Försvarsmakten anmäler SvD

Den kom som ett brev på posten, anmälan mot SvD för uppgifterna som publicerades i samband med den ryska långfredagsflygningen där strategiska bomplan av typen Tu-22 M3 genomförde det som bedömdes som anfallsföretag mot mål i Sverige och vår egen incidentberedskap stod kvar på marken.

Den observante läsaren av försvarsrelaterade texter på nätet har förmodligen uppmärksammat samma sak som undertecknad gjorde för en tid sedan. Det var inte SvD som avslöjade att incidentberedskapen inte fanns tillgänglig dygnet runt, året runt. Redan i januari avslöjande nämligen förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson i en egen debattartikel på newsmill dessa förhållanden. När en f.d. överbefälhavare skriver om en sådan sak kan man nästan utgå från att någon djupare källkritik inte är nödvändig. Detta var alltså flera månader innan SvD skrev om samma sak i samband med de ryska bombflygets övningar under påskhelgen.

Men i sammanhanget kan man faktiskt fråga sig vad som är hemligt, och för vem det är hemligt? Ånyo får man nog låna Wiseman’s beteckning PH (Pinsamt Hemligt), en klassificering som syftar på att man undanhåller uppgifter från svenska folket som är jobbiga att hantera och jobbiga att behöva kommentera, framför allt för våra försvarspolitiker. För de flesta andra aktörer är uppgifter som dessa med stor sannolikhet redan kända, åtminstone för de militära aktörerna i vårt närområde.

Att en flygning med jakteskorterade Tu-22M3 genomfördes kan omöjligt vara hemligt. Det var Ryssland själva som flög. De baltiska länderna följde flygföretaget via radar och skickade upp NATO:s incidentrote som står i ständig beredskap i Baltikum. Då återstår således bara svenska folket.

Att flygningen med stor sannolikhet var riktade not mål i Sverige kan heller inte vara hemligt, även om undertecknad fram till för någon dag sedan bedömde att just den informationen kunde vara oerhört känslig. Detta med anledning av att just sådan information enbart kan erhållas via mycket unika källor. Den uppfattningen fick jag revidera kraftfullt så sent som i söndags då signaturen Reservofficer1 mycket förtjänstfullt hittade en bild från ett TV-inslag från den ryska kanalen Zvezda. Efter att ha sett detta inslag finns anledning att omvärdera den uppfattningen. Kartan visar nämligen tydligt de flygrutter som SvD rapporterade om efter långfredagsflygningen. Flygföretaget över Östersjön visar på bilden att rutterna som delar upp sig norr om Gotland slutar med två punkter, vad nu det kan innebära…. Således är inte längre detta heller att betrakta som någon hemlig information, inte för andra än svenskarna, och möjligen i kategorin PH.


Återstår gör då uppgifterna om vår egen incidentberedskap och dess brister som framkommit i media, och som militära såväl som politiska företrädare även har bekräftat i efterhand. Det kan möjligen vara detta man kan diskutera huruvida det är att betrakta som  känsliga uppgifter. Men frågan är ånyo, för vem? Som Wiseman beskriver i sitt senaste inlägg så är kartläggning av den så kallade normalbilden en prioriterad verksamhet vid all militär verksamhet och i alla typer av arenor. Kan det möjligen vara av samma anledning även Sverige inom Försvarsmakten har en avdelning med benämningen MUST? Wiseman skriver följande tänkvärda rader i sitt inlägg.

Utifrån vårt agerande i Sverige bygger våra grannländer och andra aktörer sin normalbild av Sverige precis på samma sätt som vi gör i Sverige om dem. Det sker företrädesvis genom radar- och signalspaning. 

Sålunda är det ingen större hemlighet för våra grannländer, inklusive Ryssland vilken beredskap Sverige normalt har med sitt jaktflyg. Man har med största sannolikhet en mycket god uppfattning om det. De enda som inte har haft någon kännedom om hur beredskapen sett ut är de som är betjänta av den – det vill säga svenska folket. Det är ett tillstånd som är högst olyckligt.”

Debatten runt detta lär fortsätta och i väntan på den så kan ni passa på att läsa en mycket välskriven ledare signerat SvD:s PJ Anders Linder och därefter se nedanstående inslag från SVT. Av en ren händelse skrev jag häromdagen dessutom ett inlägg om läckor inifrån Försvarsmakten som av antalet läsare att döma väckt stort intresse.

Media: SvD, SvD ledarblogg, SR, SVT, Aft, GP

Den tveeggade hemligstämpeln

Idag meddelades att Försvarsmakten polisanmäler såväl Svenska Dagbladet som Sveriges Television för publicerande av uppgifter i anslutning till det som kommit att kallas ”ryska påsken”, det vill säga den nattliga ryska flygövning med strategiskt bombflyg som genomfördes under långfredagen i svensk flyginformationsregion och där SvD kunde meddela att Sverige inte hade någon jaktincidentberedskap tillgänglig. I fallet med SvD gäller anmälan lämnande av uppgifter till journalisten Mikael Holmström och med SVT gäller det uppgifterna att Sverige endast har incidentberedskap med jaktflyg ca 60 timmar i veckan (dagtid enligt SVT Aktuellt ikväll). I samband med anmälan har Försvarsmakten enligt SvD gått igenom en rad olika media och däribland försvarsbloggarna, så man kan nog lugnt utgå från att denna blogg är en av dem som granskats.

Att anmälan görs kommer inte som en överraskning. Jag skrev redan i det första inlägget om ryska påsken att jag höll det för troligt att en anmälan skulle komma att ske just med tanke på hur viktig den svenska incidentberedskapen är för rikets säkerhet.

Tyvärr blir ofta hemligstämpeln missbrukad. Försvarsmakten har en policy om att inte tala om incidentuppdragen, vilket är högst olyckligt då det är en oerhört central del av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är genom incidentuppdragen vår säkerhetspolitik ytterst manifesteras och det är genom incidentuppdragen som Sverige bygger en stor del av kunskapen om vad som händer i närområdet och där man upptäcker förändringar i det som kallas normalbilden. Normalbilden är den verksamhet som normalt bedrivs av våra grannländer och andra aktörer som har intressen i vårt närområde – till exempel Östersjön. Vilken beredskapsgrad svenska stridsflygplan har för tillfället är av naturliga skäl omgärdat med sträng sekretess och det gäller naturligtvis också vilken beredskap man har i framtiden.

Utifrån vårt agerande i Sverige bygger våra grannländer och andra aktörer sin normalbild av Sverige precis på samma sätt som vi gör i Sverige om dem. Det sker företrädesvis genom radar- och signalspaning.

Sålunda är det ingen större hemlighet för våra grannländer, inklusive Ryssland vilken beredskap Sverige normalt har med sitt jaktflyg. Man har med största sannolikhet en mycket god uppfattning om det. De enda som inte har haft någon kännedom om hur beredskapen sett ut är de som är betjänta av den – det vill säga svenska folket. Det är ett tillstånd som är högst olyckligt.

Att döma av opinionen och det oerhörda mediala trycket efter SvD:s artikel har det också varit så att såväl allmänhet som politiker levt i fullständig okunnighet om vad deras försvar egentligen levererar och kan leverera. Uppenbarligen hade man en helt annan bild och det är sannolikt också därför frågan inte har dött. Det är också en fråga som har svängt opinionen i försvarsfrågan. Över en natt skedde mycket stora förändringar i opinionssiffrorna kring frågor som försvar och NATO. De som drabbats hårdast av detta är Moderaterna som under sin regeringstid gjort allt för måla upp en bild av försvaret som många av de försvarsanställda har mycket svårt att känna igen sig i.

Samvetsfrågan är då vilket som orsakat störst men för Sverige – att för allmänheten låta påskina att det finns en beredskap som inte finns eller att berätta det som andra länder och deras försvarsmakter redan vet – att beredskapen inte alls ser ut som man offentligt gjort gällande.

Det är en fråga som var och en bör fundera över. Likaså bör man som del i källkritiken ställa sig frågan om långfredagen var en engångshändelse eller om det är något som inträffat flera gånger. Frågan man defintivt bör ställa sig är om SVT:s uppgifter om endast 60 h jaktincidentberedskap per vecka stämmer, vilket man nog kan utgå ifrån att de gör med tanke på anmälan, vilket skydd har Sverige i så fall mot exempelvis terrordåd liknande 11:e september 2001? Min gissning är att ”ryska påsken” kommer att få betydelse som Georgienkriget för svenskt försvar. Det finns ett före och ett efter i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Vi får se var justitiekanslern landar i sin bedömning avseende den anmälan Försvarsmakten gjort till Säkerhetspolisen och som chefsåklagare Thomas Lindstrand lämnat till justitiekanslern. Måhända kommer även justitiekanslern fram till att det rör sig om information som framförallt varit PH. Pinsamt Hemlig.

Det lär bli anledning att återkomma i denna fråga.

Media: SvD, SvD ledarblogg, SvD LedareSR, 2SVTAft, Aft ledarkrönika GP, Resumé

Läs även Skipper om läckor inifrån Försvarsmakten där han berör vilken information man använder på försvarsbloggar. Läs även den första artikeln som beskrev att Sverige inte har jaktincidentberedskap dygnet runt.

Bloggar om anmälan: 6:e mannen, Skipper om FM anmälan

Frikoppla försvaret från hotbilden

Igår deltog jag i Folk och Försvars seminarium ”Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport – analys och kommentarer” på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Min kollega i Kungl Krigsvetenskapsakademien, Johan Wiktorin, IKFF:s Josefine Karlsson och jag kommenterade beredningens rapport efter presentationen av beredningens ordförande, Cecilia Widegren. Passet efter gav beredningens ledamöter – samtliga utom Peter Rådberg (MP) som är på […]

Pass viktigare än säkerhetspolitik?

Igår och idag skriver svenska medier spaltmeter om hur utrikesminister Carl Bildt stoppade vid gränsen mellan Norge och Ryssland för att han glömt sitt diplomatpass hemma i Sverige. Bildt, liksom sina kollegor i grannländerna, befann sig i Kirkenes för Barentsmötet och avsåg passa på att besöka 1500-talskyrkan Boris Gleb på den ryska sidan gränsen, men stoppades av ryska gränsvakter då han saknade pass. Inga konstigheter med det, tyckte även Bildt.

Om detta skrivs alltså en uppsjö artiklar i svenska media. Men, precis som Observationsplatsen konstaterar, skrivs inget om den ryske premiärministern och tidigare presidenten Medvedevs uttalande vid samma möte om hur Ryssland ser på ett eventuellt svenskt och finskt NATO-medlemskap. Så vitt jag vet är det endast gratistidningen Metro och SvD som uppmärksammat uttalandet, men i mindre grad än diplomatpasset.

En av anledningarna till att Sverige under det kalla kriget aldrig ansökte om NATO-medlemskap torde ha varit att detta mycket väl kunde ha föranlett en sovjetisk annektering av Finland eller intervention i stil med Ungern 1956, vilket varken låg i svenskt, amerikanskt eller något annat västlands intressen.

Idag är fönstret för ett NATO-medlemskap för såväl Sverige som Finland mer öppet. Därmed absolut inte sagt att så kommer att förbli. Ett brådstörtat NATO-medlemskap i osäkrare internationell situation kan mycket väl få destabiliserande följder. Ryssland kommer av fullt naturliga skäl inte att uppskatta att Sverige och Finland blir NATO-medlemmar.

I samband med U-137 kritiserades den borgerlige försvarsministern Torsten Gustafsson av Olof Palme för att ha sagt att det inte råder någon tvekan om var vi hör hemma säkerhetspolitiskt även om vi är neutrala (det vill säga NATO). Det var ett uttalande som gick stick i stäv med den av Sverige och Palme tidigare förda öppna alliansfriheten och neutraliteten som samtidigt kombinerades med ett tätt samarbete med USA och NATO i hemlighet. För Sovjetunionen rådde det dock inga större tvivel om var Sverige hörde hemma.

Idag råder det absolut inget tvivel om var vi hör hemma, varken för Sverige, NATO eller Ryssland. Redan Sveriges agerande till stöd för Baltikum avseende militär förmåga samt luftrumsövervakningen på Island gör att vi gjort ett tydligt ställningstagande och i högre grad ”stöter” oss med rysk säkerhetspolitisk vilja. Det är något vi måste vara medvetna om.

Såsom påpekats i rapport efter annan kommer Sverige inte att kunna stå utanför en kris eller konflikt i Norden eller runt Östersjön vare sig vi vill eller inte och frågan om NATO-medlemskap blir därmed mer en fråga om huruvida vi vill vara förberedda utifall en krissituation mot förmodan skulle uppstå, samt ha inflytande i hur NATO styrs. Det är därför välkommet att kristdemokrater idag driver frågan vidare på SvD Brännpunkt. Frågan om ett NATO-medlemskap förtjänar att debatteras och tydligare belysas då den idag hämmas av såväl beröringsångest som mytbildning.

SR, SVT, DN, SvD, Aft, GP, SSV

Ryssland villkorar svensk säkerhetspolitik

Försvarsberedningens rapport som släpptes förra veckan har kommenterats av flera bloggrannar. Mycket är sagt, men det intressanta är rapportens giltighet med sin samtid. Den förra Försvarsberedningens rapport blev ganska omgående inaktuell och förde allt snabbare en borttynande tillvaro medan Ryssland började agera alltmer agressivt i sin utrikespolitik samtidigt som rustningsplanerna överträffar varandra, år efter år. […]

Försvarsberedningens öden och äventyr – del 6 Analys & Kommentar

På det hela taget är Försvarsberedningens rapport Vägval i en globaliserad värld en välskriven och nyanserad produkt. Beredningen använder motsvaranade rapport från 2007 som referens, vilket är bra. Bilden som Försvarsberedningen tecknar har sannolikt ett brett stöd. Tillvaron har blivit mer komplex och svårförutsägbar, riskerna flera och osäkerheten kring Ryssland har ökat. Receptet är, som […]

Intryck av Försvarsberedningens vägval

(Tyvärr ett mycket långt inlägg. Rapporten är trots allt på 249 sidor)

I fredags avverkades en av de större milstolparna inför 2015 års försvarsbeslut då Försvarsberedningen presenterade sin omvärldsanalys ”Vägval i en globaliserad värld”. Mycket har hänt i världen sedan den förra försvarsberedningen och det förra försvarsbeslutet. Först och främst Georgienkriget, som gav direkt svar på det då formulerade lackmustestet och som fick Ryssland att än mer accelerera sin försvarsreform. En annan större händelse som tagit världen med storm har varit den ännu pågående arabiska våren.

Svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik har det senaste decenniet drastiskt förändrats, såväl i handling som i skrift. Alltför lever fortfarande kvar i tron att det ska handla om neutralitetslinjen, vilken sedan länge är borta medan alliansfriheten på pappret lever kvar. Överskådligast formuleras förändringarna i det förra försvarsbeslutet (inriktningspropositionen) av Bo Hugemark i boken ”Till bröders hjälp” (mina understrykningar):

”För det första sägs här för första gången i modern tid i ett regeringsdokument att vi är beroende av hjälp utifrån om vi hotas eller angrips;
För det andra avfärdar vi här uttryckligen möjligheten att försöka stå utanför en konflikt i närområdet;
För det tredje uttalar vi också möjligheten att ge militärt bistånd till andra länder i en sådan konfliktsituation.”

Sådan är verkligheten idag och det är viktigt att bära detta i åtanke både när man diskuterar svensk försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, såväl som när man läser ”Vägval i en globaliserad värld”.

På det hela taget är jag positivt överraskad över rapporten i sin helhet. Jag befarade något blekare. I mångt och mycket påminner rapporten om den tidigare försvarsberedningens rapporter, där de största skillnaderna är att denna rapports syn på Ryssland av förklarliga skäl svartnat något liksom att synen på EU som lösningen på alla säkerhetspolitiska problem tonats ned något.

Baltikum

En av rapportens stora svagheter är att försvarsberedningen inte besökt Baltikum i sitt arbete. Baltikum tas upp i rapporten, men inget besök har gjorts där för att fördjupa bilden. Det är mycket olyckligt. Dels utifrån vår uttalade solidaritetsförklaring, men framförallt för att just Baltikum och Östersjön kommer att utgöra och utgör tyngdpunkten i svensk försvarsplanering och våra säkerhetspolitiska intressen. Sverige kommer på grund av sitt geografiska läge aldrig att kunna stå utanför ett försämrat säkerhetsläge eller konflikt i Baltikum (Se bara bilden från ”ryska påsken” över det strategiska bombflygets uppdrag). Av den anledningen hade det varit värt att liksom för övriga nordiska länder, samt Ryssland och USA, teckna en mycket utförligare bild av de baltiska länderna.

Koncensus och subjektivitet

En av försvarsberedningens stora nackdelar är dess bundenhet till respektive partis linjer. Oberoendet är kraftigt inskränkt och det blir trots alla konsulterade experter i hög grad en partipolitiskt färgad bild som tecknas. Häromdagen kunde man se kontot (M)försvarsosäkerhetsp (sannolikt administrerat av försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren) meddela ”Försvarsberedningens Rysslandsanalys i linje med den analys alliansregeringen gjorde 2009, sid 23-27”, vilket väl också var i linje med mångas förväntningar på försvarsberedningens rapport.

Koncensusformens stora nackdelar blir att många delar med avsikt blir så intetsägande att alla kan tolka in sin egen verklighet i det skrivna, vilket vi fått ta del av i veckan i medias rapportering om utdragna och hårda diskussioner om formuleringarna om Ryssland. Utifrån den slutliga rapporten kan t ex Folkpartiet anföra sin linje om att utvecklingen i Ryssland ger skäl till ökade försvarsanslag, medan Vänsterpartiet kan använda samma stycken för att sänka försvarsanslagen och Moderaterna för att behålla nuvarande nivå.

Centralt för Försvarsberedningen och rapporter av det här slaget blir därmed begreppet ”överskådlig tid/framtid”. Ett i allra högsta grad subjektivt begrepp som därmed erbjuder alla möjligheten att tolka det till sin fördel. Det är inte för inte som begreppet förekommer inte mindre än 25 gånger i rapporten. När Försvarsberedningen då i sin slutsats på sidan 221 skriver att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid” inbjuder det till vitt skilda tolkningar. Vad är överskådlig tid i ett underrättelseperspektiv? För mig handlar det om enstaka månader till något år beroende på hur vi dessutom ska definiera ett angrepp. Tilläggas bör dock att jag finner ett ”enskilt militärt väpnat angrepp på Sverige” helt otänkbart.

Ändå måste man ha i åtanke att vi aldrig kan förutsäga något med den precision som det ges sken av i försvarsberedningsrapporter. 9/11, Georgienkriget och den arabiska våren är alla exempel på detta och där i alla fall de två förstnämnda fått mycket långtgående konsekvenser för svenska utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. I ett flertal rapporter genom åren har det varnats för konsekvenserna av miljöförstöring som konfliktskapande, vilket vi dock fortfarande har att möta i verkligheten. Därmed inte sagt att detta vidgade hotbegrepp är fel, men är det relevant inom den utredda försvarsbeslutsperioden?

Många gånger förväntar man sig också ett fortsatt resonemang i de förhållanden som identifierats, men där koncensuskravet verkar ha satt stopp, t ex vad gäller NATO och EU:s roller och utveckling.

Lackmustest

Vi återfinner heller inte i denna rapport något nytt ”lackmustest” liknande det i från förra omgången och som visade sig vara inte bara en indikator på Rysslands vägval utan även EU:s förmåga till gemensam utrikes- och säkerhetspolitik utifrån en liberal modell. Här blev resultatet närmast chamberlainskt när man inte kunde enas om en gemensam linje och där enskilda länder direkt efter kriget ingick stora vapenkontrakt med Ryssland. Inrikespolitik gick före unionens gemensamma säkerhetspolitiska intressen. På området oroar också EU:s utvidgning där allt fler viljor och intressen gör det svårare att enas. Finanskrisen har inte verkat stärkande på unionen.

Den förra försvarsberedningen identifierade till exempel CFE-avtalet som en centralt för europeisk säkerhet och ansåg det mycket viktigt att avtalet inte försattes ur spel. Inom militär planläggning benämner man ett kriterium liknande detta som den förra försvarsberedningen satte upp, som en indikator. Infaller indikatorn utlöser det en åtgärd för att hantera det nya läge som då uppkommer.

Redan en vecka efter att beredningen lämnat sin rapport då Ryssland frånträdde avtalet. Under våren, parallellt med ”ryska påsken”, genomförde Ryssland en storövning i Svarta Havs-området. Övningen borde ha anmälts i enlighet med Wiendokumentet, men så skedde inte då Ryssland inte ansåg det nödvändigt. Den gångna veckan började ryska media publicera artiklar som utmålade Open Skies-överenskommelsen om spaningsflygningar över deltagarländer i avtalet som del av rustningskontroller, som något västmakterna använder för att kartlägga Ryssland. Det är en retorik som påminner om hur man tidigare omtalat CFE-avtalet och Wiendokumentet.

Alla dessa tre avtal syftande till ökad säkerhet i Europa omnämns också i den nuvarande beredningens rapport. Däremot drar man inga slutsatser utifrån CFE-avtalet, som var ”centralt för europeisk säkerhet” nu i det närmaste upphört, utan beskriver att man måste eftersträva att modernisera detta avtal, liksom Wiendokumentet. Open Skies konstaterar man helt enkelt ”har fungerat förhållandevis väl” trots vissa kompliktioner kring ”Cypernfrågan”. CFE, Wiendokumentet och Open Skies beskrivs fortsatt som hörnstenar i europeisk säkerhet i rapporten, men vad blir slutsatsen när hörnstenarna inte längre ligger på plats eller börjar sjunka i marken?

Fortsatt på temat Ryssland, som efter vårens nyhetsrapportering ändå får anses som den mest centrala delen i rapporten, återfinner man naturligtvis beskrivningen hur Ryssland rustar från en låg nivå – fundamental i moderat försvarspolitik. Dock är rapporten här betydligt närmare sanningen då den beskriver hur den låga nivån faktiskt inföll för över tio år sedan. Detta understryks för övrigt också av Mike Winnerstig i en intervju i Studio Ett.

Sverige och Norden

En passage man kan förvånas över hur den slapp igenom i rapporten är ”Frankrike planerar att ligga kvar på ungefär samma utgiftsnivå vilket i praktiken innebär en successiv urgröpning av försvarsbudgeten.” Att så skulle vara fallet för den svenska försvarsbudgeten har regeringen idogt förnekat de senaste åren.

Försvarsberedningen nämner av förklarliga skäl heller inget om det stora vägval som Sverige står inför och som kommer att bli nästa stora debattfråga, nämligen huruvida Sverige ska gå med i NATO eller stå kvar utanför varvid en mycket omfattande satsning på försvaret måste ske. Vad man däremot skriver är att man anser att ”samarbetet med NATO bör fortsätta utvecklas inom ramen för det svenska partnerskapet. Sveriges samarbete med NATO begränsas ytterst av att vi inte åtar oss försvarsförpliktelser”. Envar som idag verkar i Försvarsmakten vet att det inte finns så mycket mer utvecklingsmöjligheter i NATO-samarbetet. Sverige är inte sällan mer NATO-kompatibelt och drillat i procedurer än många NATO-länder. Utvecklingsmöjligheterna existerar politiskt på pappret, men föga i verkligheten.

”Försvarsberedningen ser stora möjligheter till ett än mer fördjupat nordiskt samarbete – både civilt och militärt. Inom försvarsområdet finns, utifrån ett svenskt perspektiv, egentligen inga andra begränsningar än att samarbetet inte innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser. Ett fördjupat nordiskt samarbete stärker både det nationella försvaret såväl som för förmågan att genomföra insatser i närområdet och utanför närområdet. Det ligger i Sveriges intresse att samarbetet med de baltiska staterna utvecklas även inom det försvarspolitiska området.”

När Försvarsberedningen så rekommenderar ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete blir det också något av en utopi. Norge och Danmark är som bekant NATO-medlemmar med strukturer som av naturliga skäl bygger på just NATO. En parallell nordisk försvarsplanering blir mycket svårhanterlig när Sverige och Finland som icke-medlemmar inte är betrodda och samtidigt är det svårt att begära att Norge och Danmark ska lägga ner avsevärda belopp på materielanskaffning för att bygga parallella strukturer i syfte att Sverige och Finland också ska kunna känna sig delaktiga.

En rekommendation från Försvarsberedningen, vilken faktiskt lanserades från moderat håll under våren är en gemensam nordisk incidentberedskap (denna har tidigare definierats som jaktflyg). Även denna rekommendation kan innebära politiska poäng på pappret, men visar sig i verkligheten vara helt orealistisk när man granskar grundläggande faktorer som avstånd, lagstiftning, resurser, regelverk och intresseområden. Det förvånar att man fortfarande driver frågan. Däremot bör man självfallet sträva efter möjligheten att utbyta information och att enklare kunna passera gränser vid insatser då det i grunden handlar om gemensamma nordiska intressen.

Man måste också inse att ett ökat svenskt samarbete med grannländerna och framförallt åtaganden i form av ”luftrumsövervakningen” på Island och det här föreslagna fördjupade försvarspolitiska samarbetet med de baltiska staterna, ställer Sverige på brantare kontrakurs mot Ryssland. Moraliskt är åtagandena berömvärda, men är detta något vi är beredda i Sverige att ta konsekvenserna av?

Att solidaritetsförklaringen, nordiskt försvarssamarbete och att inte vara medlem i NATO inte går ihop är nu något som även media börjat uppmärksamma vilket synts på rad ledarsidor den senaste tiden. Även bland NATO-länderna börjar man nu tröttna på den svenska mentaliteten att försöka åka snålskjuts utan att själv bidra. Att inte ta en klar ställning är det farligaste alternativet, och därför är det ju inte utan viss irritation man läser rätt utförliga beskrivningar och resonemang i ”Vägval i en globaliserad värld” om Lissabonfördraget och NATO-medlemskap, men som sedan inte mynnar ut i något alls. NATO-medlemskapet är en debatt som nu dragit igång och så smått accelererar. För att sticka ut hakan: Det skulle faktiskt förvåna mig om Sverige inte är NATO-medlem inom fem år.

”Vägval i en globaliserad värld” är som sagt en positiv överraskning jämfört med tidigare farhågor. Med risk för att bli klassad som vurmande för Sverigedemokraterna, måste jag ändå säga att den största överraskningen faktiskt var den av Sverigedemokraterna anförda avvikande meningen, redovisad i slutet av rapporten tillsammans med meningar från Folkpartiet och Vänsterpartiet. Man tar upp aspekter som i övrigt missats i omvärldsbeskrivningen, t ex att den huvudsakliga oppositionen mot president Putin är kommunisterna – inte liberala krafter, hur världen påverkas vid en allians mellan Kina och Ryssland, och behovet av lagändringar för att möjliggöra ökad nordisk försvarsplanering/samverkan och gemensamma övningar. Alla tre utgör frågeställningar jag faktiskt hade förväntat mig att läsa i den gemensamma delen av Försvarsberedningens rapport.

Nu blir det sommaruppehåll för Försvarsberedningen innan man tar tag i nästa del av arbetet, nämligen att analysera vilka konsekvenser ”Vägval för en globaliserad omvärld” får för det framtida svenska försvaret och vilka rekommendationer som därmed ska lämnas inför försvarsbeslutet 2015.

Morgondagen kommer sannolikt att bli ännu en höjdare i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten när Folk och Försvar håller seminarium om Försvarsberedningens rapport. Därefter lär det dröja till Almedalsveckan innan försvarsfrågorna är ordentligt på tapeten igen – såvida inget oförutsett dyker upp. Det är ju trots allt bara en prognos som gäller överskådlig framtid.

För vidare läsning rekommenderas tidigare försvarsberedningsledamoten (mp) Annika Nordgren-Christensens inledande analys av den nya rapporten.

Tidigare ledamoten av Försvarsutskottet Rolf K Nilsson (m) om rapporten


För övrigt undrar jag fortfarande vilka vägval rapportens titel syftar på. Är det Sveriges kommande vägval, vilka vägval de i rapporten omnämnda länderna gjort eller något helt annat?

Årets mest intressanta säkerhetspolitiska bild? Uppdaterat 4/6 15.00

Årets mest intressanta bild i kategorin svensk säkerhetspolitik torde vara denna som utgjort kvällens snackis på Twitter, sedan Twitterkontot @Reservofficer1 tipsade om den.

Vad som syns på bilden är en karta över östra och norra Europa ur ryskt perspektiv och rutter för det ryska strategiska bombflyget. Precis som även Observationsplatsen skriver, är detta inte osannolikt jsut långfredagens händelser (ryska påsken) som syns i Östersjön – för det är väl den enda gången något liknande detta har inträffat de senaste åren…?

Utifrån bilden går en hel del intressant information att utläsa, varav Observationsplatsen tar upp några aspekter. Det torde därutöver också framgå med all önskvärd tydlighet vilken omväg det är att ta sig runt Finland och Sverige om man vill verka mot mål i Norge och i Nordatlanten. Naturligtvis gäller även vice versa. Detta var högaktuellt under det kalla kriget och en anledning till västmakternas starka intresse av ett starkt svenskt försvar, men som synes har de geografiska förutsättningarna inte förändrats, även om skjutavstånden för kryssningsrobotar ökat. Man behöver alltså inte befinna sig nära sitt mål, men däremot på kurs mot målet vid avfyrning för att inte robotens prestanda ska begränsas i onödan.

För den i ryska mindre bevandrade meddelas i bilden att reportaget är från Saratov Oblast, vilket är var det ryska strategiska bombflyget är baserat. Överst på kartan kan man utläsa ”färdplan”


Stillbilden är i tagen från ett TV-reportage från det ryska försvarsministeriets egen tv-kanal, Zvezda om den beredskapsövning för det strategiska bombflyget som genomfördes parallellt med flygövningen Ladoga, respektive den försvarsmaktsgemensamma beredskapsövningen vid Svarta Havet. På bilden beskriver chefen för det strategiska bombflyget, generalmajor Anatolij Zhiharev, den pågående verksamheten. Detta tv-inslag har det skrivits om tidigare på WW, men då ur aspekten att belysa att man sedan länge lämnat den ”låga nivån” som så ofta omtalas i svensk försvarsdebatt då inslaget bl a visar lufttankning med strategiskt bombflyg i mörker, vilket kräver sin pilot.

Som alltid med information av detta slag bör man värdera vad som är information respektive desinformation.

Senare idag kommer ett inlägg om Försvarsberedningens rapport.

Uppdatering 3/6 20.00: Inte helt oväntat uppmärksammar nu SvD den ovan nämnda bilden och tv-inslaget. Tyvärr utan att nämna ”@Reservofficer1” som på Twitter var den som uppmärksammade det hela.

Uppdatering 4/6 15.00: Även Aftonbladet uppmärksammar nu Zvezda-reportaget och ger dessutom verderbörlig cred till @Reservofficer1.

Det kom ett fartyg från en låg nivå (Uppdaterat)

Just nu pågår ett ryskt örlogsbesök i vår huvudstad. Det är den ryska korvetten Stereguschchy som besöker Sverige. Ett nytt toppmodernt fartyg som kommer från en låg nivå om man ska använda de nya moderaternas benämning på allt som har med Rysslands väpnade styrkor att göra.

Fick lite tid över under dagen och tog en tur förbi strömmen där det ryska örlogsfartyget låg ute på boj i det fina vädret. Avsikten var att ta ”barkassen” ut till fartyget för att studera det även från insidan. Dessvärre var köerna rätt långa så det fick enbart bli några bilder tagna från land där även fartygets orkester(!) underhöll besökarna innan båten ut till fartyget avgick. Många ryska sjömän sågs även på stan under dagen.

Fartyget som är 105 meter långt och deplacerar runt 2000 ton är mer att betrakta som en fregatt än en korvett är som alla ryska örlogsfartyg fullbestyckad med den senaste och moderna materielen, trots att den kommer från en mycket låg nivå. Fartget är utrustad med en helikopterhangar där man huserar en Ka-27 helikopter för ubåtsjakt och måldata.

På backen står en A-190 artilleripjäs med en kaliber av 100mm som kan användas även för kustbeskjutning. På de två första fartygen i serien finns även en Kashtan (Close in weapon system). På de efterföljande fartygen i serien har man i stället valt att montera en VLS-kanister för lv-robotar av typen 9M96E/M som är en variant av S-400 roboten men med kortare räckvidd alternativt 9M100.

På fartyget finns även en mäng avancerade sensorer i form av spaningsradar med 3D kapacitet, eldledningsradar för artilleri samt avancerad signalspaningsutrustning. Givetvis finns även sjömålsrobotar i form av underljudsroboten SS-N-25 Switchblade (väldigt lik vår egen RB-15) eller den betydligt mer avancerade SS-N-27 (Klub) med hög överljudskapacitet.

Mycket mer kan givetvis sägas om detta fartyg som kom från en låg nivå, men det får ni söka själva på nätet. Bloggrannen Oplatsen är alltid en bra start när det gäller rysk materiel.

För er försvarsmaktsanställda som kan komma loss från ert arbete under morgondagen så har ni möjlighet till en särskild visning av korvetten Stereguchshy mellan kl 1400-1600. Transport till fartyget utgår då från Stadsgården där HMS Sundsvall kommer att ligga förtöjd.

Uppdaterat: Bloggkollegan Oplatsen har nyss publicerat ett nytt inlägg med koppling till ryska påsken. Man måste titta på kartbilden noggrant för att hitta Sverige. Men har man gjort det kan man se flygrutten som SvD rapporterade om från ”ryska påsken”.

Här kommer några bilder som togs under dagen.

Den ryska versionen av Långfredagsflygningen mot Sverige

Chefen för det strategiska bombflyget redovisar omfattningen av övningen i slutet av mars. Notera flygrutten ut över Finska viken mot Sverige. Via twitterkontot @Reservofficer1 dök i kväll en mycket intressant bild upp. Den visar ett stillbild ur ett reportage i den ryska tvkanalen TvZvezda där en generallöjtnant i flygvapnet redogör för genomförd övningsverksamhet, troligtvis i […]

Försvarsberedningen = Mellanmjölk och Lätt&Lagom?



I slutet av innevarande vecka kommer försvarsberedningen att redovisa resultatet av sin omvärldsanalys, det första steget i arbetet som ska utgöra grunden för ett nytt försvarsbeslut. 

Arbetet har som bekant pågått ända sedan förra sommaren under ledning av nymoderaten Cecilia Widegren. Att just Widegren fick uppgiften att leda beredningen har många tagit som intäkt för att det hela handlar om att utföra ett beställningsjobb åt den moderatledda regeringen. Något man är benägen att hålla med om när man följt Widegrens aktiviteter och uttalanden runt svensk försvars- och säkerhetspolitik. Cecilia Widegren får nog betraktas som en av de mest lojala nymoderater Reinfeldt förfogar över då hon aldrig devierat en enda grad från regeringens officiella linje i försvarspolitiken. Förtroendet för Widegren är delvis på grund av just det mer eller mindre lika med noll. Bland annat genom debattartiklar som den här där hon bitit märke i att ”vår försvarsförmåga är bättre idag än vad den varit på 10–20 år”. Ett svar hon skrev till denna artikel som i sammanhanget nog får betraktas som mer saklig och korrekt än Widegrens svar..

Enligt medias rapportering pågår just nu en omfattande kohandel för att samtliga ledamöter i försvarsberedningen ska kunna skriva på dokumentet och således stå bakom innehållet som ska redovisas på fredag. Med diametralt skilda uppfattningar om framför allt Ryssland och den militära förmågeuppbyggnad som nu pågår kan arbetet inte bli annat än svårt att hantera inom beredningen. I synnerhet då Moderaterna konstant använder mantrat att allt i Ryssland sker ”från en mycket låg nivå” samtidigt som Socialdemokraterna och Folkpartiet gör en helt annan bedömning innebär att utfallet kommer att bli mycket intressant att läsa. Det är svårt att se att Peter Hultqvist skulle falla till föga för ordförande Widegrens låga nivå.

Med anledning av försvarsberedningens kommande rapport så skriver Stefan Ring och Lars Fresker i dag en mycket bra artikel där de tar upp ett problemområde som politikerna alltid fastnar i, närmare debatten om hot. Ett ämne som för våra politiker tyvärr förvirrar mer än leder till något konstruktivt. Skribenterna gör en mycket intressant liknelse med pyromanen som flyttar in i grannhuset. En liknelse som de flesta sannolikt kan ta till sig, kanske även politikerna.

”Debatten kring hotbilder gör att diskussionen kring försvaret blir förvirrande. Många av de risker vi står inför idag kan inte fångas i en klassisk hotmodell. Däremot bör försvars- och säkerhetspolitik fortfarande ses som statens omistliga kärnuppgift.”

Försvarsberedningen har i samband med sitt arbete att ta fram rapporten gjort en mängd resor, bland annat till Ryssland. Efter dessa resor har ett och annat märkligt uttalande levererats, något vi kommenterat tidigare på bloggen. Men frågan är om alla dessa resor man gjort verkligen har gjort någon nytta? Tidigare moderata ledamoten i försvarsutskottet Rolf K Nilsson gav för en tid sedan sin egen syn på just detta och även en hel del annat på sin blogg. Ett mycket läsvärt inlägg.

Förra hösten gjordes här på bloggen en enklare analys av ledamöterna i beredningen där man fick röd eller grön stämpel beroende på om ledamoten bedöms ha den politiska ambitionen att satsa på försvarsfrågan även i budgetsammanhang (grön), eller om ledamoten utgör en uppenbar risk för en fortsatt försvagning av Sveriges försvar (röd). När vi i dag gör samma analys kan man hoppas på att samtliga (s)-ledamöter går i Peter Hultqvist spår, och således får gröna stämplar. Mycket tyder på detta när man läser de tre ledamöternas gemensamma debattartikel i SvD. Min tidigare tes om att Staffan Danielsson även i fortsättningen får betraktas som rödstämplad då bedömningen är att han och Centern kommer att gå på Moderaternas linje. Detta har tyvärr stärkts ytterligare den senaste tiden efter att följt debatten. Staffan har tyvärr en tendens att aldrig ta ett tydligt ställningstagande, framför allt går han aldrig mot regeringens nuvarande linje i försvarsfrågan vilket är mycket olyckligt. Han borde i stället gjort gemensam sak med Allan Widman och Folkpartiet.

Med detta som utgångspunkt, samt medias senaste rapportering om att det pågår kompromissande ända in i kaklet stärker tyvärr tesen att det kommer bli en mycket urvattnad och intetsägande rapport som kommer att kunna liknas med en kasse med Mellanmjölk och Lätt & Lagom.

Men som så många gånger tidigare, låt oss hoppas att den analysen är fel och att vi blir positivt överraskade.

Media: SvD,
Bloggar: Försvars & Säkerhet, Sjätte mannenRolf K Nilsson,
Myndigheter: Försvarsdepartementet

Nils Ferlin i Husby

  Jag var en av dem som en natt i maj 1814 stormade Pantheon och kastade Voltairs benknotor på avstjälpningsplatsen vid Barrière de la Gare. Det gjorde jag inte för kyrkans skull eller för Frankrikes utan bara för det att jag tyckte det var så helvetes roligt. Mer behöver inte sägas…..

Att beskriva saker för vad de är!



Att beskriva saker för vad de är är en grundläggande förutsättning för att erhålla trovärdighet. Givetvis blir det i bland av olika anledningar oavsiktliga fel. Men i möjligaste mån bör sakförhållanden beskrivas korrekt.

Under veckan har ett antal detaljer noterats i försvarspolitikens och Försvarsmaktens rapportering som hos den stora massan skulle uppfattas som saklig, men för den med kunskap kan te sig något märklig avseende vissa detaljer.
För det första så har försvarsdepartementet i veckan släppt en informationsbroschyr som inte verkar ha kvalitetssäkrats i någon större omfattning där felaktiga benämningar och begrepp rörande Försvarsmaktens anställningsformer förekommer. Mer om detta finns i detalj att läsa hos Wiseman. För den som inte riktigt hänger med i begreppsfloran kan de förtydligande kommentarerna till inlägget rekommenderas. 
För det andra kan man på Försvarsmakten hemsida, i en artikel från den nyligen avslutade marinövningen SWENEX läsa följande text i en för övrigt bra artikel.

Det är tidigt förmiddag och fartygen genomför minröjningsverksamhet samtidigt som de står redo inför kommande angrepp. Anton Åberg som är artellerimatros ombord på HMS Koster står bakom den ena kulsprutan när tvåflygplan upptäcks. Plötsligt hörs en dov smäll och enheterna blir attackerade. Nu är det krig. Samtliga skytt besvarar elden och en efter en nedkämpar de fienden.

Då artikeln även beskriver att man övar i en komplex miljö, samt det faktum att F21 deltagit med JAS 39 Gripen under övningen så får man förutsätta att fingerade flyganfall utgjorts av just kvalificerat stridsflyg. Att då ”nedkämpa fienden” medelst kulsprutor är inte trovärdigt eller realistiskt och leder bär inte mot målet mot att kunna lösa stridsuppgifter i ett scenario med en hög konfliktnivå mot en kvalificerad motståndare, d.v.s. den målsättning som MI har satt upp för marinens förband. Att försvara sig mot terrorhotet som förväntades uppträda i så kallade LSF (Low Slow Flyers) som man sysslade med under den ”strategiska time-outen” är förhoppningsvis ett minne blott. Man får hoppas att det inte är så här man övar, utan att det är ett misstag i beskrivningen av hur övningen i verkligheten har genomförts. Förhoppningarna på nivån är högre än så här.
Den tredje artikeln som väckt intresset är den som beskriver Visbykorvetten HMS Nyköpings samverkan med Hkp 15. Även denna, en bra och informativ artikel som påvisar på vikten av, och fördelarna man erhåller med en sjöoperativ helikopter. Men även här finns en något märklig beskrivning.

Korvetten HMS Nyköping ligger radartyst i Hanöbukten, men har trots det koll på ytläget i ett stort område. Anledningen är den helikopter 15 som lyfte från fartyget för en halvtimma sedan och som nu för över sin radarinformation till korvettens stridsledningscentral. Information som ytterst kan användas till att sätta in vapen mot upptäckta mål.

Helikopter 15 är till att börja med en helikopter som köptes in som skolhelikopter. Den skulle primärt ersätta Hkp 5, 6 och 9 för grundläggande helikopterutbildning samt enklare transporter till och från fartyg. I väntan på att den riktiga sjöoperativa helikoptern (Hkp 14) skulle ersätta trotjänaren Hkp 4 uppstod som bekant ett förmågeglapp som i tid nu omfattar 15 år. För att minimera skadeverkningarna beroende på avsaknaden av en riktig sjöoperativ helikopter har Hkp 15 fått nya uppgifter som den från början inte var avsedd för. Uppgifter som man förvisso löst med gott resultat i förhållande till den lilla, förhållandevis dåligt utrustande helikopterns kapacitet.
Men när man tillskriver helikoptern förmågor som den egentligen inte har så beskriver man inte sakförhållanden för vad de är. Hkp 15 har förvisso en radar, men ingen spaningsradar. Den lilla radar som finns ombord på helikoptern är en väderradar (Honeywell Primus 701A) avsedd för att kunna detektera nederbörd tubulens etc. Radarn kan även användas för SAR (Search and Rescue) där radiofyrar samt SART kan detekteras. Radarn kan även användas som inflygningshjälpmedel vid landning på oljeplattformar.
En helikopterburen spaningsradar likt PS-864 som monterades på Hkp 4 ramp hade 360 graders täckning, möjlighet till målföljning där målets position, kurs och fart framgår osv. som dessutom hanteras av en där för avsedd operatör. Så kommer det även att se ut på nya Hkp 14, när och om den kommer att levereras i sjöoperativ version. En väderradar som sitter i en helikopters nos som på Hkp 15 har på grund av rent fysiska begränsningar enbart täckning i den riktning helikoptern för tillfället flyger mot/är vänd mot. Vänder helikoptern tappar man således även radartäckningen.
PS-864
Hkp 15 har inte heller något ledningssystem, och är heller inte utrustad med krypterad datalänk för kontinuerliga målsändningar (måltyp, position, kurs, fart osv) till mottagande fartyg.
Man skulle rent hypotetiskt kunna detektera ett fartygseko med hjälp av väderradar (placerad framme hos piloterna bland övrig avionik) och hjälpligt kunna ange bäring och avstånd från egen helikopter. Men för vapeninsats krävs en mer noggrann inmätning av ett mål och kontinuerlig uppdatering där målets kurs och fart framgår. 
Cockpit Hkp 15 med display för väderradar i mitten
Det är med anledning av att man i dag saknar den förmågan som beskrivs i artikeln ett enormt förmågeglapp har uppstått då Hkp 4 togs ur tjänst 15 år innan en ersättare kan vara på plats för sjöoperativa uppdrag utan begränsningar. Marinen saknar i dag möjlighet till helikopterburen ubåtsjakt och möjlighet till kvalificerat måldata för vapeninsatser via helikopter. Att tillskriva Hkp 15 dessa förmågor som Marinen de facto är i ett enormt behov av känns inte rätt. Men precis som i tidigare artiklar handlar det förmodligen om ett skrivfel, eller bristande underlag.
För övrigt är det anmärkningsvärt att det endast skrivits tre artiklar från hela övningen SWENEX. Det kan jämföras med årets Flygvapenövning där man producerade runt 15 olika artiklar bara på FM webbsida och på FV-bloggen. Ogillar egentligen det gamla utslitna uttrycket ”syns man så finns man” men i det här fallet är det tyvärr helt nödvändigt att använda. 
  

Under ytan – Del 4 – Helikopteranskaffning till marinflyget


Efter en tids uppehåll i serien av historiska inlägg om ubåtsjakt så har vi nu kommit fram till det femte inlägget i serien, eller del fyra om man ska vara mer exakt. Just det här inlägget kommer inte att avhandla någon ubåtskränkning, utan något helt annat nämligen införandet av helikoptrar i Marinen för bland annat flygburen ubåtsjakt. Då helikoptrarna ända fram till den förtida avvecklingen av trotjänaren helikopter 4 varit en helt avgörande nyckelspelare i ubåtsjaktstyrkan så kan det vara lämpligt i en serie som denna att ägna ett alldeles eget inlägg till dessa flygande farkoster och hur det gick till där dessa blev en del av Marinen. Det passar även in rent tidsmässigt i serien då det föregående inlägget som bekant avhandlade en incident 1962.


Marinflyget bildas
Förra året skulle Marinflyget egentligen firat sitt 100-års jubileum, om det hade funnits något marinflyg i dag vilket det tyvärr inte gör, även om det i själ och hjärta fortfarande finns en del marinflygare kvar i nuvarande organisation. Om detta skrev pensionerade marinflygaren Christer Hägg ett mycket intressant och läsvärt gästinlägg på Marinbloggen för en tid sedan.

För att göra en lång historia kort rörande grunden för bildandet av Marinflyget så kan man notera att det var Marinen som tog de första stegen mot militärflyget i Sverige genom Löjtnant Olof Dahlbeck som flög den så kallade ”bryggarkärran” den 3 januari 1912. Flygplanet finns idag bevarat på tekniska museet i Stockholm.

Bryggarkärran

I samband med detta började Marinen att titta på användningsområden för flygande farkoster. Senare bildades MFV (Marinens Flygväsende) och utvecklingen tog fart på allvar. Flygvapnet bildades först långt senare, närmare bestämt 1 juli 1926 med anledning av att en herre vid namn Carl Florman genom ”regelrätt lobbyistisk driftighet” lyckades få regeringen att fatta ett avgörande beslut för bildandet av Flygvapnet. Efter krigsslutet runt 1948 avvecklades Marinflyget helt och hållet.

Prov med helikoptrar och återupprättande av Marinflyget
Bara några år senare, närmare bestämt 1951 återupprättades Marinflyget i liten skala då helikoptrarna gjorde inträde i Marinen, om än genom inlånade helikoptrar och att man snabbt insåg dess förträfflighet i flera olika avseenden. Det var tack vare en driftig herre vid namn Lennart Osterman som startade företaget Osterman Aero AB redan 1946 genom att han köpte en Bell 47 helikopter som blev världens första helikopter med civilt luftvärdighetsbevis.

Lennart Ostermans första helikopter. En Bell 47 (SE-HAA)

Dåvarande flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld ansåg att en helikopterorganisation inom försvaret för närvarande inte var aktuell. Stora delar av övriga samhället fick under de närmaste åren upp ögonen för helikoptrar och dess föredelar, men Flygvapnet var fortfarande ointresserade. Många fältflygare insåg dock att detta kunde vara framtiden och skolade efter sin kontraktstid om sig och tog anställning som helikopterpiloter, inledningsvis hos Osterman. Några som däremot visade ett sort intresse för helikopterar var Marinen som köpte tjänster av samma Osterman, framförallt för snabba transporter av personal. Det dröjde sedan inte många år innan CM tog beslutet att påbörja prov och försöksverksamhet med helikoptrar och tecknade 1951 ett avtal med Osterman Aero om att under en längre tid förhyra helikoptrar med piloter för Marinens räkning.

Vid samma tid ville man bygga tjugo nya ubåtsjaktfartyg. Av detta blev inget. I stället modifierade man ett antal jagare till fregatter och byggde om dessa med landningsplats för helikopter med möjlighet att tanka helikoptrarna ombord, precis sådana saker som vi i dag måste lära oss igen, men nu gör det betydligt svårare för oss själva med hänsyn taget till alla nya reglementen, procedurer och föreskrifter. En av anledningarna till dessa prover på de nygamla fregatterna var att kunna erhålla ett mer rationellt användande av helikoptrarna framför allt vid ubåtsjakt.

Helikopter som landat på ett kanontorn

För att kunna utrusta helikoptrar med sonarutrustning så krävdes större helikoptrar. Åter igen tog man kontakt med Lennart Osterman för att kontrollera om han var villig att köpa in två större helikoptrar. Osterman ställde sig positiv men krävde att Marinen köpte minst 200 timmar flygtid det första året. Sagt och gjort, ett kontrakt tecknades och Lennart Osterman åkte över till USA och anskaffade två Sikorsky S-55.

En av Ostermans Sikorsky S-55 överlämnar materiel till en jagare

1955 beslutade CM att påbörja pilotutbildning av egen personal. Även denna gång blev Osterman Aero tillfrågade om man kunde vara behjälpliga med detta. Företagets två S-55 utrutades med vinsch, radar och en ny sonar som man anskaffade från USA (AQS-4) och dessa båda helikoptrar flögs nu uteslutande för Marinens räkning och flygtimmarna blev betydligt fler än de från början avtalade.

Anskaffning av helikoptrar och upprättande av Första Helikopterdivisionen
I februari 1957 tog riksdagen ett beslut som innebar att Marinen fick sätta upp det första egna helikopterförbandet och även att anskaffa egna helikoptrar. Ett stort och viktigt steg! CM hade motiverat detta med att framför allt ubåtsjaktkapaciteten skulle ökas avsevärt med helikoptrar. Man fick beviljat att anskaffa både medeltunga och lätta helikoptrar. Valet föll efter långa studier på de helikoptrar som senare skulle benämnas Hkp 1 och Hkp 2.

Den 1 november 1957 uppsattes 1. Helikopterdivisionen som initialt blev ett förband inom MKO men som inledningsvis utgångsgrupperade på Bromma flygplats i ett antal gamla baracker på en undanskymd del av flygplatsen. Kommendörkapten Per Floderus blev förbandets första chef.  I början när Marinens personal skulle passera in genom vakten vid Bromma och där sa att man tillhörde Marinen så fick många höra att ”då måste du nog ha gått fel, för här finns inget vatten och inga båtar”.

Den 4 september 1961 omlokaliserades helikopterdivisionen från Bromma till Berga. ”Berga Heliport” var vid den tidpunkten norra Europas och Sveriges första flygplats avsedd endast för helikopterverksamhet.

Hkp 1 i Marinen

I mars 1959 levererades de första Vertol 44A till Marinen. Dessa var en direkt utveckling av Piasecki H-21 med kolvmotor (stjärnmotor). Man beställde totalt nio Vertol 44A som fick beteckningen Hkp 1. Leverans av de nio helikoptrarna pågick fram till december 1960. Då hade även 2. Helikopterdivisionen upprättats vid Säve utanför Göteborg.

Hkp 1 i Marinens originalmålning

Hkp 1 användes för en mängd olika uppdrag. För ubåtsjakt fanns sonar samt att helikoptrarna kunde utrustas för sjunkbombsfällning. Hkp 1 användes även för minsvepning. Helikoptern blev en trogen arbetshäst inom Marinen och tjänstgjorde i närmare 15 år. Omfattande motorproblem gjorde att en större modifiering av samtliga motorer och helikoptrar efter hand genomfördes. Helikoptertypens konstruktion med dubbla rotorer gjorde att den hade utomordentliga flygegenskaper. Trots detta har tre av helikoptrarna havererat under tiden i Krigsmakten/Försvarsmakten. Då helikoptern ingick i sjöräddningen genomfördes också en stort antal räddningsuppdrag under åren med Hkp 1, vilket självklart innebar ett stort lyft för svensk sjöräddning.

Marinens Hkp 1 i den senare gröna målningen

Ganska snart insåg även Flygvapnet att helikoptrarna var en helt ovärderlig komponent och man insåg att helikoptrar för flygräddning (FRÄD) var helt nödvändigt. Därför beställde man nu nya helikoptrar, de som senare skulle bli Hkp 4. I väntan på dessa beställda helikoptrar lånade Flygvapnet i oktober 1962 två Vertol 44B från det civila bolaget New York Airways. Dessa helikoptrar användes dock endast två år inom flygvapnet innan Marinen i juni 1964 köpte dessa två, samt ytterligare tre begagnade Vertol 44B från Boeing. Alla dessa kom ursprungligen från New York Ariways och syftet var nu att modifiera två till svenska marinens Hkp 1-standard. Det blev, inte särskilt förvånande, även denna gång Ostermans Aero på Bromma, som fick uppdraget att göra modifieringen. Två helikoptrar (nr 10 och 11) levererades 1965. Övriga tre helikoptrar skrotades och användes som reservdelshelikoptrar för att hålla Marinens övriga Hkp 1 flygande. Vertol 44B skilde sig från ursprungsversionen genom större fönster på kroppens sidor. Detta med anledning av att man flugit dessa i civil passagerartrafik i New York. I övrigt var versionerna till det yttre likvärdiga.

Hkp 1 togs ur tjänst 1972. Första exemplaret av Hkp1 (Individ 01) finns i dag fortfarande bevarad i mycket gott skick vid Flygvapenmuseum i Linköping. Bara av den anledningen är museet värt ett besök.

Hkp 1 (01) vid Flygvapenmuseum


Ubåtsjakt!
Hösten 1959 reste en grupp från 1.khpdiv till Portland i England för att studera ubåtsjakt vid en etablerad ubåtsjaktskola, närmare bestämt vid ubåtsjaktskolan HMS Osprey, Weymouth. Man drog där ett antal mycket viktiga erfarenheter. De främsta var:

1. Specialutbilda officerare för helikopterburen ubåtsjakt (Piloter fanns redan gott om)
2. Utveckla sökmetoder för helikopter i samverkan med fartyg och för enskilt-/roteuppträdande
3. Anskaffa ändamålsenliga övningsanläggningar/simulatorer
4. Renodla ubåtsjaktfunktionen vid ett förband för att undvika att övriga uppgifter stör verksamheten

Trots att det i dag är över 50 år sedan man drog dessa slutsatser, är de lika aktuella än i dag!

Svenska Marinen låg vid det här tiden (1959) långt framme i planerna på att utveckla helikopterburen ubåtsjakt. En anledning till att detta ansågs så viktigt var att ubåtar under andra världskriget mer eller mindre knäckte beståndet av ytfartyg hos de krigförande länderna. I samband med anskaffningen av Hkp 1 (Vertol 44) köpte man även in sonaren AQS-4 vilken blev den första sonaren som användes, och som man utbildades på. Samma sonar hade Osterman använt på sina helikoptrar varför en viss erfarenhet av systemet redan fanns hos Marinens personal.

Svägaren från sonarsystemet AQS-4

Beväpningen på helikoptrarna utgjordes vid den här tiden av modifierade sjunkbomb 33 som placerades i sjunkbombsfällare på helikopterns skrovsidor.


Sammanfattning
Varför ett helt eget inlägg om införandet av helikoptrar i Marinen i en serie som skulle avhandla ubåtsjakt? Helt enkelt av den anledningen att just helikoptrar kommer att förekomma frekvent i de kommande inläggen. Under en tid utgjorde helikoptrarna dessutom de enda kvalificerade resurserna som Marinen förfogade över när det kom till ubåtsjakt.

I kommande inlägg kommer vi att återgå till att beskriva händelser som gjort stora avtryck i den svenska ubåtsjakthistorian. Vi har då tagit oss fram till 1966 och ska i kommande inlägg i serien berätta om en incident som fick stor uppmärksamhet då.

Missa inte filmen längst ner i inlägget. Den beskriver mycket bra verksamheten med Marinens helikoptrar under de första åren. Fyll på en ny kopp kaffe och njut av 16 minuter film!


Källmateriel:

Internet
Tryckt litteratur

Marinhelikoptern, Norberg och Liander, Soing Tech, 1997
Marinflyget på Västkusten, Flera författare, 2004
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, Marinen, 2008
Relaterat materiel:
Marinens Hkp 4 – En historisk tillbakablick

Den mycket sevärda filmen Marinflyget från marinens filmdetalj 1963


Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan – Prolog
Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar
Under ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955
Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962

Förändra materielförsörjningen

Av Stefan Emanuelsson, logistik- och sambandsofficer Försvarsmaktens materielförsörjning av krigsmateriel är tidsödande, kostnadsdrivande och irrationell. Detta beroende på att anskaffnings- och upphandlingsprocesser institutionaliserats på ett för Försvarsmakten ej ändamålsenligt sätt. Detta härrör ur ett antal aspekter men till syvende och sist om att olika aktörer bevakar sina egna intressen som i det här fallet är […]

Sover björnen eller kommer vargen?

Utrikesminister Carl Bildt rev upp debatten i fredags sedan han tillbakavisat uppgifterna om att det ryska bombflyget övat mot svenska mål i påskhelgen. Det finns ingen saklig grund för det påståendet, enligt utrikesministern. Som väntat blev det liv i luckan under fredagen. Flera försvarspolitiker ifrågasatte Carl Bildts dementi ur olika aspekter. Med så många uppgifter […]

Nya pansarterrängbilar till Östersjöflottans marininfanteri

336. marininfanteribrigaden i Baltijsk, Kaliningrad Oblast fick i förra veckan den första sändningen av de nya pansarterrängbilarna BTR-82 och BTR-82A. Den exakta fördelningen av fordon är inte känd, men det rör sig om ett 30-tal varav huvuddelen är BTR-82A. Den senaste generationen BTR från Arzamas är en vidareutveckling av den kända BTR-80, fast med ny … … Läs mer

Ryska upprustningen påskyndas

Takten ökas en bit in i klippet.

Målet för 2020 har sedan några år varit en 70-procentig modernisering av Rysslands vapenarsenal. I veckan justerade statsminister Medvedev detta mål till 75%. Luftlandsättningsbara stridsfordon är särskilt prioriterade.

Medvedev påpekade även att för en del förband blir ökningen hundraprocentig. Flera bedömare i väst har starkt betvivlat den ryska regeringens förmåga att vidmakthålla den sjuttioprocentiga målsättningen. Hur det går med målet är givetvis skrivet i stjärnorna, men vad som helt klart kan konstateras är att man nu offentligt har justerat ambitionen, uppåt.

Vad gäller Rysslands största elitförband, luftlandsättningstrupperna (VDV), har man nyligen bestämt att över 200 av dess äldre stridsfordon modell BMD skall genomgå ett moderniseringspaket. Till dem kommer 1000 helt nya stridsfordon BMD-4M som skall vara levererade ”före 2020”.

Nya Moderater slutar aldrig att överraska!


Häromdagen, eller rättare sagt efter att media i sin rapportering avhandlat söndagens partiledardebatt där Fredrik Reinfeldt utlovade förstärkningar till försvarsanslaget så funderades det på vad som skulle komma här näst rörande de försvarpolitiska utspelen, eller om Mikael Holmström på SvD möjligen skulle ha något nytt ess i rockärmen att spela ut. Men det löste Nya Moderaterna så bra helt själva. Tala om att skjuta sig själva i foten när man redan målat in sig i hörnet.

För det första så har den nymoderata Gävle-politikern, Lars Beckman, gjort ett nytt katastrofalt inlägg på sin blogg. Ni kanske minns att det var samme Beckman som för en tid sedan i samband med ”ryska påsken” skrev följande:

Just nu pågår det en kampanj från försvaret för att få mer ekonomiska resurser och nyheten stämmer väldigt väl in i tiden för den kampanjen.

Nu har han gjort det igen. På sin blogg förfäras han i dag över att bli jämförd och likställd med att ha samma åsikt som Lars Ohly rörande försvarsfrågan.

Det finns tydligen kadetter som tror att jag inte är en vän av ett starkt försvar. Det är nog första gången jag buntats ihop med Lars Ohly åsiktsmässigt.. 

För att vara tydlig. Sverige behöver ett starkt försvar med en god försvarsförmåga. Jag tillbringade 15 månader i värnplikten och Reservsofficerskurs.  

Det står dock inte emot att även försvaret måste använda de nära 50 miljarder man får per år på bästa sätt och att det verkar som att även försvaret har ägnat sig åt viss lobbying för att få mer pengar.

Huruvida kadetternas uppfattning av läget är rätt eller fel låter vi vara osagt. Men man kan nog tycka att Lars som själv hänvisar till att han både gjort värnplikt och genomgått reservofficerskurs borde ha lite bättre koll på siffrorna än vad han bevisar att han har. Det är ett fullständigt underkännande av en politiker för det regeringsbärande partiet när han blåljuger om storleken på anslaget till Försvarsmakten. Eftersom Lars tyvärr förmedlar en fullständigt felaktig bild av anslagsnivån så kan det vara på sin plats att redovisa de verkliga siffrorna.

  • 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap 22 570 994
  • 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser 2 206 894
  • 1:3 Anskaffning av materiel och anläggningar 8 979 728
  • 1:4 Vidmakthållande, avveckling av materiel och anläggningar 6 492 416
  • 1:5 Forskning och teknikutveckling 622 944
  • 1:6 Totalförsvarets rekryteringsmyndighet 23 806
  • 1:7 Officersutbildning m.m. 222 085

Totalt: 41 118 867

    Som vi kan se av siffrorna här ovan, hämtade från regeringens budgetproposition för utgiftområde 6 avseende budgetåret 2013 kan vi konstatera att Lars Beckman skarvar rejält (närmare 10 miljarder fel) vilket får anses som mycket anmärkningsvärt när det de facto kommer från en riksdagspolitiker. Noterbart är även att vissa av punkterna här ovan inte är direkt knutna till Försvarsmakten, utan ska delas med andra myndigheter.
    Inte nog med att nämnda Lars Beckman ljuger avseende nivån på anslaget till Försvarsmakten. Han gör även ett grovt övertramp när också han påstår att Försvarsmakten skulle bedriva lobbyverksamhet för att få ett ökat försvarsanslag. 
    Reservofficersutbildade Beckman borde rimligtvis vara medveten om vilka Försvarsmaktens uppgifter är. Om inte annat så kan det vara lämpligt att Beckman, och andra försvarspolitiker, läser regeringens instruktion till Försvarsmakten där de övergripande uppgifterna framgår. Om det nu är så att ÖB i något avseende anser att han inte kan lösa någon eller några av de uppgifter han fått, i de senare fallen att sätta upp IO14 med materiel och utbildad/övad personal, så vore det tjänstefel att inte anmäla detta till regeringen i likhet med vad ÖB gjort. Något som skapat stor uppmärksamhet i media den senaste tiden.
    Där det kommer till den ”ryska påsken” som Beckman likställer med lobbyism så är det som bekant media, och inte Försvarsmakten som lyft fram denna händelse. Försvarsmakten har av outgrundlig anledning genom Anders Silwer till och med försökt att tona ner det hela, vilket även det är något förvånande. Så anklagelserna om lobbyism faller därför platt och får Beckman att framstå som än mer naiv och dåligt påläst.
    Att Beckman inte har något till övers för Försvarsmakten bevisar han även genom detta inlägg.
    Över till något helt annat. Under dagen har även Carl Bildt gått ut i media och hävdat att det ryska bombflyget som flög mot Sveriges gräns i samband med den ”ryska påsken” inte alls flög mot mål i Sverige. Ett anmärkningsvärt uttalande även detta då man kan fundera över vem som informerar utrikes ministern i ärendet.

    Det finns inget sakligt underlag för påståendet att de övade anfall mot Sverige, sade Bildt, och kallade debatten för ”rätt hysterisk”.


    Tack och lov finns det en försvarspolitiker som för det mesta har mycket bra koll på läget i egenskap av Allan Widman. Han ifrågasätter nu Carl Bildt och hans uttalande i en intervju med SvD.

    – Jag håller inte med Carl Bildt. Bildt säger att det inte finns någon saklig grund för att övningen var riktad mot Sverige. Men det finns sakliga omständigheter kring övningen. Platsen och den riktning som flygplanen flugit i ger övningen en svensk karaktär. Ryssland har ju inte bedrivit den här övningen långt inne på sitt eget territorium utan nära Sveriges. För mig är det ganska uppenbart vad de gjort.

    Det känns onekligen som att den här historien kommer att leva vidare i debatten under en längre tid än väntat. Kanske kommer det även att vara ett hett debattämne under kommande Almedalsvecka?


    Media: DNSvDSvD, SR, AB, SVT
    Bloggar: