör utbildningsbehovet knappast vara större än att det kan lösas under någon eller några veckor per år. En ryggrad för bemanningen finns redan här och nu bland de drygt 700 reservofficerare (RO) i Marinen som ännu saknar krigsplacering. 
På detta sätt skulle Marinen fånga det engagemang som är en självklarhet också i reservofficerskåren och samtidigt säkerställa operativ effekt av resurser som faktiskt redan finns. Ett återinförande av hjälpfartyg skulle också sända en tydlig strategisk signal om att vårt sjöterritorium ska försvaras med alla tillgängliga medel. 
Johan Barrefelt
RO/kommendörkapten

Fartyg ur 301-serien
Foto: Kustbevakningen