Oroväckande utveckling i Ryssland


När utvecklingen i Ryssland tas upp till debatt reagerar många allt för ofta med att använda ordet ”rysskräck” som kontring och andra liknande förminskande uttryck. Men faktum är att det händer saker i Ryssland som ger rätt i sak till de som försöker föra en mer saklig debatt runt frågan. Bevisen för att vi ser ett allt mer auktoritärt och nationalistiskt Ryssland radas nu upp.

I mitten av maj månad kränkte enligt finska myndigheter ett ryskt transportflygplan av typen An-26 finskt luftrum vid finska viken. Detta förnekades av det ryska försvarsministeriet bara någon dag efter incidenten. Man hävdade då bestämt att man flugit 15 kilometer utanför den finska gränsen och att man inte alls kränkt något luftrum.

Tidigare i veckan skedde ånyo en kränkning. Den här gången var det inget transportflygplan utan i stället samma laguppställning som under den ”ryska påsken”. Ett militärt flygföretag som enligt uppgifter från finska myndigheter kränkte det finska luftrummet. En skillnad från ”ryska påsken” då riktad mot Sverige var att Finland faktiskt hade egen jakt i form av F/A-18 att skicka upp för att möta det ryska flygföretaget. Bloggkollegan Oplatsen har skrivit ett mycket läsvärt inlägg i ämnet där han mycket riktigt konstaterar att en ny normalbild uppenbart håller på att etableras i vårt närområde. Det hör inte till vanligheterna att ryska bomflygplan Tu-22M3 eskorterade av Su-27 jaktplan uppträder så frekvent som man nu gör i Östersjön i ett helt nytt övningsmönster.

Men än mer oroväckande är det att Ryssland även den här gången förnekar att man kränkt finskt luftrum. Att Finland delger Ryssland information om att en kränkning av luftrummet har skett innebär i praktiken att Finland är säker på sin sak. Med dagens moderna utrustning är det inga större problem att återspela radarbilden och göra en analys av hur ett flygplan eller ett fartyg har färdats på havet eller i luftrummet. Att Ryssland nu två gånger i rad på kort tid förnekar att man kränker ett grannlands territorium kan tyda på att man anser att man kan göra som man vill utan att det får några konsekvenser för egen del. Huruvida en kränkning likt den senaste beror på ett misstag i navigeringen eller om det är en ”medveten” kränkning kan man bara spekulera runt.

Men det har även hänt andra saker där Ryssland är inblandade som i allra högsta grad tyder på en fortsatt negativ utveckling. Det gäller ryskt deltagande i internationell övningsverksamhet inom ramen för PfP som man nu har dragit sig ur.

Ryssland skulle i skrivande stund deltagit i den stora internationella marina pfp-övningen BALTOPS som varje år genomförs i Östersjön under ledning av US Navy där Sverige i år deltager med korvetten HMS Stockholm. Ryssland har tillsammans med Sverige och en rad andra NATO-länder deltagit i övningen under de senaste 20 åren och har genom denna till del utgjort en bra grund för stabiliteten i Östersjön, vilket i sin tur har medfört andra positiva effekter som utbyten genom örlogsbesök o.s.v.

Men inför årets IPC (Initial Planning Conference) som gick av stapeln i Norfolk var Ryssland som vanligt inbjudna att deltaga, men hade inför mötet inte ens bekräftat varken inbjudan eller deltagande. Man dök enligt uppgift aldrig upp på konferensen. Inför MPC (Main Planing Conference) hade man fortfarande inte bekräftat något, och ett ryskt deltagande var således inte att räkna med.

Mitt under pågående BALTOPS så skickar nu Ryssland ut ett pressmeddelande via Interfax

RUSSIA-FLEET-BALTOPS KALININGRAD. June 11 (Interfax-AVN) – The Russian Baltic Fleet is not taking part in the NATO (Baltic Operations) 2013 exercises held by NATO annually under the Partnership …

Via en litauisk sida kan man finna ytterligare information där en anonym officer uppger att Rysslandinte kommer att deltaga, men han vet däremot inte varför Ryssland vägrar att deltaga i övningen detta år. Det här är nästan lika oroväckande som enskilda kränkningar av andra nationers luftrum, men ur ett annat perspektiv. Är det en engångsföreteelse, eller är det ett permanent urdragande? Det är en intressant fråga man bör ställa sig.

Ryssland har de senaste 20 åren, ända sedan 1993, deltagit med ett eller flera fartyg i övningen BALTOPS. Varför Ryssland helt plötsligt väljer att dra sig ur övningen utan förklaring är inte ett steg i rätt riktning. En annan intressant fråga är varför man väljer att gå ut med ett pressmeddelande just nu när övningen precis startat?

Det här går stick i stäv med den Moderatledda regeringens ambitioner att utöka samarbetet med Ryssland. I stället väljer ryssarna nu att dra sig ur ett redan etablerat samarbete utan förklaring. Cecilia Widegren, försvarsberedningens ordförande skrev en debattartikel i samband med att beredningens rapport släpptes för någon vecka sedan där följande rader avhandlade samarbetet med Ryssland.

Norden och Östersjöregionen präglas av stabilitet, dialog och samarbete. De övriga länderna i vår region står inför likartade utmaningar som Sverige. Det är därför ett svenskt intresse att fördjupa samarbetet med länderna i vår region däribland de baltiska staterna och Ryssland. 

  
Även SvD rapporterar i dag om den negativa utveckling vi kan skåda från Ryssland. En mycket läsvärd artikel som rekommenderas att läsa. De avslutande raderna i artikeln är tyvärr mycket talande för vad som pågår i Ryssland.

Ja, det finns stor anledning till oro. Ryssland har inte varit på rätt väg på mycket länge. Ibland får man känslan att såväl Sverige som hela Europa fortfarande när ett svagt flackande hopp om att Ryssland bara är ute på en liten avstickare från sin egentliga kurs mot demokrati. Hoppfullhet är förvisso fint, men vi ska nog slå den önskan ur hågen. Den här grannen har inte demokrati som destination.

Vi ska givetvis hoppas på och önska att de goda diplomatiska kontakterna och det militära samarbeten som tidigare förevarit med Ryssland ska fortsätta. Vi kan också fortsätta att hoppas på att det som beskrivs i SvD:s artikel bara är en tråkig parentes här och nu. Men vi måste också förstå och inse att det sker förändringar i Ryssland just nu som vi på ett eller annat sätt måste förhålla oss till. Inte minst militärt. Det går inte längre att förneka att utvecklingen i Ryssland just nu är på väg åt fel håll.

.

Risk för att ny normalbild etableras

Med tanke på hur tongångarna har varit sedan påskas är det idag osedvanligt tyst om det som kan vara den grövsta kränkningen av nordiskt luftrum sedan..ja, bra länge…Kalla kriget kanske? Finska luftbevakningen meddelade idag att ett flygföretag med två stycken BACKFIRE-bombplan samt eskorterande FLANKER-jaktflygplan under en kort stund flög in över finskt territorium. Det kränkande […]

Afghanistan – i grannarnas blickpunkt när NATO trappar ned

Av Johan Larnefeldt, statsvetare Nedtrappningen av ISAF-insatsen fortgår, men kriget i Afghanistan tycks snarare intensifieras. Enligt färska uppgifter har våldsnivån under de senaste sex månaderna ökat, till nivåer lika höga som våren 2011 – som var det mest våldsamma året i Afghanistan sedan 2001. Tvärtemot de vanliga argumenten i ISAF:s talepunkter om ett alltmer försvagat […]

Tre invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap


I kvällens Twitterdebatt mellan Anders Lindberg, ett antal Försvarspolitikdebattörer och undertecknad väcktes insikten om min oförmåga att hålla mig till 140 tecken. Ett blogginlägg är således på sin plats.
Invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap saknas inte och jag avser här att argumentera emot några av dessa ur ett konceptuellt perspektiv. Vi måste tänka på att skilja på omedelbara hot och potentiella/latenta hot. Ser vi ett omedelbart säkerhetspolitiskt hot så lär vi ha höjt vår beredskap och förhandlingar om medlemskap i NATO kommer att vara intressanta. Alltså kan vi inte avgränsa vår argumentation om ett NATO-medlemskap till att enbart omfatta omedelbara hot.
Den första invändningen: Det finns inget konkret säkerhetspolitiskt hot som ett medlemskap löser.

Jag ser till att börja med att ett Svenskt NATO-medlemskap ger svensk utrikespolitik och utfästelser en viss tyngd. I vårt närområde ser vi ett nyvaknat ryskt intresse att hävda sig. Då jag ser världen ur ett neorealistiskt perspektiv är jag en smula bekymrad över detta. Staters interaktion kan inte enbart modelleras med ett biljardbord som grund där kulorna/staterna påverkar varandra enligt principen om stötvinklar men det är uppenbart att vissa skeenden är förutsägbara. Om vi tittar på vårt närområde så ser vi i Östersjön en Gasledning där både Ryssland och NATO-medlemmen Tyskland har stora intressen i. Här skulle Ryssland med tyst stöd av NATO kunna hävda intresse i att skydda gasledningen och förneka legitima svenska intressen i Svensk ekonomisk zon. Ett Svensk NATO-medlemskap skulle dels innebära att NATO får ta ställning för svenska intressen men också kunna ge tyngd åt svenska argument om skydd av gasledningen med Baltic QRA (incidentberedskap med jaktflyg i Baltikum) som exempel. I norr kan vi operativt delta i NATOs luftövervakning med eget jaktflyg som delar luftlägesbild och insatsregler för att trovärdigt upprätthålla territoriell integritet av Sverige gentemot Norge, Finland och Ryssland då vi kan säga att vi håller vårt luftrum öppet för våra vänner och stängt gentemot de som det avses vara stängt emot. Territoriell integritet är en förutsättning för att slippa ses som rundningsmärke. Därför upprätthöll vi en luftvärnsberedskap i valda delar av Sverige under andra världskriget, vi internerade och repatrierade flygplansbesättningar under samma tid.
Det finns således exempel på där ett svenskt medlemskap i NATO är en delmängd i lösande av säkerhetspolitiska hot.
Den andra invändningen: Ett svenskt medlemskap ökar det Ryska hotet mot Sverige

Denna invändning har en grund i Anarkimodellen och är således näst intill axiomiskt korrekt. Om inte Ryssland är ett hot finns inget behov av ett Svenskt NATO-medlemskap. Om Sverige är ett hot mot Ryssland och vice versa lär NATO vara ett större hot Ryssland och därför skulle ett svenskt NATO-medlemskap öka hotet mot Sverige.
Problemet med den här invändningen är att den brukar yppas av samma personer som påstår att Ryssland inte har sin hottyngpunkt i väst. Ryssland har sitt säkerhetspolitiska fokus i Kaukasusregionen och mot Kina. Ryssland har inget intresse av att vara ett hot mot Väst, alltså är landet inget hot mot Sverige. Men om Ryssland inte uppfattar Väst som ett hot så bör det inte heller se NATO som ett hot, i förlängningen blir då logiskt sett ett Svenskt medlemskap inte heller ett hot mot Ryssland.
Vi har sett anföranden om att Ryssland inte ser med blida ögon på ett eventuellt svenskt och finsktmedlemskap i NATO samt en karta av rysk intressesfär. Så ja ett Svenskt medlemskap i NATO lär kunna öka hotet mot Sverige men Ryssland ser uppenbarligen väst redan som ett hot. Poängen med min diskussion är att vi inte samtidigt kan se Ryssland som ett hot mot väst och inte är ett hot mot väst. Jag ser helst till att vi uppnår synergieffekter med våra grannar. Jag vill inte se ett finlandiserat Sverige som böjer sig för den ena stormakten i sin strävan att uppnå fördelar gentemot den andra stormakten. Vi hamnar per automatik i diskussionen om den första invändningen.
Den tredje invändningen: Vi riskerar att utkämpa andras krig

Också en invändning som per definition är rätt. Vill vi ha hjälp får vi förvänta oss att lämna hjälp. I NATO-stadgans artikel 5 fastslås att det är de enskilda staterna som avgör vad lämplig hjälp är. Om Sverige deltar i Försvar av Turkiet lär det inte vara med en Armébrigad utan med luftvärn, försvarslogistik eller vad nu Sverige kan tänkas ha överskott av i en säkerhetspolitisk situation. Tanken med NATO är att uppnå kraftsamling för försvar av ett medlemsland, inte kraftsplittring för att försvara medlemsländer. Genom att vi har ratificerat Lissabonfördraget och därifrån utgett en ensidig solidaritetsdeklaration har vi uppfyllt den ena delen av tanken med ett NATO-medlemskap, nämligen förbundit oss att ge hjälp men vi har inte fått kvitterat att vi kan påräkna hjälp. Tongivande EU-medlemmar räknar dessutom med att uppfylla Lissabonfördraget inom ramen för NATO, vilket ställer oss som alliansfri stat i ett prekärt läge.
Det är en filosofisk fråga men redan nu deltar vi i Afghanistan som en försäkringspremieinbetalning där vi hoppas på framtida hjälp och som vi dessutom nu får medlemsfördelar i form av materielköp som annars varit svårtillgängliga. Fråga också hur F/A-18 operatörer såsom Finland och Schweiz upplevde det under kriget mot Libyen, Operation Odessy Dawn. Där länder som inte deltog blev nedprioriterade av USA i sin reservdelsförsörjning med hänvisning till USA.s nationella säkerhetsbehov. Neutrala länder kan alltså få sin försvarsförmåga sänkt därför att man förlitar sig på andra länders leveranser.
Jag anser inte att dessa tre invändningar håller för att argumentera mot ett NATO-medlemskap samtidigt som vi ska köpa försvarsmateriel ifrån hyllan, hålla oss till Lissabonfördraget och samtidigt räkna med hjälp.
Det är ett militärt operativt krav att vara medlemmar i NATO om vi ska kunna få militär hjälp inom ramen för Lissabonfördraget. Att stå utanför NATO och sedan få hjälp av NATO är inte att få hjälp, det är att få välgörenhet. NATO ingriper mot Sveriges fiender p.g.a. egenintresse. Det vi kan hoppas på är att våra egna överlevande förband hinner ur vägen för NATO-stridskrafter. Vi kan inte påräkna något inflytande på NATO-operationer som påverkar Svenska medborgare eller Svenskt territorium.
J.K Nilsson

Rekapitulering av övningsverksamhet 1-2 Kv 2013.

Varit mycket jobb de senaste veckorna och det fortsätter de närmsta veckorna, därav inaktivitet på bloggen. Men försökt ta mig tid under skriva det det här inlägget för att försöka belysa del av den ryska övningsverksamheten som genomförts under första och andra kvartalet 2013. Det är lät att hamna i ett konstant informationsflöde så ibland är det bra att stanna upp och rekapitulera vad som genomförts. De övningar som belyses är de som fått störst mediagenomslag dock ej i Sverige men internationellt.
Ni kommer även märka att vissa saker är ändrade från tidigare inlägg som skrivits om övningsverksamheten det är främst för att informationsläget (läs fler källor finns) blivit bättre än vad det var när inläggen skrevs.
BAKGRUND
Ladoga 2013. Övning för luftstridskrafterna som genomfördes mellan 130322 och 130329, ingående luftstridskrafter var från MD V, övningen kom att bestå av ca 1000 soldater och 70 luftfarkoster. Varav luftfarkosterna var MIG-31, MIG-25RB, SU-27, SU-24M, SU-24MR, MI-8 och MI-24. Ingående övningsmoment var lufttankning, landning på okända flygbaser/-fält, flygspaning, luftförsvar och understöd till marktrupp.
Under övningen kom över 400 flygföretag att genomföras under såväl dager som mörker. Flygföretagen kom att utgå från tre flygbaser, Khotilovo, Chkalov och Besovets. En hög grad av tillämpning i övningen kom att ske främst avseende piloternas förmåga att upptäcka och bekämpa luft- och markmål.
Strategiska bombflyget. I slutskedet av Ladoga 2013 genomförde även det ryska fjärrflyget en egen övning – observera denna ingick EJ i Ladoga 2013 – ingående i denna övning var bl a följande luftfarkoster TU-160, TU-95MS, TU-22M3 och A-50. Syftet med denna övning var att öva strategisk avskräckning, vilket genomfördes med anflygningar mot ett flertal platser/punkter varav Sverige var ett. Närmre beskrivning av denna övning krävs ej iom att den belysts på flertalet bloggar och nyhetsmedier senaste veckan tack vare @reservofficers förnämliga inhämtning!
Beredskapskontroll 1(2). Denna beredskapsövning genomfördes i MD C(entral) och S(yd) mellan 130218 och 130221. Den kom att omfatta ca 7 000 man och hundratalet fordon/artilleripjäser o dyl samt 48 luftfarkoster bl a SU-24, SU-25, IL-76, MI-8, MI-24. Det övergripande syftet med övningen var att kontrollera beredskapen/stridsvärdet samt utbildningsståndpunkten hos de utsedda förbanden.
227. Regementet ur 98. Luftlandsättningsdivisionen i Ivanovo (MD V) och 4. Flygarmén kom att få mycket beröm under denna kontroll. 227. Regementet kom att förflyttas från Ivanova till Steps med hjälp av 20 transportplan av typ IL-76. Vid landning kom förbandet att ansätta en taktisk förflyttning på 100 km till Chebarkuloch därefter påbörja lösande av uppgifter.
Ur 4. flygarmén kom främst attackflyget att lyftas fram för dess lyckade insatser under beredskapskontrollen. Dock lyckades vissa flygplan ej fälla sin last över anvisade mål. En faktor som belystes var att enbart ca 66% av luftfarkosterna kunde utnyttjas vilket sågs som mycket allvarligt och detta skulle åtgärdas med omedelbar verkan.
Träffresultat med stridsvagn och pansarskyttefordon var i vissa fall undermåligt. Förare och mekaniker uppvisade en låg utbildningsståndpunkt vilket kom att resultera i skadade fordon främst från 28. mekaniserade brigaden (MD C). Samt yngre officerare hade låg kunskap avseende materiel ingående i dess enheter.
Vad som även kom att framföras var vakthavandebefäls (VB) långsamma respons tid på beredskapsordern som kom samt dess låga utbildningsståndpunkt hur denna skulle förmedlas för att höja förbandens stridsberedskap.
Kritik kom även att framföras rörande den privatisering som har genomförts kring främst reparationsresurserna vid förbanden och att dessa saknade egna för reparation och avhjälpande underhåll.
Parallellt med denna övning genomförde även 12. GUMO en (vad jag tolkat) beredskapsövning. Denna övningen genomfördes inom MD V, förflyttning av både taktiska och strategiska kärnvapen skall ha genomförts till/i närheten av angränsande Europeiska länder. En stor mängd kärnvapen skall ha förflyttats samtidigt vilket kom att föranleda viss oro. Det som genomfördes skall ha varit en frambasering av kärnvapen till förvaringsplatser från centrala depåer.
Beredskapskontroll 2(3). Denna genomfördes mellan 130328 – 130330 inom MD S. Beredskapskontrollen kom omfatta över 7100 man, ca 250 pansarskyttefordon, ca 50 artilleripjäser och ca 20 luftfarkoster (SU-24, IL-76, MI-28N, MI-35 och MI-8) samt ca 30 fartyg av olika slag. Det övergripande syftet med beredskapskontrollen var att testa beredskapen/stridsvärdet samt förmågan till samverkan mellan enheter.
En bataljon ur 106. Luftlandsättningsdivisionen i Tula (MD V) samt delar ur 45. avdelta luftlandsättningsregementet (MD V) utanför Moskva deltog även i övningen. Bataljonsenheten ur 106. luftlandsättningsdivisionen prövades i lösande av stridsuppgifter i okänd terräng med dess ingående vapensystem. 45. luftlandsättningsregmentet löste spaningsuppgifter syftandes till att möjliggöra landstigning med marininfanteri.
Enheterna ur Svartahavsflottan övade bl a åtgärder vid luft- och sjöanfall samt sjöstrid, navigering, minröjning, åtgärder vid skadat skepp samt landstigning med marininfanteri. Ingående luftenheter genomförde navigeringsövningar i kust och bergsterräng, mörkerflygningar samt stridsövningar såsom understöd vid landstigning.
Landstigning med marininfanteri genomfördes vid Opuk i anslutning till Feodosia mot vad som var en oförsvarad kuststräcka. Ur Svartahavsflottan deltog följande landstigningsfartyg Azov (Ropucha-II), Saratov (Alligator), Nicholas Phylchenkov (Alligator) och Novocherkassk (Ropucha-I) ur Östersjöflottan Kaliningrad (Ropucha) och Alexander Shabalin (Ropucha). Enheten ur Östersjöflottan utgjorde skenlandstigningsstyrka och enheten ur Svartahavsflottan den riktiga landstigningsstyrkan.
Beredskapskontrollen som helhet sågs som mycket lyckad, man ansåg att personal väl hade mött upp mot de ställda uppgifterna. Brister i främst ledningssystem påtalades efter genomförd analys av övningen.
Beredskapskontroll 3(4). Denna genomfördes mellan 130527 och 130530 den kom att involvera 8,700 soldater, 185 luftfarkoster och 240 militära fordon av olika slag och genomfördes i MD V. Övningen syftade till att kontrollera statusen på luftstridskrafterna och luftförsvarsförbanden inom MD V. Scenariot var att motståndaren genomförde omfattande luftstridsföretag mot Ryssland både med kryssningsrobotaroch flygplan. Övningen kom att genomföras i kraftig elektroniskt störd miljö.
Luftstridsförbandenkom att öva luftstrid dels mot anflygande luftfarkoster delsmot kryssningsrobotar. Övningen kom att genomföras delsunder dager dels under mörker och genomförande av lufttankning samt stridsledning och luftbevakning från flygplan kom även att genomföras under övningen.
Lufttransportsförbandenkom att genomföra omgruppering av S-300 batterier från dess ordinarie gruppering till Ashuluk övningsområde. Fler övningsmoment kan ha genomförts av dessa förband, men är enbart detta jag funnit i dagsläget.
Vad avser luftförsvarsförbandenomgrupperades fyra (4) regementen med S-300 till Ashuluk övningsområde genom flygtransport där dessa genomförde sina övningsmoment. Av vad som framgått lyckades man bekämpa alt nedkämpa 9 av 11 simulerade kryssningsrobotar som anföll Ryssland utifrån de tidigare givna övningsförutsättningarna.
Initiala slutsatser man dragit av denna beredskapsövning är att ledningssystemen fortfarande ej är tillfyllest för att kunna lösa ställda uppgifter. Övningens resultat som helhet var dock tillfyllest för övningsledningen i och med att man anser att det Ryska luftförsvaret kan hävda dess territorium mot så väl flyg som kryssningsrobotar samt President Putin även var tillfyllest.
Övrigt.Utöver dessa större övningar som erhållit massmedial belysning har en stor mängd bataljonsövningar genomförts. Samt att man nu under tredje kvartalet skall genomföra cirka 500 mindre övningar.
INNEBÖRD
Genomgående i beredskapskontrollerna är att ledningssystemet framhävs som en svaghet dels att personalen ej kan handha det dels att det ej fungerar på ett adekvat sätt. Detta är en svaghet som en motståndare till Ryssland mycket väl skulle kunna utnyttja för att uppnå ett ledningsövertag vid ett avgörande tillfälle.
Luftlandsättnings- och marininfanteriförbanden verkar generellt sett hålla en hög kvalitet i och med att det är främst dessa förband som lyfts fram vid beredskapskontrollerna som förband som mött upp till de ställda kraven.
Tre större övningar genomfördes mer eller mindre parallellt med viss överlappning Ladoga’13, Fjärrflygets avskräckningsövning samt Beredskapskontroll2. Geografiskt var det inom MD V och MD S som övningarna skede samt fjärrflyget täckte en större yta. Detta kan tyda på att Generalstaben genomförde någon form av ledningsövning under denna tidpunkt m h t den stora numerär som övades samtidigt.
Just fjärrflygets avskräckningsövning samt Ladoga’13 tål att belysas lite mer. Det scenario man lätt kan måla upp är att man dels hejdade västliga luftstridskrafter (Ladoga) dels slog mot västliga länder med hjälp av fjärrflyget. Utifrån den bild som @reservofficer fann så kan man tydligt se hur fjärrflyget måste flyga parallellt med Finland för att ta sig ut mot Atlanten. Att man då parallellt övade i MD V i anslutning till Finland för att möta en motståndare med luftstridskrafter kan tyda på att man övade hur man skulle slå mot t ex NATO vid ett angrepp.
Luftförsvarsförbanden verkar inom MD V hålla en hög standard för att kunna möta en hög teknologisk motståndare i och med att dess beredskapskontroll genomfördes under kraftig elektronisk krigföring, detta med den integrering som är genomförd med Vitryssland och tänkta frambaseringen av luftstridskrafter samt luftförsvarsförband kommer utgöra en mycket adekvat bufferzon för Ryssland.
Att man övat alternativt genomfört frambasering av taktiska och strategiska kärnvapen tycker jag personligen är rätt oroande m h t att det tyder på att man tagit ett steg tillbaka från de tankegångar man hade från mitten av 80-talet dvs att man skulle enbart förlora på att använda kärnvapen.
SLUTSATSER
Samtliga försvarsgrenar har under första och andra kvartalet blivit utsatt för beredskapskontroll, detta kan tyda dels på att högre chef vill erhålla en tydlig bild av hur reformeringen av de väpnade styrkorna går dels på att man ej tillfullo litar på de rapporter man får och själv vill skapa sig en bild avseende statusen på de väpnande styrkorna.
Enligt klassiskt manér verkar Ryssland öva mindre men strategiskt viktiga förband inom ramen för för större övningar. Detta har sina fördelar att man till del kan maskera den verksamheten och t ex radiokommunikation o dyl kan döljas i det allmänna bruset vilket försvårar dels inhämtning dels förmågan att kunna dra adekvata slutsatser.
Vad vi kan se är att vid minst två tillfällen har man övat ingående delar i kärnvapentrupperna inom ramen för större övningar. Dessa förband bör man hålla under uppsikt vid Zapad’13 för att kunna få en tydliga bild av hur man rent operativt tänker lösa uppgifter i och med det doktrinära uttalandet om användande av kärnvapen i händelse av en konflikt.
Rörande låg nivå tycker jag personligen att den senaste beredskapskontrollen inom MD V tydligt visar på att man ej har en låg nivå inom de Väpnade styrkorna, de har helt klart förband och materiel som har en betydligt högre förmåga än våra egna förband.

Marinens dag på rätt dag!

Fartygen förtöjda vid Skeppsholmen (Foto: Skipper)

I lördags gifte sig den vackra prinsessan Madeleine med sin Chris. Stockholm kunde inte bjuda på bättre väder en dag som denna. Ett riktigt smart drag var även att Marinen valt att förlägga sin egen MARINENS DAG till just denna dag då tusentals extra människor cirkulerade i området runt stadens vatten.

Vädret var strålande och solen lyste mest hela helgen på de fartyg ur 4. Sjöstridsflottiljen och Ubåtsflottiljen som låg förtöjda inne i Stockholm som representanter för Marinens dag. Korvetten Visby tillsammans med tre minröjningsfartyg och ubåten Halland låg förtöjda inne vid Skeppsbron tryggt bevakade av hemvärnsförband. Vid statsgårdskajen låg korvetten Sundsvall tillsammans med ubåtsräddningsfartyget HMS Belos och en bevakningbåt förtöjda.

Som bekant är Försvarsmaktens största problem just nu personalen, och ur den aspekten så kan man onekligen konstatera att detta event inte på något sätt var bortkastat. Det har under hela helgen varit många människor i omlopp. Allt från passerande studenter som firande, via nyfikna flanörer, till alla som var i Stockholm för att beskåda prinsessbröllopet. Förbandens sjömän som under dagen stått som informatörer och pratat med de passerande har gjort ett mycket bra jobb och varit sakliga i sin information, vilket undertecknad kan intyga efter att ha ställt en del kniviga frågor. Bra jobbat!

Även Amfibieregementet fick stå i händelsernas centrum, åtminstone så hördes de för en stund allra mest när de sköt salut för brudparet under lördagen.

Det är dock synd är att inte alla fartygen fick plats på Skeppsbron. De som ligger på Stadsgårdskajen ligger tyvärr lite i skymundan och nås inte riktigt av samma publik, men man kan inte få allt. Det sammanfattande intrycket är att Marinens dag varit mycket lyckad med många besökare. Bra jobbat alla inblandade!

Länkar: Marinbloggen 1 2, Ubåtsflottiljen, 4.Sjöstridsflottiljen

Fartygen förtöjda vid Statsgårdskajen (Foto: Skipper)

Försvarsmakten anmäler SvD

Den kom som ett brev på posten, anmälan mot SvD för uppgifterna som publicerades i samband med den ryska långfredagsflygningen där strategiska bomplan av typen Tu-22 M3 genomförde det som bedömdes som anfallsföretag mot mål i Sverige och vår egen incidentberedskap stod kvar på marken.

Den observante läsaren av försvarsrelaterade texter på nätet har förmodligen uppmärksammat samma sak som undertecknad gjorde för en tid sedan. Det var inte SvD som avslöjade att incidentberedskapen inte fanns tillgänglig dygnet runt, året runt. Redan i januari avslöjande nämligen förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson i en egen debattartikel på newsmill dessa förhållanden. När en f.d. överbefälhavare skriver om en sådan sak kan man nästan utgå från att någon djupare källkritik inte är nödvändig. Detta var alltså flera månader innan SvD skrev om samma sak i samband med de ryska bombflygets övningar under påskhelgen.

Men i sammanhanget kan man faktiskt fråga sig vad som är hemligt, och för vem det är hemligt? Ånyo får man nog låna Wiseman’s beteckning PH (Pinsamt Hemligt), en klassificering som syftar på att man undanhåller uppgifter från svenska folket som är jobbiga att hantera och jobbiga att behöva kommentera, framför allt för våra försvarspolitiker. För de flesta andra aktörer är uppgifter som dessa med stor sannolikhet redan kända, åtminstone för de militära aktörerna i vårt närområde.

Att en flygning med jakteskorterade Tu-22M3 genomfördes kan omöjligt vara hemligt. Det var Ryssland själva som flög. De baltiska länderna följde flygföretaget via radar och skickade upp NATO:s incidentrote som står i ständig beredskap i Baltikum. Då återstår således bara svenska folket.

Att flygningen med stor sannolikhet var riktade not mål i Sverige kan heller inte vara hemligt, även om undertecknad fram till för någon dag sedan bedömde att just den informationen kunde vara oerhört känslig. Detta med anledning av att just sådan information enbart kan erhållas via mycket unika källor. Den uppfattningen fick jag revidera kraftfullt så sent som i söndags då signaturen Reservofficer1 mycket förtjänstfullt hittade en bild från ett TV-inslag från den ryska kanalen Zvezda. Efter att ha sett detta inslag finns anledning att omvärdera den uppfattningen. Kartan visar nämligen tydligt de flygrutter som SvD rapporterade om efter långfredagsflygningen. Flygföretaget över Östersjön visar på bilden att rutterna som delar upp sig norr om Gotland slutar med två punkter, vad nu det kan innebära…. Således är inte längre detta heller att betrakta som någon hemlig information, inte för andra än svenskarna, och möjligen i kategorin PH.


Återstår gör då uppgifterna om vår egen incidentberedskap och dess brister som framkommit i media, och som militära såväl som politiska företrädare även har bekräftat i efterhand. Det kan möjligen vara detta man kan diskutera huruvida det är att betrakta som  känsliga uppgifter. Men frågan är ånyo, för vem? Som Wiseman beskriver i sitt senaste inlägg så är kartläggning av den så kallade normalbilden en prioriterad verksamhet vid all militär verksamhet och i alla typer av arenor. Kan det möjligen vara av samma anledning även Sverige inom Försvarsmakten har en avdelning med benämningen MUST? Wiseman skriver följande tänkvärda rader i sitt inlägg.

Utifrån vårt agerande i Sverige bygger våra grannländer och andra aktörer sin normalbild av Sverige precis på samma sätt som vi gör i Sverige om dem. Det sker företrädesvis genom radar- och signalspaning. 

Sålunda är det ingen större hemlighet för våra grannländer, inklusive Ryssland vilken beredskap Sverige normalt har med sitt jaktflyg. Man har med största sannolikhet en mycket god uppfattning om det. De enda som inte har haft någon kännedom om hur beredskapen sett ut är de som är betjänta av den – det vill säga svenska folket. Det är ett tillstånd som är högst olyckligt.”

Debatten runt detta lär fortsätta och i väntan på den så kan ni passa på att läsa en mycket välskriven ledare signerat SvD:s PJ Anders Linder och därefter se nedanstående inslag från SVT. Av en ren händelse skrev jag häromdagen dessutom ett inlägg om läckor inifrån Försvarsmakten som av antalet läsare att döma väckt stort intresse.

Media: SvD, SvD ledarblogg, SR, SVT, Aft, GP

Den tveeggade hemligstämpeln

Idag meddelades att Försvarsmakten polisanmäler såväl Svenska Dagbladet som Sveriges Television för publicerande av uppgifter i anslutning till det som kommit att kallas ”ryska påsken”, det vill säga den nattliga ryska flygövning med strategiskt bombflyg som genomfördes under långfredagen i svensk flyginformationsregion och där SvD kunde meddela att Sverige inte hade någon jaktincidentberedskap tillgänglig. I fallet med SvD gäller anmälan lämnande av uppgifter till journalisten Mikael Holmström och med SVT gäller det uppgifterna att Sverige endast har incidentberedskap med jaktflyg ca 60 timmar i veckan (dagtid enligt SVT Aktuellt ikväll). I samband med anmälan har Försvarsmakten enligt SvD gått igenom en rad olika media och däribland försvarsbloggarna, så man kan nog lugnt utgå från att denna blogg är en av dem som granskats.

Att anmälan görs kommer inte som en överraskning. Jag skrev redan i det första inlägget om ryska påsken att jag höll det för troligt att en anmälan skulle komma att ske just med tanke på hur viktig den svenska incidentberedskapen är för rikets säkerhet.

Tyvärr blir ofta hemligstämpeln missbrukad. Försvarsmakten har en policy om att inte tala om incidentuppdragen, vilket är högst olyckligt då det är en oerhört central del av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är genom incidentuppdragen vår säkerhetspolitik ytterst manifesteras och det är genom incidentuppdragen som Sverige bygger en stor del av kunskapen om vad som händer i närområdet och där man upptäcker förändringar i det som kallas normalbilden. Normalbilden är den verksamhet som normalt bedrivs av våra grannländer och andra aktörer som har intressen i vårt närområde – till exempel Östersjön. Vilken beredskapsgrad svenska stridsflygplan har för tillfället är av naturliga skäl omgärdat med sträng sekretess och det gäller naturligtvis också vilken beredskap man har i framtiden.

Utifrån vårt agerande i Sverige bygger våra grannländer och andra aktörer sin normalbild av Sverige precis på samma sätt som vi gör i Sverige om dem. Det sker företrädesvis genom radar- och signalspaning.

Sålunda är det ingen större hemlighet för våra grannländer, inklusive Ryssland vilken beredskap Sverige normalt har med sitt jaktflyg. Man har med största sannolikhet en mycket god uppfattning om det. De enda som inte har haft någon kännedom om hur beredskapen sett ut är de som är betjänta av den – det vill säga svenska folket. Det är ett tillstånd som är högst olyckligt.

Att döma av opinionen och det oerhörda mediala trycket efter SvD:s artikel har det också varit så att såväl allmänhet som politiker levt i fullständig okunnighet om vad deras försvar egentligen levererar och kan leverera. Uppenbarligen hade man en helt annan bild och det är sannolikt också därför frågan inte har dött. Det är också en fråga som har svängt opinionen i försvarsfrågan. Över en natt skedde mycket stora förändringar i opinionssiffrorna kring frågor som försvar och NATO. De som drabbats hårdast av detta är Moderaterna som under sin regeringstid gjort allt för måla upp en bild av försvaret som många av de försvarsanställda har mycket svårt att känna igen sig i.

Samvetsfrågan är då vilket som orsakat störst men för Sverige – att för allmänheten låta påskina att det finns en beredskap som inte finns eller att berätta det som andra länder och deras försvarsmakter redan vet – att beredskapen inte alls ser ut som man offentligt gjort gällande.

Det är en fråga som var och en bör fundera över. Likaså bör man som del i källkritiken ställa sig frågan om långfredagen var en engångshändelse eller om det är något som inträffat flera gånger. Frågan man defintivt bör ställa sig är om SVT:s uppgifter om endast 60 h jaktincidentberedskap per vecka stämmer, vilket man nog kan utgå ifrån att de gör med tanke på anmälan, vilket skydd har Sverige i så fall mot exempelvis terrordåd liknande 11:e september 2001? Min gissning är att ”ryska påsken” kommer att få betydelse som Georgienkriget för svenskt försvar. Det finns ett före och ett efter i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Vi får se var justitiekanslern landar i sin bedömning avseende den anmälan Försvarsmakten gjort till Säkerhetspolisen och som chefsåklagare Thomas Lindstrand lämnat till justitiekanslern. Måhända kommer även justitiekanslern fram till att det rör sig om information som framförallt varit PH. Pinsamt Hemlig.

Det lär bli anledning att återkomma i denna fråga.

Media: SvD, SvD ledarblogg, SvD LedareSR, 2SVTAft, Aft ledarkrönika GP, Resumé

Läs även Skipper om läckor inifrån Försvarsmakten där han berör vilken information man använder på försvarsbloggar. Läs även den första artikeln som beskrev att Sverige inte har jaktincidentberedskap dygnet runt.

Bloggar om anmälan: 6:e mannen, Skipper om FM anmälan

Frikoppla försvaret från hotbilden

Igår deltog jag i Folk och Försvars seminarium ”Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport – analys och kommentarer” på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Min kollega i Kungl Krigsvetenskapsakademien, Johan Wiktorin, IKFF:s Josefine Karlsson och jag kommenterade beredningens rapport efter presentationen av beredningens ordförande, Cecilia Widegren. Passet efter gav beredningens ledamöter – samtliga utom Peter Rådberg (MP) som är på […]

Pass viktigare än säkerhetspolitik?

Igår och idag skriver svenska medier spaltmeter om hur utrikesminister Carl Bildt stoppade vid gränsen mellan Norge och Ryssland för att han glömt sitt diplomatpass hemma i Sverige. Bildt, liksom sina kollegor i grannländerna, befann sig i Kirkenes för Barentsmötet och avsåg passa på att besöka 1500-talskyrkan Boris Gleb på den ryska sidan gränsen, men stoppades av ryska gränsvakter då han saknade pass. Inga konstigheter med det, tyckte även Bildt.

Om detta skrivs alltså en uppsjö artiklar i svenska media. Men, precis som Observationsplatsen konstaterar, skrivs inget om den ryske premiärministern och tidigare presidenten Medvedevs uttalande vid samma möte om hur Ryssland ser på ett eventuellt svenskt och finskt NATO-medlemskap. Så vitt jag vet är det endast gratistidningen Metro och SvD som uppmärksammat uttalandet, men i mindre grad än diplomatpasset.

En av anledningarna till att Sverige under det kalla kriget aldrig ansökte om NATO-medlemskap torde ha varit att detta mycket väl kunde ha föranlett en sovjetisk annektering av Finland eller intervention i stil med Ungern 1956, vilket varken låg i svenskt, amerikanskt eller något annat västlands intressen.

Idag är fönstret för ett NATO-medlemskap för såväl Sverige som Finland mer öppet. Därmed absolut inte sagt att så kommer att förbli. Ett brådstörtat NATO-medlemskap i osäkrare internationell situation kan mycket väl få destabiliserande följder. Ryssland kommer av fullt naturliga skäl inte att uppskatta att Sverige och Finland blir NATO-medlemmar.

I samband med U-137 kritiserades den borgerlige försvarsministern Torsten Gustafsson av Olof Palme för att ha sagt att det inte råder någon tvekan om var vi hör hemma säkerhetspolitiskt även om vi är neutrala (det vill säga NATO). Det var ett uttalande som gick stick i stäv med den av Sverige och Palme tidigare förda öppna alliansfriheten och neutraliteten som samtidigt kombinerades med ett tätt samarbete med USA och NATO i hemlighet. För Sovjetunionen rådde det dock inga större tvivel om var Sverige hörde hemma.

Idag råder det absolut inget tvivel om var vi hör hemma, varken för Sverige, NATO eller Ryssland. Redan Sveriges agerande till stöd för Baltikum avseende militär förmåga samt luftrumsövervakningen på Island gör att vi gjort ett tydligt ställningstagande och i högre grad ”stöter” oss med rysk säkerhetspolitisk vilja. Det är något vi måste vara medvetna om.

Såsom påpekats i rapport efter annan kommer Sverige inte att kunna stå utanför en kris eller konflikt i Norden eller runt Östersjön vare sig vi vill eller inte och frågan om NATO-medlemskap blir därmed mer en fråga om huruvida vi vill vara förberedda utifall en krissituation mot förmodan skulle uppstå, samt ha inflytande i hur NATO styrs. Det är därför välkommet att kristdemokrater idag driver frågan vidare på SvD Brännpunkt. Frågan om ett NATO-medlemskap förtjänar att debatteras och tydligare belysas då den idag hämmas av såväl beröringsångest som mytbildning.

SR, SVT, DN, SvD, Aft, GP, SSV

Ryssland villkorar svensk säkerhetspolitik

Försvarsberedningens rapport som släpptes förra veckan har kommenterats av flera bloggrannar. Mycket är sagt, men det intressanta är rapportens giltighet med sin samtid. Den förra Försvarsberedningens rapport blev ganska omgående inaktuell och förde allt snabbare en borttynande tillvaro medan Ryssland började agera alltmer agressivt i sin utrikespolitik samtidigt som rustningsplanerna överträffar varandra, år efter år. […]

Försvarsberedningens öden och äventyr – del 6 Analys & Kommentar

På det hela taget är Försvarsberedningens rapport Vägval i en globaliserad värld en välskriven och nyanserad produkt. Beredningen använder motsvaranade rapport från 2007 som referens, vilket är bra. Bilden som Försvarsberedningen tecknar har sannolikt ett brett stöd. Tillvaron har blivit mer komplex och svårförutsägbar, riskerna flera och osäkerheten kring Ryssland har ökat. Receptet är, som […]

Intryck av Försvarsberedningens vägval

(Tyvärr ett mycket långt inlägg. Rapporten är trots allt på 249 sidor)

I fredags avverkades en av de större milstolparna inför 2015 års försvarsbeslut då Försvarsberedningen presenterade sin omvärldsanalys ”Vägval i en globaliserad värld”. Mycket har hänt i världen sedan den förra försvarsberedningen och det förra försvarsbeslutet. Först och främst Georgienkriget, som gav direkt svar på det då formulerade lackmustestet och som fick Ryssland att än mer accelerera sin försvarsreform. En annan större händelse som tagit världen med storm har varit den ännu pågående arabiska våren.

Svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik har det senaste decenniet drastiskt förändrats, såväl i handling som i skrift. Alltför lever fortfarande kvar i tron att det ska handla om neutralitetslinjen, vilken sedan länge är borta medan alliansfriheten på pappret lever kvar. Överskådligast formuleras förändringarna i det förra försvarsbeslutet (inriktningspropositionen) av Bo Hugemark i boken ”Till bröders hjälp” (mina understrykningar):

”För det första sägs här för första gången i modern tid i ett regeringsdokument att vi är beroende av hjälp utifrån om vi hotas eller angrips;
För det andra avfärdar vi här uttryckligen möjligheten att försöka stå utanför en konflikt i närområdet;
För det tredje uttalar vi också möjligheten att ge militärt bistånd till andra länder i en sådan konfliktsituation.”

Sådan är verkligheten idag och det är viktigt att bära detta i åtanke både när man diskuterar svensk försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, såväl som när man läser ”Vägval i en globaliserad värld”.

På det hela taget är jag positivt överraskad över rapporten i sin helhet. Jag befarade något blekare. I mångt och mycket påminner rapporten om den tidigare försvarsberedningens rapporter, där de största skillnaderna är att denna rapports syn på Ryssland av förklarliga skäl svartnat något liksom att synen på EU som lösningen på alla säkerhetspolitiska problem tonats ned något.

Baltikum

En av rapportens stora svagheter är att försvarsberedningen inte besökt Baltikum i sitt arbete. Baltikum tas upp i rapporten, men inget besök har gjorts där för att fördjupa bilden. Det är mycket olyckligt. Dels utifrån vår uttalade solidaritetsförklaring, men framförallt för att just Baltikum och Östersjön kommer att utgöra och utgör tyngdpunkten i svensk försvarsplanering och våra säkerhetspolitiska intressen. Sverige kommer på grund av sitt geografiska läge aldrig att kunna stå utanför ett försämrat säkerhetsläge eller konflikt i Baltikum (Se bara bilden från ”ryska påsken” över det strategiska bombflygets uppdrag). Av den anledningen hade det varit värt att liksom för övriga nordiska länder, samt Ryssland och USA, teckna en mycket utförligare bild av de baltiska länderna.

Koncensus och subjektivitet

En av försvarsberedningens stora nackdelar är dess bundenhet till respektive partis linjer. Oberoendet är kraftigt inskränkt och det blir trots alla konsulterade experter i hög grad en partipolitiskt färgad bild som tecknas. Häromdagen kunde man se kontot (M)försvarsosäkerhetsp (sannolikt administrerat av försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren) meddela ”Försvarsberedningens Rysslandsanalys i linje med den analys alliansregeringen gjorde 2009, sid 23-27”, vilket väl också var i linje med mångas förväntningar på försvarsberedningens rapport.

Koncensusformens stora nackdelar blir att många delar med avsikt blir så intetsägande att alla kan tolka in sin egen verklighet i det skrivna, vilket vi fått ta del av i veckan i medias rapportering om utdragna och hårda diskussioner om formuleringarna om Ryssland. Utifrån den slutliga rapporten kan t ex Folkpartiet anföra sin linje om att utvecklingen i Ryssland ger skäl till ökade försvarsanslag, medan Vänsterpartiet kan använda samma stycken för att sänka försvarsanslagen och Moderaterna för att behålla nuvarande nivå.

Centralt för Försvarsberedningen och rapporter av det här slaget blir därmed begreppet ”överskådlig tid/framtid”. Ett i allra högsta grad subjektivt begrepp som därmed erbjuder alla möjligheten att tolka det till sin fördel. Det är inte för inte som begreppet förekommer inte mindre än 25 gånger i rapporten. När Försvarsberedningen då i sin slutsats på sidan 221 skriver att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid” inbjuder det till vitt skilda tolkningar. Vad är överskådlig tid i ett underrättelseperspektiv? För mig handlar det om enstaka månader till något år beroende på hur vi dessutom ska definiera ett angrepp. Tilläggas bör dock att jag finner ett ”enskilt militärt väpnat angrepp på Sverige” helt otänkbart.

Ändå måste man ha i åtanke att vi aldrig kan förutsäga något med den precision som det ges sken av i försvarsberedningsrapporter. 9/11, Georgienkriget och den arabiska våren är alla exempel på detta och där i alla fall de två förstnämnda fått mycket långtgående konsekvenser för svenska utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. I ett flertal rapporter genom åren har det varnats för konsekvenserna av miljöförstöring som konfliktskapande, vilket vi dock fortfarande har att möta i verkligheten. Därmed inte sagt att detta vidgade hotbegrepp är fel, men är det relevant inom den utredda försvarsbeslutsperioden?

Många gånger förväntar man sig också ett fortsatt resonemang i de förhållanden som identifierats, men där koncensuskravet verkar ha satt stopp, t ex vad gäller NATO och EU:s roller och utveckling.

Lackmustest

Vi återfinner heller inte i denna rapport något nytt ”lackmustest” liknande det i från förra omgången och som visade sig vara inte bara en indikator på Rysslands vägval utan även EU:s förmåga till gemensam utrikes- och säkerhetspolitik utifrån en liberal modell. Här blev resultatet närmast chamberlainskt när man inte kunde enas om en gemensam linje och där enskilda länder direkt efter kriget ingick stora vapenkontrakt med Ryssland. Inrikespolitik gick före unionens gemensamma säkerhetspolitiska intressen. På området oroar också EU:s utvidgning där allt fler viljor och intressen gör det svårare att enas. Finanskrisen har inte verkat stärkande på unionen.

Den förra försvarsberedningen identifierade till exempel CFE-avtalet som en centralt för europeisk säkerhet och ansåg det mycket viktigt att avtalet inte försattes ur spel. Inom militär planläggning benämner man ett kriterium liknande detta som den förra försvarsberedningen satte upp, som en indikator. Infaller indikatorn utlöser det en åtgärd för att hantera det nya läge som då uppkommer.

Redan en vecka efter att beredningen lämnat sin rapport då Ryssland frånträdde avtalet. Under våren, parallellt med ”ryska påsken”, genomförde Ryssland en storövning i Svarta Havs-området. Övningen borde ha anmälts i enlighet med Wiendokumentet, men så skedde inte då Ryssland inte ansåg det nödvändigt. Den gångna veckan började ryska media publicera artiklar som utmålade Open Skies-överenskommelsen om spaningsflygningar över deltagarländer i avtalet som del av rustningskontroller, som något västmakterna använder för att kartlägga Ryssland. Det är en retorik som påminner om hur man tidigare omtalat CFE-avtalet och Wiendokumentet.

Alla dessa tre avtal syftande till ökad säkerhet i Europa omnämns också i den nuvarande beredningens rapport. Däremot drar man inga slutsatser utifrån CFE-avtalet, som var ”centralt för europeisk säkerhet” nu i det närmaste upphört, utan beskriver att man måste eftersträva att modernisera detta avtal, liksom Wiendokumentet. Open Skies konstaterar man helt enkelt ”har fungerat förhållandevis väl” trots vissa kompliktioner kring ”Cypernfrågan”. CFE, Wiendokumentet och Open Skies beskrivs fortsatt som hörnstenar i europeisk säkerhet i rapporten, men vad blir slutsatsen när hörnstenarna inte längre ligger på plats eller börjar sjunka i marken?

Fortsatt på temat Ryssland, som efter vårens nyhetsrapportering ändå får anses som den mest centrala delen i rapporten, återfinner man naturligtvis beskrivningen hur Ryssland rustar från en låg nivå – fundamental i moderat försvarspolitik. Dock är rapporten här betydligt närmare sanningen då den beskriver hur den låga nivån faktiskt inföll för över tio år sedan. Detta understryks för övrigt också av Mike Winnerstig i en intervju i Studio Ett.

Sverige och Norden

En passage man kan förvånas över hur den slapp igenom i rapporten är ”Frankrike planerar att ligga kvar på ungefär samma utgiftsnivå vilket i praktiken innebär en successiv urgröpning av försvarsbudgeten.” Att så skulle vara fallet för den svenska försvarsbudgeten har regeringen idogt förnekat de senaste åren.

Försvarsberedningen nämner av förklarliga skäl heller inget om det stora vägval som Sverige står inför och som kommer att bli nästa stora debattfråga, nämligen huruvida Sverige ska gå med i NATO eller stå kvar utanför varvid en mycket omfattande satsning på försvaret måste ske. Vad man däremot skriver är att man anser att ”samarbetet med NATO bör fortsätta utvecklas inom ramen för det svenska partnerskapet. Sveriges samarbete med NATO begränsas ytterst av att vi inte åtar oss försvarsförpliktelser”. Envar som idag verkar i Försvarsmakten vet att det inte finns så mycket mer utvecklingsmöjligheter i NATO-samarbetet. Sverige är inte sällan mer NATO-kompatibelt och drillat i procedurer än många NATO-länder. Utvecklingsmöjligheterna existerar politiskt på pappret, men föga i verkligheten.

”Försvarsberedningen ser stora möjligheter till ett än mer fördjupat nordiskt samarbete – både civilt och militärt. Inom försvarsområdet finns, utifrån ett svenskt perspektiv, egentligen inga andra begränsningar än att samarbetet inte innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser. Ett fördjupat nordiskt samarbete stärker både det nationella försvaret såväl som för förmågan att genomföra insatser i närområdet och utanför närområdet. Det ligger i Sveriges intresse att samarbetet med de baltiska staterna utvecklas även inom det försvarspolitiska området.”

När Försvarsberedningen så rekommenderar ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete blir det också något av en utopi. Norge och Danmark är som bekant NATO-medlemmar med strukturer som av naturliga skäl bygger på just NATO. En parallell nordisk försvarsplanering blir mycket svårhanterlig när Sverige och Finland som icke-medlemmar inte är betrodda och samtidigt är det svårt att begära att Norge och Danmark ska lägga ner avsevärda belopp på materielanskaffning för att bygga parallella strukturer i syfte att Sverige och Finland också ska kunna känna sig delaktiga.

En rekommendation från Försvarsberedningen, vilken faktiskt lanserades från moderat håll under våren är en gemensam nordisk incidentberedskap (denna har tidigare definierats som jaktflyg). Även denna rekommendation kan innebära politiska poäng på pappret, men visar sig i verkligheten vara helt orealistisk när man granskar grundläggande faktorer som avstånd, lagstiftning, resurser, regelverk och intresseområden. Det förvånar att man fortfarande driver frågan. Däremot bör man självfallet sträva efter möjligheten att utbyta information och att enklare kunna passera gränser vid insatser då det i grunden handlar om gemensamma nordiska intressen.

Man måste också inse att ett ökat svenskt samarbete med grannländerna och framförallt åtaganden i form av ”luftrumsövervakningen” på Island och det här föreslagna fördjupade försvarspolitiska samarbetet med de baltiska staterna, ställer Sverige på brantare kontrakurs mot Ryssland. Moraliskt är åtagandena berömvärda, men är detta något vi är beredda i Sverige att ta konsekvenserna av?

Att solidaritetsförklaringen, nordiskt försvarssamarbete och att inte vara medlem i NATO inte går ihop är nu något som även media börjat uppmärksamma vilket synts på rad ledarsidor den senaste tiden. Även bland NATO-länderna börjar man nu tröttna på den svenska mentaliteten att försöka åka snålskjuts utan att själv bidra. Att inte ta en klar ställning är det farligaste alternativet, och därför är det ju inte utan viss irritation man läser rätt utförliga beskrivningar och resonemang i ”Vägval i en globaliserad värld” om Lissabonfördraget och NATO-medlemskap, men som sedan inte mynnar ut i något alls. NATO-medlemskapet är en debatt som nu dragit igång och så smått accelererar. För att sticka ut hakan: Det skulle faktiskt förvåna mig om Sverige inte är NATO-medlem inom fem år.

”Vägval i en globaliserad värld” är som sagt en positiv överraskning jämfört med tidigare farhågor. Med risk för att bli klassad som vurmande för Sverigedemokraterna, måste jag ändå säga att den största överraskningen faktiskt var den av Sverigedemokraterna anförda avvikande meningen, redovisad i slutet av rapporten tillsammans med meningar från Folkpartiet och Vänsterpartiet. Man tar upp aspekter som i övrigt missats i omvärldsbeskrivningen, t ex att den huvudsakliga oppositionen mot president Putin är kommunisterna – inte liberala krafter, hur världen påverkas vid en allians mellan Kina och Ryssland, och behovet av lagändringar för att möjliggöra ökad nordisk försvarsplanering/samverkan och gemensamma övningar. Alla tre utgör frågeställningar jag faktiskt hade förväntat mig att läsa i den gemensamma delen av Försvarsberedningens rapport.

Nu blir det sommaruppehåll för Försvarsberedningen innan man tar tag i nästa del av arbetet, nämligen att analysera vilka konsekvenser ”Vägval för en globaliserad omvärld” får för det framtida svenska försvaret och vilka rekommendationer som därmed ska lämnas inför försvarsbeslutet 2015.

Morgondagen kommer sannolikt att bli ännu en höjdare i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten när Folk och Försvar håller seminarium om Försvarsberedningens rapport. Därefter lär det dröja till Almedalsveckan innan försvarsfrågorna är ordentligt på tapeten igen – såvida inget oförutsett dyker upp. Det är ju trots allt bara en prognos som gäller överskådlig framtid.

För vidare läsning rekommenderas tidigare försvarsberedningsledamoten (mp) Annika Nordgren-Christensens inledande analys av den nya rapporten.

Tidigare ledamoten av Försvarsutskottet Rolf K Nilsson (m) om rapporten


För övrigt undrar jag fortfarande vilka vägval rapportens titel syftar på. Är det Sveriges kommande vägval, vilka vägval de i rapporten omnämnda länderna gjort eller något helt annat?

Årets mest intressanta säkerhetspolitiska bild? Uppdaterat 4/6 15.00

Årets mest intressanta bild i kategorin svensk säkerhetspolitik torde vara denna som utgjort kvällens snackis på Twitter, sedan Twitterkontot @Reservofficer1 tipsade om den.

Vad som syns på bilden är en karta över östra och norra Europa ur ryskt perspektiv och rutter för det ryska strategiska bombflyget. Precis som även Observationsplatsen skriver, är detta inte osannolikt jsut långfredagens händelser (ryska påsken) som syns i Östersjön – för det är väl den enda gången något liknande detta har inträffat de senaste åren…?

Utifrån bilden går en hel del intressant information att utläsa, varav Observationsplatsen tar upp några aspekter. Det torde därutöver också framgå med all önskvärd tydlighet vilken omväg det är att ta sig runt Finland och Sverige om man vill verka mot mål i Norge och i Nordatlanten. Naturligtvis gäller även vice versa. Detta var högaktuellt under det kalla kriget och en anledning till västmakternas starka intresse av ett starkt svenskt försvar, men som synes har de geografiska förutsättningarna inte förändrats, även om skjutavstånden för kryssningsrobotar ökat. Man behöver alltså inte befinna sig nära sitt mål, men däremot på kurs mot målet vid avfyrning för att inte robotens prestanda ska begränsas i onödan.

För den i ryska mindre bevandrade meddelas i bilden att reportaget är från Saratov Oblast, vilket är var det ryska strategiska bombflyget är baserat. Överst på kartan kan man utläsa ”färdplan”


Stillbilden är i tagen från ett TV-reportage från det ryska försvarsministeriets egen tv-kanal, Zvezda om den beredskapsövning för det strategiska bombflyget som genomfördes parallellt med flygövningen Ladoga, respektive den försvarsmaktsgemensamma beredskapsövningen vid Svarta Havet. På bilden beskriver chefen för det strategiska bombflyget, generalmajor Anatolij Zhiharev, den pågående verksamheten. Detta tv-inslag har det skrivits om tidigare på WW, men då ur aspekten att belysa att man sedan länge lämnat den ”låga nivån” som så ofta omtalas i svensk försvarsdebatt då inslaget bl a visar lufttankning med strategiskt bombflyg i mörker, vilket kräver sin pilot.

Som alltid med information av detta slag bör man värdera vad som är information respektive desinformation.

Senare idag kommer ett inlägg om Försvarsberedningens rapport.

Uppdatering 3/6 20.00: Inte helt oväntat uppmärksammar nu SvD den ovan nämnda bilden och tv-inslaget. Tyvärr utan att nämna ”@Reservofficer1” som på Twitter var den som uppmärksammade det hela.

Uppdatering 4/6 15.00: Även Aftonbladet uppmärksammar nu Zvezda-reportaget och ger dessutom verderbörlig cred till @Reservofficer1.

Det kom ett fartyg från en låg nivå (Uppdaterat)

Just nu pågår ett ryskt örlogsbesök i vår huvudstad. Det är den ryska korvetten Stereguschchy som besöker Sverige. Ett nytt toppmodernt fartyg som kommer från en låg nivå om man ska använda de nya moderaternas benämning på allt som har med Rysslands väpnade styrkor att göra.

Fick lite tid över under dagen och tog en tur förbi strömmen där det ryska örlogsfartyget låg ute på boj i det fina vädret. Avsikten var att ta ”barkassen” ut till fartyget för att studera det även från insidan. Dessvärre var köerna rätt långa så det fick enbart bli några bilder tagna från land där även fartygets orkester(!) underhöll besökarna innan båten ut till fartyget avgick. Många ryska sjömän sågs även på stan under dagen.

Fartyget som är 105 meter långt och deplacerar runt 2000 ton är mer att betrakta som en fregatt än en korvett är som alla ryska örlogsfartyg fullbestyckad med den senaste och moderna materielen, trots att den kommer från en mycket låg nivå. Fartget är utrustad med en helikopterhangar där man huserar en Ka-27 helikopter för ubåtsjakt och måldata.

På backen står en A-190 artilleripjäs med en kaliber av 100mm som kan användas även för kustbeskjutning. På de två första fartygen i serien finns även en Kashtan (Close in weapon system). På de efterföljande fartygen i serien har man i stället valt att montera en VLS-kanister för lv-robotar av typen 9M96E/M som är en variant av S-400 roboten men med kortare räckvidd alternativt 9M100.

På fartyget finns även en mäng avancerade sensorer i form av spaningsradar med 3D kapacitet, eldledningsradar för artilleri samt avancerad signalspaningsutrustning. Givetvis finns även sjömålsrobotar i form av underljudsroboten SS-N-25 Switchblade (väldigt lik vår egen RB-15) eller den betydligt mer avancerade SS-N-27 (Klub) med hög överljudskapacitet.

Mycket mer kan givetvis sägas om detta fartyg som kom från en låg nivå, men det får ni söka själva på nätet. Bloggrannen Oplatsen är alltid en bra start när det gäller rysk materiel.

För er försvarsmaktsanställda som kan komma loss från ert arbete under morgondagen så har ni möjlighet till en särskild visning av korvetten Stereguchshy mellan kl 1400-1600. Transport till fartyget utgår då från Stadsgården där HMS Sundsvall kommer att ligga förtöjd.

Uppdaterat: Bloggkollegan Oplatsen har nyss publicerat ett nytt inlägg med koppling till ryska påsken. Man måste titta på kartbilden noggrant för att hitta Sverige. Men har man gjort det kan man se flygrutten som SvD rapporterade om från ”ryska påsken”.

Här kommer några bilder som togs under dagen.

Den ryska versionen av Långfredagsflygningen mot Sverige

Chefen för det strategiska bombflyget redovisar omfattningen av övningen i slutet av mars. Notera flygrutten ut över Finska viken mot Sverige. Via twitterkontot @Reservofficer1 dök i kväll en mycket intressant bild upp. Den visar ett stillbild ur ett reportage i den ryska tvkanalen TvZvezda där en generallöjtnant i flygvapnet redogör för genomförd övningsverksamhet, troligtvis i […]

Försvarsberedningen = Mellanmjölk och Lätt&Lagom?



I slutet av innevarande vecka kommer försvarsberedningen att redovisa resultatet av sin omvärldsanalys, det första steget i arbetet som ska utgöra grunden för ett nytt försvarsbeslut. 

Arbetet har som bekant pågått ända sedan förra sommaren under ledning av nymoderaten Cecilia Widegren. Att just Widegren fick uppgiften att leda beredningen har många tagit som intäkt för att det hela handlar om att utföra ett beställningsjobb åt den moderatledda regeringen. Något man är benägen att hålla med om när man följt Widegrens aktiviteter och uttalanden runt svensk försvars- och säkerhetspolitik. Cecilia Widegren får nog betraktas som en av de mest lojala nymoderater Reinfeldt förfogar över då hon aldrig devierat en enda grad från regeringens officiella linje i försvarspolitiken. Förtroendet för Widegren är delvis på grund av just det mer eller mindre lika med noll. Bland annat genom debattartiklar som den här där hon bitit märke i att ”vår försvarsförmåga är bättre idag än vad den varit på 10–20 år”. Ett svar hon skrev till denna artikel som i sammanhanget nog får betraktas som mer saklig och korrekt än Widegrens svar..

Enligt medias rapportering pågår just nu en omfattande kohandel för att samtliga ledamöter i försvarsberedningen ska kunna skriva på dokumentet och således stå bakom innehållet som ska redovisas på fredag. Med diametralt skilda uppfattningar om framför allt Ryssland och den militära förmågeuppbyggnad som nu pågår kan arbetet inte bli annat än svårt att hantera inom beredningen. I synnerhet då Moderaterna konstant använder mantrat att allt i Ryssland sker ”från en mycket låg nivå” samtidigt som Socialdemokraterna och Folkpartiet gör en helt annan bedömning innebär att utfallet kommer att bli mycket intressant att läsa. Det är svårt att se att Peter Hultqvist skulle falla till föga för ordförande Widegrens låga nivå.

Med anledning av försvarsberedningens kommande rapport så skriver Stefan Ring och Lars Fresker i dag en mycket bra artikel där de tar upp ett problemområde som politikerna alltid fastnar i, närmare debatten om hot. Ett ämne som för våra politiker tyvärr förvirrar mer än leder till något konstruktivt. Skribenterna gör en mycket intressant liknelse med pyromanen som flyttar in i grannhuset. En liknelse som de flesta sannolikt kan ta till sig, kanske även politikerna.

”Debatten kring hotbilder gör att diskussionen kring försvaret blir förvirrande. Många av de risker vi står inför idag kan inte fångas i en klassisk hotmodell. Däremot bör försvars- och säkerhetspolitik fortfarande ses som statens omistliga kärnuppgift.”

Försvarsberedningen har i samband med sitt arbete att ta fram rapporten gjort en mängd resor, bland annat till Ryssland. Efter dessa resor har ett och annat märkligt uttalande levererats, något vi kommenterat tidigare på bloggen. Men frågan är om alla dessa resor man gjort verkligen har gjort någon nytta? Tidigare moderata ledamoten i försvarsutskottet Rolf K Nilsson gav för en tid sedan sin egen syn på just detta och även en hel del annat på sin blogg. Ett mycket läsvärt inlägg.

Förra hösten gjordes här på bloggen en enklare analys av ledamöterna i beredningen där man fick röd eller grön stämpel beroende på om ledamoten bedöms ha den politiska ambitionen att satsa på försvarsfrågan även i budgetsammanhang (grön), eller om ledamoten utgör en uppenbar risk för en fortsatt försvagning av Sveriges försvar (röd). När vi i dag gör samma analys kan man hoppas på att samtliga (s)-ledamöter går i Peter Hultqvist spår, och således får gröna stämplar. Mycket tyder på detta när man läser de tre ledamöternas gemensamma debattartikel i SvD. Min tidigare tes om att Staffan Danielsson även i fortsättningen får betraktas som rödstämplad då bedömningen är att han och Centern kommer att gå på Moderaternas linje. Detta har tyvärr stärkts ytterligare den senaste tiden efter att följt debatten. Staffan har tyvärr en tendens att aldrig ta ett tydligt ställningstagande, framför allt går han aldrig mot regeringens nuvarande linje i försvarsfrågan vilket är mycket olyckligt. Han borde i stället gjort gemensam sak med Allan Widman och Folkpartiet.

Med detta som utgångspunkt, samt medias senaste rapportering om att det pågår kompromissande ända in i kaklet stärker tyvärr tesen att det kommer bli en mycket urvattnad och intetsägande rapport som kommer att kunna liknas med en kasse med Mellanmjölk och Lätt & Lagom.

Men som så många gånger tidigare, låt oss hoppas att den analysen är fel och att vi blir positivt överraskade.

Media: SvD,
Bloggar: Försvars & Säkerhet, Sjätte mannenRolf K Nilsson,
Myndigheter: Försvarsdepartementet

Nils Ferlin i Husby

  Jag var en av dem som en natt i maj 1814 stormade Pantheon och kastade Voltairs benknotor på avstjälpningsplatsen vid Barrière de la Gare. Det gjorde jag inte för kyrkans skull eller för Frankrikes utan bara för det att jag tyckte det var så helvetes roligt. Mer behöver inte sägas…..